De första Delaware-svenskarne.

Några anteckningar ur historiens blad. År 1624 utfärdade konung Gustaf II Adolf ett bemyndigande för svenka undersåtar att anlägga en koloni i Nordamerika, för att 1) den kristna religionen därigenom skulle utbredas bland hedningarne; 2) att hans majestäts rike skulle utvidgas, hans skattkammare blifva rikare och folkets skattebördor i hemlandet minskas; 3) att en lönande handel skulle kunna bedrifvas, hvarigenom det svenska folket skulle tillskyndas stora fördelar.

Så landstego svenskar för första gången på amerikansk jord på den klippa, där nuvarande Seventh street i staden Wilmington i Delaware skär Kristina-flodens strand, den 29 mars 1638. De fartyg, som de använde för den sex månaders långa resan öfver Atlanten, hette "Kalmar Nyckel" och "Fågel Grip".

Man kan tänka sig innebörden af det historiska ögonblick, då våra landsmän för första gången landstego för att taga sitt "Nya Sverige" i besittning. Föga anade de då att den amerikanska jorden 271 år senare skulle trampas af öfver 2 millioner af Sveas barn och ättlingar. Men de svenska pilgrimerna skilde sig dock från andra folk. Holländarnes koloni, Nya Amsterdam, grundades med hufvudsyfte att samla rikedomar. Dessa kolonister voro krämare. Flertalet af de engelska kolonisterna i Virginien voro äfventyrare, drifna af den anglosachsiska rasens omättliga begär att förvärfva och, vare sig med eller utan rätt, besitta land. Plymouthpilgrimerna, skotska och irländska settlare på Atlant-kusten, katolikerna i Maryland och kväkarne i Pennsylvanien kommo till den nya världen för att undgå de religionsförföljelser de varit utsatta för i sitt hemland. Men de svenska kolonisternas ankomst och nybyggen planerades som nämnts, af svenska regeringen för att i nya världen bereda en fristad åt förtryckta af alla nationer, och att civilisera indianerna, sprida kristendomen och befrämja handel och samfärdsel mellan folken. Ur den klippa — Plymouth Rock — som deras fötter trampat första gången, har ett granitblock brutits och formats till ett på platsen uppsatt monument, som bär följande inskrift: ”This stone is a portion of the rock on which landed the first Swedish colonists in America, 29 March, 1638. On this spot stood Fort Christina. Here the Swedes held their first civil courts, and in the chapel of he Fort celebrated the first christian vorship in the New World. Erected by the Delaware Society of Colonial Dames of America, 29 March,1903".

Monumentet aftäcktes vid 265-års-dagen af svenskarnes landstigning i Delaware den 29 mars 1903 af miss Anna Gordon Winchester, en ättling i rätt nedstigande led å ena sidan af pastor Peter Tranberg, en svensk pastor, och å andra sidan af kapten Charles Bush, som år 1737 på egen bekostnad återuppbyggde och befästade det gamla Fort Kristina.

Den svenska kolonien var i storlek och folkmängd visserligen den minsta, men dess humanistiska sträfvanden öfverglänste de amerikanska koloniernas. Deras koloni, som kallades "Nya Sverige", har nu ett historiskt minne, men inom dess område ligger staden Philadelphia, som således en gång var svensk egendom, och flera af de östra staternas ädlaste familjer äro af svenskt ursprung.

Förhållandet mellan kolonisterna och indianerna var länge det bästa, och landköpen och varuutbytena dem emellan voro lifliga. Den svenske presten Campanius lärde sig indianernas språk och verkade bland dem som missionär. Han är också den förste i Amerika som öfversatte Luthers katekes på indianspråket. År 1646 invigdes vid Tenakong (nu Tinicum), 9 eng. mil sv om Philadelphia den första svenska kyrkan. Men bristen på prester framträdde snart, och sedan en ung svensk, som besökt Nya Sverige. anländt till Stockholm 1691, förtäljde han för kung Karl XI om de andliga brister, som yppade sig bland kolonisterna, hvilket hade till följd att presterna Budman, Björk och Amén 1696 utsändes till Nya Sverige. Vid denna tid uppgick kolonien till 1,200 personer. Nya kyrkor började byggas, och 1699 invigdes "Christina-Church” i Wilmington — en prydlig stenkyrka, som ännu står kvar. År 1700 invigdes en annan kyrka i Wicacoa. Under 130 års tid fortsatte svenska kyrkan att samla prester till kolonierna, och en af de mest populäre var en d:r K. M. Wrangel som utsändes till kolonierna. Den siste svenske presten var Nicholas Collin, som afled i Wicacoa 1831.

På "Old Swedes" grafgård i Delaware lär finnas en hundraårig simpel grafsten af granit, 8 fot hög, som förtäljer en svensk familjehistoria i Amerika och om våra svenskars första landstigning på den amerikanska jorden. Öfverst på stenen läses den ifrågavarande familjens stamfaders namn, Benjamin Burr, som afled i Hartford år 1681. Annie Burr afled 1682 o.s.v. Nataniel Burr afled 1802 och hade utsändt sina sex söner, Samuel, Benjamin. Joseph, Nataniel, Jonathan och Stephan i amerikanska befrielsekriget, där den yngste, som var 16 år gammal, hade stupat.

Sammansmältningsarbetet med engelsktalande nybyggare hade emellertid med åren fortgått, så att Delawares svenska befolkning uppgick fullständigt i den amerikanska. Men de gamla nybyggarnes minne lefver och skall alltid lefva så länge det finns svenskar i Amerika, och de spår de lemnat efter sig på kulturens bana skola ej utplånas af tidens tand.

Kodax

Ur tidningen Östgöta-Posten,

Östergötlands Veckotidning

Redigering Elof Granholm 15.03.2014