Runar minns hemkomsten med värme
Livet i Australien hårt på 1920-talet

— Farväl min fosterbygd, du är mig kär... Med detta känslosamma kväde bjöd Runar Antfolk, en ängslig Esseyngling, Hangö och sitt fosterland farväl pingstdagen 1924.

Kort förut hade han och ett flertal Essepojkar gått ombord på fartyget som skulle föra dem till London, en första anhalt på resan till Australien. Det hade förespeglats dem vilket guldland Australien i grund och botten var.

—   Vi träffade rikssvenskar i London som bestämt avrådde oss att resa till Australien. Res hellre till Canada, där är förtjänstmöjligheterna, bedyrade de.

—   Jag hade en bror i Vancouver och trots att mitt pass och visum gällde även för Canada motstod jag deras enträgna övertalningar.

—  Vid framkomsten till Australien delades vi upp i grupper som spriddes åt olika håll i landet. I min grupp fanns det många från Terjärv, bl.a. Ture och Severin Furu och Runar Furu, blott 11 år men en överdängare i att klå engelsmännen i kortspel. Där fanns också en Frank Nyman, vänsterhänt och sävlig i vändningarna. Hans arbetstakt rönte inte mästarens gillande varför han fick gå. Han avreste till Amerika och en tid därefter till Gamlakarleby.

—   Joel Sandvik, Fride och Uno Bexar, och Arne Forsberg sysslade med allehanda göromål. De var murare, skogshuggare och sockerplantagearbetare.

—   Det var hårda tider, arbetslösheten var stor. I vårt sökande efter arbete förflyttade vi oss mestadels till fots inom regionen. Någon gång hände det att vi tjuvåkte godstågen.

—  Kommen till ett ställe där ett stort husbygge var  på gång for jag fram till mästaren och frågade efter arbete. Han frågade något på engelska som jag inte begrep men besvarade med — yes. Påföljden var att jag godkändes som arbetstagare och anbefalldes infinna mig följande dag. Jag frågade två Jakobstadspojkar, Sandström och Andersson, vad jag svarat "yes" till. Det betyder: Är du fackarbetare. På deras inrådan köpte jag hammare, yxa, såg, vinkel, vattenpass och spikförkläde. Sålunda utrustad började jag som byggnadsarbetare. Jag blev kvar där tills arbetet var slutfört.

—  Trots den ljuvliga anblicken fortsatte vi färden mot nästa samhälle. Vi föredrog en genväg framom stora vägen, ty den förkortade avståndet betydligt. På stigen blev vi närapå nedtrampade av en lång rad strutsar som dök upp ur tomme intet. De gjorde ingen ansats att gå ur vägen för oss. Urinnevånare som de var. Ett väldigt klappande ljud hördes då de gick.

—  Kommen till samhället stannade vi upp och såg oss omkring då en taxichaufför stannade sin bil och ropade: — Hoppa i pojkar. — Nej, svarade vi, vi har inga pengar att åka för. — Stanna då här och vänta, jag hämtar er. — Vilka landsmän är ni. Från Finland, slaktare, nej det jobbet har vi inte provat på. Det blev kalla handen för honom.

—  I stället blev det att hugga ned ett 40 acre stort vildskogsområde. Vi fick 35 cent per acre, minns Runar.

Före avfärden till området köpte man filtar och nödig utrustning. Något tält hade man inte utan byggde sig en camp av barken från träden.

—  En tysk farmare ville ha oss att inhägna hagar åt sig. Vi slog ned stora pålar som vi hängde taggtråden på.
Då bodde vi i ett plåtskjul nära en bäck. Vi hade provianterat med ägg för de var lätta att tillreda. Men äggen försvann och vi undrade storligen vart de tog vägen, tills vi kom på att leguaner varit framme.

"Ett segt folk, finnarna"

— William Särs stötte vi på. Han körde upp salt ur gruvorna. Han lade verkligen an på jobbet och kunde ha slutat som miljonär om han fortsatt.

Antfolk berättar att han vid ett tillfälle som enda finlandssvensk kom att delta i en tiomannalags dragkamp. Man drog mot fyra lag och vann över samtliga. Italienarna försökte surra repet runt en stolpe. Kommentarerna efteråt var. Ett segt folk finnarna. Nurmi tog världsrekord i löpning.

Segrarlönen i dragkampen var en tunna som jag dock avstod från att avnjuta.

Vi var tre som beslöt oss för att satsa på en sockerplantage. Våra pengar räckte inte till hela köpeskillingen, varför säljaren tog ut 60 % av skörden. Året som följde ingav bekymmer, ty en cyklon förstörde det för oss. Följande år samma sak. Då reste jag upp "skaklarna", sålde min andel och beslöt att resa hem. Pengarna jag fick räckte till hemresan. Ingenting blev över.

Sju år var Runar borta, år av hopp och förtvivlan, men också av minnesrika upplevelser och upptäckter.

—  Jag reste över för att få pengar till att lösa ut syskonen ur hemmanet. Jag var tredje pojke i ordningen, men som pappas pojke skulle jag ta över efter honom.

—  Vid hemkomsten möttes jag av mamma på farstutrappan. Hon kastade sig i mina armar. Ett tårdränkt och i mina ensamma stunder frammanat ansikte — nu verkligt — pressades mot mitt. Vilken känsla. Hemma och mors välkomstomfamning.

—  Pappa var borta vid Kattilakoski i något ärende då värdinnan därstädes frågade: — "Ha e höösta na ov ha te poitje som for så långt." "Ha ha komi heim i da, sa en nyss inkommen flicka som var hemma hos oss då jag kom.

—  Pappa for genast därifrån och kommen till Lappfors, så ringer han hem och frågar om det där med Runars hemkomst var sant.

—   Han kom hem och stora karlen — även jag — grät, minns Runar.

Sistlidna sommar gjorde pensionärerna från Esse med omnejd en utfärd till Terjärv. Grundfors kvarn vid Djupsjöbacka besågs. Namnet Djupsjöbacka gav en av utfärdsdeltagarna en erinring. Namnet hade han i tidigare sammanhang hört nämnas. Snart blev det uppenbart att en med det namnet var med på båten till Australien, 1924.

Eftersom undertecknads far också var en av de många resenärerna och kamrat till nämnde Djupsjöbacka blev vi verkligen intresserade av att lite grand rota i mysteriet.

Ledande hemvårdarinnan i Pedersöre, Mona Djupsjöbacka avtalade om lämplig besökstid hos Runar Antfolk för en intervju.

Med på resan följde något av en expert på emigrantärenden, Hilding Vidjeskog. Han har under en följd av år tillsammans med hustrun Ebba, bott och arbetat i Amerika. Han förde diskussionen på ett sätt som gjorde det lättfattligt, Hilding har ett arkiv som omfattar närmare 2000 namn på emigranter från Terjärv med början från 1800-talets senare del.

Ganska snart framkom det att pappa och sagde Verner Djupsjöbacka följde med i den andra gruppen som tog en annan riktning.

Pappa och Verner varsnade de svåra förhållandena, tog hyra på en lastbåt, destination Seattle. Där smög dom sig i land, säkert hjälpta av pappas kusiner därstäder. Deras utlandsvistelse varade inte så lång tid som Runars. Och lite fanns det också i kistbottnen vid hemkomsten.

Runar Antfolk tog emot på brotrappan stödjande sig på en käpp. Men uppför trappan behövde han ingen käpp och var ändå snabbare i vändningarna än vi trots sina snart 92 år.

Intellektet är perfekt. Upplevelserna kommer klart och redigt fram — liksom tagna ur en dator. Han påminner oss om att han fick en god hustru.

Antfolk hemman omnämns redan på 1500-talet. Det upptog 1 1/2 mantal. Nu är det uppdelat, 11 bönder och 6 egnahemshus. Den 17 leden är nuvarande bebrukaren.

Skämtsamt benämner han området där han bor för Chinatown. Vägen som syns nedanför hans vindsfönster är kantad med bebyggelse på båda sidorna. Längre bort gör den en krök runt kyrkmuren.

Bernhard Sjölind

Österbottningen 24.12.1994, sid 7

Scanning och redigering Elof Granholm 21.11.2013