Från fordom tid.

Anteckningar om Stora Skedvi sockens storgårdar.


I. Stora Klingsbo.

Av Berndt Hage.


 Långt bort från allmänna landsvägen, vaktad av de stora skogarna, ligger den ena av Stora Skedvi sockens tre storgårdar, Henrik von Rankens och Lenica Meinersdotters »Stora Klingsboda». Det enda kända dokument rörande Dalarna som bär årtalet 1392 är just ett salubrev på den märkliga gården; »med järn- och kopparhytta och andra åtföljder för en summa av 24 skeppund koppar.» Urkunden ännu i dag bevarad å Historie- och Antikvitetsakademien. Köpare var gudsonen Peder Amundsson, säljare gudmodern Lenica Meinersdotter, omgift med Henrik von Ranken.

Det var en stor dag på Stora Klingsboda när den anstolta fru Lenica från loftet såg det lysande följet av väpnade skrivare rida in på gården. I Stora salen låg stadsfästelsebrevets pergamentsrulle och väntade, och den man som sist doppade gåspennan och präntade sitt namn under handlingen var ingen mindre än Gösse Eriksson, som under sin namnteckning kunde skriva: »Fogata Dahla».

Peder Amundsson härskade sedan över Klingsboda, och Lenica Meinersdotter drog åstad för att vid Henrik von Rankens sida styra Rankhyttan, som efter den ägaren troliken fått sitt namn.

År 1424 upprättas ett nytt fastebrev, daterat Stäkeborg, där fogden Jösse Hansson ger sin tjänare Jöns Svensson och hans hustru »boendes i Klingsboo, halvdelen i gården och hyttan för sin trogna och långliga tiensts skuld.»

År 1470 drar Stora Klingsbos härskare med alla sina hyttkarlar ut för att möta Erik Karlsson Vases landsstrykarehär. Vid Trollbo stöter man samman men Sten och Nils Sture, som leder bondehären, och vid Uppbo står slaget. Några år senare finner man Herr Nils Sture närvarande vid ett domslut i en process mellan ägaren till Stora Klingsbo, Pedher Gyndt, och arvingarna efter »hederliga hustrun Kersten Olofsdotter». Mellan dessa två hade onsdagen efter Andreasesdag 1484 upprättats ett fastebrev å gården. Pedher Gyndt försvinner sedan, efter många processer, ur Stora Klingsbo historia. Är det han som sedan gett Gyntesboda i Hedemora sitt namn, och har denne äventyrare sedan eller tidigare, i Norge efterlämnat spår som Ibsen funnit? — Dalarna och Norge stodo ju då i livligaste förbindelse med varann. —

År 1494 sker ett byte mellan »beskedlighe Kristina från Klingsboda» omgiven av sitt hus kom skridande in i den 14 alnar breda stenkyrkan för att knäböja framför jungfru Maria och apostlarna i det glimmande altarskåpet, märkte allt kyrkfolket att skogarnas kol och hyttornas guld hade gjort Klingsboda mäktigt och rikt.

15—1600-talets urkunder av olika slag tala om bergsmän och lagmän som ägt och bebott Klingsbo. Mer än en gång återfinner man i dessa skrifter ordet kopparhytta eller hytte. Det var Stora Skedvis blomstringstid. Rundt omkring socknen stod en ring av hyttor. Än i dag bevaras namnen Arkhyttan, Anstahyttan, Bispbergshyttan, Gussarvshyttan, och Hülphers nämner i sin dagbok om Gjötarhyttan, som varit belägen där Lövas gård nu står. Till alla dessa ställen, som hade sin egen industri, drog forkarlarna i långa rader med malm, och genom dessa körslor fick folket sina utlagspengar och lade grunden till sitt välstånd. Men med tiden började skogarnas kolmilor bli färre; skogen sinade och en efter en av hyttorna måste läggas ner.

Den kopparhytta, som enligt gamla papper, blomstrade vid Lilla Klingsbo nedlades nu också på grund av den ändrade riktning, utloppet från sjön Klingen tog. Före 1600-talet skulle den ha gått från Skuttäppsviken genom Trollriket till Lilla Klingsbo, men genom en »kunnig» lapps hämnd — han hade måhända nekats härberge eller bröd av någon myndig bergsman — började vattnet förena sig med nedre Klingen och rinna åt Lövåsen och Arkhyttan. Då var Lilla Klingsbos saga all. Men till Stora Klingsbo gick alltjämt kopparforornas rad från Falun.

År 1690 ägdes Klingsbo av inspektören Jöns Olofsson som i en förpantningsaffär drev en lång rättegång med själva biskop Johannes Gezelin i Åbo. Måhända var det i glädjen över processens lyckliga utgång som han skänkte en av de praktfulla mässingsljuskronor, som alltsedan dess prydt vårt tempel? Gården ärvdes sedan av Olofssons döttrar, som antogo namnet Klingberg, och vars ättlingar bära det ännu.

Under medlet av 1700-talet levde och verkade på Stora Klingsbo bergsmannen Johan Andersson. Han fick ärenamnet »Klöverkung» emedan han i orten införde det första växelbruket med sjuårigt omlopp. Åtgärden framtvangs troligen av nödvändigheten att erhålla ökat antal dragare för hyttan. Någon malm skeppades visserligen från Kalvsbäcks gruva, men resten måste gå på axel från Stora Kopparberget. Klöverkungens gravhäll bevaras ännu i Stora Skedvi kyrka och hans namn lever hedrat av socknens duktiga odlare.

År 1767 föddes på Klingsbo den berömde filosofen Benjamin Carl Henrik Höijer. Under 1700-talet bo också lagmännen Semander och Sernschiöld här. År 1780 var kronobefallningsman Siljeholm ägare. Hans änka sålde gården till kapten Olov Biörling och denne avyttrar den i sin tur till brukspatron Arnberg, vars ättlingar ännu leva kvar i socknen. Slutligen, 1805, övergår Klingsbo i den släkts ägo, vars ättlingar härskat där ända tills senare år.

Då köpte kapten Carl-Johan von Knorring på Stora Ornäs bergsfrälseegendomen Klingsbo och lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden. Denne Carl-Johan, som slutade som överste vid tills da bliva »sina egna målsmän och Dalregementet, var född 1732 och härstammade från en östersjöprovinsisk släkt. Hans far led fångenskap i Sibirien och uppgav där sina fäderneärvda slott för att tjäna Sverige. Carl-Johan själv hade deltagit i tre krig och mottagit en hedersvärja av Gustaf III:s hand efter träffningen vid Hirvikoski, där han förde Dalregementet i elden. Han var en originell kraftnatur, och många anekdoter leva ännu efter honom. Han hässjade själv sitt hö, var en omtyckt husbonde och skrev bl.a. i sin dagbok: »Klent hus där ingenting stjäles, där finns ingenting att stjäla!»

Hans son, Lars Jsacob, var gift med excellensen Strömbergs dotter, Sofie Fredrika, och är bekant med »Stora Vreden» där det skildras hur han stillar ett upplopp. Hans dotter gifte sig med sin kusin, Ferdinand von Knorring, som övertog Stora Klingsbo, och deras dotter Emilie ingick äktenskap med major Cart Viktor Schenström. Den siste av denna ätt, som ägt Stora Klingsbo, var överstelöjtnant Ferdinand Schenström, den välkände, manligt enkle skriftställaren och talaren, gift med Cristel Jörgensen från Sonderburg i Schlesvig.

Av den unga generationen torde de vara få, som kastat en blick in i det inre av Stora Klingsbo. Där stodo de gamla föremålen på samma plats som de stått i mannaminnes mannaminne och berättade om gångna generationers herrgårdsliv. Från längst förgångna tider har det inre av Klingsbo nu ingenting kvar. Men för bara 25 år sedan fanns på gården en träbyggning från Jösse Finssons tid på 1400-talet . Denna, jämte Vasaladan i Rankhyttan, torde ha varit bland de äldsta träbyggnader som bevarats i vårt land. Fönster och beslag från den fogdestugan bevaras ännu kvar.

Nu är det stolta Klingsbodas saga slut. Den, som en skymningsstund vandrar i den gamla parken kan dock höra ekot av bergsmännens steg i den åldriga spannmålsbodens trappor, och om man lyssnar noga kan man böra klang från hyttornas hammare och skrammel av sablar när Jösse Eriksson rider in på gården för att pränta sitt namn på pergamentet. Och när fullmånen går opp och allt är stilla går en informator med lockperuk och en ung dam i krinolin sakta ner mot bryggan och skjuter båten från land. Klingens många holmar spegla sig och drömma. Och så försvinner båten in i den blå natten och kommer aldrig mer tillbaka.

Artikel i tidningen Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning, no 1, 02.01.1923, sid 1.
Redigering Elof Granholm 04.08.2013