Artikel i  tidningen Dalpilen,
Nyhets- och Annons-Tidning för Stora Kopparbergs län
No 45, 10.11.1882, sid 12
Redigering Elof Granholm 04.08.2013

Dalarnas inbyggare

Dalarnes inbyggare skildras i en tysk tidning på följande mera fantastiska än tillförlitliga sätt: Om germanisk kraft och sedlig renhet någonstädes bibehållit sig oförfalskade, så är det i Dalarne. Det är ett litet egendomligt land, som sträcker sig utmed båda Dalelfvarne och utgör den nordostliga delen af det egentliga Sverige. Det bebos af dalkarlar, ett folk som genom språk, seder och bruk väsentligen skiljer sig från de öfriga svenskarne. De äro ett kraftfullt, högväxt och välbygdt folk, enkla, goda, härdade och arbetsamma menniskor, hvilka utmärka sig för fosterlandskärlek, mod och tapperhet, och troget fasthålla de vid sina fäderneärfda dygder och enkelhet i seder. Dalkarlen är till sitt väsen stillsam, allvarlig, vänlig och sparsam. Männen gå klädda i en lågkullig, rund hatt med bredt skygge, hvit eller mörkblå lång rock, blåa strumpor och skor samt på vintern pelsar. Båda könen ha vackert blondt hår, som de låta fritt hänga ned från hufvudet öfver skuldrorna. Så väl flickor som gifta qvinnor gå klädda i hvita lifstycken af linne, hvita mössor, hvita uppstående kragar, färgade förkläden och röda strumpor. Dalkarlarne utveckla den äkta, gammalnordiska gästfriheten, dela godkjertadt det lilla, som de ega, med främlingar, utan att falla honom besvärliga med nyfikna frågor och tilltala en hvar, till och med kungen, med det förtroliga ordet du. Ett folks moral kan aldrig få någon bättre väktare än den, som funnits i Dalarne från urminnes tider, nämligen: den egna sedliga kraften. Deras allvarligt anlagda, något dystra karaktär har fått ett uttryck i deras poesi och deras i moll klingande sånger. Derjämte tala de sin egen från den nu varande svenskan mycket afvikande dialekt. Det gamla runalfabetet brukas ännu ibland dem, och på några trakter ha de qvar den gammal nordiska runstafven såsom kalender. Flickorna från Orsa anses vara ovanliga skönheter, hvilka ega den egendomligt fängslande svenska ansigtsfärgen i dess högsta fullkomlighet, frisk, ren och genomskinlig såsom i intet annat land. Den mjuka rosenfärgen på deras kinder liknar resanden Paul B. Du Chaillu på lika komiskt som betecknande sätt vid "en i mjölk simmande äppelblomma", derför att kindernas tunna, fina rosenskimmer såsom en lätt sky sakta öfvergår i den hvita ansigtsfärgen Tänker man sig härtill de djupblå ögonen de svällande körsbärsröda läpparne, de vackra, genom tuggande af kåda bländhvita tänderna och det blonda silkeslena håret, så hafva vi bilden af en qvinlig skönhet färdig, sådan man knappast träffar på den i något annat land. Äfven mot främlingar, så snart de blifvit något bekanta med dem, visa dessa skönheter ett slags förtrolighet. Ej sällan bjuda de t.ex. gästen, när de träffa honom, ett stycke kandisocker, som de ständigt bära på sig i fickan, eller nödga honom att åtminstone bita en munsbit deraf; äfvenså förekommer det mycket ofta, att de taga ur munnen ett stycke af kådan, på hvilken de tugga, och räcka det åt främlingen för att han skall göra sammaledes. Ett tillbakavisande af detta vänliga, landtligt sedliga tillmötesgående skulle anses såsom den största förolämpning. En fantastisk tecknare i sanning!