BLAND FINNAR I SAN FRANCISCO

Af Alexandra Gripenberg

Finland är så okändt öfver allt i stora verlden, att man vanligen får anlita hela sin uppfinningsförmåga, då det gäller att utomlands skaffa sig reda på någonting rörande våra landsmän.

Ehuru vi visste att sådana funnos i San Fransisco, kunde vi, trots alla efterforskningar genom adresskalendern, icke finna ett spår af dem. „Frisco“ — den amerikanska förkortningen af stadens namn — har öfver 250,000 invånare af snart sagdt alla verldens nationer. Det är en sjöstad, som ständigt hyser skaror af sjömän i sina hamnar; det är en af hufvudstationema för de mer och mer allmänblifna stråtarna Australien - New York, och Kina - New York. Här vimlar af allt slags folk och det är icke lätt att bland dem leta rätt på vår Matti. Slutligen fingo vi anvisning på „the Mariner’s Church“, en liten sjömanskyrka långt borta åt färjställena till, der finnarna förmäldes hålla sina gudstjenster. En thorsdagsqväll klockan åtta begåfvo vi oss dit. Kyrkan, ett litet tarfligt hus, låg vid ändan af Sacramento Street, på alla håll omgifven af butiker för sjömän, pantlåneinrättningar, små krogar och matställen. Det var redan fullkomligt mörkt ute och vi trefvade oss in i den svagt upplysta förstugan. Sjelfva kyrkan var under reparation, hvarför gudstjensten hölls i det s. k. samlingsrummet. Vi inträdde. I en stor, naken och svagt upplyst sal befuno sig omkring 30 män, mest unga och i medelåldern; inga qvinnor. Långa bänkar stodo i rader bakom hvarandra; i fonden fans en öppen plats med ett bord. Bakom detta stod presten, synbarligen en allmogeman.

Vid vårt inträde uppstod en liten rörelse i församlingen och en af karlarna, hvilken tycktes fungera såsom kyrkvakt och klockare, anvisade oss plats, frågade tveksamt på finska om vi voro finnar, och gaf oss sångböcker. Efter det vi på det hjertligaste blifvit välkomnade och välsignade af presten, begynte gudstjensten. Några Sankeys sånger sjöngos, och sedan följde predikan. Den påminde mycket om hihhulitemas, men hade fått tillsatser af den amerikanska metodismen, kanske också af frälsningshären. Med en viss chablonmessig vältalighet, med knäpta händer och under tårar uppmanade predikanten sina åhörare att glädjas i Gud och att afkasta all syndabörda. De voro frälsta och rentvagna från synd, de voro utkorade för himmelens salighet. Verldens barn må gerna sörja, men Guds barn skola glädjas. Oupphörligt kommo uppmaningar att omvända sig till Herren nu genast, samt att uppstiga och vittna om Honom, då han manade dertill. Deremellan ljungande eld- och svafvel fördömelser mot andra sekter och kyrkor, hvilka uppräknades, ända till mormonerna. Deremot betonades endast obetydligt hvari en omvändelse bestod och att tron måste göra handlingarna fruktbärande.

Under predikan, som räckte halfannan timme, ledsagade församlingen med suckar och utrop predikantens ord. 

„Totisesti!“ „Oi Herra Jumala!“ „Totisesti, totisesti amen!“ „Tule, herra Kriste!"

Flera personer hade tillkommit under predikan, bland dem några qvinnor; de flesta pråligt klädda. Männen hade i allmänhet ärliga melankoliska ansigten; de tycktes vara kroppsarbetare och hade mörka, snygga kläder.

Så snart predikan var slut, satte sig presten och uppmanade församlingen att stå upp och vittna om Herren, ifall Han manade dem dertill. Strax uppsteg den af karlarna, hvilken förrättat klockarens och kyrkvaktens tjenst och förklarade under många suckar att han tillhörde Jesus, och att han var så glad, ,,oikein sydämmellisesti iloinen." Han tackade också flera vänner, hvilka han namngaf och hvilka bistått honom i hans förra andliga nöd. Bland dem nämndes äfven „veli T." — presten. Den ena efter den andra följde hans exempel och vittnade, de flesta utbredde sig egentligen om sin stora glädje i Gud. (Minä olen niin iloinen, niin sieluni pohjasta iloinen, — ett uttryck som är ren öfversättning från de amerikanska metodisterna, hvilka oupphörligt begagna detsamma).

Äfven en af qvinnorna vittnade med flödande tunga om sin stora fröjd och sin tacksamhet öfver att ha blifvit frälst. Hon var en ung flicka med särdeles tänkande och behagligt ansigte, snygt klädd i svart halmhatt och kappa. En del vittnande uppstego icke, men bådo högt; andra föreslogo gång efter annan nya sånger, hvilka ock sjöngos. Under hvarje vittnesmål ledsagades den talande af de öfrigas deltagande utrop. ,.Totisesti!“ „Niin, niin!“ „Amen Jesuksen nimessä! „Auta meitä, Herra!“

Ibland hände, att den talande afbröts af presten med en varnande höjning af pekfingret. Talaren satte sig då genast ned med ett ödmjukt „anteeksi“ eller „anteeksi Jumalan nimessä." Vi tyckte oss märka att detta inträffade, då de vittnande på något sätt bröto mot sektens troslära eller gingo till personligheter. Det sistnämnda genomgick dock hela gudstjensten. Man bad högt för namngifna närvarande personer. I predikan namngaf presten såväl krogvärdar, som krogar och andra dåliga platser, för hvilka han varnade åhörarena. Dessutom häntydde han på förhållanden rörande enskilda församlingsmedlemmar, hvilka utomstående naturligtvis icke kunde förstå. Hans sätt att tala skiljde sig icke från de öfrigas; tvärtom hade båda parterna tillegnat sig samma uttryck och utrop, liksom de äfven båda talade med samma snabbt rinnande vältalighet, som ofta föreföll att vara ord utan tankar bakom sig. Det hela gaf intryck af uppriktig religiös hängifvenhet, uppblandad med svulstig trosjargon.

Då gudstjensten slutades, var klockan öfver 10. Man omringade oss med vänlighet, skakade hand med oss och uttryckte sin ledsnad att icke förr ha fått se oss. Vi fingo blommor och öfverhopades med frågor, karaktäristiskt nog icke om Finland, men om „hvad vi tyckte om Amerika “ Sedan bjödos vi på jordgubbar och mjölk i en närbelägen restaurant.

Alla qvinnor hade aflägsnat sig, utom den ofvan nämnda unga flickan som vittnat i kyrkan. Hon berättade, att hon varit flera år i San Fransisco, egentligen var hemma från Södra Österbotten och kommit öfver hit till sin svåger och syster samt nu skulle gifta sig med en finsk sjöman. Hon hade tillegnat sig rätt mycket af amerikanskornas sjelfständiga och hyfsade sätt. Deremot voro männen, med undantag af en, som sade sig vara „reporter” till ett finskt-amerikanskt blad, typiska finska arbetare. Frånsedt kläderna, skulle man aldrig ha kunnat tro annat, än att de voro nyss komna från Finland. De flesta talade icke alls eller ock en ytterst dålig engelska, med genuint finsk svårighet för bokstäfvema f och d. Hos alla fann man det trohjertade, stundom litet buttra lugn som utmärker oss finnar.

Predikanten hade alla trosfanatikerns kännetecken. Detta märktes ännu tydligare under samtal med honom, än under sjelfva predikan. Det fans hos honom ett slags andlig uppblåsthet och hätskhet mot olika tänkande, som, i förening med en ovanlig brist på hyfsning, verkade frånstötande. Han var hemma från östra Finland, hade för många år sedan kommit till Amerika och efter sin omvändelse genomgått något slags kurs i ett skandinaviskt teologiskt college. Hela hans uppförande vittnade dock om en mycket låg bildningsgrad.

Då talet föll på Finland och finska förhållanden, öfverraskades vi öfver den ovänliga och likgiltiga stämning som rådde gent emot hemlandet bland dessa våra landsmän. I synnerhet presten uttalade sig öppet, med nära nog lidelsefullt missnöje, öfver allting hemma, omblandande sanning och osanning; på ett sätt som karaktäriserar personer af hans temperament.

— Herrarna äro emot emigrationen, emedan de frukta att de sjelfva en vacker dag skola nödgas börja arbeta, om arbetarena utvandra. Derför ha de utspridt genom pressen att det är ett brott mot fäderneslandet att emigrera. Fäderneslandet? Hvilket är vårt fädernesland? Vi äro finska amerikanare (suomen amerikalaisia) och Amerika är vårt fädernesland, icke genom börd, men genom sympati. Det har upptagit oss, det hjelper oss. Derhemma förblir man i de omgifningar i hvilka man är född, der finnas herrar och simpelt folk. Och simpelt folk kunna aldrig bli annat än simpelt folk. Här äro alla lika goda och hvem som helst kan bli biskop eller president. Blott man är en aldrig så litet duktig karl, puffar man sig fram till de bästa platser. Men Finland, hvad ha vi nu mera att göra med Finland? Det vore bättre om alla skulle utvandra, så behöfde ingen mera träla på åkrarna derhemma, om ej herrarna skulle ha lust att börja dermed. Hvarför skola vi envisas att befolka ett land der ingenting växer? De skulle komma hit, der en man kan bli rik på några år, utan att behöfva arbeta tiondedelen af hvad han arbetar hemma. Nej, här ha vi det bra, här stanna vi. Men ehuru vi ha vänskap för gamla Finland, så äro vi finska amerikanare. Vi vilja ha en egen civilisation här, egen kyrka och egna skolor. Men Finland hjelper oss icke. Vi borde få en filial af folkupplysningssällskapet, skrifter och böcker, — men det få vi icke. Vi äro föraktade af Finland och bortglömda. Herrarna inbilla folket att vi äro landsförrädare. Vi vilja derfor hjelpa oss sjelfva och vi kunna det äfven med Guds hjelp. Vi behöfva hvarken er statskyrka, som tyranniserar olika troende eller edra prester *) som äro högmodiga, utan vi skola upprätta vår egen fria kyrka här i Nya verlden. Icke heller behöfva vi några herrar, utan här äro vi alla lika o. s. v.

Hans ord kryddades starkt af välsignelser, religiösa utrop och bibelspråk och sekunderades stundom af reportern, i synnerhet då det gälde den naivt uppfattade amerikanska ,.jemlikheten.“ Båda tycktes glömma att det här, mer än annorstädes, beror på mannens egen duglighet, energi och arbetsförmåga, om han skall kunna brotta sig fram genom den kamp om brödet som äfven i Amerika börjat göra sig gällande, trots landets stora ressurser. De öfriga sutto för det mesta tysta eller yttrade sig med större försigtighet. Äfven deras uttalanden vittnade om antingen likgiltighet eller missnöje, så snart det gälde Finland.

Efter att ha slutat samtalet i endrägtiga önskningar om framgång, både för „gamla Finland“ och de finska amerikanarena, åtskildes vi under hjertliga handskakningar.

Ehuru ofvan anförda utlåtelser knapt torde vara allmänna bland våra emigranter, åtminstone icke i så radikal form, äro de dock ett „gif akt“ för oss hemmavarande i Finland. Frågan om den lösa befolkningens ställning sammanhänger i det närmaste med emigrationen. Det kan icke nog ofta upprepas. Innan den blir utredd på ett tillfredsställande sätt, är det lönlöst att grubbla öfver orsakerna till utvandringsmanin. Emigrationen är ett bland tecknen att vårt folk begynt vakna, att det sträfvar till ekonomiskt oberoende och icke vill passivt underkasta sig en nöd som kan afhjelpas eller åtminstone lindras. Den bör derför mana oss att granska våra förhållanden och tillse om de ej kunna förbättras. Kan den bidraga att väcka oss härutinnan, så skall den erfarenhet den gifver ej bli oss för dyrköpt, blott uppvaknandet sker snart. I annat fall skola länder med större frihet och fördelaktigare jordmån långsamt beröfva oss märgen ur vårt inre: kroppsarbetarena.

Finnarna i San Fransisco lefva afskildt från de öfriga finska kolonierna och ha ovanligt liten beröring med hemlandet. Deras antal vexlar med årstiden, emedan en stor del äro sjömän. Vid tiden för vårt besök (i Augusti 1888) antogos de utgöra nära 1,000, men vintertid fördubblas stundom detta antal. De mera bofasta äro mest arbetare vid dockorna, handtverkare af alla slag, mindre krögare och värdshusvärdar. Dessutom finnas alltid i staden sjömän i större och mindre mängd, sådana som segla på Stilla hafvet och sällan eller aldrig besöka hemlandet. På senare tid hafva finska emigranter i allt större antal sökt sig fram äfven till öfriga delar af Kalifornien. I grefskapet Mendocino fans, då vi besökte San Fransisco, ungefär 1,000 kolonister.

I allmänhet bedömdes finnarna i San Fransisco vänligt af amerikanarena. Vi hörde detta från olika håll. De ansågos dock stå mycket lågt i bildning och vara användbara endast till en del gröfre arbeten och handtverk. Det fans icke nog arbetsförmåga och lust att komma sig upp bland dem. Dessutom beklagade man, att de lade svårigheter i sin egen väg genom att icke lära sig landets språk — ett klagomål som gäller alla Amerikas finnar. Häri instämde bland andra äfven den amerikanska sjömanspresten och missionären i „the Mariner’s Church “ De klagade öfver finnarnas, särdeles prestens, okunnighet i engelska och den derigenom bildade kinesiska muren mellan dem och deras amerikanska trosbröder. De omnämnde prestens nit och religiösa värme, hvarigenom han, såsom de uttryckte sig, „gjorde oupphörliga omvändelser i sin församling", som dock icke var stor. De tycktes likväl sätta i fråga hans erfarenhet och förmåga att samla omkring sig samt qvarhålla de många olika element, af hvilka San Fransiscos och Kaliforniens finska kolonier äro sammansatta. De tycktes anse det både önskligt och nödvändigt att åtgärder snart skulle vidtagas till förbättrande af själavården derstädes, med skild hänsyn till de många sjömän hvilka besöka San Fransisco.

,.Vi stöta beständigt på dem", sade de, „och de äro de enda med hvilka vi icke kunna tala, ty vi ha en skandinavisk medhjelpare för att kunna verka bland svenskar, norrmän och danskar. Till de stackars ,,ryska finnarna" (russian Finns) kunna vi icke utsträcka någon hjelpande hand. Helsa era landsmän och säg, att de måste skicka hit någon att hjelpa oss."

I Astoria, Oregon, finnes äfven ett ganska stort antal finnar. Vid vår första ankomst till New-York mottogo vi ett bref från en dr. Kinney i Astoria, med anhållan om uppgift hvarifrån nykterhetsliteratur på finska skulle kunna erhållas. I detta bref uppgafs finnarnas antal i Astoria till 1,000; de omnämdes i berömmande ordalag såsom religiöst och arbetsamt folk med en egen nykterhetstidning, (denna torde numera ha upphört) men för öfrigt i stort behof af bildning. De voro okunniga i landets språk och kunde icke tillgodogöra sig de bildningsmedel som stodo dem till buds. Icke heller hade de någon prest. Dock torde de sedan dess ha fått en ordnad församling.

I allmänhet råder föga enighet, kunskap om eller kärlek till hemlandet bland finnarna vid Stilla hafvets kust. På alla håll omgifvas de af olika trosbekännelser och förvirras af dem, utan att ega nog insigter hvarken i det språk hvarpå de predikas eller i religiösa spörsmål i allmänhet, för att kunna bilda sig en bestämd åsigt om dem. De se frihet omkring sig, — frihet i religiösa, politiska och sociala förhållanden, men äro icke hemma uppfostrade för en dylik frihet. Derfor är den i allmänhet för dem ett dunkelt tal och det enda de ofta uppfattat derur är dess vrångbild, sjelfsvåldet.

----------------

*) Här namngåfvos flera prester och deras läror och
lefnadssätt skildrades med stor hätskhet.

Ur ”Ett halfår i Nya Verlden.” Strödda resebilder från Förenta Staterna, Helsingfors 1889, G. W. Edlunds förlag.

Redigering Elof Granholm 18.07.2013