Notis i Sundsvalls Tidning,

No 77, 03.11.1888, sid 2

Redigering Elof Granholm 19.05.2013

Fullkomligt nytt sätt att fria.

Från svensk-finska gränsbygden berättar Norrbottenskuriren följande kuriosa historia:

För flera år sedan lemnade en yngling från en socken på andra sidan finska gränsen, liksom så många andra landsmän, sin hembygd för att i vida verlden söka sin lycka. Omsider hamnade han på en plats i Australien. Med den ihärdighet och fasta vilja, som utmärker det folk hvilket fostras i Finlands karga bygder, grep han sig an med arbetet i detta på urtillgångar rika land. Efter mönstret från sin hembygd företog han sig att i Australien bygga laxpator och fånga lax, som han sedan beredde på flera sätt. Största afsättning rönte den lax, som han inlade i lådor och utsände i handeln. Lyckan var honom huld, hans lådor beredde sig marknad vidt omkring och inbragte honom en utmärkt förtjenst, så att han blef en förmögen man.

Ett fattades honom dock, och det var en maka att dela hans lycka och hans framgångar. Ju mera han tänkte derpå, desto lifligare framstodo barndomsminnena för honom. Han tänkte på sin hembygds hurtiga och rara töser, endast med en sådan ville han bygga bo. Men det är långt, mycket långt mellan Australien och Finland, och det var omöjligt för honom att lemna sitt värf der ute i fjerran land och beträda den långa färden till fosterbygden.

Han var imellertid ej rådlös. Kan jag ej komma sjelf, tänkte han, så kan jag sända min bild, för att se om någon ungmö fattar tycke för mig. Sagdt och gjordt. Till pastorn i den församling, der giftermålsspekulanten var född, sände han tre porträtt i kabinettsformat med anmodan att pastorn ville låta anslå dera på lämplig plats vid kyrkorna i nämda församling och två angränsande jemte underrättelse om hans person och att han önskade ingå äktenskap med en flicka från sin hembygd. Pastorn i fråga gjorde som den företagsamme finnen begärt, och en vacker dag i början af detta år befunnos korten uppslagna till allmänt beskådande vid tre kyrkor.

Att detta nya sätt att fria väckte stor uppmärksamhet och satte myror i hufvudet och brand i hjertat hos många unga tärnor är helt naturligt.

En dag var prestens egen tjensteflicka spårlöst försvunnen. Dag efter dag gick, men hon syntes ej till. Presten vände sig till länsmannen på platsen för att rådgöra, huru han skulle finna reda på sin försvunna tjenarinna, men äfven länsman var rådlös i detta afseende.

Ändtligen kom flickan åter. Hon tillstod nu, att hon gått den 17 mil långa vägen till Uleåborg för att låta fotografera sig och kunna sända sitt porträtt till Australien. Och många voro de flickor i trakten som i likhet med henne traskat åstad lång väg för att porträttera sig.

Finnen i Australien erhöll »svar» i hundratal, och bland de många föll valet på prestens piga; hon blef den lyckliga. Han skref till sin utkorade, sände respenningar och bestämde tiden för afresan m. m. Flickan begaf sig i väg, och på bestämd tid möttes de båda kontrahenterna å öfverenskommen plats i Australien. Genast gjordes anmälan hos myndigheterna om hennes ankomst, och följande dag förrättades vigseln. De äro nu ett lyckligt äkta par, och den unga frun har skrifvit hem till sina anförvandter i Finland och omtalat huru bra hon har det i sitt nya hemland.