Notis i Sundsvalls Tidning,

No 70, 16.06.1888, sid 2

Redigering Elof Granholm 18.05.20123

En svensk utvandrares lott

En svensk utvandrades lott är, skrifver Chicagotidningen Svenska Tribunen, äfven under gynsamma förhållanden allt annat än lycklig strax vid framkomsten till »det förlofvade landet», där han kanske drömt om att redan i Newyork hitta stora guldklimpar, som det endast erfordrades en någorlunda försvarlig tälgknif att tillgodogöra sig.

Hvad han däremot vanligtvis finner genast vid landstigningen i Newyork — medan han ännu förföljes af tanken på att för alltid ha skilts från den gamla, kära fädernebygden, efter att ha lidit sjösjukans alla marter och kanske under öfverfarten ha illa behandlats af fartygsbesättningen och lefvat på halfkokt kött och ruttet vatten — det är s. k. emigrantskojare i och omkring Castle Garden. Har han då beslutit sig för att fortsätta resan vesterut och lyckats med en del af sin reskassa i behåll nå Chicago, så börjas samma historia om igen.

De olika järnvägsbolagen härstädes — 66 till antalet med 19 stationer — ha visserligen antagit en del regler och föreskrifter, afsedda att skydda de bortkomne, förvirrade och ängslige invandrarne från att blifva bedragna af dessa rofdjur i människohamn, hvilka städse svärma omkring stationerna; men dels äro de alldeles otillräckliga att, såsom sig bör, stäfja ofoget. Många invandrare innehafva nämligen biljetter å olika järnvägslinier och måste således transporteras med sitt bagage från en station, belägen t. ex. å syd- eller västsidan, till en annan å nordsidan eller tvärt om, och det är just då, som dessa »runnare» hafva fria händer för sina operationer. Exempel på huru de bedrifva sitt spel förspörjas dagligen; vi vilja här endast anföra några få:

Vid Union-järnvägsstationen, å vestsidan, sågs en dag i förliden vecka en talrik skara invandrare stående utanför på trottoaren, väntande på tågets afgång. En gammal gubbe »runnare» för ett s. k. »hotell», beläget midt öfver gatan, gick ifrigt omkring och frågade, om ingen af dem ville följa med honom och få sig ett godt mål mat, men han motades snart bort af fyra andra, muskulösa »runnare», hvilka lyckades bokstafligen draga med sig rätt många af de uthungrade och uttröttade resenärerna. Inkomna i ett ruskigt kyffe, serverades de en kopp svart ärtsoppa, som kallades kaffe, samt en »sandwich (smörgås), som knappt kunde krossas mellan de starkaste tänder. För dessa »läckerheter» tvingades de under hotelser, att betala en dollar (kr. 3.75) hvardera; ja, man har bevis på att de vid andra tillfällen måst erlägga två dollars för en kopp kaffe så vida de önskade återfå sitt bagage! Ett annat sätt är, att någon usling narrar in sina intet ondt anande landsmän på en närbelägen krog, »bjuder öfver lag» först och sedan föreslår ett parti »mariage» eller tärning och naturligtvis beröfvar dem hvarenda dollar. Opponera offren sig, nyttjas »handkraft», hvarvid krögaren och hans handtlangare biträda. Ett annat knep af vissa »skandinaviska» runnare är att narra landsmän att taga in på något ruskigt »hotell» under föregifvande, att deras järnvägståg icke skall afgå på ännu några dagar (fastän det kanske lemnar stationen inom några timmar), och under vistelsen därstädes debiteras de för den uslaste kost och logis högre pris per dag, än på stadens elegantaste hotell, d. v. s. så länge de ha några penningar eller bagage i behåll — sedan kastas de ut på gatan.

Ett stort antal bedrägerier föröfvas äfven dagligen vid försäljning af järnvägs- och ångbåtsbiljetter å de otaliga s. k. biljettkommissionskontoren, hvarpå Chicago är så rikt.

Några rättsinniga tidningar härstädes, bland dem Chicago Daily Herald samt Hemlandet, hafva i dagarne börjat ett kraftigt anfallskrig mot dessa bedragare, och det är att hoppas, att myndigheterna samt järnvägsbolagens direktörer skola lyssna till allmänna opinionens röst i detta fall, äfven om de ej göra det i alla.