Anders M Myhrman
- vår Grand Old Man i USA

Anders Myhrman har i otaliga artiklar be­rättat om finlandssvenskar som gjort ovan­liga insatser i Amerika och på så sätt blivit bemärkta män och kvinnor. Han har t.ex. i flera sammanhang berättat om gamlakarlebyflickan Selma Josefina Borg som blev en framstående orkesterdirigent, kvinnosaks­kvinna och Topelius-översättare. Storfis­karen Bror Axel Sjöberg (i Amerika Seaborg) från Kristinestad grundade en egen stad och blev senator i staten Washington. Pojopojken Karl Erik Engelbert Sjödahl (Linn) åter grundade en bank i Alabama, The First National Bank. Allt som allt om­fattar persongalleriet i hans biografiska skildringar flera hundra emigranter. Men om sig själv och sitt eget liv har Anders Myhrman varit lågmäld och fåordig. Mer än många andra förtjänar dock också han att skildras som en av våra driftiga emi­granter i Amerika. Samtidigt som han gett sitt bidrag till det nya hemlandets ut­veckling har han medverkat till att där göra Finland känt.

I Åbo akademis bibliotek finns "Anders Myhrmans emigrantarkiv", ett omfattande material som Myhrman insamlat under många årtionden bland våra emigranter i Canada och USA. Detta material utgjorde grund för hans monumentala verk Fin­landssvenskar i Amerika (1972). Med emi­grantarkivet kommer att i sinom tid inför­livas en stor samling tidningsklipp, artiklar, notiser, reportage och intervjuer som ger intressanta inblickar i Anders Myhrmans mångskiftande liv. Denna samling som också innehåller anteckningar, brev, foto­grafier och dokument av olika slag har gett stoff till detta första utkast till en skildring av Anders Myhrmans sagolika liv.

Purmo 1924

Anders Mattsson Myhrman är österbottning, bondson från Purmo. Här föddes han den 19 maj 1888 och är nu således 96 år. Sin kärlek till och stolthet över hem­bygden har han bevarat livet igenom. Så här skildrar han Purmo och purmobon i en artikel 1924 i Finska Amerikanaren (nu­mera tidningen Norden):

Egentligen hör eller läser man inte mycket om Purmo vare sig i hemlandet eller här. Sällan — om någonsin — har en skribent nämnt det namnet i Finska Amerikanaren. Inte där­för, tror jag, att någon som haft lyckan att bli född i Purmo skulle skämmas däröver, men en del folk är nu så evinnerligt blyga, att de är tysta om det egna, t.o.m. i otid. Följ­den är att ytterst få som bor söder om Vasa vet var Purmo finns eller om det är svenskt eller finskt. För att nu skingra den okunnig­heten skall jag kåsera en smula om orten — efter att ha återsett den. För resten var det ju i våras åtskilligt skrivande om vackra städer och socknar. Kära hjärtandes, tänkte jag, om de stackars skrivarna ändå skulle få se Purmo.-------

Skogsklädda backar och någon enstaka bergsklack omväxlar med dalar och mossar, delvis odlade. Det är ingen enformighet som möter ögat, men ej heller något grandiost; det är simpel mångfald, småtrevnadens hem­ort och säre. Så tänker purmobon om sin hemort och dess natur.-----

Men vad som i alla fall mest intresserar mig är folket — purmoborna, Pedersöre storklocka sjöng kanske inte i fåvitsko "Sto­ra rika bönder i Purmo", ty fastän riktiga storbönder är få i Purmo, så nog finns det ekonomisk styrka i gårdarna. Men så arbetas det i Purmo. Vill man se ett ställe, där man ej sparar rygg och armar så är bemälda ort plat­sen. Och åtta timmars arbetsdag, ja, det är för komiskt att ens fattas. Man knogar och håller i väldeliga med jorden och bygger hö­ga stugor och stora stenfähus.

Ganska fåordig och sträv är purmobon för övrigt, ibland nästan melankolisk. Han har rykte om sig att ej vara bildningsälskande, och det ryktet talar väl delvis sant, ty inte är det många unga som förrän de allra senaste åren besökt lantmanna- eller folkhögskola. Modersmål, "purmospråtse" hålles i all ära och talas oförfalskat, ingen vill göra sig till åtlöje genom att "herrska". Endast en och annan flicka som varit ut i världen lite bru­kar hatt, de andra går ännu som deras far- och morföräldrar, i duk. Men handskar ha­de de på söndagskvällarna även under den förlidna varma sommaren. Paris segrar så småningom. Pojkarna begagnar numera all­mänt vit krage på söndagarna, vilket ansågs vara pur högfärd ännu i min gröna ungdom.

Enkelt och gästfritt är nog folket annars, men krusa och bocka har man inte lärt sig, — dessbättre. Kaffe och dopp får den be­sökande alltid, men inte fjäskas det.-----

Den brist på bildningshunger Myhrman på­talar hos sina sockenbor kan i varje fall inte konstateras gälla honom själv. Han genom­gick högre folkskolan i hembyn, som öpp­nades hösten 1896 på Storbacka. Men före det hade han några år gått i den s.k. ambulatoriska skolan. I Norden, finlands­svenskarnas tidning som utkommer i New York, berättar han i en artikel 1965:

Då jag var sex år förde vår mor min äldre bror John och mig, jämte ett visst matför­råd, med häst och kärra längs en dålig byväg till vår mormor, som bodde på Åvist. Där skulle vi gå i skola i två veckor. Kanske mest genom att försöka följa med John som var två år äldre, så kunde jag läsa enklare saker vid det här laget. Om jag minns rätt, så hölls skolan i Hansas "lillstugo" där ett par långa bord med stolar för omkring 35 elever fyllde rummet proppfullt. Elevernas ålder variera­de från sex till femton år — de äldre förbe­redde sig för skriftskolan. Läroböcker var Nya testamentet, psalmboken och kateke­sen. -----Vår lärare hette Erik Johansson

Ryss, mest kallad Ryss-Eirik, från Jeppo. Han var också lekmannapredikant i luther­ska evangeliföreningen. På rasterna lekte vi "sista paret ut" (änkleken) på den sandiga gården. Ofta kom Ryss med i leken, men tog då av sig skorna och sprang i bara strump­lästen. Det tyckte vi var trevligt.

Anders växte upp, gick i byns folkskola, arbetade på hemgården, besökte skrift­skolan och blev konfirmerad. I unga år kom han i kontakt med den baptistiska rö­relsen, till vilken han också så småningom anslöt sig, ett stort steg med beaktande av hans starka förankring i luthersk uppväxt­miljö. Förklaringen till att baptismen vid den här tiden vann terräng, gav Myhrman en gång, då han berättade om sina ung­domsår.

— Kyrkan hade ingen verksamhet för ungdomen i vår by. Det var baptisterna som kom med liv och rörelse. De hade t.o.m. ett bibliotek, en guldgruva för läs­hungriga.

Nykarleby eller Amerika?

Så småningom blev det emellertid dags att på allvar välja en levnadsbana. Myhrmans far erbjöd Anders pengar för Nykarleby folkskollärarseminarium, den tidens nära nog enda utbildningsväg för landsbygdens begåvningar. Men i stället bad han om res­pengar till Amerika. Vid 22 års ålder emi­grerade Anders Myhrman 1910 till det stora landet i väster.

Hårt arbete mötte de unga invandrarna från Europa. En svenskösterbottning som Anders Myhrman, var dock inte rädd att ta i ordentliga tag. När han den 8 maj 1910 steg i land i New York med 40 dollar i fic­kan och en tågbiljett till Duluth, väntade honom den första arbetsplatsen i en sågmölla. Lönen var 1,75 om dagen. I olikhet med de flesta andra invandrarna hade An­ders Myhrman dock inte kommit till Ame­rika för förtjänstens skull. Han sökte kun­skap och ville studera. Tunga arbetsfyllda år låg framför honom. Han varvade studier med arbete. Skogshuggare, stenläggare, vaktmästare, hjälplärare är några av de yr­ken han utövade dessa år. Samtidigt besökte han de svenska baptisternas läroverk och teologiska seminarium. När fem år gått var han redo att börja studera vid statsuni­versitetet i Seattle. För sin försörjning var han timlärare i tyska vid ett college och tillika pastor vid den finlandssvenska bap­tistförsamlingen i Ballard. Inalles kom Myhrman att i två år arbeta som försam­lingspräst i Fitchburg och Duluth, men hans håg drev honom till fortsatta studier. Sin första grad, "baccalaureat" uppnådde han vid universitetet i Minnesota med tys­ka, svenska och isländska som huvudäm­nen. Vid universitetet i Pennsylvania blev han magister, Master of Arts, 1924, nu med en avhandling i internationell ekonomi. Samhällsvetenskaperna hade nu helt lagt beslag på hans vetenskapliga intresse, och studierna kröntes 1937 med doktorsgraden avlagd vid universitetet i Chicago. Den doktorsavhandling han försvarade behandlade den svenska nationalitetsrörelsen i Fin­land.

Läroverkslärare var Myhrman ett år i Michigan och ett år i Pennsylvania. Sin huvudsakliga lärargärning har han dock ut­fört vid Bates College i Lewiston, Maine. Här blev han "assistant professor" 1925 och "associate professor" 1931 vid avdel­ningen för ekonomi och sociologi. Efter doktorsgraden blev han 1938 professor i sociologi vid högskolan och slutligen chef för den samhällsvetenskapliga fakulteten 1950. År 1958 blev han pensionerad.

Ingen kammarlärd

Myhrmans arbete som professor vid Bates College har karaktäriserats som ovanligt framgångsrikt. Han har aldrig varit enbart undervisningsteknokrat eller trångsynt spe­cialist på ett smalt område. Vid en liten högskola får professorn oftast ta hand också om grundkurserna. Därför har det gällt att hela tiden följa med strömningarna och forskningen på området.

Myhrmans intresse för människan och för mänskliga relationer har varit beteck­nande för hans vetenskapliga verksamhet. Men han har inte nöjt sig med teoretiserande analyser utan alltid försökt basera sin kunskap på erfarenhet från det verkliga livet och samhällsskeendet. Då han en gång höll på med förberedelserna för en före­läsningsserie om "mänskliga relationer i industrisamhället" företog han en resa till ett strejkdistrikt, där 30000 arbetare strej­kat i 24 veckor. Då han kom till New Bed­ford uppsökte han de strejkande och deras ledare för intervjuer. Han såg de strejkande i soppköerna och besökte deras massmö­ten. Vid hemkomsten gav han en personlig skildring av situationen till den lokala dags­tidningen. Han förklarade att den tioprocentiga lönesänkning arbetsgivarna genom­fört innebar att arbetarnas löner skulle understiga existensnivån.

Sex veckor i Sovjet 1927

Nyfikenheten på människan som samhälls­varelse ledde år 1927 Myhrman in på ett för tiden ovanligt äventyr. Han läste i en tid­ning om förberedelserna för en student­delegation som under sex veckor skulle be­söka Sovjetunionen. Han tog kontakt med arrangörerna och fick följa med på färden som gick med båt till Hamburg och vidare med tåg över Warszawa. Gruppen var in­kvarterad i en sovvagn, som härefter var deras tillfälliga hem på alla längre resor. I Leningrad bodde gruppen på hotell Euro­pa. Här fick man bl.a. stifta bekantskap med Erimitaget. Under en bankett blev han bekant med en nyexaminerad kvinnlig läka­re. Hennes far var också läkare, medlem av Gosplan, som höll på med att utarbeta pla­nerna för Sovjets framtida utveckling. Myhrman blev inviterad på middag till fa­miljen. Han berättar — 52 år senare i en ar­tikelserie i Norden 1979 — om sitt besök i ett ryskt hem 1927:

De sände en taxi för att hämta mig, minns jag. Aftonen hos den familjen blev nog den mest lärorika när det gäller skeendet i Ryss­land just då. Doktorn talade engelska rätt flytande och vårt "politiska" samtal pågick i timmar både under och efter middagen. Han berättade öppet och rättframt om hur de för­sökte planera landets framtida utveckling — dess skolväsende, jordbruket, uppbyggandet av städerna, industrin, gruvdriften mm. Han framhöll också de svårigheter som förelåg hela landet, delvis på grund av revolutionen, men också på grund av västmakternas för­sök att tidigare ingripa med militärmakt.

Den kvällen fick jag den insikt som be­hövdes för att åtminstone till en del förstå och bedöma vad som då pågick i Ryss­land.-----

Som tolk i Leningrad hade gruppen en släkting till Leo Tolstoy. Hon berättade för Myhrman under ett besök i ett militärläger att en del av soldaterna var finländare, med vilka han kunde tala "sitt eget språk". Då hans kunskap i finska var mycket knapp —senare har han lärt sig ta del av finsk text — fick han nöja sig med att säga "God dag" och "Hur mår ni". Och det tycktes vara nog.

Resan gick vidare till Moskva, Kasan, Saratov, nuvarande Volgograd, och Astra­kan. Man besökte fabriker, kolhoser och militärläger. I Tiflis fick man stifta be­kantskap med hur bostadsfrågan löstes i ett industrisamhälle i vardande:

Där uppfördes provisoriska hus, om man så kan kalla dem, bestående av en meterdjup källare med ett tält ovanpå. Här samlades de allra nödvändigaste husgeråden och familjen själv. Trångt var det givetvis.

Vi bjöds in — eller rättare sagt ned — i några av dessa hus för att se hur de bodde. Det var som sagt både trångt och enkelt, men folket var vänligt. 1 ett av husen såg jag bl.a. en tingest från Amerika, en gammal sli­ten Singer symaskin med handvev. Far­fadern hade köpt den då han varit på arbets­förtjänst i Baku.

Middagen serverades i det fria. Det var en vacker dag. På bordet fanns soppa, rysk lim­pa och grönsaker, men huvudattraktionen mitt på bordet var en hel fårkropp, stekt i en avlång metallpanna. Vi fick själva skära åt oss köttbitar som man sedan åt ur handen. Det var ingen herrskapsmiddag och bords­skicket var inte det bästa, men vi var hungri­ga och maten smakade bra. Våra värdar tycktes bara vara glada över att vi hade så god aptit.

Den fortsatta färden gick norrut över Kaukasusbergen till Vladikavkas och sedan småningom ånyo till Moskva. Där sam­manträffade man med den andra gruppen som besökt andra orter och utbytte er­farenheter från resan. Myhrman fick sedan tillstånd att resa hem via Finland.

Myhrman höll vid återkomsten till USA många föredrag om sitt besök i Sovjet. Då, liksom nu var det föga populärt att i USA hysa intresse för samhällsutvecklingen i Sovjet. Han fick också uppleva ett visst obehag av sina framträdanden. Någon var färdig att stämpla honom som kommunist.

Mera positivt såg emellertid rektorn vid Bates College på saken:

— Jag vet att du inte är någon kommu­nist.

Mildred, livs- och arbetskamrat

Anders Myhrmans liv skulle i allra högsta grad bli ofullständigt belyst, om inte hans älskade Mildred skulle bli omnämnd. Den 6 juni 1932 sammanvigdes Myhrman med Mildred Etta Beckman. De nygifta fort­satte omedelbart till New York och anträd­de sin bröllopsresa med fartyget Western­land till "gamla landet" Finland. Samma sommar firade hans föräldrar sitt guld­bröllop på Storbacka.

Mildred är liksom sin man en aktiv per­son. Hon är graduerad från Bates 1930 — elev till Anders Myhrman — med sociologi som sitt huvudämne. I Cleveland hade hon arbetat inom familjerådgivningen och dess­utom hade hon undervisat i Michigan, Pennsylvania och i Bates. Sin sociala verk­samhet har hon fortsatt med under hela den femtioårsperiod som Anders och hon levat tillsammans vid sidan av hemmets skötsel, där en son och dotter fostrats till dugande samhällsmedlemmar. Hennes vänner i Fin­land är imponerande av att Mildred lärt sig svenska, som hon galant använder sig av med ett förvånande stort ordförråd. Hon betraktar sig gärna som finlandssvensk.

Höstterminen 1949 var Myhrman "Visiting Professor" vid Åbo akademi och höll en föreläsningsserie om "amerikanskt sam­hällsliv av idag". Då serien avslutades och dekanus Sven Lindman framförde akade­miens tack, framhöll han att det i vanliga fall brukade bli färre deltagare i en före­läsningsserie, medan antalet hela tiden ökat vid Myhrmans föreläsningar. Följande år gästade Myhrman universitetet på Hawaiiöarna.

Flitig skriftställare

En stor del av sitt verksamma liv har An­ders Myhrman ägnat arbetet vid skrivbor­det. I sin ungdom skrev han t.o.m. dikter vid sidan av mötesrapporter och diskus­sionsinlägg i de finlandssvenska emigrant­tidningarna i Amerika. Senare blev han en flitig medarbetare i tidningen Norden. En populär serie där under 50- och 60-talen hade rubriken Från min kateder. I denna spalttog han upp de mest olikartade spörsmål; skolväsendets kris, den ameri­kanska levnadsstandarden, västvärldens dominans i Asien, segregationen, inflatio­nen, urbaniseringen, automationen, män­niskonaturen och sociala karaktärstyper. I den här spalten kunde han också presentera landsmän i Amerika, både framgångsrika och mindre framgångsrika.

I Myhrmans skriftställarskap är fin­landssvenskarna i Amerika det centrala äm­net. Doktorsavhandlingen av år 1937 som redan nämnts bar titeln The Swedish Nationality Movement in Finland. I årsboken 1957 som utges av American Swedish Historical Museum i Philadelphia, gav Myhrman en fyllig presentation av finlands­svenskarna i Amerika och deras organi­sationer. Order of Runeberg, våra landsmäns kulturella samlingsorganisation i Amerika, fick sin verksamhet belyst i min­nesskriften Memorabilia 1968. Hans magnum opus, huvudverket är dock Finlands­svenskar i Amerika, som utkom i Svenska litteratursällskapets skriftserie 1972. Detta verk kommer för all framtid att vara en hu­vudkälla också för framtida forskning. En dokumentärserie av stort intresse är Emi­grantbiografier, en samling skildringar rö­rande finlandssvenskar i Amerika, av vilken hittills utkommit fem delar i en stencilserie som 1974 påbörjades av Åbo akade­mis bibliotek. Det är fråga om både själv­biografier och sammanställningar på basis av brev och intervjuer.

Inte sällan har Myhrman medverkat i tid­ningar och publikationer i Finland. År 1924 berättade han i Huvudstadsbladet om situationen i Amerika inför valet. Med stor träffsäkerhet förutspådde han att republi­kanernas presidentkandidat Calvin Coolidge skulle utgå som segrare. Så blev det också. I en följande artikel kunde han där­för efter valet konstatera, att "den repu­blikanska segern var ej oväntad". Jakob­stads Tidning, Vasabladet, Åbo Under­rättelser har under årens lopp innehållit ar­tiklar av Anders Myhrmans hand. I SFV:s kalender har han publicerat några värde­fulla bidrag till vår emigrationshistoria.

Ett rikt och innehållsrikt liv

Att Anders Myhrman ännu efter fyllda 90 år kunnat fortsätta sin forskning och sitt skrivande hör inte till vanligheterna. Vid ett besök i riksarkivet för några år sedan, då Myhrman sökte material om finlands­svenskar som via Petersburg emigrerat till Amerika, frågade riksarkivarien professor Toivo Paloposki hur det var möjligt att vid så hög ålder fortfarande vara så vital.

— Två saker har inverkat, svarade Myhrman. Det är dels min österbottniska grundfysik, förvärvad i arbetet på åker och äng. Men dels har det också varit min hust­ru Mildred som stått vid min sida i alla des­sa år och gett mig inspiration i arbetet.

Myhrman har alltid haft ett stort intresse för motion och friluftsliv. I Lewiston har han ännu under de allra senaste åren sim­mat 1 200 meter varje vecka. Ett sunt liv ut­gör enligt honom den viktigaste förutsätt­ningen för andligt arbete.

Anders Myhrman framstår i dag som fin­landssvenskarnas "Grand Old Man" i Amerika. När han 1983 fyllde 95 år instif­tades en fond inom Svenska folkskolans vänner till förmån för det ändamål som va­rit central i hela hans livsgärning, "främ­jande av kontakterna mellan finlands­svenskarna i Amerika och det gamla moderlandet". Bidrag till fonden gavs av Anders och Mildred Myhrman, av Svenska folkskolans vänner och av hans talrika vän­ner i Finland.

Många av våra emigranter har aldrig återvänt till Finland. Olikt dem har Myhr­man gång på gång återvänt till Purmo och Finland: 1924, 1927, 1932, 1935 och 1949. Under de senaste årtiondena har Mildred och han kommit nära nog varje eller vart­annat år, senast 1982. Nu när krafterna börjar sina är det inte lika lätt att färdas. Men i sina brev berättar han om sin längtan hem.

Sådan är Anders Myhrmans levnadssaga. Visst förtjänar också han att nämnas bland dem som gjort en förtjänstfull livsgärning i sitt nya hemland Amerika. Mer än någon annan har han verkat för att framtida gene­rationer finlandssvenskar — både här och därborta — skall kunna veta vad våra söner och döttrar kunnat uträtta i främmande land.

Ragnar Mannil

Ur ”Svenska Folkskolans Vänner Kalender 1984”

****** 

ANDERS M. MYHRMAN

Den 27 mars 1988 avled i Lewiston, Maine, U.S.A., professor emeritus Anders M. Myhrman. Han var född den 19 maj 1888 och skulle således knappt två månader se­nare ha fyllt hundra år. Sin kroppsliga och själsliga vitalitet bevarade han till livets slut. En vecka före sin bortgång högg han ännu ved till den öppna spisen. Med vaket intresse följde han med tidens gång, och han saknades sällan som besökare på kon­serter, vid föreläsningar eller i guds­tjänsten.

Anders Myhrman emigrerade från sin österbottniska hemsocken Purmo till Amerika redan 1910. Sina kontakter med hembygden och sitt gamla fosterland beva­rade han emellertid, så att han här betrak­tades nära nog som en hemmavarande fin­landssvensk. Genom årliga besök i hem­landet kunde han stå i kontakt med forska­re och kulturarbetare här, och sina sista årtionden ägnade han åt att levandegöra de finlandssvenska insatserna i USA och Kanada, och han ville särskilt främja kon­takterna mellan de finlandssvenska emi­granterna och deras ättlingar bortom At­lanten och anförvanterna i det gamla moderlandet, en uppgift som han upplevde som särskilt angelägen sedan släktbanden mer och mer brutits och sedan svenska språket inte mera är levande bland våra emigranter. I samband med sin 95-årsdag 1983 gjorde han en donation till Svenska folkskolans vänner. Styrelsen beslöt att förvalta gåvan som en särskild fond, Pro­fessor Anders Myhrmans fond, med syfte att främja kontakterna mellan finlands­svenskarna i Amerika och det gamla mo­derlandet. Vänner, anhöriga och SFV utö­kade fonden, och det bestämdes att första utdelningen ur fonden skulle ske 1988, det år då 100-årsdagen infaller. Anders Myhr­man fick inte vara med om den första stipendieutdelningen som ägde rum i New York den 8 maj i år, då SFV:s ordförande Carl Jacob Gardberg och kanslichefen Christoffer Grönholm tilldelade redaktö­ren för finlandssvenskarnas tidning Nor­den, Eric Rune Hermans, ett pris på 2.500 dollar för en förnämlig insats bland våra landsmän. Vi vet, att tidningen Norden stod Myhrmans hjärta nära, och kan för­moda att han skulle ha gillat valet av den första stipendiaten.

Med en fyraårig folkskola och några dol­lar i ränseln kom Myhrman till Amerika vid 22 års ålder. Här möttes han av hårt arbete i en skogskamp i Duluth i Minneso­ta, han fick lära sig hugga järnvägssyllar och lägga gatsten. Men hans håg stod till studier och ansträngningarna kröntes med framgång. 1915, fem år efter ankomsten till Amerika fick han sitt High School Diploma, den amerikanska motsvarigheten till vår studentexamen, och nu kunde han på allvar börja studera. Han ville bli präst inom baptistsamfundet och vid sidan av studierna var han nu ibland vaktmästare, ibland timlärare, hjälppräst eller pastor i Seattle, Duluth och Felch. Mer och mer drogs han till undervisning, och under stu­dieåren vid universitetet i Washington un­dervisade han både i tyska, engelska och matematik. Då ett gymnasium skulle upprättas i Felch i Michigan, anställdes Myhrman som skolans organisatör och enda lärare under det första året.

Mer och mer blev det klart för Myhrman, att samhällsvetenskaperna skulle bli hans slutliga uppgift och livsgärning. Ma­gister, Master of Arts, blev han 1924 med en avhandling i internationell ekonomi vid universitetet i Pennsylvania. Sociologin hade nu helt lagt beslag på hans intresse, och studierna kröntes 1937 med en dok­torsgrad avlagd vid universitetet i Chicago. Signifikativt för hans senare inriktning be­handlade doktorsavhandlingen den fin­landssvenska samlingsrörelsen. Efter en tid som läroverkslärare i Pennsylvania och Michigan hade han 1925 anställts vid Bates College i Lewiston i Maine som "assistant professor", 1931 blev han "associate pro­fessor" och 1938 professor i sociologi. År 1950 blev han chef — dekanus — för den samhällsvetenskapliga fakulteten fram till pensioneringen 1958. Höstterminen 1949 gästade Myhrman Åbo Akademi som "visiting professor", följande år besökte han i samma syfte universitetet på Hawaiiöarna.

Myhrmans arbete utfördes vid skrivbor­det och från hans lärarkateder. Någon kammarlärd var han dock inte. Populära artiklar levererades regelbundet till tid­ningar och tidskrifter — också i Finland. För att lära känna förhållandena bland arbetarna i en strejksituation företog han en resa till ett strejkdistrikt med 30.000 strej­kande, intervjuade strejkledare och strej­kande, besökte deras soppköer och mass­möten och kunde vid hemkomsten avlägga en genomtänkt rapport. Han ville på alla områden vinna en personlig erfarenhet. Så var han under sex veckor 1927 en av ledar­na för en studentdelegation till Sovjet med besök i Leningrad, Moskva, Samara, Astrakan och Tiflis. Sin lust att se världen och lära känna förhållandena inifrån beva­rade han till hög ålder. Under ett besök i Finland vid 90 års ålder, fann han det naturligt att göra en avstickare till Israel, då liksom nu föremål för olika bedömningar. Myhrman ville själv lära känna landet, forma sin egen uppfattning.

Myhrmans intresse för sin hembygd och sitt gamla hemland har redan omnämnts. Länge besökte han s.g.s. årligen sin hem­kommun Purmo, och en sommar var han och hans hustru Mildred Lillholmsstipendiater på SFV:s sommarhem för kulturar­betare i Västanfjärd. Som ett monument över hans livsgärning står hans monumen­tala verk "Finlandssvenskar i Amerika", en publikation på inemot 600 sidor som utkom 1972 i Svenska litteratursällskapets skriftserie. Källmaterialet, mödosamt in­samlat under årtionden bland landsmän­nen och deras organisationer i USA och Kanada överlämnade han till Åbo Akade­mis bibliotek, där det förvaras som "An­ders Myhrmans emigrantarkiv".

Anders Myhrman sörjes närmast av sin hustru och livsledsagerska Mildred, f. Beckman, en son och en dotter och dotter­dotter i Amerika samt av talrika släktingar hemma i Finland. En stor och tacksam vänkrets både i Finland och Amerika kom­mer städse att med värme och beundran minnas Anders Myhrman. han var "a great American", men också en stor fin­landssvensk, sades det vid den finlands­svenska festen i New York i maj 1988.

Ragnar Mannil

Ur ”Minnesrunor”
i ”Svenska Folkskolans Vänner Kalender 1988”

( Anders Myhrmans änka Mildred dog i Tuscon, Arizona den 18 juni 2001. Hon hade bott där sedan hon flyttat från deras hem i Lewiston, Maine efter det att Anders avlidit. Deras son Mats bor också i Tuscon. EG)