| Till New-York |
| Skrivet av Artur Hedlund |
| 2012-09-20 19:03 |
|
Till New-York. Förord. Då jag återvände från en 7 månaders vistelse i Amerika för studier av dess skolvärld och höll mina föredrag i Helsingfors, Åbo m.fl. orter, hyste jag ännu ingen tanke på att utge dem i tryck. Jag var visst medveten om, att de innehöllo ett och annat, som kunde tillämpas i våra skolor och bli till nytta för dem. Men då tryckningskostnaderna äro höga och den för pedagogisk litteratur intresserade kretsen liten, ansåg jag mig icke kunna göra den ekonomiska uppoffring, som tryckningen av dessa föredrag skulle kräva, då jag allaredan företagit den dyra resan på egen bekostnad förutom ett stipendium på 1,000 mk, som Helsingfors stad genom dess folkskoledirektion beviljat mig. Ätt jag nu det oaktat beslutit mig för att utge mina rön , och iakttagelser i tryck, beror på enträgen uppmaning av åhörare och särskilt på vår aktade Skolstyrelses välvilliga och för mig värdefulla erkännande och uppmuntran, i det den utlovat ett tryckningsbidrag, för vilket jag känner mig högst tacksam och förbunden. För att ge publikationen ett allmännare intresse har jag tillåtit mig bifoga en relation av mina intryck från resan och från vistelsen bland svenskfolket i Amerika. Helsingfors i februari 1926. A. Hedlund. - - - - - - Resans förhistoria. Länge gick jag med längtan i sinnet att komma över till det stora underbara landet i väster, de stora möjligheternas land, som lockar och drager tusen och åter tusen av yngre och äldre från vitt skilda trakter. Redan år 1912 vidtog jag förberedelser för en sådan resa. Men just då längtan blivit som starkast och jag köpt mig biljett för resan, fingo tyskarna och engelsmännen veta, att jag skulle resa. Och så ställde de minor och kanoner i vägen. Kriget bröt ut. Och medan jag stavade på krigsbulletinerna, glömde jag Amerika och engelskan, som jag med mycken iver och möda studerat, samt allt, som stod i samband med resan. Sju år senare trängde sig Amerika-längtan fram igen. Men då blev jag hindrad av sjukdom. I stället för att stiga på båt fick jag lägga mig på operationsbordet. Och när jag så för tredje gången ville starta, var det med en viss bävan och oro för att något oförutsett hinder skulle komma igen. Så skedde emellertid icke. Äntligen kom den stund, då jag fick stiga i släden, som väntade vid hemgrinden. Och så var jag på väg till Nya-världen. Resan. Det var en frisk och härlig vintermorgon, då jag reste. Solen lyste över vida, vita snöfält. Björkarna glittrade i sin skiraste vinterskrud. Hembygden stod så skär och ljus. Med en vackrare bild i sinnet kunde jag icke resa. Och över det hela tonade kyrkklockornas milda men mäktiga toner. Också de ville sända sin manande hälsning till de många, som vanka där borta i främmande land. Vid stationen sammanträffar jag med en gammal farbror. Nå, vart ska tu reis nu?" ,,Ti Amerika". ,,Ti Amerika? Va ska tu djära ti Amerika tu, som int kan hald i höveln, å som har så roko hövo, så du int trööst i arbeiti på tömti höög buninga heldär? Ha ska kona arbeit, ha som ska dåga i Amerika. Int ska tokote vesila fara ti". Nå ja, det är visst som farbror säjer. Men eftersom de arbeta så skickligt i Amerika, så kan man väl lära nånting där. Jag har hört, att de ha präktiga skolor, i vilka de undervisa och uppfostra sin ungdom på ett utmärkt sätt. Jag ämnar studera undervisningen och skolförhållanden där och om möjligt lära något, som kunde bli till gagn för våra skolor i Finland. Och farbror har ju flera bångstyriga pojkar, som det inte alltid är så lätt att komma till rätta med. Låt oss se, huru man handskas med dylika vildbasare i Amerika!" ,,Nå ja, no e hä kanske bäst ti fara å si, hu di luggar pojka i Amerika. Å så e hate Jussas Frans, som ha gaai i skola ti i Amerika, så sakulis fiffi ti räkn, så int e hä så göulot, om du far åsta skåda, hur di läär döm i skolona tär." Och med ett kraftigt handslag och en from tillönskan om lycko på rejso" skiljdes vi. Efter en tröttande tågresa är jag i min hemstad Helsingfors. På Victor Eks kontor, där jag beställt biljett för resan med en av ,,Svenska Amerika-linjens" båtar, har emigrantavdelningens omtänksamme och tillmötesgående direktör ordnat allt på bästa sätt samt stod dessutom till tjänst med råd och anvisningar, för vilket jag känner mig mycket tacksam och förbunden. Inom två dagar är allt klart för resan, och jag rullar i väg med Åbo-tåget. Den sista skymten av vänners fladdrande vita näsdukar försvinner. Ensam sitter jag med mina oroande tankar, som likt skrämda fåglar flyga av och an. När vi komma fram till Åbo, för oss tåget direkt till hamnen, där ,,Nordstjärnan" väntar. I mörker och dimma lägger den ut. Uppe på däck står en ensam man och stirrar, tills den sista skymten av hemlandets kust och skär försvinna. Vi göra bekantskap, och jag finner honom vara en pratsam, något originell svenskamerikan, som varit på besök i Finland. Han har vistats över 30 år i Amerika, därav 22 år i staten Washington, Amerikas yngsta och bästa dotter, staten framför andra stater, som gubben uttrycker sig. Där har han haft framgång och lever i ett präktigt hem i allsköns välmåga och trevnad. Men sitt fattiga hemland har han dock icke kunnat glömma. Kärleken till fosterjorden och hembygden glöder, trots allt, djup och varm i den gamles bröst. Därför blir hemlängtan honom för stark, och han besluter att än en gång företa den långa resan tvärs över Amerika och oceanen, oaktat både läkare och hans egna neka och varna. Ty gubben är i det närmaste 60 år gammal, och lider av svårt hjärtfel. Men ingenting hjälper. En inre makt driver honom. Och en vacker vårdag andas han igen hemlandets luft, som stillar hans längtan och läker hans hjärta. Hans läppar skälva, när han talar om Finland och sitt besök, som han trodde vara det sista. Nå, vilket intryck har ni nu av Finland?" frågar jag. ,,Å, vad det förändrats mycket till det bättre under de senaste 25 åren," svarar han. Kunde jag blott förmå min familj att flytta, så skulle jag gärna återvända hem. Men mina barn äro födda och uppvuxna under Amerikas sol. Dem kan jag icke förmå att följa mig." Och gubben torkade förstulet en tår ur ögonvrån. Här såg jag ett levande bevis för sanningen av psalmens ord: Uti ditt land du bliv och bo, så har du tröst och evig ro". Vi avbrytas nu i vårt samtal. Aftonluften kyler och jagar oss ned i hytten. Östersjön är beskedlig och lugn. Man glömmer nästan, att man är på sjön. På morgonen njuta vi den friska luften och härliga utsikten från däck, då båten glider genom Stockholms skärgård. Träden glindra av rimfrost. Vi befinna oss som i en sagopark. Men efter en stund är det vackra sceneriet försvunnet. En tät och tjock ridå fälles ned och stänger utsikten. Det kännes som skulle vi få ett vått lakan kring kroppen. Vi rysa och skynda ned i våra hytter. Det är ytterst obehagligt att råka ut för dimma på sjön. Rent fysiskt har ju en sjögång sina obehag. Men med dimma följer något så ängsligt och nedtryckande. Båten går med ytterst sakta fart eller stannar alldeles samt utstöter nu och då ett ängsligt ljud, som besvaras av andra, osynliga båtar. Det ljuder som ångestfulla nödrop. Och vi bli dessutom oroliga för att icke i rätt tid komma fram till Göteborg! Ja, tänk om oceanångaren avgår, innan vi komma fram. Då ha vi att vänta där i 3 veckor eller återvända hem. Nu följa timmar av största spänning och oro. Men dimman lättar, och vi glida sakta in i Stockholms hamn. Då Vi lägga till vid kajen, se vi endast smutsiga husväggar och några hamnsjåare, vilka i gula byxor och blåa arbetsrockar betyga sin patriotism. Vårt gepäck visiteras och bolagets agent tar oss om hand. Vi känna genast, att vi befinna oss i säkra händer. I täckta automobiler föras nu alla Amerika-passagerare till järnvägsstationen, där vi bjudas på god frukostmiddag i stationshusets hemtrevliga restaurang. Lika vänligt och väl bli vi omhändertagna i Göteborg, dit vi anlända följande morgon. I bekväma biler föras vi till hotell »Hembygden", där frukostbordet väntar oss. Och då jag nu sitter i sällskap med såväl andra som tredje klass passagerare vid fint dukade bord, där god mat serveras av glada servererskor, undrar jag storligen, huru man kunnat tala om, att våra emigranter föras och fösas fram som boskap. Eller är det nu så, att endast Svenska Amerikalinjens emigranter bli så artigt och väl bemötta, att endast de som resa på denna linje få resa som herrskap och fint folk. Jag har nu icke prövat någon annan linje. Men det kan jag betyga, att Svenska Amerika-linjen sörjer för sina passagerares trevnad och väl på allra bästa sätt. Efter måltiden och den sedvanliga undersökningen av tredje klass passagerare, föras vi i biler ned till hamnen, där Kungsholm" ligger förtöjd. Hur underligt känns det icke, att här tränga sig fram i detta vimmel av obekanta människor, vilka tala så många olika språk. Alla se oroliga ut. Kanske dock mindre med tanke på eventuell sjösjuka än på allt det nya, okända, som väntar på andra sidan havet. Alla drivas av samma längtan och förhoppningar: att snart komma över till dollarlandet för att där finna och vinn; Men huru många bli icke bittert besvikna! Medan jag så vandrar omkring i tar undran, ringer gongongen. Och under musikens toner söka vi oss ombord mellan tvenne keruber som vakta vägen med stämpel och penna. Jag mönstrar min hytt, där jag skall tillbringa åtminstone 10 dygn av mitt liv, och finner den rymlig och ljus, samt allting praktiskt och bekvämt ordnat. Efter ingångsmaschen spelar musiken Du gamla, du fria". Och huru glatt överraskad blir jag icke, då orkestern stämmer in med Vårt land, av artighet mot oss fjorton finländare, som äro med. Stilla och tyst svänger båten, under det tusentals människor snyfta, småle genom tårar och vifta. En högtidlig och allvarlig stämning griper sinnet. Snart försvinna konturerna. Vi komma ut på vida, djupa vatten. Nu är man således ombord på en av dessa atlantångare, som äro underverk av människosnille, jag vandrar omkring för att orientera mig och finner, att vi här ha ett helt samhälle med dess olika skikt, dess klass-skillnad och olika sociala frågor ombord. I översta våningen, som är luftigast och ljusast, ha vi lyxhytterna, första klassens hytter med sitt däck, där de rika och förnäma dväljas. Litet lägre ned ligga hytterna för andra klass passagerare och lägst ned de hytter, som hysa tredje klass passagerare, vilka betecknas med namnet emigranter. Varje klass har sina skilda bekvämligheter. Under min vandring kommer jag så ned till maskinrummet och köksavdelningen med sin kväljande luft. Där dväljes tjänstepersonalen, eldarna, maskinmästarna, kockarna och bagarna, vilka representera den stora arbetarkåren. Befäl och manskap representera armén i detta flytande samhälle. Men här råder fred och samförstånd. Ty alla ha det gott och väl. Och ingen behöver avundas den andre. Med särskild tillåtelse göra vi besök hos varandra i de olika klasserna. Samma förströelser och andliga goda med föredrag, levande bilder, sång och god musik av båtens orkester få vi njuta allesamman. Ett präktigt bibliotek med intressant litteratur står till buds. Och dagarna gå, flyta liksom undan. Nästan ständigt ha vi stark motvind, som emellanåt artar sig till storm. Vilket storartat skådespel erbjuder icke oceanen i uppror! Det är som om vi gungade fram genom ett vildskönt berglandskap. Men huru liten och hjälplös känner man sig icke här ute mellan himmel och hav, då naturkrafterna rasa. Dock är det gott att veta, att också här råder en kärleksfull Gud, som håller storm och hav i sin allsmäktiga hand, och att vi tryggt kunna lämna oss i hans hägn. För den, som icke behöver lida av sjösjuka, är färden över Atlanten med en av Svenska Amerikalinjens präktiga båtar en riktig nöjesresa. Men för dem, som plågas av sjösjuka är det svårt. Visserligen finns det både läkare, sköterska, sjukrum och apotek ombord. Men vad hjälper det! Där ligga många bleka och eländiga hela tiden. Vilken glädje är det då icke särskilt för de sjuka, när vi få höra, att vi befinna oss endast 300 miles från New-York. Och nu visar det sig, att sjösjukan är lika mycket en själs- som en kroppssjukdom. Ty så snart vi med kikare skönja land, få de sjuka benen under sig och börja löpa omkring. Ja, de ta del t. o. m. i avskedsmiddagen, som avätes under högtidliga former. Många tal hållas såväl till kaptenen som besättningen, ty alla ha med största omtanke betjänat oss. En talare förklarar, att det icke är storm och motvind, som försenat oss, utan den övervikt, som uppstått genom att passagerarna blivit så välfödda och feta. Trots skämt och glam vilar dock avskedets vemod över samvaron det sista dygnet. Ty vi äro medvetna om, att på samma gång vi lämna båten och beträda Amerikas jord, skiljas vi, icke blott från varandra utan även från den miljö av hemkänsla, som här så behagligt omgivit oss. Och underligt är det att vi, som aldrig förr träffats i livet, nu under samvaron på båten blivit så goda vänner, att det kännes svårt att skiljas. Tankarna ila i förväg till New-York. Från däcket spejas och kikas. Målet synes i fjärran. Snart befinna vi oss på fjärden utanför, där vi kasta ankar. En liten båt lägger till, och besiktningsnämnden, stiger in till tredje klass passagerare, som igen undersökas. Resultatet blir att sex män bortföras. Alla äro upprörda, och då vi fråga om orsaken svaras: ,,Å, de måste avlusas, innan de få landstiga." Vår båt flyter igen stilla framåt. Där ha vi frihetsstatyn. Frihetsgudinnan, som står på en klippa, är omkring 100 m hög och höjer frihetsfacklan. Den är en gåva av franska republiken. Man påstår, att fransmännen ursprungligen gjort den för egen räkning, men den blev så ful, att de skänkte bort den. Lugnt glida vi uppför den breda Hudsonfloden, som på båda sidor kantas av de olika ångbåtslinjernas dockor. Hela stranden är uppdelad i spiltor liksom ett stall. Och i spiltorna ligga dessa havets vidunder, vilka nu och då tjuta och vråla. New-Yorks hamn är kolossal. Man fängslas och man undrar över den enorma rörelsen där. Fartyg av alla storlekar gå i olika riktningar. Jättestora ångfärjor, som förbinda järnvägslinjer från strand till strand, frakta på en gång människor och hästar, arbetsåkdon och automobiler. Hela rader av godstågsvagnar föras över. Och alla dessa farkoster ryka, pusta och signalera. Då man äntligen kan lösgöra blicken från den livliga och fängslande rörelsen i hamnen, frapperas man av stadens utseende. New-York gör i första hand ett ytterst slarvigt intryck. Den ena skyskrapan sticker upp över den andra. Och alla likna smutsiga packlådor. De äro riktiga Goliat-hus. I synnerhet Singers" väldiga hus, som sticker fram över dem alla. Dessa skyskrapor äro framför allt kraftprov på konstruktionskonst och monument över Förenta Staternas kommersiella makt. Vår båt glider långt uppför Hudson. Vid 57:de gatan lägger den till. En väldig människomassa står i väntan. Det nickas, viftas och ropas! Det blir omfamningar, och kyssar smälla. Alla äro glada över att vara lyckligt och väl i hamn. En liten emigrantflicka hoppar i förtjusning mot sin tant och säger: Int ha hä viri så hääft all gang, men no sko hä ha viri än gäälnari, om a sko ha djita ga hejla ate råsk veji." Det var med blandade känslor jag beträdde Amerikas jord. Känslan var väl inte alldeles densamma som Columbus måtte ha erfarit för omkring 435 år sedan, men man var dock fylld av undran för att inte säga bävan inför allt det stora, okända man gick att möta. Redan på båten få alla passagerare order att stanna med sitt gepäck på perrongen, tills det blir undersökt av tullmännen. Jag hisnar, då jag träder ned från båten, och ser den väldiga perrongen. Från taket hänga stora bokstäver, och det gäller för en och var att inta platsen under sin bokstav. Vi placera oss och vänta tålmodigt 15 minuter. Men då ingen tullman synes till, tar jag mig friheten lämna min plats för att se efter, om de börjat sin undersökning från Z i st.f. från A. Jag hinner dock icke långt, förrän en uniformerad herre hugger mig i kragen, babblar något på engelska och för mig tillbaka till min plats. Det måtte ha varit en kostlig syn, när polisen kom dragandes med den förrymde, passageraren, ty det väckte stor munterhet bland medresande, som åsågo spektaklet. Detta var min första erfarenhet av friheten i frihetens land. Och knappt hinner jag hämta mig, förrän en obekant herre kommer fram, presenterar sig, frågar artigt om ändamålet med min resa och ber att få ta min bild för en tidning. Något förbluffad ger jag min tillåtelse och var glad över att icke fotograferingen skedde, medan polisen höll mig i kragen. Så snart jag i folkvimlet sammanträffat med mötande bekanta, stiga vi i automobil och åka i väg. Vi ha landat vid 57:de gatan och äro sålunda rätt långt inne i staden. Men vilka distanser, tänker jag, då vi surra i väg nästan en halv timme, innan vi äro framme vid mitt blivande hem vid Harlem-River, som är en höger-biflod till Hudson, vid vars stränder världsstaden New-York reser sig. Här på en höjd vid Harlem-Rivers strand ha Finlandssvenskar bildat koloni i en jämförelsevis ny stadsdel med öppen och vid utsikt över floden och det övriga New-York. Särskilt om kvällarna, då staden strålar i full belysning, är utsikten praktfull. Luften är också kännbart friskare häruppe på höjden, och på sluttningen är anordnad en park med gräsmattor, som bjuda rekreation och vila. Tre stationer ligga nära intill. Våra landsmän ha sålunda valt sitt hemvist med smak och förstånd och kunna skatta sig lyckliga över att äga flera stora gårdar så vackert och väl belägna. Och här blir jag särskilt väl omhändertagen av svenskfolket. Först inbjudes jag till en välkomstfest, där omkring 300 landsmän äro närvarande och där man både i ord och toner hälsar mig välkommen till New-York. Och jag känner mig rörd och överväldigad av all den hjärtevärmande vänlighet och gästfrihet, som strömmar mig tillmötes. Redan andra dagen bege vi oss ut på en vandring i jättestaden. En promenad kring hela New-York blir dock nog tröttsam, ty staden är närmare 6 mil lång och på sina ställen 2 à 3 mil bred. Den omfattar 5 Boroughs" eller stadsdelar: Bronx, Brooklyn, Manhattan, Queens och Richmond. Och år 1924 fanns där 484,932 byggnader. New-York är en mycket regelbunden stad, där det är lätt att söka sig fram. Endast den södra och äldsta stadsdelen är ytterst oregelbunden och villsam. Den kallas downtown" och där bära gatorna namn och nummer. Denna stadsdel är affärsvärldens centrum med bl. a. den ryktbara Wall-street och de stora bankerna, därifrån guld strömmar ut över världen. De gator, som gå längs staden från norr till söder, kallas ,,Avenyer" och de, som gå tvärsöver från öster till väster kallas Streets" (gator). Alla äro numrerade. Man kan räkna över 200 gator. Längst nere i ,,down-town" börjar en av stadens förnämsta avenyer, som kallas ,,Broadway" (breda vägen). Det är den gamla landsvägen, som ännu fått behålla sin riktning, fastän den bryter av mot de regelbundna gatorna. Vi gå mellan 40:nde och 60:nde gatorna. Här ligga de flesta teatrarna. Och här råder ett myllrande liv, i synnerhet om kvällarna. Vackert är det att se den praktfulla belysningen. Det blänker och gnistrar överallt. Tusentals ljusskyltar lysa i alla färger. Ty amerikanarne förstå konsten att annonsera. Ser du, där är en jättekatt, som leker med ett eldnystan, en hundfamilj, som hoppar hit och dit, och fåglar som flyga, och de grannaste fjärilar, Som fladdra med vingarna. Ovanför ingången till en gymnastiksal ser du gubbar, som gymnastisera och slå volter i luften. Utanför en restaurang blänker en stor ljusskylt, där en hel familj sitter till bords, serverar sig och dricker. Och vid ingången till Dancing studio" ser du ett dansande par, som plötsligen kyssas, varvid bägges hjärtan för ett ögonblick framträda brinnande röda. Nej, nu orka vi icke se på flera, ty vi bli riktigt trötta och förvirrade av all denna rörelse och oro . Men den största av alla ljusskyltar måste vi ännu betrakta. Den annonserar ut tuggummi, som nästan alla gå och tugga på. Och på den skylten ser du stora påfåglar, som breda ut sina praktfulla stjärtar, skummande kaskader, sprattlande gubbar och fåglar, som flyga från träd till träd. Och du kan få en föreställning om, vilka oerhörda summor alla dessa ljusskyltar kosta, då du får höra att tugg-gummi-annonsen ensam kostar 300,000 dollars eller omkring 12 miljoner mark i året. New-York har många stora och vackra gator. På dem alla råder den bästa ordning i trafiken, oaktat det vimlar av åkdon och fotgängare. Den finaste och förnämaste är dock Fifth-Avenue". Här larma inga spårvagnar. Endast autobusar och biler rulla nästan ljudlöst fram. I var fjärde gatkorsning stå torn med olikfärgade ljus, som underrätta chaufförerna om, när de få köra och när de måste stanna. ,,Fifth-Avenue" är New-Yorks pulsåder. Den kantas också av de största butikerna och miljadörernas marmorpalats. Men då vi närmare se oss omkring, tycka vi ändå, att New-York icke är någon vacker stad. Den är ganska snuskig. Till följd av den stora trafiken är det omöjligt att hålla gatorna rena. Överallt ligga sönderrivna tidningar, stickor och allsköns skräp. Öppna och obebyggda tomter begagnas som avskrädesplatser. Och vi undra, hur sådant snusk tillåtes. De flesta byggnader likna stora, smutsgula packlådor av olika höjd och form. Bredvid en 40 vånings byggnad står en 16- eller 20-vånings. En del äro så breda, att de uppta ett helt kvarter eller block, som det här kallas. Andra byggnader äro trekantiga och likna stryklod eller så smala och tornaktiga, att de gunga i blåsten. Bäst vi gå i undran, dundrar det till med ett öronbedövande larm uppifrån. Vi krympa samman av förskräckelse och tro att en av skyskraporna ramlar över oss. Men då vi äntligen våga se upp, finna vi, att det är tåget, som högt uppe på luftbanan rullar i väg ovanför våra huvuden. Under vår vandring komma vi till en öppning i trottoaren. Öppningen är överbyggd som en utkällare hos oss. Ovanför dörren står Sub-way". Då vi tröttnat av promenaden, gå vi in, trappa 30 trappsteg ned och befinna oss så i en stor upplyst gång. Här stanna vi inför underliga nystkors, som stänga vägen, men kunna vridas så snart vi droppa en 5 cent i sparbössan bredvid. Och nu befinna vi oss på perrongen invid den underjordiska banan, som kallas Subway". Denna går kors och tvärs under hela New-York. Vilket jättearbete har det icke varit att spränga och gräva dessa tunnlar, som äro 25 a 30 meter breda med tvenne spår på vardera sidan om plattformen. Och vilken ström av människor! Du möter kineser och japaner, vilka se snett på allt och alla, väldiga svartingar med grinande vita tänder och röda slimsor i mungiporna, skrävlande svartmuskiga italienare och judar, ja, folk av alla tungomål och släkten tränga sig här om varandra. Bäst det är, dundrar tåget fram. Det består av 610 långa vagnar, och varje vagn med cirka 100 sittplatser och 75 ståplatser. Även här råder i allmänhet god ordning. Men de tider, då arbetare strömma till och från sina arbetsplatser, är det en trängsel, som trotsar all beskrivning. På en större station blir jag i värsta trängseln i klämma mellan två buffliga niggerfruntimmer. De stånka och flåsa mig i öronen. När tåget kommer, sätter sig massan i rörelse. Jag lyftes upp, så att jag dinglar med benen i luften. Och utan att kunna röra mig föres jag så av strömmen in i vagnen, där jag slutligen dimper ned med fötterna på golvet men så inkilad, att jag icke kan vända mig från det obehagliga grannskapet, förrän vid nästa station. Flere trampas och klämmas så, att de ropa, och jag aktade mig nog att komma i en sådan vedervärdig press en gång till. Med svindlande fart går tåget fram genom underjorden. Lyktorna blinka förbi, och på rasslet höres tydligt, när tåget går under flodernas botten. Efter en kvart timmes färd stannar tåget. Och det ropas ut: Grand Central!" Nu befinna vi oss på världens största järnvägsstation och vi stiga av för att närmare se oss omkring. Vilken ändlös ström av människor! Vi gå uppför trappor och nedför trappor, genom breda, upplysta gångar med butiker och kontor på vardera sidan. Här finnas alla möjliga inrättningar. Allt, vad ditt hjärta lyster, kan du få köpa inom denna stationsbyggnads väggar. Flera större och mindre väntsalar och läsrum finnas. Den största är 90 meter lång och 60 meter bred. Och över den välver sig taket som en högblå stjärnehimmel. Flere miljoner människor gå genom denna station varje dag. Men vi färdas vidare och komma så fram till en annan jättebyggnad, ,,Equitable Building". Den sträcker sig över ett kvarter och är 175 meter hög. 38 våningar upptagas endast av affärskontor. I denna byggnad arbeta dagligen omkring 15,000 personer samtidigt. Alltså skulle både Gamlakarleby, Nykarleby och Jakobstads befolkning gott få rum i denna enda byggnad. Den kostar icke mindre än 29 miljoner dollars. Så skola vi se på New-Yorks, ja, världens högsr ta byggnad, som kallas Woolworth Building". Den är byggd i 54 våningar och reser sig 250 meter hög. De första våningarna, som befinna sig nere i jorden, äro av vit, glänsande marmor. Hela byggnaden upptages av butiker och affärskontor. Här arbeta samtidigt 14,000 personer. Men omkring en million människor gå här dagligen ut och in. Byggnaden bär namn efter sin upphovsman, Mr Woolworth, som förtjänat sin kolossala förmögenhet genom 5 och 10 cents stories, d. v. s. butiker där varje sak kostar högst 5 eller 10 cents. Sådana affärer förekomma överallt i Amerika. När man från tornet i denna byggnad ser ned på New-York, ter sig staden som en leksaksbricka, där människorna löpa omkring som små dockor. Goliat-byggnaden står där i hjärtat av affärsvärlden, i det böljande folkhavet som en symbol av amerikansk företagsamhet, energi och livskraft. Vi komma upp till utsiktstornet med lokalhissen men bege oss ned med expresshissen. Det bär av med svindlande fart. En obehaglig rysning går genom hela kroppen. Hattarna flyga av, och som på en given signal stoppa vi fingrarna i öronen. Lufttrycket kännes så obehagligt starkt. Jag trodde det skulle bära av till jordens medelpunkt. Men då hissen till vår överraskning ändå stannar dessförinnan, äro vi så förvirrade, att vi stå där och gapa, och hissföraren måste flere gånger be oss stiga ut. Vi gå ned till en Subway-station igen och stiga på tåget, som för oss genom underjorden och så över en av de 5 jättebroar, som från Manhattan leda över till Brooklyn. Vid en beräkning, som gjordes i november 1923, fann man att över en. av dessa broar, Williamsburgsbron, färdades inom 24 timmar 10,250 passagerarvagnar, 22,000 andra åkdon och inalles 481,485 personer. Brooklyn ter sig något luftigare och ljusare, ty byggnaderna äro icke så höga. Under vår vandring här, stanna vi framför en större byggnad i modern stil. Ovanför ingången läser jag: ,,Alku ensimäinen". Och bredvid står ett lika prydligt hem med inskrift: Alku toinen". Överallt ser jag skyltar med endast finska inskriptioner: Leipuri, Räätäli, o. s. v. ingen engelska, bara finska. Jag tycker mig förflyttad till en purfinsk ort. Då jag förvånad tillspörjer min kamrat och ciceron härom, upplyser han mig om, att i denna del av Brooklyn bo till största delen finnar, som enigt och troget hålla samman. Här ha de tvenne vackra kyrkor, flera andelsaffärer, matserveringar, och ett stort bageri, vars tillverkningar äro mycket omtyckta och säljas vitt omkring i New-York, samt tiotal egna hus och tvenne föreningslokaler. Visserligen ha våra svenska landsmän en egen kyrka och tvenne egna hus i Brooklyn. Men i detta avseende stå de dock betydligt efter. Denna del av Brooklyn kallas därför med rätta Finn-town". Och underligt är det att se, huru andra nationer åsidosätta sitt eget språk och begagna engelska överallt, så att du knappast hör och ser annat än engelska. Och ändå är New-York en kosmopolitisk stad, där icke mindre än 76 % utgöres av utlänningar. Men finnarna de synas hålla styvt på sitt modersmål, varhelst de bygga och bo. Och detta är både aktnings- och efterföljansvärt! Även vid Fifth-avennue", en av New-Yorks största och mest centrala affärsgator, där finnarna också ha egna hus, stannade jag i förvåning framför skyltar med enbart finska inskriptioner och på en t.o.m. svenska: ,,Urmakare", troligen det enda ställe i hela New-York, där man ser en svensk inskription. Och dock bo tusentals svenskar i New-York. Även i spårvagnar och på andra offentliga ställen hör du icke annat än engelska, såframt icke finnarna äro med. Från vårt strövtåg i Brooklyn återvända vi med tåg på luftbanan, som går kors och tvärs över staden. Också denna trafikled är ett jätteverk, en arbetets triumf. Vi trappa i vanliga fall 30 à 40 trappor upp och befinna oss då på en långsträckt plattform. Men även här måste vi fälla in en 5 cents i sparbössan och så svänga nystkorset för att komma fram till tåget. Det känns något kusligt, när tåget rullar i väg högt uppe i luften ofta i jämnhöjd med 6:te eller 7:de våningarna i husen. Och jag beklagar alla de familjer, som bo där i dammet och med det ständiga rasslet utanför sina fönster, och inför de förbifarandes blickar. På en kort stund kan nyfikna resande se in i många hem. En resa på luftbanan går icke så snabbt som på Sub-way, men är i alla fall något angenämare. New-York fick sin första spårväg år 1832. År 1864 fanns det 12 spårvagnslinier, och de befordrade 61 millioner passagerare i året. New-York hade då en befolkning på 700,000. New-Yorks första underjordiska järnväg öppnades för trafik år 1904. Den avsåg att befordra 400,000 passagerare i dygnet, men inom två år hade antalet fördubblats. Storleken av New-Yorks sub-way-system, omfattande alla "linier, är enorm. Skenlängden är 1,520 engelska mil eller 245 svenska mil eller två gånger avståndet mellan Finlands nordligaste och sydligaste spetsar. Trafiken på underjordiska järnvägen uppehälles med omkring 7,000 tåg per dygn. Under morgon och kväll gå desisa med 90 sekunders mellanrum. Och man kan åka över 4 svenska mil för en ,,nickel"-5cents (2 mk). Sub-way-tågen löpa varje dygn en bana, som kunde räcka tre varv kring jorden. På den underjordiska järnvägen såldes under år 1922 1,157,000,000 biljetter och på luftbanan 348,524,000 eller närmare 4 miljoner i dygnet. Härav kunna vi se, huru ofantligt stor trafiken är i denna stad. Men så var också det egentliga New-Yorks befolkning under år 1923 beräknad till något över 6 miljoner d. v. s. större än hela Sverges folkmängd. Av dessa voro då 15,000 finländare, 57,000 rikssvenskar och 40,000 norrmän. Med avseende på sysselsättning fördelas de samma år sålunda: 825,000 fabriksarbetare, 49,000 chaufförer, 137,000 kontorister, 42,000 timmermän, 16,000 bagare, 13,450 poliser, 9,000 läkare, 4,000 präster, 15,000 barberare o. s. v. 95,000 personer voro anställda i stadens tjänst. Räknas New-Yorks förstäder med, stiger befolkningssiffran till över 10 millioner. Stadsbudgeten för år 1923 utgjorde 375,528,000 dollars. Och därav anslagna utgifter för skolväsendet uppgick till närmare 80 millioner dollars. Folkskolornas antal i staden voro 600 med något över en million elever.1) Redan i New-York finner man, att Amerika är ett underland. Ty där får man både se och höra så mycket stort och märkvärdigt, att man under de första veckorna är mest upptagen av att förvåna sig. Kunde man numera tala om »världens sju under", så finner man flera av dem redan i New-York och även alla de övriga i Amerika. Men det är svårt att göra ett sådant urval ens bland de under, som förekomma i Förenta staterna. Tv intet land är så rikt på märkvärdigheter och särskilt på naturrunder. Vi behöva blott nämna Grand Canyon i Arizona, Yosemite-dalen och Yosemite-fallet i Californien, Niagara, Crater-Lake i Oregon, den förstenade skogen i Arizona, vilka samtliga sakna motstycke i den Övriga världen. Därtill kommer en hel rad av mänskliga storverk på byggnadskonstens område: Brooklyn-bron och de andra jättebroarna i New-York, skyskraporna, underjords-banorna, de djärva järnvägsanläggningarna med sina otroliga kurvor över bergen mellan Oregon och Californien o. s. v. En amerikansk författare, vilken anmodat ett antal lärda och vittberesta män att uppgöra en lista på Amerikas sju under", har bekommit många olika svar, av vilka jag vill anföra följande: ,,Min övertygelse är att södra delen av New-York (den s. k. downtown) företer den mest ojämförliga byggnadskonst, som världen någonsin skådat. Dessa byggnader äro icke skyskrapare, de äro majestätiska monument, som höja sig mot skyn. Människor falla i hänryckning över ruinerna av Pompeji och gräva efter märkvärdigheter i Cartago, då de ha alla tiders största under omkring sig och över sig här. Den delen av New-York är ett mera storartat monument över ett stort folk än all forntidens byggnadskonst." En annan sätter Grand Canyon främst på sin lista och förklarar: Det finnes ingenting liknande i hela världen. Grand Canyon är mer sublim än Mount Everest, mer överväldigande än ett dussin Niagara-fall. Den för oss så långt tillbaka i skapelsens historia, att alla forntidsunder förblekna i jämförelse med detta. Grand Canyon är den mest inspirerande företeelse på hela jorden, storslagen, oförgätlig." En världsberömd målare skriver om den förstenade skogen i Arizona: ,,Den är Amerikas och världens största under. Den för oss ett par millioner år tillbaka i tiden. Vad allt skulle icke dessa förstenade trästockar kunna förtälja! En väldig skog växte här en gång. Vi kunna aldrig gissa oss till, vilka nu. utdöda djur, eller vad slags folk strövade omkring bland dessa träd. Tum för tum sjönk den, tills havsvattnet helt och hållet betäckte den. I huru många tusen år vågorna svallade över denna skog, innan den blev till sten, är en fråga, som aldrig kan besvaras. Så kom reaktionen. Havsbottnen började höja sig tum för tum, alldeles som den förr sjunkit, tills öknen med de döda, förstenade träden åter skådade dagens ljus. I dag ligger den förstenade skogen tusentals fot över havsytan. För mig är den undret bland alla under." En, som rest jorden runt, betraktar amerikanen som det största bland alla under. ,,Tänk allvarligt på saken", säger han. ,,Kan det finnas något mer underbart än vårt folk? Besinna, vilken kort tid det tagit att komma sig upp till en av de högsta platserna bland jordens nationer! Hur har vi icke med oss införlivat alla andra folks blod och i en handvändning byggt upp jordens största rike. - Vi följde ingens ledning, vi banade vår egen väg och ha visat världen en regering f ö r och a v folket. Vi ha visat världen, huru järnvägar skola anläggas, huru ångbåtar skola byggas, givit den telegrafen, telefonen, aeroplanet. Vi ha sprungit förbi alla nationer och lämnat dem häpna över vår uppfinningsrikhet. Vi förvånade dem med den exempellösa snabbhet, varmed vi framkallade arméer i kriget, byggde skepp och skaffade millioner på millioner dollars. Pyramiderna äro underbara, och så voro de gamla grekerna och romarna, men amerikanarna ha överträffat dem. I min tanke är den amerikanske medborgaren landets första och största under." En universitetsprofessor skänker första platsen, åt Californiens jätteträd. Han uppgiver som skäl, att de äro de äldsta levande ting i världen. Somliga av dem voro gamla, redan när den stora pyramiden byggdes. De ha överlevat 50 eller flera århundradens stormar och jordbävningar." Jag var icke i tillfälle att se skogen med dessa jätteträd, men jag fick se delar av ett redwood-träd som fällts, och det mätte 25 fot (7y2 m) i genomskärning och 73 fot (22 m) i omkrets vid roten. Det beräknades innehålla omkring 250,000 fot sågtimmer, eller tillräckligt virke för uppförande av ett 40-tal boningshus. Och det tog två vana skogsarbetare 7 dagar att såga ned detta jätteträd. Även Niagara-fallen och Crater-Lake i Oregon nämnas bland Amerikas sju under. ----- a) Dessa uppgifter, tagna från New-Yorks officiella kalender, som åtnjuter stort anseende för tillförlitlighet, giva ett gott begrepp om stadens storlek. Artur Hedlund Ur boken Från Amerikas underland (Rön och iakttagelser under en studieresa i Förenta Staterna) Artur Hedlund Författarens förlag - 1926 Redigering Elof Granholm 20.09.2012 Här kan du läsa sju andra kapitel ur samma bok |
| Senast uppdaterad 2012-09-20 19:15 |
