| Nya Sverige |
| Skrivet av Eirik Hornborg |
| 2012-07-15 17:20 |
|
NYA SVERIGE
EIRIK HORNBORG De första kolonialväldena Spaniens och Portugals hade grundlagts omkring år 1500 och utbyggts under de följande årtiondena. Under hela 1500-talet voro de båda pyreneiska staterna Europas enda kolonialmakter, ty Englands och Frankrikes försök att följa deras exempel misslyckades totalt. Men det sjuttonde seklet såg nya kolonialmakters frammarsch. Redan på 1590-talet hade engelsmän och holländare begynt segla till Indien, år 1600 stiftades det engelska, år 1602 det holländska ostindiska kompaniet, och innan 1600-talets första decennium var till ända, hade fransmän och engelsmän satt sig fast på kusten av Nordamerika, de förra vid St. Lawrencefloden i Kanada, de senare i Virginien. Kort därpå uppväxte ur några pälshandelsfaktorier den holländska kolonien Nya Nederland med huvudstaden Nieuw Amsterdam, ursprunget till världens största stad New York, och längre norrut uppkommo de puritanska nybyggen, som bildade grunden till Nya Englands stater. År 1633 grundlades den engelska kolonien Maryland strax norr om Virginien. Kolonisationsföretagen under 1600-talet åsyftade handel och handelsvinst, icke beredande av rum för en övertalig befolkning. Intet folk i Europa led brist på utrymme i eget land. Enligt tidens uppfattning voro exempelvis de västindiska öarna trots sitt för européer otjänliga klimat vida värdefullare än den nordamerikanska kusten, men pälshandeln med indianerna och tobaksodlingen gjorde dock även den eftersträvansvärd. I Västindien hade spanjorerna förhandsrätt; de senare tillkomna intressenterna på det koloniala området fingo nöja sig med vad de kunde få. Överallt monopoliserades rätten att driva handel med och anlägga kolonier i främmande världsdelar. Den gavs av kronan åt vissa »kompanier» eller bolag, och utomstående höllos med hårda medel på avstånd. Detta förfaringssätt väckte i synnerhet i Holland, där intresset för sjöfart och handel vid denna tid var utomordentligt starkt, ett ganska utbrett missnöje, och mer än en gång försökte holländska affärsmän, som icke tillhörde de privilegierade kretsarna, under annat lands flagg upptaga konkurrensen med sina landsmän. Ett sådant försök gav upphov åt den svenska kolonien i Nordamerika. Initiativtagarna voro holländarna Samuel Blommaert och Peter Spiring samt en viss Peter Minuit, som plägar betecknas som tysk, därför att han var född i tyska staden Wesel, nära den holländska gränsen, men som i själva verket torde ha varit wallon till härstamningen och holländare till uppfostran; i varje fall hade han varit anställd i det holländska västindiska kompaniets tjänst. Dessa tre lyckades intressera rikskanslern Axel Oxenstierna för planen att anlägga en svensk koloni i Nordamerika. Hälften av kapitalet tecknades i Sverige av rikskanslern Oxenstierna själv, av presidenten i kommerskollegium, amiralen och ståthållaren Klas Fleming den yngre m.fl. och andra hälften i Holland. År 1637 på hösten avgick den första expeditionen, bestående av de två kronofartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip. Sjöfolket utgjordes till stor del av holländare. De båda skeppen gingo först till Holland, där de intogo en del last, och fortsatte resan vid årsskiftet. I mars 1638 ankrade de i nedre loppet av Delawarefloden, vars stränder ansågos tjänliga för anläggning av en koloni. Det var första gången fartyg under svensk flagg hade korsat ett världshav. De medföljande fåtaliga soldaterna och kolonisterna landstego vid nuvarande Wilmington på högra (västra) flodstranden och uppförde ett fort, som den unga drottningen till ära kallades Christina. Längs nedre Delaware bodde på den tiden den indianska stam eller stamgrupp, som nämnde sig själv lenni-lenape och som efter floden har fått namnet delawarer. Av dem köpte svenskarna en landsträcka längs västra flodstranden det första köpet uppgjordes den 29 mars och några små fästen och byar uppkommo efter hand, då under de följande åren ett par nya expeditioner något ökade kolonisternas antal. Sålunda hade Nya Sverige kilat sig in mellan det engelska Maryland och det holländska Nya Nederland. Nykomlingarna måste naturligtvis av de äldre intressenterna betraktas såsom konkurrenter om pälshandeln och kunde därför icke göra anspråk på vänligt bemötande. Men härtill kom, att holländarna ansågo sig ha företrädesrätt till landet vid nedre Delaware. De hade tidigare anlagt en handelspost i denna nejd, på flodens vänstra (östra) strand, men den hade sex år före svenskarnas ankomst blivit förstörd av indianerna. Längre uppåt, men på samma sida om floden, mittemot det nuvarande Philadelphia, hade de en starkare och större post, Fort Nassau. Den rättstitel, som svenskarna förvärvat genom sina inköp, skattades icke över hövan högt av dem, som ägde någon erfarenhet beträffande jordaffärer med indianerna. Dessa hade nämligen ingen föreställning om vad européerna menade med äganderätt till ett visst område, och inte ens om de hade haft det, skulle ett köp ha avgjort frågan om äganderätten, ty hövdingarna hade icke, och kunde icke ha, någon förfoganderätt över stammens gemensamma jaktmarker. Teoretiskt hade en köpehandling bort signeras av varje fullvuxen man, som över huvud hade plägat jaga på det ifrågavarande området. Vanskligheten vid indianska jordaffärer framgår av att delawarerna vid olika tillfällen till svenskar och engelsmän sålde samma område öster om floden. En tid bortåt upprätthöllos dock skäligen goda förbindelser med konkurrenterna. Ehuru Nya Sveriges invånarantal var mycket ringa och kolonisterna till stor del utgjordes av mindre önskvärda element, började efter hand en viss uppblomstring göra sig förnimbar. Särskilt var detta fallet, sedan den energiske och handfaste krigaren Johan Printz år 1643 hade utnämnts till guvernör. Vid den tiden var företaget helt svenskt, ty de holländska intressenterna, som voro missnöjda med de första expeditionernas ekonomiska resultat ingenting att undra på förövrigt, ty de medförde ansenlig förlust hade blivit utlösta. Försörjningssvårigheter sådana som några av de engelska kolonierna hade haft att kämpa med under sin begynnelsetid synes den svenska icke ha lidit av, och såväl spannmåls- som tobaksodlingen tog fart. Förhoppningarna om ekonomisk uppblomstring byggdes företrädesvis på tobaken. En annan förmånlig omständighet var, att förhållandet till infödingarna nästan undantagslöst var fredligt. I själva floddalen höllo som sagt delawarerna till. De voro icke på denna tid en synnerligen krigisk och fruktansvärd stam. Deras näringar voro svedjebruk, jakt och fiske, och de bodde i palissaderade byar av barkhyddor. Delawarerna kände i likhet med övriga stammar mellan havet och Alleghany-bergen sedan rätt lång tid tillbaka de vita och deras handelsvaror, och gemensamma intressen gjorde båda parterna benägna för fredligt umgänge. Det finnes icke heller något känt exempel på att svenskarna skulle ha uppträtt hänsynslöst eller svekligt mot indianerna. Men även andra och vida farligare infödingar funnos inom räckhåll för Nya Sverige. Det var andasterna, av svenskarna kallade minquas eller minquesser (av deras delawariska öknamn, som betyder lömsk, bakslug). De voro en krigisk, tapper och grym stam, som bodde nordväst om den svenska bygden, på några dagsresors avstånd. »Desse Novae Sueciae vilde människor», säger ingenjörofficeren Per Lindeström, som 1653 åtföljde den tionde expeditionen till Nya Sverige, »kallas icke vilde, därför att man tror dem vara rasande och galne, utan för deras avguderi och villfarelse i religion. Äro ett slags folk av brunaktig kulör, kvicke, konstige med sina händers bearbetande, villige, behändige och bekväme till att lära och fatta en ting. Av staturen och fason långe, en part medelmåttige och en part stackote, ett väl proportionerat folk, smale och rake som ett ljus.» Efter att ha anfört och mot varandra vägt en mängd egenskaper, som han anser karakteristiska för indianerna, kommer Lindeström till följande slutsats: »In summa, så äro desse indianer ett slags folk av allehanda kvaliteter och mera till ont än gott benägne.» Dock berömmer han dem i annat sammanhang för deras vänfasthet; de äro, säger han, »behjärtade att gå i döden för sine gode vänner, som de sin vänskap och trohet tillsagt hava». Andasterna bodde omkring 12 mil från den svenska bygden, och vägen till deras land, som ledde över berg och vattendrag och genom djupa urskogar, var synnerligen besvärlig och svårframkomlig. Dock avgick dit en eller två gånger årligen en svensk handelsexpedition för att tillbyta sig bäverskinn och annat dyrbart pälsverk mot ylletyg, kittlar, yxor, hackor, knivar, speglar och koraller. Minquesserna bodde på ett högt berg med branta sluttningar synbarligen brukade svenskarna besöka blott den närmast belägna och måhända även största av deras byar och deras boplats på höjden var omgiven av en i fyrkant byggd palissadering, som t.o.m. försvarades av några små järnkanoner. Det var sannolikt denna by, som en gång avslog ett anfall av ett starkt mohokband (mohokerna voro en stam av de egentliga irokeserna, i likhet med andasterna tillhörande den irokesiska språkgruppen); andasterna skola därvid ha fått råd och anvisningar av tre svenska soldater. Dessa indianer beskrivas såsom »starka och styva både unga och gamla, ett resligt och oförskräckt folk»; av deras grymhet mot fångar ger Lindeström en ohygglig skildring. En enda gång förekommo fientligheter från indianernas sida. Det var år 1644, under inflytande av de samtida krigen i Nya Nederland och i de södra engelska kolonierna. En man och hans hustru blevo överfallna och dödade i sitt hem, och kort därpå dräptes två soldater och en arbetare. Printz, en bister krigsman från trettioåriga kriget, samlade sina fåtaliga stridskrafter och förde ett hotfullt språk, men de kringboende indianernas hövdingar förklarade, att våldsdåden hade förövats utan deras vetskap och mot deras vilja, och bådo om fred. Sannolikt hade de rätt; missdådarna voro antagligen i detta fall liksom i så många andra endast några ansvarslösa unga krigare, som stimulerade av ryktet om andra stammars bedrifter hade gett efter för sin naturliga rovlust och blodtörst. Freden blev alltså bevarad, men spänningen och oron lade sig icke så lätt. Detta framgår bl.a. av Printz' förslag, att regeringen i Stockholm måtte sända honom 200 soldater, så att han kunde bräcka nacken på varje indian vid floden. Han erhöll icke den begärda förstärkningen, och det planerade utrotningskriget kom aldrig till stånd. Nya Sverige behöll alltså sin fredliga gloria. Printz återvände hem år 1653 och efterträddes av Johan Risingh. Förhållandet till Nya Nederland hade blivit alltmera spänt. Dess kraftfulle och hänsynslöse guvernör Pieter Stuyvesant lade inte fingrarna emellan, när det gällde konkurrenter om pälshandeln. Printz hade på vänstra flodstranden nära mynningen uppfört ett fort, Nya Älvsborg; Stuyvesant svarade med att på högra stranden, där alla övriga svenska fort, blockhus och byar voro belägna, anlägga Fort Casimir strax nedanför Fort Christina. Risingh accepterade utmaningen och intog år 1654 Fort Casimir, som han omdöpte till Trefaldighetsskansen. Följande år mobiliserade Stuyvesant sin kolonis alla stridskrafter och löpte med sju bevarade fartyg och enligt svensk uppgift 6700 man in i Delaware. Även om styrkan är något för högt beräknad, var övermakten förkrossande, ty Risingh kunde antagligen på sin höjd uppställa ett par hundra man, kolonister och soldater, och han fick icke tid att samla dem. Trefaldighetsskansen hade en besättning på 47 man, Fort Christinas räknade 30, och fästningsverken voro mycket bräckliga mot artillerield. Delawarerna erbjödo sin hjälp, men den var naturligtvis ingenting att bygga på. Det återstod endast att kapitulera, och Risingh jämte några tiotal tjänstemän, soldater och kolonister återvände hem. De övriga stannade kvar såsom holländska undersåtar. Delawarernas vänskap för svenskarna och fiendskap mot holländarna togo sig uttryck i ett blodigt angrepp på Nya Nederland, medan dess guvernör var borta med krigsfolket. Ockupationen av Nya Sverige hade ägt rum, medan moderländerna i Europa levde i fred med varandra. Holländarna stödde sig på påstådd äldre rätt till landet vid Delaware, och den svenska regeringens försök att på diplomatisk väg återfå kolonien ledde till intet resultat. Men inte heller det holländska herraväldet i denna nejd blev långvarigt, ty redan år 1664 erövrade engelsmännen likaledes under fredstid Nya Nederland inklusive det forna Nya Sverige; följande år utbröt krig mellan England och Holland, och i freden i Breda 1667 erkändes kustlandet mellan Maryland och Nya England såsom engelsk besittning. Nya Sveriges befolkning vid tiden för den holländska ockupationen torde icke ha överstigit några hundra individer, en handfull soldater medräknade. År 1656 anlände en ny expedition, avsänd innan underrättelsen om Stuyvesants företag hade nått Sverige; det var skeppet Mercurius, som medförde ett hundratal nya kolonister. De holländska myndigheterna sökte först hindra deras landstigning av fruktan för att denna förstärkning kunde locka svenskarna att resa sig i förbund med delawarerna, men då invandrarna trots förbudet gingo i land och allt förblev lugnt, tillätos de kvarstanna och taga jordlotter i besittning. Holländarna lärde sig snart uppskatta svenskar och finnar såsom goda jordbrukare. År 1659 uppges det forna Nya Sverige ha räknat omkring 600 invånare, inklusive ett mindre antal nyligen inflyttade holländare. Ännu på 1660-talet anlände ett par flockar på några tiotal personer från Sverige och Finland, vilka genom meddelanden från tidigare överflyttade släktingar och grannar hade lockats att utvandra. Bebyggelsen var i huvudsak samlad i tvenne grupper. Den ena, bestående av fem små byar, låg i en tämligen samlad klunga kring Fort Christina, d.v.s. på platsen för och i närmaste närhet av det nuvarande Wilmington i nordligaste delen av staten Delaware. Den andra gruppen, omfattande elva nybyggen, låg inom det nuvarande Philadelphia och väster därom, dels vid Delawarefloden, dels vid nedre loppet av några dess tillflöden; hela denna grupp befann sig inom gränserna för staten Pennsylvania. Den vänstra flodstranden, som mycket föga berördes av den svenska kolonisationen, tillhör staten New Jersey. Finlands andel i kolonien Nya Sverige, som bildar en av grundstenarna, om också en av de minsta, till de mäktiga Förenta Staterna, härrör först och främst därav, att Finland var en del av det svenska riket och därför med det egentliga Sverige delar ära och ansvar ända fram till den tid, då riket sprängdes och den östra riksdelen gick egna öden till mötes. Man behöver icke hänvisa till att Klas Fleming, en av koloniföretagets främsta främjare, var av finländsk härkomst; även om så icke hade varit fallet, hade Finland kunnat räkna det trehundraårsminne, som inom en nära framtid kommer att högtidlighållas, såsom sitt. Men även i ett annat avseende var Finland med i företaget: vårt land utsände en icke obetydlig del av de fåtaliga utvandrarna. Visserligen kom flertalet finska kolonister sannolikt från Sverige, närmare bestämt från skogsbygderna i Värmland och flera andra landskap, där sedan slutet av 1500-talet nybyggare från östra Finland i betydande antal hade slagit sig ned; många av dem bibehöllo sin hembygds sed att ofta byta bostad och genom svedjande ödelägga skogarna, varför man gärna ville bli av med dessa »lösfinnar», och ett mindre antal av dem förmåddes med godo eller ondo att flytta till Nya Sverige. Men även svenska österbottningar synas ha varit med, sannolikt även finnar från Norrbotten, ty en stor del av utvandrarna kommo från de fattiga ödemarksbygderna i norra Sverige. Några av namnen på fort, blockhus och nybyggen (Finland, Torne, Nya Vasa, Nya Korsholm) påminna om de finländska kolonisterna. Sannolikt ägde de från Sverige överflyttade »lösfinnarna» redan någon kännedom om svenska språket, men ännu efter den holländska ockupationen uppges det, att somliga av dem icke förstodo svenska. De försvenskades dock inom kort, och egendomligt nog synes detta även ha varit fallet med den inflyttade holländska minoriteten. Det forna Nya Sverige förblev en tid bortåt en till språket svensk bygd, men efter det att kväkarkolonien Pennsylvania på 1680-talet hade anlagts, förvandlades Delaware-svenskarna snart till en ringa minoritet, som inom loppet av ett par, tre mansåldrar uppgick i den brittiska majoriteten. När Per Kalm vid mitten av 1700-talet besökte den forna svenska kolonien, synas de ursprungliga kolonisternas ättlingar alltjämt rätt allmänt ha talat svenska, men den generation, som växte upp efter nämnda tidpunkt, övergick till engelskan. Sina själasörjare erhöllo svenskättlingarna från det gamla moderlandet. Den siste svenske prästen sändes dit över år 1778; då förstodo endast de äldre sina fäders tungomål, och när de voro borta, utdog svenska språket i bygden vid nedre Delaware. Omkring år 1800 kan Nya Sverige anses ha varit helt angliserat. Om den svenska bebyggelsen påminner numera endast några mer eller mindre vanställda geografiska namn ävensom ett antal släktnamn, de flesta dock så förändrade till formen, att man icke vid första ögonkastet kan konstatera deras svenska ursprung. Flertalet kolonister hade icke släktnamn utan benämndes med sitt dopnamn och faderns dopnamn med tillägget -son. Andersson, Johansson och många andra vanliga svenska namn angliseras lätt, men när en Erickson dyker upp bland »backwoodsmännen» eller gränsborna på andra sidan Alleghanybergen eller en Erick Erickson namnes såsom skeppare på en skuta, som år 1724 kapas av sjörövare utanför Nordamerikas ostkust, då råder inget tvivel om att man har att göra med ättlingar av svenska kolonister. Dessa utvandrare från 1600-talets Sverige och Finland uppgingo i den engelsktalande massan av befolkningen långt innan en ny och ojämförligt starkare utvandringsvåg från Norden begynte utgjuta sig över Förenta Staterna för att där rinna samman med många andra, vilkas flöden bildade det stora folkhavet. De voro en handfull, men de utgjorde dock ett av de talrika element, som ursprungligen skapade den stora, till språket engelska men till härstamningen mycket blandade nation, som i avsaknad av ett verkligt namn plägar betecknas med det oegentliga namnet amerikaner. Ur Svenska Folkskolans Vänners kalender 1937 Redigering Elof Granholm 15.07.2012 |
| Senast uppdaterad 2012-07-15 17:36 |
