Amerika-bref

Herr Redaktör!

Om plats i Eder ärade tidning för följande får jag härmed anhålla: Enligt mångas begäran, att jag skulle skrifva och tala om, huru vår resa gick till Amerika, vill jag härmed gå deras önskningar till mötes.

Orsaken hvarföre jag ej förr skrifvit är den, att jag en gång skrifvit till Cunard-liniens agent i Göteborg, Ch. A Berglund, ett bref med berättelse om, huru vår resa från Göteborg öfver Nordsjön, England och Atlanten aflöpte, huru vi på de resp. stationerna i land bemöttes, samt huru våra reseeffekter behand lades m. m., frågande, om liniens syfte vore att på sätt, som skett, omhändertaga emigranterne och deras saker, men har jag på denna skrifvelse ej erhållit något svar. Mitt bref afslöts ungefär så: "om tystnad blir svaret, göra reflexionerna sig sjelfva". Och då något svar ej afhörts, är det mig obetaget göra dessa betraktelser, ehuru de ej blifva till heder för Cunard-linien.

Vi reste från Falun den 7 juni 1881 och ankommo till Ludvika samma dag samt tillbringade der första natten. Till Göteborg, dit vi anlände dagen derpå, gick allt bra. Framkomna till Göteborg möttes vi vid järnvägsstationen af Cunard-liniens ombud, hvilken ledsagade oss till det af Berglund berömda emigranthotellet, hvars rum man blef frestad tro vara vägar för allmänheten att vandra uti. Inqvarterade uti ett af dessa rum, beredde vi oss till hvila, men kunde ej stänga någon dörr; vi försökte dock sofva, men efter en stund kommo flera personer gående genom rummet. Dessa personer voro icke af stadens bästa befolkning, men väl af den -------. Efter ytterligare en stund kom en ny afdelning passerande samma väg — folk af samma skrot och korn. Och sådane hotell berömmas i den litteratur eller makulatur, som hr Berglund sänder till alla, som hos honom förfråga sig om resa till Amerika! Den afton, vi ankommo till Göteborg, var hr Berglund mycket tillmötesgående mot oss, vi fingo köpa biljetter, fast än det led långt in på natten, så att det skulle bli ledighet för oss dagen derpå att göra oss redo för resan, sades det. Men, tänker jag nu, hvilken affärsman i verlden förstår icke att vara tillmötesgående, när han får in några tusen i sitt kassaskåp?

Dagen derpå, då vi skulle göra oss i ordning och göra uppköp af saker för resan, gingo vi till en början in uti en butik, der ett fruntimmer hade affären om hand. Hon kunde med den konsten, att, när det icke vägde jämt pr skålp., sätta mindre vigter på den vigtskål, der varan låg, som skulle köpas, och sedan räknades vigter och vara och begärdes betalning derefter. När detta icke lyckades för henne, gjorde hon försök att i vexling taga igen, hvad som icke lyckades i vägningen. Då tillfrågade jag henne, om hon var väl öfvad i att väga och räkna på sådant sätt. Den gången fick hon emellertid ej mera för sina varor, än hon rättvisligen skulle ha. Af det anförda kan man göra sig en föreställning om, huru emigranterna ha det i Göteborg.

Vi gingo ombord å ångaren "Romeo” den 10 juni strax före middagen. När vi kommo på båten, märkte vi genast den ombord rådande osnyggheten, hvarjämte blefvo behandlade som kreatur. Båten var inredd med två rader lafvar öfver hvarandra i ett större rum, och der inpackades män, qvinnor och barn om hvarandra. Framför lafvarne utströddes sågspån, alldeles såsom plägas i spillningsgångarne i ladugårdarne i Sverige.

Omkring kl. 1 middagen sattes maskinen i gång, och så gick det utåt sjön från Göteborg mot den nya verlden i vester. Utkomna så långt, att endast några få ställen syntes af land, började sjösjukan blifva emigranternes resesällskap och tilltog allt mera allt eftersom båten och mer började gunga, så att endast få kunde reda sig för den främmande gästen.

Men huru förvånad undertecknad blef, när qvällsmaten skulle utdelas!

Enligt hr Berglunds löften består maten af färskt hvetebröd, kaffe, the, kött, och puddingar m. m., men nu fingo vi surt rågbröd jämte en för undertecknad obekant dryck, kaffe var det icke. Smakade man på den samma, blef man nästan tvungen att "ge öfver". Ville man ha något af den mat, som utdelades, fick man begagna sina armbågar, och den som hade starka sådane fick litet, de klena blefvo utan.

Senare på aftonen tilltog stormen, och andra dagen hade den sådan styrka, att blott få kunde vara på däck, deribland dock undertecknad, ty jag var ej sjösjuk på hela resan. De vänner, hvilka gåfvo mig rådet att köpa och medtaga konjak, är jag tack skyldig, ty konjak är på en sådan resa bra att ha, hvilket jag längre fram skall bevisa.

Andra dagens frukost var lika med föregående dagens qvällsmål, men till middag bestods kött, som sönderdelades med en mans hvassa skoklackjärns kanter. Qvällsmaten var lika med första dagens.

På söndags förmiddagen började England blifva synligt för oss, men vi kunde ej komma i land förr än på aftonen, då vi fingo bese Hull, göra en promenad å stadens gator och skåda dess folklif. Många gingo der från och till sina kyrkor, hvilket kunde märkas deraf, att de buro böcker i händerna eller under armen; men det fans ock folk, som icke brydde sig något om kyrkorna; det syntes nog på deras uppträdande. Två flickor eller fröknar sågos i fullt slagsmål med en yngling, och de örfilade honom rätt eftertryckligt, så att han föll omkull, men, väl uppkommen, trakterade han dem på samma sätt och med samma påföljd — allt detta skedde utan något skrik eller rop från någondera partens sida, endast de slag, de gåfvo hvarandra, hördes. — Under våra vandringar för beseende af staden och folklifvet, blef det mörkt, och vi måste tillbringa natten ombord, utan att dock finna någon ro, ty del dansade, en del svor, en annan del sjöng andliga visor, under det åter en annan del sjöng de mest otäcka sådana man gerna kan få höra. Under allt detta blef det omsider morgon, och vi fingo nu lemna fartyget. Ombud från de olika linierna voro här emigranterna till mötes och mottogo dem. Cunardliniens ombud sade till oss på bruten svenska: "Käre vänner, lemna edra saker till mig, jag svarar för, att de komma till Liverpool". Undertecknad hade en liten träkappsäck, som han tänkte bära med sig, då den nämde mannen kom till honom och sade: "lemna den till mig, jag svarar för att den kommer fram". Förtroendefullt lemnade jag då kappsäcken till honom, men har sedan dess ej på minsta vis afhört kappsäcken eller dess innehåll! Flere än jag miste effekter i Hull genom att godtroget lemna dem ifrån sig i ombudets händer. Om de slarfvades bort eller hvart de togo vägen, är ej godt att säga. I mitt bref till hr Berglund sporde jag, om ombuden för Cunardlinien på detta sätt vårda emigranternes tillhörigheter. Då hr B. derå ej afgifvit något svar, och tystnad väl är liktydig med bifall, kan jag ej rekommendera Cunardlinien hos dem bland mina landsmän, som ämna emigrera, utan torde de göra klokare i att vända sig till någon annan linie, för den händelse de vilja ha alla sina saker med sig samt blifva humant bemötta. Fram emot middagen fingo vi gå från kajen upp i staden för att få middag och derefter till järnvägsstationen för att åka öfver England till Liverpool. Denna färd var den angenämaste jag gjort. England är i östra delen slättland och mycket vackert, mot vestra sidan mycket kuperadt. Tunnel efter tunnel åkte vi igenom, och för oss var det mycket ovanligt att se all den liflighet som rådde å Englands järnvägar. Man kunde få se der ända till 5 á 6 tåg i full gång vid stationerna. Framkomna till Liverpool, omkring kl. 8 e. m., var ett ombud oss till mötes vid stationen, tog våra biljetter samt förde oss till emigranthotellet, der vi undfägnades med kaffe och smörgås till qvällsmat. Tisdagen tillbringade vi i Liverpool och fingo således se denna stads märkvärdigheter.

På onsdags morgonen väcktes vi ganska tidigt för att göra oss i ordning för resan öfver hafvet, men det dröjde till omkring middagen, innan vi hunno ombord och maskinen sattes i gång. Komna ombord å "Atlas" (ångbåtens namn), blef det ett värre oväsen innan en hvar fick sin hyttplats och reda på sina saker samt ställa i ordning sin sängplats. Komna i ordning, fingo vi det dock sedan ganska bra. Vi frågade besättningen, om kunde få dricksvatten, men fingo till svar, att om de fingo konjak, skulle vi få vatten, och en byteshandel började. En af våra medresande, fabrikör, mäktig engelska språket, sporde kaptenen, om vi behöfde köpa vatten; detta hjelpte, och vi erhöllo derefter så mycket vatten vi behöfde utan byte med konjak. Under vår färd öfver Atlanten var hafvet nästan lugnt, delvis alldeles spegelklart. Stora fiskar syntes emellanåt gå bredvid fartyget. I öfrigt var den ena dagen lik den andra. Såsom varande för oss svenskar något ovanligt må nämnas, att vi om nätterna midsommartiden fingo se himlen full med stjernor; äfvenledes sågo vi en komet under den tid, vi voro på hafvet. Natten till den 22 juni väcktes vi af signalpipans ljud och märkte, att båten gick med half fart. Jag skyndade upp på däck för att få veta orsaken. Vi hade råkat ut för tjocka, hvilken varade i 1 1/2 dygn. Midsommardagen var hafvet så lugnt som en spegel; någon annan rörelse än den, som af båtens fart förorsakades, märktes ej å den oändliga vattenytan.

Söndagsmorgonen den 20 juni fingo vi se land, och alla ville då vara på däck för att få se det efterlängtade landet, som vi på f. m. hunno. Doktorn efterhörde, om alla voro friska, innan landstigningen fick försiggå. Kl. omkring 11 f. m. lemnade vi fartyget och landstego i Boston. Våra reseeffekter eftersöktes, funnos och förtullades derefter. Nya bekymmer uppstodo nu, huru vi skulle få allt med oss upp i staden, men i det samma kom en i Boston bosatt svensk och bjöd oss att få bo hos sig samt att köra våra saker, hvilket tillbud vi antogo. Komna till hans hem hade han ej rum för alla, utan ville att vi skulle dela oss från hvarandra, men det ingick ej i våra planer. En annan svensk erbjöd oss då logi hos sig. Den förste, som ondgjordes öfver detta, begärde 50 cents af hvarje egare till koffertar för uppkörning. Som vi blott voro två familjefäder och tillsammans egare till samtlige trunkarne (sakerna), blef mannens tillämnade förtjenst á la pungslagning omintetgjord; att han i raseri utfor mot oss, kunde vi ej hjelpa.

Ett dygn bodde vi i Boston, som är en stor och vacker stad.

Påföljande måndagsafton afreste vi till Worcester samt framkommo dit kl. 8 e m., mottagna vid järnvägsstationen af våra vänner, som ombesörjt logi för oss. Från järnvägsstationen till våra bostäder fingo vi åka i droska.

Och som härmed resan ändades, sättes här punkt.

 J. Fritz

Ur ”Dalpilen”, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning, Falun,
N:o 3, sid 5-6, 20.01.1882.
Scanning och redigering Elof Granholm 08.06.2012