| Kyrkosamfund |
| Skrivet av Anders Myhrman |
| 2008-09-14 09:44 |
|
Kyrkosamfund Anders Myhrman Allmän inledning Det är ju ganska allmänt känt, att någon statskyrka icke existerar i USA eller Kanada. De olika trossamfunden är icke finansiellt eller på något annat sätt beroende av staten. I dessa samfund är de enskilda församlingarna i stort sett även ganska självständiga. Medborgaren har full frihet i valet av samfund och församling som han vill tillhöra, eller att annars stå utanför alla kyrkliga organisationer. Den starka immigrationen efter mitten av förra århundradet från nästan alla delar av Europa gjorde kyrkolivet i Amerika rätt heterogent. Varje immigrantnationalitet hade sina egna kyrkliga traditioner, och dessa tog snart i den »nya världen» fast form i församlings- och samfundsorganisationer, mer eller mindre i enlighet med mönstren från hemlandet, men också påverkade av frånvaron av en statskyrka i USA. De flesta immigranter från Svenskfinland hade döpts och konfirmerats i den lutherska statskyrkan och var sålunda medlemmar i denna. En ganska stor del var dock tämligen likgiltiga för religion och kyrklig verksamhet. Andra hade påverkats av den pietistiska och de evangeliska rörelserna inom den lutherska statskyrkan (särskilt i Österbotten) under den senare delen av 1900-talet. Dessa tog i många fall initiativ till stiftandet av lutherska församlingar bland våra immigranter i Amerika. 1 Ett mycket mindre antal immigranter hade varit medlemmar i eller influerats av ett 20-tal mindre baptistförsamlingar, de flesta i Österbotten, eller några Missionsförsamlingar. Det var åtminstone delvis genom dessa immigranters bemödanden som ett antal baptistförsamlingar och några Missionsförsamlingar kom till stånd bland våra landsmän i adoptivlandet. De mera betydande detaljerna rörande de enskilda församlingarnas uppkomst och utveckling förekommer i ortshistorikerna. Här behandlas därför endast den allmänna utvecklingen och vissa särdrag hos dessa församlingsgrupper eller samfund. Lutherska församlingar Redan på 1880-talet stiftades åtminstone tre »svenska» lutherska församlingar, i vilka majoriteten av medlemmarna redan från början eller snart därefter var finlandssvenskar: i Marshfield, Oreg., 1884 (mest karlebybor), East Tawas, Mich., 1885 och Branford, Conn., 1888 (mest närpesbor). På 90-talet stiftades finlandssvenska lutherska församlingar i Gardner 1894 (mest korsholms- och vasabor), i Felch-Metropolitan 1895 (jeppo- och purmobor) och i Thompson, Mich., (mest pörtombor). Sedan grundades den ena församlingen efter den andra till 1919, då Pilgrimförsamlingen i Bronx, N. Y. stiftades. Denna var den sista. Vid den tiden räknade man med 25 lutherska församlingar, vilka var helt eller övervägande finlandssvenska. I dessa angavs landsmännens antal, inklusive barnen, till omkring 4 000. 2 Silfversten publicerade år 1931 statistiska uppgifter över 17 då existerande finlandssvenska lutherska församlingar. I östern fanns då församlingar på följande orter: Gardner och Worcester, Mass.; Georgetown, Conn.; Woonsocket, R. I.; Jersey City, N. J.; Brooklyn och New York (Bronx), N. Y. Kommunikanternas antal i dessa var 1 234 och hela medlemsantalet 1 684. I centralstaterna fanns församlingar i Ashland, Wis.; Duluth, Minn.; Brevort, Dollar Bay, Ironwood och Metropolitan, Mich, Dessa församlingar hade 1 022 kommunikanter och inalles 1 521 medlemmar. I västern fanns församlingar i Seattle, Hartford och Rochester, Wash. och i San Francisco, Cal. Kommunikanternas antal i dessa församlingar var 359 och hela medlemsantalet 470. I dessa 17 församlingar fanns då 2 615 kommunikanter och inalles 3 673 medlemmar. 3 Av någon anledning nämner Silfversten icke den Svensk-Finska lutherska församlingen i Olympia, Wash., icke heller Mariaförsamlingen i Amasa, Mich. 4 Vi har redan nämnt den svenska lutherska församlingen i Marshfield med omkring 90 % finlandssvenskar och församlingen i Branford med omkring två-tredjedelar.4a Här kan även nämnas de svenska församlingarna i Crystal Falls, Mich., och Eveleth, Minn., i vilka finlandssvenskarna också utgjorde omkring två-tredjedelar av medlemsantalet. Dessutom utgjorde våra landsmän en betydande procent i många svenska lutherska församlingar på orter där de icke stiftade egna församlingar. 5 I en not angav Silfversten sitt omdöme om fördelningen av våra landsmän i egna och i rikssvenska lutherska församlingar: »Antalet finlandssvenskar inom (den svensk-amerikanska) Augustanasynoden kan med lätthet uppskattas till minst 12 000, därav omkring en tredjedel i finlandssvenska församlingar. Det är synnerligast inom New York och New England konferenser i östern; Superior, Minnesota och delvis Illinois konferenser i mellanstaterna, samt inom Columbia och California konferenser, varest finlandssvenskarna är ganska talrika.» 6 Dubbelt så många finlandssvenskar fanns i rikssvenska församlingar som i egna om denna beräkning vilade på goda grunder. Tendensen med tidens gång var nog att ett tilltagande antal finlandssvenskar slöt sig till svenska församlingar i stället för att åtaga sig den ekonomiska bördan att underhålla egen församlingsverksamhet. Och när man i kyrkorna övergick till engelska språket var denna utveckling helt naturlig för den infödda generationen, som icke hade samma nationella inställning som de äldre. 7 De flesta finlandssvenska församlingarna tillhörde den svensk-amerikanska Augustanasynoden och dess stats- eller regionkonferenser inom vilka de var belägna. Detta betydde att de var organiserade i enlighet med av synoden föreskrivna stadgar samt att de antog den av Augustana hyllade lutherska trosläran eller bekännelsen. Men de enskilda församlingarna hade rätt att besluta i de flesta ärenden som angick deras verksamhet och finanser; de ägde och disponerade som de själva önskade över sin kyrkoegendom. 8 Förmånerna för de finlandssvenska församlingarna av att tillhöra Augustanasynoden var naturligtvis att de därigenom kom i närmare kontakter och förbindelser med de svenska församlingarna i samma stat eller landsdel. I vissa fall erhöll svaga församlingar också någon finansiell hjälp från synodens missionsförening. Men avsaknaden av en egen konferens med stora årsmöten, där man kunde rådgöra om gemensamma problem och planer för arbetet, var nog en förlust. Detta insåg man också, och ett antal ledande personer sammankallades på initiativ av församlingen i Gardner till ett möte i Duluth den 3 6 augusti 1916 för att överlägga om och fatta beslut i denna sak. Närvarande vid detta möte var pastorerna Gustav Oberg (Duluth), F. E. W. Kastman (Ironwood), Johannes Nyström (Gardner) och John Gullans (Worcester). Följande lekmän deltog också i mötet: Victor Hendrickson (Ironwood), Frank Stoor (Dollar Bay) Joe Wilson (Ontonagon), John J. Qvist och Matt Qvist (Felch), Matt Blomquist, John Blomquist och Jonas Blomquist (Metropolitan), John Gustafson, Wm. Holm, J. A. Forsman, Emil Nordlund och Wm. Fredrickson (West Duluth), Matt Sven (French River, Minn.), Charles Franzen (Escanaba) och Josef Bengs (Cash, S. D.). I långa sessioner under två dagar diskuterades frågan från alla sidor. Man var ense om en sak, nämligen att någon slags samorganisation borde fås till stånd. Men angående dess natur gick meningarna skarpt i sär. En del ville ha en organisation av församlingar, medan andra argumenterade för en evangelie- eller missionsförening av enskilda intresserade medlemmar, till synes lik den lutherska evangelieföreningen i Finland. Man enades slutligen om några punkter, som i huvudsak var: 1) Att en organisation av svensk-finska lutherska församlingar bör bildas för att i samförstånd med Augustanasynoden bedriva hemmissionsarbete bland vårt svensk-finska folk i Amerika, och 2) Att ett utskott bestående av pastorerna John Gullans, Gustav Oberg och J. BL Warmanen (Seattle) samt Frank Stoor och John J. Qvist skulle förbereda frågan, publicera förslag i pressen, samt att inbjuda representanter från alla svensk-finska församlingar till ett organisationsmöte vid det stora synodalmötet i juni 1917. 9 På grund av olika omständigheter gjordes icke nödvändiga förberedelser och inget organisationsmöte hölls vid den utsatta tiden. 10 Nästa steg togs vid ett stort möte i Metropolitan den 24 och 25 augusti 1917, tydligen i annan riktning än den som var avsedd med besluten i Duluth. Närvarande vid detta möte var pastorerna Oberg, Silfversten, Kastman och B. E. Walters (Metropolitan). Från sekreteraren Walters5 tapport anförs följande: »Mötet tog sin början med högtidlig gudstjänst den 24 augusti i Metropolitan på kvällen, varvid pastor Gustav Oberg predikade . . . Följande morgon kl. 9 organiserades Missionsföreningen. Ändamålet med föreningen är stort. Det är hennes uppgift att utbreda och till livgivande bruk allmännare befordra evangelii ord i synnerhet bland det svensk-finska folket i Amerika; att organisera församlingar där det är möjligt och att uppmuntra våra landsmän att sluta sig till Augustana synodens församlingar, där de icke är många nog att bilda egen församling. Upplysningsvis må nämnas, att Missionsföreningen icke består av församlingar, så att församlingarna skulle stå i något som helst ansvar för densamma, utan den består av enskilda församlingsmedlemmar »vilka av full övertygelse fasthålla vid den lutherska kyrkans rena lära», och vilka sluta sig till föreningen för att genom personlig verksamhet, skrifter, gåvor m. m. bidraga till vinnandet av dess ändamål . . . Till ämbetsmän för ett år valdes följande personer: Pastor Gustav Oberg, ordförande; Pastor B. E. Walters, vice ordf.; Pastor F. E. W. Kastman, sekreterare; mr. John Blomquist, kassör. Missionsföreningen beslöt att övertaga Svensk-Finska Sändebudet och stå i ansvar för detsamma. Gustav Oberg valdes till redaktör.» 11 Denna Missionsförening fick dock icke någon egentlig betydelse. Intresset för saken var tydligen mycket lamt i de flesta församlingar och någon verksamhet av det tilltänkta slaget kom aldrig i gång. Den upphörde därför helt efter några år. Ett mera begränsat företag på det kyrkliga området var de Lutherska Kyrkodagarna, som anordnades turvis av församlingarna i Gardner och Worcester men till vilka landsmän från andra församlingar också var inbjudna. Den första av dessa kyrkodagar hölls i Gardner på våren 1932, och de återkom de följande fem åren, på söndagen närmast midsommardagen. Om dessa samlingar skrev J. Victor Carlson följande: »Programmen var i allmänhet lyftande ty framstående talare och sångare deltog däri. Inledningspsalmen var vanligtvis I. Kolmodins vackra sommarpsalm 'Den blomstertid nu kommen är'. Högmässogudstjänsten började kl. 10.30 och hölls i det fria, när väderleken tillät; likaså eftermiddagsprogrammet som vidtog kl. 3.00. Detta bestod vanligtvis av allsång, körsång, deklamation, musik och solosånger samt diskussioner rörande den lutherska kyrkoverksamhetens spridning bland vårt folk. Gemenskapen och samförståndet var alltid det bästa . . .» lla Ett antal unga finlandssvenska immigranter utbildades till pastorer vid Augustana College och Teologiska Seminarium i Rock Island, 111. Av dessa hängav sig John Gullans, F. E. W. Kastman och Carl J. Silfversten helt åt prästkallet i finlandssvenska lutherska församlingar, med undantag av någon kort period. Gustav Oberg återvände till Finland efter omkring 15 år som pastor i Duluth och Gardner, och Johannes Nyström betjänade församlingarna i Gardner och Worcester omkring 7 år innan han återvände till hemlandet. 12 J. H. Warmanen var herde för Emmausförsamlingen i Seattle i 8 år. J. J. Hoikka betjänade under sin verksamhetstid både finska och finlandssvenska församlingar. Walter Lindberg, A. Walfred Anderson och B. T. Erholm betjänade mestadels svenska församlingar. De finlandssvenska lutherska församlingarna leddes därför mest av pastorer födda i Sverige eller av rikssvensk härkomst. Av de 17 församlingar som Silfversten år 1931 betecknade som finlandssvenska lutherska församlingar har följande icke upplösts eller sammanslagits med andra församlingar: Pilgrimförsamlingen i Bronx, N. Y., Bethlehemförsamlingen i Georgetown, Conn., Immanuelförsamlingen i Gardner, Mass., Lutherska församlingen i Dollar Bay, Mich., Grace-församlingen i Ironwood, Mich., Zion-församlingen i Metropolitan, Mich., Bethelförsamlingen i Duluth, Minn., och Emmausförsamlingen i Seattle, Wash. Flera av dessa är mycket aktiva, och medlemskapet består ännu (1964) till största delen av finlandssvenskar och deras ättlingar i andra och tredje led. Vad medlemmar beträffar så kan detta också sägas om de förut nämnda församlingarna i Marshfield (nu Coos Bay), Branford, Crystal Falls och Eveleth. Svensk-Finska Sändebudet började utkomma i juli 1909 som en månadstidning. Om denna läser vi som följer: Pastor Carl J. Silfversten tillsammans med andra präster och lärare i de finlandssvenska lutherska församlingarna i Amerika utgav denna tidning. Avsikten med densamma var den att medelst nyheter och meddelanden från olika finlandssvenska församlingar söka uppmuntra varandra i arbetet för Guds rike. Genom artiklar av kristlig karaktär avsåg man att undervisa och befästa de andligt och kyrkligt sinnade landsmännen i deras tro samt att tjäna som missionslitteratur bland dem som stod utom kyrklig förbindelse. 13 Tidningen redigerades och trycktes på flera orter, dock den längsta tiden i Duluth, dit den flyttades 1914. Silfversten var redaktör till 1915, då sysslan övertogs av pastor Gustav Oberg, och den innehades av honom i fem år. Då Silfversten flyttade till Duluth 1921 övertog han igen ansvaret för Sändebudet, som namnet därefter blev. Tidningen hade vid denna tid omkring 1 400 prenumeranter. Ekonomiska svårigheter stod dock alltid under Sändebudets levnadstid såsom hotande moln över tidningen. Från vissa håll kom dock understöd tidningen till del. Men många bland prenumeranterna uraktlåt att inbetala sin prenumerationsavgift. Huvudredaktören erhöll inte alltid heller det bistånd han hade blivit lovad. Det var aldrig fråga om någon ersättning för arbetet. Följaktligen upphörde han med Sändebudets utgivande i och med decembernumret 1925. Sändebudets tjänst har säkerligen varit till välsignelse, men dess skulder måste huvudredaktören åtaga sig. 13a Finska Baptist Missionsföreningen 14 Under senare delen av 1890-talet fanns på några orter, såsom Worcester,Chicago, Duluth och Negaunee, små grupper av finlandssvenska baptister. En del av dessa hade varit baptister redan i Finland; andra hade omvänts till baptistisk tro och praxis genom svenska baptistförsamlingar i Amerika» De flesta var också medlemmar i dessa. Som förut nämnts bildades i Worcester i början av 1896 en »missionsförening» med åtföljande sångförening och syförening. Följande år blev denna missionsförening »baptistvänlig», enligt K. W. Johnson. 15 Dess medlemmar blev kärnan i den Svensk-Finska Baptistförsamlingen, som bildades år 1900 den första baptistförsamlingen bland våra landsmän i Amerika. Ett särdeles betydelsefullt steg togs i Chicago den 31 mars 1901, då en liten grupp av unga finlandssvenska baptister organiserade Finska Baptist Missionsföreningen. Dess mål var nog så ambitiöst: 1) Att upptaga och bedriva missionsarbete bland både svensk- och finsktalande landsmän, och 2) Att på olika orter i landet bilda missionsföreningar som grenar av den nationella missionsföreningen. Till ordförande valdes teologiestuderanden Edward Fleming (Svarvar, från Karkmo i Korsholm), till viceordf. medicinestuderanden Albert M. Wickström (från Vassor i Kvevlax), till sekreterare H. R. Schulz och till kassör Jacob Peterson (från Forsby i Pedersöre). Fleming och Wickström tog kontakt med den amerikanska Northern Baptist Convention, och denna samt dess underorganisationer understödde finansiellt det missionsarbete, som under det följande årtiondet kom i gång. På vissa orter ombildades missionsföreningarna efter en kort tid till reguljära församlingar. (Bild) Den första missionären, som anställdes bland finnarna, först i Duluth och senare i Negaunee, var John Lindgren, en klockarson född i Limingo. Efter avslutade studier anställdes Fleming 1904 som »allmän missionär», och han organiserade under de följande sex åren ett antal små missionsföreningar eller församlingar på flera orter i mellanstaterna och i västern. Matts Esselström, pastor vid den finlandssvenska baptistförsamlingen i Worcester, verkade också på flera utstationer, och genom hans arbete bildades i Gardner först en missionsförening och senare en baptistförsamling bland landsmännen. Fast de ledande personerna i Missionsföreningen var finlandssvenskar och arbetet bland de svensktalande landsmännen synbarligen var mera fruktbärande, lades inom föreningen stor vikt på missionsarbete bland de finsktalande. Vid föreningens 8:de årsmöte, som hölls i Gladstone, Mich., 1909, rapporterades att den då, tillsammans med amerikanska missionsällskap (vilka var ansvariga för huvuddelen av lönerna), under det föregående året hade underhållit 6 missionärer bland finländarna. Av dessa var fyra finska: M. Malin i Hancock, Mich., John Lindgren i Negaunee, Mich., J. E. Koskinen i Massachusetts och Arvid Perälä i New York. De två svenska var Edward Fleming på västkusten och Andrew Blomquist i Minnesota och Michigan. 16 Vid föregående årsmöten i Chicago, Duluth och Worcester tolkades förhandlingarna till finska, så att de finska missionärerna och besökarna kunde följa med. Finska möten såväl som svenska hölls på kvällarna. 17 Missionsarbetet bland finnarna gick dock efter en tid småningom nedåt och låg helt nere under ett årtionde efter första världskriget. Enligt Missionsföreningens årsbok för 1916 var 15 församlingar då med i föreningen, 14 svenska och 1 finsk. I östern fanns svenska församlingar i New York (Bronx), Gardner och Worcester; i mellanstaterna i Chicago, 111., Felch, Gladstone och Negaunee, Mich.; i västern i Hartford, Seattle och Tacoma, Wash., samt Eureka och San Francisco, Calif. Den finska församlingen fanns i Hancock, Mich. Statistiken anger att medlemsantalet i dessa församlingar var 677 och att antalet barn inskrivna i söndagsskolorna var 767. Tio församlingar hade egna kyrkobyggnader. Deras värde angavs till $ 58 000 men på dem häftade skulder på $ 22 300. 18 År 1930 var de aktiva församlingarnas antal 15 alla svenska. Församlingarna i Eureka och San Francisco hade upplösts, men nya hade stiftats i Dollar Bay och Roscommon, Mich., och Wentworth, Wis. Medlemsantalet var 957; egendomsvärdet steg till $ 276 000 och skulderna på egendomen till $ 146 000. De löpande utgifterna under året var $ 30 800. 19 Under de två följande decennierna inträffade betydande förändringar. Språket blev i de flesta församlingar uteslutande engelska redan vid början av denna period. Tillväxten kom alltmera från söndagsskolorna. Dessa trender såväl som den stora flyttningsrörelsen gjorde, att majoriteten i flera församlingar efterhand kom att bestå av medlemmar av annan än finlandssvensk härkomst. Efter mitten av 40-talet betjänades dessa församlingar, på ett par undantag när, av yngre pastorer som i de flesta fall var av rikssvensk härkomst. Appellen blev därför allmän i stället för att som i ett tidigare skede riktas särskilt till finlandssvenskarna. Missionsföreningens namn ändrades till The Baptist Mission Union. Finska Baptist Missionsföreningen leddes av en årligen vald förvaltningskommitté, som bestod av både pastorer och lekmän, utan någon avlönad tjänsteman. Dess missionsverksamhet understöddes av församlingar och individer genom frivilliga bidrag. De enskilda församlingarna bestämde om sitt eget arbete, men kunde vid behov ock erhålla hjälp från föreningen. I lärofrågor lades huvudvikt på vad man förstod vara biblisk tro och praxis. Missionsföreningens årsmöten var av stor betydelse som en sammanhållande faktor bland de finlandssvenska baptisterna. Dessa möten hölls oftast i någon församling i mellanstaterna, och till dem samlades då rätt stora skaror från församlingarna i den landsdelen. Utan dem skulle Missionsföreningens verksamhet knappast ha kunnat upprätthållas. I tidigare skeden hade dessa årsmöten nationell såväl som religiös betydelse. I detta sammanhang måste också Finska Missionsposten senare Missionsposten och slutligen The Mission Post uppmärksammas. Denna var Missionsföreningens organ och utkom varje månad sedan maj 1906. Matts Esselström redigerade den i 27 år, först i Worcester och senare i Chicago. Den redigerades senare i tur och ordning av Isak Berg, A. J. Stormans, Theodore Anderson, Dorothy Westerberg och Alfred Holmgren. Vid Missionsföreningens 10:de årsmöte i Chicago 1911 rapporterades att tidningen då hade 1 417 prenumeranter och att den trycktes i en betydligt större upplaga. 20 Senare sjönk siffran åtskilligt, men tidningen utkom i många år i en upplaga på 1 300. Dessa siffror anger att tidningen hade en stor läsekrets också utom Missionsföreningen. Dess betydelse som en bindande länk emellan församlingarna behöver knappast framhävas. Tidningens avskedsnummer utkom i maj 1961. Den baptistiska verksamheten bland finnarna kom i gång igen efter en intervall. En finsk församling bildades i Toronto, Ont., 1929, en annan i Painsville, Ohio, 1934, en tredje i Intola, Ont., 1945 och en fjärde i Chisholm, Minn., 1954. Dessa tillhörde och var understödda av Missionsföreningen. I denna utveckling hade Toivo Tervonen, som kom från Finland 1936, en betydande roll. Efter att han betjänat församlingarna i Toronto och Painsville var han föreningens missionär bland finnarna i norra Minnesota och började i slutet av 40-talet religiösa utsändningar på finska från tre radiostationer i norra delen av staten. Den första utbildade pastorn bland de finlandssvenska baptisterna var Matts Esselström, född i Esse 1868. Redan 1894 började han sitt religiösa arbete som lekmannapredikant bland våra landsmän i Michigan. På hösten 1896 inträdde han i de svenska baptisternas teologiska skola i Morgan Park, HL, fullbordade sina studier på våren 1900 och ordinerades kort därefter. Vid denna skola (den flyttades till St. Paul, Minn., 1916 och fick då namnet Bethel Theological Seminary) utbildades de flesta unga män, som sedan betjänade de finlandssvenska baptistförsamlingarna en längre eller kortare tid. Bland dem kan nämnas Edward Fleming (från Karkmo, Korsholm), Andrew J. Stormans (Forsby, Pedersöre), Isak Roy (Malax), Albert Esselström (Esse), John A. Kallman (Forsby, Pedersöre), Isak Berg (Malax), John J. Fors (Esse), Axel Edwards (Petalax), John (Herrgård) Hugo (Malax), Emil Nylund (Malax). K. A. Pearson, Anders Rausk, Alfred Öhman och Emil Kasén var också herdar i några församlingar en tid. John Berg, Anders M. Myhrman och Herman M. Myhrman ledde församlingar under sina studieår. Alfred Holmgren (Malax) studerade vid Moody Bible Institute, var föreningens missionär på västkusten i 9 år och senare pastor i Worcester i 13 år. Andrew Blomquist (Kantlax, Munsala) var kolportör för American Publication Society i många år och även en tid i Missionsföreningens tjänst. Denna korta historik bör icke slutas utan att nämna dr Albert M. Wickström, Missionsföreningens första viceordförande. Han var aktiv i och understödde föreningens missionsarbete hela sitt liv och ännu efter sin död genom sitt testamente. På rekommendation av en förberedande kommitté och enligt ett beslut fattat vid ett tidigare årsmöte sammanslogs The Baptist Mission Union officiellt vid årsmötet i Chicago 1961 med The General Baptist Conference, vilken tidigare hade varit de svenska baptisternas i Amerika samfund. Med detta årsmöte slutade således Finska Baptistmissionsföreningens 60-åriga historia. De 18 församlingar som vid sammanslagningen tillhörde Mission Union, återinträdde genom detta steg i det samfund, som de flesta tidiga medlemmarna tillhörde, innan de organiserade egna lokala missionsföreningar och församlingar. För slutakten i Chicago publicerades »Sixty Years of Christian Stewardship 1901 1961», en skrift på 80 sidor. Den innehåller korta skisser över Missionsföreningen och de församlingar, som då tillhörde den, samt bilder av kyrkobyggnader och ett stort antal personer, både pastorer och lekmän, som under årens lopp varit särskilt aktiva inom Missionsföreningen. Svensk-Finska Missionssällskapet Detta missionssällskap organiserades i Springfield, Mass., den 7 augusti 1907 på initiativ av fabrikör Gabriel Carlson och i hans hem i nämnda stad. Dess huvudsakliga mål var 1) att bedriva missionsarbete bland finlandssvenskarna i Amerika och 2) att efter förmåga finansiellt understöda det Fria Missionsförbundet i Finland. Sällskapet bestod av församlingar samt av enskilda personer, som bodde på orter där antalet landsmän intresserade av sällskapets arbete var för litet för en egen församling. Sällskapets första styrelse bestod av pastor Matts Josefson, New York, ordförande; Gabriel Carlson, Springfield, vice ordförande; pastor August Willandt, Brooklyn, N. Y., sekreterare; pastor Alex. Hällis, Worcester, vice sekreterare; och K. Hendrickson, Springfield, kassör. 21 Sällskapet sände regelbundna bidrag till Fria Missionsförbundet i Finland och underhöll därjämte pastor N. O. Lind i några år som missionär bland våra landsmän, sände Julina De Masör som missionär till Kongo (där hon dog efter en kort tid) samt underhöll delvis en av Missionsförbundets missionärer i Kina. »Ett mäktigt finansiellt stöd hade sällskapet i dess början i fabrikör Gabriel Carlson», skrev pastor Willandt. »Efter hans död har fru Ella M. Carlson ofta kommit sällskapet till hjälp». 22 Tre församlingar var så att säga stommen i Missionssällskapet: Bethel Missionsförsamling i Brooklyn, N. Y., vilken stiftades på nyårsdagen 1900, Svensk-Finska Bethlehemförsamlingen i Bronx, N. Y., som bildades 1902 och Bethesda Missionsförsamling i Worcester, vilken bildades 1900. Till dessa kunde väl också för en tid räknas Svensk-Finska Missionsförsamlingen i Ironwood, Mich. Denna kom till 1908 men existerade endast omkring sex år. Större antal enskilda medlemmar fanns i Springfield, Chicago och vissa orter i Michigan. Följande personer verkade längre eller kortare tid som pastorer i de församlingar, som tillhörde Missionssällskapet: Matts Josefson, Gustav Blomgren, Josef Mattson, P. A. Mickels, Herman Grönlund, Oscar Öblom, Victor Öblom, Jonas Anderson, Alex. Hällis, N. O. Lind, F. R. Malm, August A. Willandt, Verner Wickström och K. A. Gabrielson. 23 År 1930 hade Missionsällskapet följande tjänstemän: ordf., K. A. Gabrielson, Worcester; sekr., August Spellman, Bronx; kassör, John Söderström, Brooklyn. Ett par år senare blev Missionssällskapet inaktivt. »Det dog utan förberedelser och dödsryckningar, då den stora depressionen kom och immigranterna upphörde att komma hit». Så skrev pastor Willandt. 24 Av de ovannämnda församlingarna existerar nu (1965) endast Bethlehem Covenant Church i Bronx, N. Y. Här bör också nämnas, att ett ansenligt antal finlandssvenskar tillhörde rikssvenska Missionsförsamlingar (numera Covenant Churches). Som exempel kan nämnas Boston och Philadelphia. I den senare staden var nästan hälften av medlemmarna i den svenska Missionsförsamlingen finlandssvenskar, mest från Åland. 25 Medan Willandt var pastor i Brooklyn, började han utge en liten församlingstidning möjligen redan 1903 enligt hans egen hågkomst. Den lilla tidningen övertogs av Missionssällskapet och utkom månatligen som dess organ i större format under namnet Svensk-Finska Budbäraren från september 1907. Den upphörde att utkomma mot slutet av 1925 och dess prenumerantlista övertogs då av Covenant Weekly. Pastor August A. Willandt var tidningens redaktör hela tiden med undantag av två korta perioder. Under dess bästa år hade tidningen omkring 800 prenumeranter. 26 Den hade således en betydande läsekrets utanför de församlingar som tillhörde Missionssällskapet. Andra trossamfund Finlandssvenska immigranter tillhörde även andra samfund fast i mindre antal. En liten metodistförsamling bildades bland dem i lantsamhället Cornell, Mich., icke långt från Escanaba, där ett dussintal finlandssvenska familjer blev nybyggare och uppodlade farmer i början av seklet. Pastorn vid svenska metodistförsamlingen i Escanaba började hålla möten i samhället och resultatet blev att en kapellförsamling av våra landsmän bildades i förening med den förra svenska metodistförsamlingen (nu Central Methodist Church) i början av 30-talet. En av landsmännen uppförd stockkyrka invigdes 1936. Denna församling tillhör Detroit-konferensen av Metodistsamfundet i Amerika. Mindre antal landsmän tillhörde svenska metodistförsamlingar på många andra orter. 27 Flera finlandssvenskar verkade som pastorer i svenska metodistförsamlingar. Av dessa kan särskilt nämnas G. A. Schugren (Sjögren) och John C. Erickson. Schugren var född på Åminneborg i Malax. Efter teologiska studier var han under åren 1908 1948 pastor i svenska metodistförsamlingar i Duluth, Minn., och i Crystal Falls, Calumet, Iron Mountain och Ishpeming, Mich. 28 Erickson var född i Närpes, studerade vid metodisternas teologiska skola i Evanston, HL, och betjänade sedan flera större svenska metodistförsamlingar bl.a. i Chicago, Minneapolis och Cleveland. Han kallades vanligen Finn-Erik, och säges ha varit en synnerligen kraftig predikare. 29 Frälsningsarméns 2:dra kår (svensk) i New York har alltid annonserat sina möten och samkväm i Finska Amerikanaren och Norden. Särskilda Finlandsprogram och särskilt Ålands- och Närpesaftnar har tid efter annan hållits av denna kår. Även i Worcester var den svenska frälsningsarmen i kontakt med finlandssvenskarna. Antalet landsmän som varit aktiva i frälsningsarmen torde dock ha varit ganska litet. Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel III Nationella sammanslutningar,
s. 456 - 467. ----------KYRKOSAMFUND 1 Av uppgifterna från flera orter framgår, att fast föräldrarna själva icke var särdeles kyrkligt sinnade, så blev omsorgen om barnens religiösa fostran en drivfjäder till att de organiserade eller slöt sig till lutherska församlingar. En medverkande faktor var också, att på samma gång som barnen undervisades i andliga ting i den svenska söndagsskolan, så upphjälptes även deras kunskap i föräldrarnas språk. Jfr Silfversten, op.cit., ss. 213 14. 2 FA 17, 8, 1916. Vid det nedan beskrivna mötet i Duluth beräknades, att omkring 4 000 finlandssvenskar då tillhörde rikssvenska lutherska församlingar och ungefär ett lika stort antal de övervägande finlandssvenska lutherska församlingarna; dessutom beräknade man att omkring 3 000 tillhörde andra samfund. 3 Silfversten, op.cit., s. 288. 4 Den svensk-finska lutherska församlingen i gruvsamhället Bingham, Utah, existerade ännu vid den tiden; så också den lilla lutherska församlingen i East Tawas, Mich., som något tidigare var nästan helt finlandssvensk. 4a 5 Som exempel kan nämnas Gladstone, Escanaba, Manistique och Bessemer, Mich.; Grand Rapids, Wis.; Chisholm and Hibbing, Minn.; Astoria and Portland, Oreg.; flera städer i staten Wash., och något senare New Westminster och Vancouver, BC. Pastor S. P. Holmberg skrev i Sändebudet för maj 1925: »Mitt första pastorat (Metropolitan, Mich.) bestod helt och hållet av finlandssvenskar; i Merrill (Wis.), mitt andra pastorat, var de flesta ålänningar, och här på mitt nuvarande fält (Newberry-Minising, Mich.) är nästan hälften av svensk-finsk börd.» 6 Silfversten, op. cit. s. 216. 7 FA 16, 6, 1941. Dr. John Gullans angav här finlandssvenskarnas antal i Augustanasynoden till åtminstone 15 000. Häri inberäknades åtminstone två släktled, kanske tre i vissa fall. 8 Ibid., 11, 2, 1915. En längre förklarande artikel av John Gullans. 9 Ibid., 17, 8, 1916. 10 Redan föregående år, den 1 sept. hade frågan om en egen konferens behandlats vid en extra stämma i församlingen i Gardner. »Den allmänna meningen var ganska bestämt emot en blott missionsförening. Skall vi ha någon organisation, så bör det vara minst en egen konferens.» (Svensk-finska Sändebudet, september 1915). Det beslöts att inbjuda delegater från de andra finlandssvenska lutherska församlingarna i östern till en annan stämma just om den saken. Troligen fördes dock saken icke vidare, och efter mötet i Duluth gjordes icke heller i östern några förberedelser för ett organisationsmöte. Saken tog en annan vändning. 11 FA 20, 9, 1917. ila Norden 3.3.1955. 12 Gustav Oberg blev senare kyrkoherde på Föglö och Johannes Nyström blev föreståndare för Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby. 13 Silfversten, op.cit.. s. 360. 13« Ibid., s. 362. 14 Där ingen annan källa angives, grundar sig denna historik över Finska Baptist Missionsföreningen på två skrifter: »50 Years of Christian Stewardship» och »60 Years of Christian Stewardship», utgivna av missionsföreningen för dess 5o:de och dess 6o:de årsmöte. 15 Nyström, op.cit., s. 18. 16 Finska Missionsposten, april, 1909. 17 Ibid., maj, 1906; mars 1907; april 1908. 18 Finska Missionsföreningens årsbok, 1916 tabell I. 19 Silfversten, op.cit., s. 289 (Uppgifterna anges vara tagna ur Missionsposten). 20 Finska Missionsposten, juni 1911. Den trycktes i en upplaga på 1 800. 21 Silfversten, op.cit., s. 225. 22 Ibid. ss. 22526. 23 Uppgifter i brev från August Willandt; 24 Ibid. 25 Ibid. 26 Ibid. 27 Uppgifter av Karl J. Hammar, pastor i Central Methodist Church, Escanaba, Mich. 28 Kort biografi, berättad av Schugren, nedtecknad av författaren. 29 Uppgifter av G. A. Schugren samt B. W. Selin. |
| Senast uppdaterad 2008-09-14 10:14 |
