I emigranternas spår - 2(2)

Olympia Veneer Company

Under tiden efter första världskriget inträdde en försämring i arbetsförhållandena även på västkusten. Lönerna blev sämre och arbetslösheten ökade. För de finlandssvenskar som arbetade inom skogs- och sågverksindustrin kring Puget Sound i västra Washington tedde sig därför framtiden dyster. Vid denna tid föddes tanken att man skulle grunda ett kooperativt bolag för tillverkning av faner. Inte mindre än 125 personer antecknade sig som blivande delägare i företaget, som formellt organiserades i Tacoma år 1921. Av de ursprungliga 125 delägarna var 63 finlandssvenskar, 10 rikssvenskar, ett par norrmän och resten räknades som amerikaner.

Bolaget grundades som ett andelslag. Det var en organisationsform som inte tidigare hade förekommit inom trävaruindustrin på västkusten. Varje medlem ägde endast en andel, för vilken han inbetalade $ 500. Styrelsen och ledarna valdes direkt av bolagisterna, som alla hade en röst var. Delägarna utförde själva allt arbete och alla fick samma lön, oberoende av vilket slag av arbete man utförde. Det säger sig självt att företaget till en början inte vann någon förståelse vare sig i finanskretsar eller bland allmänheten.

Man beslöt att förlägga den nya fabriken till staden Olympia. Här kunde ett lagom stort fabriksområde inköpas för $ 7.000. I Tacoma skulle ett lika stort område ha kostat nästan sex gånger mera. Fabriksbygget påbörjades våren 1921 och redan samma höst stod fabriksbyggnaden färdig. Maskinerna köptes på kredit. De flesta delägarna hade då flyttat till Olympia.

På västkusten hade fanertillverkning tidigare bedrivits endast i begränsad skala och ingen av delägarna hade någon erfarenhet av en sådan fabrikation. De hade arbetat enbart i vanliga sågverk. Ingen av dem hade heller någon egentlig affärserfarenhet. Det nya företaget var därför i många avseenden en ny upplevelse och en stor utmaning för delägarna.

Problemen var många i början. Den första beställningen gällde fanermaterial till apelsinlådor i Kalifornien. Förlusten under de tre första månaderna steg till $ 1.900. Det som räddade bolaget undan en säker konkurs var att det blev frost i Kalifornien och beställningen annullerades. När man därefter försökte få lån från en bank till rörelsekapital fick man svaret: “Dårar bygger slott, de rika bor i dem”. Något lån erhöll man inte.

Man hade räknat att kunna utbetala en lön på $ 4 per dag till varje delägare, men inga löner ut betalades under de åtta första månaderna. Det har senare berättats att rikssvenskarna och de övriga delägarna tog ut så mycket de kunde på förhand, men att finlandssvenskarna lät sina löner stå inne och att de därigenom räddade bolaget. För att få familjernas ekonomi att gå ihop, var många husmödrar tvungna att förvärvsarbeta vid denna tid.

Bolaget befann sig i en svår situation. Om driften skulle fortsätta måste stockar, lim och annat material anskaffas. Då beslöts att varje delägare skulle satsa ytterligare $ 500 i företaget. Många hade tidigare utnyttjat alla sina besparingar och var nu tvungna att ta lån. De flesta delägarna kunde dock uppbringa den erforderliga summan. Andra tilläts att inbetala sin del genom att ytterligare avstå från att ta ut en del av lönen.

Driften kunde därför fortgå. Nya beställningar var förmånliga och företaget började gå med vinst. Innestående löner avbetalades så småningom med åtta procents ränta. Under våren 1923 utbetalade bolaget de första dividenderna på $ 300 per andel. En sagesman som själv upplevde detta berättar:

“Det var en väldig summa för oss då. Vi hade redan skaffat oss något bättre boningshus än då vi först kom till Olympia. Bilarna började nu hägra som en allmän nödvändighet och nästan mangrant kom det bil till våra hus den våren... Nu fattades oss ingenting... Vi hade det gjort. Arbetssäkerhet, en tryggad framtid utan särskild oro. Vi kunde skratta och prata om de första knaggliga månaderna vi levde i Olympia när vi mången gång ej hade kaffegrädde om någon kom på besök, och då vi samlade ihop tomma flaskor att utbyta för att få nödiga medel... Affären fortfor att gå ganska bra. Lönerna höjdes och kassan i en bank ökades”.

År 1924 var Olympia Veneer Companys kassabehållning ca $ 75.000. Den bank som tidigare hade ställt sig avvisande till bolagets begäran om lån erbjöd nu bolaget all finanshjälp mot kontroll över 51 % av andelarna. Denna erbjudan antogs inte.

Trots ökade försäljningsvinster upphörde inte bekymren för företaget. Nämnda år meddelade nämligen kontorschefen Edvard Westman och nio andra personer i ledande ställning inom företaget att de planerade att starta en egen fanerfabrik. Detta meddelande kom som en total överraskning för de berörda. Företaget hade skapat sig ett gott rykte inom affärsvärlden och man befarade nu att den nya fabriken kunde äventyra företagets anseende.

Vid samma tidpunkt hade även ett annat bolag uppfört en fanerfabrik i Aberdeen, men driften gick med förlust och fabriken måste läggas ner efter endast några veckors produktion. År 1927 kom Pacific Mutual och Olympia Veneer Company överens om att köpa denna fabrik. Vardera skulle betala $ 100.000. För att göra detta möjligt insatte varje delägare i Olympia Veneer Company $ 1.000 för köpet. Olympia Veneer Company övertog ledningen av produktionen och Pacific Mutual blev ansvarig för försäljning av produkterna. Utvecklingen tog dock inte väntad riktning. Amerika drabbades nämligen av den stora ekonomiska depressionen. Beställningarna blev allt färre. Fabriken i Aberdeen måste stängas. Produktionen i Olympia pågick dock under hela depressionen, men i betydligt mindre skala än under tidigare år. Pacific Mutual kom i finansiella svårigheter och måste sälja sin andel i Aberdeen Plywood till Olympia Veneer Company för $ 25.000, vilket var endast en bråkdel av fabrikens reella värde.

Efter att president Roosevelts ekonomiska program började praktiseras, förbättrades förhållandena så småningom. Fabriken i Aberdeen sattes igång och skulden på den kunde avbetalas. Men denna fabrik brann ner till grunden natten mot den 1 mars 1940. Fabriken var försäkrad för $ 465.000 men dess reella värde var åtminstone $ 700.000.

I staten Oregon fanns god tillgång på skog och därför beslöt Olympia Veneer att bygga ut sin verksamhet där. Ett tredje bolag, Pacific Plywood, organiserades därför år 1938 och en helt ny fabrik byggdes i Willamina, Oregon följande år. Byggkostnaderna uppgick till ca $ 650.000 och betalades med vinster från de andrafabrikerna. Staden Willamina skänkte bolaget ett ca 13 ha stort område för fabriken samt lät gräva en stockdamm för fabrikens räkning. Invånarna i staden hjälpte till med golvläggningen i fabriken.

Efter att fabriken i Aberdeen brann ner ansågs det inte vara lönsamt att bygga en ny fabrik på denna ort. I stället beslöt man att bygga en ny fabrik i staden Eugene. Staden donerade 18 ha mark som tomt samt bekostade byggandet av den behövliga stockdammen. Denna fabrik stod färdig hösten 1940. Tack vare brandskadeersättningar och höga vinster från fabrikerna i Olympia och Willamina kunde anläggningen i Eugene fullbordas utan skuld. Envar av dessa fabriker hade vid denna tid och även under senare år en arbetsstyrka på ca 300 man. Man arbetade i tre skift. Produktionen i fabriken Olympia uppgick till mellan 250.000 och 300.000 kvadratfot faner per dygn. I de nyare och modernare fabrikerna i Willamina och Eugene var den troligen ännu större.

Under 1940-talet började Olympia Veneer Company inköpa skogsmark med lämpligt timmer för sina behov i Oregon. För att tillgodogöra sig värdet också av det sämre timret byggde bolaget ett sågverk i Roseburg. Efter denna utveckling i Oregon såldes fabriken i Olympia 1946. Det kooperativa Olympia Veneer Company omorganiserades till ett vanligt aktiebolag, i vilket de tidigare andelarna omvandlades till aktier. Namnet på aktiebolaget blev Associated Plywood.

Många av grundläggarna hade under tiden dragit sig tillbaka eller avlidit. Vid bolagsstämman i Eugene år 1951 var ännu 31 av grundläggarna närvarande, men de flesta av dem började bli gamla. Frågan om bolagets framtid kom därför upp till behandling. Kanske skulle det vara bäst att sälja bolaget med alla dess tillgångar! Meningarna var delade, eftersom man hade flera anbud att välja emellan. Majoriteten röstade dock för antagande av ett anbud för United States Plywood. Detta innebar att nämnda företag skulle överta aktierna i Associated Plywood och därmed alla dess tillgångar i form av lager, fabriker, skogar och krediter i ett utbyte mot ett visst antal aktier i United States Plywood, vilka då hade ett marknadsvärde på drygt $ 20 miljoner. Dessa aktier fördelades mellan de förra delägarna i Olympia Plywood. Var och en av dessa blev sålunda ägare till ett ansenligt antal aktier i ett av de ledande företagen inom landets fanerindustri. Detta historiska steg togs år 1954 och United States Plywood har sedan dess utbetalat goda dividender varje kvartal. Bland de terjärvbor som har varit delägare i någon fanerfabrik i USA kan nämnas: Emil Andersson (Bredbacka), Frank Backlund, Artur Björklund (Wuojärvi), Otto Forsell, Otto From, Arthur Fågelberg, Martin Hermanson, Fritz Mattson, August Nelson, Alfred Ravall, Felix Ravall och Oskar Ravall.

Föreningsliv

Nykterhetsföreningar. Nykterhetsrörelsen bland finlandssvenskarna i USA härrör sig från slutet av 1800-talet. Nykterhetsföreningar växte fram på olika orter. En del av dem arbetade självständigt, andra slöt sig till “Finska National Nykterhets Brödraförbundet”, en organisation som verkade bland de finsktalande och som redan på den tiden hade vunnit en betydande anslutning. Arbetet kännetecknades emellertid inte av någon större iver. Språket utgjorde i många fall ett problem. Det blev med tiden allt klarare att en svenskspråkig organisation måste fås till stånd. År 1902 hade man kommit så långt att ett möte kunde sammankallas i Crystal Falls, Michigan. Vid detta möte organiserades “Svenska- Finska Nykterhetsförbundet av Amerika”.

I och med tillkomsten av detta förbund fick nykterhetsarbetet bland de finlandssvenska emigranterna en ny inspiration. Vid sidan av de 16 föreningarna som hade kommit över till förbundet från det finska förbundet, bildades under det första året sju nya föreningar. Det blev liv och rörelse i arbetet. Det märktes att nya vindar blåste i nykterhetsvännernas led.

Vad som särskilt var ägnat att höja nykterhetsförbundets anseende bland finlandssvenskarna var de allmänna årsmötena. Dessa utformades till nationella högtider, med ett starkt inslag av finlandssvensk kultur. Om dessa årsmöten och om nykterhetsarbetet överlag skriver John Berg:

“Må det sägas att de varit bristfälliga och ofullkomliga, men vi måste komma ihåg vilka förmågor som stått till vårt förfogande. Vi har varit i fullkomligt avsaknande av lärda män som skulle ha gått i spetsen för oss. Vi har alla varit arbetets söner, som blivit förnekade den utbildning vilken är nödvändigt för dem som skall vara ledare för sådan folkrörelse”.

Vid årsmötet 1905 beslöt man att grunda en egen tidning för förbundet. Den fick namnet Led- stjärnan.

Sjukhjälpsföreningar. Redan i slutet av 1800- talet började sjukhjälpsföreningar grundas bland finlandssvenska emigranter. Syftet med dessa föreningar var framförallt att gemensamt insamla medel till hjälp åt sjuka medlemmar eller åt sådana som genom olyckshändelser hade blivit oförmögna till arbete. Sjukhjälpsföreningarnas arbetsmetoder liknade i stora drag nykterhetsföreningarnas. Stora orkestrar, sångkörer och gymnastikgrupper bidrog på ett avgörande sätt till programmet vid årsfesterna.

Sjukhjälpsföreningarna bildade underavdelningar till ett hela landet omfattande sjukhjälpsförbund, Svensk-Finska Sjukhjälpsförbundet Finland av Amerika. Detta förbund grundades år 1910.

Order of Runeberg. Genom en sammanslagning av de två nationalförbunden, nykterhetsförbundet och sjukhjälpsförbundet, bildades år 1920 Runebergsorden, som på engelska kallades Order of Runeberg. Namnet skulle ära Finlands stora skald, bli en symbol för ordens ideal samt påminna om hemlandet och inspirera medlemmarna för de olika uppgifterna.

Enligt förordet till den konstitution som antogs för Runebergsorden var dess syftemål:

“att i broderlig endräkt sammansluta män och kvinnor förnämligast av finlandssvensk härkomst och deras anhöriga som tala och förstå svenska eller engelska språken, utan avseende på politiska eller religiösa åsikter att befrämja enighet, vänskap och hjälpsamhet, dess likes nykterhets- och bildningssträvanden: att gemensamt insamla medel för hjälp åt sjuka medlemmar eller sådana, vilka genom olyckshändelse blivit oförmögna till arbete; betala begravningshjälp vid medlemmars död och för övrigt försöka befrämja endräkt och broderskap bland landsmän i detta land”.

Orden var indelad i loger och vid slutet av år 1921 fanns sammanlagt 59 runebergloger. Antalet medlemmar i dessa uppgick till 4.378. Vi kommer i det följande att något närmare granska en av dessa loger, nämligen Runeberglogen 209. Vi gör detta av den anledningen att en stor skara terjärvbor var aktiva i arbetet just inom denna loge.

Runeberglogen 209. Denna loge verkade i New York. Den hade till en början endast ett tiotal medlemmar. Genom en sammanslagning med föreningen Sylvia i slutet av år 1921 skedde en kraftig ökning av medlemstalet. År 1924 var antalet medlemmar redan uppe i 124.

En livlig och mångsidig verksamhet kom också i gång. Man hade bl.a. en aktiv teatergrupp, en studiecirkel och ett folkdanslag. Logens sportklubb deltog med framgång i många tävlingar. Man anskaffade också ett mindre bibliotek. År 1923 bildades den första sångkören inom logen och fyra år senare organiserades en blandad kör. Denna blev mycket livskraftig och deltog i många stora konserter och fester på olika håll i USA. Under kriget insamlande den medel för finlandshjälpen. I början av 1930-talet led dock logen och dess verksamhet ett betydande avbräck genom en kommunistiskt sinnad falang av unga landsmän, som hade bildat en frontorganisation med namnet “Finländska Ungdomsföreningen”. Bl.a. försökte de komma åt medel ur logens kassa, vilket dock misslyckades. Deras verksamhet bidrog dock till att medlemstalet i logen sjönk mycket kraftigt i början av 1930-talet. Logen repade sig efteråt, men blev aldrig mera det som den hade varit under 1920-talet.

Kvinnorna inom logen bildade en syförening, som anordnade en lång rad basarer. Tack vare inkomsterna från basarerna kunde man år 1935 inköpa ett landområde på 3 acres nära Hillside Lake. Området låg drygt 100 km utanför New York och här byggde medlemmarna följande år en sommarstuga och en bastu. Man gav stället namnet Camp Runeberg.

Camp Runeberg blev en härlig plats för utfärder och semestrar under sommarmånaderna. Hit kom folk till veckosluten. Man samlades redan på fredagskvällarna för att bada bastu, och för att delta i olika slag av spel och idrottsaktiviteter. Man trivdes tillsammans och upplevde sig som en stor familj. Prästen från Pilgrimskyrkan, eller Terjärvkyrkan som den också kallades, kom ofta och höll gudstjänst här på söndagarna. En stor del av församlingen fanns nämligen här under sommarmånaderna. Många terjärvbor och andra föreningsmedlemmar byggde med tiden egna sommarstugor i trakten och det gjorde att det uppstod en sommarkoloni här, i vilken terjärvborna hade en stor andel.

Som redan nämnts förekom ett rikt sång- och musikliv inom logen. Den blandade kören deltog alltid i logens mötesprogram. Också ett finlandssvenskt hornkapell grundades inom logen. Och år 1924 firades en stor nationalfest i logens regi. Det var den första, stora sång- och musikfesten bland finlandssvenskarna i New York. Till denna fest hade folkskolläraren Arthur Hedlund från Terjärv (Helsingfors) - han vistades vid denna tid i USA - inövat en stor festkör med ca 100 sångare. I festprogrammet ingick bl.a. två stora konserter, vilka uppmärksammades både i amerikanska och skandinaviska tidningar. Denna fest blev upptakten till en stark utveckling av sångverksamheten och även andra kulturella aktiviteter bland finlandssvenskarna i New York.

I detta sammanhang kan vi särskilt nämna sångerskan Frances Andersson. Hennes mor kom från Högnabba och hennes far från Såka. Hon uppträdde som solist på olika håll i USA, bl.a. vid Svenska sångarförbundets stora sångfester i San Francisco och Los Angeles samt på Camber Opera Company i San Francisco och i Fox-teatern i sin hemstad. Under sitt besök i Finland fick också terjärvborna njuta av hennes vackra sång. Vid de konserter som hon gav under sitt finlandsbesök insamlades pengar till det nya plåttaket på bönehuset i Högnabba. Och när högnabbaborna samlades till sommarfest uppträdde hon med sång i skolan. Så mycket folk hade samlats att hon måste sjunga genom det öppna fönstret för att också de som inte rymdes in i skolsalen skulle få höra hennes sång.

Här kan också riksdagsman Albin Wickmans namn nämnas. Under sina två tjänsteresor till FN besökte han också de finlandssvenska emigranterna. Wickman var en kärkommen gäst bland dem. Han uppträdde såväl med tal som sång. Han reste runt och predikade både i kyrkor och åldringshem. Hans upplevelser under dessa besök finns dokumenterade i de böcker som han senare skrev och gav ut.

För Runebergsorden fick de körutbyten som skedde mellan Finland och Amerika en stor betydelse. År 1930 och år 1956 besökte den s.k. Runebergkören från Amerika Svenskfinland och gav konserter på många orter. När kören reste i väg till Finland - det skedde vid bägge tillfällena - samlades flera hundra emigranter för att ta avsked av sångarna. Och när man vinkade farväl till kören stämde man in i sången: “Hälsa dem därhemma, hälsa far och mor, hälsa gröna hagar, hälsa lillebror”. Den finlandssvenska svarsvisiten kom år 1960. Ett 40-tal sångare bildade då den finlandssvenska Amerikakören, som reste över till USA. Från kust till kust gick deras sångarfärd och kören sjöng sig rakt in i emigranternas hjärtan.

Till Australien

Man skrev år 1924. Tiderna var hårda och någon ljusning fanns inte i sikte. Terjärv, känt för sin naturskönhet, men även för sina småbruk och olämplig jordbruksmark, skulle ännu en gång få se en del av sina söner söka sin lycka och sin framtid i främmande land. Det var inte enbart fråga om äventyrslystnad, utan om ett försök att skaffa sig en drägligare framtid när 16 unga män från Terjärv gav sig ut på långresa. Denna gång var målet inte Amerika utan en helt annan världsdel: Australien. De som reste var: Johan Nestor Ström, Arne Johan Forsberg, Anders Alfred Mattsson, Uno Herman Bexar, Otto Fritiof Bexar, Karl Värner Djupsjöbacka, Hugo Teodor Rymbacka, Vilhelm Rudolf Pasen, Joel Severin Furu, Frans Rufus Nyman, Runar Johannes Furu, Ture Vilhelm Furu, Leander Sanfrid (Fride) Fors, Väinö Teodor Hansson, Karl Joel Sandvik och Anders Villiam Särs. Utan några tillförlitliga kontakter gav de sig iväg på den långa resan.

Att humöret var på topp för dessa unga resenärer var inte att ta miste på. De väntade sig ett väl avlönat arbete. Två pund om dagen hade man utlovat på resebyrån när man för utvandrarna gjorde reklam för Australien. I England blev det tre dagars uppehåll innan den långa båtfärden till Australien började. Ett par finländska sjömän, på väg från Australien, uttryckte sin förvåning när de unga resenärerna berättade om sina framtidsplaner och om en förtjänst på två pund per dag. “Mera än ett halvt pund om dagen kommer ni inte att förtjäna. Ni får vara glada om ni får något arbete alls”, blev det förmanande svar som ynglingarna erhöll av dessa sjömän. Men man tog inte förmaningen så allvarligt det var lättare att tro på de uppgifter som resebyrån hade gett.

Efter fyra veckors båtresa var man framme i Melbourne och där gick åtta av resernärerna i land. Därmed bröts gemenskapen i gruppen. Fride Fors fanns bland dem som fortsatte ännu en veckas båtresa till Sidney.

I Sidney skulle de unga männen få uppleva “greenhaningens” vardag. Kappsäck efter kappsäck stod uppradad i finska konsulatets korridorer, samtliga tillhörande finsktalande emigranter, vilka hade anlänt före dem. Med hjälp från konsulatet gick terjärvynglingarna dagligen till stadskontoret för att höra sig för om arbete. Men svaret blev alltid detsamma:

“Kom i morgon!” Så höll de på tills de insåg att svaret endast var en rutin och inget att lita på. Respengarna, som var lånade från banken med far som borgesman, höll på att ta slut och snart kom tidpunkten då räntan skulle betalas. Nu kom de så väl ihåg sjömännens ord: “Ni får vara glada om ni får något arbete alls”.

Efter en tid såg det mera hoppfullt ut. Det var den dagen då en man kom och ville ha fyra män med sig till skogen. Bexar-pojkarna, Ture Furu och Fride Fors, satte sig i en gammal trasig bil med arbetsgivaren som chaufför. En hel säck vetemjöl, en gryta och fyra tunga yxor fanns också med på bilflaket. Man tog de största yxorna som man hittade, för man skulle fälla timmer. Det var inte fråga om några enstaka träd, utan flera hektar skog. Mannen körde timme efter timme. Något samtal försökte man sig inte på. Både frågor och svar var lika obegripliga. Men mannen lät förstå, att det var fråga om ett australiensiskt svedjebruk. Skogen skulle fällas och senare brännas och i askan skulle man anlägga en bananfarm. Ett skjul blev deras bostad, ena sidan var öppen för sol och regn och för fåglar och djur av alla slag. Nu hade man all anledning att begrunda, det som sjömännen i London hade sagt: “Ni får vara glada om ni får något arbete alls”.

Visst var arbetet tungt och slitsamt, men det var man van vid hemifrån. Man kokade vetemjölsgrötar - man åt mycket och ofta - med den påföljd att magarna börja protestera och ropade efter rågmjölsgrötar. Besöken till gropen, försedd med en stång, blev allt vanligare och vilddjurens tjut och skall kom allt närmare. Man visste inte vad som kunde uppenbara sig i den öppna väggen nattetid. Magarna blev ömma och tröttheten tilltog, de maktlösa armarna hade inte mera krafter att svinga de tunga yxorna. Men kontraktet var undertecknat och den överenskomna arealen skulle nedhuggas. Arbetsgivaren kom med jämna mellanrum och hämtade det nödvändigaste för huggarna. Visst kunde trivseln ha ökat, om han skulle ha skaffat mera sängkläder, som bestod av tomma säckar. Dem sov man på och dem drog man över sig för att hålla kölden borta.

Det är förståeligt att man inte såg någon verklig framtid i detta arbete. De ljusa emigrant drömmarna hade fått sig en ordentlig törn. Efter att kontraktet var uppfyllt upplöstes arbetsgruppen. Man vandrade vidare i hopp om ett nytt arbete. Nu var Fride ensam. Han sökte upp en avlägsen ort, där det enligt rykten skulle finnas arbete. Det visades sig dock att dessa rykten var lika ogrundade som många andra. När han övernattade under en landsvägsbro berättade vandrare från motsatta hållet att situationen var lika usel överallt. Färden gick vidare. Fride kom slutligen till en fårfarm. Det var klippningstid och farmaren förbarmade sig över vandraren. Efter arbetsdagens slut fick Fride söka sig en viloplats var det behagade honom i fårhuset där tusentals får var sammanfösta. Trots tröttheten, var det svårt att få tag i sömnen. Mitt i natten startade den stora bräkarkören. Tankarna flög hit och dit. Om ingen förändring skedde skulle han aldrig få ihop till räntan på respengarna. Och någon avkortning av lånet var det inte ens att tänka på. Nu kom han ihåg vad sjömännen i London hade sagt.

Livet gick vidare och Fride mötte nya utmaningar. En egen bananfarm, kanske kunde det vara något att satsa på? Den drömmen blev verklighet för Fride. Han blev ägare till en liten bananfarm. Han arbetade hårt. All tid och alla krafter gick åt till farmen. Men planteringen var liten och inkomsterna blev därefter. Trots anspråkslösa fodringar kunde han inte från denna lilla farm få sitt livsuppehälle. Han måste försöka något annat. Australien blev en stor besvikelse. Det blev för det mesta en vandring längs vägarna i hopp om arbete. Och under nätterna sov han under broar och i vägtrummor. Han fångade vilda kaniner som han tillredde i primitiva kärl. Kaninstek utgjorde en viktig del av den dagliga kosten.

Vilket arbete som helst var välkommet. En av Frides medresenärer från Terjärv blev kamelryttare. Med sex kamelers spann forslade han salt ur en saltgruva. Några andra i gruppen fick arbete på båtar och kunde på det sättet rymma till Amerika och där fortsätta livet som rymlingar.

Fride sålde sin lilla bananfarm till två helsingforsare. Betalningen skulle erläggas i rater till banken. Så började han den långa resan till Cap Horn. Bananfarmaren från Lytzbacka arbetade nu som jungman på en båt med vetelast till Sydamerika. Det var arbete och åter arbete. Resan skulle betalas genom arbete. Efter att lasten var lossad i Sydamerika återstod en femdagars båtresa till Seattle på Nordamerikas nordvästkust. Kaptenen höll ett vaksamt öga över sina mannar. Det skulle kosta honom $ 1000 per man om han lät någon att rymma iland. Och det var just det som Fride hade planerat att göra. Han visste att Rymbacka-kusinerna bodde någonstans i denna del av USA. Men var de bodde, det var frågan. Han lyckades komma iland och stod nu i finska konsulatet och frågade om man visste var Rymbacka bodde. Han upplevde en av sina mest spännande minuter i livet. Ett jakande svar betydde att han kunde fortsätta sin flykt mot ett nytt mål. Ett nekande svar innebar att han var tvungen att återvända till Australien. Det blev nej. Rymbacka-kusinerna hade bytt namn. Så seglade Fride tillbaka. Hoppet om en ljusare framtid hade kommit på skam både i Australien och i Amerika.

Nu gjorde sig Fride beredd att lämna fartyget i Sidney. Den bryske kaptenen hade i Fride sett en duktig arbetare, som han gärna skulle ha sett bland manskapet på sitt skepp. “Kanhända lyckas du nästa gång komma in i Amerika”, sa han. De $ 1000 som kaptenen stod i garanti för var han villig att förlora vid nästa färd. Men Fride lät sig inte bevekas. Han tog sitt lilla knyte och mönstrade av. Hur mycket skall man kunna tro på en kaptens övertalningsförsök när det kommer från ett kallt hjärta?

Livet måste gå vidare. Och något av det första som Fride nu gjorde var att söka sig till sin forna bananfarm. Men vad hade hänt under den tid han hade varit borta? Helsingforspojkarna såg han inte till, här fanns nya ägare. Fride började ana oråd. Och vid besöket i banken kunde man endast konstatera faktum: han hade förlorat allt. Nu återstod ingenting annat för honom än en ändlös färd från det ena stället till det andra, tiggande om arbete. Under sådana förhållanden var det inte lätt att skriva hem. Vad skulle han berätta?

“Det går igenom, det stannar inte”, sjunger vi i en sång. Sanningen i dessa ord fick även Fride erfara. Han träffade två bröder från Munsala som hette Back och som hade emigrerat tidigare. Den ene var driftig och framgångsrik och den andre, Karljon, hade dåliga finanser men ett gott hjärta. Och visst var det Karljon, som hade arbete för Fride. Men han hade inga pengar.

Ännu en gång skulle Fride arbeta som jungman. Målet denna gång var Finland och hemmet. Om man på grund av sjösjuka eller på annat sätt förlorade arbetstid skulle det bli en noggrann avräkning vid landstigningen och då kunde de sista dollarna gå förlorade. I Norge mönstrade Fride av båten och tog sig slutligen till Åbo. Fyra år hade gått sedan de 16 emigranterna hade anlänt till Australien. En del hade återvänt tidigare, andra hade sökt sin lycka i andra delar av världen och många återvände aldrig.

Nu var den fyraåriga emigrantringen sluten för Fride. Han var ganska tomhänt när han återvände, men rik på negativa upplevelser. Han reste till Pargas för att träffa farbrodern och vidarebefordra varma hälsningar hem. Att mor hade dött hade han nog fått meddelande om, men chocken kom när han fick höra att också far hade gått bort.

Nu gick det inte längre att fly undan den ständigt återkommande tanken: du måste välja väg och ordna ditt liv därefter. Efter vinterns skogsarbete och vårens flottning, mognade han till ett avgörande. Trots alla motgångar och försakelser var han övertygad om att Australien ändå var ett framtidsland. För andra gången lämnade han Finland och reste iväg till Australien. Någon lätt början var det inte heller denna gång. Arbetssituationen hade inte blivit bättre och det blev ett återupprepande av sökande efter arbete. Men trägen vinner. “Jag vet att jag är envis och seg”, brukar Fride säga. Han började ånyo med en bananfarm, ja t.o.m. en kofarm hade han. Lönsamheten var till en början dålig. Men så bröt andra världskriget ut och soldater från Amerika strömmade in till landet. Bananer och mjölk fick en strykande åtgång och även Fride hamnade på en grönare kvist.

När detta skrivs är Fride i sitt 90:e levnadsår och vid god vigör för sin ålder. För något över 15 år tillbaka flyttade han för gott från Australien. Han är den enda kvarlevande av de 16 emigranter som lämnade Terjärv för 65 år sedan. Alla de övriga är döda och deras emigrantliv har fallit i glömska. Hur mycket skulle inte de haft att berätta!

Nu får Fride tillbringa sin levnadsafton i sin hembygd, som han alltid har älskat. Fride med sin sparkcykel har blivit en daglig syn i kyrkbyn i Terjärv, där han företar sina motionsrundor. “Jag har det nog så bra och mina goda grannar ger mig en ständig trygghet”, säger Fride när jag besöker honom i hans lilla lägenhet på Heimsjöstranden. Hemmet är prytt med fotografier av hans närmaste anhöriga.

Jag lägger märke till ett bokmärke som är placerat vid dagens datum i hans bönbok. Fride har sin barnatro kvar. Varje söndag är hans cykel parkerad vid kyrkgrinden och endast två gånger under 10 år har han försummat kyrkobrödrasamlingen. “Det finns en plats i en kyrkobänk, som är bara, bara min”, sjunger vi i en sång. En sådan plats har Fride funnit bredvid pelaren under orgelläktaren i sin hembygds kyrka.

Slutreflexioner

I sin undersökning “Finlandssvenskar i Amerika” konstaterar Anders Myhrman att emigranten är ett dubbelväsen, som lever i två olika världar. Han finns till i spänningsfältet mellan två olika kulturer och traditioner. Samtidigt som han försöker anpassa sig till sin nya omgivning bärs han av en ständig längtan att få komma tillbaka till sitt forna hemland. En dikt med titel “Emigrantens längtan”, som ingick i Vasabladets amerikanummer år 1934, ger uttryck åt något av detta. Ett par strofer ur den dikten får därför utgöra avslutning på vår skildring av emigranternas liv och förhållanden.

En röst jag hör, som aldrig dör
Vart än min håg sig vänder.
Den talar om en rikedom
ej sedd i fjärran länder.
Dess ursprungsord är hem och mor,
vart tonfall föder saknad stor.
Så länge tonen ljuda får
jag mot mitt hem i hågen går

Jag kommer hem om liv och lem
en tid jag än får äga.
Jag trivs ej mer i fjärran land
ty här allt lätt tycks väga.
Min hembygds röst jag ständigt hör
Gud led mig förrän jag dör
till platsen där min vagga stått
där jag som barn det hade gott.
 

Hilding Widjeskog

(Ur ”Hundra år för hembygden: Sparbanken i Terjärv 1891-1991”)