| Anteckningar från en svensk emigrants vistelse i Amerika åren 1871-1872 |
| Skrivet av J.E.Wennström |
| 2008-07-15 10:58 |
|
Anteckningar från en svensk emigrants vistelse
i Amerika åren 18711872 Af J. E. Wennström 1871 i Mars månad anlände hit till Upsala ett bref från en herr X., hvilken 1870 hade för sin helsa rest till den sydligaste af Nordamerikas stater, Florida; han hade ämnat bosätta sig i norra Florida, men fann klimatet der ej nog varmt och reste derföre mera söderut till mellersta Florida nära intill den lilla staden Mellonville, der han beslöt att inköpa jord och bosätta sig. Under vistelsen derstädes hade han gjort bekantskap med en mycket rik plantageegare, general Sanford, som nyligen der hade anlagt ett större apelsinplantage på 100 acres eller omkring 88 svenska tunnland. Denne önskade att till en början få 40 svenska arbetare, hvilka han lofvade fri ditresa mot vilkor att de skulle arbeta ett år för densamma, efter hvilken tid de skulle erhålla hvar sina 5 acres jord och de som önskade mera skulle af honom få köpa efter i orten gångbart pris. Han lofvade dessutom bygga kyrka och skolhus, lemna plats till salutorg samt låta anlägga en stad som skulle komma att kallas nya Upsala. Vidare skulle svenskarne mot billigt pris få byggnadsmaterialier samt mot återbetalningsskyldighet penningar till inköp af kreatur och nödiga redskap m. m.; med ett ord han ämnade inom kort omskapa Florida till ett paradis, så att det skulle locka tusentals svenskar att der bosätta sig och finna en riktig utkomst. I sitt bref hade X. omtalat Florida som ett herrligt land der allehanda fina tropiska frukter frodades förträffligt; blott man nedstack en qvist i jorden af fikonträdet slog den genast rötter och bar frukt följande året. Med ett ord, landet var ett herrligt land och mycket bättre än det förlofvade Canaans land till hvilket Israeliterna emigrerade då de lemnade Egypten och dess köttgrytor för att på Guds befallning begifva sig till ett land der mjölk och honung flöt i strömmar. Dessa storartade förespeglingar gjorde snart behörig verkan. Den nämnde hr X. ankom sjelf hit till Upsala för att öfvertaga ledningen af resan. Inom mindre än två veckor var hela antalet fulltecknadt och alla voro glada och lyckliga. Onsdagen den 19 April skedde afresan från Upsala. Som tåget på något sätt blifvit fördröjdt, framkomma vi ej till norra stationen förrän kl. ½ 10 f. m. och då tåget till Göteborg skulle afgå från södra stationen kl. 10, så måste vi göra språngmarsch genom staden och framkommo med andan i halsen. Tåget måste vänta nära en half timme till alla hunnit få biljetter och behörigen blifvit instufvade i kupéerna. Klockan half 12 voro vi i Södertelje, der kringelmadamerna voro oss tillmötes och af hvilkas förråd vi tillhandlade oss en hel mängd, till muntration under resan. Som vädret nu var utmärkt vackert, voro vi alla muntra och glada i våra förhoppningar på det herrliga landet, der vi alla trodde oss få skära guld med täljknifvar. Klockan omkring 1 voro vi vid Gnesta station, der middag skulle intagas. Som vi voro 40 personer, kostade middagen 50 rdr; detta tyckte X. gick för hårdt på generalens kassa och sade sig till nästa dag ställa om på ett annat sätt. Klockan mellan 6 och 7 anlände vi till Hallsberg, der nattqvarter togs, men för att det skulle blifva så billigt som möjligt, blef hela sällskapet inlogeradt på ett ställe. Efter en tarflig men smaklig qvällsvard, bestående af sill och potatis med mjök, kröpo vi till kojs på halmbäddar på golfvet och sofvo efter omständigheterna godt; utaf den billiga anordningen befann sig också Sanfords kassa väl liksom vi. Vid Afresan från Hallsberg klockan half 7 på morgonen utdelade X. matpenningar för dagen, utgörande 1 rdr på person. Vid Fahlköping intogs middag och då en af sällskapet betalade fick han 2 öre tillbaka på sin riksdaler. Nå, sade han, jag har ändå 2 öre qvar till qvällsmat, fastän jag ingen frukost ätit. På eftermiddagen kommo tvenne agenter oss till mötes; den ena tillhörande ankorliniens bolag, den andre från allanliniens, frågande oss med hvilkendera vi ämnade resa öfver till Amerika. Då vi sade att vi skulle resa med ankorlinien, blef allanliniens agent mycket förbittrad, steg in i kupén der X. satt, sade att han fått reda på att X. hade värfvat emigranter i Upsala utan att dertill hafva generalagentens fullmakt, lofvade att telegrafera till Stockholm och hotade att med polisens biträde arrestera X. i Göteborg och låta honom få plikta 1,000 rdr, men som vi hade fullt förtroende till X., sade vi till agenten att vi frivilligt följt honom och ej på ringaste sätt låtit värfva oss. Agenten skakade på hufvudet och sade att han tviflade på vår uppriktighet, och att vi nog skulle få ångra att vi låtit öfvertala oss att gå med den usla ankorliniens båtar, som voro de sämsta af alla som gå till Amerika. Klockan omkring 4 på eftermiddagen ankommo vi till Göteborg och blefvo der inqvarterade i riktigt usla kyffen. Fredagen den 21 och lördagen den 22 fingo vi qvarligga i Göteborg, emedan fartyget Scandinavia med hvilket vi skulle afgå till Scottland ej ännu anländt. Vi hade nu godt tillfälle att se oss omkring. Jag besåg trädgårdsföreningens växthus, trädskolor och anläggningar. Växthuset syntes vara särdeles väl vårdadt; den vackraste Rhododendron jag ännu sett såg jag här, nu i full blomning och med nära skarlakansröda blommor. Några gräsplaner som voro under anläggning, vittnade om att man här hade kunskap om huru en riktigt fin gräsplan skall anläggas, och kring växthusen voro anlagda vattendammar, der flere slag simfoglar syntes trifvas förträffligt. Allt vittnade om att Göteborgs trädgårdsförening troligen är den bäst skötta i riket. Anläggningarne kring Lorenzberg voro äfven med omsorg och smak utförda. Det syntes att Göteborgs kommun icke sparat några kostnader på sina anläggningar. Söndagsmorgonen den 23 April hade Scandinavia ändtligen anländt in i hamnen; med stor skyndsamhet måste vi nu söka att få våra effekter ombord, emedan fartyget skulle afgå igen middagstiden. Klockan 12 skulle alla emigranter samlas på poliskammaren för att uppgifva sina namn och få sina biljetter påtecknade. Vi fingo nu vänta till klockan 1 på Poliskammaren. Innan uppropet var slut, var klockan nära 2, och då vi kommo ned till ångaren började besättningen redan att hala in landgångarne. En stor del af oss måste således klättra ombord så godt sig göra lät, men 3 st. af sällskapet lyckades ej deruti. Fartyget skulle nu vända och begifva sig af, men då kom polismästaren och anropade kaptenen att genast lägga i land igen, frågande huru han kunde våga göra på detta sätt, tillsade honom att framdeles akta sig för sådana försök, såvida han ville behålla sin tjenst. Kaptenen vågade ej yttra många ord till sitt försvar. Ändteligen sattes maskinen åter i gång och vi lemnade den kära fosterjorden, som måhända de fleste bland oss aldrig mera skulle återse. Klockan 4 syntes redan Skagens fyr och snart ön Skagen. Som sjön gick temligen hög, så började sjösjukan snart inställa sig, synnerligast bland dem som förut ej färdats på sjön och nu hördes jemmer och klagan här och der. Mot qvällen saktade sig vädret och på måndagsmorgonen voro nästan alla krya och raska. Vi hade nu vackert väder och lagom sjögång öfver hela Nordsjön. Klockan 1 på middagen syntes skottska kusten och redan kl. 4 voro vi framme i Grantons hamn eller hamnen för Edinburgh. Sedan våra koffertar blifvit upphissade från fartyget, börjades visitationen. Den var mycket lindrig. Tulltjenstemannen bad mig ej göra något besvär med att lossa på min koffert, frågade blott skrattande om jag hade mycket tabakos och brandy uti den efter den var så stor, och skref så på den visiterad. Sedan detta nu var klart, lades alla våra effekter på stora kärror och kördes ned till bangården. Vi hade förut ej sett så stora hästar som de skottska lastdragarne. Klockan half 6 voro vi alla instufvade i jernvägskupéerna och nu sattes tåget i gång med en förskräcklig fart. Kupéerna tycktes vara mycket skrala och rassliga, så att vi i hvarje ögonblick trodde att de skulle falla sönder. Snart voro vi framme i Edinburg; staden har ett mycket vackert läge, skada att der blef blott 10 minuters uppehåll, så att vi ej fingo tillfälle att bese den. Åter ljöd pipan och tåget sattes i gång med samma snabba fart. Som det nu var mörkt, kunde vi ej få nöjet att se det vackra Skottland och de skottska högländerna som af Walter Scott så mycket omtalas i hans ypperliga romaner. Klockan half 11 voro vi framme vid stationen i Glasgow; det var den största jernvägsstation jag någonsin sett, och som den nu var upplyst med otaliga gaslågor tog den sig särdeles storartad ut. Nu kom bolagets agent oss till mötes, en mycket vänlig och human herre vid namn Borg. Han hade på förhand anskaffat åkare för våra saker, sjelf följde han med oss till fots genom staden, till vårt af bolaget förhyrda hotell. Vi arbetade af alla krafter med våra nattsäckar och en mängd bleckkärl (som begagnades på fartyget att äta och dricka ur), som skramlade omkring oss som gamla koskällor; också blefvo vi begapade af en mängd folk, som undrande besågo vår nattliga promenad. Efter en tre qvarts timmas vandring genom stadens gator framkommo vi slutligen till hotellet, fingo der snygga och trefliga rum och en utmärkt god qvällsvard. Kl. var nu nära 12 på natten och vi voro glada att få gå till hvila. Vi fingo nu ligga i Glasgow 3 och en half dag i förväntan på ångaren Anglia som skulle föra oss öfver Atlanten. Vi hade således godt tillfälle att bese staden i alla dess riktningar. Glasgow är Skottlands största stad med omkring 400,000 innevånare. Hvad som mest intresserade mig, var stadens tvenne stora parkanläggningar, den ena belägen norr och den andra söder om staden. De voro till alla delar väl anlagda och vårdade. Här fick jag se utomordentligt vackra och väl anlagda gräsplaner, gångarne makadamiserade och betäckta med tegelmjöl, hvilket tog sig utmärkt vackert ut mot de grönskande, sammetslika gräsmattorna. Äfven fick jag här se stora grupper af Rhododendron som stått ute öfver vintern och ej syntes ha lidit någon skada af vinterkylan. Hyacinther och Tulpaner voro nu i full blomning. På flere af gräsplanerna blommade Bellis perennis, som här växer vild. Träd och buskgrupperna sågo friska och frodiga ut. En stor del af buskar som i Sverige måste öfvervintras inom hus, stodo här ute. I den norra parken får man se några väldiga kanoner, tagna från ryssarne vid Sebastopol. Alla växter voro etiketterade med sina botaniska namn på det att ungdomen måtte få håg för och lära sig botanik. Nästan alla husen i staden se svarta och åldriga ut af stenkolsröken från de många fabrikerna. Gatorna äro stora och breda samt försedda med trottoarer af huggen sten. Fredagsmiddagen den 28 April ankom general Sanford till Glasgow. Snart blefvo vi uppkallade till hotellet der han bodde, der åtskilligt blef taladt om mina lönevilkor såsom hans gartner. Sedan åtföljde han oss till vårt hotell för att uppgöra kontrakt med det öfriga sällskapet, dervid det stora felet begicks att svenskarne ej erhöllo någon dublett af kontraktet och att det ej bevittnades. Detta var hufvudsakligen herr X:s fel, som så illa bevakade sina landsmäns bästa. Vi fingo sedan alltför sent ångra denna obetänksamhet. Generalen önskade oss nu lycka på resan, hoppades att vi skulle blifva goda amerikanska medborgare, utlofvade att vid årets slut lemna en särskild gåfva till hvar och en som troget och villigt uppfyllde sina skyldigheter, och så åtskiljdes vi. Samma afton ankom vår stolta ångare till Glasgow, men som det var lågt vatten i floden kunde den i dockan ej intaga hela lasten, utan afgick klockan 6 på morgonen ut på redden. Klockan half 10 instufvades alla emigranter, minst 600 personer på en mindre ångare som skulle föra oss ut till Anglia. Vid vår afresa var samlad på stranden en stor folkmassa, hvilken önskade oss ett sista farväl genom viftningar med hattar och näsdukar. Som floden är minst 1 och en half svensk mil lång, åtgick två timmar innan vi kommo ut till fartyget, och först klockan 5 på eftermiddagen upphissades ankaret och färden börjades öfver Atlanten. Söndagsmorgonen fingo vi sigte på Irland samt inlöpte i en vik till en stad, hvilken jag dock nu glömt namnet på; der fingo vi en tillöknnig af 150 irländare, så att vi nu inalles voro 750 emigranter, en rätt vacker samling. På söndagen var vädret vackert, men på måndagen den 1 Maj blef stark sjögång, och sjösjukan började åter att infinna sig bland oss, men vi blefvo sedermera under färden litet mera sjövana, så att sjösjukan nästan alldeles upphörde. Om qvällarne då vädret var vackert arrangerades dans på däcket i olika afdelningar. Dagarne framflöto nu den ena efter den andra utan att något anmärkningsvärdt inträffade annat än att vi ibland sågo några stora isberg på långt afstånd samt några hajar och delphiner. Onsdagen den 10 Maj fingo vi sigte på land, och klockan 3 på eftermiddagen lågo vi inne på Newyorks redd, efter 10 dygns segling öfver oceanen, en ganska snabb resa. Som maten ombord varit skral och anordningarne i öfrigt ej sådana som vi väntat, hade vi vågat opponera oss deremot och lofvat klaga hos generalagenten i Newyork. Detta förtröt kaptenen och besättningen, så att när visitationen af våra saker och läkarebesigtningen var verkställd, fingo vi sjelfva upphemta våra saker som nu skulle lastas på en ångpråm för att föras till Castlegarden. Det var ett svårt arbete, och fartygets befäl skyndade på oss allt hvad de kunde. Inom en timme voro vi dock alla välbehållna i Castlegarden, men det åtgick nära tvenne timmar innan våra namn blifvit uppropade och vi fått våra platser anvisade, ty det var omkring 3,000 emigranter der för tillfället. Hvarje nation fick sin egen afdelning; några liggplatser funnos ej, utan måste man hålla tillgodo med att ligga på golfvet. Mat fanns visserligen, men till ett orimligt högt pris. Ett qvarter mjölk kostade 10 cents eller 32 öre och den var dock till hälften utblandad med vatten. Som vi fått en dålig middag voro vi mycket hungriga; hr X. ville hushålla, men då ett allmänt missnöje utbröt måste han beqväma sig till att låta hvar och en få ost och bröd och ett qvarter mjölk. Påföljande dag utdelade han matpenningar med 50 cents per dygn, men som mat och logis i Newyork ej kan fås under en dollar per dygn, fingo vi uppehålla oss med half ranson. Tre dagar måste vi uppehålla oss i Newyork, och skulle haft godt tillfälle att bese staden om vi icke varit osäkra om när vi skulle afresa till Florida. Ej heller hittade vi i den stora staden och vågade oss således ej synnerligen långt från Castlegarden. Jag fick således ej tillfälle att bese några trädgårdar och parkanläggningar, helst jag äfven skulle uppköpa en del frön och redskaper för Sanfords räkning, hvilka skulle medtagas till Florida. Den 13 Maj fingo vi höra att det fanns passande lägenhet med en ångare, Champion, hvilken skulle afgå till Charlestown i Syd-Carolina. Under vägen ned till fartyget som låg långt nere vid West-street, hade vi godt tillfälle att bese fruktmarknaden. Det var för oss nordbor ovanligt att vid denna tid på året få se mogna smultron, körsbär, bigaråer, gurkor och vattenmeloner m. m. som hos oss först mogna på eftersommarn; men de flesta af dessa frukter voro från Södern. Det var nu en tryckande värme, och vi svettades duktigt under den långa promenaden. Först på eftermiddagen var fartyget färdigt att lyfta ankar och vi lemnade den stora staden, osäkra om vi någonsin mera skulle få se den. Vädret var präktigt och värmen var ute på sjön serdeles behaglig, men mot aftonen slog vinden om till nordlig, så att öfverrockarne måste påtagas och de som voro placerade på däck söka skydd mot den kalla vinden. God mat fingo vi nu, den bästa under hela sjöresan. På måndagen var vädret åter varmt, och som det var Sofiadagen och 3 stycken af våra svenskor hette Sofia, arrangerades ett kafferep ombord och vi gratulerade Sofiorna, önskande dem många glada namnsdagar i det lofprisade Florida. Tisdags morgon voro vi framme i Charlestown. Före det sista kriget skall denna stad hafva varit särdeles vacker och haft större folkmängd och större handel än nu. En del af de nedskjutna husen hade ännu ej hunnit återuppbyggas och staden ser deraf något öde ut. Södra delen är dock åter välbebygd med vackra och prydliga hus, dock mest af trä. Då vi kommit i land gingo vi upp i staden för att skaffa oss frukost. Herr X. jemte några af oss gingo in på ett värdshus och frågade hvad en frukost kostade. Vi fingo till svar 35 cents för person. Vi gingo nu ned till fartyget der herr X. utdelade matpenningar för dagen med 35 cents per person. Som vi skulle qvarstanna till aftonen voro vi nyfikna att gå ut och se oss omkring. Några af oss skulle dock först söka få reda på rådhuset för att aflägga ed och få lösa papper på att blifva amerikanska medborgare. Två af sällskapet hade gjort detta i Newyork, der det kostade 30 cents. Vi träffade nu en svensk sjöman, som sade sig vara mycket bekant i staden, han erbjöd sig att blifva vår vägvisare. Efter åtskilliga förfrågningar funno vi ändtligen rådhuset, utanför hvars trappa tvenne stora fikonträd stodo. Vi gingo in och anmälde vårt ärende. Borgmästaren bad oss sitta ned och vänta. Slutligen blefvo vi tillsagda att stiga fram till sjelfva rådsbordet. Han framsatte sjelf stolar och bad oss slå oss ner och lägga upp fötterna på andra stolar hvaruti han föregick oss med godt exempel. Han började nu språka om hvarjehanda tills vi ändtligen fingo aflägga eden. Våra papper voro snart i ordning och då vi frågade om priset svarades 3 dollars person. Vi omtalade då, att det ej kostade mer än 30 cents i Newyork. Härpå erhöllo vi till svar, att han egde rättighet att taga 3 dollars, men efter vi voro så långväga främlingar ville han nedsätta priset till hälften. Vi lofvade att tänka på saken och komma igen på eftermiddagen. Men vi gingo ej tillbaka och der ligga våra papper ännu. Då vi kommo tillbaka, hade en af sällskapet uppe i staden träffat en landsman, som vistats der 5 år; han hade frågat hvart vi ämnade oss, och på hvilka vilkor vi ingått, och då han fått veta att vi skulle arbeta ett helt år för öfverresan, hade han sagt då han J blifvit grundligt lurade mina vänner, ty här anses vanligen ett halft års arbete vara tillräckligt, men ni ha er sjelfva att skylla, som låtit förmå er att ingå på sådana vilkor, J kommen att bittert få ångra er lättsinnighet. Detta var inga tröstande nyheter för oss att höra. Emellertid gick jag jemte några andra af sällskapet ut för att bese stadens trädgårdsanläggningar; vi togo vägen till södra delen, der den största af promenadplatserna är belägen, och der den förmögnaste delen af befolkningen har sina bostäder. Husen, ehuru af trä, voro mycket smakfullt byggda samt alla målade. Hvarje hus har sin egen trädgård, vanligen utsträckt på tre sidor af detsamma. Till häckar begagnas vanligen Euonymus Europeus, som hos oss odlas inom hus; med sina glänsande glatta blad är den särdeles tjenlig dertill. Af blommor på grupper fästades min uppmärksamhet vid några utsökt vackra Gladioler och hvita liljor. Georginerna deremot voro på långt när ej så vackra och välfyllda som hemma i Sverige. Vidare syntes Phlox Drummondi i stor myckenhet i flera nyanser, hvit Iberis, Zinnia elegans och Balsaminer i flera färger. Träd och buskar bestodo af i främsta rummet Nerium Oleander, som här uppnår en höjd af 15 till 20 alnar. Som bladväxt begagnas här den prydliga Musa paradiciaca eller Bananasplantan, ett och annat exemplar af kål- eller solfjäderpalmen, men de sednare tycktes hafva lidit af kölden. Apelsinsträdet fanns äfven, men bär sällan frukt, och planteras blott för de vackra bladens och de välluktande blommornas skull. Ett slags grofbladig myrten med hvita blommor begagnas äfven till alléer, jemte Citrus myrtifolia, dessutom användes den vackra Rhus elegans och den storbladiga Charthalpa japonica samt vår vanliga alm. Nästan alla mindre parkanläggningar och trädgårdar syntes klent vårdade. På aftonen skulle vi afgå till den lilla staden Palatka i norra Florida, men kaptenen sade att han ej hade någon proviant ombord åt oss, utan finge vi sjelfva förse oss med sådan. Nu måste de matförråder som uppköpts i Newyork, för att användas vid framkomsten, anlitas och våra svenskor göra prof i matlagningskonsten. Ändteligen blef Dictator klar att afgå och vi lemnade Charlestown. Som dagen varit mycket varm, hade vi på natten stark åska. Blixtrarne togo sig präktigt ut på hafvet. Vi voro äfven i tillfälle att få se ett vackert naturfenomen: ett slags vattendjur, helt små, som hade ett starkt elektriskt sken, upplyste vattnet på begge sidor om fartyget, emellanåt sågo vi hvalar eller såkallade tumlare. Påföljande morgon voro vi framme i Savannah, som ligger invid floden af samma namn. Savannah är en vida större stad an Charlestown och har på sednare tider mycket utvidgats och förskönats; den har mellan 60 och 70,000 innevånare, stor utskeppning af bomull till alla verldens hamnar, samt jernvägsförbindelse med Newyork och mellanliggande städer. Som vi skulle stanna här till eftermiddagen, så gafs äfven här tillfälle att bese ställets märkvärdigheter, men som jag sedermera varit vistande der i trenne dagar torde jag längre fram få tillfälle att närmare beskrifva dem. Vi begåfvo oss således åter i väg utföre floden ut i oceanen. Thorsdagsmorgonen fingo vi sigte på den lilla trefliga staden Fernandina, som ligger vid en udde i oceanen. Staden har sitt namn efter en spanjor, Fernando, som påstås hafva anlagt den. En fästning ligger omkring en half mil derifrån, men den är nu alldeles raserad efter sista kriget. Staden ligger på en höjd, har ett behagligt läge samt ett skönt och friskt klimat. Innevånarnes antal är blott 1,600, dock idkas god sjöfart med utskeppning af plank och bräder. Här finnas 4 ångsågar. Jernvägen går äfven hit från Savannah och Jacksonville. Vi gjorde nu en rond kring den lilla staden. Nu fingo vi först se den stora och ståtliga Magnolia grandiflora i full blomning med sina stora hvita välluktande blommor. Trädet blir ända till 30 alnar högt. Vid alla hus syntes äfven här Nerier, hvilka här taga sig ut såsom stora och lummiga träd. Deras blommor hafva här en mera intensiv röd färg än hos oss. Kring husens verandor begagnades flera sorters klängväxter. På ett ställe såg jag hela framsidan af huset beklädd med så kallade spalier-rosor, som nu voro i sin fulla prakt. Hela gårdsplanen var full med Phlox drummondii, hvilken här sår sig sjelf. Äfven såg jag vid samma hus en större vinplantering på spalier, som bildade bersåer och lusthus. I den vinsort som här kallas scuppermons-drufvan voro inympade qvistar af Chaselas blanc, den vinsort som vi mest odla i Sverige, och syntes denna gå förträffligt här. Den röda Malaga-drufvan fanns äfven; den hade 20 alnar långa rankor och starka löpare. Klimatet är som redan nämndt mycket friskt och behagligt genom att det alltid blåser en frisk vind från oceanen, men apelsinen och bananen mogna ej här och solfjäderpalmen syntes ej till, men den låga sågpalmen eller den såkallade palmetton växer ännu här. Cederträdet går förträffligt. Potatisen och nästan alla våra trädgårdsalster kunna här med framgång odlas under alla tider af året. Persikoträdet gick äfven alldeles ypperligt. Hade jag varit egare af 1000 dollars, så skulle jag för alltid slagit ned mina bopålar i Fernandina, som trädgårdsodlare. Potatisen blir här färdig, den första skörden i början af April och betalas vanligen då i Newyork med 11 dollars per barrel eller nära 35 rdr för 20 kappar. Som sjölägenhet sällan saknas på Newyork, så är ingen svårighet att få dem sända dit. Apelsinsträdet odlas här endast för prydnad, likaså bananen, ty de hinna sällan till sin fulla mognad och utveckling. Sockerröret sades gå förträffligt, likaså är förhållandet med risodlingen. På eftermiddagen lyftade Dictator åter ankaret och vi fortsatte vår färd på oceanen; men snart ändrade fartyget kurs och styrde in i floden som går till Jacksonville. Här seglade vi emellan gröna ängsmarker och vackra nybyggen. På aftonen framkommo vi dit. Staden har ett särdeles vackert läge vid floden och är ganska välbygd, med 10,000 innevånare. Den har äfven betydlig handel samt jernvägsförbindelse med Newyork. Som det nu var alldeles mörkt, fingo vi icke tillfälle att bese någonting och efter en half timmes uppehåll fortsattes vår färd upp på St. John river, eller St. Johannesfloden. Omkring kl. 2 på morgonen voro vi framme i Palatka, Dictators mål. Nu fingo vi brådtom, ty vi skulle fara vidare med en annan flodbåt; men som den var skäligen skral och liten, kunde den ej rymma alla våra saker, utan måste en särskild mindre lastpråm tagas i släptåg. Herr X. tillsade oss nu att noga se efter våra saker, emedan, tillade han, hvarje neger är född till tjuf. Detta kunde jag ej märka, sedan jag kom i beröring med dem. Ändteligen hade vi lyckats bringa alla våra effekter och oss sjelfva ombord och nu sattes den lilla maskinen i gång. Palatka hann jag den gången ej se, men skall återkomma till denna stad längre fram. Vid soluppgången fingo vi se det första apelsinsplantaget och det första vackra nybygget vid S:t Johns river, och nu fingo vi småningom den vackra floden i sigte. Den säges vara den vackraste i verlden och är omkring 50 svenska mil lång. Onekligen är den också utomordentligt vacker, med sina grönskande löfbeklädda stränder och sina många slingrande bugter och vikar. Ibland synes det som om den vore slut, men bakom en udde är åter en öppning ofta ej större än att båten nätt och jemnt kan passera. Vid stränderna synas här och der vackra nybyggen, med sina nätta apelsinsplanteringar På flera ställen lägga ångbåtarne till för att aflemna och emottaga passagerare och saker. Detta var trefligaste delen af vår resa. Några af svenskarne hade gevär med sig, hvarmed de sköto på förbiflygande foglar och på de sig och der visande alligatorerna eller krokodilerna, men utan att lyckas döda någon af dessa sednare, emedan de äro väl skyddade af den hårda hornbeklädnad, som de ha på ryggen. Vid förbifarten af ett nybygge blefvo vi saluterade med 10 skott, hvilken salut af oss besvarades med lika många. Framemot middagen kommo vi ut på en större sjö, St. Georgs-sjön kallad, den var större än någon af våra största Mälare-fjärdar. På eftermiddagen kommo vi åter in i den smala floden, och en mängd olika krökningar genomseglades. Nu började palmerna att visa sig vid stränderna samt här och der vackra cypresskogar. Lager och myrten syntes äfven. Vid de ställen der ångbåten intog ved, gingo vi i land och upp i skogen, brytande hela fång af palmblad, myrten och lagerqvistar, hvarmed vi skuggade vår ångbåt mot solens strålar som nu brände hett. På eftermiddagen lade vi åter till vid ett nybygge och intogo ved. Stället hade ett utomordentligt vackert läge på en sluttning mot stranden; utom apelsiner funnos här bananer, och som märkvärdigt och bekant för oss svenskar, äfven hvitkål, som var färdig. En vacker blomsterbuske, som för mig var alldeles obekant, fick jag äfven se här. Den kallas af amerikanarne Greepmurtel, men botaniska namnet skall vara Lagerströmia, emedan den först blifvit upptäckt af botanisten Lagerström. Bladen likna dem på vår japanska syren, blommorna äro ljusröda äfven liknande syrenens, men dubbla, och saknande lukt. Allt längre fram blef floden smalare, och stränderna tätt beväxta med löfträd af olika slag. Vi foro nästan som genom ett grönt hvalf, men som mörkret nere i södern inbryter med detsamma solen går ned, kunde vi ej få njuta af den behagliga färden. Ändteligen påföljande morgon den 20 Maj fingo vi sigte på den lilla staden Mellonville. Den tar sig rätt täck ut liggande vid floden, som här är temmeligen bred. Snart voro vi framme vid general Sanfords brygga och handelsbod. Målet för vår resa var nu uppnådt, efter en månads och två dagars resa, alla uppehåll i städerna inberäknade. Med undantag af två personer som blifvit sjuka under resan, voro vi alla friska, och fulla af glada förhoppningar att få skörda guld i blomsterlandet Florida. Sedan våra saker blifvit förda i land, transporterades de dels med oxar, dels med mulåsnor, till bostället som låg 2 engelska mil från floden inne i vilda furuskogen. Vi tyckte att det var fasligt långt att marschera, hungriga som vi voro, emedan våra matförråd tagit slut. Till sist kommo vi dock fram, och nu smakade det godt att få äta. Vi fingo nu tillstånd att hvila oss både lördagen och söndagen. Nu till belägenheten af och trakten omkring Mellonville. Mellersta Florida och trakten vid Mellonville är ett lågland, och gränsar med sin norra sida till St. John river med den vestra till Mexikanska viken åt öster till Atlanten, och i söder till den stora sjön Okeeckobee. Jordmånen består nästan af bara fin sand med något litet hannock eller svartmylla, men med en betydlig kalkhalt. Marken är till större delen beväxt med grof furuskog och de få slätter som finnas äro merändels beväxta med Sågpalmen, som är den svåraste växt att kunna utrota, emedan den har tusentals starka sidorötter på stammen, som alltid ligger långs med marken, och i toppen skjuter upp sina grönskande solfjederlika blad. Sanfordska plantaget var 100 acres areal. Skogen var afhuggen och till större delen uppbränd, räckor till staket voro redan uppsatta men sjelfva staketet ej ännu färdigt; stora afloppsdiken voro på två sidor upptagna, men många flere diken behöfdes för att få marken fri från syra, som apelsinträdet ej tål. En stor bäck gick igenom plantaget, i hvars midt en större park af palmer och andra vackra löfträd växte. 6,000 unga apelsinsträd voro redan utplanterade, men som planteringen var vårdslöst verkställd och syran ej hade aflopp, hade en stor del af träden redan dött ut, och en del blifvit afbitna af vilda kaniner. En liten trädskola var anlagd som nu skulle utvidgas och iordningsätttas. Hade det nu funnits en stadgad och mogen man till förvaltare, så hade troligen allt kunnat gå bra, eller åtminstone mycket bättre än det gick. Men förvaltaren låg sjuk och en kusin till Sanford var tillsatt i hans ställe. Han var endast 21 år gammal och hade hvarken förstånd eller insigter nog att handleda de svenska arbetarne. Detta var största orsaken till att allt snart blef utan ordning. Oaktadt det nu var blott i slutet af Maj och den egentliga regntiden ej brukar inträffa förrän i slutet af Juni, började den dock nu. Snart fingo svenskarne erfara verkningarne af densamma. Klimatfebrar, frossor, bölder och hudsjukdomar började nu gå. 5 à 6 personer lågo dagligen sjuka och detta var ej underligt, då de hvarje morgon måste vada i vatten för att komma till plantaget och sedan gå våta om fötterna ända till middagen. Doktorn måste nu anlitas alla dagar och han skulle för hvarje besök hafva 7 dollars. Vi voro äfven ovana vid den mat som bestods och då äfven värmen började blifva tryckande, ända till 40 grader i skuggan och 53 grader i solen vid middagstiden, må man ej undra på att ett allmänt missmod utbröt bland svenskarne. Ett möte beslöts hållas och herr X. eftersändes för att söka ställa sakerna till rätta. Som den unge förvaltaren för tillfället ej var hemma, så uppträdde en plantageegare i hans ställe. Sedan nu alla framställt sina klagomål, så lofvade han å Sanfords vägnar, att arbetarne skulle få en god behandling, att de ej skulle blifva öfveransträngda med för tungt arbete, att de skulle få hvarje lördagseftermiddag fri, att de som voro mest i behof deraf skulle få nödiga sängkläder och skodon samt att de vid årets slut kunde påräkna de högsta dagspenningar der på orten. Dermed syntes alla blifva nöjda och allt syntes godt. Men då Mr De Forest, förvaltaren, kom hem och fick höra mötets beslut, förklarade han, att han ej gifvit något löfte att bevilja sådana förmåner som blifvit utlofvade, utan finge den som gifvit dessa löften sjelf hålla dem, han hvarken kunde eller ville det. Då arbetarne fingo höra detta, blefvo de ursinniga och ett nytt möte sammankallades, men utan annat resultat än att svenskarne förklarade att de åtminstone skulle hafva lördagseftermiddagen fri, och detta kunde De Forest ej på något sätt ändra. Efter detta inträffade dagligen några små ledsamheter, men arbetet gick dock temligen bra. Den unge uppsyningsmannen som ledde alla arbeten, lärde sig snart att humant behandla våra landsmän, och var af dem mycket afhållen. Han sade att svenskarne ändå var ett arbetsamt och bra folk, blott man behandlade dem väl och att de vida öfverträffade de amerikanska arbetarne i att göra dugliga arbeten. Måhända hade allt nu tagit en bättre vändning, men snart sade Mr De Forest att han ej hade uträttat tillräckligt arbete med svenskarne, och att han ej dugde till arbetsschef, ty han var för efterlåten. Detta förtröt uppsyningsmannen i högsta grad, en häftig ordvexling uppstod, som hade till följd att han, till stor ledsnad för oss, blef skild från sin befattning. Nu blef en äldre man antagen i hans ställe, men denne kunde aldrig tillvinna sig våra landsmäns aktning och lydnad. Nu var nästan all ordning slut. Den 18 Juli gjordes första rymningsförsöket af 3 stycken, men de hunno ej längre än till Jacksonville, emedan Mr De Forest med polisens hjelp lyckades få reda på dem och tog dem åter med sig till Mellonville. Sedan generalen blifvit underrättade om rymningen, skref han ett mycket grannt bref som skulle uppläsas för svenskarne. Han beklagade deruti, hvad som skett, men var glad att de kommit åter, och lofvade att alla som uppförde sig väl till årets slut kunde påräkna en god utkomst för sin framtid. Nu blef det temligen lugnt en längre tid och som de flesta åter blifvit friska, gick allt någorlunda bra. Den storm som rasade i Florida den 17, 18 och 19 Augusti 1871 måste jag här i korthet omtala. Det började regna på aftonen den 16 och under natten började en stark storm med ett oerhördt slagregn, på morgonen den 17 hade vi mycken möda att komma ned till apelsinlunden emedan stora träd oupphörligen blåste omkull så att man hvarje ögonblick var osäker för lifvet. Regnet nedstörtade som groft hagel, ehuru det var varmt. Alla mindre hus blåste omkull, en myckenhet kreatur blefvo ihjälslagna. Huset vid plantaget, der en del af svenskarne bodde, måste stöttas; i annat fall hade äfven det ramlat öfverända. Hvarken tak eller väggar kunde motstå det starka regnet, men man vågade ej heller gå ut, ty då blåste man genast omkull. Alla vägar voro ofarbara af kullblåsta träd och vattnet stod öfverallt vid bäckarne så högt, att man ej kunde komma öfver utan att simma ty alla broar voro bortflutna. Den 19 på aftonen började regnet sakta sig, och den 20 på morgon var åter vackert väder. Nu hade vi vackert väder några dagar, men så började floden att stiga med en förvånande hastighet. Vattnet steg på en dag med 4 fot. Från handelsboden som låg nere vid stranden måste alla varor i största hast föras bort. Ett bananasplantage som äfven låg nere vid floden blef öfversvämmadt, plantorna måste upptagas och hemköras. Vattnet stod upp till midjan på dem som upptogo plantorna. Ett dike gräfdes nu, hvaruti vi nedlade dem, men innan alla voro nedlagda, var diket fullt af vatten. Äldre personer der på platsen, sade sig ej på 50 år hafva sett ett sådant väder. Apelsiner, som knappt voro halfmogna, blåste ned. Vi fingo sedan läsa förskräckliga berättelser i tidningarne om en massa fartyg som totalt förolyckats vid kusten. En person i Nordstaterna hade i bref anmodat en agent att i Florida köpa jord för 20,000 dollars, men han hade i en tidning läst, att största delen af Florida hade sjunkit, och att den öfriga delen var alldeles förstörd, och skref då kontraorder till agenten att icke göra något uppköp, emedan Florida nu var ett öde land! Nu något om vextligheten derstädes. En stor del tropiska frukter går här förträffligt, i första rummet apelsinen, som här i medlersta och södra Florida säges blifva den bästa i hela verlden. Jag vill lemna ett par uppgifter om apelsinträdets afkastning. Den äldsta plantageegare vid Mellonville, en 80 års man vid namn Fue, som varit bosatt der i 25 år och vid sin ditkomst planterat 62 st. träd på 13 1/2 svenskt kappland, hade 1870 skördat apelsiner för 1,400 dollars, hvilket i svenskt mynt blir 4,430 Rdr. En annan plantageegare i trakten vid namn Green, som hade det största plantaget derstädes, omkring 6 tunnland, sade sig hafva en årlig nettoinkomst af 10,000 dollars af detsamma. Han var bjuden stora summor derför af nordstatsbor, men ville ej sälja det. En engelsman, som några år varit bosatt i Florida och som utgifvit en beskrifning öfver dess fruktbarhet, uppgifver afkastningen ännu högre. Han säger att nybyggarne i Florida endast borde odla apelsiner, att 10,000 apelsinsodlare kunna få sin utkomst der, att efter hvarken hvete eller majs der går till och apelsinsodlingen är säker, vore det bättre att de köpte sina förråd af säd från nordstaterna, och endast egnade sig åt denna fruktodling. Dernäst komma bananerna som äfvenledes lemna en ganska hög afkastning. Så snart plantan burit frukt, uppskjuta vanligen 3 à 4 sidoskott omkring den gamla fruktstängeln, som då dör ut. Rotskotten kunna nu frånskiljas och utplanteras för att åter om två år bära frukt. Ananas gå äfven förträffligt, och blifva särdeles stora och välsmakande. Det var för mig någonting ovanligt att plantera på med kalljord, då vi i Sverige måste med så mycken kostnad och besvär odla dem inom hus. Vidare såg jag här den på senare tider omtalade Chirimojan, den syntes väl tåla klimatet och mot frost vara härdigare än bananen och orangen. Persikor gå utmärkt, men frukten tycktes ej blifva så stor som i nordstaterna, men mera söt och välsmaklig. Fikonträdet växer som ogräs. Om man planterar det af sticklingar bär det frukt efter 2 à 3 år. Af vindrufvor blefvo ej andra goda, än de såkallade röda scuppermonsdrufvorna. Arbuserna eller vattenmelonerna uppnå här en ovanlig storlek, de fordra dock starkt gödslad jord. Valnötsträdet och kokospalmen trifdes äfven godt och sockerröret såg jag här till 6 alnars höjd och med 1 och en half tum i diameter nere vid roten. Af vilda blommor sågos ej många i trakten kring Mellonville, vår odlade Coreopsis tinctoria och drummondi växte här vilda. Minst 5 slag ekar, 3 à 4 sorter lönnar och almar och en massa för mig obekanta slingerväxter frodades, deribland Vesteria colonna med sina stora, röda, lysande blommor. Af foglar såg jag den vilda kalkonen, tranan, svanen och en träskfogel som är mycket värderad, emedan fjädrarne begagnas i fruntimmershattar och betalas i nordstaterna med 1 à 2 dollars stycket. Den amerikanska härmfogeln, motsvarande vår trast, är en utmärkt sångfågel; en mängd gröna papegojor flögo här i stora flockar. Vidare sågs ett slags himmelsblå foglar med röda tofsar i hufvudet och gula fläckar på vingarne, i storlek lika våra domherrar. Hackspettar och den lilla vackra Colibrin, flögo muntert omkring. Rapphöns, en mindre sort än våra, syntes i stora flockar. Trumfogeln, som har ett trumlikt läte då han flyger, tycktes här ha sitt rätta tillhåll. En myckenhet svalor sågs om vintrarne. Ett slags svarta foglar, liknande vår korp fastän mindre och med ett annat läte, var mycket allmän här, äfvenså den svarta gamen eller asfogeln som den här kallades. I floden sågs en mängd änder och vattenfoglar af olika slag. Af ormar fanns en otrolig mängd i alla möjliga färger och storlekar. Jag såg dem som voro 12 à 16 fot långa, de ansågos dock ej farliga. Bland de giftiga anses Mockasinormen som den farligaste; den håller sig mest i vatten och blir högst 3 fot lång. Skallerormen anses dernäst vara den giftigaste. Svenskarne ihjälslogo en som var 8 fot lång. Jag hörde dock ej omtalas att någon blef stucken af dem, ehuru jag sjelf en afton i skymningen var nära deran. Scorpioner funnos äfven och det hände understundom att de letade sig in i husen, och en morgon voro 3 st. uppkrupna i min säng, just inga trefliga sängkamrater. Men af alla äro Muskitos Floridas värsta fiender och såvida man ej har ett tätt muskitosnät att om nätterna sätta omkring sin säng, kan man ej vänta att få mycken sömn under natten och har om morgonen ett uppsvullet och sönderstucket ansigte och äfvenså hela kroppen. Ett annat slag af mygg äro de så kallade Sandflugorna, men de äro mycket små och hålla sig endast i fria luften och grassera värst sent om aftnarne och tidigt om morgnarne. En mycket behaglig anblick erbjuda eldflugorna, när de om qvällarne sedan det blifvit mörkt lysa som fladdrande ljus öfveralt i furuskogen. En högst obehaglig konsert får man om qvällarne och hela nätterna höra af grodorna, som i alla träsk och vattenpölar finnas i tusental. Ett mindre slag af björnar fanns äfven, hvaraf en blef skjuten under min vistelse derstädes. Tigern (den amerikanska) sades äfven finnas der, ehuru jag ej såg någon, men deremot en myckenhet vilda kaniner; de äro de unga apelsinträdens värsta fiender, såvida man ej har täta staket kring plantagerna eller tätt med trädspjelar kring stammarne. Ett djur som kallades Opossum, liknande våra gräfsvin, tillställde stor förödelse i hönshusen, då det lyckades komma ditin. Ladugårdsskötseln stod på en mycket låg ståndpunkt i Florida. Korna äro i allmänhet små och magra, troligen en följd af den starka värmen och det dåliga betet; detta borde dock lätt kunna afhjelpas genom att så passande grässlag och anskaffa bättre kreatursracer. Årstiderna i Florida äro mycket olika våra. I Juli och Augusti månader inträffar regntiden, motsvarande vår vinter. Vintrarne der äro mycket behagliga. Från början af November till början af Mars är värmen vanligen 20, 26 à 28 grader i skuggan om middagen. Vanliga grönsaker sås med största fördel i slutet af Oktober då man har att emotse en lagom värme. Men redan i början af Mars börjar värmen blifva tryckande. Solen går om sommaren upp kl. före 5 om morgnarne och ned kl. efter 7 om aftnarne. Straxt derefter blir det alldeles mörkt. Om vintern går solen upp kl. 6 och ned omkring samma tid på aftonen. Ett ovanligt klart månsken är rådande i Florida så att man mycket väl kan läsa dervid. En särdeles stark åska med mycket intensiva blixtrar är vanlig derstädes, synnerligast sommartiden och regntiden. Svafvelkällor finnas i medlersta och södra Florida på flere ställen. Vattnet är utomordentligt klart, men har en stark svafvelsmak och påstås af läkare vara mycket helsosamt både som dryck och att bada uti. Å Sanfords plantage funnos flera sådana och i Januari månad 1872 uppkom en ny. Då vi en dag voro ute och arbetade fingo vi höra ett starkt dån, såsom af ett större vattenfall, och då vi skyndade oss åt det håll hvarifrån dånet tycktes komma, funno vi till vår stora förvåning, att marken på ett litet afstånd från oss hade remnat och sjunkit till ett djup af omkring 20 och till en omkrets af 100 alnar. Träd och stora jordmassor blefvo nedvräkta i djupet, rundtomkring darrade hela marken, så att det var nästan farligt att närma sig platsen, och vattnet störtade fram med en förvånande hastighet i starka hvirflar och bröt sig utlopp till floden. Det var helt och hållet uppgrumladt af sand och lera och var 32 grader varmt. Källan utvidgade sig dagligen mer och mer och hela traktens befolkning gick hvarje dag dit för att åse det märkvärdiga skådespelet. När jag i slutet af Februari reste derifrån hade den starka källådren ännu icke saktat sig och det sades att Sanford der ämnade anlägga en större badinrättning. Byggnadssättet i Florida är mycket enkelt. Husen byggas vanligen af bräder, såvida någon ångsåg finnes på ej alltför långt afstånd. Man afskär nu af en gröfre stock så många 1 och en half alns långa stycken man anser sig behöfva till grund, i stället för sten, som här icke alls finnes. Dessa stockändar nedsättas nu i jorden. På deras öfre ändar läggas nu syllarne och i dessa intappas stolpar så höga som huset skall blifva. På dessa lägges åter ett bjelklager, hvarefter hela stommen brädbeklädes. Taket lägges vanligen af såkallad spiller. Takstolarne äro af sågade, högst 3 tum tjocka ribbor, och taket blir således ej tungt. De mera förmögna lägga ett mellantak. Dörrar och fönster köpes vanligtvis från närmaste stad, men många nybyggare begagna blott luckor för fönsteröppningarne som tillslutas om nätterna och för den starkaste solhettan. Några såkallade blockhus af timmer kunde jag ej varseblifva hvarken i mellersta eller norra Florida, men måhända torde sådana uppföras längre in i landet, der ångsågar saknas. Några eldstäder begagnas ej utom i köken, och der jernspislar, som äro väl och ändamålsenligt inredda. Om köld någon gång inträffar, anskaffas jernkaminer. Fabriker och manufakturer äro få i Florida, endast några ångsågar i närheten af städerna och floderna. Alla redskaper och nästan alla lifsförnödenheter måste köpas från nordstaterna. Bildningen bland befolkningen, hvaraf största delen äro nybyggare och en del för detta slafegare, står på en mycket låg ståndpunkt. En följd häraf är att de hafva mycket litet medlidande med både menniskor och djur. Blott de kunna begagna dem till sin största nytta och draga den största vinst af dem, bry de sig ej vidare om dem. Det råder en oerhörd olikhet i detta afseende mellan Södern och Norden. Vid sin ankomst till Mellonville i början af Februari 1872, sade sig Sanford enligt de underrättelser hans förvaltare lemnat honom angående svenskarne, vara utledsen vid dem, och icke heller belåten med deras arbete, samt att han dessutom ämnade sälja plantaget, af hvilken orsak han ej vidare brydde sig om någon trädgårdsanläggning m.m. som han förut varit betänkt på. Han föreslog mig då, att mot mycket billiga vilkor i stället arrendera hans apelsinsplantage i S:t Augustin, och sade att jag der skulle få goda förtjenster med försäljning af blommor och grönsaker till staden. Men som han förut ej hade uppfyllt något af sina löften till svenskarne, vågade jag ej inlåta mig i någon affär med honom. Den 20 Mars 1872 reste jag således för alltid från Mellonville och styrde kosan till Jacksonville. Värmen var nu mycket stark, men vädret utomordentligt vackert. Alla träd stodo nu i sin fulla vårskrud. Jag hade nu bättre tillfälle att betrakta de sköna flodstränderna, som jag till en stor del gick miste om förra gången jag genomfor dem. Jag hörde resande från nordstaterna uttrycka sin förtjusning öfver hur skönt här vore att lefva och dö De kommo troligen ej att tänka på muskitos, skallerormar, skorpioner och aligatorer, som till en stor del förstöra trefnaden i Södern. På aftonen framkommo vi till den lilla staden Palatka, der flodbåtarne vanligen mötas och ligga qvar öfver natten. Som det var ett herrligt månsken, tog jag tillfället i akt och steg i land för att bese staden. Den ligger på en höjd och har en vacker utsigt öfver floden. Jag fick här se det ovanliga, nemligen apelsinträd planterade i alléer på gatorna De voro nu i full blom och spridde en fin vällukt öfver hela staden Jag fann att stadens styrelse här hade förenat det sköna och nyttiga. Bananerna i trädgårdarne hade här en höjd af 7 till 8 alnar, men sätta ej någon frukt, ty de kunna redan här ej mogna af brist på värme. Påföljande morgon fortsatte vi vår resa. Floden började nu blifva bredare och stränderna beväxta med furuskog. Bland vackra villor fick jag nöjet att här se författarinnans till Onkel Toms stuga. På andra sidan af floden låg en större brunns- och badinrättning jemte ett ståtligt hotell. På eftermiddagen voro vi framme i Jacksonville, som jag förut nämndt, men då ej hade tillfälle att närmare se. Denna stad liknar mycket en europeisk stad, har vackra hus, de flesta af sten, breda gator med trottoirer af tegel, och en betydlig handel. Man kan härifrån på jernväg komma ända fram till Newyork. Jag träffade här 4 landsmän, deribland fotografen Bergman från Upsala, som för tillfället här bosatt sig, men ej som fotograf utan som landskapsmålare, någonting som särdeles slagit an på Jacksonville'sborna och inbringade honom rätt vackra summor. Efter en god supé tillbringade vi aftonen med att språka om Sverige och svenska förhållanden. Nästa morgon tog jag tidigt afsked af mina landsmän och gick ned till bangården för att begifva mig till Fernandina. Jag köpte nu en biljett och steg upp i en kupé. Som jag ej förut rest på jernväg i Amerika intresserade det mig mycket att få se huru de amerikanska kupéerna voro inrättade. Och de voro i sanning i alla afseenden bättre än både i England och hemma i Sverige. Sittplatserna äro anbragta längs med kupéens sidor, en rymlig och beqväm gång går midtigenom hela trainen. Sofforna voro klädda med rödt sammet, taket måladt i hvitt och guld, och hvarje kupé försedd med friskt vatten. En särskild kupé finnes för dem som önska röka. Man åker särdeles väl och är ej besvärad af några stötar. Tåget sattes nu i gång med blixtens hastighet, så att vi knappt hunno se mer än skymten af skogstopparna. Jag trodde aldrig att det skulle gå väl med en sådan fart, men blef dock snart van dervid. Om en stund voro vi framme vid den första stationen, der jag till min ledsnad fick veta att något tåg derifrån ej skulle afgå till Fernandina förr än på aftonen. Jag blef dock tröstad af några negrer som sade att här fanns goda hoteller och att man kunde få allt hvad man önskade. Det var blott en passagerare till mig som skulle till Fernandina och fingo nu så godt vi kunde fördrifva tiden. Först kl. 7 på aftonen sattes tåget i gång, med samma ilande fart genom skogar och ödemarker, upplysta här och der af stora eldar för att uppbränna den afhuggna skogen. Några bebyggda ställen syntes ej under hela färden. Ändteligen voro vi framme vid målet för min resa och jag fick tag i en negergosse som visade mig vägen till biskop Youngs hus, der jag nu skulle blifva antagen som trädgårdsmästare en kort tid för att anlägga en blomsterträdgård åt hans högvördighet. Jag har förut omtalat Fernandina och har ej mycket att tillägga. Den varma årstiden började nu med allvar inträda. Vid middagstiden uppgick värmen till 30 à 32 grader Celsii. Färsk potatis var nu färdig, likaså spritärter, hvitkål, blomkål, smultron och gurkor m. m. Jag trifdes rätt godt i den lilla staden, ty värmen här var ej så tryckande som vid Mellonville, och så plågades man här sällan af muskitos, ty det blåste ständigt en frisk vind från hafvet. I slutet af Maj lemnade jag Fernandina för alltid, och begaf mig till Savannah, vädret var vackert ehuru det blåste hårdt på qvällen. Samma ångare som förra året förde oss hit, gjorde det äfven nu. Efter en natts resa sågo vi Savannah och snart voro vi uppe i staden. Sedan jag skaffat mig en liten kaffefrukost, som dock måste skäligen dyrt betalas, en dollar, styrde jag min kosa till stadens begrafningsplats, som af Fredrika Bremer i hennes bref om hemmen i nya verlden så lifligt beskrifves. Den är också verkligen mycket vacker, har dyrbara monumenter och vackra planteringar på grafvarne och höga lummiga träd öfver hela platsen, men gångarne och gräsplanerna voro ej väl vårdade, kanhända dock att de senare lidit af den starka solhettan. Derefter ställde jag min promenad till stadens parkanläggning. Den ligger vid Sydvestra sidan i en vacker tallskog, är ej stor, men syntes väl skött. Uti en vacker damm var anordnad en liten blomsterplantering; för att sköta blommorna måste man ro dit i en båt. En särdeles vacker och dyrbar vattenkastare stod i midten af planteringen, spridande sitt fina perlregn öfver blommorna, hvilka syntes må förträffligt deraf. Jag återvände nu till staden och såg der ett prydligt monument upprest till minne af en polack som här stupat i amerikanska befrielsekriget 1774; platsen var omgifven af vackra gräsplaner. Emellan hvart annat qvarter i staden var en plantering med lummiga träd, gräsplaner och vattenkonster. Genom dessa anordningar är det särdeles friskt och behagligt. Nästan alla gator voro dränerade så att syran ej skulle qvarstanna och förorsaka sjuklighet, men det oaktadt är gula febern ej ovanlig i Savannah, ty floden går längs stadens ena sida och är uppfylld af dyigt och osundt vatten. På middagen tog jag in på European Hotell, som dock var ett mycket ruskigt ställe, fastän allt var dyrt der. Som årstiden nu var långt framskriden, voro alla trädgårds- och lanteringsarbeten iordningsatta. Jag kunde således för tillfället ej få något arbete i mitt yrke, men om jag ville komma dit i September skulle sådant ej komma att saknas. Dagen derpå kommo 5 stycken af mina landsmän äfven dit, de hade också lemnat Sanford och ämnade söka sig arbete antingen här eller i Charlestown. Som en stor ångare, Montgomery, höll på att lasta på Newyork och platser funnos för passagerare, beslöto jag och tvenne af mina landsmän att resa dit. Vi gingo således upp till redaren och köpte oss biljetter och fingo veta att fartyget skulle afgå om några dagar. Dagen innan vi afreste följde vi de 3 återstående af våra landsmän ned till jernvägsstationen och togo der afsked af dem, önskande dem bättre lycka i Charlestown än de haft i Mellonville. Onsdagen den 29 Maj var Montgomery färdig att lyfta ankar. Vår segling till Newyork gick i alla afseende lyckligt och lördagsaftonen voro vi inne i Newyorks hamn. Vi fingo nu anvisning till en Mr Hohlman som håller hotell för skandinaver öfver hvilket alltid svenska flaggan svajade. Här erhöllo vi mat och logis mot 1 dollar person per dygn. Söndagsmorgonen beslöto vi oss för att göra en promenad till den så mycket omtalade Centralpark. Vi hade ej hunnit långt på Broadway, Newyorks förnämsta gata, förrän vi lyckades träffa en ung medicine doktor, Schweizare till nationen, som då han hörde att vi voro främlingar och ifrån Sverige åtog sig med mycken beredvillighet att blifva vår vägvisare till Centralpark, synnerligast som han sjelf ämnade sig dit. Det är 4 engelska mil från Newyorks östra ända till parken så att vi voro temmeligen trötta innan vi hunno målet. Vi blefvo verkligen öfverraskade att finna att allt som talats om denna storartade parkanläggning verkligen var sanning. Jag hade föreställt mig parken vara en stor slät yta, men fick n se motsatsen; man kan ej föreställa sig en mera omvexlande och storartad natur. Sedan vi promenerat igenom några alldeles utmärkt vackra gräsplaner med omvexlande höjder, trädpartier och fina blomsteranläggningar, kommo vi fram till zoologiska afdelningen, med dess storartade museum, en byggnad af 4 våningars höjd, och som innehåller alla slags naturalster. Det hålles dock ej öppet på söndagarne. Vi gingo i stället att bese alla de lefvande djur och foglar som här funnos från nästan alla verldens delar. Här stannade vi öfver tvenne timmar innan vi sett dem alla. Härifrån begåfvo vi oss längs med fina gräsplaner och blomstergrupper uppför en hög kulle, beväxt med granar, hvarifrån man hade en herrlig utsigt öfver en mindre insjö, vid hvars ena sida från ett högt berg ett vattenfall i sin prakt visade sig. På sjön syntes en mängd små vackra båtar, hvars passagerare till största delen utgjordes af damer i eleganta toiletter. Vi ledsagades nu vidare af vår unge doktor uppför en ännu större höjd, beväxt med vackra löfträd. Vid kullens brantaste sida funnos fina marmortrappor som ledde ned till ett mycket grannt hvalf, der eleganta hvilsoffor voro anbragta på sidorna, hvalfvets tak var måladt i hvitt och guld, och golfvet belagdt med röd och hvit amerikansk marmor. Derifrån gick vägen till en stor gräsplan i hvars midt sågs en större damm hvaruti en mängd guldfiskar simmade. I dammens midt åter, stod en ytterst dyrbar vattenkastare. Undre delen af densamma föreställde barmhertighetens engel nedstigande i dammen Bethesda för att rena vattnet. Den var gjuten i Munchen efter en modell af professor Möller, och kostade med uppsättningen 121,000 dollars eller nära 400,000 rdr. Den sades också vara den dyrbaraste vattenkastare i hela verlden. Sedan vi gått förbi denna plats togo vi vägen uppför några höjder, tätt beväxta med löf- och barrskog, som beredde en svalkande skugga för vandraren. Vi fortsatte nu vår vandring till en stor kulle, der Newyorks vattenledning har sin början. Den är uti en rätt stor insjö, minst en half svensk mil lång med utmärkt vackra stränder. Vi hade nu tröttnat att gå längre, och beslöto att återvända till staden. Vi togo en annan väg der vi fingo tillfälle att beundra de eleganta ekipagerna och de utsökta fruntimmerstoiletterna. Man kunde se att Newyorksborna hade sitt största söndagsnöje med att promenera i sin sköna park. Sedan vi nu ytterligare setat en stund i en löfrik berså och hvilat oss och tillika betraktat folklifvet, återvände vi till staden, tagande vägen genom 5:te avenyn der de rikaste af Newyorksborna hafva sina hus. Det är ej ovanligt att få se 3 à 4 våningars hus af hvit amerikansk marmor i den modernaste byggnadsstil. Utanför nästan alla hus vid denna gata såg man blomsteranläggningar eller fina gräsmattor. Då vi återkommit till hotellet och tackat vår vänlige doktor för hans godhet att visa oss allt sevärdt i Central park, smakade det godt att äta middag och vi voro särdeles belåtna med vår första dag i Newyork. Att lemna en fullständig beskrifning öfver staden Newyork, som jag ej till alla delar sett, vill jag ej inlåta mig på och saknar äfven förmåga dertill, men några få korta meddelanden af det märkvärdigaste jag under min vistelse derstädes sett vill jag göra. Staden säges vara 12 engelska mil lång och minst hälften så bred, den upplyses af omkring 40,000 gaslyktor, har 2,500 poliskonstaplar, som sades nu skola förökas till 3,000, en brandkår af 500 man med präktiga ångsprutor, gatorna voro en del stora och breda med rymliga och med huggen sandsten lagda trottoirer. Men en del gator äro temligen smala och illa stenlagda, man kan ibland påträffa 1 alns djupa gropar på dem. Underligt att en så oerhörd trafik kan gå för sig på en sådan stenläggning. De flesta bakgator äro hvad renhållningen beträffar ganska eländiga, stora sophögar påträffas här och der och sprida en vidrig lukt. Detta gäller dock endast om de aflägsnaste bakgatorna i den äldsta delen af staden, som är tätast bebygd, de större gatorna äro deremot väl underhållna. På hvarannan gata är en spårväg af jern anlagd, der trafiken för passagerare underhålles af omnibusbolag, karser som de här kallas. Man kan i dem åka mycket billigt, öfver 4 engelska mil för 16 öre. I de stora eleganta omnibusarne som underhålla trafiken på Broadway är priset dock vida dyrare. Dessutom finnes jernvägar som gå öfver trottoirerna längs med husen. Ungefär halfvägs på stora Broadway är en underjordisk jernvägstunnel som går ända fram till Centralpark. De flesta af husen vid de större gatorna äro 4, 5 à 6 våningar höga och uppförda af tegel, men ej rappade utan endast fogstrukna; några äro äfven af såkallad amerikansk marmor. De sidor af husen som äro vända åt gatan äro vanligen fullsatta med stora förgylda skyltar; en del skyltar sitta uppe på taken, men då vanligen som stora flaggor, och en del hänga på jerntråd midt öfver gatorna, allt för att de bättre skola ses. Butikerna vid de större gatorna äro utomordentligt granna och elegant inredda, de gå vanligen genom husets hela bredd. Vid 5:te avenyn såg jag ett helt qvarter bygdt af marmor 4 våningar högt och med butiker i alla våningar. Detta etablissement sades vara det största i hela Newyork det hade 62 handelsbiträden och handeln bestod af endast modevaror for fruntimmer. En hyrkuskverklokal såg jag äfven vid Broadway 4 våningar hög, der hästar funnos t.o.m. i fjerde våningen; de leddes dit upp på en spiralbrygga. Fodermagasinerna voro byggda på 3 sidor af det stora huset. Vid Greenwichstreet stod ett 10 våningars stenhus, men detta var också det högsta jag såg i hela Newyork. Stationshuset vid nordvestra sidan af staden var en kolossal byggnad, men endast 3 våningar hög. Vid stadens sydöstra sida hade under sommaren uppförts ett ståtligt hus, hvilket inreddes till slagtarbutiker. Det sades bli det största i den vägen i hela verlden. Väggarne invändigt och alla diskar voro beklädda med marmor. Kostnaden sades uppgå till flera millioner dollars. Folkmängden i Newyork påstods utgöra en million utom främlingar som här vistas i tusental. Jag öfvergår nu till staden Brooklyn, der jag vistades 3 1/2 månader. Den har 400,000 innevånare, ligger öster om Newyork och skiljes derifrån genom floden. Staden ligger på en stor ö, som heter Long Island (uttalas: Lång Eiland). Brooklynsborna påstå, att om 50 år skall deras stad vara den största i hela verlden, men Newyork borna mena att den dock aldrig skall kunna komma att jemföras med deras, hvarken i storlek eller prakt, ty de ämna att ännu vidare utvidga och försköna den, samt till det ändamålet använda mera penningar än Brooklynsborna kunna anskaffa. De senare säga att när deras prospektpark blir färdig, skall den blifva prydligare och vackrare än Central park. Detta vanvördiga påstående besvarade Newyorksborna i en tidning sålunda: innan er park blir färdig så äro edra penningar totalt slut. Emellertid påkostade Brooklynsborna sina parkarbeten under sommarmånaderna öfver 5000 rdr dagligen. I Juni månad lyckades jag blifva antagen som gardner i sistnämnda park och stannade der till slutet af Augusti, då de flesta arbeten afstanna, emedan årsanslaget var nära slut. 500 arbetare måste på en gång afskedas, så att Newyorksbornas profetia alltför snart tyckes gå i fullbordan. Jag vill nu söka beskrifva Prospectpark och dess närmaste omgifning. Staden Brooklyn har ett högre och friskare läge än Newyork, flera trädplanteringar och trädgårdsanläggningar, större och bredare gator, nästan alla med vackra skuggrika alléer. Der finnas öfver 100 kyrkor, hvarföre den också kallas kyrkornas stad. Den omnämda parken ligger vid stadens sydöstra ända och gränsar med sin södra sida mot Greenwoods begrafningsplats. Läget är af naturen mycket fördelaktigt, omvexlande af höjder och djupa dalsänkningar, hvaraf mindre sjöar skapats; stora lunder af 100-åriga träd finnas på platsen. Anläggningen är blott 5 år gammal och i samma stil som Centralpark; ritningen är också af samma man. Den har som nyss nämndes mera sjelfskapad natur och har således ej kostat så mycken möda. De redan färdiga anläggningarne äro alldeles lika dem i Centralpark: stora gräsplaner, skogbeväxta höjder och kullar, berg och grottor, präktiga restaurationslokaler, dyrbara hvalf, byster och monumenter, vattenfall och insjöar, med ett ord allt hvad man i den vägen kan önska sig. Bland monumenter må nämnas ett dyrbart, upprest till minne af presidenten Lincoln. Bilden är gjuten i kroppsstorlek, hållande i ena handen en öppen bok och med den andra pekande på lagen om negrernas befrielse från slafveriet. Tvenne stycken väl underhållna trädskolor äro anlagda för parkens behof. I sammanhang härmed måste jag nämna några ord om Greenwoods begrafningsplats. Man kan ej tänka sig någonting vackrare; den är utomordentligt väl vårdad och anlagd i samma stil som de bägge andra parkerna. Man vandrar här mellan kullar och dalar samt dammar med sina vattenkastare, de slingrande gångarne äro belagda med asfalt. Uppe på kullarne och vid deras fot, äro grafvarne vanligen anlagda, många försedda med ytterst dyrbara monumenter, alla omgifna af vackra och välvårdade planteringar. Här och der i de slingrande gångarne äro beqväma hvilsoffor anbragta och allt ser så lefvande och friskt ut att man knappast kan tro att man befinner sig i de dödas rike. En oerhörd myckenhet med blommor slösas här vid begrafningar. Som ett exempel må nämnas att till en dylik högtidlighet sålde en handelsträdgårdsmästare blommor för 700 dollars. Vid sidan af begrafningsplatsen räknade jag 17 stenhuggerier som endast förfärdigade grafvårdar samt lika många orangerier och handelsträdgårdar. Tusentals personer ha här arbete, dels med uppsättning af monumenter dels med plantering. Det syntes som amerikanarne egnade en synnerlig vård om sina aflidna vänner. Om söndagarne isynnerhet är det flera tusen personer som i omnibusar eller andra ekipager åka dit ut för att se om sina grafvar; här är då lika stor folkrörelse som i parkanläggningarne. Att en söndag vandra ut till någon af dessa platser är för främlingen ett stort nöje. Inga oordningar förekomma, allt tycks här andas trefnad och belåtenhet, någon skillnad mellan herre och tjenare kan man då ej upptäcka. Alla synes respektera den ordning som kommunen utfärdat för de promenerande, att ej afbryta blommor eller gå på otillåtna planer. Det finnes dock en särskild polis för parkerna för den händelse att några försök skulle göras att öfvertträda de stadgade ordningsreglerna, som å flera ställen finnes anslagna. Jag skall nu i korthet skildra folklifvet här den 4 Juli, då amerikanarne fira årsdagen af sin befrielse från engelska väldet och sin sjelfständighetsförklaring. Dagen förut uppsattes anslag vid arbetsbyråerna i Prospectpark att alla arbeten för följande dagen skulle inställas. Redan kl. 6 på morgonen den stora dagen fick man höra en mängd skott aflossas i alla riktningar af staden. Enkom för tillfället gjorda fanor voro upphängda vid ingångarne till parkerna, hvarå orden Enighet ger Magt lästes i stora bokstäfver, och öfver alla gator voro på korta mellanstånd upphängda fanor och flaggor i alla möjliga färger. Alla menniskor hade den dagen köpt eller lånat sig ett gevär, ifrån åttioåringen till 10-åringen. Alla omnibusar och andra åkdon voro fullhängda med fanor, hästarne hade flaggor på hufvudet och på selarne och kuskarne flaggor i händerne, till och med små barnvagnar voro fullsatta, och de små medborgarne och medborgarinnorna utkastade här och der smällare. Till och med gamla gummor sågos utkasta sådana; man måste noga se sig för, att ej blifva bränd på kläderna eller skadad af de många skotten. Klockan 12 på middagen var stor kanonsalut ute vid fästningen; alla fartyg och båtar i hamnen och ute på redden voro ifrån toppen och ned till däcket fullsatta med flaggor och vimplar. Det sades att krut förstördes den dagen för en million dollars blott i Newyork och Brooklyn. I kyrkorna och på alla offentliga ställen höllos tal, och musik och sång hördes öfverallt. En allmän glädje och liflighet rådde, men några oordningar förekommo ej heller nu. På aftonen voro alla privata hus och trädgårdar illuminerade och alla träd fullhängda med kulörta lyktor. Sång, musik och salut hördes långt in på natten. Nu några ord om ett politiskt möte som jag bevistade i Brooklyn den 12 September i Svenskarnes gamla kyrka. Mötet hade till ändamål att afgifva opinionsyttringar angående presidentvalet, och hade församlingens medlemmar samt alla öfriga svenskar på förhand blifvit anmodade att så mangrant som möjligt infinna sig. Kyrkan var rikt upplyst, talarestolen i fonden var omgifven af svenska och amerikanska fanor och blomsterguirlander. Regementsmusik och en sångqvartett voro anordnade att aflösa hvarandra. Sedan ordföranden hållit ett inledningstal om mötets vigt och betydelse för hela landet och för alla här vistande svenskar, nämde han de talare som skulle uppträda. Sjelf yttrade han sina sympatier för general Grants återval, önskade och hoppades att alla här närvarande deruti skulle instämma. Efter talets slut helsades han med handklappningar och fanfarer. Derefter uppträdde en amerikanare, som uti ett långt tal uppräknade alla Grants förtjenster om republiken, hvilka summor som under hans styrelse blifvit afbetalade på statsskulden, huru han på allt sätt sökt att bereda landets välfärd och förkofran, hoppades att de skulle inse detta och vid valet lemna sina röster för Grant. Starka applåder belönade äfven honom, hvarefter åter en svensk uppträdde. Han talade om huru mäktiga vi fordom varit, huru stort inflytande vi haft på verldens öde, hoppades att här vistande svenskar ej vanslägtats och att de nu skulle med sina röster på general Grant aflägga vittnesbörd om sina förståndiga tänkesätt angående landets styrelse, nedgjorde derefter den stackars motkandidaten Greely på ett högst oförsynt och skoningslöst sätt och upphöjde Grant till skyarne. Dermed var likväl icke ännu allt gjordt; ännu uppträdde nämligen en lång rad talare, hvilka alla nedgjorde Greely på ett sätt som endast en amerikanare kan det; hvaremot de icke hade ord nog för att framhålla Grants förtjenster om republiken; allt, allt hade han gjort för folkets väl. Han var, ville till och med en talare påstå, om icke större så åtminstone fullt jemförlig med Themistokles, den store athenaren, som en gång räddade Grekland från undergång. Märkvärdigt nog fanns ingen enda bland de närvarande, som höjde sin röst till Greelys försvar. Till sist uppstämdes ett niofaldigt hurra för Grant, hvarpå mötet upplöstes. Under min vistelse i Newyork gjorde jag en utflygt till en nyanlagd stad Donellen, der jag en tid hade planteringsarbete. På resan dit hade jag tillfälle att se och beundra de stora ståtliga ångfärjorna som dagligen fortskaffa tusentals menniskor, hästar och fraktgods till alla Newyorks förstäder och kringliggande trakter. De kunna rymma 200 personer och 15 à 16 par hästar med åkdon. På sidorna om körbanorna äro långa salonger för passagerarne beqvämt och smakfullt inredda. Afgiften är det oaktadt ganska ringa. Vid landstigningsställena äro rymliga väntsalar uppförda, der man kan erhålla allehanda förfriskningar; till och med bokhandel finnes. Från ångfärjan begaf jag mig upp i en förstad Yersey-City, temligen betydlig, med vackra villor och landställen; här fanns jernvägsstationen och efter att hafva köpt biljett satte jag mig upp. Kupéerna här voro lika eleganta som i Florida och färden lika snabb. Straxt man kommer ur staden går vägen öfver en insjö eller vik, minst 1 eng. mil bred. Nästa station är åter en stad vid namn Elisabeth, äfvenledes stor och vacker; nu går vägen genom vackra ängsmarker, här och der beväxta med vacker löfskog. På ömse sidor ser man eleganta villor och sommarnöjen, ungefär som på djurgården vid Stockholm ehuru det ej är så kuperad mark. På södra sidan synes en skogbeväxt sandås, som går hela vägen fram till Donellen. Vid nästa station voro vi åter vid en liten stad, Plainfield, derifrån man reser vidare genom gröna ängar och prydlig löfskog. Nu är man snart framme vid Donellen, en alldeles ny stad, som till större delen ännu är under anläggning. Den är naturligtvis mycket glest bebygd, men husen äro vackra och smakfulla; gatorna äro ännu ej stenlagda. En prydlig kyrka är uppförd och invid densamma är en mindre parkanläggning. En stor del af de nybyggda husen ha jernvägsbolaget låtit uppföra med spekulation att snart få dem försålda. Newyorkshandlandena köpa här tomtplatser och låta uppföra granna sommarbostäder åt sina familjer, så att staden snart torde bli af betydenhet. Man kommer hit från Newyork på 1 3/4 timme och det tycka amerikanarne är en lagom lustresa. Hela trakten var särdeles vacker och hade ett landtligt behag; här såg jag först odlad råg och stora fält af klöfver och timotei. Fruktträds- och vinodling idkas här mycket af farmers äfvensom smultronodling, hvilken väl lönar sig i anseende till den dagliga jernvägsförbindelsen med Newyork. Jag har aldrig sett de virginska eller ananassmultronen så rikt bärande som här; hela landen voro alldeles öfverfyllda med frukt, så att bladen knappast syntes. En gammal bekant vår herrliga svenska gran, frodades här förträffligt och allt bar prägelen af ett svenskt landskap fastän mera fruktbart. Här passera dagligen ofantligt långa bantåg, lastade med stenkol och petroleum från Pennsylvanien. Jag blef bekant med tvenne svenska familjer, hvilka här voro bosatta och hade arbete med planering af den nya staden. De sade sig hafva det någorlunda bra, ehuru de hade ett mycket hårdt arbete, omtalade att de blifvit narrade från Sverige med grefve Taubes expedition till New Sweden, men ej der fått något arbete. Midsommarafton blef jag inbjuden till dem; de hade prydt sina rum med löf och blommor som det brukas hemma i Sverige, för att hafva en påminnelse om det kära och älskade fosterlandet. Hvad kyrkorna beträffar har jag ej besett många i Amerika. De katholska, hvilka jag i Newyork och Brooklyn besökte, voro som sådana vanligen äro, prydligt inredda med målningar i tak och på väggar. Katholikernas kyrkomusik och sång var äfven här mycket vacker. Vid deras ceremonier kunde jag ej undgå att tänka, att Gud ej på detta sätt tjenas i anda och sanning. Till svenska methodist-kyrkan i Brooklyn kom jag en söndagsmorgon så tidigt, att jag äfven fick öfvervara deras morgongudstjenst, som hölls i den under kyrkan belägna bönsalen; sjelfva kyrkan var en trappa upp. Ungefär tjugu personer voro samlade, af hvilka fyra denna dag skulle upptagas i församlingens sköte. Hvar och en af dessa skulle nu hålla föredrag; den förste började i den vanliga jemmerliga tonen sitt föredrag med att tacka Gud att han denna morgonstund i sanning kunde bekänna att han var ett Guds barn, och önskade att alla menniskor vore lika goda och syndfria som han nu. De andra fortsatte i samma anda, deribland ett fruntimmer, som kom i fullkomlig extas. Hon liknade denna verlden vid Sodom och Gomorrha och spådde att den skulle förgås såvida den ej snart bättrade sig, och alla blefvo Guds barn såsom methodisterna. Efter bönens slut sjöngs en psalm på samma melodi som vår gamla folksång Bevare Gud vår kung. Jag gick nu upp i kyrkan som var särdeles ljus, vacker och rymlig utan några öfverflödiga prydnader, och sedan en psalm blifvit sjungen uppträdde predikanten och höll en kort bön för hela Amerikas välgång samt Svenskarnes tillväxt i gudsfruktan och helighet. Nu skulle han försöka göra en förklaring öfver orden Hvar och en, som icke hatar fader och moder, syster och broder och dertill sitt eget lif, han kan icke vara min lärjunge. Sade sig sjelf hafva för 5 år sedan lemnat Sverige, öfvergifvit fader och moder, syskon och slägtingar, emedan de ej hade samma åsigter i religion som han, sade att han visste det flera af hans landsmän kommit hit med två tomma händer, men efter kort tid blifvit rika, men sitt samvete hade de lemnat qvar hemma i Sverige, och ett välstånd utan samvete var ej värdt en cent. Vidare frågade han sina åhörare om de ej af tidningarne hade sett, att i Californien fanns en myckenhet diamanter och om de ej hade lust att resa dit och i största hast bli millionärer, och om de ej önskade taga honom med sig som anförare, men derför betackade han sig och sade att han ämnade stanna qvar i Brooklyn och förkunna ordet; men om Gud på annat sätt ville skänka honom rikedomar, skulle han med tacksamhet mottaga dem, ty de voro i alla fall goda att hafva, men för Guds rikes skull ville han närsomhelst lemna dem ifrån sig. Sådant var hufvudinnehållet af hans predikan. Som jag ej kan förlika mig med detta i mitt tycke andliga högmod gjorde detta och de föregående föredragen ett obehagligt intryck på mig, men en sak fann jag dock hos mina landsmän och landsmanninor: de voro, oaktadt de sade sig vara Guds barn och försaka allting, ofantligt grannt klädda, isynnerhet fruntimren, i siden, dyrbara sjalar, guldarmband och broscher. Sedan jag nu beskrifvit det mesta jag sett och erfarit i Amerika, vill jag i korthet omnämna min hemresa. Jag hade hört att Inmanliniens båtar skulle vara de bästa, hvarför, jag beslöt att gå med någon af dem, och som City of Paris, en kolossal och snabbgående ångare, låg segelfärdig, lemnade jag, efter att hafva tagit afsked af alla bekanta både svenskar och amerikanare, Newyork den 12 October 1872 kl. 3 på eftermiddagen. Vi voro 250 passagerare ombord och hade den lyckan att sedan vi kommit ut från Newyorks redd få en god vind, så att alla segel kunde sättas upp. Fartyget gjorde nu en fart af 2 1/2 svenska mil i timmen, och då samma vind blåste, gick det raskt undan. Vi voro 10 svenskar så att vi hade ganska muntert på sjön. Den 21 på förmiddagen voro vi i Irland, i staden Cork, der en del irländare landsattes, och tisdagsmorgonen den 22 kastade vi ankar på Liverpools redd efter en segling af 9 dygn och 14 timmar öfver oceanen, som säges vara 540 svenska mil bred, så att hvad snabbheten beträffar Inmanliniens båtar troligen äro de bästa. Kl. 8 kom en mindre ångare ut på redden för att hemta våra saker i land, men först kl. 10 voro vi alla landstigna och sakerna i packhuset. Som de engelska tulltjänstemännen ej äro så noga som våra svenska, skedde visitationen i största hast. Vårt bagage fördes nu upp till ett hotell i staden, der Inmanliniens kontor var beläget. Till min ledsnad fingo vi ej tid att se oss omkring i den stora staden, ty redan kl. ½ 3 lassades våra saker på en omnibus och vi satte oss upp och foro ned till stationshuset. Snart sattes tåget i gång. Vi kommo nu in i en lång tunnel, derifrån vägen gick genom ett utmärkt vackert och välodladt land; här och der syntes vackra städer, köpingar och fabriker, med vackra trädgårdar och planteringar af alla slag, man såg att jordbruket skötes utmärkt väl i England. Snart blef det mörkt, och efter att flera gånger hafva ombytt kupéer och passerat genom flere städer kommo vi fram till Hull kl. 10 på aftonen. Vid stationen var oss en liten agent till mötes, som talade temligen bra svenska och var jude till nationen. Han lofvade föra oss till ett mycket godt qvarter, der vi skulle få allting förträffligt. Efter en lång vandring voro vi ändtligen framme vid en smal bakgata, der vår blifvande värd bodde, broder till agenten. Han hette Lazarus, men såg ej ut som den Lazarus, hvilken låg vid den rike mannens dörr, ty hans näsa vittnade att han alltför ofta smakat Bacchi safter. Sedan han mottagit våra saker lemnade han oss den i hans tycke glädjande upplysningen att vi skulle få bo hos honom mot det billiga priset af 2,70 rdr personen i dygnet och dessutom hyra för sakerna och deras transport från stationen. Detta var något oväntadt för oss, då agenten i Newyork hade sagt att vi under hela resan ej hade den ringaste afgift att erlägga förrän vid fram-komsten till Göteborg. Jag och en af mina landsmän antoge ej Lazari anbud utan begåfvo oss till ett annat ställe, men måste dock följande morgon betala juden 1 engelsk shilling (ungefär 90 öre sv.) för att våra koffertar stått hos honom öfver natten. Vi hade nu god tid att se oss omkring i Hull, emedan ångaren Rollo som nu låg under lastning ej skulle afgå till Göteborg förr än Lördagen den 26 October. Det ihållande regnet hindrade mig, att som jag tänkt, bese staden och dess märkvärdigheter, så mycket kunde jag dock finna att dess sjöfart och handel måtte vara betydlig. Också uppgifves densamma såsom en af Englands förnämsta handelsstäder. Ändtligen var Rollo färdig att afgå. Utkomna på Nordsjön befunno vi oss ännu en gång inskränkta till det ringa omfånget af ett skeppsdäck och öfverlemnade åt hafvets nycker. Men Nordsjön var mot vanan denna gång vid godt lynne och lät oss för fulla segel med god vind på morgonen den 28 passera Vinga fyr, åt detta håll den första utposten af fädernejorden. När vi sedan med ögonen kunde följa hela den bohusländska skärgården, och när slutligen vår Rollo med vänliga armar famnades af Göteborgs hamn, var det icke utan att underliga känslor rörde sig i våra bröst, som lättare kunde kännas än beskrifvas; och det var med obeskriflig glädje de första stegen togos på fosterjorden, som jag icke trampat på öfver halftannat år. Allt för länge fingo vi dock icke öfverlemna oss åt de första glädjeintrycken, alltför snart skulle vi ännu en gång erinras om att folkens förbrödring långt ifrån är en verklighet, då de ännu icke kunnat göra sig qvitt ett af de mäktigaste hindren derför; jag menar tullsystemet med dess följder, denna längesedan föråldrade qvarlefva från förgångna sekler. Äfven vi skulle således likt förbrytare vid återkomsten till fäderneslandet genomgå denna visiteringsprocess, till sann uppbyggelse för hvarje god patriot. Efter behörigen utstånden visitationstortyr skaffade vi oss tak öfver hufvudet för natten för att med följande morgons bantåg anträda färden till Stockholm. På vägen dit fick jag bevittna det oskick som här i tredje klassens kupéer är rådande, att berusade personer tillåtas skråla tvetydiga visor oaktadt fruntimmer sitta i samma kupé; något sådant skulle aldrig tillåtas i Amerika. Följande förmiddag voro vi vid Sparreholms station och då jag steg ut på perronen mötte mig tvenne af mina Upsalavänner som helsade mig hjertligt välkommen till fäderneslandet, hvarefter vi uppstego i samma kupé och jag måste berätta om Amerika. Nu blef vägen ej lång. Kl. 6 voro vi vid centralstationen i Stockholm. En af mina reskamrater och jag sade nu hvarandra farväl vid ett glas punsch, tackande för godt sällskap under hela den långa färden. Följande dag på eftermiddagen for jag med bantåget till Upsala. Stor blef nu glädjen å ömse sidor att efter en så lång bortovaro återse hvarandra. Sedan jag nu, ehuru ofullständigt, tecknat det väsendtliga af min resa, vill jag äfven nämna något om den starka utvandring som den sista tiden skett till Amerika och ännu några år torde fortfara. Enligt min tanke bör ingen öfvergifva Sverige för att söka sin lycka der, som ej eger ett kapital af minst 2 à 3 tusen rdr, så att han, i ett för honom passande klimat, kan inköpa jord, uppföra nödiga byggnader och första året bestrida lefnadskostnaderna. Vidare bör han vara i sin kraftfullaste ålder, ha god arbetsförmåga och i det närmaste kunna engelska språket, som är ett oeftergifligt vilkor för att reda sig i affärer med amerikanarne, som i annat fall lätt bedraga honom. Framför allt vill jag ej tillråda någon resa dit mot vilkor att genom arbete afbetala resan, ty sådana kontrakt äro olagliga och högst farliga att ingå på, ty mycket sällan håller arbetsgivaren sina löften. Amerikanaren ger i allmänhet granna sådana, men håller dem sällan. Unga handtverkare, såsom murare, timmermän, snickare, skomakare och garfvare kunna dock alltid påräkna arbetsförtjänst, men de böra då sjelfva betala sin öfverresa och dessutom hafva litet att lefva utaf, i händelse de ej straxt få arbete. Raska och arbetsamma tjenstflickor torde dock ha den bästa utsigten i Amerika, de äro mycket eftersökta och få vanligen första månaden 8 dollars eller 25 rdr utom mat och husrum. Ledsamt är i alla fall att så mycket ungt och arbetsfört folk skall behöfva lemna fosterjorden för att i fremmande land söka sitt bröd; Det är en stor förlust för landet att så många armar dragas derifrån, som så väl skulle behöfvas. Jag tror att Sverige skulle kunna föda dubbelt så många innebyggare, om våra lagar vore friare och det sattes mera värde på den driftige och duglige arbetaren än som nu är fallet. Det vore önskligt att våra svenska arbetare kunde beredas en ordentlig utkomst hemma. Isynnerhet är stattorparsystemet en skamfläck för svenska nationen. Intill dess förhållandena i detta afseende blifvit på ett tillfredsställande sätt ordnade, torde ännu många tusende utvandra till främmande länder för att söka en osäker utkomst. Då det nu en gång så är att en utvandring från vårt fädernesland i stor skala eger rum och denna till största delen går i riktning till Nordamerika, vore det visserligen godt att kunna lemna några upplysningar af vigt angående detta lands förhållande och att kunna säga hvarthän företrädesvis främlingen bör vända sig inom detta vidsträckta område, omfattande länder af den mest olika beskaffenhet. Gifva fullt tillförlitliga råd i detta afseende kan jag ej, men framförallt vill jag tillråda dem af mina landsmän som ämna utvandra, att ej resa till Södern, ty fastän klimatet der är godt, så är förhållandet emellan arbetsgivaren och arbetstagaren ej ännu så ordnadt, att någon full trygghet för den sednare är att påräkna, ty der är slafverisystemet ej ännu bortglömdt, utan den fordne slafegaren vill ännu hålla den frie arbetaren i ett hårdt och slafviskt arbete, och betalar honom ofta godtyckligt. I de vestra och norra staterna är förhållandet mycket annorlunda, ty arbetsgifvaren der står på en högre bildningsgrad, och uppfyller sina löften vida bättre än sydstatsbon. De fel och brister, jag sett hos amerikanarne i allmänhet, har jag i min beskrifning här och der vidrört, men detta driftiga och med en rastlös ifver vinningssökande folk har äfven många goda egenskaper, och det är af de sednare vi böra lära oss att likna dem. I religiöst afseende visa de mycken fördragsamhet mot olika tänkande; blott jag lyder landets lagar får jag hysa hvilka åsigter som helst, det är min ensak och rör ingen annan; och det står mig fritt att ansluta mig till hvilket parti eller hvilken sekt jag önskar eller till ingen alls; ingen frågar derefter, och för medborgaren göres ej ringaste afseende derpå. Ett annat förhållande, som också är godt, är den aktning de visa qvinnan. Sådana fri- och rättigheter tror jag ej att qvinnan i något annat land åtnjuter. Man skall sällan eller aldrig der höra en herre förolämpa ett fruntimmer, han skulle då bli illa ansedd. I allmänhet är dryckenskap sällsynt, ser man någon berusad person, så är det merändels en främling, ty den verklige amerikanaren är ej begifven på starka drycker, och någon tiggare ser man högst sällan. Skolor finnas öfverallt, såväl i städerna som på landsbygden, och föräldrar äro mycket angelägna om, att deras barn måtte besöka dem. Så mycken bildning och så mycket kunskaper som möjligt söker hvarje amerikanare att förskaffa sig; tidningar och tidskrifter hafva der en oerhörd spridning. Så snart arbetaren slutat sitt arbete, söker han genast skaffa sig någon läsning, man ser ofta kuskarne på åkdonen läsande en tidning medan de fara öfver flodfärjorna. Läsebibliothek och läseföreningar finnas öfver allt i städerna, och afgiften är vanligen frivillig. En annan af amerikanarnes goda egenskaper är den jemnlikhet som der i allmänhet är rådande: det talas ej som här om bättre och sämre folk, ty der finnas ej några särskilda klasser, millionären och arbetaren anses lika goda gentlemän, det är endast uppförandet som stämplar mannen och ej den fina rocken eller det med ordnar prydda bröstet. Arbetaren är mera värderad än den fine, sysslolöse lättingen, som förstör sina penningar på ett dåligt och lastbart lefnadssätt. Härmed slutar jag nu mina iakttagelser från min resa i Förenta Staterna. Skulle de kunna lända några af mina landsmän, som ämna utvandra dit, till någon nytta, vore det för mig glädjande, och är jag i så fall villig att lemna dem alla de råd och upplysningar jag kan; helst skulle jag dock önska att ingen behöfde utvandra för att finna bröd i det främmande landet och gå en oviss framtid till mötes, utan att alla nordens söner och döttrar måtte finna sin utkomst på den älskade och kära fosterjorden. |
| Senast uppdaterad 2008-07-15 11:06 |
