Minnen (Kap. 28)

Skrivet av Hans Mattson

2008-07-08 15:05

MINNEN

Hans Mattson (1832 - 1893)
(1890)

Tjugoåttonde kapitlet.

Innehåll: Orsaker till emigrationen. Amerikas inflytande på Europa och särskildt på Sverige. Svenskarnes ställning i Amerika. Karaktäristik af amerikanarne. Deras antipati för utlänningar. Svenska pressens hållning mot Amerika. Amerikanska arftagerskor.

Man talar mycket om orsakerna till emigrationen. Dessa äro många, men hufvudanledningen har jag funnit vara den, att folket i gamla världen nu börjat vakna till medvetande af att de europeiska samhällsförhållandena med deras bördsaristokrati och andra ärftliga privilegier icke äro byggda på rättvisa principer, utan att vägen till framgång bör vara lika öppen för den ene som för den andre och ej bero på bördsföreträden utan på människans eget värde. Och här i Amerika finner man en civilisation, mera baserad på jämlikhet och erkännande af människovärdet. Detta, i förening med landets stora naturliga resurser, de utsigter till god förtjänst, som en ny världsdel erbjuder, samt äfven i enskilda fall större religiös frihet, är det som drager Europas folk hit.

Sverige är ett härligt och godt land, men särskildt för dem som äro lyckliga nog att vara födda till namn, anseende eller egendom. Sannt är visserligen att en och annan man af folket där kan bana sig fram till välstånd och anseende, men sådant hör till undantagen, och han måste då utmärka sig genom ovanligt stora förtjänster, då det däremot här hör till regeln att männen af folket (selfmade men) hinna längst, hvilket visar sig af våra presidenters, guvernörers och andra framstående mäns historia. Och detta är helt naturligt, ty de utsigter till framgång, som här oaktadt alla mödor och besvärligheter, hvilka ställa sig i mannens väg, egga hans medvetande af att han kan lyckas, utveckla hans energi och förmåga.

De nya idéer, som nu genomtränga de europeiska samhällena och så småningom skola ombilda de samma, hafva till stor del haft sin upprinnelse i Amerika. Detta är särskildt fallet med broderlighetsidén, medkänslan för likar, att man bör söka höja sina medmänniskor och ej förkasta dem äfven om de äro olyckliga eller brottsliga. I det hänseendet liksom i så mycket annat utöfvar Amerika ett stort inflytande på Europa.

Det förefaller mig kortsynt af de bättre lottade i Sverige, att se på emigrationen med ovilja, ty en man med vidsträcktare vyer måste erkänna att emigrationen varit till nytta äfven för Sverige. Har den också icke så mycket gagnat de högre klasserna, som icke kunna lega tjänare för så billigt pris som förr, så finner man dock att den varit gagnelig, då man betraktar folkets ställning i allmänhet, hvilken nu är mycket bättre än förr, då konkurrensen mellan arbetssökande var större.

Amerika utöfvar äfven ett stort inflytande på folkets andliga utveckling, och uppfostran i Sverige, ehuru detta till största delen sker obemärkt. Den korrespondens, omfattande tusentals bref årligen, som eger rum mellan svensk-amerikanare och arbetsfolket hemma i Sverige, väcker de senare till ambition samt utvecklar hos dem liberala politiska och religiösa åsigter, och ingen kan beräkna vidden af det inflytande, som sålunda utöfvas, för att nu icke häntyda på det vältaliga språk, som talas af de millioner kronor, hvilka härifrån årligen skickas hem till fattiga slägtingar och vänner och antingen lätta fattigdomens bördor för dem eller ock väcka deras hopp om en ljusare framtid här. Och hur mången utfattig och nedbruten stackare, som i Sverige icke haft annat att vänta än fattighuset, har icke här blifvit en duglig och nyttig medborgare.

Tager man i betraktande hvad svenskarne i Amerika uträttat under de sista 30 à 40 åren äfven i materiellt hänseende, de stora, förråd af lifsförnödenheter de producerat på sina fruktbara farmar, som förr varit en ödemark, så finna vi att de äfven kraftigt bidragit till världens materiella utveckling. Så kunna t.ex. nu de fattiga i Sverige få billigare kött och mjöl än under den tid, då de stora amerikanska prärierna lågo ouppodlade, och om äfven landtbruket i Sverige måste lida genom konkurrensen, så kan dock icke nekas att mänskligheten i sin helhet vinner därpå, och man måste taga hänsyn till allas och icke till några enskilda samhälls- medlemmars väl.

Då den svenske torparen, drängen eller pigan, som där hemma gått tryckta under fattigdomen och utan hopp för framtiden, komma hit, vakna i deras hjärtan mod och hopp. Den förr skygga blicken blir stolt och djärf och de våga nu se folk i synen. Visserligen är det sannt, att detta ofta slår öfver till öfverdåd och löjlighet, som visar sig uti en öfverdrifven lust för fina, kläder, sidenklädningar och granna hattar; men dylikt är endast bagateller, hufvudsaken är att de lära känna sitt människovärde och se en ljusare framtid för sig.

Den takt och hållning, som svenske drängar, hvilka hemma gått och sett liknöjda ut, här inom kort förvärfva sig, väcker allas förvåning! En svensk diplomat, som för 20 år sedan besökte Minnesota och här bl. a. träffade en af sin faders f.d. gamla drängar, nu i goda omständigheter, uttryckte också sin förundran öfver den förändring svenska folket i detta hänseende här undergått.

Det var förr ett allmänt uttryck i Sverige, att Amerika var alla skurkars förlofvade land, och om äfven icke kan nekas att några skurkar komma hit från Sverige, så är det ju vackert att man här kan göra bra människor af dem.

Svenskarne äro här ansedda för att vara de bästa af alla emigranter. Det finns bland dem inga anarkister, utan de äro redbara och laglydiga medborgare. De utmärka sig genom flit, sparsamhet och arbetsamhet. De lefva icke öfver sina tillgångar. Förvånansvärdt fort sätta de sig in i amerikanska förhållanden och blifva lättare amerikaniserade än andra nationer. Få af dem hemfalla åt brott eller dåligt lif, de fleste bli jordbrukare och fabriksarbetare, men de påträffas äfven inom alla andra yrken, och öfverallt åtnjuta de amerikanarnes aktning och förtroende. De intressera sig mycket för uppfostringsväsendet och religionen, hvarom vittna de många kyrkor och skolor, de här byggt. Och hvad här säges om svenskarne gäller äfven om norrmän och danskar.

Amerikanaren är företagsam och driftig, men egenkär. Han vill gerna se ned med förakt på andra folk. Dock gäller detta mest de okunnige och dem, som icke sett något annat land än deras eget. Dessa tro sig vara bättre än alla andra och inbilla sig att deras land och institutioner äro fullkomliga i alla hänseenden. Men detta är ett misstag, ty mycket är här ännu i sin barndom och behäftadt med många lyten, som de nordiska länderna i Europa längesedan vuxit ifrån. Detta gäller t.ex. om skolorna, som allt för mycket äro beroende af lokalstyrelse. Stadsskolorna äro goda, men skolorna å landsorten stå vida under skolorna i Sverige, Norge, Danmark och Tyskland.

Amerikanarne anse sig själfve toleranta; och i religiöst hänseende äro de det äfven, men i öfrigt icke, hvilket har sin grund i bristande kännedom om andra nationer och folk. De helsa främlingen välkommen och mottaga honom med öppna armar, nota bene om han vill åtnöja sig med att gräfva i jorden, plöja, arbeta på järnvägar, hugga ved och i allmänhet förrätta gröfre sysslor. När däremot främlingen, t.ex. svensken, börjar vilja täfla med den infödde om ära och vinst eller inom lärda yrken eller på andra områden, så bemötes han af många med köld, kanske blandad med litet afund, och ehuru han på industrins fält och inom affärsvärlden kan sägas stå i jämnbredd med infödingen, gör han det dock icke i det sociala lifvet, utan har där många hinder och svårigheter att besegra för att bli erkänd fullt, såsom jämngod med de infödde.

Denna antipati är mest märkbar på platser, där européernas antal är mycket stort, men mindre där de äro få, och kan förklaras och må hända delvis ursäktas därigenom, att där, hvarest utlänningar bo tillsammans i stort antal, de mera bibehålla vanor, språk och nöjen, som äro olika de inföddes; men i synnerhet har den sin grund däri, att då invandrarne, som vanligen äro af den hårdt arbetande klassen, först komma hit efter en lång och mödosam resa, stå de ofta illa klädda, tafatta, obekanta med landets språk och seder samt se bortkomna och handfallna ut. Det intryck amerikanaren sålunda får fäster sig hos honom, och han reflekterar icke öfver att samma slags folk, sända från Amerika till Europa, skulle icke taga sig bättre ut där, ej heller tänker han på att dessa invandrare icke representera hela folket.

Man torde därföre gerna kunna säga att det i allmänhet åtgår ett par generationer, innan invandrarens barn i socialt hänseende bli likställda med de infödde. Likväl finnas många ädla undantag bland amerikanarne, och dessa utgöra just de bäste af dem. Dock hvad verklig tolerans mellan olika folk beträffar, så har jag sett vida mera däraf i de stora kosmopolitiska städerna i Asien och Afrika än i Amerika.

Amerikanaren är mycket uppoffrande för välgörande ändamål, han ger gerna till de fattige och nödlidande, och om verklig nöd är för handen, så kommer alltid hjälp. En mängd välgören- hetsföreningar finnas också, som äro mycket anlitade.

Men han är ej så nogräknad i affärer och har inga skrupler, då det gäller att draga fördel af farmaren och andra producenter. Han kan nästan utarma dem genom höga fraktpriser och sedan skänka kolossala på så sätt förtjänade summor till kyrkor och välgörande ändamål.

Ett vackert drag hos amerikanaren, hvari han öfverträffar alla andra folk, är hans aktning för qvinnan. Det finnes intet annat land på jorden, där qvinnan behandlas så grannlaga och där hon åtnjuter sådant anseende och sådan trygghet som här.

Men om amerikanarne ha en ensidig och oriktig uppfattning af Sverige och svenskarne, så har man äfven i Sverige en oriktig uppfattning af Amerika, och man bör sålunda icke klandra de förre mer än de senare. Svenska pressen har, dock med många berömvärda undantag, gent emot Amerika och särskildt mot svensk-amerikanarne lagt i dagen allt för mycken partiskhet. Så har den ofta varit färdig att omtala skuggsidorna under förtigande af det goda. Om t.ex. några laglösheter begåtts vid civilisationens utkanter, så har man pekat därpå och ropat: "så går det till i Amerika", utan att vilja se att dylikt endast tillhör det vilda cowboylifvet i Vestern, hvars dagar nu mera snart äro räknade. Och om en emigrant till äfventyrs råkat ut för något missöde eller, hvilket ofta är fallet, till följd af lättja eller utsväfning råkat i svårighet eller fattigdom samt skrifver ett bref hem och nedsvärtar Amerika, hur begärligt publicerar icke en del af svenska pressen detta. Äfven om mannen blott vistats några månader i det nya landet och kanske blott sett en liten fläck däraf, så är man ofta färdig att sätta tro till hans uppgifter och döma hela landet därefter.

Ett faktum återstår alltid såsom omotsägligt, nämligen att många nykomlingar af brist på språkkunskap och kännedom om de nya förhållandena hafva att vänta mödor och motgångar den första tiden. Och sådana, som ej kunna arbeta eller ej hafva lärt ett handtverk, ha mycket sämre utsigter här än den simplaste grofarbetare. Bokkunskap gagnar icke mycket under den första tiden, och dessutom finnes i Amerika ingen brist på lärdt folk, och äfven om bokkunskapen här icke är så grundlig, så är den dock mera praktisk. Därföre är det ett stort misstag, om unge män af de högre samhällsklasserna begifva sig hit på äfventyr för att göra lycka, ty den enda vägen till s.k. lycka är vanligen att gripa till spaden eller yxan. Har man mod härtill, välan, då öppnas nog tillfällen efter en tid för den som visar sig förtjäna dem.

Betyg och rekommendationer gälla här ej mycket, ännu mindre namn och anor, man bryr sig ej mycket om hvem man varit utan blott om hvad man är.

Där kom under kriget en ung tysk officer till president Lincoln och erbjöd sin tjänst som frivillig i armén. Mannen hade höga rekommendationer och talade vidt och bredt om sin höga slägt samt att det t.o.m. rann furstligt blod i hans ådror. Efter att tåligt hafva åhört allt detta klappade Lincoln den unge mannen på axeln och sade tröstande: "Var ej ledsen för det, min vän, ty det kan jag försäkra, att om Ni blott gör Er pligt väl och troget, så skall allt detta icke vara Eder till hinder. Så orättvisa äro vi icke i Amerika, att vi tillbakasätta någon för hans europeiska titlars skull. Nej, Ni har precis samma tillfälle att vinna framgång och befordran, som om Ni varit en man af folket, så vida Ni är lika duglig som en af dem".

Då andan i Amerika är så demokratisk, undrar man säkerligen i Sverige, hvarföre så många amerikanska arftagerskor fika efter att bli gifta med europeiska adelsmän. Men först och främst bör det märkas, att det icke är många utan jämförelsevis endast få som så göra, och vidare representera dessa få alls icke den allmänna opinionen. Och för öfrigt kan det helt naturligt inträffa, då europeiska resande ur de högsta samhällsklasserna sammanträffa med amerikanskor af liknande samhällsställning, att verklig böjelse å ömse sidor blifva bevekelsegrunden till dylika giftermål. Ty, som den gode Lincoln yttrade, när den europeiske ädlingen har tillräckligt af andra goda egenskaper, hvilket han naturligtvis oftast har, så ligga hans titlar ej till hinder hvarken i armén, i affärslifvet eller hos det täcka könet. Gamla namn äro ju merändels en garanti för god uppfostran, belefvenhet och andra berömvärda egenskaper.

Under min beröring med världen och människor, af olika folk och raser har jag funnit att det är orätt att bedöma dem nationsvis, liksom vore den ena nationen bättre eller sämre än den andra, ty det finnes goda och dåliga karaktärer bland alla folk, och en god människa är lika bra och en dålig lika usel, vare sig hon är hindu eller muhammedan, amerikanare eller svensk. Jag har funnit mycket godt dölja sig under en grof och hvardaglig yta, och man får ej söka dygden endast bland de höga, de rika och i de vackra anletsdragen, ty lika mycket godt finnes bland de ringa och obemärkta, och i det stilla alldagliga lifvet utföras hjältedater, som aldrig besjungas, men som äro fullt lika stora och berömliga som de, hvilka af eftervärlden prisas i historiens häfder, ja mången gång större.

Senast uppdaterad 2008-07-08 17:46