Drömmen om Amerika började på Ellis Island

Vid inloppet till New York ligger Ellis Island, immigranternas ö, som numera är ett mycket intressant museum. DN:s Pia Gripenberg berättar här om öns roll i hennes släkthistoria.


Inget årtal, inga namn. Bara en uppgift om att de nyanlända är italienare.


Ankomsthallen på Ellis Island var det första som mötte invandrarna.

Undrar vad han tänkte på, farbror Albert, när han stod framför tjänstemannen i registreringshallen på Ellis Island i september 1922? Var han förhoppningsfull och nervös som även dagens invandrare kan tänkas vara?

Albert Gripenberg från Kronoby i Finland var en av 12 miljoner resenärer som passerade den stora immigrantön Ellis Island, granne med Manhattan, mellan åren 1892 och 1930. På Ellis Island finns numera ett väldigt bra museum som förmedlar känslan hur det var att komma från ett fattigt Europa till drömmarnas USA.

Min äldre släkting hade de 30 dollar som krävdes för att bli insläppt och var varken polygamist eller anarkist, enligt registreringskortet. Av någon anledning gjorde han sig två år yngre än han egentligen var, vilket kan ha berott på språkförbistring. Namnet på den släkting på Åttonde avenyn som Albert skulle bo hos anges på kortet som "Tillmin Kusin", sedan följer Leander Hanson.

Ellis Island Immigration Museum når man genom att ta färja från Battery Park på Manhattans sydspets. Kön kan vara lång, kom tidigt, eftersom samma färja trafikerar Frihetsgudinnan. Efter en strikt säkerhetskontroll före ombordstigningen belönas man med en underbar vy över Manhattans skyskrapor, där frånvaron av World Trade Centers tvillingtorn fortfarande märks.

Färjan kostar 11:50 dollar och tar cirka 35 minuter. Inträdet till immigrantmuseet, som är den andra anhalten, är gratis. Att hyra en bandspelare med en guidad tur för fyra dollar är en bra investering. Där har immigranter berättat om sina egna upplevelser av att komma in i landet. Det är tårdrypande berättelser från då 10-åriga barn som för första gången fick se sin pappa (som rest långt tidigare) och var rädda för den främmande mannen, dråpliga berättelser från dem som trodde att trottoarerna faktiskt var av guld och sorgliga från dem som tvingades lämna ett litet syskon i sjukstugan intill. Bara en gång i veckan fick de sjuka barnen besök av sina anhöriga. Naturligtvis dog en del på Ellis Island.

Museet är tänkt som en hyllning till alla de människor som kom till USA. Här slapp de den religiösa förföljelsen och fattigdomen i ett krigshärjat Europa. Men utställningen drar sig inte för att kritisera hur mottagandet gick till. Efter en lång båtresa fick immigranterna trängas likt boskap och köa i timmar. Det förekom att korrumperade tjänstemän lurade de nyanlända med falska växelkurser och för dyra tågbiljetter till slutdestinationerna i landet. När de väl var på plats fanns avogheten från de redan bosatta: "Japs go home" kunde det stå på skyltar. Fackföreningarna drev kampanjer för att begränsa invandringen eftersom den sänkte lönenivån. Många släpptes heller aldrig in i landet då de var, eller ansågs vara, sjuka eller kommunister. Periodvis fanns dessutom kvoter, som gynnade personer från Nord- och Västeuropa.

På Ellis Island finns statistik i överflöd. Emellanåt är det ett tröttsamt redovisande av detaljer. Vissa godbitar fastnar man för och får sina funderingar kring. Varför blev så många ryssar skräddare, medan svenskar och norrmän blev jordbrukare? Ett antagande kan vara att i den första gruppen fanns många judar och de fick gratis utbildning till sitt yrke av sin nya församling. Från Skandinavien kom en hel del från stora barnkullar på landet där vanligen bara en kunde ärva gården, så var det i alla fall i farbror Alberts fall.

Albert Gripenberg gifte sig med Signe, dotter till kusinen Leander Hanson. De bosatte sig i Bronx och senare på Long Island. På ålderns höst flyttade familjen tillbaka till Finland och tog med sig en jättestor vit amerikanare. Den skumpade omkring på grusvägarna i födelsebyn under storögd beundran av oss barn. Kanske ett återvändande som många av dagens invandrare i Europa drömmer om att få göra.

Pia Gripenberg

Senast uppdaterad 2008-05-01 15:19