En utflygt i Sibirien III

Skrivet av Johannes Granö

2007-12-23 15:43

En utflygt i Sibirien.

Af Johannes Granö

III

(Forts. o. slut fr. n:ris 67 o. 75.)

Wägen från nattherberget till Daniloffska guldvaskeriet gick öfver höga bergåsar, der snön legat redan länge. Man hade lofvat oss en storartad utsigt från en höjd, hvaröfver vi skulle passera. Men en tjock dimma omhöljde hela höjden, så att vi voro som i ett moln der uppe, och sågo förty ingenting. Stark köld herrskade redan i de högre regionerna, ehuru man hade ett blidt höstväder der nere i dalarna. I närheten omkring oss fanns det ock flere berg, der snön låg hela sommaren om.

Öfver hufvudtaget gick hela vår väg genom ganska farbara pass och öfver icke så svår bestigliga berg. Blott just innan vi kommo till Daniloffska priskan" måste vi nedför en brant, som stupade så lodrätt att man hade svårt att hållas i sadeln. Denna ås låg halfannan verst (4,500 fot) öfver floden Feodoroffka, som flöt nere i dalen. Emedan vår väg gick, som sagdt, för det mesta i någon ådal och genom höga skogar, så var utsigten ock trång. Men att man har storartade utsigter i Altai bergen är verldsbekant. Af en naturforskare, Klemens i Minusinsk, hörde vi, att trakten vid floden Abakans källor är särdeles storartad. Han sade sig icke hafva sett någonting der-med jemförligt, ehuru han rest genom Schweiz och Europa i kors och tvärs. Af vattnet i floden Fedoroffka, som liknade ett lerspad, förstodo vi att här vaskades guld. Snart sågo vi ock egendomliga byggnader, som voro beprydda med den kejserliga flaggan. Byggnaderna voro guldvaskerier. Den första lutheran, som vi träffade derborta, var en deporterad schweizare, hvilken i sin ungdom låtit inlocka sig att deltaga i det polska upproret. Såsom medicine studerande hade han någon kännedom i kirurgi, och blef omsider antagen till fältskär vid detta guldvaskeri. Numera försökte han på egen hand vaska guld. Af hela hans uppförande kunde man förstå, att han ansåg sitt lif vara förfeladt. Han hade gift sig här med en rysinna, men tårarna, som glänste i hans ögon vid tal om hans ungdomstid, tydde på, att han icke hade funnit den lycka, som han väntat sig i lifvet. Att komma i sådana förhållanden till mindre bildade menniskor, och att sakna hopp om att kunna gifva någon uppfostran åt sina barn, samt att ännu ytterligare vara skiljd från sina närmaste genom en sådan skranka, som olikheten i religionen är, se detta är allt saker, som nog kunna fördystra ens lif.

Sedan vi tillsammans med vår schweizare beskådat några mindre vaskerier, begåfvo vi oss af till det derifrån blott några verst aflägsna Daniloffska vaskeriet. Hela detta flodområde hade hr Daniloff från Krasnojarsk arrenderat af någon furstlig person i S:t Petersburg. Han gaf tillåtelse åt hvem som helst att vaska guld der, dock med det förbehåll, att allt guld skulle lemnas åt honom enligt 3 rub. för solotniken. Daniloff måste   betala ett nog drygt arrende, samt dessutom ett par tusen rubel för hvarje pud guld, som han vankade. Innan man når det guldförande jordlagret, måste man undanskaffa ett jordlager, ofta af ända till tre alnars djup. Jorden, der guld fanns, liknade mycket den rödaktiga åkermylla, som ofta förekommer i Finland å stenbunden mark. Sällan kan man vid dessa vaskerier bland guldmassan upptäcka en guldbit. För par år sedan skall det dock hafva händt en gång, att man funnit en guldklimp, som vägt några skålpund.

Vid vår ankomst till Daniloffska guldvaskeriet stodo några karlar utanför en arbetarebostad. Antagande att någon finne kunde finnas bland dem sade jag på finska: Onko tässä ketään suomalaista." On kyllä," svarade ett par röster; och en skyndade före oss till kontoret, der han underrättade att finska pastorn var kommen. Han kände mig nämligen från i fjol, då han var i Werchne-Suetuk vid min dervaro. Vi följde efter till kontoret och presenterade oss der för värden sjelf, som för tillfället vistades vid priskan, samt för hans son, en fulländad gentleman, som om vintrarna vanligtvis bodde i S:t Petersburg. Såsom tillfälliga gäster befunno sig der ispralniken öfver Altai bergen, en jätte, som vägde 20 lisp., samt en herr Horst, disponent öfver fyra guldvaskerier, tillhörande sydaltaiska guldvaskare bolaget i S:t Petersburg. Herr Horst var lutheran, bördig från Narva, samt en högst präktig karl. Han blef för oss här i Altai en riktig skyddspatron. Huru menniskorna, genom att höra till samma kyrkosamfund, känna sig dragna till hvarandra, det torde en och hvar hafva erfarit, som rest litet ut i verlden. Som en glädjande erfarenhet kan jag nämna, att jag i Sibirien icke påträffat bland våra lutheraner en sådan likgiltighet och fiendtlighet mot kristendomen, som man ofta i Finland träffar hos dem, som gerna vilja heta de bildade."

Horst beslöt att stanna hos Daniloffs, tills vi blefvo färdiga att komma derifrån. Vi skulle nämligen sedan följa honom till hans distrikt, der han, för att begagna ispralnikens ord, bodde som en prins. Horst hade nämligen några lutheraner i arbete och ville sjelf begå Herrans nattvard i sitt hem.

Som sagdt, Horst tog en faderlig vård om oss så snart han fick tag i oss. Till vår förundran befalde han hos Daniloffs öfver både husbonde och tjenare. Då han märkte att vi voro våta och smutsiga om våra fötter, fick gamle gubben Daniloff order att hemta oss torra skodon. Detta uppdrag fullgjorde ock miljonären utan någon motsträfvighet. Jag fick nu den äran att träda i hans skor, men kände mig hela qvällen synnerligen ostadig på mina ben. Om aftonen fann jag att orsaken härtill var cedernötter, af hvilka jag hällde ungefär ett hälft qvarter från hvardera stöfveln!

Andra dagen på aftonen lät jag sammankalla de lutheraner, som funnos här. En församling, uppgående till tolf personer, vill jag tro, infann sig, af hvilka, så när som på två, alla förstodo finska. I all enkelhet vittnade jag   för   dem om Jesus, syndarenas, Frälsare, samt förmanade dem att bruka Guds ord. Till min ledsnad och förundran hörde jag nu, att de alls inga böcker hade. Hvad skulle vi med dem," sade de, vi hafva ju aldrig tid att tänka derpå, då vi hafva blott två fria dagar på hela sommaren." Man förmodade att omkring femtio lutheraner arbetade å de närbelägna vaskerierna. Hvad deras materiella vilkor vidkommer, så är derom ingenting att säga. En sund och kraftig föda bestås dem samt god aflöning, men så är också arbetet tungt och tröttsamt. Isynnerhet föreföll det obarmhertigt, att arbetarene beröfvas! den sabbatshvila, som Gud sjelf förordnat, och som är så behöflig för kroppen efter sex dagars tungt arbete.

Huruvida våra lutheraner skulle använda sina lediga stunder till Guds! ords betraktande, om de hade sådana, är tu tal om. Ty hade de lust till ordats begagnandej så nog vore det alltid om qvällarna t. ex. någon ledig stund dertill, ty deras ting" få de stundom rätt tidigt fullgjorda.

Men den naturliga trögheten och likgiltigheten tager snart helt och hållet öfverhanden, så att dessa arma menniskor slutligen föga bry sig om annat än att få guld. Huru någon slags andelig vård kunde fås åt dessa menniskor är svårt att säga. Men att här vore ett nog tacksamt fält för! en kolportör eller missionär, tycker jag. Men att detta är blott en from önskan, så länge som det finns byar med flere hundra personers befolkning, som sakna all annan andlig vård, än den de hafva af att en prest besöker dem an eller två gånger om året, är beklagligtvis helt visst. Liten var den hjelp jag kunde bibringa dessa mina trosförvandter, isynnerhet som jag kunde medföra blott högst litet böcker. Dock hade resan den nytta med sig, att jag lärde mig känna denna vrå af min vidsträckta församling. Men Herren Gud, som kan göra ett enda ord, i rättan tid taladt, fruktbärande för mången själ, kan nog ock låta växa en skörd, härligare än vi kunna tro, af det. utsäde, som vi i svaghet utså. Men på det att min berättelse icke måtte bli allför tröttande för läsaren, måste, jag afkorta min beskrifning om vistelsen i Altaibergen.

Genom hr Horst's försorg fingo vi hästar, som buro oss och vår packning till floden Tom. På denna färd passerade vi förbi en grotta, till hvilken vi sågo ingången men tiden medgaf icke att gå in i den, hvilket, enligt hvad jag tyckte mig finna, lagen annan heller hade haft tid till. Längs floden Tom styrde vi nu ner åt Kusnietsk. Vår farkost bestod af en urhålkad aspstam, var omkring två alnar bred samt tio à tolf alnar lång. Utsträckta på filtar ock björnhudar, af hvilka jag som present bakom ett vackert exemplar af Horst, reste vi nu beqvämt, samt beundrade den ena storartade utsigten efter den andra. Det härligaste höstväder rådde. Färden utför floden går snabbt och utan att årarna behöfva anlitas; men de som reste mot strömmen, tycktes hafva ett mödosamt arbete. På ett par ställen köpte vi af Kusmietska tartarer fisk. Harr, taimen   och flere läckra fiskarter fångas i Tom, och vi köpte fisk för ett billigt pris, samt hade vår båtsman att koka den åt oss. Hr Horst hade ock försett oss med en god matsäck, så att vi ingen brist ledo ehuru Appelgréns försök att stärka vårt matförråd, genom att med revolver skjuta sjöfåglar, slog fel.

I Kusnietsk dröjde vi tre dagar, under hvilken tid vi bodde i hr Horst's hus, till hvars fru vi medförde ett bref från hennes man. Min klockares Matti Saaris, son uttjenade här vid bataljonen sin värnepligt. På min anhållan utkommenderades han att stå oss till tjenst under vår vistelse i Kusnietsk. Helt oförmodadt träffade vi i denna aflägsna stad en landsmaninna, en mamsell Molander, bördig från Jakobstad. Hon hade lefvat tjugofem år i Sibirien och var nu barnmorska i Kusnietsk. På hela denna tid hade hon ej träffat någon luthersk prest, samt hade glömt bort sitt modersmål nästan helt och hållet. ;;Nog går det harascho, kack ja adin talar" (Nog går det bra då jag talar för mig sjelf). försäkrade hon, men att så apropos tala svenska med andra menniskor, det var platt omöjligt. Från minnet kunde hon dock läsa stycken från katekesen, samt ville hon nödvändigt visa mig, att hon icke glömt att läsa från bok. Flere upprepade gånger bad hon mig att hålla för henne skriftetalet på svenska. Sedan hon uttjenat sin tid och bekommit pension ville hon återvända till hemlandet. På en höjd invid staden Kusnietsk ligger en gammal tartarisk fästning, som Appelgren tecknade af. Ryssarne intogo den i början af sextonde hundratalet och hafva sedermera utvidgat befästningarna. För ett par år sedan hade elden förstört större delen af staden, hvilken icke mycket skiljde sig från en vanlig rysk by.
                                  |
Under vår vistelse i Kusnietsk besöktes staden at arkhieren från Bisk, hvilken höll messa i de flesta kyrkor i staden. Att han äfven höll någon slags predikan slutar jag deraf, att ett fruntimmer frågade af en, som varit i kyrkan: skälde han nu igen som vanligt".

Då vi uppbröto från vårt qvarter, öfverlemnade värdinnan åt oss en matsäck, och då vi försökte krusa oss ifrån den, så hörde vi att det är en Sibrisk sed, som ej kan uraktlåtas.Vägsträckan från Kusnietsk till Barnaul utgör 280 verst, samt går för det mesta genom fruktbara och bördiga slättmarker. Barnaul är en ganska välbygd stad, med rik tillförsel af allhanda matvaror, hvilka här äro nästan billigare än i Omsk. En stor mängd tjenstemän, mest ingeniörer, bo här. Barnaul är hufvudort för bergsverken i Altai. Hit hemtas allt guld, som vaskas i Vestra Sibirien, samt smältes här. Det guld, som i Barnaul smältes, lärer uppgå till omkring 400 pud årligen. Dessutom smältes der silfver, till hvilket belopp, kunde iag ej få reda på. Vi besågo alla dessa kronans fabriker. Intressant var det att se genom huru många olika ugnar och kittlar den silfverhaltiga stenen måste gå, innan silfret afskiljdes.

I Barnaul fins en luthersk kyrka samt bostad för pastorn. Tomsk och Barnaul höra till samma kyrkosamfund. Förut har presten bott i Barnaul, men då nu församlingen efter flere års vakans erhöll senaste höst prest, var han förpligtigad att taga sin bostad i Tomsk. Finsk skrift- och nattvardsgång höll jag i Barnaul. Församlingen bestod blott af fyra personer, alla fria menniskor, ty inga deporterade få bo i Barnaul. Sydvest från Barnaul grundlägges för närvarande en finsk koloni af petersburgska finnar, och skulle der nog finnas jord, sade man, för emigranter. Jorden är kejsarens personliga tillhörighet, och har jag hört, att man gerna emottager lutheraner dit. En synnerlig vänlighet och gästfrihet rönte vi i lutherska kyrkovärden doktor Sass' hus, der vi tillbragte alla våra lediga stunder. Appelgrén var annars upptagen med att afteckna några fornsaker i stadens museum.

Efter en två dygns resa i flygande fart kommo vi till Tomsk och funno der välbehållen vår klockare Matti, som efter åtskilliga vedervärdigheter kommit till Tomsk en vecka före oss, och nu bodde hos vår landsman Plathan, som, vare det i förbigående sagdt, är   den bäste af alla våra deporterade. Här fingo vi nu ock höra att professor Aspelin lyckligen kommit ända dit, samt afrest med ångbåt till Tjumen. Och så kan jag nu anse beskrifningen öfver denna vår resa vara afslutad.

Ur tidningen "Finland no 82"
10.04.1888
Redigerat av Elof Granholm 23.12.2007

Senast uppdaterad 2007-12-23 15:53