En utflygt i Sibirien I

Skrivet av Johannes Granö

2007-12-23 13:05

En utflygt i Sibirien.

Af Johannes Granö.

I.

För ,,Finlands" läsare vill jag för tälja något om min senaste resa till Werchne Suetuk i Östra Sibirien. Resan dit skedde under förra delen af augusti månad. Ingenting synnerligt har jag att berätta om ditresan, som i allo gick lyckligt. Blott det kunde jag omnämna, att jag på ett gästgifveri på andra sidan om Marinsk sam manträffade med en från Petersburg återvändande japanesisk beskickning. I sällskap med denne reste jag sedan ända till Atsinsk, hvarest våra vägar skiljdes åt. De berättade att kejsaren var rest till Finland, då de voro i Petersburg, samt frågade om det fans mycket finnar i Sibirien, huru ofta jag måste resa om året, samt om det var föreskrifvet huru mycket man skulle gifva i drickspenningar åt kuskarne etc. I sitt uppträdande voro de så belefvade, som trots någon europeisk gentleman.

Under min vistelse i den finska kolonin inträffade professor Aspelin derstädes. Emedan min resa så länge fördröjts, för de alltid krånglande resemedlens skull och årstiden redan var framskriden, så uppgjordes dock inga andra reseplaner, än att vi tillsammans skulle fara från Minusinsk åt Tomsk till, samt dröja något på de för våra forskare intressanta platserna. Några dagar efter Aspelins afresa återvände äfven jag till Minusinsk.

Emedan jag midnattstiden inträffade i staden, ville jag icke oroa någon, u-tan beslöto vi med min klockare Matti, att sofva i tarantassen. I morgongryningen uppväcktes vi med hemlandstoner, med sången aamulla varhain" o. s. v. Rösten igenkände jag genast, ty med samma sångare hade vi tillsammans under skoltiden gifvit mången serenad och sjungit mången sång. Sångaren var ingen annan än den andre af den Minusinska expeditionens medlemmar, Appelgrén. Återseendet var dess kärare, ju längre från fädernetorfvan vi voro. Sedan jag orienterat mig litet i det nya bolaget, som sannerligen, (vare det dem till heder sagt) mera hade omsorg om att arbeta för vetenskapen än att se om sin beqvämlighet, uppstod fråga om att Appelgrén och jag skulle göra ett besök bos Sajoterne. Detta hade ock varit expeditionens plan, ifall jag hade förut anländt, men för den sena årstidens skull hade tanken uppgifvits. På södra, eller kinesiska sidan om Sajanska bergen fins det nemlige i ett berg, vid floden Kemtchuck, en inskrift med blott på dessa orter förekommande okända tecken. Denna ville våra fornforskare hafva aftecknad. Vi frågade af en och annan, om man nu mera kunde företaga resan. En del trodde att det var omöjligt, emedan, snö redan fallit för en par veckor sedan uppe på bergen, andra åter trodde, att man nog kunde komma ötver till Sajoterne. Då inga säkra uppgifter kunde erhållas tyckte vi det vara bäst att göra ett försök, då vi nu en gång voro så nära. (I Sibirien tyck-ker man nämligen, att fyra å femhundra verst är en kort väg.) Det beslöts att Appelgrén, min klockare Matti och jag skulle fara till Kina för att söka den visa stenen". Professor Aspelin var tvungen att återvända till Finland, emedan hans tjenstledighet snart var tilländalupen. Efter hans afresa dröjde vi äunu en par dagar i Minusinsk, upptagna såväl af förberedelserna för vår resa, som ock med inpackningen af de funna fornsakerna. I och för resan uppköpte vi diverse nödvändig- hetsartiklar samt nålar för byteshandel med Sajoterne. Hos desse är det ryska myntet icke gångbart. Den med sajotiska förhållanden myc-ket bekante handlanden och stadschefen i Minusinsk, Safianoff, lånade oss sitt tält, sina läder säckar, afsedda för packningen på hästryggen, samt gaf oss der till tvenne rekommendationsbref till Sajoterne, hvilka bref sades vara af större kraft och verkan i Mongoliet, än ett pass från hvilken myndighet som helst.

Sålunda utrustade afreste vi från Minusinsk den 10 september, togo vägen åt sydvest, för att börja vår öfverfart från byn Arbat. I sagde by bodde en Safianoffs bokhållare, till hvilken vi medförde ett bref, med uppmaning att skaffa oss hästar. Ju närmare bergstrakten vi kommo, dess mera bottenlösa blefvo vägarna. Trettiofem verst innan vi kommo till Arbat måste vi utbyta vår kärra mot ridhästar. Genom det myckna vattnet hade broarna blifvit så förstörda, att det var ställvis svårt att komma ötver. Komna till Arbat läto vi kalla på Safianoff bokhållare. Denne sade, sedan han läst brefvet, att han trodde det vara omöjligt att nu komma öfver bergen. Ty snön, som fallit ända till två arschins djup der uppe, höll på att smälta, så att alla floder hade svämmat öfver. Han föreslog att vi skulle vänta några dagar, då det kun-de hända att vattnet fölle, ifall regnet upphörde, då ville en bonde från Arbat, som sjelf med det första hade af nöden att fara till sajoterne, blifva vår förare. Vi beslöto derför att vänta. Detta uppehåll kom mig väl tillpass. Ty under alla omständigheter ville jag besöka Abakanska jernruket, emedan jag hade hört att der skulle finnas lutheraner, som länge hade väntat att någon prest skulle besöka dem. Äfven Appelgrén ville gerna dit, för att ytterligare försöka taga reda på, hvar i den inskrift funnes, som Aspelin och han redan engång förgäfves letat efter. I väntan på vackert väder foro i vi alltså till jernbruket, dit det från Arbat var blott cirka 20 verst. Vi anmälde oss på kontoret. Jag anhöll om att lutheranerne skulle un-derrättas om min ankomst, samt att rum för gudstjenstens hållande den påföljande dagen skulle åt mig i ordning ställas. Huru klent vi än i språkligt hänseende uppträdde, så emottogos vi med tillmötesgående och vänlighet öfver allt. Hos förvaltaren bjödos vi på en enkel smörgås.

Våra, landsmän, Hammarström och Enberg, som för två år sedan varit på bruket, kom man ihåg och frågade efter. Ett angenämt minne hade desse suomen pojat", som de i Werchne-Suetuk allmänt kallades, efterlemnat öfver allt hvar de framfarit; och det icke minst hos oss finnar här i Omsk. Som kommunikanter anmälde sig hos mig par finnar, några ester och tyskar; så att gudstjensten bivistades af ett tiotal personer. En stackars Wöråbo träffade jag äfven der, som vid tillfället var rusig. Till gudstjensten infann han sig ej heller.

Ett tiotal lutheraner sade man vi-stas i skogarna, sysselsatta vid kokmilorna, och andra åter sades vara på skördearbetet i de kringliggande byarna. På bruket rådde stor stiltje, förorsakad af egarens ruinerade affärsställning. Om bruket skulle drifvas med skicklighet och energi, så vore det mera inbringande än någon guldgrufva, försäkrade man oss. Detta var ock ganska troligt, då det fanns jern-malm på nära håll, innehållande 70 ända till 80 procent rent jern. Jernet skall vara af ovanligt god qvalitet samt har förty god afsättning. Bruket ligger i en kittelformig dal, omgifven af höga berg, af hvilka dock inga uppnå snögränsen. Klimatet är sundt och angenämt. Jordmånen är fruktbar och Abakan, som rinner genom dalen, har klart vatten och är fiskrik. Skogarna vimla af allt slags vildt.

Under vår vistelse vid bruket försökte Appelgrén taga reda på den omtalade inskriften, men det vill synas, som om en sådan aldrig funnits till. En vägvisare som gafs oss för att visa vägen till det efterfrågade stället, förde oss till en lodrät klippvägg, väl tusen fot hög, men på tillfrågan hvar inskriften fanns, svarade han, att han hvarken sett eller hört om någon sådan. Vägvisaren sändes att uppsöka någon annan i byn, som vore bättre underrättad om stället. Men efter en stund återkom han med det besked, att ingen menniska, icke ens en åttiårig gubbe, som hela sitt lif bott här, hört talas om någon inskription i hela nejden. Nöjda voro vi dock öfver att vägvisaren fört oss hit, ty en sådan tafla fick man icke skåda alla dagar. Malmbrottet besökte vi äfven, och hade uppsyningsmannen öfver arbetet varit tillstädes så hade man gifvit åt oss naturliga magneter, försäkrade man oss. Af sådana skulle det finnas mycket vid jernbrottet, ty annorlunda kan man icke kalla stället, emedan de utbrutna styckena bilda färdigt tackjern. Järnet skall kosta bruket 80 kopek pudet på ort och ställe. Långs med floden Abakan och Jenesej kan man nedflotta detsamma.

På middag blefvo vi inbjudna till en estnisk familj, hvars barn jag hade döpt. Med nöje emottogo vi inbjudningen, ty huru man än försöker se sig för kommer man dock att få draga till svältremmen på sådana resor. Bröd och thé blir ens dagliga spis ofta nog i veckotal. Då tyskarne sågo, att vi icke höllo oss för goda att gästa hos en est, tyckte de sig kunna också inbjuda oss till sig. För att icke såra dem, gjorde vi ett besök hos en tysk samt undfägnades der ned thé, bärsylt etc. Som en före teelse af eget slag| vill jag omnämna kyrkovärden vid bruket, ty en mera tolerant kristen har jag aldrig påträffat. Han presenterade sig för mig som en renlärig lutheran, samt besörjde om allt, hvad en kyrkovärd har att ombesörja. Men detta gjorde han icke blott åt den lutherska presten. Då en grekisk andlig kom till orten, betjenade han honom lika troget, samt an tätade rökelsekaret i den ortodoxa kyrkan o. s. v. Kom åter en romersk katolsk prest dit, sällade han sig till hans församling, dit han ock i egen-skap af polack ansågs höra. Sedan vi utträttat på bruket, hvad vi hade att uträtta der, foro vi tillbaka till Arbat, för att slutligen få höra huru det blefve med resan till Sajoterne. I följd af det ihållande regnet hade vattnet allt fortfarande stigit. Några jägare, som dagen förut kommit öfver floden, den vi skulle komma att öfvervada på sjuttiosju ställen, hade vid öfvervadandet blifvit våta ända upp under armarna. Derför förundrade det ej oss synnerligen, att icke någon åtog sig att företaga en sådan resa med oss på senhösten. Husbonden i vårt qvarter, en äkta kosack, afrådde oss också bestämdt från att fara, ty han sjelf hade icke kunnat se om sina giller och fällor på två veckor, ehuru han för-modade att dyrbara pelsdjur höllo på att ruttna i bragderna. Då man tillika berättade för oss det sätt, hvarpå några sajoter, som för en vecka sedan afrest till sina hem, burit sig åt för att komma öfver floderna, förlorade vi hoppet att komma till det ,,himmelska riket". Sajoterne hade nämligen bun-dit sina kläder bak på nacken, fattadt tag i hästarnes svansar, drifvit dem i floden och simmat så öfver i issörjan. På detta sätt ville vi dock icke färdas. Motbjudande var det ock att börja återtåget till Minusinsk, då vi engång voro så långt vestvart. Vi började uppgöra en ny reseplan, hvarom vi snart blefve ense. Sommartiden kan man nämligen med ridhäst komma öfver syd-Altai bergen till Kunistsk i Vest-Sibirien. Denna väg, som ännu var farbar och mindre besvärlig än den till Mongoliet, beslöto vi taga. I vetenskapligt hänseende var det för-delaktigt för Appelgrén att taga denna väg, och jag hade redan länge närt hos mig en stilla längtan att komma till guldvaskerierna i Altai bergen, ty der arbetade ett icke ringa antal lutheraner, hvilka saknade all själavård. Dessutom hade jag mig bekant att det fanns några finnar såväl i Kusnietsk som Barnaul, hvilken senare stad äfven Appelgrén gerna ville besöka för det der befintliga museets skull. Matti blef skickad till Minusinsk, för att derifrån föra Appelgréns tarantass och våra saker till Tomsk, der vi skulle sam-manträffa med honom.

Ur tidningen "Finland no 67"
20.03.1888
Redigerat av Elof Granholm 23.12.2007

Senast uppdaterad 2007-12-23 14:55