| Gotland och Uppland i Finlands forntid |
| Skrivet av C.A.Nordman |
| 2007-10-23 20:46 |
|
GOTLAND OCH UPPLAND
I FINLANDS FORNTID C. A. NORDMAN (1935) I företalet till den finska översättningen av Nya Testamentet, som utkom år 1548, omnämner Mikael Agricola med några ord nationalitetsförhållandena i Finland. Kustfolket i Nyland, i Raseborgs och Borgå län säger han och likaså alla skärgårdsborna i Kaland och österbottningarna, som ännu i dag tala svenska, ha ursprungligen kommit från Sverige och Gotland. Ty då finnarna, som då voro hedningar och bodde på fastlandet, enligt sin vana ville skada skärgårdsborna i Kaland, så skulle dessa ha kunnat med båtar eller fartyg söka hjälp och skydd i Sverige som hos sina fränder och vänner. Därför hava de långt tidigare varit kristnade än de övriga invånarna i detta Finlands stift och land. Mikael Agricolas ord återspegla synbarligen i huvudsak förhållanden vid ingången till medeltiden. Detta framgår av att han omtalar den svenska befolkningen i Nyland och Österbotten, som att döma av arkeologins vittnesbörd icke inflyttat förrän i historisk tid. Men orden om de kristna skärgårdssvenskarna i Kaland, i norra Egentliga Finland, Nystadstrakten, kunna gälla tiden före det första korståget. Och då Agricola, jämte Sverige i allmänhet, nämner Gotland som finlandssvenskarnas ursprungliga hemland, tager han fasta på en faktor, som varit av den allra största betydelse för kulturutvecklingen i Finland under förkristen tid. Då jag försöker ge en flyktig skildring av förbindelserna mellan Finland och Sverige under den förhistoriska tidens sista århundraden och vid övergången till medeltiden, måste skildringen i själva verket i främsta rummet gälla kontakten Finland-Svealand och Finland-Gotland. För att vinna en bakgrund för denna skildring måste vi emellertid gripa tillbaka till tiden kort efter Kristi födelse och ge en skiss av Finlands kultur och folk vid denna tid, så långt de arkeo- logiska källorna medgiva detta. Under den romerska järnåldern, de första fyra århundradena e. Kr., omfattade bosättningen i Finland blott en ringa del av landet: bygden sträckte sig utmed kusten från västra Nyland till norra Eg. Finland, längs Kumo älvdal från Nakkila upp mot Tammerforstrakten och därifrån söderut, omkring de sydtavastländska sjöarna. I södra Österbotten, i socknarna öster om Vasa, fanns kring Kyroälv en isolerad men relativt rik bygd. Allt landet utanför dessa områden var öde, det var för att använda ett finskt ord erämark, som utnyttjades av fångstmän från bygderna och av kringströvande lappar. Här visar sig redan den dualism, som förblev ett av de grundläggande dragen i Finlands ekonomiska liv ända upp i medeltiden: å ena sidan bondebygden, där jordbruk och boskapsskötsel giva livet dess prägel, å andra sidan ödemarkerna, vilkas rikedomar framför allt pälsverket fångstmän och köpmän från kustbygderna tillgodogjorde sig och vilka skapade förutsättningen för den handel, som i sin tur tillförde landet så många befruktande impulser. Under århundradenas lopp utvidgades bygden småningom: ett av de viktigaste kapitlen i Finlands äldre kulturhistoria är historien om erämarkernas uppodling. Det är ett långt kapitel: Gustav Vasa skrev några av dess betydelsefullaste sidor, då han igångsatte kolonisationen av norra Tavastlands och norra Savolax ödemarker. Men vi böra här till en början hålla oss till förhållandena mer än tusen år tidigare. Kulturen i de starkt begränsade bygderna i södra och västra Finland har under den romerska järnåldern en färg, som är helt igenom germansk, men icke nordisk, icke svensk. Den är en utstrålning av den gotiska kultur, som vid denna tid behärskade Ostpreussen och därifrån underlagt sig största delen av Lettland och Estland. I dessa länder har den övertagits av primitiva finska stammar, som kulturellt helt gotiserats, och med finska inflyttare, möjligen i följe med enstaka gotiska köpmän, har den förts över Finska viken och slagit djupa rötter i bygderna vid åmynningarna i sydväst. Den gotiska kulturen i Finland uppbars således av finska stammar. Men i denna gotisk-finska miljö, skarpt avtecknande sig mot omgivningen, visa sig spridda drag, som icke kunna tolkas som annat än tecken på en förbindelse med Sverige. Det är en serie fornsaker av otvivelaktigt skandinaviskt kynne, funna både i sydväst, i Eg. Finland, och norrut, i Österbotten. I regeln ha vi att göra med lyxföremål, dyrbara smycken ringar och spännen eller vapen. De ha införts från Sverige, från mellersta Sverige till sydvästra Finland, stundom helt säkert från Norrland över Kvarken till bygden i Kyrodalen; också enstaka romerska föremål finnas bland importsakerna. Men denna import tyckes icke ha haft någon större betydelse för omformandet av det gotiskt-finska, vad den medfört är flytgods på kulturens yta, de djupa strömmarna ha haft sin gång oberoende därav. Och föremålen av svensk art hittas spridda i en fyndmassa av annan härstamning, de förtäta sig icke på stora fyndkomplex, de ge tillsvidare icke möjlighet till påståendet, att en svensk bosättning funnits i Finland under den romerska järnåldern. Och vad de sydvästliga, kontinentalgermanska drag innebära, som redan under denna tid begynna framträda, är ännu en outredd fråga. Bilden förändras under folkvandringstiden, som efter arkeologiskt språkbruk täcker tiden från c. 400 till vikingatidens början inemot 800, kanske icke så mycket under dess början men i varje fall från 500-talet framåt. Detta är i och för sig ingenting överraskande. Jag påminner om att folkvandringstidens senare del var en tid av stark svensk maktutveckling. På Gotland växte sig den redan tidigare rika kulturen allt starkare och antog en egenartad särprägel; som handelspolitisk faktor framträder Gotland nu på allvar som den viktigaste i hela Östersjöbäckenet. I Uppland uppstod ett centrum, vars betydelse bäst visas genom hövdingagravarna i Vendel, Ultuna och Valsgärde med deras ypperliga och slösande rika fynd. Denna inre växt tog sig uttryck i yttre expansion; Ivar Vidfamnes genom sagorna kända namn har knutits till de politiska tilldragelser, som under 600-talet omformade förhållandena i stora delar av Östersjöområdet. Ett ypperligt belägg för arten av dessa tilldragelser har givits genom de svensk-lettiska undersökningarna vid Grobin i Kurland: här har ett vidsträckt gravfält av gotländsk typ med gotländska fornsaker upptäckts vid sidan av ett icke mindre betydande uppsvenskt: gotländska köpmän och krigare från Mälartrakten ha i förening underlagt sig landet öster om Östersjön. Samtidigt har gotländsk handel riktats även mot västra Estland. Likartade skeenden kunna utläsas ur de fynd från folkvandringstiden, som kommit i dagen i Finland. Åland bör här, först nämnas. Från denna ögrupp känner man inga fynd från den romerska järnåldern. Förmodligen beror detta på en tillfällighet: det är mycket möjligt, att denna lakun skall fyllas genom framtida fynd. Men i varje fall är det påtagligt att under folkvandringstiden, framförallt under 600-talet, bosättningen här starkt ökats; flera fynd med fornsaker av gotländsk typ visa att gutarnas handel sträckt sig hit, andra tyda på kontakt med mellersta Sverige. Denna kontakt var icke någonting övergående: den goda åländska jorden togs upp av en svensk bondebefolkning, om vars talrikhet under följande skede de stora bygravfälten vittna och vars ättlingar än i dag sitta på de gamla gårdarna. Men det gotländska inslaget, som till en början hade en icke ringa styrka, sjunker snart i bakgrunden: under vikingatiden är Ålands kultur nästan identisk med Mälarlandskapens. I Österbotten ligga förhållandena helt annorlunda till. Här fortsätta till en början de förbindelser tvärs över Kvarken, som redan nämnts på tal om den romerska järnåldern: nordsvenska och norska fornsaker ha på denna väg importerats, men, om någon egentlig inflyttning ägt rum, veta vi ej. Snart visar sig emellertid ett gotländskt inslag av icke ringa styrka: man kunde nästan tänka sig en gotländsk inflyttning, åtminstone handel. Och så till sist den tredje av de färger, vilkas blandning ger Österbottens folkvandringstidskultur dess ton: ett utflöde från den uppländska Vendelkulturen, skönjbart främst i fyndrika vapengravar. Alltså detsamma som i Grobin i Kurland: Gotland och Vendel vid varandras sida, troligen gutniska köpmän och krigare från Svealand. Dessa svenska fynd dominera h. o. h. det österbottniska materialet från 600-talet och 700-talets början, de säkert finska föremålen flertalet av dem kvinnosmycken äro jämförelsevis få. Utan något som helst tvivel ha här svenska hövdingadömen grundats. Förutsättning för deras existens var utom maktkällan i moderlandet den bördiga om än stenströdda jorden och de vidsträckta inlandsödemarkerna, där pälsdjursfångsten lovade ett rikligt utbyte. Också i sydvästra Finland gör sig under folkvandringstiden jämte kontinentalgermanskt svenskt inflytande gällande, både mellansvenskt och mera sporadiskt gotländskt. Tydligast kan detta kanske konstateras i norra Eg. Finland och nedre Satakunda, men någon fast svensk bosättning låter sig likväl ännu icke påvisa. Det är dock sannolikt att svenska köpmän och hantverkare under 600-talet slagit sig ned bland finnarna i kustbygden: den tämligen rikliga förekomsten av svenska smycken och vapen i Satakunda och södra Tavastland kunde då återföras på den handel med inlandet dessa bedrevo. I själva verket ha svenska föremål hittats så långt åt öster som österom Päijäne, i forna ödemarker, som vid denna tid bebyggdes. Denna insippring av svenska föremål i den finska receptiva kulturmiljön ledde till en företeelse, som för Finlands kulturhistoria var av minst lika stor vikt som oah i själva verket av mera varaktig betydelse än uppkomsten av de svenska hövdingadömena i Österbotten. Jag har tidigare påpekat, att finnarnas kultur under den romerska järnåldern helt och hållet byggde på gotisk botten. Nu ersattes det gotiska elementet av ett svenskt: svenska fornsakstyper och svensk ornamentik upptogos i stor utsträckning av finska hantverkare, omsmältes och förändrades i nationell anda, men likväl så att en analys kan tränga fram till den svenska förebilden. M.a.o., den sena folkvandringstidens och vikingatidens finska kultur bygger i mycket stor utsträckning på inflytanden från svenskt 600-tal: ehuru finsk i växt och blomning stiger denna kultur ur en jord, som vattnats av svenska källor. Under folkvandringstidens slut sina småningom dessa källor: tillflödet av svenska importföremål minskas påtagligen i sydvästra Finland men upphör icke helt. Sexhundratalets svenska expansion efterföljes av en tid, då icke alla vunna positioner kunna hållas. Allra tydligast se vi detta i Österbotten. Under 700-talet taga de svenska fynden slut, ingenting talar mera om de svenska hövdingadömen, om vilkas relativa rikedom under de närmast föregående århundradena fynden från Storkyro, från Vörå och Malax så vältaligt vittnat. Österbottenssvenskarna försvinna i mörker, varför och vart veta vi ej. Någon gammal sägen talar om att Nordnorge fått sin befolkning från Finland vi få lämna den åt sitt värde. Men från faktum komma vi icke: den gamla bygden i södra Österbotten ligger öde och tom. Det är anmärkningsvärt att också under vikingatidens början svenska inflytanden blott svagt tyckas göra sig gällande på Finlands fastland. Österbotten är fyndtomt, och i sydvästra Finland förekomma blott sporadiskt smycken och vapen, som med säkerhet kunna bestämmas som svenska importstycken. Vikingatiden var ju dock en period av svensk kraftutveckling och expansion, i minst lika hög grad som 600-talet, och man kunde a priori ha skäl att vänta sig en återspegling av denna kraftutveckling också i Finland. Men man får söka förgäves. Orsakerna härtill äro emellertid icke så svårfunna. De ligga dels på det ekonomiska planet, säkert också delvis på det psykologiska. Under 800-talet öppnades på allvar handeln på Ryssland, under århundradets senare del grundade svenska hövdingar det ryska riket. Nya och okända mål hägrade, Österns rikedomar lockade, strömmen av arabiskt myntat silver och dyrbara smycken utgöt sig över Norden. Ryssland var alla möjligheters land, som drog till sig allt initiativ, all företagarlust som kunde uppbådas i Svealand. Det var icke underligt, att Finland kom att stå i skymundan. Vikingafartygen följde den gamla skärgårdsleden utmed Finlands kust: förbi Lemböte på Åland, genom Föglö och Kökars skärgårdar, förbi Jurmo och Hitis till Hangö udd, vidare genom Ekenäs skärgård och till Porkala; ett danskt itinerarium från 1200-talets början beskriver denna segelled, som också var vikingarnas: enstaka fynd i skärgården markera hamnplatser, och längre i öster i Vederlax skärgård i södra Karelen vittna några vikingagravar om ett längre uppehåll på resan. I denna österviking, denna blandning av handel och krigståg och kolonisation, hade också Finland del, icke Finlands fastland men däremot Åland. Vi, minnas att kulturen på Åland sedan 600-talet var svensk, man kunde säga, att Åland då var en del av Svealand. Det var därför naturligt att ålänningarna drogos med i den stora rörelsen österut. Beviset härför finna vi i några rent arabiska myntskatter från 800- och 900-talen, som här kommit i dagen, och i en serie från Ryssland importerade fornsaker; allt dylikt saknas på Finlands fastland. Men det finnes dock ett annat område i Finland, som om än indirekte berörts av vikingafärderna. Det är Karelen. I kustsocknarna nordväst om Ladoga har hittats ett antal nordiska föremål, relativt talrikare än i sydvästra Finland. Dessa fynd ha ställts i samband med Torgny Lagmans berättelse om hur Erik Emundsson, under 800-talets senare del, erövrade bl. a. Kyrialabotn, Karelen, och man har tidvis tagit för givet, att här i det finska Ladoga-Karelen en svensk bosättning funnits. Så vittgående slutsatser behöva likväl icke dragas. Det är naturligast att uppfatta de svenska föremålen i Karelen som import från trakterna söder och sydost om Ladoga, där stora svenska kolonier funnos. Så länge inga svenska gravar anträffats i Karelen och så länge de stora fornborgarna här icke undersökts, kan ingenting utsägas om en svensk kolonisation. Men det svenska inslaget är likväl omisskännligt. Det övriga Finland låg som sagt i stort sett utanför vikingarnas intressesfär. Helt och hållet saknas dock icke spår av svensk handel i sydvästra Finland. Bland dem kunna nämnas några smycken av mellansvenska typer; omvänt ha enstaka finska smycken anträffats i Mälarlandskapen. Men de svenska inslagen i Eg. Finland äro dock helt oansenliga, och om under folkvandringstiden svenskar bosatt sig i kustsocknarna, så tyckas dessa nu ha uppsugits av och assimilerats med finnarna. Denna tid betecknar i själva verket en stark blomstring av den specifikt finska kulturen, som vidgar sina gränser i de sedan gammalt bebyggda landskapen i sydväst i Eg.Finland, Satakunda och södra Tavastland och underlägger sig nya områden i södra Karelen. I denna utpräglat finska kulturmiljö visa sig vid början av 1000-talet tydliga tecken på förnyade och förstärkta svenska inflytanden; detta gäller både sydvästra Finland och Karelen. Ett av dessa tecken är skattfynden med deras mängder av framförallt västerländska mynt anglo-sachsiska och tyska skatter vilkas sammansättning är densamma som de gotländska skattfyndens, vilka i hundratal bragts i dagen på den rika ön. Det är intet tvivel om att mynten förts till Finland av gotländska köpmän i utbyte mot de rikedomar i pälsverk vårt land kunde erbjuda. Men jämte myntskatterna visa smycken och vapen svenska och gotländska former: den gotländska vapenhandel med hedningarna, mot vilken påvarna på 1200-talet ivrade, florerade redan nu; affärslivet följer ju i regeln sina egna fördomsfria linjer. I många fall voro gutarna blott mellanhänder: svärdsklingornas inskrifter bekräfta ofta den mellaneuropeiska härstamningen. Ehuru det gotländska inflytandet dominerar, ha givetvis förbindelserna med Mälarlandskapen fortgått: både här och. på Gotland ha importerade finska föremål anträffats. Det förtjänar likväl påpekas, att t. v. inga belägg kunnat finnas för en aktiv finsk handel på Sverige; det är sannolikt de svenska köpmännen, som från sina färder hemfört de finska smyckena. Och ytterligare bör påpekas, att dessa finska arbeten icke tyckas ha utövat något inflytande på utformningen av svenska föremål: det svenska hantverket stod tekniskt och formellt så högt, att det icke lät sig påverka av den mer barbariska smak, om vilken de finska smyckena vittnade. Däremot kan man i Finland, t.ex. i finsk ornamentik, påvisa en mängd drag som inlånats ur svensk konst. Man frågar sig, varför vid 1000-talets början den svenska uppmärksamheten åter i högre grad riktades mot Finland; vid samma tid kan man f.ö. också iakttaga ett påtagligt uppsving i Gotlands handel på Estland. Svaret ger sig vid betraktande av förhållandena i Ryssland. Här minskades under 1 000-talets förra del det svenska politiska inflytandet, och handelsvägarna söderut gjordes osäkra av erövrande nomadfolk. Den gotländska handeln koncentrerades på Novgorod, och då det gällde att finna ersättning för de förlorade marknaderna i öster och söder riktades blickarna helt naturligt mot närmare mål: Estland, sydvästra Finland, Karelen; också här funnos möjligheter för en lönande handel. I sydvästra Finland spelade den gotländska handeln den största rollen i Kaland, detta samma Kaland, om vars skärgårdsbor Agricola säger, att de tidigare kristnats än finnarna och att de inflyttat från Sverige och Gotland. Från själva skärgården ha vi f. n. inga fornfynd; vi kunna således icke på arkeologisk väg vinna bekräftelse på Agricolas utsago. Men på fastlandet innanför äro de gotländskt färgade fynden talrika; de möjliggöra men bevisa icke antagandet, att här bott spridda svenskar insprängda i befolkningens finska massa, ty utan tvivel var befolkningen i stort sett finsk. Från Kaland ledde en gammal handelsväg mot nordost och norr genom Letala, Eura och Kjulo socknar till Kumo älvdal, där i Kumo socken ett ytterst rikt centrum. låg, vidare uppför älven mot Birkala och så söderut längs de tavastländska sjöarna. Längs hela denna linje ligga svenska fynd utströdda, vittnesbörd om en livlig handel som sträckt sig igenom hela 1000-talet och in i korstågstiden under 1100-talet; Kumo-dalen var en väg in till Finlands hjärta. Måhända fann även biskop Henrik, som blev Finlands patronus, denna väg. Erik den helige anses ju ha riktat sitt krigståg, det första korståget till Finland, mot Åbotrakten. Men legenden omtalar som bekant att biskop Henrik kvarstannade i landet, då konungen återvände till Sverige, och att han kristnade finnarna; en sägen uppger, att Henrik under sina färder kommit även till Kumo, där ännu rester av en liten träbyggnad visas, i vilken han säges ha predikat. Byggnaden är visserligen yngre, men eljes har sägnen en viss prägel av trovärdighet: utanför Eg. Finland fanns icke mången trakt av mera central betydelse för den finska kulturen, av missionsverksamhet på en sådan punkt kunde man vänta rika frukter. Sägnen och folkvisan anknyta Henriks död till Kjulo, vid den gamla handelsvägen från Kaland till Kumo. Här föll han för Lallis hand, nära dennes gård på Kjuloholm. Arkeologerna ha haft skäl att ställa sig tvivlande till denna version: nästan inga fynd ha funnits, som skulle ha visat, att Kjulo under vikinga- och korstågstiden varit en kulturbygd. Men för ett halvt dussin år sedan upptäcktes ett 60-tal, delvis ytterst rika gravar på Kjuloholm. I mansgravarna funnos bl. a. silvertauscherade vapen, delvis av gotländsk härstamning, kvinnogravarna voro rika på smycken av silver och brons av västfinländsk art. Huvudmassan av fynden tillhör 1000-talet, men ett mindre antal av gravarna bör hänföras till 1100-talet. Vi ha således här att göra med ett gravfält med ovanligt ståtliga fynd från seklet före Lallis tid och från hans egen. Gravfältet ger den arkeologiska bakgrunden för traditionen, ett starkt stöd för dess sannolikhet. Personligen tror jag, att Lallis släkt här är gravlagd, på den plats som traditionen utpekar som hans hemgård i Kjulo träsk. På träskets is mötte biskop Henrik sitt öde, och här restes senare på den lilla Kyrkholmen, på gamla kartor kallad S:t Henriks holme, ett kapell till martyrens minne, ett kapell vars grundvalar ännu delvis finnas bevarade. För första gången i Finland, tyckes det mig, räcka förhistoria och historia varandra handen. Med 1100-talet taga fornfynden slut i västra Finland. Enstaka gravfält i de tre landskapen Eg. Finland, Satakunda och Tavastland tillhöra denna tid; i regeln finnas bland fynden importerade västerländska vapen, ofta med ornamentik i gotländsk stil, och en silverkedja med vidhängande krucifix från Halikko i södra Eg. Finland är en ypperlig representant för gotländskt konsthantverk under 1100-talets början. Men kristendomen gör slut på det hedna gravskicket; gravfynden, som varit vår bästa källa till kännedom om dräktskick, om smycken och vapen, vilkas former och ornament möjliggjort slutsatser om handel och kulturförbindelser, dessa gravfynd försvinna, och urkundernas knappa data kunna ej ersätta dem: vi känna i själva verket långt bättre den materiella kulturen i västra Finland under hedendomens sista århundraden än under kristendomens första. Men i Karelen förändras förhållandena icke ännu. Den karelska kulturen upplever under korstågen en slutblomstring, vars rikedom avspeglas i de talrika fynden. I den karelska fyndmassan avtecknar sig tydligt ett starkt gotländskt inslag: gutarnas handel på Karelen efterlämnade djupa spår. Vi minnas, att åtskilliga varjagiska föremål från vikingakolonierna söder om Ladoga anträffats i socknarna nordväst om sjön; de tillhöra 800900-talen. Vid början av 1000-talet visar sig i Karelen, liksom i västra Finland, gotländska inflytanden i fynden: västerländska myntskatter, vapen, smycken. De tillhöra tiden för denna vändpunkt i Gotlands handel, då köpmännen i norr sökte sig ersättning för förlorade marknader söderut. Karelen kunde erbjuda pälsverk i riklig mängd i utbyte mot gutarnas varor: oändliga, föga utnyttjade skogsmarker sträckte sig från Ladoga norrut och mot nordost, mot Lappland och Vita havet: Savolax, norra och östra Karelen, det inre Österbottens ödeskogar. Om jakt och fångstfärder här påminna spridda fynd i norr. Dessutom kunde gutarna möjligen få vax i Karelen, och vaxet spelade genom hela medeltiden en synnerligen betydande roll för handeln det behövdes för den katolska kulten i allra största utsträckning; senare var det jämte pälsverk Novgorods viktigaste exportartikel. Det är just i ett handelsfördrag mellan novgoroder och tyskar visserligen från så sent datum som 1342 en uppgift finnes, vilken enligt somligas tolkning betyder, att karelarna vid sidan av befolkningen i Nischnij Novgorod voro novgorodernas vaxleverantörer framom andra. Den gotländska handeln följde delvis Nevavägen, delvis vattenvägen uppför Viborgska viken via Vuoksen till Ladoga; flera fynd markera denna förbindelselinje. Under korstågstiden 11001200 talen tyckes handeln vara ännu livligare: talrika spännen och västerländska vapen bevisa detta; det är icke en gång påvarna gripa in mot gotlänningarnas handel med krigsförnödenheter. Det är speciellt en grupp av silverspännen, förfärdigade på Gotland eller i Öland-Kalmar län, som är karaktäristisk för denna gotländska import. Åtskilliga av dem ha hittats i Ladoga-Karelen. Men icke nog härmed. De finnas företrädda i fynden från Tuukkala i södra Savolax, en karelsk koloni, och de ha via Karelen förts ännu längre västerut: till Nastola i sydöstra hörnet av Tavastland, också detta inom karelarnas intressesfär. Ett spänne från Tuukkala bär en inskrift med ett kvinnonamn, som eljes är känt blott från Gotland: Botwi äger mig, har prof. Hugo Pipping läst den, den enda runinskriften i hela Finland, funnen mitt i södra Savolax, i en rent finsk bygd. Denna gotländska handel och import resulterade bl.a. i att i det karelska konsthantverket upptogos talrika motiv ur västlig ornamentik; de ingå omformade som en integrerande del i den karelska stil som växer fram under korstågstidens tvenne århundraden. Men om någon tilläventyrs tvivlar på den bild av gutarnas handel på Karelen under korstågstiden, som fornfynden ge, kan man hänvisa till skrivna urkunder: de tala samma språk. I handelsfördrag av c. 1260 och c. 1270 omtalas gutar, som besöka Karelen, och 1285 bekräftar Magnus Ladulås deras gamla privilegier i fråga om seglationen på detta landskap. Men i handelsfördragen omtalas även tyska köpmän, gutarnas farliga konkurrenter, vilkas seger under 1300-talet över de gutniska bondeköpmännen fick en så avgörande betydelse för de ekonomiska förhållandena i Östersjöområdet. Under 1200-talet tävlade tyskarna med gutarna om handeln på Karelen, och samtidigt tävlade Sverige och Novgorod, den romersk-katolska och den grekisk-katolska kyrkan om hegemonien i Karelen. Tavastlänningarna, karelarnas arvfiender, drogos efter Birger Jarls korståg vid mitten av 1200-talet definitivt in i den romersk-katolska kyrkans maktsfär, men i öster fördes kristendomens talan av: Novgorod: några bysantinska föremål vittna även i Karelen om grekisk-katolskt inflytande. Västerns inflytande tryggades av Torkel Knutsson. Hans tåg till Karelen och grundläggandet av Viborgs slott var slutet på en akt i det krigiska drama som utspelats i Karelen. Det var också dödsstöten för den karelska kulturen. Gotlänningarna utestängdes från handeln på Ladogakarelen, som förblev inom Novgorods maktområde, och utan de livgivande impulserna utifrån stagnerade den karelska kulturen. Samtidigt segrar kristendomen, gravfynden försvinna. Icke heller här kunna urkundernas upplysningar ersätta vad vi därigenom förlora. Under den förhistoriska tidens slut var långt ifrån hela Finland bebyggt. Den fasta bondebosättningen omfattade blott landet söder om en linje, dragen ett stycke norr om Björneborg, Tammerfors, St. Michel och Sordavala. Till och med inom detta starkt begränsade område funnos stora folktomma fläckar: Satakundas kustsocknar, som utnyttjades av inlandsborna, nästan hela Nyland, som var tavasternas erämark. Befolkningen var finsk, Ålandssvenskarna bildade en grupp för sig i nära anknytning till Sverige och i kontakt med de skärgårdssvenskar i Eg. Finland, om vilka Agricola talar. Hela det vidsträckta mellersta och norra Finland genomströvades av lappar och fångstmän från de finska bygderna i söder: satakundenserna sökte sig upp mot södra Österbotten, tavasterna öster om dem följde vägar, som ledde ända upp mot Västerbotten och Lappland, karelarna utnyttjade skogarna i Savolax, i Karelen, i Österbotten och i Lappland. Spridda fornfynd äro spår efter fångstmännens färder. I norr mötte de svenska och norska intressen; kontakten var säkert långtifrån alltid fredlig. Men också tavasternas och karelarnas motsatta intressen ledde till ständiga strider, om vilka urkunderna från korstågstiden tala. Här får den svenska erövringen sin djupaste betydelse: Torkel Knutsson fullföljer Erik den heliges och Birger Jarls verk, de inbördes söndrade finska stammarna tvingas in under en statlig enhet. Staten och kyrkan bli nya väldiga makter, som reglera livet i Finland: och kolonisationen av landet omhändertages delvis av dem, ofta på ett sätt som strider mot gammal sedvanerätt. Det är icke heller osannolikt, att den svenska kolonisationen igångsattes i politiskt syfte: man har fäst uppmärksamheten vid att den svenska bosättningen i södra Finland som ett bälte följer den gamla härvägen mellan Åbo och Viborg. I varje fall måste vi utgå från att den svenska befolkningen i Nyland, på fastlandet i Eg. Finland utanför Kaland och i Satakundas kustsocknar, där den nu åter försvunnit, i södra Österbotten, att denna svenska befolkning i stort sett har sina rötter just i korstågstiden. Det är som sagt möjligt att denna svenska bebyggelse främjats av direkta åtgärder av stat och kyrka. Men alldeles oberoende av yttre ingrepp fortsätter organiskt den gamla handeln, de gamla förbindelserna mellan Gotland och Finland, mellan Svealand och Finland. Jag kan helt förbigå de skriftliga beläggen härför. Ty också de bevarade monumenten, importerat gods och gotländska drag i finländsk kultur, bevisa detta. Det är visserligen sant, att oändligt litet i västra Finland finnes bevarat från korstågstidens början, från 1100-talet och 1200-talets förra del. Men då med 1200-talets slut materialet blir rikare skönjas de båda dragen sida vid sida. De visa sig i den kyrkliga konsten, i arkitekturen och icke minst i skulpturen, i dessa kultstatyer, som i stora mängder infördes för kyrkorna i södra Finlands socknar, vilkas namn, det ena efter det andra, dyker upp i urkunderna. Gotland dominerar här. Arbeten av Tingstädemästarens skola, av Vätemästaren och Bungemästaren och deras samtida, dessa ypperliga gotländska konstnärer med sachsisk eller fransk skolning finnas företrädda i talrika kyrkor i Eg. Finland. Och vid deras sida uppländska arbeten. Jag vill nämna ett par bilder av den korsfäste, nära fränder till ett uppländskt krucifix, som antikvarien av Ugglas nyligen knutit till Etienne de Bonneuils lysande namn, den franske konstnären som inemot 1300 arbetade vid Uppsala domkyrka. Ännu under 1300-talet fortsätter den gotländska handeln, men liksom i Karelen hotas gutarna i väster av tyska köpmän. Under århundradets lopp tillträder Hansan sitt arv. Gotland har spelat ut sin månghundraåriga roll som den främsta förmedlaren av kulturella impulser till Finland. Det är nu Hansan, som tävlar med den svenska statsmakten och med mellersta Sverige om den kulturella hegemonien i Finland. |
| Senast uppdaterad 2007-10-23 21:05 |
