Ekonomisk och industriell verksamhet

Anders Myhrman

I föregående avsnitt om den geografiska lokaliseringen och yrkesdistribu­tionen poängterades särskilt de mest vanliga arbeten och näringar i vilka de tidiga finlandssvenska immigranterna fann en plats och fick sin utkomst. Något nämndes också om de förändringar, som med tidens gång inträffade på dessa områden i enlighet med den allmänna ekonomiska utvecklingen i Amerika. I orthistorikerna i en senare avdelning omnämnas affärer och affärsmän bland våra landsmän. Dessa affärer var i de flesta fall tämligen små under den tidiga perioden. Utvecklingen på detta område kan skisseras i korthet.

Om kosthåll och »rooming house» kan kallas affärer, så var sådana säkerligen de första och oftast förekommande affärerna bland våra landsmän. Näst kom troligen saloonen — »utskänkningsrörelse», som John Udell så ofta omnämnde i Hälsning från Amerika. Ett mindre antal yrkesmän såsom skräddare och ur­makare hade också egna affärer. En diverse-, matvaru- eller skohandel omnämnes nu och då. Åtskilliga som först arbetade som skogshuggare (lumber jacks), blev senare jobbare och tog kontrakt på avverkning och utkörning av sågtimmer och andra skogsprodukter. Mindre aktie- eller kooperativa bolag i matvarubranschen bildades på några orter, t.ex. Worcester, Mass., Escanaba och Crystal Falls, Mich., och Duluth, Minn. En del av dessa hade en kort livstid, men åtskilliga höll ut ett par årtionden eller mer. På nästan varje ort med något större antal landsmän fanns det bland dem också någon som hade agentur för liv- och brandförsäkring, mm.

På husbyggnadsområdet, där våra landsmän redan tidigt var ganska väl representerade, blev med tiden ett ansenligt antal själva entreprenörer. En del av dessa uppförde under sin livstid endast några tiotal hus; andra däremot vilka använde hyrd arbetskraft (ofta egna landsmän) uppförde hundratals boningshus och ibland större byggnader. Gruvdrift i mindre skala i bergstaterna försöktes också av landsmän i kompanjonskap men var sällan lyckat. Så mycket om denna utveckling i allmänhet.

Vissa individer bland våra immigranter med mera utbildning, vissa anlag, mera energi eller större målmedvetenhet gjorde ovanliga framsteg på det eko­nomiska området genom att organisera och leda större affärs- och industriföretag i form av vanliga bolag eller tillsammans med andra i kooperativa företag. Deras insats i adoptivlandets ekonomiska liv har därför också blivit så mycket större och mera beaktansvärd. Detta kapitel handlar om några sådana företag. Enskilda framgångsrika affärs- och industrimäns insatser kommer dock att redovisas i annat sammanhang.           

Olympia Veneer Company 1)

Detta kooperativa bolag för tillverkning av faner var det största industriella företag startat, ägt och lett av finlandssvenskar i Amerika. Det förtjänar därför en mera detaljerad historia. Detta bolag visar också vad samarbete och samman­hållning i en grupp kan åstadkomma — egenskaper som annars icke varit sär­deles utmärkande för våra immigranter.

Efter första världskriget blev arbetsförhållandena även på västkusten sämre. Lönerna sjönk och arbetslösheten tilltog. Framtiden tedde sig ganska mörk för och bland våra landsmän i skogs- och sågverksindustrin kring Puget Sound i västra Washington.

Under detta sakernas tillstånd framkom Edward Westman, stödd av Axel Erikson och en J. Lucas, med en ny idé; nämligen att man skulle grunda ett kooperativt bolag för tillverkning av faner. Agitation ökade intresset för saken och genom Westmans iver antecknade sig snart 125 personer som blivande del­ägare i företaget. Delägare värvades i Seattle, Tacoma, Aberdeen, Hoquiam, Olympia och Rochester, och bolaget organiserades formellt i Tacoma år 1921. Av de ursprungliga 125 delägarna var 63 finlandssvenskar, 10 rikssvenskar, och några norrmän; de övriga kallades amerikanare.

Bolaget var till sin natur ett andelslag, en organisationstyp icke förut känd inom trävaruindustrin på västkusten. Varje medlem ägde endast en andel, för vilken han inbetalade $ 500. Styrelse och ledare valdes direkt av delägarna med en röst var. Delägarna själva utförde allt arbete och alla betalades samma lön, oberoende av vad slags arbete han utförde. Det säger sig självt, att företaget i början icke vann någon förståelse vare sig i finanskretsar eller bland allmänheten.

Man beslöt att förlägga den nya fabriken till Olympia. I denna stad kunde ett lagom stort område beläget vid Buddviken, där ett sågverk nedbrunnit någon tid förut, köpas för $ 7 000. I Tacoma skulle ett behövligt område ha kostat $ 40 000. På våren 1921 påbörjade delägarna bygget och på hösten var det färdigt. Maskinerna hade man köpt på kredit. De flesta delägare hade då flyttat till Olympia.

Fanertillverkning på västkusten hade tidigare bedrivits i endast begränsad skala, och ingen av delägarna i den nya affären hade haft någon erfarenhet med sådan fabrikation; de hade arbetat endast i vanliga sågverk. Ingen av dem hade heller haft någon egentlig affärserfarenhet. Det nya företaget var därför på flera sätt en ny upplevelse för dess medlemmar.

Då fabriken var färdig att sättas i gång, hyrde man en person från Portland, som hade någon kunskap om driften av en fanerfabrik, som arbetsledare. Svårig­heterna var många i början. Bolaget hade inget rörelsekapital, ingen kredit i någon bank och ingen försäljningsorganisation. Den första beställningen var för billigt material till lådor för inpackning av apelsiner i Kalifornien. Männen arbetade gladeligen då de ej visste, att förlusten under de tre första månaderna steg till $ 19 000. Endast en frost i Kalifornien med åtföljande annullering av beställningen för mera lådor räddade bolaget från ruin. Då de sedan försökte få ett lån från en bank för rörelsekapital, fick de svaret: »Dårar bygger slott, de rika bor i dem.» Något lån kunde man icke få.

Delägarnas lön i fabriken skulle vara $ 4 per dag, men inga löner utbetalades under de första åtta månaderna. Det säges att svenskarna och de övriga dock drog ut så mycket de kunde på förhand, men att finlandssvenskarna lät sina löner helt stå inne och att de därigenom räddade bolaget. För att klara familjernas ekonomi gick många husmödrar på utarbete — fruktkonservering och annat i Olympia. Med en tom kassa och ingen kredit var bolaget i en svår belägenhet. Om driften skulle kunna fortsättas, måste stockar, lim och annat material an­skaffas. Det beslöts då, att varje delägare skulle ytterligare insätta $ 500 i affären. Många hade tidigare insatt alla sina besparingar, och de måste nu anlita släkt och vänner — om sådana fanns. De flesta delägarna kunde också uppbringa den erforderliga summan. Andra tilläts att inbetala sin del genom att ytterligare avstå från uttagning av en del av sin lön.

Driften kunde därför fortgå. Nya beställningar var förmånliga, och affären började gå med vinst. Innestående löner avbetalades småningom med 8 procents ränta, och på våren 1923 utbetalade bolaget den första dividenden — $ 300 per andel. En som var med och upplevde den stora händelsen har skrivit:

Det var en väldig summa för oss då. Vi hade redan skaffat oss något bättre boningshus än då vi först kom till Olympia. Bilerna började nu hägra som en allmän nödvändighet och nästan mangrant kom det bil till våra hus den våren . . . Nu fattades oss ingenting. Varje vacker kväll tog vi av. Med maten i korgen bar det av till någon av de många insjöarna i trakten. Där åt vi vår måltid, simmade och njöt av livet.

Vi hade det gjort. Arbetssäkerhet, en tryggad framtid utan särskild oro. Vi kunde skratta och prata om de första knaggliga månaderna vi levde i Olympia, då vi mången gång ej hade kaffegrädde om någon kom på besök och då vi samlade ihop tomma flaskor att utbyta för att få nödiga medel... Affären fort­for att gå ganska bra. Lönerna höjdes och kassan i en bank ökades.

År 1924 hade Olympia Veneer Company en kassabehållning på omkring $ 75 000. Den bankman, som tidigare avslagit bolagets begäran om lån, erbjöd nu bolaget all nödig finansiell hjälp mot kontroll över 51 procent av andelarna. Denna erbjudan antogs icke. Kort därefter resignerade Westman, som var kon­torschef, och nio andra i ledande poster i bolaget och fabriken med förklaringen att de ämnade bygga en annan fanerfabrik. Denna handling kom som ett förlamande åskslag från en klar himmel. Då överraskningen och besvikelsen var över, valdes ny styrelse och de avgående ledarnas andelar inköptes av bolaget för $ 2 500 per andel. Därefter blev det praxis, att då någon ville lämna bolaget och sälja sin andel, så erbjöds han ett visst pris av bolaget, som förbehöll sig första chansen att köpa den. Han kunde också sälja sin andel åt någon annan viss per­son, om majoriteten av delägarna så röstade.

Bolagets anseende i affärsvärden hade under tiden stigit på grund av kvalite­ten av dess produkter. Den mesta försäljningen skedde nu genom Pacific Mutual Company i Tacoma, som också stod bolaget bi med råd och även finansiell hjälp om sådan behövdes.

I Aberdeen hade ett annat bolag uppfört en fanerfabrik, där driften gick med förlust och nedlades efter endast några veckor. År 1927 kom Pacific Mutual och Olympia Veneer överens om att köpa denna fabrik. Vardera parten skulle inbetala $ 100,000 för köpet. För att göra detta möjligt insatte varje delägare i Olympia Veneer $ 1 000 av egna medel. Olympia Veneer övertog ledningen av produktionen, och Pacific Mutual var ansvarig för försäljningen av produkterna. Båda fabrikerna gick också med vinst under de följande två åren.

Men då började beställningar sakta av och även annulleras, och priserna på faner sjönk. Den stora depressionen hade börjat. Fabriken i Aberdeen måste stängas, men driften i Olympia pågick under hela depressionen, dock i mindre omfång, med lägre löner och utan någon egentlig vinst. Under tiden kom Pacific Mutual i finansiella svårigheter och sålde sin andel i Aberdeen Plywood till Olympia Veneer för $ 25 000 — en bråkdel av fabrikens värde.

Efter det president Roosevelts nya giv kommit i gång, började förhållandena småningom förbättras. Nya beställningar kom in, fabriken i Aberdeen sattes igen i gång och skulden på densamma avbetalades. Men denna fabrik nedbrann full­ständigt natten mot den 1 mars 1940. Den natten var trycket så lågt i stadens vattenledningar, att ingen effektiv släckning var möjlig. Fabriken var försäkrad för $ 465 000, men dess reella värde var åtminstone $ 700 000.

Med tanke på tillgång av stockar för framtiden beslöt Olympia Veneer att expandera i staten Oregon, där stora skogsareal ännu var nästan orörda. Ett tredje bolag, Pacific Plywood, organiserades därför 1938, och en helt ny fabrik byggdes i Willamina, Oregon, följande år. Denna anläggning kostade omkring $ 650 000 och betalades med vinsterna från de två förra fabrikerna. Staden Willamina skänkte bolaget ett 27 acres stort område för fabriken samt lät också gräva en stockdamm. Folket i staden hjälpte till med golvläggningen i fabriken en dag i mars; delägarna kom med ett extra tåg och hälsades med en salut av 21 skott (sprängning av stora stubbar i närheten). Driften i Willamina började på hösten 1939.

Efter att fabriken i Aberdeen brann ned, ansågs det icke heller lönande att bygga en ny fabrik på denna ort. I stället beslöt man att flytta bolaget (Aberdeen Plywood) också till Oregon och bygga en ny fabrik i staden Eugene. Staden donerade 39 acres som tomt och lät även gräva den behövliga stockdammen. Denna fabrik blev färdig på hösten 1940 och kostade omkring $ 600 000. Med anledning av brandskadeersättningen och höga vinster från fabriken i Olympia och Willamina kunde anläggningen i Eugene fullbordas utan någon skuld.

Ursprungligen utgjorde delägarna arbetsstyrkan vid Olympia Veneer. Men en delägare kunde också, med styrelsens tillåtelse, hyra någon annan att arbeta för sig. Då driften expanderade och de nya fabrikerna byggdes, kom arbets­styrkan småningom att bestå huvudsakligen av hyrda arbetare. Fabriken i Aber­deen, Willamina och Eugene, fast inkorporerade som bolag under andra namn, ägdes av Olympia Veneer Company.

En blick på bolagets olika faser vid slutet av 1940 ger i sammandrag följande bild:

Olympia Veneer Company
President, Morris Sikström (rikssvensk)
Sekreterare-kassör, Hugo Johnson (från Kronoby)

Fabriken i Olympia
Manager, Morris Sikström
Superintendent, William Gustafson (från Jeppo)

Fabriken i Willamina
Manager, Earnest Wentjer (född i US, föräldrar från Karleby)
Superintendent, Arnold Koutonen (född i US, föräldrar från Finland)

Fabriken i Eugene        
Manager, Werner Engwall (född i US, far fr. Sverige, mor fr. Munsala)
Superintendent, Leonard Nyström (från Gamlakarleby)

Envar av dessa fabriker hade då och senare en arbetsstyrka på omkring 300; vissa tider var den betydligt större. Olympia Veneer tillhörde då 71 andelsägare. Av de ursprungliga 125 andelarna hade bolaget tid efter annan inköpt inalles 54 andelar, då deras ägare ville inkassera sin del i bolaget.

Delägarna som arbetade betalades då (1940) $ 1 per timme, fick reguljära dividender och dessutom en extra utdelning (bonus) var sjätte månad. Om en delägare drog sig tillbaka utan att sälja sin andel och en hyrd arbetare tog hans plats, så utbetalades till delägaren skillnaden mellan hans och den hyrda arbetarens lön samt dividenderna och de extra utdelningarna. En änka, en minderårig eller någon annan person, som enligt bolagets stadgar hade kommit i besittning av en andel, åtnjöt samma förmåner. Ett antal söner och svärsöner hade blivit delägare, då de äldre dragit sig tillbaka och överlåtit sina andelar åt dem — med förbehåll om vissa förmåner. »Sytning, just som i gamla landet», har någon sagt.

Mellan 250 000 och 300 000 kvadrat fot faner producerades då i fabriken i Olympia under tre 8-timmars arbetsskiften per dygn. Produktionen var åt­minstone lika stor och troligen större i de nyare och mera moderna fabrikerna i Willamina och Eugene. Faneret såldes dels genom mäklare och dels direkt till kunder. Det and ta världskriget pågick då, och efterfrågan på faner tillväxte både i Amerika och den övriga världen.

Intill den tiden hade Olympia Veneer icke skaffat sig egna timmerskogar utan köpt stockar från vissa skogsbolag, och alltid betalat kontant för dem. För fabriken i Olympia köptes stockar mest från St. Paul Logging Company i Tacoma, och de forslades till Olympia dels i flottar och dels på järnväg. För fabriken i Willamina och Eugene köptes stockar i Oregon och de forslades till fabriken på truckar och järnväg. För det mesta tillverkade dessa fabriker faner av »Douglas fir»; men även gran, hemlockgran, »bull pine», »Cottonwood» och mahogany (från Filippinerna) användes i mindre skala.

Efter 1940 började Olympia Veneer inköpa skogsmarker med lämpligt tim­mer för sina behov i Oregon. En större areal skogsmark anskaffades nära Roseburg. Stockarna av bättre kvalitet från detta område användes för tillverkning av faner i Willamina och Eugene. För att tillgodogöra sig värdet också av det sämre timret byggde bolaget ett sågverk i Roseburg. Efter denna expansion i Oregon såldes fabriken i Olympia 1946. Köparen var St. Paul & Tacoma Lumber Company.

Det kooperativa Olympia Veneer Company omorganiserades också till ett vanligt aktiebolag, i vilket de förra andelarna blev aktier. Namnet på aktiebolaget blev Associated Plywood.

Den ena efter den andra av grundläggarna hade under tiden dragit sig till­baka eller avlidit. Vid bolagsstämman i Eugene i mars 1951 var de 31 då ännu levande grundläggarna närvarande. Många av dessa var redan eller skulle snart bli inaktiva. Frågan om bolagets framtid blev därför snart aktuell. Skulle det vara bäst att sälja bolaget med alla dess tillgångar till något av de stora skogs- eller fanerbolagen? Meningarna gick isär. Flera anbud inkom, och en kommitté som studerade dessa, rekommenderade anbudet från United States Plywood såsom det förmånligaste. Efter diskussion röstade majoriteten för antagandet av detta anbud. Detta beslut innebar, att U.S. Plywood skulle övertaga Associated Plywoods aktier och därmed alla dess tillgångar i form av krediter, lager, fabriker och skogar i utbyte mot ett visst antal aktier i U.S. Plywood, vilka då hade ett marknadsvärde av över 20 miljoner dollars. Dessa fördelades mellan de förra delägarna i Olympia Plywood (senare aktieägare i Associated Plywood), och envar av dessa blev sålunda ägare till ett ansenligt antal aktier i ett av de ledande bolagen i landets fanerindustri. Detta steg togs 1954. U.S. Plywood har sedan dess utbetalat goda dividender varje kvartal.

Så lyder historien om de finlandssvenska immigranternas i Amerika största industriföretag. Som ovan antyddes, blev det en framgång på grund av uthållig­het under svårigheter, gott samarbete och mer än vanlig sammanhållning. Den ovan anförda skrivaren slutar sin berättelse om Olympia Plywood med följande paragraf:

Vår kooperativa »venture» var således över. Visst hade vi bråk ibland. Ingenting fortgår utan skilda idéer och konflikter de många personerna emellan. Vi hade dock lärt, att den kooperativa vägen är en god väg. Den hade också gjort våra liv rikare i förståelse samt i materiell säkerhet. Indirekt skulle den fortsätta att göra så hela vårt liv.

Några andra fanerfabriker

Finlandssvenskar på västkusten har i större eller mindre antal varit med i ett tiotal fanerfabriker utom Olympia Veneer. Författaren har fått tillförlitliga uppgifter om två av dessa och våra landsmäns insats där; nämligen Anacortes Veneer Co. i Anacortes och Peninsula Plywood Corp. i Port Angeles, båda i staten Washington. Endast en kort översikt kan här göras.

Anacortes Veneer, Inc 2)

Av de 272 delägarna i detta bolag var 42 finlandssvenskar. Bolagets för­historia är ganska lång och brokig. Redan 1934 började den förut nämnda J. Lucas agitera för bildandet av ett nytt kooperativt fanerbolag. En kärntrupp på 15 man kom småningom till stånd för detta ändamål, och i denna fanns tre fin­landssvenskar: Eli Ericks från Lappfjärd, John Carlson från Molpe i Korsnäs och Ted Ness från Larsmo. Seattle visade sig vara olämplig för en fabrik, och efter vissa undersökningar beslöt man att förlägga den till Port Angeles. De ledande i staden visade sig dock vara avogt stämda mot företaget, och då en delegation kom med inviter från Anacortes att bygga fabriken där, beslöt man att flytta dit. Där köpte man för en billig penning ett nedlagt sågverk med en tomt på 35 acres. Man organiserade Anacortes Plywood, inkorporerade bolaget och fick snart genom att sälja aktier ett kapital på omkring $ 50 000.

Men då började en serie svårigheter, som räckte flera år. I förening med inkorporationen hade man icke iakttagit vissa lagbestämmelser, särskilt rörande registrering av aktier med Securities & Exchange Commission. All aktivitet stoppades och det tog lång tid att få allt ordnat. En del som köpt aktier, fordrade att få sitt kapital tillbaka. Beställningar på maskiner måste annulleras, det gick sakta med försäljning av aktier, lån kunde icke fås, och byggandet av fabriken avbröts flera gånger. Ett krisläge uppstod vid slutet av 1938; allt kapital var förbrukat och fabriken var icke färdig att köra i gång; delägarna var missnöjda och oeniga, och en del ville sälja hela bolaget för hälften av vad man insatt. I den till synes hopplösa situationen fann man efter ett dagslångt möte, där vissa alternativ diskuterades, en lösning i grundandet av ett nytt bolag, som skulle övertaga det förra bolagets tillgångar, efter skulderna avbetalats, och börja på nytt. Sålunda kom Anacortes Veneer till år 1939.

Styrelsen för det nya bolaget vann förtroende och det började gå framåt. Bankerna vägrade lån men andra köpte aktier. De olika inställningarna till bolaget kan illustreras av följande händelse. Gust Bonde förfrågade sig i en bank om det skulle vara vådligt att investera i bolaget. Svaret var nekande »emedan han aldrig skulle se rök ur skorstenen av dessa tokiga skandinavers dåraktiga företag». Gust Bondes mening blev ett valspråk på orten: »Om det ser så mörkt ut för en bank­herre, så måste det vara ett gott företag för arbetarna.» Han köpte aktier och hans exempel följdes av många andra.

Den 27 november 1939 sattes fabriken i gång, en händelse som bevittnades av många av stadens medborgare. Följande år i februari anordnade stadens Chamber of Commerce en stor välkomstfest för Anacortes Veneer. Fabriken gav då sysselsättning åt omkring 300. Vid banketten talade borgmästaren och andra dignitärer. Det var den märkligaste dagen i Anacortes' historia. Dagtidningen kallade Anacortes »en Lasarus-stad, som i dag har blivit återuppväckt».

Under 40- och 50-talen gick Anacortes Veneer framåt på allt sätt. Flera skogs­områden inköptes, det ena efter det andra, som kommer att förse bolaget med råmaterial för många år. Fabriken utvidgades och nyare mera automatiska maski­ner insattes. Tillsammans med Everett Plywood och Pen-Ply i Port Angeles byggdes två »Peeler Plants», den ena i Washington och den andra i Oregon, för att undvika konkurrens vid inköp av råvaror. En tredjedel av produktionen i dessa går till vardera bolaget.

Vid början av 1959 producerade Anacortes Veneer omkring 11 miljoner kvadratfot faner var månad. Bolagets totalvärde beräknades då till omkring 4 och en halv miljoner dollars, timmerskogen inberäknad. Arbetsstyrkan var då omkring 5 00 man. Tillbyggnad av fabriken och installering av mera automatiska maskiner under de senaste åren har ökat produktionsvolymen till i genomsnitt omkring 13 och en halv miljon kvadratfot per månad. Arbetsstyrkan vid slutet av 1965 var omkring 400.

Då bolaget finansierades under åren 1934—1939, köpte varje delägare en »Working Unit», som bestod av 20 aktier (andelar) å $ 100 per aktie. Hans insats var således $ 2 000. Vid slutet av 1965 beräknades bokvärdet av en »working unit» till i runt tal $ 17 000. Men vid av bolaget beviljad försäljning av en »working unit» av en delägare till en ny sådan hade det gängse priset då stigit till $ 40 000 från 30 à 35 tusen ett par år tidigare. En orsak till denna stegring i enheternas sälj- och köpvärde var kanske den, att bolaget 1962 övergick från ett pensions­system (till vilket delägaren bidrog) till en »profit sharing»-plan, som anses mera förmånlig.

De flesta finlandssvenskar, som blev delägare i Anacortes Veneer hade förut arbetat i fanerfabrik på andra orter, och flyttade till Anacortes då fabriken bygg­des där. Här följer deras namn och socknen varifrån de kom: Gust Bonde, Gunnar Bonde, Ivar Gull och Charles Carlson (Isodor Nix) från Närpes; Erik Wegar fr. Pörtom; Eli Ericks fr. Sideby; Charles Norrgård, Charles Lind, John Carlson, William West, Werner Westblom, John Westblom fr. Korsnäs; Edward A. Backman, Jonas Nylund, Edward Roy, Victor Roy, Victor Baddar och Victor

E. Johnson fr. Malax; Ted Ness, Alfred Ericson, Victor Haaglund, Emil Sandvik och Axel Anderson fr. Larsmo; Emil Mattson fr. Petalax; John Ekblom fr. Vasa; Hugo Johnson och Arvid Wicklund fr. Korsholm; William Ånäs fr. Solv; And­rew Holm, Charles Carlson, Julius Isaacson, Emil Sundman fr. Munsala; Walfrid Björk och Edward Frantz fr. Maxmo; Arvid Holm och Einar Krook fr. Vörå; Otto Hjort och Gust Anderson fr. Kvevlax; Ted Gustafson och Sigfrid Wiik fr. Kronoby; Frans Johnson fr. Pedersöre; och Fritz Mattson fr. Terjärv. I maj 1959 var 19 av dessa aktiva i firman, 16 hade dött och 7 var pensionerade.

Några av dessa landsmän var särdeles dugliga och intog en ledande ställning på något sätt eller område i bolaget. De förtjänar därför att uppmärksammas.

Charles Carlson (Isodor Nix) var arkitekt och konstruktionschef under åren 1937—39. Han hade också ansvaret för installering av maskinerna i fabriken, och det var nog till en stor del på grund av hans duglighet och energi, som kon­struktionsarbetet gick framåt även under de svåra åren. Han var styrelsemedlem och dess ordförande i två år; likaså president ett år för Cascade Timber Co., som inköptes av Anacortes Veneer. Han var som på låns från Vancouver Ply­wood, dit han flyttade tillbaka år 1942.

Eli eller Ali Ericks, en drivfjäder för etablerandet av ett kooperativt faner-bolag, 1934—50 ; styrelsemedlem 4 år, 1937—40.

Edward A.. Backman, styrelsemedlem i 12 år, 1939—51; styrelsens ordförande i 7 år, 1939—46.

Werner Westblom, styrelsemedlem åren 1949—52; konstruktionsförman vid utvidgningen av fabriken 1948 — 51.

Erik, Wegar, konstruktionsförman åren 1937—39.

Ted Ness (Theodore Slussnäs), styrelsemedlem 1949—50; förman över tre »sandmaskiner» i fabriken sedan 1940.

Peninsula Plywood Corporation 3)

Port Angeles ligger på nordkusten av Olympiahalvön vid Juan de Fuca-sundet i staten Washington. År 1940 hade staden något över 10 000 invånare. Den hade då järnvägs- förbindelse med flera orter på den skogsrika halvön samt goda hamn­anläggningar för industrin.

Initiativtagare till Peninsula Plywood Corporation var Carl Strömberg, Otto Groth och Loren Haugen. De två förra hade varit delägare i Anacortes Plywood, men hade dragit sig tillbaka på grund av de många svårigheterna där. Tillsam­mans med Haugen och några andra började de strax efter nyåret 1941 agitera för prospektiva delägare i ett nytt kooperativt fanerbolag. Vid ett förberedande möte i februari i Hoquiam tillsattes en organisationskommitté och vid ett senare möte i Longview kort därefter grundades bolaget; stadgar antogs och 285 perso­ner antecknades som delägare — envar av dessa att inbetala för sin andel $ 1 000 kontant. Största delen av dessa hade tidigare arbetat i fanerfabrik i Oregon eller Washington.

Bolaget blev lagligen inkorporerat den 15 april 1941 med följande kapitalisering: 350 stamaktier (andelar) å $ 1 000 pari och 1 500 preferensaktier å $ 100 pari. Enligt stadgarna kunde en person äga endast en aktie (andel) och var be­rättigad till ett jobb i fabriken. I vissa fall kunde han representeras av en annan hyrd person. Alla skulle betalas samma lön (i början $ 1,25 i timmen), sak samma vilken post i bolaget en person höll eller det arbete han utförde i fabriken.

Bolagets första styrelse och ämbetsmannakår hade följande sammansättning: president, John Roberts; vice president, Carl Strömberg; kassör, Wilbert Brewer; sekreterare, Ed Sund; chef, Robert Sand; överuppsyningsman, Carl Jacobson; direktörer, Albert Mattson, Walter Grägg, Victor Kulla, Loren Haugen och Otto From.

I maj började man uppföra fabriksbyggnaden och arbetet gick undan med sådan fart, att driften kunde sättas i gång redan i november samma år. Och den 10 december utgav tidningen Port Angeles Evening News en stor och rikt illustrerad »Peninsula Plywood Corporation Edition», vilken innehöll uppgifter om bolagets uppkomst, bilder av ledande män och uppgifter om dem, bilder av fabriken och maskiner i densamma samt uppgifter och illustrationer rörande den tilltagande användningen av faner vid byggandet av moderna boningshus.

Den 15 mars 1946 utgav samma tidning en annan »PenPly Edition» i vilken meddelades bland annat, att 891 preferensaktier och 276 stamaktier (andelar) då var utestående och att antalet anställda var 270. Den årliga utbetalningen i löner var omkring $1250 000, och den månatliga produktionen av faner var omkring 6 miljoner kvadratfot. Bolaget hade också vid den tiden skaffat sig ansenliga areal egna skogar. 15 skogskampar försåg fabriken med stockar, mest »Douglas fir» från tre till sex fot i diameter.

År 1962 rapporterades att fabriken hade en kapacitet på omkring 9 miljoner kvadratfot i månaden, och att denna siffra hade uppnåtts 1957, då priset på faner var så högt som $ 97 per tusen kvadratfot. År 1962 hade priset fallit till $ 62 per tusen, och då producerades just nog för att få debit och kredit att balansera.

Stamaktiernas (eller andelarnas) pris, som ursprungligen var $ 1 000 steg småningom till $ 50 000 per aktie (andel) år 1956. Därefter sjönk priset steg efter steg till mellan 30 och 35 tusen år 1962. Det aktuella priset berodde mest på den månatliga avbetalnings summa man kom överens om. Bokvärdet per aktie var då $ 24 000.

Omkring tre fjärdedelar av de ursprungliga delägarna i Peninsula Plywood Corporation var skandinaver i första eller andra led. Rikssvenskarna var tal­rikast, men 72 av de 285 härstammade från Finland, alla av finlandssvensk börd. Under perioden 1941 — 62 innehade 15 av dessa direktörsposter längre eller kor­tare tid. Födda i Finland var de följande: Victor Kulla fr. Munsala; Walter Grägg och Werner Forsman fr. Pedersöre; Edwin Sund fr. Solv; Carl Stoor fr. Malax, Otto From fr. Terjärv; och John Holmberg fr. Vörå. Den sistnämnda säges ha varit en särdeles aktad person, känd för sin framsynthet och sin orubbliga rätts­känsla. Om Otto From skrevs »att han hade förbättrat och byggt en del maskiner som begagnas i fanerindustrin.» Följande direktörer var födda i Amerika av fin­landssvenska föräldrar: Wally Johnson, Albert Mattson, Elmer Holmberg, Clifford Swann, Arthur Mickelson, Theodore Mattson, Lloyd Nelson och Frank­lin Sund. Många andra landsmän hade varit arbetsledare och förmän eller innehaft andra förtroendeposter.

Som en kommentar över förhållanden eller problem inom korporationen anförs följande från ett privatbrev:

I sammanhang med direktörerna vill jag nämna, att alla aktieägare har samma betalning, saksamma vad arbete de gör på kontoret eller i fabriken. Enda skillnaden är, att direktörerna är utsatta för en aldrig sinande kritik, vare sig affären går bra eller dåligt. Detta är orsaken till, att många goda män av alla nationaliteter vägrat uppställa sig som direktörskandidater, och våra direktörer har därför icke alltid varit så bra som de kunnat vara.

Peninsula Plywood byggde en annan fanerfabrik med namnet Paragon Plywood i Crescent City, Kalif., år 1951. Denna fabrik gick dock ständigt med för­lust, varför den såldes 1955 för 3 miljoner dollars. Aktieägarna i »PenPly» kland­rade direktörerna för bristande affärsförmåga, och »de syns ha kommit san­ningen mycket nära», säges i en rapport, »ty efter fabriken bytte ägare började den gå med vinst». Kanske de goda konjunkturerna på fanermarknaden under de närmast följande åren även hade något att göra med den saken.

Förteckning över finlandssvenskar (födda i Finland), vilka varit delägare i PenPly någon tid eller hela perioden 1941 —1962: August A. Anderson, Anselm Blomquist, Emil Carlson, Otto Frilund, Carl Johnson, Werner Johnson, Doran Jackson, Victor Kulla och Matt W. Mattson från Munsala; Ed Anderson fr. Larsmo; Sofi Alskog, John Eastman, August W. Hellman, John Hellman och Edwin Sund fr. Solv; Edward Ahlskog fr. Korsholm; Reinhold Backlund fr. Nykarleby; Einar Beck (Bobeck) fr. Vasa; Fred Hill fr. Gamlakarleby; John Berg fr. Kvevlax; John Carlson fr. Åbo; Fred Carlson fr. Närpes; Oscar Carlson, Runar Hartull, Holger Holm, John Martinson och John Peterson fr. Oravais; Otto Forsell, Otto From, Arthur Fågelberg, Martin Hermanson och August Nelson fr. Terjärv; Adolf E. Finnas, Andrew W. Johnson och Victor Johnson fr. Öja; Gust Fant, Hugo Johnson, Victor Mattson, Ivar Palmgren, Carl Stoor och Gunnar A. Wester fr. Malax; Alfred Fors fr. Övermark; Werner Forsman, Walter Grägg, John Lofs, Gust Lofquist, Arne Stormans och Arvid Wells fr. Pedersöre; Emil Gustafson och Carl Samson fr. Lappfjärd; Evert Harjulin, Carl W. Höglund, Frank Höglund, Herman Höglund, Victor Peterson fr. Jakobstad; John Holmberg och Aino Smith fr. Vörå; Leonard Höglund, Arthur Mattson, John Mattson, Selma Mattson, Anselm Mattson, Uno Mattson och Axel Sundquist fr. Esse; Gust Long fr. Pörtom; Ed Nygård fr. Replot och J. A. Söder­gård fr. Maxmo.

De följande var födda i Amerika av finlandssvenska föräldrar: Raymond Anderson, Evald Berg, Glenn Carlson, Ruben Englund, Albert Forsman, Carl Fors, Harold Fors, Karl Forsell, Stanly Gustafson, Kenneth Gragg, Edwin Gunell, Arthur Mickelson, K. Oliver Martinson, Walter Nygren, Lloyd Nelson, Leonard Olson, Ove Anton Sigstedt, Clifford Swann, Albin Sund, Rufus Smith, Elmer Höglund, Elmer Holmberg, Waldy Johnson, Ellen Mattson, Walter Stor­mans, Franklin Sund, Tauno Thorsen, Albert Mattson och Theodor Mattson.

Rätt många aktier har gått i arv från far till son eller blivit sålda av pensio­nerade eller efterlevande till släktingar.

----------

1   Muntliga uppgifter av Charles Johnson och en mera omständig historik skriven av Sofia Wakkure.

2   Sammandrag av en längre historik skriven av John Bonde.

3  De två angivna Pen-Bly numren av Port Angeles Evening News, samt flera brev med uppgifter från Edward Ahlskog — särskilt namnen på de finlandssvenska medlemmarna av första och andra generationen.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel I Den finlandssvenska emigrationen till Nordamerika, sid. 44-55.