Wermlands Finskogar.

Likasom det Finska namnet, genom på sednare tider framträdande såväl andeliga som materiela sträfvanden af större och allmännare intresse, hos andra nationer vunnit uppmärk­samhet, så hafva äfven de stamförvandter till oss, hvilka i de nordliga och minst odlade de­larne af Sverige och Norrige bildat kolonier, blifvit föremål för forskningen och det allmän­na intresset. Förut af fördomen betraktade så­som halfvildar utan all odling, ja fruktade och hatade såsom på sätt och vis varande i för­bund med onda makter, framstå nu dessa våra stamförvandter, sedan forskningen börjat sprida sin dager öfver vart lands öden, med de gilti­gaste anspråk på aktning och vänskapligt er­kännande. Den ihärdighet, den kraft och den resignation, de visat under de ofta bittra, all­tid hårda öden, dem de genomgått, den tro­het och fromhet, hvarmed de hållit fast vid grunddragen af sitt folks karakter, vid dess heliga minnen af sång och saga, den renhet i seder och kärlek till religion och vetande, som hos dem sällan saknats, ega för forskaren och menniskovännen en lika stor som menskligt ädel betydelse.

Förlidet år meddelades i denna tidning ett utdrag ur E. Sundts berättelse om skogsfinnarne i Norrige. Nyligen har ett arbete lemnat pressen i Sverige, hvaruti skildringar från Wermlands Finnskogar förekomma. Arbetets fullständiga titel är: "Vardring i Wermlands Elfdal och Finnskogar; af M. Axelson, jemte bilagor, innehållande ord och talesätt, samt Finska slägtnamn, upptecknade i Elfdals, Fryksdals och Jösse härader. Med fy­ra litografier i tontryck.'' — Denna vandring är visserligen af en mera flygtig natur, hvarföre man äfven saknar en det hela genomgå­ende princip, jemte det allvar och den medlegenhet, som karakterisera Sundts undersöknin­gar; men betraktade såsom en turists anteck­ningar under en sommarpromenad erbjuda de många spridda uppgifter, observationer och re­flexioner af intresse. Att misstag i hänseende till vissa förhållandens bedömande icke af förf. kunnat undgås, är icke att undra på, emedan en sann och trogen uppfattning af våra dervarande stamförvandters   öden   förutsätter grundliga hithörande historiska, etnografiska och fi­lologiska studier, dem förf. synes sakna. Det torde emellertid intressera våra läsare, att erhålla kunskap om något af det, som Herr Axelson sett och erfarit under sin vandring, hvarföre vi under ofvanstående titel taga oss frihe­ten att ur författarens arbete meddela nedan­stående utdrag.

I. Promenader i Södra Finnskoga.

Vid foten af det sköna Borangsberget lig­ger Borangens gästgifvaregård. I Juli månad 1850 befann jag mig här väntande på skjuts, som skulle föra mig norr ut till Höljes eller Norra Finnskoga kapell. Det var tidigt en sön­dagsmorgon, och min önskan var, att åtminsto­ne till gudstjenstens slut hinna tillryggalägga de tio fjerdingsvägen till Wermlands nordligaste kyrka. Jag ville der gerna se en större me­nighet församlad, hvilket så betydligt underlät­tar uppfattningen af en  bygds innevånare.

Men fastän man hela natten varit ute och letat efter min under gårdagen beställda häst, var denne ännu kl. 9 f. m. icke anträffad. Då beslöt jag mig till, att med ett par unga Fin­nar göra en hastig utflykt i Borangens omnejd. Vi styrde vandringen söderut åt den närbeläg­na sjön Dypen — ett litet stilla vatten i djupa skogen. På ekstock foro vi här öfver till sydvestra stranden och landstego i den så kallade Slagtaredalen. Ett ovanligt namn — men den gör skäl för detta. I den tid då Finnarne, dels till följa af vissa kungliga edikter, dels genom nationalhatet mellan dem och Svenskarne, ofta utstodo hvarjehanda förföljelser, skall nemligen just denna slagtaredal ha varit skådeplatsen för blodiga uppträden. Sägnerna om dessa strider mellan Finnar och Svenskar äro dock så motsägande hvarandra, att verkliga förhållandet härvidlag tyckes vara alltför vanskligt att utreda.

Vägen åt norra Finnskoga gick bokstafligen öfver stock och sten. Än lågo grofva tallrötter deröfver, än var det en klipphäll eller stora lösa kullerstenar, som togo hand om kärrhju­len; på ett ställe hotade en vattenfylld grop, eller rättare dam, att uppsluka både häst och åkdon; på ett annat återigen beredde långa, oändliga kafvelbroar den arma resenären en den mest uppskakande motion; — i få ord sagdt, det var en väg, der man i hvarje ögonblick väntade, att själ och kropp skulle ta farväl af hvarandra.

Den första gård vi under vår färd anträf­fade, var Rangen — ett skogshemman vid sjön af samma namn. Klockan var nu redan 2 på eftermiddagen och vi voro här ej mer än halfvägs till Höljes. Det fanns således ingen förhoppning att uppnå sistnämnde ort, innan kyrk­folket derifrån redan gått sina färde. Dessu­tom huru skulle det ha varit möjligt, att ännu längre uthärda en sådan tortyr, som resan på bondkärra i dylika nejder medförde. Bättre var då att qvarstanna i Rangen och språka bort nå­gra timmar med de vänliga Finnarne. Här blef alltså  vändpunkten för resan norr ut.

Den besvärliga färden hade uppväckt en lifligare appetit, och således blef första frågan den, hvad man här kunde ge ig till lofs. Kaf­fe  och bakelser blefvo snart framsatta, — det förra i en spilkum, starkt och godt — de sednare tillredda af mörkt kornbröd, i våffelform ; men med äkta godt Finnsmör till smakade den­na anrättning förträffligt. De stackars Finnarne få sjelfva sällan äta sitt kornbröd oblandadt — oftast är det tillsatt med syror, med halm, ben eller bark. Men likasom Israels barn, oaktadt all tunga under den egyptiska träldomen, ändock alltmer förökades, så äfven Finnarne under armodets ok. Derföre börjar man nu också, att dag ifrån dag blifva allvarligare be­tänkt på uppsökandet af nya bostäder; och det förlofvade land, dit man härifrån egentligen trår, är Amerika. Redan vid Borangen hade jag fått höra, att folket derstädes till våren ämnade ut­flytta, och äfven i Rangen gjorde man mig för­frågningar om de gyllne förhoppningarnes land hinsidan hafvet. Hvar jag sedermera kom i hela södra Finnskoga, mötte mig samma spörjsmål. En större emigration från denna bygd torde sålunda snart vara att förvänta.

Först långt fram på eftermiddagen anträd­des återfärden, hvarunder resenären gjorde ett besök i den från stora vägen belägna Afunds-åsen, en  gård nedanför berget af samma namn.

Man hade här godt förråd på barn och annan ungdom, hvaraf en stor samling invid södra bostaden satt utplanterad i gröngräset. Jag närmade mig med nöje det Iandtliga säll­skapet och njöt länge i dess krets af den herr­liga utsigt, som härifrån öppnade sig öfver en ej obetydlig del af Finnskogen. Derefter kom ordningen till sägner och andra märkvärdighe­ter, då flera ålderstigna, välvilligt gingo mig till­handa med upplysningar. Härunder lyckades jag äfven få fram ur sitt gömsle ett gammalt mangelträd, fullskuret med runor, det jag äfven för billigt pris fick inköpa. Försedd med den­na trofé fortsatte jag resan mot Djeknelidens prestgård, dit jag dock först i solnedgången an­lände; större delen af återfärden från Rangen hade jag nemligen färdats till fots, sedan jag kommit underfund med, att detta — på den landsväg man här bestod — bereder en stör­re hvila än att åka. Men sednare än jag an­lände Pastorn på stället, hvilken i sällskap med en landtmätare först vid midnatten återkom från gudstjensten i Höljes. Af dessa Herrar och mig uppstämdes straxt en trio om dåliga vägar och dito Länsmän.

Följande dag gjordes en promenad utåt prestgårdens egor, förnämligast til en myr, som der för närvarande var under odling. Här gick Pastorn dagligen som en ifrig deltagare i arbe­tet; ty i denna bygd måste sjelfva presten träla i sitt anletes svett, om han någorlunda skall kunna berga sig. Hvarje kall har sin tunga här i verlden.

Sedan jag mer än ett dygn hvilat ut ef­ter den rådbråkande resan åt Rangen, stod jag åter redo till en vandring, denna gång åt norr­ska gränsen till. Min färd gick först förbi Wålberget, ett magert torp långt upp i skogen. Det var ändå rätt grönt och vackert deruppe, och för tillfället sågs tillochmed en viss belå­tenhet på det fattiga folkets anleten. Man ha­de nemligen just i dag fått en hel mängd syrgräsmjöl malet, och var sålunda åtminstone till en liten tid ej alldeles brödlös.   Man hade också rätt godt vatten i en klar källa invid gården — således både vatten och bröd. Det är ju ändå något, när stugan är full af barn och al­las appetit förträfflig.

Från Wålberget gick jag en half mil ge­nom ödslig skog och myrmark till Hjerpeliden, en större gård med många både bostäder och innevånare. Som jag här trädde ut ur skogen, öppnade sig en utsigt af sällsynt storhet. Jag befann mig på en fri ängsmark högt uppe i verlden, derifrån trakten, hela halfmilen igenom, hastigt sänkte sig mot riksgränsen. På andra sidan mot detta daldjup uppstego väl tjugu oli­ka fjellsträckningar, alla blåskiftande och i vågiga konturer. Detta fjerran såg ut som en stormig sjö.

Aftonen af denna dag satt jag hos ett be­skedligt folk och hörde Finska visor sjungas. Annika hette sångerskan — en för denna byggd särdeles litterär qvinna, hvilken bland annat äf­ven var mycket hemmastadd i geografien *).

Förf. fortfar : I den gård i Hjerpeliden, som kallas Kanaanstorp, fanns det ändtligen en rik Finne, ja så rik, att han sades gräfva ned pen­ningar i sädeslårarne. Man berättade, att när dennes son en gång farit bort med mäld, hade gubben en stund sednare gjort den upptäckt, att just den del af spannmålen, hvari de stör­sta sedlarne legat gömda, nu rest åt qvarnen. Han skyndade straxt efter, för att, om möjligt vore, rädda sin skatt, men anträffade ej sonen, förrän denne var på hemleden. Då utbrast gubben förtretad: "I dag har du haft en dyr mäld åt qvarnen, det låg så och så många speciedaler i säden." — Men sonen hade af en slump påträffat penningarne och tröstade nu fadren  med att de voro i godt förvar.

Utom gubben i Kanaanstorp tycktes flera af Hjerpelidsboerna vara välbergade; men i kringliggande skogstorp var det fattiga folket så mycket talrikare. Dessa backstugusittare eller ''husfolk" såg jag oupphörligt gå ut och in hos de bättre lottade, der matmodern alltid helsade dem välkomna och vanligen bjöd dem plats längst fram i stugan. Utan traktering gick se­dan  ingen derifrån.

Närmaste trakten härifrån åt Midskogen var rätt angenäm — en täck ängsmark med blommor och löfträd. På en öppen plan sågo vi här några stenar kastade i en hög, påmin­nande om de så kallade bål eller "varp", med hvilka man i vissa orter plägar beteckna en plats, der något sjelfmord eller annan våd­lig händelse timat. På tillfrågan om det, vi här sågo, innebar någon sådan betydelse, upp­lyste mig ledsagerskan, att tvenne barn här för ej längesedan  blifvit ihjälslagna  af åskan.

Medan vi härom ännu samspråkade, sågs der i dälden nedom oss en gosse och en flic­ka på ängen; men så snart dessa blefvo oss varse, sprungo de skyndsamt in i ett närbelä­get pörte. Då föll det mig in att se åt, hurudant hem dessa små kunde hafva, och gick jag derföre in i bostaden. Denna var ett lågt, mörkt kyffe, der allt talade om den största fattigdom. Ingen äldre person fanns för när­varande derinne, endast de begge barnen, hop­krupna i en vrå invid dörren. Då jag tillfrå­gade dem, hvar föräldrarne vore, svarade den äldre, att de befunno sig ute på arbete. Sto­ra tårar rullade härvid utför den lilles kind; och då jag först trodde detta härflyta af den hos barn så vanliga fruktan för främmande människor, nickade jag ett farväl och gick vidare.

Men kommen ett par hundra steg utåt vägen, rann det mig plötsligen i sinnet, att de tårar, jag nyss sett, möjligen haft en annan, svårare orsak än fruktan eller blyghet — att kanske sjelfva hungern utpressat dem. I ett nu var jag åter vid pörtet och fann min aning der bekräftad. Föräldrarne hade redan på sön­dagen gått hemifrån och dervid gifvit barnen 5 marker mjöl att lifnära sig med till deras åter­komst. Nu var det onsdag, mjölet var slut; men de bortavarande väntades ej åter förrän nästa söndag.

När jag, återkommen till vägviserskan, be­klagade det fattiga folkets öde i denna byggd, som oaktadt all möda och sträfvan ändå icke mäktade anskaffa ett dagligt bröd åt sina värnlösa små, svarade mig denna helt lugnt, att det här vore en temligen vanlig sak att barn förgingos af hunger under föräldrarnes frånvaro på arbete. Så hade det händt en af hennes egna bröder, medan hon ännu var liten.

När barnen så der lemnas ensamma i hem­met och den knappa kosten börjar tryta, då — berättade qvinnan — inträder alltid det för­hållande, att den äldre af de små sjelfmant tar den mindre portionen, hvarföre också hungers­döden  vanligen  träffar denne först.

•) Förf. fick i Hjerpeliden nattqvarter i samma rum, der Finnen Gottlund under sin resa på 1820-talet varit inlogerad. Gottlund är ett namn, som i al­la Wermlands Finnbyggder lefver i friskt och kärt minne.

Så skriver Finlands Allmänna Tidning N:o 171, Tisdagen den 27 Juli 1852

Redigerat 26.08.2007 av Elof Granholm