Så skriver tidningen Morgonbladet n:o 137, 16.06.1883

Helsingfors den 16 Juni.

Finnarne i Amerika.

För icke längesedan meddela­des i detta blad ett bref från en, af de främste männen i den skan­dinaviska kyrkan i Amerika. Det upprop, han den stälde till vårt land att göra åtminstone något för dess söner, hvilka der borta lida icke blott lekamlig utan of­tast derjemte den största andliga nöd, är i sanning behjertansvärdt. Ty icke nog dermed, att de emi­grerade finnarnes religiösa vård, der man ens kan tala om en så­dan, verkligen befinner sig i det mest beklagliga tillstånd, — äfven ha de, hvilka häraf lida, flerfaldiga gånger uttalat sin innerliga önskan af en förbättring. Och härvid rik­ta de, såsom naturligt är, sina blickar närmast på hemlandet. Åter har i detta ämne ingått ett uttalande, som, ehuru närmast stäldt till enskild person, dock är afsedt för och förtjent af allmän­nare uppmärksamhet. Det är en skildring af de i Amerika boende finnarnes läge, främst i religiöst hänseende, hvilken vi här meddela. Den är gjord af pastor A. Malm­ström, som, prestvigd i Sverige, på Augustana-synodens i Amerika kallelse i oktober förlidet år dit afreste, för att der åtminstone under en tid af sex år arbeta såsom själasörjare främst bland svenskar och finnar.

Kort efter ankomsten till New-York den 26 november förlidet år fick hr M. vid invigningen af den svenska lutherska Augustana-synodens  kyrka i Brooklyn göra bekantskap med flere af den svensk­amerikanska kyrkans prester. Hans afsigt hade varit att enligt nämn­da synods missionsstyrelses för­ordnande begynna sin verksamhet bland finnarne i Ashtabula Harbor i staten Ohio. Vid nämnda tillfälle fick han emellertid höra, att denna   församling till sin lä­rare kallat en teol. studerande Hoikka, som född i Rovaniemi, genomgått synodens College-Island och föregåendes sommar ver­kat inom församlingen. Hr M. antog derför ett anbud från pa­stor Erl. Carlsson, föreståndare för den svensk-lutherska församlingen i Andover, Illinois, att blifva hans biträde. Denna befatt­ning skötte M. till palmsöndagen detta år. Då tog han afsked af sin församling, för att på sin pastors råd och uppmaningar från New-York-konferensens område sö­ka sig ett nytt verksamhetsfält i „östern."

Vi lemna här ordet åt brefskrifvaren, görande blott här och der några oväsentliga uteslutningar.

„-------På resa till konferensens årsmöte i Wilcox, besökte jag Cleveland och Ashtabula, hvilken senare plats erbjudits åt, men ej antagits af Hoikka. Församlingen hade då kal­lat mig. Men emedan platsen var mig alldeles obekant, ville jag först lära känna ort och folk, innan jag beslöte mig att blifva dess lärare. På resan till konferensen predikade jag för svenskarne och finnarne och lofvade gifva dem svar beträffande min blifvande befattning vid deras församling, sedan jag rådgjort med mina embetsbröder på konferensen.Vid detta möte gjorde mig konfe­rensens pastorer uppmärksam på flere platser, hvilka ega en befolkning af hundratal svenskar, de der önska sig en ordinerad prest och utan synner­ligt bidrag ur synodens missionskassa förmå sjelfve aflöna en sådan. De ville derför, att jag skulle begynna min verksamhet på någon af dessa platser. Jag ville emellertid först återvända till Ashtabula och se, huruvida jag icke kunde verka der. Men då jag efter gudstjenstens slut meddelade svenskarne och finnarne i A. konferensens tankar om mis­sionen der, yttrade finnarne, att de icke kunde aflöna en prest, som ej kunde ex tempore predika på fin­ska, Derföre beslöt jag att söka ett verksamhetsfält på någon af de vid mötet föreslagna platserna, der svenskar bo och der finska emigran­ter kunna slå sig ned."------------

,,Jag ville i allmänhet råda våra emigrerande  landsmän att begifva sig till Michigan, Dakota och Ore­gon, der finska församlingar finnas och arbetsförtjensten är god. De må, så vidt möjligt, undvika en sådan ort  som  Ashtabula, der arbetsför­tjensten är ojemn och osäker. Om vintern måste de fleste söka arbete hos farmarene. Om sommaren kan förtjensten  med  fartygslastning m.m. vara  god. Men hela nästet är öfverfyldt  med ,,salooner" krogar, der den stackars arbetaren förstör jemte sin tungt förvärfvade dagspen­ning  kropp och själ.   Det förfärligaste är, att  det är svårt, nästan omöjligt för en rättsinnig prest att bosätta sig der, emedan denna rörliga, kringflyttande arbetarbefolkning svårligen kan aflöna honom, medan krog värdarne på tusen  sätt söka hindra hans verksamhet."-----------

,,Den prest eller predikant, som skall kunna något verka i Ashtabula Harbor, måste främst vara infödd finne och flytande tala sitt moders­mål. Jag tror derför, att en krist­ligt sinnad folkskollärare från Fin­land med god kunskap i språket och kraftig vilja bäst kunde uppfostra de försummade finnarne i denna stad. Kunde icke några personer, hvilka ömma för sina härvarande lands­mäns religiösa elände, skaffa en så­dan man reseunderstöd i en eller annan form? Jag lofvade finnarne i Ashtabula att göra detta förslag hos Eder och utbedja mig Eder sam­verkan för våra landsmän der. En skollärare kunde äfven under­visa de stackars förvildade barnen, hvilka icke lära sig  det engelska tungomålet. Kände han äfven sven­ska språket, åtminstone i någon mon, kunde han äfven  vara svenskarne till nytta. De skulle då antagligen gifva honom samma lönetillskott af 150 dollars, hvilket de lofvade mig. Finnarne erbjuda samma summa. Jag tror, att äfven konferensen kunde bi­draga med 100 dollars, om mannen kunde och ville predika för sven­skarne i Ashtabula, Erie och möjligen i Cleveland, till hvilka jernvägsförbindelser finnas. Landet är na­turskönt och jag tror, att en lärare med små lefnadsbehof skulle der trifvas utmärkt bra."-----------

Må den bön, som i dessa ra­der ånyo sändes till Finland, icke förklinga ohördt. Måtte hemlan­det visa, att det icke förskjutit dem af sina hemlösa barn, hvilka derborta i „förskingringen" sakna det andliga lifvets nödtorft och bedja derom! Denna önskan upp­bärs ej blott af det rent religiösa utan ock af det allmänt humani­tära intresset för hjelpbehöfvande landsmän och i densamma förenar sig utan tvifvel en hvar, så snart han lär känna, hur sorg­ligt deras läge i verkligheten är.

Redigerat 25.08.2007 av Elof Granholm