Amerika-brev.

Redan vid första bekantskap med Människovännens intressanta och uppbyggliga spalter kände under­tecknad sig mycket glad samt tänkte: ,,Nu ha våra svenskatalande landsmän där hemma fått ett av behovet påkallat språkrör, en röst, som hörs vida om­kring, ja ända till de försking­rade landsmännen i fjärran Ame­rika, en röst, som även därifrån bör giva eko ifrån sig." Men på så långt avstånd tar det länge för ekot att återvända. I det jäktan­de Amerika tyckes ock tiden vara allt för kort att strax kunna giva yttryck åt de många tankar och känslor, vilka uppstiga vid bekant­skapen med den röst, som så krist­ligt och skönt talar hemlandets språk. Och när man äntligen får en stund till förverkligandet av sin önskan, så är den så kort, att man måste skynda; och bli meddelan­dena därefter.

Först och främst kan man ej undgå att uttrycka en tillfredsställelse och tacksamhet för Människovännens tillkomst och goda tjänst i Guds rike, och hoppas vi, att denna får oavbrutet fortgå. Nu då otrons makter väpna sig ända till tänderna mot Kristus och hans församling, höves det också Kristi folk att med enade krafter och al­la lovvärda medel kämpa för ,,den tro, som en gång blivit överlämnad åt de heliga." Bland dessa medel är prässen en icke ringa makt i våra dagar. Må då denna kristliga tidning allt mer och mer få bidra­ga till att befrämja Guds verk bland våra kära landsmän såväl hemma som borta!

Här i  det stora, Amerika käm­pas samma strider som där hemma i Finland. Ondska och otro frodas även här,  men gudsfruktan och kristlig verksamhet saknas icke heller. Och då faller tanken i för­sta hand på våra egna förskingrade landsmän här. Och nu tycker jag mig höra tusen röster därborta i de tusen sjöars land fråga: ,,Ja, hur går  det med  våra landsmän där borta? Hur står det till med de mina, min son, min dotter, min syster, min broder? Hur ha de det?" Jo, den ene har det bra i både lekamligt och andligt hän­seende, den andre har det sämre. Såsom, regel kunde sägas, att al­la, som sköta sig väl och taga va­ra på tillfällena i så väl lekam­ligt som andligt hänseende reda sig mycket bra. De som ej göra så, hava naturligtvis, icke mycket att vänta. Missräkningar och felslag­na förhoppningar saknas nog ej. Men de som förtrösta på Gud, reda sig i alla fall. Nu är det icke min mening att skriva om arbetsförhål­landena och dylikt, utan komma mina meddelanden att röra sig hu­vudsakligen omkring kyrkliga frå­gor. Säkerligen ligga just dessa förhållanden läsaren ömt om hjär­tat, ty vare sig man är hemma eller borta är huvudfrågan denna: ,,Är han,  är jag medlem i  Guds rike?"

Att våra landsmän äro försking­rade kring hela detta stora, vida land, torde vara alla bekant. Rätt många av dem bo eller vistas i ett mindre antal på avlägsna orter såsom skogs- och gruvläger eller ute på landsbyggden. Det största antalet har dock slagit sig ned i större eller mindre kolonier i nyenglandsstaterna, Newyork, norra Michigan och närgränsande stater, Colorado och Utah samt å vestkusten. På grund av den stora förskingringen faller sig alltså det kyrkliga arbetet svårt ibland landsmännen, synnerligast då män och medel för verksamhetens bedrivan­de till stor del saknas.

Vår kära lutherska kyrka har dock sökt att samla de spridda ska­rorna omkring Guds oförgängliga ord och sakrament samt, där förutsättningar funnits, bildat för­samlingar, byggt kyrkor och upp­lättat barmhärtighetsinrättningar så väl som kristliga skolor. Suomi-synoden har på ett uppoffrande sätt tagit sig an vården om de finskatalande, medan Augustana-synoden sökt att tillgodose behoven bland de svenskatalande landsmännen i Amerika. Genom sin sjömans- mission har ju ock moderkyrkan i Finland utfört och utför en välsignelserik verksamhet. Men i trots av allt detta få vi ännu säga som Mästaren fordom sade: ,,Skörden är mycken, men arbetarena är få". Av de många tusen svensk-finnar som finnas i Amerikas förenade stater, höra endast något över tretusen kommunikanter till våra lutherska församlingar och ett ringa antal till andra samfund. Åtskilliga äro ju ock under Guds ords inflytande, ehuru de icke formligen förenat sig med våra församlingar, men många, många stå helt och hållet utom allt vad till Guds rike hörer. Likadant är det bland våra finskatalande landsmän. ,,Bedjen därför skördens Herre, att han sänder arbetare i sin skörd."

För att icke göra brevet för långt lämnar jag tills en annan gång att skriva närmare både Suomi- och Augustana-synodens verksamhet. Och så en kär hälsning till Eder alla. Herren styrke och stadfäste er! Förglömmen ej att bedja för oss här ute i förskingringen!

Worcester, Mass. den 5 sept. 1912.

Eder i  Herren förbundne

John Gullans.

Så skrev han i Människovännen, kristligt veckoblad nr 30, fredag, 27.9.1912

Redigering 25.07.07: Elof Granholm