Om emigrationen från Österbotten

skrifver Wasa Tidning:

Utvandringen till Amerika från våra svenska österbottniska socknar, som de senaste åren fått så stor utsträckning, går ej synnerligen långt tillbaka i tiden. Om också en och annan redan dessförinnan begett sig till nya verlden att der söka arbetsförtjänst, kan man dock icke tala om någon egentlig emigration förrän på sjuttio­talet. Det var då, ryktet om, huru lätt man kunde förvärfva rikedomar der borta i det förlofvade landet, me­ra allmänt begynte spridas bland våra svenska österbottningar. Utvandringen, till en början ganska obetydlig, tilltog år från år. Isynnerhet sedan allmän värnepligt blifvit införd i vårt land, tog emigrationen god fart. Hellre än att vara 3 år på ,,ryssbackan", far man till Amerika och förtjenar pengar, tykte mången rask ungersven och begaf sig i väg till det obekanta landet. Många andra följde hans exem­pel, både gamla och unga, män och kvinnor.

Det är eljes ej så underligt, att emi­grationslustan så lätt spred sig bland den svenska österbottniska allmogen. Redan sen tider tillbaka var denna all­moge van att långt från sina hembyg­der, söka sig en arbetsförtjenst, som icke hemma stod den till buds. Gå vi fyratio à femtio år tillbaka i tiden finna vi de svenske österbottningarne vara i ropet såsom de skickligaste skeppstimmermän och såsom sådana eftersökta öfver hela, landet. I synner­het var det inbyggarne i Kronoby, Pedersöre och Munsala socknar, hvil­ka som timmermän åtnjöto det största anseende. De företogo sina arbetsre­sor hufvudsakligast till södra delen af landet, företrädesvis Helsingfors och kringliggande trakter. Särdeles arbetsduglige som de voro, fingo de all­tid arbete framför andra och dessutom större dagspenning. En säker borgen, att arbetsökande timmermän voro skick­lige och duglige, fast bland dem ofta funnos 15 à 16 års pojkar, ansågs ,,lapatossorna", knifslidan och den österbottniska dialekten vara. Om från andra trakter hemmahörande, afundsjuke arbetare någon gång djerfdes fråga af de österbottniske timmermän­nen, om de kunde ,,hugga efter ristan", gafs till i svar ,,vi klyfva fast hår­strået". Betviflades denna uppgift, uppstod vanligen ett meningsutbyte, som ofta nog urartade till batalj, ur hvilken österbottningarne nästan alltid utgingo som segrare.

Våra österbottniske timmermän sågo helst, att arbetare från andra landsän­dar icke deltogo i deras arbete. Där­för begåfvo de sig alltid flere tillsam­mans ut på arbetsförtjenst. På vår­vintern slogo sig ett halft dussin kar­lar i bolag, köpte häst och släde, las­sade på sina verkkistor och matsäckar, och så bar det i väg söderut. Framkomne till arbetsplatsen sålde arbetarne häst och släde för högsta möjliga pris. Ansåg man sig ej ha råd att lägga sig till eget fordon, fraktades häst och karl, som förde timmermän­nen till deras bestämmelseort. Skjuts­karlen återvände derpå, försedd med ull, lin, hampa o.d., hvilket allt på hemorten föryttrades med god vinst.

Arbete erhöllo timmermännen vanli­gen genast. Och nu pågick arbetet under våren och sommaren med lif och lust. När sedan hösten var inne, åter­vände de fleste arbetarne med späcka­de börsar till sina hem. En och an­nan stannade kvar öfver vintern för att icke behöfva företaga den dyra och besvärliga resan upp till Öster­botten.

Men skeppsbyggeriet aftog, arbets­lönen minskades och konkurrensen med andra arbetssökande blef större. Följden, var, att de österbottniske timmer­männens resor söderut på arbetsför­tjenst så småningom upphörde. Och nu gälde det att se sig om efter nya arbetsfält.

Sådana funno de till en början på andra sidan bottniska viken. Några reste, dit öfver, erhöllo arbete och god dagspenning, och så begynte andra strömma efter. Öfverallt dit österbottningen kom, gjorde han sig känd som en pålitlig och skicklig arbetare, hvarför han äfven var mycket eftersökt.

I Sverige fingo de österbottniske ar­betarne till först höra talas om det förlofvade landet i vestern. De många berättelserna om rikedomarne der loc­kade. De djerfvaste och företagsam­maste bland österbottningarne vågade snart den långa resan och styrde ko­san till Amerika. Der lyckades de ganska lätt erhålla arbete och dessut­om väl betaldt, hvilket satte dem i tillfälle att hemsända ofta nog rätt an­senliga summor. Detta manade andra till efterföljd och utvandrarnes antal begynte växa år ifrån år. Och detta isynnerhet, sedan några emigranter återvändt till sitt hemland såsom jemförelsevis förmögna.

För mången österbottning har det nemligen lyckats att i det fremmaade landet samla en förmögenhet. Och om det ej gått alla så väl, ha dock de allra flesta kommit bra till rätta med sitt arbete. Ty också i Amerika har den österbottniske arbetaren gjort sig känd såsom duglig och. pålitlig. Och det märkliga har ofta inträffat, att sådane, som här hemma varit kände för lättja och dryckenskap, i det nya lan­det blifvit flitige och nyktre arbetare, samt tagit sig väl fram.

Utvandringen från de svenska byg­derna i Österbotten har de senaste åren, såsom redan antyddes, allt mer tilltagit. Mångenstädes finnas hemman, derifrån alla arbetsföre karlar emigre­rat, så att hemmanet måste skötas ute­slutande af kvinnor. Till hjelp hem­sända dock de borta varande männen allt emellan penningebidrag, utgörande besparingar, som de med sitt arbete skaffat sig.

Arbetsförtjensterna äro likväl i Nord Amerika nu för tiden sämre än de förr voro. Derför ha äfven emigranterne delvis begynt vända sig åt andra håll — till Sydamerika, Australien och Afrika. Och omöjligt är ej, att i en snar framtid emigrationsströmmen allt mer drages till dessa trakter."

Så skrevs det i tidningen Finland nr 38 15.02.1980

 
(Redigerat av Elof Granholm)