BESÖK I BARNDOMSLANDET USA

Av Albin Wickman

År 1950 återsåg jag mitt barndomsland USA, eller rättare sagt en del av detta väldiga land. Men jag var även i tillfälle att be­söka Canada, dvs. Toronto och Niagara Falls, det världsberömda vattenfallet på gränsen mellan Canada och Förenta Staterna.

Anledningen till att jag kom att företaga denna resa var att det i Toronto skulle hållas en världskonvention för kristen fostran un­der tiden 10—16 augusti. Det var den trettioförsta konferensen av detta slag som nu skulle äga rum. Ett digert program hade upp­gjorts för varje dag. Mer än sextio nationer var representerade vid konventionen, mest söndagsskolfolk och kristliga ungdomsarbeta­re. Det hade kommit deltagare från missionsländerna, mest färga­de personer, men även från länderna bakom järnridån i Europa hade några kommit. Då jag frågade på vilka vägar de kommit, sa­de ombudet att det var deras hemlighet som de för sin egen skull måste bevara. Jag förstod dem.

Varje kväll hölls offentliga möten för allmänheten med horn­musik, kör- och solosång samt tal av ombud från olika länder. Det djupaste intrycket på mig gjorde ett soloparti i en väldig blandad kör, som sjöngs av en världsberömd negersångerska. Kongressen hölls i stadens stora utställningshall, Coliseum, National Exhibition Ground, men även i idrottshallen Maple Leaf Gardens hölls stora möten. Jag har aldrig förut upplevt en så väldig samling av olika folkslag kring Ordet, varför dessa dagar i Toronto hör till mitt livs oförgätliga minnen.

Under mitt besök i Toronto samlades varje afton svensktalande landsmän i olika hem, där jag berättade om de senaste händelserna i Finland. Varje möte avslutades med en andaktsstund. Också be­söket vid Niagara Falls blev ett oförgätligt minne.

Innan jag for till Canada var jag några dagar i New York hos mina syskon i Bronx. Efter Torontobesöket återvände jag till dem för en något längre tid. Varje söndag predikade jag i Pilgrims­kyrkan och ofta höll jag föredrag om Finland för landsmän som kom långa vägar för att få höra om fosterlandets hårda kamp un­der det senaste världskriget. Nog fick man otaliga bevis för att kärleken till »gamla landet» är djup och varm hos de våra i det stora riket i väster.

För mig blev mitt första besök i det land där jag föddes verk­ligen rikt på upplevelser, och om denna resa skrev jag en bok som kom ut på Kyrkans Ungdoms förlag. Boken hette »Jag återsåg mitt barndomsland», ooh upplagan hade god åtgång, ty det finns många som med otaliga släktskaps- och känsloband är fästa vid Amerika och dess folk. Att emigrationen har förenat de infödda och emi­granterna med oslitliga band, fick jag många bevis för under mitt besök i USA 1950.

Mitt andra besök i Amerika blev en upplevelse av helt annat slag. Det var så att svenska riksdagsgruppen hade föreslagit, att jag skulle bli en av Finlandsdelegaterna vid Förenta Nationernas 17 General Assembly i New York. Sessionen skulle börja i mitten av september och fortgå till dagarna före jul. Alltså; jag och min fru Mary kom att vistas i världsstaden tre månader. Även under detta besök hade jag kontakt med landsmän och fick besöka deras hem och tala vid deras gudstjänster. Men huvudparten av tiden satt jag från morgon till kväll med hörlurarna för öronen och lyssnade till de flödande talen i den kommitté, den fjärde kommittén, som behandlade frågor rörande »icke självständiga staters» angelägen­heter. Dessa stater och folk förvaltas av i FN utsedda och till FN anslutna medlemsstater. Sådana icke självständiga, under förvaltarskap ställda områden och folk finns det ganska många av. Men dessutom finns det, eller har åtminstone funnits, ett mycket stort antal stater i Afrika som nyss blivit självständiga eller gjort fram­ställningar till FN om att få bli självständiga och upptas som medlemmar av FN. I fjärde kommittén, dit jag hörde, hade vi nästan varje dag flere »petitionärer» eller sakkunniga från något af­rikanskt folk, som kämpade för sin frihet och för rätten att bli medlem av Förenta Nationerna. Dessa »frihetskämpar» var myc­ket vältaliga och brinnande i anden. Det mest beklämmande var att lyssna till »petitionärer», som kom från något av de länder i Afrika som regeras av vita kolonister. Fastän dessa utgör en myc­ket liten procent av landets befolkning har de ändå all makt och lagstiftning i sina händer. Dessa »vita» herrar regerar med järn­spira, och enligt »petitionärernas» vittnesbörd inför fjärde kom­mittén utövar de gruppterror. De svartas ledare kastas i fängelse och deras familjer jagas som vilddjur. Det var fruktansvärda saker man fick lyssna till. Och såvitt jag kan förstå var det den nakna sanningen vi hörde. Det fanns en engelsk präst, Mikael Scott, som frivilligt, så gott som varje dag, övervar kommitténs möten, och han bekräftade att det var sant, det som de svarta vittnena berätta­de — prästmannen hade hela sitt liv verkat som missionär och präst i Afrika. Nu hade han vigt sitt liv åt afrikanernas frihets­kamp.

Förenta Nationerna har en övermänsklig uppgift att fylla. Ett av dess främsta mål är bevarandet av världsfreden. Men FN är en organisation med många brister och svagheter. Så har det visat sig, att när stormakterna råkar i luven på varandra står Förenta Natio­nerna och dess säkerhetsråd med bakbundna händer. Ty i säker­hetsrådet, vilket som namnet anger är avsett att trygga säkerhe­ten i världen, har stormakterna vetorätt, och en sådan obstruerande stormakt kan med sitt veto torpedera försöken att rädda freden och skipa rättvisa mellan tvistande medlemsstater. Men trots den­na svaghet har FN gjort mycket för fredens sak. Jag skall nämna ett exempel på ett ingripande, som bidrog till att hindra ett ödes­digert krigsutbrott. Jag tänker på Kubakrisen hösten 1962, just det år jag var med i FN. Jag satt nära den plats där säkerhetsrå­dets medlemmar satt och debatterade krisen i Kuba.

Jag har sällan varit med om något så spännande som när Ame­rikas permanente FN-delegat Adlai Stevenson med sina tre frågor till en annan stormakts delegat hörde sig för om en främmande makt hade raketbaser på Kuba. Första frågan besvarades med ett kraftigt nej, andra gången sade den tillfrågade, att han inte satt i förhör i en amerikansk domstol och förty inte ansåg sig behöva stå i svaromål. Då Stevenson inte fick något svar på sin för tredje gången upprepade fråga om baserna på Kuba, sade han att han skulle bevisa basernas existens. En yngling kom fram med ett tiotal fotografiförstoringar, av vilka det tydligt framgick att det fanns raketbaser på Kuba. Att det var mycket nära ett krigsutbrott då minns alla. Det var en lycka för mänskligheten att två stora statsmän, Kennedy och Chrustsjev, kände sitt ansvar. Genom energiska framställningar från FN blev världsfreden räddad, åt­minstone den gången.

FN är en demokratisk organisation. Varje stat, hur liten som helst, har en röst i församlingen, inte heller stormakterna har mer än en röst var. Men hur står det till med demokratin inom de olika FN-delegationerna, råder där en demokratisk anda? Det jag varit med om tvingar mig att säga att så inte är fallet. Jag har under min mer än trettioåriga politiska verksamhet inte varit med i nå­got sammanhang, där ett så utpräglat »der Fuhrer»-regemente rått. En vanlig FN-delegat har absolut ingen talan ens i den kommitté där han placerats. Den permanente FN-ambassadören är rege­ringens förtroendeman, men han har mycket litet att säga till om, han är mer eller mindre en rapportör och brevskrivare. Inför den­na höga representant för regeringen är delegaten en ytterst an­språkslös varelse. Inte får han applådera, när andra gör det, om han inte fått lov därtill, inte får han skriva hem till sin lokaltid­ning om FN-arbetet. När de andra nationernas delegater i tur och ordning hälsade en ny medlem välkommen till FN, måste den enkle mannen från Finland vara tyst. Det kan hända att det bör vara så, men hade jag på förhand vetat vad jag småningom fick lära mig under min vistelse i FN 1962, så nog hade jag stannat hemma för att i Finlands riksdag åtnjuta en finländsk medborga­res fri- och rättigheter.

Jag anklagar ingen för vad jag här berättat om, men jag efter­lyser en grundlig reform ifråga om våra delegaters rätt att i FN få känna sig representera ett demokratiskt folk och en regering som icke förestås av en diktator. FN är och bör vara den högsta formen av folkstyre. Och jag måste få bekänna, att jag sällan känt mig så fri och glad som när jag efter min tre månaders FN-session fick komma hem till min riksdagsgrupp och dess arbete. Jag återfick min känsla av mänskovärde och av att vara en representant för Finlands fria och demokratiska folk.

Likväl är jag tacksam för att jag fått vara med i FN under en session. Jag fick lära mig mycket, och jag lärde mig bättre än nå­gonsin förstå hur lyckliga vi i Finland borde känna oss över att äga frihet och oberoende samt att i materiellt hänseende räknas till de välsituerade folken i världen. FN lärde mig tacksamhetens konst.

Jag vill i rättvisans namn till sist nämna, att det rådde ett gott kamratskap bland delegaterna och att personalen vid Finlands FN-högkvarter var ytterst förekommande och utmärkt. Och när Fin­lands utrikesminister prof. Merikoski var med i FN och ledde vår delegation, fann vi i honom en utomordentligt god representant för Finland; det fanns hos ministern inte ett spår av överlägsenhet eller diktatorsmentalitet, utan han var hela tiden en människa bland oss vanliga dödliga. Mig och min fru visade utrikesminis­tern en utsökt vänlighet och ett tillmötesgående som gladde oss och som vi efteråt länge brukade tala om.

Ur boken "Frihet är det bästa ting" - 1967 - Söderström