Massachusetts 1(3)

Anders Myhrman

Worcester, Mass. 1

Worcester är en inlandsstad belägen 45 mil väster om Boston. År 1930 hade staden omkring 195 000 invånare, den andra i ordningen i folkmängd i staten Massachusetts. Worcester blev tidigt en betydande fabriksstad, huvudsakligen i metallbranschen.

Många skandinaviska immigranter, i synnerhet svenskar, kom tidigt till Worcester. De första finlandssvenskarna, som blev bofasta där, anlände till sta­den år 1880. De var J. A. Hermans, C. Klockars, C. E. Snickars, C. Lasander, E. H. Laxell, C. E. Nygård, M. Mickelson, C. J. Norgran och Jonas Norgran. Följande år anlände Johan Mickelson, E. Lasander, W. Sjöblad, A. Lassas och J. Lassas; samt de två första kvinnorna: Anna Lisa Hermans och Mina Granskog. »Sedan anlände den ena gruppen efter den andra», skrevs det i historiken över vårt folk i Worcester. Det första äktenskapet ingicks 1882 av Anna Lisa Hermans och C. Wahlström, följd av ett annat mellan Wilhelmina Prins och Johan Mickel­son samma år. 2

Immigrationen av våra landsmän till Worcester var synnerligen livlig hela tiden från senare delen av 80-talet till första världskriget. Majoriteten av dess immigranter kom från Närpes och Worcester blev därför så att säga »huvud­staden» för närpesborna i New England-staterna. Ett betydande antal kom också från Övermark och mindre antal från Korsnäs, Lappfjärd, Sideby, Solv och Maxmo. Här bör också nämnas, att ett ganska stort antal immigranter, vars första des­tination i Amerika var Worcester, senare flyttade till andra orter längre västerut.

De två första föreningarna bland våra landsmän i Amerika bildades i Worcester. Dessa gällde två allmänna problem eller faror bland immigranterna, näm­ligen sjukdom och dryckenskap. Båda var ekonomiskt ruinerande för individer och familjer. Supseden var mycket allmän bland våra landsmän och t.o.m. hållen i ära av både män och kvinnor. För att bli ansedd som en riktig karl måste en yngling lära sig att supa. Så var man inställd den tiden. 3

Sjukhjälpsföreningar        

Agitationen för en förening bland våra landsmän i Worcester började någon gång efter mitten av 8o-talet. Den som väckte tanken var troligen K. W. John­son, som varit några år i Sverige förut och anlände till Worcester 1886. I Sverige hade han blivit godtemplare och ingick även i en sådan loge i Worcester. Men »då frågan om en för vårt folk gemensam organisation började behandlas på allvar var meningarna delade mellan sjukhjälp- sverksamhet och nykterhetsverk­samhet», sägs i historiken. »Man diskuterade frågan man och man emellan, i hemmen, i fabriken, på 'boardinghuset' eller varhelst man kom tillsammans.» 4

Imatra

Resultatet av denna agitation blev stiftandet den 2 maj 1889 av en sjuk- och begravningshjälpförening, som fick namnet »Imatra». Den började med 19 med­lemmar: 18 män och en kvinna (Karolina Nygård). Till den första styrelsen hörde bl.a. följande personer: ordförande, K. W. Johnson; viceordförande,, Gabriel Carlson och sekreterare, Josef Hermans. Imatras möten blev samlings­tillfällen för landsmännen och där dryftades deras problem. Enkla litterärt-kulturella program utfördes också av dess medlemmar, och många nödställda „ även icke-medlemmar, fick hjälp av föreningen. 5

Saima

Alla var dock icke tillfreds med Imatra, och den 20 september 1902 bildades en annan sjukhjälpsförening, som fick namnet Saima, med 27 medlemmar. I styrelsen invaldes bl.a. följande personer: C. W. Wick, ordförande; William Lindgren, viceordförande; Charles G. Carlson, protokollsekreterare.

Det var visst meningen, att denna förening skulle bestå av både svensk- och finsktalande, ty det beslöts att stadgarna skulle tryckas också på finska. Den kom dock att till största delen bestå av svensktalande. I stadgarna förekommer också denna passus: »För sjukdom, ådragen genom dryckenskap eller omoraliskt leverne, erhålles ingen sjukhjälp.» Med andra ord, Saima insisterade att dess medlemmar skulle föra ett nyktert och moraliskt liv.

Saknas medlemmar hjälpte till med bildandet av en sjukhjälpsförening i New Haven, Conn. De agiterade bland landsmännen för att få dem att bli amerikanska medborgare samt startade också en agitation för bildande av ett särskilt sjuk-hjälpsförbund i östern. Detta ledde dock icke till något resultat.

Då Imatra och Saima hade samma mål och bearbetade samma fält, fast kanske på något olika sätt, framväxte helt naturligt efter ett antal år tanken, att de båda föreningarna borde förenas. Tanken dryftades först enskilt och inom båda föreningarna samt senare vid ett gemensamt möte, som sammankallats för detta ändamål. På detta möte beslöts med stor majoritet, att de två föreningarna skulle sammanslås till en större och mera livskraftig organisation. Detta skedde den 6 oktober 1911.

Under de 22 år, som Imatra existerade, hade 715 personer tillhört densamma, och omkring $ 13 000 hade utbetalats till och för medlemmar i sjuk- och begrav­ningshjälp. Motsvarande siffror för Saima var 545 och omkring $ 7 000. Belysande för en viss grad av religiös orientering i dessa föreningar fram till en viss tid, är det faktum, att Imatras möten alltid öppnades med bibelläsning och bön till mars 1907 och Saimas till september 1906. 6

Per Brahe

Fulla namnet på den nya föreningen, som stiftades den 6 oktober 1911 var »Svensk-Finska Sjuk- och Begravningshjälpsföreningen Per Brahe», men den blev allmänt benämnd endast »Per Brahe». Bland föreningens första funktionärer var John Peterson, ordförande, och Erik Qvist, viceordförande.

Tillkomsten av Per Brahe gav ny energi och bredd åt sjukhjälpsverksamheten. I många år var denna förening en viktig faktor i våra landsmäns samlings- och kultursträvanden i Worcester, emedan de flesta av dess medlemmar tog aktiv del också i andra föreningars verksamhet. »Den starkaste länken i föreningskedjan bland vårt folk», skrev K. W. Johnson.

År 1920 hade Per Brahe 354 medlemmar, $ 16 642 hade utbetalats i hjälp, och kassan balanserade på $ 5 730. Som Imatras och Saimas efterträdare och arv­tagare firade Per Brahe sin 5o-årsdag med en stor festlighet den 6 maj 1939. Finska Amerikanaren utgav ett speciellt Per Brahe 50-års jubileumsnummer den 4 maj med foton av föreningens styrelse, större delen av dess medlemmar, samt några av de äldre ledarna. I numret ingick historiker över Imatra och Saima och särskilt över Per Brahe. 7

Emedan den äldre generationen småningom minskats genom dödsfall, har Per Brahes medlemsantal också gått ned. Vid slutet av 1951 var siffran 227. Då hade Per Brahe (inklusive Imatra och Saima) utbetalat omkring $ 101 100 i sjuk- och begravningshjälp. Liksom dess föregångare ingick Per Brahe aldrig i Svensk-Finska Sjukhjälpsförbundet eller senare i Runebergsorden; den har förblivit helt fristående.

Åtskilliga personer, som tillhörde sjukhjälpsförbundet, inflyttade till Wor­cester, och på initiativ av Julius Blomberg och Fred Wick organiserades för­eningen »Fänrik Stohl» den 17 augusti 1917 med 12 chartermedlemmar, som nr 53 i sjukhjälpsförbundet. Enligt den första årsrapporten hade föreningen redan då över 50 medlemmar. Fänrik Stohl ingick i Runebergorden, då denna stiftades 1920. 8

»Svensk-Finska Nödhjälpsföreningen» stiftades den 24 november 1919. Den omedelbara anledningen var behovet av hjälp för vissa familjer bland landsmän­nen, där familjeförsörjaren hade dukat under i den då härjande »spanska» in­fluensan. Men föreningen kom att fortsätta med sin verksamhet i 15 år. År 1922 blev föreningen en filial av Worcester Welfare Federation och 1933 övertogs dess verksamhet helt av stadens Associated Charities. J. Victor Carlson var kas­sör de sista 10 åren. Föreningens inkomster under dess 15-åriga tillvaro var $19 625.  9

En mindre organisation med namnet »Swedish-Finnish Emergency Fund» kom till någon gång på 30-talet på initiativ av J. Victor Carlson. Dess uppgift var att sammanslå flera mindre summor, som efterlämnats av upplösta föreningar och dittills förvaltats av olika personer, till en fond och med dessa medel avhjälpa nöd som orsakats av större eventuella olycksfall. Hela fonden var endast $ 676 och fördelades mellan nödlidande i Finland efter vinterkriget och landsmän i Worcester, som blev lidande genom en tornado, som gick över staden den 9 juni 1953. 10

Nykterhetsföreningar

Den agitation för en nykterhetsförening, som K. W. Johnson hade börjat någon tid efter sin ankomst till Worcester, ledde slutligen till stiftandet av nyk­terhetsföreningen Aavasaksa — den första i sitt slag bland våra immigranter i Amerika. Detta hände den 27 februari 1892. Om de tidiga medlemmarna anför vi efter K. W. Johnson:

»De landsmän som tog initiativet till N.F.A:s organiserande är följande chartermedlemmar: K. J. Nylund, Mickel Carlson, Matts Rickson, C. P. Söderback, William Mattson, J. A. Anderson, J. Brän­nas, J. P. Carlson, H. W. Mangsen, John Rikson, Gustaf Erikson, G. W. Johnson, Carl Carlson, John Sjöblad, Adrian Petterson och K. W. Johnson.» 11

Under Aavasaksas 22-åriga tillvaro tjänstgjorde följande personer som ord­förande: K. W. Johnson, August Rosenberg, E. H. Laxell, Oskar Ahl, E. H. Norgren, John Häggman, Charles Johnson, K. H. Johnson, Maria J. Johnson, E. A. Hartz, John Carlson, John Rikson, J. A. Anderson, J. P. Carlson, K. Henrikson, John Petterson, August Simons, A. Högman, Vicktor Emanuelson, K. J. Lind, F. O. Ström och Oskar Silverberg.

Aavasaksa utvecklade snart en mångsidig verksamhet och ur densamma ut­löstes med tiden en mångfald andra organisationer. Sålunda inrättades genast ett lånebibliotek, senare en barnavdelning, och under åren 1907—13 utgavs den handskrivna månadstidningen »Midnattssolen». Efter mitten av 90-talet bildades inom föreningen två missionsföreningar, två sångföreningar, manskören Eko och musikbandet Fennia. År 1907 tog Aavasaksa initiativet till en stor »no licence»-demonstration (mot salooner), vari våra landsmäns alla föreningar och församlingar deltog. Ett resultat av detta initiativ blev bildandet av föreningen Svensk-Finska Nykterhetsvännerna. Under det sista årtiondet av sin tillvaro verkade Aavasaksa närmast i förening med den lutherska församlingen, i vars kyrka den också höll sina möten.

Under dess 22-åriga tillvaro hade 946 personer tillhört desamma. Då den nedlade sin verksamhet den 3 januari 1914 hade föreningen 54 medlemmar. Nämnas bör också att Aavasaksa hade en avgjort religiös orientering. Dess möten öppnades under många år med bibelläsning och bön. Religiösa betraktelser förekom ofta vid mötena under 90-talet. 12

Nykterhetsföreningen »Räddningslinan», nr 27 SFNF, organiserades den 12 september 1903 med 64 medlemmar, av vilka de flesta tillhörde Missionsförsam­lingen. Inom mindre än två år blev den upplöst, men reorganiserades den 5 februari 1906 på initiativ särskilt av några landsmän som inflyttat från Waukegan, där de tillhört en förening, som var med i nykterhetsförbundet. I föreningens första styrelse var korrespondent Wm. Hermanson och ordförande Wm. Ahlskog.

I historiken säges: »Ett av föreningens första beslut var att från sin verksam­het utesluta alla religiösa bruk, och uttalades som bestämd åsikt att inga diskus­sioner eller förnedrande yttranden angående religionen finge förekomma.» Vid första årsmötet var medlemsantalet 49, av vilka de flesta var nyanlända immi­granter. Det var bland sådana yngre immigranter som föreningens arbete kon­centrerades. Genom att anordna danser och annan tilldragande underhållning på söndagskvällarna (den enda kväll många hembiträden hade ledigt) försökte man dra ungdomen bort från de s.k. krogdanserna. Häri hade föreningen även framgång men kom i konflikt med kyrkorna, som var emot danser på söndags­kvällarna.

Räddningslinan deltog i de skandinaviska nykterhetsdemonstrationerna, var med i de finlandssvenska nationalfesterna 1905 —1911, hjälpte vid organiserandet av nykterhetsföreningen »Förgät-mig-ej» i Fitchburg 1907, och var värd för Svensk-Finska Nykterhetsförbundets årsmöte i Worcester 1908. År 1905 bil­dade en del av dess medlemmar sportklubben »Vasa», som med åtskilliga mellan­rum var aktiv ända till 1918. Eric E. Qvist från Solv var hela tiden drivfjädern i klubben. Inom föreningen existerade också för kortare tider en diskussionsklubb, en blandad sångkör, ett par kvartetter, en syförening och ett fotbollslag. En humoristisk handskriven månatlig tidning kallad »Kulturvågen» upplästes vid möten åtskilliga år (1907—1913). Ett lånebibliotek, som slutligen innehöll omkring 150 volymer svensk skönlitteratur och annan svensk litteratur, anskaf­fades. En rapport förmäler, att Aavasaksas bibliotek innehöll endast religiösa böcker men att Räddningslinans första anskaffning för sitt bibliotek bestod mest av samhällsradikala och ateistiska böcker. 13

Då Runebergorden stiftades 1920, förenades föreningarna Fänrik Stohl och Räddnings- linan och ingick som loge nr 204 i den nya orden.

Omkring ett år före den stora »No-license»-demonstrationen i november 1908 mot saloonerna av nykterhetsfolket i Worcester grundades »Svensk-Finska Nyk­terhets- vännerna». Organisationen var egentligen ett förbund, dvs. den bestod av delegater från de tre existerande kyrkoförsamlingarna och de två nykterhetsföreningarna. Den första styrelsen bestod av dessa personer: ordförande, Josef Anderson; viceordförande, E. Nordström; sekreterare, J. Victor Carlson; vice, Carl P. Peterson; kassör, C. W. Wick.

»Nykterhetsvännernas verksamhetsmål», heter det i historiken, »har varit att på kristlig, ekonomisk och förståndets grund upplysa drinkare om dryckenskapens ve och nykterhetens väl, samt att fostra vårt folk till ett högre och bättre liv ... kristligt sinnade män och kvinnor av vårt folk från de olika samfunden i Worcester, satte ett kraftigt och ihärdigt upplysnings- och agitationsarbete i gång, för att rädda de fallna ur dryckenskapens nöd och elände.» 14

Nykterhetsvännernas verksamhet bedrevs dels genom stora massmöten, dels genom traktat spridning och dels genom diskussionsmöten. Förbundet verkade också genom en 50-manna kommitté vars uppgift var att se till att inga lönn-krogar fick existera i staden. En kraftig agitation bedrevs också bland våra lands­män att bibringa dem insikt om förmånen av amerikanskt medborgarskap samt att få dem att rösta för »No-license» för krogar.

Programmet för föreningens första massmöte lyder som följer: Bibelläsning och bön av pastor Oscar Norseen, Sång av lutherska församlingens sångkör, Tal av pastor John Gullans, Deklamation av Julina Demasör, Sång av lutherska för­samlingens strängband, Tal av pastor Alex Hällis, Sång av Räddningslinans sångkör, Poem av John Johnson, Tal av pastor Andrew Stormans, Sång av baptistförsamlingens strängband, Allmän diskussion.

En av denna förenings förtjänster var dess kooperativa natur. Den samman­förde både ledare och medlemmar av de olika organisationerna, som var intres­serade av nykterhetens befrämjande, och gjorde dem mera bekanta med var­andra. Det var också Nykterhetsvännerna, som tog initiativet till ett minnesalbum över vårt folks liv, strävanden och organisationer i Worcester. En kommitté med representanter från alla organisationer var ansvarig för utgivandet av Historik över Svensk-Finnarne i Worcester, Mass., 1880—1920. På titelbladet står det dock: Utgiven av Svensk-Finska Nykterhetsvänner. 15

Runeberglogen nr 204

Som nämnts ovan sammanslog föreningarna Fänrik Stohl och Räddningslinan till en loge, som blev nr 204 i Runebergorden. Detta hände den 14 november 1920, och medlemsantalet i den nya logen blev 94. Ordförande var Eric E. Quist och viceordförande Edwin Erickson. 16

År 1922 satte medlemmarna i gång en kampanj för att värva nya medlemmar, och den var så framgångsrik att 58 kunde intagas den 28 oktober i närvaro av ordens vice president Walter Ekholm. Värvningen fortgick och medlemssiffran steg till 250 i juli 1934 och till 415 år 1929. Endast logerna i Ironwood, Mich., och Seattle, Wash., hade då flera medlemmar. Men på grund av depressionen föll antalet till 131 år 1935, steg igen till 194 år 1940, men föll åter till 155 år 1950 och till 130 år 1960. 17  Den sista större intagningen av nya medlemmar i logen ägde rum den 24 juni 1955, då 35 kandidater initierades.

Räddningslinans samlingslokal övertogs av Runeberglogen, skulden på den­samma avbetalades, och logen hade således under många år en egen lokal, som också stod till förfogande för landsmännens gemensamma tillställningar. Men då trafiksystemet i Worcester ombyggdes exproprierade staten logens egendom år 1954 och betalade för densamma så låg ersättning, att byggandet av en ny samlingslokal icke kunde komma i fråga. 18 Både logen 204 och Per Brahe blev därför hemlösa.

Logens 25-årsfest firades den 3 november 1945 å Runeberg Hall, med gäster från andra loger i Mass. och även från Woonsocket, R.I. och New York. Huvud­numret på programmet var ett tal av professor Ekblaw vid Clark-universitetet över ämnet »The Plight of Finland and its Future Hope». Finansrapporten för de 25 åren uppvisade följande utgiftssiffror: för sjukhjälp $ 25 833; för begrav­ningshjälp $ 3 875; avgifter till orden $ 10 467; avgifter till östra distriktet $ 797; löpande utgifter för andra ändamål $ 26 487; summa utgifter $ 67 458. 19

Logens verksamhet var i många år livlig med reguljära möten för löpande ärenden och program, samt åtminstone ett par större fester varje år. Även så deltog logen tillsammans med de andra organisationerna i de fester och aktivi­teter, som namnes senare. En manskör var aktiv inom logen i början av 30-talet och gav konserter tillsammans med manskören i Norwood. I augusti 1960 var logen värd för Runebergordens nationalkonvent. Men endast en kort tid hade logen en junioravdelning, och återväxten från den yngre generationen har kanske därför varit mindre än den kunnat vara.

År 1935 bildade kvinnorna i logen en kvinnoförening eller -klubb för att befordra logens verksamhet. Om denna skrevs i Norden den 21 april 1960 som följer: »Runeberg Women's Club, en av våra finlandssvenska kvinnoorganisatio­ner i detta land, fyller 25 år den 24 april. Klubben arbetar jämsides med Rune­bergorden, och så länge orden ägde hallen på Heardsleigh-gatan, gjorde klubben en stor insats i upprätthållandet av inventarierna samt skötseln av eldningen. Många är de fester, middagar och picknicker, som klubbens damer arrangerat. Ett mycket varmt och kamratligt förhållande råder inom klubben.»

Under de senaste åren har logens sällskapliga tillställningar mest varit smör­gåsbord- middagar med dans efteråt.

Särskilda fester

Nationalfesterna åren 1905 —1911 och de senare s.k. Kulturfesterna, av vilka flera gick av stapeln i Worcester., uppmärksammas i ett annat avsnitt och kan därför lämnas åsido i detta sammanhang. Men ett par andra större fester av en mera specifik natur är värda ett beaktande här.

Den första var Finlands självständighetsfest, som firades i Worcester den 4 juli 1919. Det var en friluftsfest med ett sportprogram på förmiddagen, servering av middag, och så på eftermiddagen ett program med 20 nummer. Bland dessa var musik av lutherska kyrkans orkester, sång av manskören Eko, flera sång­nummer av en för tillfället uppövad blandad kör, avtäckning av Finlands flagga med hyllningsord till denna av Emil Ekblad, tal av Finska Amerikanarens redaktör E. J. Antell, och festtalet av Jakob von Julin, då ombud för finländska handelsdelegationen i USA. Efter detta program följde mera sporttävlingar. 20

Det andra festobjektet, som år 1938 ledde till flera fester, var firandet av 300-års minnet av grundläggningen av Nya Sverige i nuvarande delstaten Delaware — »The Delaware Tercentenarp». Ändamålet med dessa fester var att samla medel för de stora festligheterna i Delaware, men de blev också på samma gång lokala 300-års minnesfester.

Initiativet bland finlandssvenskarna i Worcester togs av J. Victor Carlson, som publicerade ett upprop till dem i Norden. Ombud från de tre församlingarna samt Runeberglogen och Per Brahe sammankom och tillsatte en kommitté för att föra saken vidare. Ordföranden i kommittén blev J. Victor Carlson, sekrete­rare Sigurd A. Peterson, och kassör Eric W. Östman. Samarbete med en mot­svarande kommitté bland finnarna inleddes och en centralkommitté tillsattes, där finlandssvenskarna representerades av John Peterson, J. Victor Carlson och T. Edward Nelson.

De våra arrangerade två fester eller konserter till förmån för och som en del av »The Tercentenary». Den första hölls i Belmont Hall med ett utmärkt pro­gram, vilket som höjdpunkter upptog ett tal av professor Pentti J. Olli från New York och uppträdande av sångerskan Hulda Wärme-Hartz. Under tiden organi­serades en särskild Tercentenary kör ledd av Verner W. Nelson, biträdd av Oskar Hartz och T. Edward Nelson.

Den andra konserten hölls den 15 maj i Första Lutherska kyrkan på Belmont street. Inträdet var fritt men en kollekt upptogs för Delaware Tercentenary. I programmet ingick även flera tal av pastorerna för de olika församlingarna.

Den tredje festen hölls den 5 juni tillsammans med finnarna vid Hemlock Beach. Som talare hade engagerats borgmästaren i Worcester, William A. Bennet, och professor Elmer W. Ekblaw vid Clark Universitetet. Beklagligt nog an­ordnade rikssvenskarna i Worcester sin 300-årsminnesfest samma dag. 21

I förbifarten kan här nämnas, att finlandssvenskarna satt som »mitt emellan», då det gällde Delaware Tercentenary. Å ena sidan sökte äktfinska grupper tränga dem åt sidan så mycket som möjligt; å den andra var vissa rikssvenska grupper bittra över finländarnas deltagande, vare sig de talade finska eller svenska.

Finland Aid Delegation och Hjälp Finland

Så blev namnet på den organisation, som kom till på initiativ av J. Victor Carlson den 10 december 1939 och bestod av ombud från alla finlandssvenska organisationer i Worcester. Dess ändamål var, att så långt möjligt hjälpa dem som blivit lidande i Finland genom det ryska anfallet. Kläder och kontanta medel skulle insamlas. Ordförande var Carl G. Norgran och viceordförande J. Victor Carlson och J. Oscar Hartz. En motsvarande organisation — Help Finland Committé — bildades också bland de finsktalande i Worcester.

Den amerikanska allmänheten var mycket gynnsamt stämd gentemot Fin­land, och delegationens arbete vann därför gehör. Subskriptionslistor sattes i rörelse för bidrag från individer, klubbar och mindre föreningar. Dessa in­bringade $ 5 224. Tre banker tillät insamling bland kunderna i sina lokaler, och intäkten blev $ 1 288. Med tillhjälp av George N. Jeppson, chefen för Norton-bolaget, där så många av våra landsmän arbetade, och Röda Korset i Worcester, anordnades en stor konsert. I denna medverkade den berömda sångerskan Karin Branzell, kontraalt vid Metropolitanoperan i New York, Worcester Pbilharmonic Orchestra samt Sibelius Singers och flera rikssvenska körer. Behållningen från denna konsert blev $ 4 776. Från den 12 december 1939 till den 31 oktober 1940 var den totala inkomsten från delegationens verksamhet $ 11 289. Av denna summa hade $ 7 500 sänts till Finlands generalkonsul i New York, $ 2 300 till minister Hjalmar Procope i Washington, D.C., och $ 500 till American Committee for Finnish War Orphans. 22

Dessutom insamlades och packades många ton kläder och skor, vilket allt fraktfritt forslades till New York av ett transportbolag, för vidare befordran till Finland. Den sista sändningen bestod av 15 ton kläder och skor. För många av våra landsmän i Worcester var det en period av nästan febrilt arbete men också av målmedvetenhet och andlig lyftning. Hjälpaktionen av de våra i Worcester var en del av »Finnish Relief», som organiserades av förra presidenten Herbert Hoover. Denna hjälpverksamhet måste avbrytas på sommaren 1941, då Finland invecklades i den tysk-ryska konflikten.

Arvtagaren till »Finnish Relief» blev en nationell kommitté, »Help Finland, Inc.», vilken bildades i New York i augusti 1945, då det blev möjligt att igen upptaga nödhjälpsarbetet i Finland. Worcestergruppen beslöt då genast att förnya sin organisation under detta namn och upptaga arbetet på nytt. De nya tjänstemännen var: ordf., J. Victor Carlson; sekr., pastor Alfred Holmgren; kassör, Werner A. Nelson. Aid-delegationens kassa på $ 469 överfördes till den nya organisationen, och arbetet började med full fart. I synnerhet kvinnorna, sägs i en rapport, arbetade med liv och lust och gjorde ibland det nästan omöjliga.

Arbetet utfördes under ledning av tre kommittéer: finanskommittén, som samlade kontanta medel; anskaffningskommittén hade hand om samlandet av skor och kläder; avsändningskommittén stod för packningen och avsändningen av det samlade godset till bestämmelseorten. Den första sändningen, som bestod av 1 100 pund kläder och 119 par skor gick till Help Finland, Inc., i New York. Därefter gick sändningarna direkt till Finland och Help Finland i Worcester betalade själv fraktkostnaderna. Under två år uppgick de kontanta inkomsterna till närmare $ 2 000. Utom $ 500 som sändes till Mannerheim-förbundet i Finland, användes dessa medel att täcka utgifterna i förening med packningen och trans­porten av godset till bestämmelseorterna i hemlandet. 23

I Worcester tillkom också en understödskommitté för »Finlandsbarnen» i Sverige. I förening med alla finlandssvenska organisationer i staden föranstaltade denna kommitté en konsert i juni 1945. Behållningen som belöpte sig till $ 500, sändes till vederbörande organisation i Stockholm.

Redan 1939 bildades bland de finlandssvenska kvinnorna i Worcester en »Lotta-Svärd»-förening. Medlemmarna i denna förening arbetade ivrigt och oav­brutet tillsammans med Aid Delegation och Help Finland, medan dessa var i verksamhet. Senare fortsatte föreningen med att hjälpa särskilt familjer, som hade förlorat sina försörjare i kriget mot Ryssland. Den ivrigaste bland dessa lottor var troligen Maria Alida Lindquist, född Vester, och Hilma Anderson (Helin). Föreningen var verksam ännu 1958, och dess sekreterare Hilma Anderson rap­porterade att föreningen då sände gåvor till två sanatorier, Östanlid och Hög­åsen. 24

Annan hjälpverksamhet

Mot slutet av år 1945 föreslog J. Victor Carlson för lappfjärdsborna i Wor­cester, att de skulle börja en insamling för de nödlidande, och särskilt för änkor och barn efter i kriget fallna män, i deras hemsocken Lappfjärd. Detta förslag ledde till handling, och en hel del beklädnadsartiklar, skor, tvål, garn, m.m., som då ej stod att få i Finland, samlades ihop och sändes jämte en mindre summa kontanter till vederbörande i Lappfjärd för utdelning till de behövande. 25  Folk från flera andra socknar upptog idén och gjorde sedan liknande insamlingar för samma ändamål i sina respektive hemsocknar i Syd-Österbotten. Bland dem kan här nämnas Närpes, Korsnäs, Övermark, Malax, Kaskö och Sideby.

Insamlingen för nödlidande i Närpes började i januari 1946 på initiativ av mrs. Hilma Anderson (Helin), som blev den drivande kraften i företaget. Skor, kläder och andra förnödenheter insamlades, packades och sändes för utdelning till behövande. Även kontanta medel insamlades och redan i juli redovisades för $ 1 079, som sänts till hembygden. 26 Denna insamling gav också uppslaget till de sedan s.k. närpesfesterna. Den första hölls i samband med insamlingen i Worcester den 11 maj, den andra gick av stapeln i Branford, Conn., den 19 november och den tredje i New York den 24 maj 1947. Huvudnumret på pro­grammet vid dessa tre fester var en Närpesrevy — en karta över kommunen med dess olika byar samt faktiska informationer och roande inlägg om personer och förhållanden — utarbetad av J. Victor Carlson. Vinsterna från dessa fester (hållna i New York) gick i många år till barnhemmet i Närpes. 27

Worcesterbor stod också för två andra sockeninsamlingar under 1937. Pastor Alfred Holmgren förestod och redovisade för Malaxinsamlingen, och bygg­mästaren Sigurd A. Peterson från Korsnäs handhade och redovisade för insam­lingen för sin hemsocken.

En annan insamling gällde Högåsens sanatorium, som betjänar de lungsiktiga i 14 svenska kommuner i södra Österbotten. Den långa krigsperioden hade haft en mycket oförmånlig inverkan på sjukhusens tillstånd i Finland. Där var brist på nästan allting — utom patienter —, brist på lakan, filtar, sovsäckar, tvål, och i synnerhet instrument och mediciner, som icke alls kunde anskaffas i Finland. Ett brev från överläkare Nils Riska vid Högåsens sanatorium, vari han beskrev situationen i hela dess vidd, publicerades i tidningarna Norden och Svea i april 1947. Våra landsmäns Help Finland-grupp åtog sig då att anskaffa och sända till sanatoriet vad som behövdes.

Runeberglogens kvinnoklubb ställde genast till en framgångsrik »lakan-fest». Resultatet blev två stora packlådor med nya lakan, som avsändes med detsamma. En vädjan om medel riktad till sydösterbottningar, som publicerades i Norden och Svea inbragte över $ 1 000, mest från Worcester och andra orter i Massachu­setts. Dessa medel användes till inköp av instrument och mediciner, som icke kunde uppbringas i Finland. Utom lakan och filtar sändes även tvål, kaffe och slutligen även medel till en central radioinstallering på sanatoriet. Efteråt ut­verkade J. Victor Carlson tillstånd att köpa en viss mängd streptomycin och sända den till Högåsen. Under ett och ett halvt år sändes 900 enheter. 28

Många namn har nämnts i samband med de olika organisationerna och deras aktiviteter bland våra landsmän i Worcester. Det är ju främst funktionärerna på olika poster, som oftast rapporteras i årsberättelser och historiker. Men vissa namn framkommer i många sammanhang, och det är väl dessa personer, som i allmänhet varit ledande krafter i våra landsmäns göranden och strävanden. Det är väl önskvärt men dock något vanskligt att med preferens utpeka ett antal sådana. Två framstår dock som nästan självskrivna i täten: K. W. Johnson och

J. Victor Carlson. Följande personer var också mycket aktiva på ett eller flera områden: Gabriel Carlson, C. J. Blomberg, Wm. Hermanson, Sigurd A. Peter­son, Carl Sjöblad och Hilma Anderson (Helin).

Svensk-Finska Baptistförsamlingen 29

Enligt tillgängliga uppgifter börjades den första direkt religiösa verksam­heten bland finlandssvenskarna i Worcester i början på året 1895 av J. A. Wiklund från Purmo. F. E. Berglund, som förut gjort predikoresor i Finland, anlände till Worcester vid samma tid. Resultatet av detta arbete blev en baptistisk »mis­sionsförening» som bildades med 12 medlemmar den 29 december samma år. I samband med denna bildades också en ungdomsförening, en syförening och ett musikband (strängband) inom en kort tid. De flesta som var med i dessa för­eningar ingick också i Svenska Baptistförsamlingen på Belmont Street.

Den 20 juni 1900 organiserades Svensk-Finska Baptistförsamlingen med ett 20-tal chartermedlemmar. Verksamheten utvidgades på så sätt, att församlingens pastor under de första 10 åren också höll religiösa möten bland landsmännen i East Douglas, Millville, Gardner och Woonsocket, R.I. I Gardner ledde pastor Esselströms möten efter några år till bildandet av en annan baptistförsamling.

Församlingens mötesplats var i många år »Hallen» på 207 Main Street. Men 1914 inköptes ett hus på hörnet av Belmont och Edwards gatorna, vilket om­byggdes och invigdes till kyrka. Där hat församlingen sedan haft sitt hem. Under sin 60-åriga historia har församlingen betjänats av följande pastorer: J. A. Wik­lund, 1900—01; Karl Orre, 1901—03; Matts Esselström, 1903 —10; J. A. Kallman, 1910—13; Anders Rausk, 1913 —19; J. Isak Berg, 1919—24, 1935—43; Emil Nylund, 1924—27; Karl A. Pearson, 1927—34; Nathan F. Esselström, 1934— 35; Alfred Holmgren, 1944—57; A. Chester Gushee, 1958 — . Alla dessa utom Orre och Gushee var finlandssvenskar. Namnet på församlingen ändrades i oktober 1933 till Bethel Baptist Church. Språket i söndagsskol- och ungdoms­arbetet hade ändrats till engelska redan förut.

År 1915 var medlemsantalet i församlingen 66; 1930, 77; och 1950, 84 med ett 50-tal barn i söndagsskolan. Under församlingens 60-åriga tillvaro hade 489 personer tillhört densamma en längre eller kortare tid. Av dessa hade 224 in­kommit genom dop, 15 9 på betyg från andra församlingar, och 106 på bekännelse. Under nästan hela sin existens har denna församling åtnjutit finansiellt under­stöd först från Massachusetts Baptist Convention och sedan 1934 från Baptist City Mission Board i Worcester. Under hela 50-talet utgavs varje månad ett litet mimeograferat församlingsblad, »Bethel Beacon», med Kenneth Christenson som redaktör. Pastorsbostad köptes 1958.

Sedan omkring 1945 har de flesta av de äldre finlandssvenska medlemmarna dött, och nya medlemmar av annan härstamning har kommit med. År 1959, då församlingen hade omkring 80 medlemmar, var något över hälften av annat än finländskt ursprung. Rätt många var syrier i första eller andra led.

Vissa medlemmar hade under åren 1900—1952 tjänat församlingen längre perioder i vissa befattningar. Carl E. Kvist, viceordförande 26 år, söndagsskol­föreståndare 13 år; John E. Nelson, kassör 19 år, också sekreterare och söndags­skoleföreståndare åtskilliga år; Werner A. Nelson, finans sekreterare 17 år; Alfred Nelson, söndagsskole- föreståndare 8 år, kassör en tid; Alvina Peterson, lärare i söndagsskolan 43 år; Augusta Peterson, sekreterare 15 år; T. Edward Nelson, orgelnist och musikledare 27 år; Axel H. Christenson, sekreterare 18 år; mrs. Axel Christenson, kassör 9 år; mrs. Elsie Nelson, ledare för strängbandet 15 år.

Svensk-Finska Evangeliska Missionsförsamlingen 30

Josef A. Mickelson från Närpes jämte åtskilliga andra landsmän blev efter mitten av 90-talet medlemmar i en rikssvensk missionsförsamling i Worcester. Mickelson började hålla möten i hemmen i början av 1898, och senare samma år gjorde pastor Andrew Groop från Fitchburg och pastor Matts Josefson från New York besök i Worcester och predikade för landsmännen. Resultatet var bildandet av en missionsförening. Två år senare, den 19 juni 1900, upplöstes denna förening och en församling stiftades i »överensstämmelse med Guds ords lära». Namnet på församlingen blev som ovan, och den började med 22 charter­medlemmar.

I församlingens första styrelse fungerade John Janson som ordförande och C. W. Wick som sekreterare. Söndagsskola börjades 1901; ungdomsförening, strängorkester, sångkör och Marthaförening tillkom något senare. Församlingen betjänades under åren 1900—1920 av följande finlandssvenska pastorer: Josef Mattson, P. A. Mickels, Alex Hällis, Herman Grönlund, Oscar Öblom och N. O. Lind. Både Grönlund och Öblom dog helt unga medan de betjänade församlingen.

Församlingen var livaktig och medlemsantalet ökades flerfaldigt under de två första decennierna av dess tillvaro. Men ända till 1917 hade församlingen sina möten i hyrda lokaler; detta år inköptes en kyrka från de svenska adventisterna. Reparationerna inberäknade blev kostnaderna för denna $ 3 500. Församlingens styrelse 1920 bestod av N. O. Lind (pastor), John Björklund, C. W. Wick, Charles Johnson, Otto Rosenlund, Oscar Carlson och Arthur Johnson.

Pastor Lind avgick 1921 och pastor Otto Edwards från Halland i Sverige betjänade därefter församlingen till 1925. Fältpredikanten Karl A. Gabrielson från Helsingfors valdes till Edwards efterträdare. Om honom skrev J. Victor Carlson att han var en nitisk predikant med ett hjärta som ömmade för sam­hällets olycksbarn. Han följde Mästarens budord: Gån ut och gören alla folk till mina lärjungar. Ty han predikade vid alla tillfällen i stadens olika parker och invid stadshuset — varhelst han fick åhörare. Han slutade sitt pastorat på grund av vacklande hälsa och dog på sin farm i Upton i december 1944.

Pastor O. P. Peterson var församlingens lärare till 1934, då pastor A. E. Carlson övertog församlingsvården. Namnet ändrades samma år till Bethesda Covenant Church. Efter Carlsons avgång 1938 hölls gudstjänster endast oregel­bundet till år 1941, då församlingen upplöstes. Medlemmarna förenade sig med andra Missionsförsamlingar i staden och kyrkan hyrdes ut till andra kyrkliga grupper tills den såldes år 1946 för $ 3 700. Denna summa fördelades mellan Missionsförbundet i Finland och en motsvarande kyrklig organisation i Amerika, som tidigare hade understött församlingen. Marthaföreningen fortsatte med sitt arbete.

Som ledande personer i denna församling bör särskilt nämnas Josef A. Mickelson under den första tiden och C. W. Wick under församlingens hela livstid. John Anderson från Finby i Närpes var orgelnist och musikledare från 1911 ända till församlingens upplösning.

Svensk-Finska Evangelisk Lutherska Församlingen 31

Ett mindre antal finlandssvenskar hade efter ankomsten till Worcester låtit inskriva sig i den svenska lutherska Gethsemaneförsamlingen, men det stora flertalet förblev utanför all luthersk kyrkogemenskap. Brist på religiöst intresse och tanken, som fortlevde hos många, att de efter några år skulle återvända till Finland, anges som orsaker till detta förhållande.

Två »missionsföreningar», vilka representerade andra samfund, var dock verk­samma bland våra landsmän mot slutet av 90-talet. Detta ledde helt naturligt till frågan om bildandet av även en egen luthersk församling. Saken började dryftas på allvar i vissa kretsar bland landsmännen, och på våren 1900 företog några landsmän en sondering av opinionen. De fann denna gynnsam, och vid ett väl­besökt möte i Avasaksas hall i juni beslöts att en luthersk församling skulle stiftas så snart möjligt. En kommitté tillsattes att förbereda frågan. På det andra mötet i juli diskuterades stiftandet av en församling i detalj, och en kommitté valdes för att insamla namn på alla familjer och individer, som önskade bli medlemmar.

Organisationsmötet hölls i Avasaksas hall den 28 augusti 1900. Studeranden C. A. Larson, som då betjänade församlingen i Gardner, predikade på förmid­dagen. På eftermiddagen ledde John Peterson organisationsförhandlingarna. Inal­les 57 familjer med 117 barn samt 121 enskilda personer inskrevos som medlem­mar. Vid mötet utsågs John Peterson till ordförande och Axel Frantz till sekre­terare för församlingen. (I förbigående kan här nämnas, att två församlingar, Baptistförsamlingen och Missionsförsamlingen, vardera med endast ett 20-tal medlemmar, hade grundats tidigare samma år.)

En rapport uppger att en del av de inskrivna medlemmarna snart visade sig vara endast »pappersmedlemmar», men verksamheten gick dock framåt. År 1904 bestod församlingen av något över zoo kommunikanter och 140 barn.

Kort efter församlingens grundande ordnades med en möteslokal på 207 Main Street, i samma byggnad där de två andra församlingarna också hade hyrt lokaler. Gilman Block, som byggnaden hette, var då »centralen för all svensk­finsk religiös verksamhet i denna stad». Men behovet av en egen kyrka gjorde sig snart gällande. År 1903 inköptes en tomt på Belmont Street, och en byggnads­kommitté av följande personer tillsattes: Pastor John Gullans, Carl Henrik Johnson, John Peterson, Charles Johnson, John Johnson (Gädda), Joseph W. Snickars, John Wester, Axel J. Frantz och John Erickson. Man beslöt att först bygga endast grundvåningen, som sedan kunde användas för gudstjänster och andra möten tills församlingen såg sig i stånd att fullborda kyrkobyggnaden enligt de uppgjorda ritningarna. Grävningsarbetet blev kostsamt men en hel del fri­villigt arbete gjordes av medlemmarna vid brytningen av sten och uppmurningen av grundvåningen under ledning av Carl Henrik Johnson.

Tre för församlingen viktiga högtider firades i förening med kyrkobygget: hörnstensläggningen den 29 juli 1906, den första gudstjänsten i kyrkan på jul­morgonen samma åt samt invigningsfesten den 20 januari 1907. Vid årsstämman samma år rapporterade byggnadskommittén att den totala kostnaden för kyrko­egendomen var $ 17 000, en summa som var omkring $ 2 000 högre än man tidigare beräknat. Skulden på densamma var då något över $ 9 000. Det stora problemet under de följande 20 åren var att avbetala denna skuld.

Statistiken över de första 15 åren av församlingens historia anger följande pastorala förrättningar: 467 barndop, 262 vigslar och 147 begravningar; 919 kommunikanter och 492 barn hade inskrivits i kyrkoböckerna — tillsammans 1 411. Under samma tid hade 20 kommunikanter och 32 barn avgått genom döden, och 1 003 flyttat bort från Worcester, utstrukits eller återvänt till hem­landet. Vid årsstämman 1915 räknade församlingen 218 kommunikanter och 138 barn, inalles 356 medlemmar.

Pastor Johannes Nyström övertog ledningen av församlingen i början av januari 1918 och därmed inleddes den mest framgångsrika perioden^ försam­lingens historia. Under detta år intogs 127 medlemmar och vid början av 1920 var medlemsantalet omkring 500, av vilka över 300 var kommunikanter. Följande verksamhetsgrenar uppräknas i en årsrapport: kyrkostyrelsen, skuldförminskningskommittén, två söndagsskolor (en i kyrkan, den andra i Holden), konfir­mationsklass, bibelklass, vardagsskola (i juli och augusti), syföreningen, Faithful Workers (de ungas syförening), kyrkokören, manskören Eko och en juniorkör. Skulden på kyrkan minskades också vart år, och inteckningshandlingarna brän­des då församlingen firade sitt 25-års jubileum den 6—8 november 1925. En piporgel och ny värmeledning hade också installerats.

År 1928 ändrades församlingens namn till Bethany Evangelical Lutheran Church. På övligt sätt firades 30- och 40-års högtiden. Först 1943 blev engelskan det huvudsakliga gudstjänstspråket. Vid midsommar under åren 1932—1945 firade församlingen »Lutherdagar» tillsammans med Immanuelförsamlingen i Gardner. De två församlingarna turade om som värdar.

Under åren 1928 —1948 delade församlingen pastor med någon svensk luthersk församling eller också betjänades den korta perioder av teologiestude­rande. Ledningen var därför svag, och verksamheten hade en tendens att tyna av. Söndagsskolan upphörde 1941 av brist på lärare. Kyrkan var endast halv­färdig och med tiden blev det klart att bygget icke kunde fullbordas. Genom att de äldre insisterade på svenskan som gudstjänstspråk till inpå 40-talet ingick en stor del av den yngre generationen i Calvaryförsamlingen, där engelska be­gagnades. Församlingens framtid blev därför alltmera problematisk.

Frågan om en sammanslutning av flera lutherska församlingar blev aktuell på 40-talet. Saken diskuterades i församlingarna och ledde till positiva beslut om ett sådant steg. På det avgörande mötet den 1 juli 1946 i Bethaniaförsamlingen röstade 43 för och endast 1 emot samgående med de andra församlingarna. Efter nödiga förberedelser sammanslogs år 1948 den finlandssvenska Bethany Church, den rikssvenska Calvary Church och den engelska First Lutheran Church. Den nya församlingen fick namnet Trinity Lutheran Church. En ny stor kyrka i gotisk stil uppfördes för en kostnad av över $ 900 000 med sittplatser för när­mare 1 000. Den invigdes i maj 1952.

Bethaniaförsamlingens kyrka såldes till Grange Society för $ 15 500. Denna summa jämte andra tillgångar, sammanlagt $ 17 45 2, tillföll den nya församlingen. »En immigrantkyrka har hon varit i ordets fullaste bemärkelse under de första 40 åren av sin existens», skrev J. Victor Carlson.

Följande pastorer betjänade Bethaniaförsamlingen under vissa perioder: John Gullans 1902—07, 1910—-14; Carl J. Silfversten, 1909—10; Johannes Nyström, 1918 — 20; A. J. Lawson, 1928 — 36; Albin Lindgren, 1936—43. Lawson betjä­nade samtidigt den svenska församlingen i Holden och Lindgren var pastor i Calvaryförsamlingen. Utom dessa betjänade ett 10-tal andra pastorer och teologie­studerande församlingen under mellanrummen.

Namnen på några medlemmar, som tjänade församlingen länge och troget, bör också nämnas: Axel Frantz, söndagsskolföreståndare 24 år, sekreterare 18 år, diakon 14 år, trustee 33 år; John Peterson, diakon 43 år, kassör 6 år; Edward J. Erickson, diakon 38 år; J. Victor Carlson, sekreterare 13 år, trustee 15 år; Eric W. Östman, trustee 21 år, finanssekreterare 12 år; Karl J. Lind, diakon 13 år, trustee 14 år. Frank Hartz, diakon 31 år, trustee 4 år; John Johnson, diakon 23 år, trustee 3 år, kassör 5 år; Edith (Peterson) Ostman, orgelnist 17 år. Under församlingens tillvaro tjänade 10 personer som finanssekreterare, 12 som kas­sörer, 39 som diakoner, och över 70 som trustees.

Utom redan nämnda föreningar fanns inom församlingen en tid en mansklubb, en hednamissionsförening (av kvinnor), Luther League, Prosperity Society, och Bethany Circle. Om en förening skrev J. Victor Carlson: »Kvinno­föreningen Ruth har varit församlingens förnämsta (ekonomiska) stöd och är förtjänst av varje medlems erkännande. Otaliga är de festligheter, middagar, auktioner, tävlingar, m.m., som denna organisation anordnat till stärkandet av församlingens kassa.»

Landsmän i andra samfund 32

Mindre antal av våra landsmän i Worcester tillhörde och var verksamma i församlingar inom andra samfund. I den skandinaviska sjundedags- adventistförsamlingen, som organiserades år 1900, var ett 10-tal landsmän med. Som särskilt aktiva i denna grupp nämnas Josef Anderson från Dagsmark och Gustaf Ander­son från Härkmeri i Lappfjärd. Den senares son Gustaf Carlson verkade som predikant och förestod byggandet av församlingens kyrka, vilken dock såldes till Svensk-Finska Missionsförsamlingen år 1917.

År 1915 bildade riks- och finlandssvenskar, i ungefär lika antal, en Pingst­församling. Den splittrades 1928, och en fraktion kom senare att gå under nam­net »Full Gospel Church». Denna inköpte Belmont Hall, som tidigare tillhörde finska kommunistpartiet, och inredde den till kyrka. Som särskilt aktiva i denna grupp namnes landsmännen Isak Barck och Oswald Snickars från Böle i Närpes. Om den senare meddelas, att han nedlagt mycket arbete inom denna mission samt att »han även på ett praktiskt sätt understött missionsarbetet i hemlandet och sänt många packlådor av beklädnadsartiklar till behövande i Österbotten och Närpes.»

Ett ringa antal landsmän, kanske högst 10, var med i en av de tre skandina­viska kårerna i Frälsningsarmén i Worcester.

I avsnittet om nykterhetsarbetet omnämndes i förbigående de tre kyrko- för­samlingarnas insats på detta område. Här bör ytterligare poängteras att de under­stödde och aktivt deltog i detta arbete. De var med i de s.k. No-license-demonstrationerna och de var särskilt väl representerade i Svensk-Finska Nykterhets­vännerna och deltog aktivt i dess strävanden. För övrigt kan också sägas, att dessa församlingar också deltog i de stora gemensamma festligheterna bland våra landsmän som tid efter annan anordnades för olika ändamål.

Ekonomisk insats

Det stora flertalet av de finlandssvenskar, som kom till Worcester och slog sig ned där, blev verkstads- och fabriksarbetare. En del fann anställning vid mindre firmor, men majoriteten kom i arbete vid American Wire & Steel Co. (senare U. S. Steel Corp.) eller Norton Company. Det senare är en av världens största tillverkare av smärgelskivor och slipmaskiner av alla slag. De flesta för­blev fackarbetare i dessa branscher hela sitt liv; åtskilliga avancerade till förmans­poster. En betydande del av den andra generationen har yrkesvis gått i sina fäders fotspår.

Näst verkstadsarbetet blev byggnadsarbete den vanligaste sysselsättningen bland landsmännen i Worcester. För en del var det nästan självskrivet att de skulle bli byggnadssnickare, födda som de var »med yxa och såg i handen». De flesta arbetade för andra, men några började bygga hus på entreprenad eller köpte tomter och byggde hus till avsalu. Bland dem kan nämnas Axel Frantz, Wm. Hermanson och Sanfrid Johnson (fr. Närpes); Herman Johnson (Sundom); Runar West och Albert Ahlström. Sigurd A. Peterson (fr. Korsnäs) har sedan 1923 uppfört omkring 200 boningshus.

Trots det relativt stora antalet landsmän i Worcester började endast ett fåtal av dem egna affärer i andra branscher. Ett par mindre »grocery»-bolag organise­rades på 90-talet och var i rörelse en tid. Några individer öppnade senare mindre affärer i samma bransch. Från mitten av 20-talet hade Edward Erickson ett grocery på Belmont Street. Edward och John Nelson öppnade en matvaruhandel 1923 under namnet Nelson Brothers. Denna affär fortgick till inpå 40-talet. Efter att ha förlorat en fot i en olycka hade Gustav Quist en verkstad med några arbetare, där han tillverkade proteser och »ortopediska skor». K. W. Johnson var en längre tid vicepresident och senare ägare och president för Commonwealth Screw Company, en mindre skruvfabrik. Eddie Westermark hade tidigare ett motell och senare en bensinstation. Denna förteckning avser icke att vara fullständig: den visar blott olika typer av småföretagare bland våra landsmän i Worcester.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.114-132.

----------

WORCESTER

1  Denna framställning om våra finlandssvenska immigranter och deras organisationer och aktiviteter i Worcester är baserad på följande källskrifter: i) boken Historik öfver Svensk-Finnarne i Worcester, Mass., 1S80 —11)20. Den utgavs av Svensk-finska Nykterhetsvännerna i Worcester. Johannes Nyström var ordförande i publikationskommittén och skrev inledningen. 2) Ett särskilt Worcester-nummer av Finska Amerikanaren den 2 juli 1931, delvis en upprepning av det föregående och delvis en fort­sättning till år 1931. 3) Ett särskilt »Femtio-års Jubileumsnummer» av Norden den 4 maj 1939 för sjukhjälpsföreningen »Per Brahe» med utförliga historiker över föreningarna Imatra, Saima och Per Brahe. 4) Ett manuskript med titeln »Återblick och Minnen från Worcester, Mass.» av J. Victor Carlson. Manuskriptet återger med en del ändringar och tillägg i de redan nämnda källorna, behandlar de organisationer och aktiviteter, som icke ingår i dessa (Runeberglogen dock endast till 1930) samt särskilt de sammanslutningar och aktiviteter, som föranleddes bland våra landsmän i Worcester av det andra världskrigets inverkan på Finland. Det maskinskrivna manuskriptet (i författarens samling) är 111 sidor långt, och beskriver händelserna till år 1948. Det publicerades serievis i tidningen Norden, från den 10 april 1952 till början av juni 1955.

2  Nyström, op.cit., ss. 5—6.

3  Ibid. ss. 14—15,

4  Ibid. s.  10.

5  Ibid. ss. 10—12; FA 4.5.1939; Carlson, Manuskript ss. 8 — 9. Andra i ledningen var Charley Bergström, Josef Petterson, Carl E. Wallin, Charley Nygård, C. J. Johnson, Mickel Andersson, John Rickson. Till grundarna hörde också John E. Hartz, Karolina Nygård, Gabriel Richson, John Anderson, Mickel Carlson, Charley Ehrström, Carl Granfors, Markus Josefson och Josef Westerman.

6   FA 4.5.1939; Carlson, op.cit., 9—10. Övriga tjänstemän: Erik Anders Håkans, K. P. Hannus, John Carlson, pastor P. A. Mickels, John E. Carlson, Petter Morris, Oskar Skog, Erik Mickelson, Charles Snickars, Mikael Sandås, Henry Carlson och Axel Josefson, de sex sistnämnda i sjukkommittén.

7   Nyström, op.cit., ss. 62 — 69; Carlson, op.cit., ss. 10—16. Övriga tjänstemän: Axel Frantz, Victor Carlson, Ivar Johnson, John E. Carlson, John Dahlbo, Oskar Carlson, pastor John Gullans, Oskar Böling, John Joppas, Verner Anderson, K. W. Johnson, John Johnson, John Qvist, Antti Sarkala och Emil Nyman, de två sistnämnda representerade de finsktalande.

8  Nyström, ss. 73—78; Carlson, ss. 68 — 70. I föreningens styrelse invaldes: ordf., Julius Blomberg; vice, Fred Wick; prot.-sekr., Erik Johnson; vice, Erick Beck; fin.-sekr., Oskar Wick; vice, Alfred Klemets; kassör, Carl Obb; marskalk, John Dahlrose; vakter, Oskar Johnson och Fred Elpe.

9  Ibid. ss. 79—80; Carlson, ss. 76—78. Pastor John Nyström var ordförande i den första styrelsen, övriga medlemmar: pastor Anders Rausk, Josef Anderson, Ivar Carlson, Oskar Erickson, Selim Anderson, Matts Nordström, Karl J. Lind, John Carlson (Klockars), J. Victor Carlson och Frans Oscar Ström.

10  Carlson, ss. 79 — 80.

11  Nyström, s.  16. Under N.F.A:s första verksamhetsår förenade sig följande landsmanninnor, till antalet 11, med föreningen: Anna Mickelson, Anna Ulfves, Gevalia Petterson, Hendrika Petterson, Maria Petterson, Johanna Bergström, Ida Carlson, Wilhelmina Carlson, Maria Carlson, Hanna Brodd och Tilda Sjöblad. Dessa var på den tiden i nykterhetsarbetet hjältinnor. Heder åt dessa Nordens kvinnor!

12  Ibid. ss. 14—20; Carlson, ss. 19—24.

13  Nyström, ss. 45 — 50; Carlson, ss. 57—65. Övriga i styrelsen var Gustaf Abrahamson, Julius Blom­berg, Oscar Gullans, Gust. Henrikson, Andrew Anderson, John Danielson, Alfred Holmlund, John Mattson.   Chartermedlemmar  var  också  Henry   Carlson,   Gust Wilson, C. Carlson och Gabriel Carlson.

14  Nyström, s.  52.

15  Ibid. ss. 51 — 61.

16  A Lodge History, Worcester, Mass., 1919 —1935 (8 pages typed). Övriga tjänstemän: Sigfrid An­derson, Fred Johnson, John Höglund, Albert Björk, mrs. John Höglund, John Hermanson, Her­man Johnson, Emil Knuts, Charles Johnson, Julius Blomberg, Eric E. Qvist, J. Victor Carlson, Gust. Peterson och Sanfrid Johnson.

17  Enligt ordens statistik för andra kvartalet av respektive år, publicerad i Ledstjärnan-Leading Star.

18  Nord. 25.2.1954.

19  Ibid.  8.11.1945.

20  Carlson, ss. 85—86.

21  Ibid. ss. 92 — 97.

22  Ibid. ss. 98 — 104. Övriga tjänstemän: Frans H. Strandberg, Arthur Carlson, Sigurd A. Peterson, Eric W. Ostman.

23  Ibid. ss. 104—106.

24  Nord. 2.1.1958.

25  Carlson, s.  107.

26  Nord. 4.7.1946.

27   Se Närpesfesterna i New-York-historiken.

28  Carlson, ss. 108 —111.

29  Källor: Nyström, ss. 31 — 35; Carlson, ss. 28 — 32; Fifty Years of Christian Stewardship, 1901 —1951, ss. 21—23; Sixty Years of Christian Stewardship, 1901 —1961, ss. 19—21; medlemsregister 1959. Chartermedlemmarna var följande: C. G. Carlson med maka, E. Mangsen, Herman W. Mangsen, E. W. Mickelson med maka, C. J. Peterson, Augusta Peterson, Charles Smith, Edward Svarvar (senare Fleming), Ida Wicklund  Oscar Granfors med maka, William Johnson, Josefina Mangsen, Joel Nilson, Alvina Peterson, C. Victor Sjöblad med maka, Matheus M. Stark, pastor J. A. Wiklund med maka.

30  Nyström, ss. 23 — 30; Carlson, ss. 25 — 27. De övriga var William Anderson, P. Hannus, Josef A. Mickelson, Charles Johnson.

31  Nyström, ss. 36—40; Ibid. Årsberättelse 1918; Carlson, ss. 33 — 55. Andra tjänstemän blev Andrew Carlson, Josef Bengts, Erik Westerman, Gabriel Johnson, Charles Bergström, Edward Erickson, John Peterson, Josef Bengts och Axel J. Frantz, J. A. Nygård, J. W. Carlson, Adrian Nygård, J. Laxell, Aron Mickelson, J. A. Mängs, J. W. Snickars, August Hartz och Andrew Carlson.

32   Carlson, ss. 56—57.