Massachusetts 2 (3)

Anders Myhrman

Gardner, Mass.

Om de tidigaste finlandssvenskarna i Gardner ingick följande meddelande i den svenska tidningen Svea i Worcester i december 1927:

»Den svensk-finska befolkningens historia i Gardner daterar sig tillbaka till 1878, då vattenverket anlades här. Den entreprenör, som hade hand om detta arbete, hade en förman som var av svensk-finsk börd, och denne hade hyrt en del av sina landsmän för arbete. Hur många de var, är oss obekant och ej ett enda namn har vi av dem, som då vistades här. Troligen for de tillbaka till den plats de kom ifrån, när arbetet var färdigt. Men att de var här har vi bevis för, ty en pastor Charlton brukade predika för dem på svenska.

Bland de första svensktalande finländare, om ej den allra förste, att bosätta sig här, var Charles Erickson. Han anlände hit från Finland 1885 och var sedan en lång följd av år anställd vid Heywocdfabriken. Under år 1886 anlände hit en ung man vid namn Johan Hermanson från Lovisa, Finland. Han arbetade en tid i Wrightsfabriken, men begav sig på slutet av år 1887 till sjöss, ty han hade förut varit sjöman. Efter vad vi senare inhämtat, är han nu kapten på ett fin­ländskt segelfartyg. Samtidigt med honom, eller kanske det var året därpå, ankommo familjerna John Backman, John Knock (Kneckt?), Richard Mattila m.fl., samt W. Hellström, Herman Jakobson, Uno Reeth och Gustaf Gustafson. Och år 1891 kom John Kuniholm med familj jämte andra.

Bland dem som vistats längst här är Jonas Svarvar å West street, vilken kom hit 1888, och William Waxlax, som anlände 1889. Efter denna tid började de svenska finländarna komma hit i större skala och har kolonin allt sedan stadigt tillökats. Många är även de, som här haft sitt första hem i Amerika, men nu vistas på annan ort.» Så långt Svea. 1

Bland andra som kom dit tidigt kan också nämnas följande familjer: Mathias Nyman, John F. Smith, Alexander Hendrickson, Gustaf Österholm, Josef Beck, John Rönnholm, Frank Magnuson, John Söderlund, Gustaf Sand, Gustaf Öhman, Anders Knikt, Edward Hood, Aron Backman m.fl. De flesta immigran­terna var dock ogifta unga män och kvinnor. Strömmen till Gardner av våra immigranter var troligen störst under åren just före och i synnerhet efter sekel­skiftet. Så t.ex. meddelades att 16 ungdomar anlände från Finland den sista veckan i maj 1902. 2  Flertalet av dessa immigranter i Gardner kom från kom­munerna kring Vasa, i synnerhet då Korsholm. Flickorna blev i allmänhet hem­biträden i mera burgna amerikanska familjer. För det mesta fick de unga männen arbete i möbelfabriken, särskilt hos det stora Heywoodbolaget. Största delen av våra landsmän bosatte sig i stadsdelen West Gardner, som då började befolkas. En del av dem blev medlemmar i den svenska lutherska församlingen, fast de icke kände sig riktigt hemma där.

Finsk-Svenska Lutherska Församlingen

Den första organisationen bland dessa immigranter var otvivelaktigt en sång­förening, som hade regelbundna möten i August Heidemans hem. En syförening bildades den 13 april 1894 och kvinnoföreningen Hoppet grundades den 13 sep­tember samma år. Dessa föreningar var tydligen på ett eller annat sätt lierade med en församlingsorganisation, som kom till och blev aktiv under samma tid. Redan på sommaren hade åtminstone ett 50-tal personer antecknat sig som chartermedlemmar, möten hölls något senare, och efter en ordentlig diskussion antog man namnet Finsk-Svenska Evangelisk Lutherska Församlingen. 3

Tyvärr är protokollen från dessa första möten icke i behåll, och det möte som hölls den 30 december 1894, då stadgar antogs och styrelse valdes för ett halvt år framåt, har vanligen ansetts som församlingens formella stiftelsemöte. Vid detta möte var Karl Blomqvist ordförande och J. Herman Jacobson sekre­terare. Till ordförande utsågs Karl Blomqvist, viceordförande Herman Sand och sekreterare J. Herman Jacobson. Söndagsskola påbörjades några månader senare och Johan Kuniholm valdes till föreståndare. Gustaf Lind valdes till klockare och orgelnist.

På inrådan av pastor K. W. Durchman, som då förestod Finska Sjömans­missionen i New York och var på besök i Gardner, beslöt församlingen att ingå i ett gemensamt pastorat med de finska lutherska församlingarna i Fitchburg och Maynard. Detta arrangemang blev dock icke tillfredsställande, vadan man skilde sig från de finska församlingarna efter några år. På inrådan av pastor J. J. Hoikka i Fitchburg ingick församlingen dock år 1899 i den finska Suomisynoden. Men samma år kallades C. A. Larson från den svenska Augustanasynoden till pastor. Medlemskapet i Suomisynoden visade sig vara till ringa nytta, emedan allting där helt naturligt försiggick på finska. Församlingen skilde sig därför från denna och ingick i Augustanasynoden år 1906. Denna ändring i synoden var av särskild betydelse då det gällde att kalla pastor till församlingen.

Församlingens gudstjänster och söndagsskola hölls flera år i Robillard Hall. Men 1901 började man med allvar tänka på att bygga egen kyrka. En rymlig tomt anskaffades på ett ställe som senare blev mycket centralt beläget för vårt folk. Man gick till verket med byggandet och redan i maj 1902 kunde den nya kyrkan invigas. Den hade sittplatser för 200. Tomt och kyrkobyggnad värdera­des till omkring $ 7 000 och skulden på densamma var endast $ 2 800. Lands­männen hade i allmänhet understött kyrkobygget med stor offervilja. Behovet av en prästgård gjorde sig snart gällande och en sådan byggdes och invigdes på den rymliga tomten bredvid kyrkan år 1909.

Vid slutet av år 1900 bestod församlingen av 81 kommunikanter och 52 barn. Men en stor del av de ankommande immigranterna slöt sig småningom till för­samlingen, så den var i stadig tillväxt. Någon tid efter kyrkans invigning var kommunikanternas antal 127 och barnens 94. Tillväxten fortgick oavbrutet så att församlingen år 1914 räknade 266 kommunikanter och 218 barn.

Den 24—27 september 1914 firade församlingen en högtidlig 20-årsfest med olika program av föreningar inom församlingen. Kyrkostyrelsen bestod då av följande diakoner: Johannes Nyström (ordf. ex officio), Victor Holmström (sekr.), Wilhelm Waxlax, Emil Ingman, John Wickman, C. G. Jacobson; och av följande trustees: Edward Lärka (kassör), Victor Krutar (finanssekr.), Gustaf Lind (protokollsekr.), Emil Ekblad, Edward Nyman, Herman Aura, John Mattson, Alfred Nyman och Robert Mody.

Under de följande åren av Nyströms tid som församlingens herde hölls svensk sommarskola för barnen — för både religiöst och språkligt ändamål. En orkester och en sångkör var också mycket aktiva denna tid. På initiativ av pastor Nyström rekommenderade församlingen i november 1915 att en särskild konferens av finlandssvenska församlingar skulle organiseras under Augustanasynoden. Denna rekommendation vann dock icke allmänt gehör i dessa församlingar och förföll. Kvinnorna beviljades rösträtt i församlingen 1915.

Under den tid F. E. W. Kastman var pastor i församlingen (1922—1927) blev den gamla kyrkan för liten och en plan uppgjordes för en tillbyggnad. I stället för att låta bygget gå på entreprenad för en kostnad av $ 16 000 utförde männen i församlingen under ledning av Edward Carlson en stor del av arbetet själva och inbesparade därigenom omkring $ 7 000. Senare har kyrkan renove­rats eller omdekorerats invändigt ett par gånger. Med nya fordringar på söndagsskol- och ungdomsarbetet började kyrkolokaliteterna igen bli otillräckliga på 50-talet. För att avhjälpa denna brist inköptes 1957 ett boningshus på nio rum näst intill kyrkan och inreddes för detta ändamål. Pastorskansliet fick också rum där.

Församlingens verksamhet hat under årens lopp fortgått i många grenar eller grupper. Söndagsskolan med Johan Kuniholm som föreståndare har redan nämnts. Efter några år övertog sonen Eric Kuniholm detta ämbete, och andra följde honom. Under åren 1911 —1924 hölls särskild söndagsskola i Templeton för barnen till de medlemmar som bodde där. En ungdomsförening startades av pastor Larson 1900; dess namn ändrades senare till The Luther League. Mans­föreningen (The Men's Society) startades av pastor Nyström 1915; dess första ordförande var Eric Kuniholm. Sionföreningen bildades 1919 av kvinnorna i Templeton; dess första ordförande vars mrs. Theodore Johnson. De yngre kvin­norna bildade The Martha Society 1925, med mrs. F. E. W. Kastman som den första ordföranden. The Lutheran Brotherhood organiserades av de yngre män­nen 1927; Martin Kuniholm var den första ordföranden. The Junior Luther League bildades av ungdomar 1942, med Charlotte Sundström som ordförande. Sedan pastor Kastmans tid har en »gowned» kyrkokör sjungit vid de reguljära gudstjänsterna. Thorsten Lind var ledare av kören i många år.

Den 6—8 oktober 1944 firade församlingen sitt 50-års jubileum med en kon­sert, en åminnelsegudstjänst, och en 50-årsafton, varvid en av C. Harry Kuniholm författad historik över församlingen föredrogs. Till församlingens ledning hörde då bl.a. följande personet: pastor Perry A. Carlson, ordförande; Otto Jacobson, sekreterare; Thorsten Lind, finans sekreterare och C. Harry Kuniholm kassör.

Från dess början och till 1930 betjänades församlingen längre eller kortare perioder av inalles 15 pastorer: finnar, rikssvenskar och finlandssvenskar. De finlandssvenska pastorerna var följande: John Gullans, 1912—1913; Johannes Nyström, 1913 —1918; Gustav Oberg, 1919—1922; F. E. W. Kastman, 1922— 1927; Walter Lindberg, 1927—1930. Sedan dess har församlingens pastorer varit av rikssvensk härkomst.

Språkligt och även i medlemskap har församlingen genomgått en gradvis skeende amerikanisering. I början gick naturligtvis all verksamhet på svenska. På 20-talet blev språket i söndagsskolan småningom engelska och helt så sedan 1927. I The Martha Society och Lutheran Brotherhood, som startades av de yngre vid denna tid, var språket från början engelska. År 1928 ändrades församlingens namn officiellt till Evangelical Lutheran Immanuel Church of Gardner, Mass. Därefter användes under några år engelska språket vid högmässan och svenska språket vid aftonsången, innan man övergick helt till engelska. Sedan början av 40-talet har församlingen i hela sin verksamhet varit enbart engelskspråkig.

Genom blandäktenskap av den yngre generationen och intagning som med­lemmar många personer som härstammar från olika nationer har församlingen småningom blivit en mera typisk amerikansk luthersk församling i en stad med multinationell befolkning. Sedan början av 30-talet har församlingen i genom­snitt haft omkring 500 medlemmar, barnen inberäknade.

Svensk-Finska Baptistförsamlingen 4

En annan kyrklig organisation kom till snart ett årtionde efter den lutherska församlingen. Redan 1895 kom åtskilliga immigranter från Österbotten med en religiös bakgrund av baptistisk tro och praxis till Gardner. Bland dem var John Lindberg, Edward Svarvar (senare pastor Edward Fleming), Anders Backman och Anders Wennberg. Något senare kom Maria Sundell, Lina Simonson, Emil Enholm, John F. Sten, Isak och Vendla Roy och Beata Gran.

Denna grupp höll möten först i hemmen och efter 1904 i ett större rum in­redd till möteslokal i Anders Backmans hem. År 1903 bildades en missionsför­ening med åtföljande syförening och söndagsskola. Anders Backman förestod denna skola i 25 år. En reguljär baptist- församling organiserades den 17 maj 1908 med 38 medlemmar. De flesta av dessa hade tidigare tillhört svensk-finska baptistförsamlingen i Worcester, vars pastor Matts Esselström, även betjänade missions­föreningen i Gardner.

Redan innan församlingen blev organiserad, påbörjades byggandet av en kyrka. Kyrksalen invigdes 1909, och nedre våningen blev färdig och togs i bruk två år senare.

År 1917 var medlemsantalet 67 — det högsta som nåddes — och över 50 barn besökte söndagsskolan. Under åren 1930—1950 var medlems siffran mellan 40 och 45. Från verksamhetens början till 1950 hade 114 blivit döpta, och 172 personer hade tillhört församlingen någon tid. Av dessa hade 127 flyttat bort från staden. Anders Backman, Gustaf Sand och Anders Nordman hade varit särskilt aktiva i församlingens verksamhet. Efter studier vid svenska baptisternas seminarium betjänade pastorerna Isak Roy och Isak Berg — båda från Malax — församlingen i många år, två perioder vardera; den förre tillsammans 15 år och den senare 12. Pastor William Knight (Knekt), som vuxit upp i församlingen, var också dess herde ett par år.

Den första icke-religiösa organisationen bland våra landsmän i Gardner var nykterhetsföreningen »Sveaborg». Om dess början och tidiga år läser vi i Häls­ning från Finland som följer: »Nykterhetsföreningen 'Sveaborg' i Gardner, Mass., bildades den 11 april 1897 av 13 medlemmar. Den 31 december samma år över­gick den till Templars of Temperance med ett medlemsantal av 23. Den 4 sep­tember 1904 beslöt Sveaborg att bygga sig ett eget möteshus, vara kostnadsför­slaget slutar på $ 3 500. Den 18 september 1904 övergick föreningen från T. of T. till Svensk Finska Nykterhetsförbundet av Amerika med ett medlemsantal av omkring 60. Under den tid som Sveaborg existerat, har den verkat till stort gagn för framåtskridandet samt har haft och har alltjämt framgång bland vårt folk härstädes.» 6 Här kan inflikas, att Sveaborg av någon anledning utträdde ur SFNF 1907 och icke återinträdde förrän 1916. Dess medlemsantal var då 81. 7

Flera andra organisationer kom också till några år efter seklets början. År 1906 rapporterades att följande sammanslutningar då existerade bland våra lands­män i Gardner: Finsk-svenska Lutherska församlingen, Svensk-finska baptist­missions- föreningen,  nykterhetsföreningen   Sveaborg,   Svensk-finska  National-förbundet, Svensk-finska Sällskapet, Svensk-finska Republikanska klubben. 8 Två eller tre av dessa torde dock icke ha haft någon lång livstid. Följande år omnämnes föreningen »Stjärnan av Österbotten» och 1909 bildades sjukhjälpsföreningen »Klippan».

Betecknande för de kulturella och fosterländska intressen, som då förefanns bland landsmännen är programmet för en fest, som hölls 1908. Rapporten därom lyder som följer: »Lördagen den 4 juli 1908 firade finlandssvenskar i Gardner en Hundraårs- Minnesfest till åminnelse av de finska kämparna under 1808 — 1809 års krig, som föranstaltades av föreningen »Stjärnan av Österbotten» med ett anslående program med parad, kl. 9 från Sveaborg hall till festplatsen och musik av National Band. Festtalet hölls av Emil Ekblad. Festen var väl besökt, säges det, och pågick hela dagen.» 9

Men vi återgår till Sveaborg. Då de två nationalförbunden sammanslogs 1920, vägrade Sveaborg gå med i Runebergorden, emedan nykterhets kravet i denna syntes försvagats, och föreningen fortsatte igen sin verksamhet som en fristående nykter- hetsförening. En egen »Sveaborg Park» anskaffades i East Templeton, å vilken ort en mindre nykterhetsförening också hade bildats 1917 under ledning av Emil Ekblad. Men denna uppgick efter en tid i Sveaborg, som sedan under mer än ett årtionde var den enda fristående nykterhetsföreningen bland vårt folk.

Sjukhjälpsföreningen Stjärnan av Österbotten, omorganiserades den 30 de­cember 1928 till logen nr 214 i Runebergorden med 33 medlemmar, av dem några från Fitchburg. Antalet uppgick dock efter några år till över 70. De första funktionärerna var: ordf., Edward Nyman; vice, Thorsten Jarve; protokollsekr., Elsa Berg; vice, Esther Roy; finanssekr., John Tresback; kassör, Alfred Bush; marskalkar, Lennart Johnson och Helmi Sund; vakter, Victor Dahl och Everett Erickson; revisorer, Walfrid Johnson, Elsa Ackerman och Erik Larson. 10 I och med tillkomsten av logen nr 214 inleddes en period av både tävlan och sam­arbete mellan de två föreningarna. Småningom mognade dock sinnena för en sammanslagning av dem. Detta skedde den 27—28 februari 1937 och gav an­ledning till en större festlighet. Vid förenandet hade logen nr 214 omkring 75 medlemmar, Sveaborg omkring 130, och med de nya, som intogs strax därefter, räknade den nya logen redan i mars 234 medlemmar — det största antalet i någon loge i östern. Namnet på den förenade logen blev en kompromiss: Sveaborg, nr 214 Order of Runeberg. 11 Under de följande 10 åren höll sig medlemsantalet alltid över den siffra, som nämnts ovan, och år 1941 gick det upp över 250. År 1950 var medlemsantalet omkring 200 och sjönk därefter småningom till 96 år 1962.

Det bör poängteras, att föreningen Sveaborg, vare sig den varit fristående eller i förbund med andra, har spelat en synnerligen betydande roll i det sociala och kulturella livet bland våra landsmän i Gardner. »Sveaborg hall» har också varit mötesplatsen för de andra föreningarna bland landsmännen.

Sjukhjälpsföreningen »Klippan» organiserades den i januari 1909 med 21 medlemmar. Sex månader senare var antalet 27. De först invalda funktionärerna var bl.a. ordf., Karl G. Jacobson; vice, John Tresback och sekr., Emil Nyman.

Det stora flertalet av Klippans medlemmar — och likaledes av dess tjänste­män — har ända från början varit finlandssvenskar. Föreningen ingick dock aldrig i det svensk-finska sjukhjälpsförbundet eller i Runebergorden, utan har hela tiden tillhört Skandinaviska Brödraförbundet. 12

Den serie Nationalfester, som hölls den 4 juli under åren 1905 —1911 bland våra landsmän i New England-staterna, började i Gardner. Initiativtagaren och organisatören var Emil Ekblad. En av de senare festerna hölls också i Gardner. Dessa fester återupplivades 1925 genom initiativ av Runebergordens dåvarande president, Walter H. Ekholm i Fitchburg, och av dessa hölls tre i Gardner. Den största och, på grund av den entusiasm som kännetecknade den, troligen mest betydande av dessa, försiggick i Sveaborg Park den 4 juli 1930. Sångkörer från Runeberglogerna i New York, Jersey City, Norwood och Quincy deltog i pro­grammet. Över 1 500 personer var närvarande. Den sista av dessa fester hölls också i Gardner 1927. Dessa fester behandlas i ett senare kapitel. Ett påtagligt intresse för sång och musik tog sig i Gardner, liksom på andra orter, uttryck i musikband och sångkörer.

Affärsmän

De flesta av de tidiga finlandssvenska immigranterna i Gardner arbetade på möbelfabriker, i synnerhet den stora Heywood-fabriken. Arbetslönen på 90-talet var från 90 cents till $ 1,50 om dagen, beroende på arbetets natur och fordringar. I en avdelning av Heywood-fabriken var hettan så intensiv och arbetet så hårt, att arbetarna kallade den »lilla helvetet». Ett mindre antal blev redan från början byggnadsarbetare och fortsatte jämte andra senare ankomna på det området.

De erfarenheter våra immigranter fick i dessa branscher hjälpte dem senare att organisera och leda egna bolag och affärer. År 1928 rapporterades att föl­jande firmor då ägdes och leddes av våra landsmän: Kuniholm Manufacturing Company, som förestods av Waino och Harry Kuniholm; Gardner Basinet Company, med William Waxlax som president, John Sand som vicepresident och Gustav Sand som kassör; American Doll Carriage Company, vilket ägdes av Edward Carlson, Arthur Holmström och Axel Hillman; Gardner Metal Products Company, ägd av Edward Carlson och A. Werner Carlson; Gardner Produce Company, ägd av Emil Varanen och Albin Nyman; och C. G. Jacobson Grocery, som ägdes och drevs av C. G. Jacobson. 13  Något senare organiserade John Wickman Children's Furniture Company.

Finlandssvenskar i Gardner var också representerade som entreprenörer i byggnadsindustrin. Så t.ex. nämndes i samma rapport 1928, att byggmästaren Evert W. Erickson hade flera större byggnadskontrakt. Albert Ahlström från Nykarleby uppförde över 100 boningshus i Gardner och ett 20-tal i det närlig­gande Templeton. Axel Berg från Solv uppförde under 40- och 50-talet både boningshus och flera större byggnadskomplex. Några av de ovannämnda fab­riks- och byggnadsfirmorna presenteras mera detaljerat i kapitlet om affärsmän och affärer.

Välkända Emil Ekblad, energisk och idérik, hade under åren 1911 —1921 och från 1939 till 1964 en agentur- och fastighetsbyrå i Gardner. Det var han som tog initiativet till grundandet av Chair Town Co-operative Bank i staden. Denna bank öppnade sina dörrar den 22 januari 1915.

Rätt många landsmän i Gardner, ledare i förenings-, församlings- och affärs­livet, har redan omnämnts. Många andra namn borde förekomma, men endast några kan här tilläggas: John Kuniholm, stamfadern för den Kuniholmska släk­ten, och hans son Erik Kuniholm, samt Josef Bengs, John Tresback och John J. Uddman — alla bland de tidiga immigranterna.

En större midsommarfest arrangerad av Runeberglogen i Gardner för logerna i Massachusetts hölls i Sveaborg Park den 15 juni 1957. Detta blev den sista mid­sommarfesten i logens historia.

Norwood, Mass 14

Norwood är belägen omkring 15 mil i sydväst om storstaden Bostons centrum, och den är därför delvis en satellit till New Englands metropol. Landsmän bör­jade komma dit vid samma tid som de kom till de andra städerna i Massachusetts. En mycket stor del, kanske 90 procent, av de finlandssvenskar som bosatte sig i Norwood kom från Åland. Norwood har därför bland våra landsmän i Mas­sachusetts varit känt som »Lilla Åland».

Under de tidigare årtiondena bildades inga organisationer bland dessa lands­män, men en del av dem slöt sig till rikssvenska föreningar. Så t.ex. skrevs i en rapport från orten 1917, att finlandssvenskarna, mest från Åland, då utgjorde majoriteten i den svenska lutherska församlingen.

Men den 1 november 1917 stiftades dock bland dem nykterhetsföreningen »Neptun» med 10 medlemmar av Berndt O. Lunden. Redan i april följande år hade föreningen 47 medlemmar och dess arbete gick framåt. 15 Men en kris upp­stod 1921, då det blev fråga om att ingå som en loge i den nybildade Runeberg­orden. Meningarna var mycket delade, och då Neptun upplöstes i februari gick endast 9 med som medlemmar i logen nr 211. »Därefter blev det tyst för en tid», säges i historiken »och många trodde att den späda plantan skulle vissna bort», men redan i december 1922 intogs 24 nya medlemmar och två år senare hade antalet vuxit till 47. Därefter gick det stadigt framåt, så att medlemsantalet under åren 1928 — 29 var omkring 190. 16

I juni 1923 kom logen och därmed hela Orden i konflikt med försäkrings­myndigheterna i Massachusetts. Enligt statens lagar kunde loger då betala högst 10 dollars i veckan som sjukhjälp till sina medlemmar. Då myndigheterna fick kännedom om att en loge under Ordens stadgar kunde betala upp till 12 dollars, blev det undersökning. Efter åtskilligt arbete och ganska dryga kostnader fick Ordens styrelse saken ordnad tillfredsställande. I december samma år blev logens sjukkassa tömd på grund av många sjukdomar och på begäran erhölls $ 200 från Ordens garantifond. Detta är den enda gång logen haft att anlita denna.

Ända till 1927 hade logen sina möten och festligheter i olika hyrda lokaler. Detta var kostsamt och ofta även olägligt. I november 1926 började man disku­tera frågan om anskaffandet av en egen samlingslokal, och den 6 januari 1927 blev det beslutat med stor majoritet att inköpa Winslow Hall på Wilson Street. Medlemmarna själva gjorde genast nödvändiga reparationer, och det första mötet hölls där redan två veckor senare. Emedan logen ej var inregistrerad stod hallen i fem valda förtroendemäns namn; och då logen kunde betala endast en mindre del av köpesumman, måste större delen lånas mot inteckning till ganska hög ränta. Så fortgick det i 16 år. Men på ett möte 1944 framlades ett förslag, att alla medlemmar skulle frivilligt låna en viss summa efter vars och ens råd och lägenhet till en fond för inlösen av inteckningen. Planen vann allmänt bifall och inom några månader kunde inteckningen inlösas. Lånen avbetalades sedan småningom.

På ett möte i april 1949 upptogs till behandling frågan om att försälja hall­fastigheten. En annan organisation hade nämligen inlämnat ett förmånligt anbud för densamma. Efter att frågan behandlats på flera möten, kom det till omröst­ning, och majoriteten röstade emot förslaget. »Runeberg Hall», som alla vid den tiden kände till i staden, förblev logens egendom, troligen till fromma för logens verksamhet.

En syförening har från början existerat inom logen och sägs ha varit den till stor ekonomisk hjälp. Andra verksamhetsgrenar har också försökts och existerat längre eller kortare tider; en sportklubb, som deltog i flera kulturfester; en studie­cirkel; en ungdomsklubb; en manskör. Den sistnämnda sjöng vid kulturfesten i Gardner 1930, i Worcester 1931, och i Norwood 1932. Elis Johnson var dess ledare.

Logerna i Norwood, Boston, och Quincy anordnade den första gemensamma midsommarfesten 1926 17 och fortsatte med sådana några år. År 1950 upptogs idén igen och en sådan fest firades i Norwood av dessa loger fyra år i rad, vanligen med ett par hundra festbesökare. Den återupplivades 1960 som en picknick för alla logerna i New England men upphörde igen efter tre år. Det tycks ha blivit allt svårare med åren att få något större antal Runebergare och andra landsmän tillsammans för en fest eller picknick i denna landsdel.

Runebergorden i Norwood hade en hård konkurrens om medlemmar med Vasaorden och Skandinaviska Förbundet. I februari 1939 rapporterades i Led­stjärnan, att ett 50-tal Runebergare under årens lopp lämnat sin loge och ingått i Vasalogen. Något senare gick det dock i motsatt riktning. Ett stort tillskott i medlemmar fick logen i Norwood, då logen i Quincy förenade sig med densamma vid slutet av år 1953 och logen i Boston i början av år 1962 — tillsammans ett 50-tal personer. År 1935 var medlemsantalet i logen 151; 1940, 104; 1950, 104; och 1960, 125. Under perioden 1921 —1948 var inalles 260 personer medlemmar i logen längre eller kortare tid. Av dessa dog 20 som aktiva medlemmar. Om­kring 90 à 95 procent av logens medlemmar kom från Åland eller härstammar från ålänningar. Logen i Norwood har under det senaste årtiondet varit den mest aktiva i Massachusetts.

Som ledande medlemmar i Runeberglogen nr 211 har man nämnt följande: Berndt O. Lunden, stiftare av Neptun, ordförande och sekreterare i logen och ständigt aktiv i densamma, organisatör en kort tid i östra distriktet samt till­fällighetspoet; John E. Johnson, ordförande, kassör och finanssekreterare i logen ett flertal år och president en termin i östra distriktet; Karl K. Österlund, finans­sekreterare och kassör ett antal år, en medlem med en stark känsla för Runeberg­orden och finlandssvenskheten; Frans Fr. Ekholm, en mycket värderad och verk­sam medlem; Eric T. Söderlund, mångårig finanssekreterare i logen och trustee i Runebergorden sedan 1962; Ethel Johnson (nu mrs. Curtice E. Balduf), aktiv i logen, Ordens vicepresident 1950—1954; sedan 1954 president i östra distriktet av Orden. 18

Som nämndes ovan bildade finlandssvenskarna i början majoritet i den svenska lutherska församlingen. Den heter nu Immanuel Lutheran Church, äger en ny och ändamålsenlig kyrka och har omkring 400 medlemmar. Av dessa är närmare en tredjedel av finlandssvensk härkomst. 19

En del av våra tidiga landsmän i Norwood förtjänade sitt dagliga bröd som fabriksarbetare, särskilt i ett större pappersbruk och ett garveri. Andra kom in på byggnadsbranschen som husbyggare, finsnickare och målare. Med tiden vann de inträde i många andra yrken. 20

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.-133-142.

---------- 

ÖVRIGA ORTER

1  FA 29.12.1927.

2  Ibid. 2.4.1902.

3  Golden Jubilee, en festskrift och historik skriven av C. Harry Kuniholm till församlingens 50-årsfest den 6—8 oktober 1944. De flesta uppgifterna om församlingen är hämtade ur denna festskrift. Öv­riga tjänstemän: Wilhelm Waxlax, Emil Ehnström, J. Edward Nyman, Axel Teir, John Berg, Isak Backman, Johan Kuniholm, August E. Skata, John Fant, Otto Sand och Edward Jacobson.

4  Fifty Years of Christian Service, 1901 —1951, ss. 28 — 30; Sixty Years of Christian Service, 1901 — 1961, ss. 62—63.

6 Skriftliga uppgifter av pastor Isak Berg.

6  Hälsning, s. 43.

7  Minnes, s. 118.

8  FA 4.1.1906.

9  Norden, 29.10.1959.

10  Kort historik över logen, hos författaren.

11  Led. nr 3, 1937.

12  Norden, 12.1.1939. Övriga tjänstemän: Robert Teir, Axel Nyman, Andrew Nordman, Victor Orre, Erik Rosenqvist, Gustaf Nyman. Följande personer hade t.o.m. året 1938 tjänat som ordförande: Axel A. Rylander, Carl G. Jacobson, John Uddman. Frank Carlson, Carl Nordman, Emil Nyman, Jonas Broo, John Sjöblom, Victor Sund, Victor Krutar, Edvin Heglin, Edvin Pörn, Victor Dahl Alarik Erikson och Verner Uddman.

13  Ibid. 29.6.1935.

14  Uppgifter från en historik skriven av Berndt O. Lunden, där ingen annan källa angives.

15  Led. nr 5, 1918.                                                                                         

16  Ibid. nr 9 1938; nr 8 1939.

17  FA 29.7.1926.

18  Muntliga uppgifter av flera medlemmar av logen i Norwood.

19  Ibid.

20  Ibid.