Washington 1 (3)

Anders Myhrman

Seattle, Wash.

Seattle är belägen vid Puget Sound, ett vatten som har två breda utlopp till Stilla havet. Orten fick sin första vita bosättning 1851, inkorporerades 1865 och blev stad 1880. Men ännu vid början av 90-talet var den känd som endast en större sågverksstad. Upptäckten av guld i Alaska och rushen dit under de föl­jande åren gav staden en stark stimulans; den blev ut- och inkörsporten för hela Alaskatrafiken. Befolkningen år 1900 var något över 80 000. Sedan dess har den tillväxt hastigt och hade år 1960 över en halv miljon invånare — den största staden i nordvästern.

Enskilda finlandssvenska immigranter kom till Seattle lika tidigt som till vissa andra orter på västkusten. En av de första, redan omkring 1880, var John Eskelin från Åbo. Men ett större antal kom dit först under den senare delen av 90-talet och i synnerhet under det följande årtiondet. Sedan dess har finlands­svenskarnas antal i Seattle varit större än i någon annan stad på hela västkusten.

Alfred Wicks från Vassor i Kvevlax, affärsman och en ledare i förenings­arbetet bland vårt folk i Seattle, har skrivit en »Historik över Finlandssvenskarna i Seattle, Washington.» 1 Den följande framställningen är i stort sett ett samman­drag av denna historik med vissa tillägg från andra källor. Direkta anföranden förekommer rätt ofta och vi börjar med ett sådant:

Hit (till västkusten och i synnerhet till Seattle) kom tusenden av vårt folk i början av detta år­hundrade, och här slog de ned sina bopålar, en del på landet som jordbrukare, andra i städerna. Ny­komlingarna måste finna sin utkomst. För flickorna blev det vanligtvis hushållsarbete. Pojkarna gav sig ut i skogen eller till fiskelägen vid Pugetsundet, i Alaska eller vid Columbiafloden.

Det var liv och lust när dessa levnadsglada ungdomar kom tillsammans. Detta inträffade huvud­sakligast vid helgdagarna den 4 juli och julen. Då kom pojkarna till staden: en del för att finna en fästmö, andra för att fira helgen på krogen eller på gillen. Då blomstrade affärerna för dem som hyrde ut rum eller hade boadinghus. Två sådana var mycket populära (bland vårt folk) på den tiden: T. M. Johansons på 1001 Pine Street och Charles Fants på 2005 Boren Ave. Till dessa kom flickorna på sina lediga dagar. Dit kom också pojkarna på sin fritid, dels för att träffa en älskad och dels för att få en god hemlagad måltid.

Det var gott om arbete den tiden på västkusten och arbetslönerna var jämförelsevis höga; men många landsmän förstörde sin förtjänst på saloonerna. En moralisk uppryckning var av nöden. Man visste om nykterhetsföreningar och Nykterhetsför- bundet, som bildats i Michigan. Varför icke en sådan förening i Seattle? Man började diskutera tanken.

Nykterhetsföreningen Sveaborg

Efter privata överläggningar med intresserade landsmän kallade Henry Lillsjö, som då var Finska Amerikanarens reseombud på västkusten, till ett möte den 2 juni för att om möjligt bilda en nykterhetsförening. Diskussionen ledde till ett positivt beslut och 22 personer antecknade sig som medlemmar i den nya nykterhetsföreningen, som fick namnet Sveaborg och blev nr 19 i SFNF. William Johnson från Peta/ax, en man med fast karaktär och gott målföre, valdes till föreningens första ordförande. Ännu 1955 var två av de första med­lemmarna i föreningen aktiva i Runeberglogen, nämligen Ida Anderson från Jeppo och Charles Mattson från Terjärv.

Kampen för nykterhet inleddes under högtryck. Om pojkarna inte kom upp till möteslokalen och avgav nykterhetslöftet, så gick våra sveaborgare ner till »Dårhuset» — så kallades en viss saloon — och drog dem därifrån. Under de första sju månaderna av Sveaborgs tillvaro intogs i föreningen 138 medlemmar. Innan föreningen var ett år gammal kom det påstötningar om att skaffa egen möteslokal. Och det dröjde inte länge, innan en sådan inköptes på 22:dra Ave. I denna lokal firades sedan många fina bröllop...

Under föreningens första år organiserades också ett hornkapell, som spelade vid större program och fester. En sångkör kom även till, vilken sjöng under Milliam Sarins ledning. En ny kör startades 1909 med Hugo Solvin som ledare. August Lillquist från Kronoby var den tiden ledare för gymnastiken och tolk­danserna.

I lokalen försiggick många fina program och festligheter: t.ex. den årliga Runebergfesten med tal, tablåer, teaterstycken, körsång och musik. En festtalare var Geo F. Cottrill, ivrare för Goodtemplar-orden och senare borgmästare i Seattle. Andra vilka uppträdde som talare var d:r C. W. Silverberg, Verner Johnson, Erik Alskog, Alex Koll och Gust Isaacson . . . Förutom festerna inomhus hölls de årliga utflykterna till Ravenna park, vanligen omkring den 4 juli, med stora skaror ungdom. Goda program presterades med nykterhetstalare och musik. Efter programmen tråddes ringdanser och valser efter hemlandets sed och mönster.

En framstående person på flera områden i föreningsarbetet var H. A. Schoblom från Vasa. Han var deklamatör och den förnämsta skådespelaren. Under hans ledning inövades och gavs med framgång sådana teaterstycken som Kan ej, Värmlänningarna, Närkingarna, m.fl. Schoblom var föreningens representant vid Nykterhetsförbundets årsmöte i Ashland 1906 och valdes till ledamot i dess styrelse. Dr C. W. Silverberg, som då påbörjat sin långa läkarpraktik i Seattle och var medlem i Sveaborg, valdes till förbundets president vid samma årsmöte.

Alfred Wicks var föreningens delegat vid årsmötet i Worcester 1908, då inbjudan utfärdades till magister Johannes Klockars att komma till Amerika som för­bundets resetalare 1909. Detta år hölls förbundets årsmöte i Seattle i vilket magister Klockars deltog och höll ett föredrag om kunskap och nykterhet. Samtidigt firades Finlandsdagen på Alaska-Yukon-Pacific Exposition med stort deltagande av våra landsmän . . . Och sedan den stora utflykten till Golden Garden Park. Där förekom gymnastikuppvisning, körsång och annat »till nytta och nöje».

»Dessa år», så skriver Wicks, »kan anses som föreningen Sveaborgs glansdagar. Vi åtnjöt respekt och aktning från hela vårt folk».

Vi kan kalla Sveaborg, nr 22 i SFNF, ett träd som planterades i god jord. Det växte stort och högt, dess grenar spred sig vida omkring, och under dess skydd fann mången ro och tillflykt. Frukten var god och bjöds till andra för intet. Våra ivriga kämpar för nykterhetens sak sparade inga offer, när det gällde att få andra föreningar organiserade. Så finner vi t.ex. att Alex Koll gjorde många resor ensam för att organisera föreningar eller var med i en delegation från Sveaborg för detta ändamål.

Sjukhjälpsföreningen Ankaret

Som påpekats i ett föregående kapitel förlorade nykterhetsarbetet delvis sin udd under första världskriget därigenom att den ena staten efter den andra röstade »torrt», och utsikterna blev allt ljusare för en federal förbudslag. Nu hände det så, att då John Udell, som just förut varit resetalare för SFNF, och John S. Back, som var sekreterare i SFSF, återvände från förbundens årsmöten i San Francisco och Eureka, Cal., i augusti 1915, så arrangerade Sveaborg en fest med dessa som talare. Tydligen betonade talarna behovet av en sjukhjälpsförening bland landsmännen i Seattle, ty nästan omedelbart, den 20 augusti, organiserades föreningen Ankaret som nr 25 i SFSF. Som första ordförande invaldes Alfred Haga från Gamlakarleby. »Det kändes som en lättnad», skriver Wicks, »att frångå det vanliga, intensiva nykterhetsarbetet och ägna sig åt Anka­rets ändamål; hjälpsamhet och broderskap.» Vid slutet av 1916 hade Sveaborg dock ännu 88 medlemmar.

Men sjukhjälpsidén godtogs alltmera, och då den federala förbudslagen stadfästes 1918, började nykterhetsföreningarna i kretsen 10 (som omfattade föreningarna i Washington), i vilken Sveaborg var den största, att också betala sjukhjälp till sina medlemmar.

Följden blev en livlig konkurrens mellan våra föreningar. Denna konflikt ledde dock icke till döds utan till livs — bara som en förelöpare till det intensiva föreningsarbete, som uppkom efter samman­slutningen (av de två föreningarna). Ett missöde drabbade dock Ankaret, då vi förlorade vår kassa på $ 1 000, när German American Bank stängde sina dörrar. Men Ankaret gick ändå raskt framåt. Vid sammanslagningen kunde den uppvisa ett netto i kassan på $ 806 och närmare 150 godstående medlemmar.

Runeberglogen nr 101

En eventuell sammanslagning av de två förbunden, och därmed också lokal­föreningarna, blev snart den brännande frågan. Vid ett förberedande möte i Butte, Mont., 1919 av kommittéer från de två förbunden utarbetades ett förslag till ett samgående, vilket blev antaget med mindre ändringar ett år senare. I Seattle hölls en stor fest i början av 1920, varvid de två talarna, Ledstjärnans redaktör John E. Smith och d:r E. J. Carstein (Karsten) varmt förordade sam­manslagningen. Vid stormötet i Waukegan, 111., i augusti samma år av delegater från båda förbunden organiserades Runebergorden. Redan i oktober förenade sig Sveaborg och Ankaret i Seattle och blev loge nr 101 i den nya Orden. Sam­tidigt sammangick föreningarna Mount Tacoma och Hemmets Stöd i Tacoma. Som för att fira dessa steg inbjöd seattleborna brödralogen i Tacoma till en fest. Omkring 100 tacomabor hörsammade denna inbjudan. »Programmet bestod av sång av manskör, damkör, blandad kör, tenorsolo och solon på piano och violin samt tal av bröderna Alex Koll och Carl Svedberg.» 2  Vad som sedan följde har skildrats av Wicks:

Med sammanslagningen kom det entusiastiska föreningsarbetet. Alla ville vara med, deltaga och göra den nya Orden så stor och präktig som möjligt. Följden blev de stora medlemsintagningarna, som vi aldrig glömmer. Den 7 jan. 1921 intogs 74 nya medlemmar. Vid varje möte var nya personer villiga att söka medlemskap. Vid årets sista möte den 30 dec. intogs 99 nya medlemmar, och nr 101 av Rune­bergorden nådde då sitt högsta medlemsantal, nämligen 700. Detta torde vara rekordet i Amerika.

Särskilda ansträngningar gjordes också för att vinna den infödda generationen och behålla dessa unga som framtida Runebergare. För dem lämplig och intressant verksamhet startades på flera områden. De yngsta kom in i en barnavdelning; bland pojkarna bildades ett »drill team», som leddes av Emil Strang; de äldre flickorna kom med i damkören Fylgia med Alice Forsell som dirigent.

August Lillquist åtog sig med nöje att organisera ett folkdanslag. Detta danslag existerade under många år med nya rekryter tid efter annan, och presterade många livliga uppvisningar på våra program. Danslaget tog också en mycket aktiv del i Finlandshjälpen, både ifråga om upptagande av kollekter och andra tjänster. De deltog i de skandinaviska sång- och musikfesterna i Seattle, vilka leddes av pro­fessor John Sundsten samt i ett »nationernas program» vid statuniversitetet Det sista stora dansevenemanget för August Lillquist och hans trupp var vid Västra Distriktets möte i Salt Lake City, Utah, år 1952. Den populära malaxbon Edwin Staaf med sitt dragspel och vackra låtar har under alla dessa år tjänstgjort som musiker för danslaget.

Damkören Fylgia har redan omtalats. Manskören Eko kom till tidigare, redan år 1914. Den leddes först av John Lillquist, men H. P. Säther (norrman) blev efter en tid körens dirigent. Någon Runebergkör fanns icke i Seattle under Sångarförbundets tidiga år; men år 1927 bildades en sådan kör med Säther som ledare, och kören deltog i den stora sång- och musikfest, som hölls i Seattle 1928. Samma höst vid en sångtävlan anordnad av Seattles handelskammare för körer i Washington, Oregon och British Columbia, erövrade den 70 röster starka Runebergkören i Seattle en pokal för gott uppträdande och uttal. Fylgias och Ekos sångare kom också med i denna kör.

Runeberglogen nr 101 har också firat stora årsfester, särskilt 25-årsfesten 1928 och 50-årsfesten 1953. Den senare firades med en ståtlig bankett på Meany Hotel. Borgmästaren Allan Pomeroy talade och framförde gratulationer. Ceremoni­mästaren Carl Helgren »tackade alla för troget arbete och hyllade forna tjänste­män, herrar och damer, som i 50 år uppfyllt sin plikt utan knöt och klagan».

På inbjudan av logen 101 hölls Runebergordens konvent på Olympic Hotel i Seattle den 16—19 augusti 1950. Axel Strom var ordförande i finans- och an­ordningskommittén. Professor Otto Andersson från Åbo var Ordens gäst och kallades till hedersmedlem. J. Victor Jacobson avsade sig efter 25 år sysslan som Ordens sekreterare och redaktör för Leading Star, och i hans ställe valdes Carl L. Helgren, den avgående ordenspresidenten. Staten Washingtons guvernör Arthur B. Langley var festtalare vid banketten.

Följande personer har under tiden från logens 101 början till 1961 tjänat som ordförande, ett år var om icke annan tid angives: Alfred Wicks (Vassor, Kvevlax 3 år, Gust Isaacson (Malax) 2 år, Victor Frost (Pedersöre) 2 år, John Grönlund (Pörtom) 2 år, John Halvar (Malax) 6 månader, Charles Johnson (Sundom, Solv) 6 månader, Lennart Mattson (Pedersöre), Axel Dahl (Sideby), Andrew Freelund (Jeppo) 2 år, Abraham Isaacson (Maxmo) 2 år, William Anderson (Jeppo) 3 år, Edwin Staaf (Malax), Runar Askog (Seattle), Georg Halvar (Seattle), Carl Helgren (Seattle) 5 år, S. O. Jules (Norge), Agnes Rentfro (Sverige) 2 år, Agnes Wiik-Wiese (Kronoby), Alwin Wiese (Tyskland) och Clifford Alskog (Seattle, föräldrar fr. Malax). Alex Koll (Pedersöre) var kassör i 25 år, H. G. Herman (Sundom, Solv) finanssekreterare i 16 år, och John Ekblom (Vasa) också finans­sekreterare ett flertal år. Många, många andra har naturligtvis under årens lopp innehaft olika tjänster och utfört olika uppdrag i logen och dess verksamhet.

Logen nr 101 har varit bland de mera verksamma i Runebergorden även under det senaste årtiondet. Flera större tillställningar och ett par konserter av logens kör har gått av stapeln varje år. Finlandkörens konsert i Seattle i juni åhördes av omkring 1 200 personer. Två medlemmar av 101, John Sundsten och Agnes Wiese, har gjort de största insatserna för sångarfärderna till Finland från och med 1956. Medlemsantalet i logen var år 1929, 428; 1935, 281; 1940, 313; 1950, 303; 1960, 214; och vid slutet av 1964, 194.

Under perioden 1925 —1954 utbetalade logen i sjukhjälp omkring $ 20 000. Och detta var icke allt: tid efter annan, då enskilda fall och behov påkallade det, gavs behövande en vänlig ekonomisk handräckning.

Kyrkoförsamlingar

Kyrkliga organisationer kom till bland våra landsmän i Seattle några år senare än nykterhetsföreningen. Enligt ett protokoll fört av Alex Koll, anordnade vissa familjer, som var intresserade av bildandet av en kyrklig organisation, ett friluftsmöte i Salmon Bay Park (i Ballard) den 29 juli 1906. John Hellund framlade där ett förslag, att man skulle gå till verket och bilda en luthersk församlings­organisation. De flesta som yttrade sig var med om förslaget, beslut fattades, och följande tjänstemän för församlingen valdes: ord., John Hellund; sekreterare, Alex Koll; kassör, Frank Lillquist. Bland dem som var närvarande vid detta möte nämner Wicks mr. och mrs. Henry Lillsjö, mr. och mrs. Alex Jackson, mr. och mrs. Frank Lillquist och mr. och mrs. John Hellund.

Under de första åren höll denna församling möten på söndagseftermiddagen i Sveaborg Hall på 22 Ave. och även andaktsstunder i olika hem någon vecko­kväll. Vid söndagsmötena predikade vanligen en pastor från någon av de riks­svenska församlingarna. John Gullans, sedan 1908 pastor vid den svenska lutherska Sionförsamlingen i Everett, inbjöds också att hjälpa till med försam­lingen, och hans råd var att omorganisera den enligt Augustanasynodens bestäm­melser. Detta råd verkställdes den 9 jan. 1909. Då antogs namnet Svensk-Finska Evangelisk Lutherska Församlingen.

John Gullans kallades till pastor och började sin tjänst i församlingen på hösten 1910. På sommaren samma år hade man inköpt kyrkotomt och byggandet av en kyrka hade påbörjats. Arkitekten John Wicks i Astoria (broder till Alfred Wicks) hade uppgjort ritningar för kyrkan som en gåva till församlingen. I byggnadskommittén verkade John Gullans, B. O. Falin, J. A. Boling, Alfred Wicks, Henry Lillsjö och Frank Lillquist. Nedre våningen kunde tagas i bruk för gudstjänster redan i januari 1911, men kyrkobygget kunde icke fullbordas förrän 1914. Kyrkan invigdes den 25 jan. 1915. Pastorsbostad byggdes 1918, till största delen av männen i församlingen under ledning av Konrad Haggblom.

Under förra delen av 20-talet övergick man småningom till engelska i för­samlingens olika verksamhetsgrenar, veterligen den enda finlandssvenska lutherska församling som gjorde det så tidigt. Namnet ändrades då till Emmaus Evangelical Lutheran Church. År 1930 hade församlingen 206 medlemmar, av vilka 156 var kommunikanter. Under största delen av sin tillvaro har Emmaus-församlingen varit i ett kombinerat pastorat tillsammans med någon annan luthersk församling. I sista stycket om denna församling skriver Wicks som följer:

»Emmaus Lutherska Kyrka tillhör Columbia-konferensen av Augustana-synoden. Följande pastorer av finlandssvensk härkomst har betjänat församlingen: John Gullans (1910—1911), F. E. W. Kastman (1911 —1913), John H. Warmanen (1913 — 1921), B. T. Erholm (1925 —1928), samt studeranden John W. Unis. De flesta av våra finlandssvenska barn har här fått sin kristliga undervisning, i både söndags­skola och konfirmationsklasser. Man skulle kunna tro, att våra landsmän skulle vara hågade att ansluta sig till denna församling, där så många uppoffrat tid, bön och arbete i det godas tjänst. Men tyvärr kan man se rädslan, om helgedomens skuggor faller på deras skuldror. Inom församlingen har vi endast några få kvar av dem som började. Bland dem må nämnas medlemmar i Frank Lillquists familj, mr. och mrs. John Lackström och mr. och mrs. Alfred Wicks. Emmaus har (dock) gått framåt i alla av­seenden. Vi är utan skulder, allt är i gott skick med ett inventarium på $ 60 000.»

Edward Fleming, då missionär för Finska Baptist Missionsföreningen, kom till Seattle tidigt på året 1907 och organiserade där i oktober samma år en baptist­församling med 10 chartermedlemmar. Bland dessa var Erik Blomquist, Martin Blomquist och John J. Erikson från Munsala och deras hustrur samt Erik Lager och hans hustru från Oravais. Namnet på den lilla församlingen blev Svensk-Finska Baptistförsamlingen. Ett »missions- hus» byggdes på 65:te gatan (i stads­delen Ballard), där möten hölls till 1913, då det såldes och ett boningshus på 67:de gatan inköptes och ombyggdes till kyrka. 3

Statistiken för 1917 uppger medlemsantalet till 25 med lika många barn i söndagsskolan. Under årtiondena sedan dess har siffrorna varierat något, men 1960 rapporterades 30 medlemmar och 60 barn i söndagsskolan. I början av 30-talet blev språket engelska, och församlingens namn ändrades till Grace Baptist Church — också kallad »The Little Baptist Church».

Många landsmän har under årens lopp lett arbetet i denna församling: Edward Fleming, A. M. Myhrman, E. K. Kasen, Andrew Blomquist, Alfred Holmgren, Severin Bernas, Nathan Esselström — och senare flera andra av annan härkomst. Alfred Wicks slutar sin korta berättelse om denna församling sålunda:

»Den som stått bakom denna kyrka och varit dess stödjepelare i åratal, är vår gode landsman Alfred Kasen (från Purmo) — samt hans familj. Han har tillbyggt en undervåning för söndagsskolan och renoverat kyrksalen; han sköter finanserna, är söndagsskollärare, och håller predikan och bön, när det påkallas. Deras hem är ett fridens hem, och dess dörr står alltid öppen för den resande.»

Hoover-kommittén och Finlandshjälpen

När budskapet kom på hösten 1939 att Ryssland överfallit Finland och det blev klart att Finlands frihet och nationella existens var i fara, utlöstes bland våra landsmän och även bland andra hjälpaktioner av olika slag. En nationell insamling av medel för den s.k. Hoover-kommittén kom snart igång, och i denna insamling gjorde våra landsmän i Seattle en betydande och uppskattad insats.

Intresserade personer sammankallades till mr. och mrs. August Lillquists hem på Magnolia Blvd. Där organiserades Hoover-kommittén, som bestod av följande personer: Alfred Wicks, ordf.; C. L. Mattson, vice ordf.; Alex Koll, kassör; Karl P. Heideman, sekr.; August Lillquist, Alfred Holmgren, dr C. W. Silverberg, förtroendemän. Andra i kommittén var: Hugo Wangel, Edwin Staaf, pastor Otto Kaarto, prof. John Sundsten, konsul Alarik W. Quist, dr Emil Friborg, dr J. W. Unis. Denna kommitté beslöt att anskaffa medel på följande sätt: i) att taxera varje mansperson inom vår grupp för $ 100 och mera, allt efter omständigheterna; 2) att hålla en nordisk folkfest på Seattle Civic Auditorium; 3) att med erhållen rättighet från myndigheterna insamla medel för Finlands hjälpen på stadens gator; 4) att hålla en stor bankett på Olympia Hotel; 5) att begära hjälp från föreningar i form av arbetskraft och donationer.

Resultatet av det planlagda arbetet blev verkligen storartat. De begärda personliga donationerna inbetalades nästan till 100 procent. Den nordiska festen på Civic Auditorium inbringade omkring $ 10 000. Under två dagar kollekterades $ 5 000 på stadens gator. Banketten på Olympia Hotel — 500 biljetter å $ 7,50 — gav en netto- inkomst på $ 2 500. Finska brödraföreningen donerade $ 1 000 och Runeberglogen $ 200.

»Den 3 februari 1940 gavs i Svenska Baptistkyrkan ett Sibelius-program till förmån för behövande barn i Finland. En kollekt upptogs, som gav $ 1 200. Alfred Wicks ledde programmet vid denna festlig­het; dr Emil Friborg (pastorn i församlingen) var talare...

Många donationer och gåvor inkom från arbetsplatser, korporationer, enskilda och affärshus. Från den 6 dec. 1939 till slutet av februari 1940 insamlades enligt konsul Alarik W. Quists muntliga report något över $ 40 000. Konsul Quist sände dessa medel till vederbörande mottagare.

»Friends of Finland» var en gren av Hoover-kommittén, men dess verksamhet bedrevs i våra kyrkor: Finska Lutherska Kyrkan, pastor Otto Kaarto; The Little Baptist Church, pastor Alfred Holmgren; Emmaus Lutherska Kyrka, Carl A. Bengtson. Pastorerna ordnade programmet och damerna skötte serveringen. Kollekt upptogs. Mrs. Jenny Quist var ordförande, mrs. Alina Mattson vice ordf., och mrs. Conrad Heggblom sekreterare.

Läsaren skulle bli förvånad om jag i detalj berättade om alla de hundratals paket som sändes till Finland: paket av kläder, matvaror, skor och medicin. Dessa paket sändes till enskilda, till kyrkor, ålderdomshem, sjukhus och andra institutioner. Pengar inkommo från alla håll för frakt och inköp av skor och läkemedel. Mycket arbete var förknippat därmed: gåvorna skulle hämtas, packas, adresseras och avsändas. Senare började sändningarna gå genom kväkarnas organisation.

Då Finlandshjälpen avvecklats, började våra damer att flitigt sy och sticka för våra amerikanska soldater, i samarbete med Röda Korset. Strumpor, ylletröjor, vantar, mössor, m.m. tillverkades. De fick mottaga många tackbrev från dem som mottagit gåvorna. Heder åt vår förening »Friends of Finland»!

Professioner och affärer

Av den äldre generationen har vi i Seattle två medicinedoktorer, Carl W. Silverberg och hans yngre bror Arvid Silverberg. Deras hemort var Korsnäs. Efter ankomsten som immigranter till Amerika studerade de här medicin, Carl vid University of Illinois och Arvid vid McGill University i Montreal. Efter avslutade studier upptog båda praktik i Seattle. Tandläkaren Karl Österlund var född i Oravais, studerade vid Chicago College of Dental Surgery och bosatte sig i Seattle 1920.

Välkända landsmän på musikens och sångens område finns också i Seattle. Den främsta av dessa är John Sundsten, som härstammar från Munsala. Han har sedan 1933 varit ledare för de förenade Runebergkörerna vid de stora sångfes­terna i nordvästern och även dirigent för de Runebergkörer, som besökt Finland. Hans bror Walter Sundsten är konsertmästare vid Seattle Symphony Orkester. Georg Halvar, violinist, är ledare för Runeberglogens sångkör. Carl Söderman är kör- och musikledare i Emmauskyrkan.

Landsmän har kommit in på många olika affärsområden. A. Boling och en som hette Cheder var krögare. I speceribranschen har vi haft Henry Lillsjö, bröderna Gust och H. J. Isaacson, samt längst Alex Koll och Alfred Wicks, som började firman Koll & Wicks Grocery Co. 1909 och fortsatte med den till 1945. Carl Holmberg hade bageri och assuransaffär.

Abraham Löfquist från Oravais var säkert den första byggnadsentreprenören. Senare var William Hendrickson och August Lillquist aktiva på det området. Vår riktiga storentreprenör i byggnadsbranschen har dock varit konsul Alarik W. Quist. Han har icke allenast uppfört många av de största byggnaderna i Seattle utan även utsträckt sin byggverksamhet till andra städer, även till Alaska.

Bland golvläggarbolag kan nämnas Seattle Hardwood Floor Co., vilket organiserades av Emil Hendrickson, Victor Frost och Gust Erickson. Bolagets senare ägare var Evert Harjulin och C. L. Mattson. Köping & Wicks Co. i samma bransch ägs av Oscar Köping och Sigfrid Wicks. Hugo Wangel, med egen affärsbyggnad, bedriver en större klädes- och skrädderiaffär. Emil Sträng hade en lång tid en skohandel och skoreparationsverkstad. Runebergordens sekreterare Carl L. Helgren innehar en aktiv resebyrå.

Många av den yngre generationen har studerat vid college och universitet och kommit in på skilda banor. Endast några kan här nämnas. Emil Hellund och Walter Leif är vetenskapliga forskare i regeringens tjänst. Runar Köping är bibliotekare i Stockton, Cal. Walter Mattson är radiotekniker för Westinghouse Co. i San Francisco. Victor Björklund, Jr. är pastor i en stad i Florida. Hjalmar Hornberg är advokat i Shell Oil Co. — Dessa tjänar här endast som exempel.

Ålandsklubben

Denna klubb är ganska sentida och har även stått något på sidan om de andra finlandssvenska immigranternas organisationer och aktiviteter. Den 10 maj 1954 besökte professor Otto Andersson klubbens stiftare i hans hem i Seattle och nedskrev då följande berättelse om denna klubb. 4

Ålandsklubben i Seattle stiftades år 1933. Initiativtagare var Oscar Häggblom, född den 1 juli 1888 i Sundsvall i Sverige. (Heggbloms fader dog när Oscar var 6 år gammal och då flyttade modern tillbaka till sin hemort, Kumlinge). Klubbens första möte hölls i Häggbloms hem i oktober 1933; H. hade per telefon sammankallat ett antal ålänningar för att bilda en sammanslutning kring hembygdsintressena. Närvarande var 7 personer, alla ålänningar: Oscar Häggblom, Charles Sjögren (Kumlinge), Oscar Palmquist (Kumlinge), Albert Carlson (Kumlinge), Linus Sjögren (Kumlinge), Ruben Jacobson (Seglinge), K. E. Nordlund (Lemland). En kommitté fick i uppdrag att uppgöra förslag till stadgar och regler för mötena. Dessa stadgar antogs vid ett talrikt besökt möte den 16 november 1934.

Sammanslutningens namn fastställdes till »The Åland Club of Seattle» — Ålandsklubben. Ända­målet, sådant det framgår av stadgarnas första paragraf, är följande: 1) »To bring people from Åland together for social gatherings, thereby (to) further their friendship and welfare of each other, and 2) To work for and promote fellowship, intelligent citizenship and take active part in anything that may help someone in our club.»

Stadgarna innehöll vidare bestämmelser angående medlemmar, styrelse o.s.v. samt om att sammanträdena skulle hållas en gång i månaden. Beträffande medlemmar fastställdes att dessa skulle vara dels aktiva och dels passiva (social members). Såsom klubbens officiella språk fastställdes från början engelska språket — »The American language».

Såsom klubbens presidenter har funktionerat följande personer: Nordlund, Sjögren, Carl Anderson, Edvin Jacobson, Emil Junggren, Elis Mattson, Ruben Jacobson, Oscar Häggblom, Lennart Stith (Smith?) och Michael Anderson; den sistnämnda är president för närvarande.

Sekreterare har varit följande personer: Oscar Häggblom, Alma Hanson, efter Häggblom (med undantag av ett år) ända tills nu.

Under de 20 år klubben existerat har den varit i regelbunden verksamhet, också under kriget. Vid sammanträdena har förutom de ordinarie ärendena förekommit diskussioner, olika musik- och andra program, ävenså föredrag — under tidigare år — paketauktioner samt ibland även dans efter möten. För det mesta avslutades mötena med kaffe.

Medlemsantalet var de första åren mellan 80 och 90. Senare har antalet minskats och uppgår för närvarande till mellan 60 och 70. Av stiftarna är alla i livet utom Nordlund och Ruben Jacobson.

Herrarna Häggblom och Sjögren, som lämnat ovanstående uppgifter, anser att klubben haft stor betydelse för sammanhållningen av ålänningarna i Seattle; detta gäller i synnerhet för den äldre gene­rationen. Medlemmarna av den är sällan frånvarande vid mötena. Även för icke-medlemmar har klubben varit av betydelse: årligen brukar klubben nämligen ställa till en s.k. »Åländsk dans», då alla i staden vistande ålänningar inbjudas ävensom gäster från närliggande städer.

Tacoma, Wash. 5

I Tacoma, Wash., bosatte sig finlandssvenska immigranter först mot slutet av 1880-talet. Bland de tidigaste kan nämnas John Malm, Wilhelm Malm och John Smulter från Malax samt John Asplund från Oravais. Antalet nykom­lingar ökades betydligt under 90-talet och de fortsatte att komma till mitten av andra årtiondet av vårt sekel. Det var skogs-, sågverks-, gatu- och byggarbeten som lockade våra landsmän till Tacoma.

Föreningar kom till stånd jämförelsevis sent bland dessa nykomlingar i Tacoma. Om den första sammanslutningen, nykterhetsföreningen Mount Ta­coma, nr 61 SFNF, som bildades den 12 juli 1908, sägs att det »skedde under allt annat än gynnsamma förhållanden . . . främst på grund av att endast ett fåtal av våra landsmän då ännu intresserade sig för nykterhetsproblemet». På ovan­nämnda dag kom ett 60-tal medlemmar av nykterhetsföreningen Sveaborg i Seattle med en musikkår till Tacoma. Ett stort antal landsmän, skrivs det i en historik, samlades att höra vad dessa hade att säga. Nykterhetsförbundets ord­förande, d:r C. W. Silverberg höll ett tal om rusdryckernas inflytande på män­niskokroppen, Edward Ahlskog talade om alkoholens inverkan på samhället och andra besökare fortsatte i samma anda. Efter programmet var dock endast 13 personer villiga att avge nykterhetslöftet och börja arbeta för främjandet av nykterhet. Föreningens första ordförande blev Wilhelm Sundquist, viceordförande Gust Hendrikson och protokollsekreterare Sanna Nybeck.

Den lilla föreningen stod dock som i dödvatten ett par år och det var troligen endast genom Edward Ahlskogs och bröderna Leonard och Carl Svedbergs uthållighet som den ej gick helt under. Det tycks ha varit svårt att få de unga männen till möten, då där fanns bara några få flickor. Någon föreslog då att de skulle skriva till Malax och andra socknar om detta förhållande. Detta gjordes och hade tydligen sin verkan, ty senare rapporte- rades att »en hel båtlast med unga flickor kom till Tacoma». Därefter tillväxte föreningen snabbt i med­lemsantal.

Snart började också en period av nästan enastående intellektuell aktivitet inom föreningen. Därom skrives i historiken: »Inom de svenska och norska godtemplarlogerna kunde inga religiösa och politiska frågor diskuteras, men där­emot diskuterades allt som fanns mellan himmel och jord inom föreningen »Mount Tacoma». På den tiden fanns i Tacoma ett stort antal unga och frisinnade immigranter från de skandinaviska länderna. De utgjorde en blandning av ung­socialister, verdandister, socialdemokrater, fritänkare och liberaler, som blott väntade på tillfällen att få diskutera och utbyta sina tankar. Den finlandssvenska föreningen blev själva centralpunkten dit man gärna samlades för att fritt få framhålla sina idéer. Varje möte blev bokstavligen ett massmöte.» Följande dis­kussionsämnen kan nämnas: Vem bär skulden till rusdryckstrafiken; Strävar den moderna kristendomen till modern upplysning; På vad sätt kan vi göra samhället moget för socialismen; Vad är frihet; Har kyrkan eller rusdryckerna varit framåtskridandets största fiende. Bara ett axplock av ämnen som disku­terades under ett år. Dessa år beskrivas som föreningens glansperiod, då den var »både älskad och hatad; älskad av sina medlemmar, och hatad av en berusad och raglande krogpublik och religiösa fanatiker». Föreningens motto var: nykter­het, upplysning och broderskap. Trots ofta nog så heta debatter i religiösa och politiska frågor fortgick föreningens arbete harmoniskt. En syförening med namnet Alprosen verkade i samband med nykterhetsföreningen för att hjälpa till med dess ekonomi.

Efter ett par år började man få nog av debatter och diskussioner och intresset växte för andra verksamhetsformer. Teaterstycken uppfördes som oftast. En handskriven tidning med namnet Fria Ord upplästes vid vartannat möte och användes flitigt av medlemmarna för både skämt och allvar. Tanken att bilda en sångkör vann genklang hos ett mindre antal och blev verklighet 1913. Högsta antalet medlemmar i Mount Tacoma var 85 — under dess glansperiod. Vid början av 1917 hade antalet sjunkit till endast 35.

Följande personer verkade som ordförande i föreningen under dess tillvaro (1908—1920): William Sundquist, Gust Hendrickson, Veino Lind, Olga Swanson, Edward Ahlskog, Carl Svedberg, Edward Westman, Leonard Svedberg, Axel Erickson, Lee Nylund, Helmer Hedlund, Albert Sutherland och Edward Sutherland.

Den 26 november 1909 organiserade Edward Ahlskog sjukhjälpsföreningen »Hemmets Stöd», nr 28 SFSF med 11 chartermedlemmar. Om denna förening säges i en rapport att den under många år utförde ett barmhärtighetsverk av stor betydelse, men att dess verksamhet var mycket mera begränsad än nykterhets­föreningens. Under föreningens 11-åriga tillvaro utbetalades i sjuk- och begrav­ningshjälp $ 1 550.

Då de två föreningarna i slutet av 1920 sammanslogs till loge nr 106 av Runebergorden blev den nya logens medlemssiffra 108. År 1929 var den 214; 1935, 151; 1940, 111; 1950, 160; och 1960, 107.

Som ett utmärkande drag för denna loge har varit, åtminstone tidtals, dess hjälpverk- samhet bland behövande landsmän, även icke-medlemmar. Som ett exempel kan anföras året 1921, då icke mindre än fyra frivilliga hjälpaktioner företogs för behövande familjer och barn till en kostnad för logens medlemmar av åtminstone $ 300. 6

Utom verksamhet i form av möten och fester i vilka de äldre var aktiva lades tonvikt på aktiviteter av och bland det yngre släktet. År 1926 organiserades i samband med logen, som en slags juniorloge, en klubb med namnet Rhododendron av yngre tonåringar. Den hade en tid omkring 50 medlemmar. Klubben hade sina egna tjänstemän, möten och program. År 1934 togs ett annat steg, då ett större antal av den infödda generationen intogs som medlemmar i logen. Bland dessa valdes en annan kår av tjänstemän, som var ansvariga för ledandet av förhandlingarna och för programmet vid vartannat möte av logen. På så sätt fick man ett ganska stort antal av de yngre med i logens arbete. Att logens språk då blev helt engelskt säger sig självt.

Den 28 september 1913 samlades en grupp av 13 för sång intresserade lands­män i ett hem »fast beslutna att bilda en sångkör av finlandssvenskar i Tacoma». Så tillkom sångkören Norden. Den var självständig i det avseendet att den icke understöddes finansiellt av någon annan organisation. De två första åren sjöng kören endast vid nykterhetsföreningens större fester, men därefter sjöng den också i Seattle, Coal Creek och Rochester. Kören omorganiserades 1919 och antog då namnet »Finlandia». Följande år anordnades konserter tillsammans med dam­kören »Fylgia» och manskören »Eko» i Seattle. Martin Carlson, som var ledare för kören i Tacoma, föreslog något senare att körer skulle bildas i samband med de olika Runeberglogerna och att dessa körer skulle sammanföras till ett sångarförbund. Idén vann gehör i Tacoma, och Carl Svedberg reste till olika orter och agiterade för saken. Resultatet blev att ett möte hölls i Tacoma på våren 1924 med representanter från Tacoma, Olympia, Aberdeen, Hoquiam och Portland, och Runeberg Sångarförbund organiserades. Den första sångfesten hölls i Hoquiam på Labor Day samma år. Denna blev över all förväntan lyckad och därmed började en lång serie av årliga stora sångfester. Dessa har varit av utom­ordentligt stor betydelse för föreningslivet och sammanhållningen bland lands­männen på nordvästkusten. Till Tacoma- borna går äran av att ha tagit initiativet och satt denna utveckling i gång.

Edward Ahlskog var en av dem som tog initiativet till bildandet av både nykterhets- och sjukhjälpsföreningen. I båda innehade han under årens lopp olika sysslor, inklusive ordförandeskapet. Han var uppskattad som duktig debattör. Också i Runeberglogen var han ordförande ett år, och han innehade ämbetet som finanssekreterare ett flertal år. Bröderna Carl och Leonard Sved­berg var ivriga föreningsmän och var med i alla organisationerna från deras början. Även de fungerade som ordförande i både nykter- hetsföreningen och Runeberglogen samt innehade andra poster inom dessa. Tillika med Martin Carlson var de drivande krafter då sångarförbundet kom till stånd. Leonard var först skattmästare i nykterhetsföreningen och senare i Runeberglogen i omkring 30 år. Han var också en av dem som organiserade sångarfärden till Finland 1930 och tjänstgjorde som färdledare.

Några av den yngre generationen bör också nämnas. Hannes Sutherland växte upp i en »runeberg-familj» (som han själv sagt), var verksam inom logen i Tacoma och valdes till president för Västra Distriktet för åren 1956—58. Till president för Runebergorden valdes han vid ordensmötet i Worcester, Mass., 1958 och återvaldes vid ordensmötet i Eureka, Calif., 1962. Då Martin Carlson drog sig tillbaka fungerade Linnea Gord som körledare i Tacoma ett antal år. De senare åren har Carl Svedberg, Jr., varit körens dirigent. 7

Logen 106 var värd och arrangör för Runebergordens konvent 1922, det första efter det Orden bildats i Waukegan, 111., år 1920. Utom distrikts- och kretsmöten senare har även flera stora sång- och musikfester hållits i Tacoma.

Den första sammanslutningen bland finlandssvenskarna i Tacoma var den Svensk-Finska Baptistförsamlingen. Den bildades den 26 april 1908 på initiativ av missionär Edward Fleming, med 25 medlemmar. Av dessa hade 21 förut till­hört Svenska Baptist- församlingen i staden. En del var baptister redan i hem­landet; andra hade blivit omvända efter ankomsten till Amerika. Andrew J. Stormans var församlingens första pastor, åren 1910—1912. Andra följde honom som pastorer eller ledare i församlingens verksamhet: Alfred Ohman, John Berg, Herman M. Myhrman och Herman Mattson. Syförening, söndagsskola, ungdomsförening och ett strängband fanns också inom församlingen.

Under åren 1908 —1931 hade 151 personer tillhört församlingen — några av dem hela tiden, andra endast något år. Under åren 1914—15 hade försam­lingen ett 80-tal medlemmar. Största delen av dessa härstammade från de norra socknarna i Österbotten. På grund av utflyttningar gick medlemsantalet små­ningom ned till omkring 40 och församlingen blev för svag att underhålla egen pastor. Församlingen upplöstes i början på 30-talet, och största delen av dess medlemmar ingick då i den amerikanska First Baptist Church.

Denna församling byggde en då vanlig träkyrka under de första åren av sin tillvaro. Efter vissa reparationer värderades den 1921 till $ 3 300, med en skuld på $ 400. Den såldes till en pingstförsamling, då församlingen upplöstes, och vad som blev över då skulden betalats tillföll Finska Baptist Missionsför­eningen. Endast en kvinnoförening existerade några år efteråt. 8

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.339-352.

---------- 

WASHINGTON 1 (3)

1  En kopia av denna historik i författarens samling. Den publicerades också i Norden.

2   Led. nr 12 1920.

3  Anteckningar av författaren; »Sixty Years of Christian Stewardship» (1961), ss. 51 — 52.

4  Kopia i författarens samling.

6 I Ledstjärnan, nos. 5 — 8 1938 publicerades serievis En Historik över Finlandssvenska Förenings- ­strävandena i Tacoma, Wash. Kommittén som sammansatte denna historik bestod av Leonard Sved­berg, Linnea Gord och William Höglund. Där ingen annan källa anges, är vår uppsats om Tacoma baserad på denna historik. Övriga styrelsemedlemmar: Wilhelm Wicklund, Edward Ahlskog, Wil­helm Sundsten, Lennart Svedberg, Hilda Benson, Carl Svedberg, Henry Rosengren. Chartermed­lemmar var också John Nybeck, Hanna Mattlar och Wilhelm Malm.

6  Led. nr 1 1922.

7  Anteckningar av författaren.

8  Anteckningar av författaren; Församlingens matrikel och Årsbok för Finska Baptist Missionsföre­ningen 1915, 1917 (i författarens samling).