Washington 2 (3)

 Anders Myhrman

Olympia, Wash.

Olympia, huvudstad i delstaten Washington, ligger vid södra änden av Puget Sound, omkring 30 mil sydväst om Tacoma. År 1930 hade staden n 700 in­vånare. Även i Olympias utveckling, både tidigare och senare, spelade trävaru­industrin en betydande roll.

Om de tidigaste finlandssvenskar som kom dit och bosatte sig där är ytterst litet känt. Gust Fant från Malax, som kom dit senare och arbetade där omkring ett årtionde, har omnämnt tre tidiga munsalabor, vilka han lärde känna. Två av dem var sjömän och seglade på världshaven ända till Australien och Nya Zeeland i sin ungdom. Jack Adams kom till Olympia redan 1886 och Andrew Sandberg år 1895. Den tredje, John Erickson föddes på Sandås i Munsala år 1860 och var snickare ett par år på Sveaborgs fästning, innan han emigrerade till Wisconsin 1888. Till Olympia kom han omkring 1890. Han har berättat om hur man vid den tiden använde oxspann för att forsla timmer ur skogarna i Olympia-trakten. 9

Kyrka och församling

En liten koloni av finlandssvenska immigranter fanns efter allt att döma i Olympia redan vid slutet av förra seklet. Den första sammanslutningen och gemensamma verksamheten bland dem var tydligen av kyrklig art. Fant skrev många år senare som följer:

»Sedan långa tider tillbaka har landsmän bott på denna ort. Omkring 1902 köpte de en liten kyrka på Adams Street ... Kyrkan betjänades av en metodistpastor Oswald från Seattle. Allting försiggick på svenska språket. Men intresset tog så småningom slut. Först på hösten 1905 organiserades den nuvarande lutherska kyrkan av följande sju familjer, varav tre från Sverige, nämligen mr. och mrs. Charley Hokanson, mr. och mrs. John Johnson, mr. och mrs. C. O. Carlson. De andra fyra familjerna var alla från Munsala, nämligen mr. och mrs. Andrew Sandberg, mr. och mrs. John Erickson, mr.och mrs. Henry Johnson samt mr. och mrs. John (Jack) Adams.» 10

I en mera detaljerad och något avvikande berättelse om denna församlings uppkomst förmäles att en missionspastor J. Sällström från Ishpeming, Mich., på sina resor besökte och höll möten i Olympia redan i slutet av 90-talet. Genom besök vid hans möten och samtal med honom blev åtskilliga väckta och började sedan samlas till möten i hemmen — även till symöten för insamling av medel till en kyrka. (De var kanske den kärntrupp av 7 familjer, vilka Fant omnämner som chartermedlemmar). Pastorer från den lutherska Columbia-konferensen besökte också Olympia och höll möten, och det blev efter en tid fråga om bil­dandet av en reguljär församling. På hösten 1905 antecknade sig 29 personer som chartermedlemmar och pastor C. E. Frisk från Tacoma stiftade en församling enligt den svenska Augustanasynodens stadgar. Den fick namnet Svensk-Finska Lutherska församlingen. 11 Det framgår av följande medlemsförteckning att de flesta medlemmarna var från Munsala: John Jakob Adams från Kyrkbyn och hans hustru Kajsa Lisa Berg från Kantlax; Anders Sandberg från Vexala och hans hustru Maria Lovisa Sandås; Erik Johan Sandås (John Erickson) och hans hustru Anna Lovisa Rank; Henry Johnson (Grev) från Lovö i Pedersöre och hans hustru Sanna Brita Rank; Joel Sjöblom från Jeppo och hans hustru Brita Kajsa från Mona; John Johnson från Sverige och hans hustru Anna Nordling från Jussila; John Anderson från Sverige och hans hustru Augusta Anderson från Hitis; Maria Adolfina Ingman (födelseort icke angiven); Ida Jackson från Storsved; Sofia Anderson från Vexala; Maria Johnson från Mona; Maria Blom från Harjux; Maria Backlund från Vexala; Hanna Holm från Pensala; Ida Erickson från Mona; Maria Anderson från Mona; Emma Holm från Pensala; Sofia Rank från Munsala; Anna Mattson från Jeppo och makarna John Skåår från Sverige och Norge.

Efter församlingens stiftelse fortsattes med möten i hemmen och något senare i en hyrd hall. Enligt Fants berättelse inköptes den gamla presbyterianska kyrkan 1907 eller 1908, varefter den flyttades till en annan gata och renoverades. Den invigdes den 20 juli 1910. På grund av bortflyttningar sjönk medlemsantalet något och var ganska litet rätt många år. Men det steg hastigt efter år 1921, då Olympia Veneer Co. organiserades och många landsmän flyttade dit från andra orter. Detta år ändrades också församlingens namn till Bethesda Lutherska församling.

Kyrkospråket var naturligtvis i början svenska. Men då barn som icke förstod svenska kom med i söndagsskolan övergick denna delvis till engelska redan vid mitten av 10-talet. Tvåspråkig konfirmationsskola nämns 1917, och 1919 var den helt engelskspråkig. Gudstjänsterna försiggick nästan uteslutande på engelska från början av 30-talet. Som ett kuriosum kan nämnas, att en kvinnlig medlem i vars hem föräldrarna fortsatt att tala svenska vid sin vigsel 1933 ombad att den skulle förrättas på svenska: »Jag skulle känna mig riktigt gift då».

Då medlemsantalet tillväxte ombyggdes kyrkan två gånger för att bereda mera utrymme: men den blev ändock för liten. Redan före slutet av 40-talet var medlemsantalet omkring 600. Man måste då börja verkställa planer för en modern och större kyrka på en tomt, som var tillräcklig även för parkering. Byggnads­arbetet gick raskt undan och den 15 april 1951 kunde den nya och tidsenliga kyrkan invigas. Redan på 40-talet hade församlingens namn ändrats för andra gången — då till Gloria Dei Lutheran Church. År 1955 omnämndes att pastor Arthur Andersons föräldrar hade kommit från Larsmo. Två år senare hade medlemsantalet vuxit till omkring 1 500, av vilka 951 var konfirmerade. Och år 1965 meddelades att man planerade en om- och tillbyggnad av kyrkan.

Mycket folk av andra nationaliteter har under de senare årtiondena kommit med i den aktiva församlingen.

Maria Lovisa Sandberg, som väcktes religiöst vid J. Sällströms besök, blev en aktiv chartermedlem i församlingen och har berättat om församlingens tidiga historia och förhållandena bland vårt folk. I det gästfria sandbergska hemmet mottogs många munsalabor och andra österbottningar vid ankomsten till Ame­rika. Hon är nu (1966) 98 år och det skrevs nyligen, att hon »fortfarande är den intressanta personlighet hon alltid varit.» 12

Runeberglogen

År 1921 grundades i Olympia ett halv-kooperativt bolag med namnet Olympia Veneer Co. Samma år uppförde bolaget där en fabrik för tillverkning av faner-produkter. Enligt föreliggande uppgifter var denna fabrik den 8:de i nordvästern i en då ny industri. Den stora majoriteten delägare i Olympia Veneer var finlands­svenskar. Delägare som tidigare hade bott i Seattle, Tacoma, Rochester, Aberdeen eller Hoquiam, flyttade då till Olympia. 13

Bland dessa var det rätt många, som hade tillhört en Runebergloge på den ort där de bott förut. Frågan om grundandet av en loge i Olympia blev därför snart aktuell. Organisa- tionsmötet för en sådan loge, som blev nr 121 i Orden, hölls den 28 jan. 1923, med Charles Johnson (fr. Solf) som ordförande. Antalet ansökningar om medlemskap var 50, därav 30 för en sjukhjälpsgrad. Efter att man fattat beslut att konstituera logen och medlemmarna hade intagits, valdes tjänstemän för 6 månader framåt. Ordförande blev Charles Johnson, viceordförande Peter Gullans (Övermark), protokollsekr., Oscar Öling (Maxmo), finans-sekr. Evert Dahl (Pörtom), vice finanssekr. mrs. Sophia Wakkure (född Carl­son, Munsala), kassör Otto Jacobson (Munsala), vakt, John Mattson (Oravais), marskalkar Hildur Jacobson och Ed Aura.

Logens möten kom i gång med två möten i månaden, ett på en vardagskväll, enär dans icke var tillåten i staden på söndagar. Många olika aktiviteter på­börjades, den ena efter den andra.

Redan första året bildades en blandad kör med Esther Adams Gregg som ledare. Denna kör var med i Sångarförbundet från dess början 1924 och deltog i den första sångfesten i Hoquiam på Labor Day detta år. Följande år var kören värd för sångfesten i Olympia. (Bild)

Senare tillkom en barnavdelning, som började med 39 medlemmar. De brukade deltaga i logens program med musik, sång och uppläsningar. Senare omorganiserades barnav- delningen till en ungdomsloge, som var i livlig verk­samhet många år.

En sportklubb kom också i gång. I tävlingar vann den pris i femkamp och repdragning. Senare fanns i logen även ett korgbollslag.

Damerna i logen hade också en tid ett »drill team», vilket uppträdde vid in­tagningar av nya medlemmar. Som ett följd av agitation i Ledstjärnan för sådana startades även en studie- och diskussionscirkel, som var verksam en tid.

Frågan om en egen möteslokal diskuterades flera gånger under årens lopp men ledde icke till något positivt beslut, och logen kom därför aldrig i besittning av en egen hall.

Logen var mycket verksam i Finlandhjälpen 1939—1940. En middag an­ordnad på Olympian Hotel och flera speciella danser för detta ändamål inbringade rätt stora summor. En kollekt på $ 125 upptogs i Gloria Dei -kyrkan, och Olym­pia Veneer donerade $ 1 000. Allt som allt insamlades i Olympia flera tusen dollars. Logens medlemmar inpackade och avsände många lådor kläder till Finland.

I protokollet från ett möte, då logen ännu var ung, läser vi följande: »Som en stor del av käringarna stannar hemma, när vi ej har något kaffe, så beslöts att servera det vid nästa möte också.» En kaffekommitté tillsattes och därmed tycks det svåra problemet ha blivit löst.

Medlemsantalet i logen var år 1929, 204; 1935, 192; 1940, 211; 1950, 150; 1960, 116. På våren 1965 skrev mrs. Phoebe Gustafson: »Medlemsantalet är nu 94, men en stor del av medlemmarna bor på andra orter. Denna vinter har vi för det mesta varit omkring 25, som samlats till möten den 2:dra lördagen varje månad. Endast vid särskilda tillfällen kommer ett större antal tillsammans.» 14

Hoquiam-Aberdeen, Wash. 15

Tvillingsstäderna Aberdeen och Hoquiam är belägna vid Grays Harbor, en stor lagun som öppnar sig mot Stilla havet. Skogsdriften, med kampar runt omkring och sågverk vid lagunen, var ursprungligen den ekonomiska basen för dessa städer. År 1925 skrev en reporter: »Aberdeen (incl. Hoquiam) är centern för trävaruindustrin och exporten i västra Washington. Många stora sågverk är ständigt i gång . . . Massa av stockar bogseras nedför Chehalis floden . . . De olika nationernas flaggor svaja över båtarna, vilka ligga och lasta vid såg­verken, och härav framgår att trävaror från Aberdeen skeppas vida omkring. Byggnadsverksamheten är också ganska livlig och nya affärs- och boningshus skjuta upp överallt.»

Uppgifterna om tidiga landsmän på dessa orter är mycket knapphändiga. I januari 1903 ingick en kort notis i F.A. med namnen på 16 finlandssvenskar. I februari 1907 skrevs från Hoquiam att många svensk-finnar arbetade i skogs­kamparna och på sågverken, men att inga svensk-finska flickor, dvs. ogifta, fanns där; och ingen förening.

Dessa brister avhjälptes dock snart, ty redan den 24 mars samma år organi­serades i Hoquiam nykterhetsföreningen »Fyren», nr 50 SFNF, av H. S. Sjöblom från Seattle, med 19 chartermedlemmar. Det dröjde heller icke länge innan ett ganska stort antal flickor fann sin väg till orten. Den första ordföranden var: Erik Wärnström, viceordförande John Haglund och sekreterare Ernst Skog.

För att få alla i arbete blev det praxis att välja nya tjänstemän för varje kvartal. Möten hölls regelbundet en kväll i veckan, och föreningen gick raskt framåt. Efter några månader var medlemsantalet 58, därav 43 manliga och 15 kvinnliga. Det rapporterades också att föreningen bestod huvudsakligen av österbottningar, mest malax-, esse- och kokkolabor. 16

Vi anför följande från en historik skriven 1929 om föreningens utveckling. »Fyren Nr 50 gjorde ett väldigt framsteg under de första åren. Nya medlemmar intogos vid varje möte och förstärktes med nya livskrafter både av dem som kommo från finlandssvenska bygderna såväl som nya och erfarna krafter från östra staterna. Möten voro alltid talrikt besökta, ävenså varje programunder­hållning som anordnades av den nya föreningen. Den tillväxte och blev små­ningom en lysande »fyrbåk» som vinkade till säkert skydd åt dem som drevos hit och dit bland bränningar och skär och falska undervattensklippor i den rastlösa kroglivets natt.

Fyren nr 50 utvecklade sig på alla områden och tack vare den flammande entusiasmen varmed medlemmarna i allmänhet deltogo i föreningsarbetet kom föreningen att snart bliva en centralpunkt för all föreningsaktivitet bland skan­dinaverna i Hoquiam. Även teatervärlden fick här en synnerligen livlig repre­sentant i en amatörklubb som hyste många erfarna teaterspelare och vilken som oftast uppförde det ena svåra stycket efter det andra och alltid skördade lagrar. Snart kom det på frågan att organisera en hornorkester vilket inte heller blev något egentligt problem att lösa. Frågan blev snart besvarad genom en ståtlig musikkår som på årsmötet i Seattle år 1909 deltog i programprestationerna.» Om denna musikkår, som bar namnet »Nord», förekommer ytterligare uppgifter i avsnittet om sång och musik. 17

Åren 1913 —14 byggde föreningen ett eget samlingshus. Medlemmarna själva och deras vänner gjorde en stor del av arbetet. Om betydelsen av denna lokal skrev en korrespondent i Ledstjärnan för dec. 1914 följande: »Genom vår nya hallbyggnad har mera liv och värme framsprungit bland såväl medlemmar som utomstående, än vad som kanhända förut varit fallet. Föreningen arrangerar programkvällar sista söndagen i varje månad, som synes falla allmänheten i smak. Diskussioner av allehanda slag har försiggått på senare tiden, och har det delvis gått ganska hett till.» Det framgår att »hettan» alstrats genom kritik av kyrkornas inställning till och vanmakt att förekomma det pågående kriget. Det högsta medlemsantal som föreningen nådde var 135; vid slutet av 1916 hade siffran sjunkit till 42.

I april 1917 organiserades i Hoquiam sjukhjälpsföreningen Facklan, nr 50 i SFSF, med 25 medlemmar. Under de följande åren ökades medlemsantalet i denna förening hastigt, då antalet å andra sidan sjönk i Fyren. Hallen med en skuld på $ 4 000 med 8 % ränta blev för betungande för Fyrens medlemmar, och den erbjöds då åt Facklan och övertogs av denna. Mot mycket låg ränta lånade Facklans medlemmar sin förening nog medel att avbetala skulden. Senare gottgjordes medlemmarna småningom. I och med det att arbetet för nykterhet avtog, tilltog ivern för sjukhjälpsverksamheten, och Facklan räknade 191 med­lemmar vid slutet av 1920.

Fyren och Facklan förenades i Runeberglogen nr 110 år 1921 med 194 med­lemmar. Medlemsantalet har hela tiden sedan dess varit högt i logen 110. År 1929 var det 216; 1935, 178; 1940, 148; 1950, 144; och 1960, 194. Siffran för 1960 inbegriper medlemmarna från den upplösta logen i Aberdeen.

Runeberglogen i Hoquiam var under 20-talet mycket aktiv. Som ett exempel kan anföras en rapport från 1923: den 30 juni, syauktion; den 3 juli, programfest; den 5 juli, stor intagning av nya medlemmar; den 7 juli, »hard-time» dans. Logens verksamhet var dock icke alltid så hektisk. Den fortgick år ut och år in med vanligen två möten i månaden, fördelade mellan nödiga förhandlingar och pro­gram av olika slag. Sommaren 1929 var dock en annan period av jäktande verk­samhet. Därom skrev »Föreningsträl» i Juninumret av Ledstjärnan följande (i sammandrag): Det torde icke finnas någon samlingsplats i hela Grays Harbor, som nu är så upptagen som vår egen samlingslokal. Varje kväll är automobiler parkerade utanför och inne i lokalen finner man en grupp landsmän, som kommit dit för sångövning eller för inövning av ett teaterstycke eller för ett kommitté­möte. Eller kanske de två logerna träffas för att diskutera distrikts- och ordens­frågor. Så har vi gemensamma månadstillställningar av de två logerna med goda program och ibland konserter. Och något bör sägas om »The Humming Club», Runeberg- ordens ungdomsklubb, vars aktivitet stundom flammat i full låga.

Tre stora evenemang ägde rum i Grays Harbor sommaren 1929: Västra Distriktets konvent den 2 och 3 juli; kretspicknicken för logerna i Washington och Oregon i Schafers Park den 4 juli; och slutligen Runebergkörernas stora sångfest i början av september. Här kan vi ju också påminna om, att det var i Hoquiam som sångarförbundets första stora sångfest hölls 1924.

Redan under de första depressionsåren i början på 30-talet avstannade nästan all byggnads- och sågverksindustri i Grays Harbor. En stor del av de manliga medlemmarna i logerna var därför sysslolösa. Samlingslokalen i Hoquiam var då nästan 20 år gammal och tidens tand hade tärt på den. De arbetslösa männen mobiliserades därför och gav sin tid och sitt arbete fritt för en grundlig renovering av lokalen.

Kretsen nr 1 av Runebergorden höll sitt årliga konvent 1934 i Hoquiam. Om detta skrev Victor Gustafson följande: »Festbesökare och de som skulle deltaga i programmet och förhandlingarna strömmade till från alla platser, där avdelningar finnas inom kretsen . . . Programmet på lördagskvällen åhördes av cirka 330 personer och jag tror att alla dessa ville intyga att programmet var gott. . . Stämningen under hela mötet var den bästa, det kan jag säga utan vidare. Aldrig förr har jag sett så många, vilka med intresse lyssnade till förhandling­arna . . . Hallen var fullpackad hela dagen, ävenså matsalen. Våra damer serverade middag åt omkring 275 personer ... På eftermiddagen hade vi intagning av nya medlemmar, och denna ceremoni var nog kronan på verket. Vi hade nämligen nöjet att intaga 34 nya medlemmar, av vilka 14 var från Aberdeen och 20 från Hoquiam. — Det var rätt trångt under intagningen, ty omkring 300 personer åsåg ceremonin. Sedan tågade de i god ordning under sång och musik att räcka sina nya ordensbröder och -systrar brodershanden.» 18

Många besökare från andra loger var också närvarande vid Hoquiam-logens 20-årsfest i april 1937 (räknat från stiftandet av Facklan 1917). Om denna fest skrev Gustafson: »Även om festligheten kallades ett tjugoårsjubileum, så er­inrade talarna om de dagar, då de första personerna av vårt folk sammanslöto sig i föreningar. Talen höllos på både svenska och engelska och sånger sjöngos likaså på båda språken. Här var tillfälle för alla att lyssna och lära ... I runda siffror har något över $ 22 000 utbetalats till sjuka medlemmar på 20 år ... Ävenså har donationer vid dödsfall utbetalts från förbundet (Orden) till om­kring $ 10 000. Vidare har genom föreningen (logen) ihopsamlats flera tusen dollars under dessa år till sådana som kommit i svåra omständigheter genom sjukdom och olyckor.»19 Från Facklans början i april 1917 till i juni 1957 hade något över $ 33 400 utbetalats till medlemmar i sjukhjälp och $ 8 375 i begrav­ningshjälp efter avlidna.

Förhandlingarna i Runeberglogen fördes på svenska till år 1936, då logens språk blev engelska, »emedan så många medlemmar av den yngre generationen hade svårigheter med svenskan».

En mycket intresserad och aktiv medlem i logen i Hoquiam var Victor Gustafson från Forsby i Pedersöre. Under åren 1933 och 1934 reste han omkring bland landsmännen på västkusten för Finska Amerikanarens räkning och skrev många sakliga men på samma gång humoristiska artiklar i både FA och Led­stjärnan om sina upplevelser bland de många landsmän han kom i beröring med. Entusiastisk sportfiskare var han också en mycket framgångsrik prenumerant­fiskare. På samma gång sökte han främja Runeberg- orden.

Aberdeen

Staden Aberdeen fick sitt namn av Aberdeen Canning Company, en fiskkonserverings- fabrik som anlades där år 1879 av finlandssvensken B. A. Seaborg (Sjöberg). Men som redan nämnts blev trävaruindustrin senare helt dominerande på orten. De två städerna Hoquiam och Aberdeen ligger rå i rå, och våra lands­män började arbeta och bosätta sig i Aberdeen vid samma tid som i Hoquiam fast i ett mindre antal. I början tillhörde också ganska många av dem nykterhets­föreningen Fyren i Hoquiam. Men då antalet tillväxte bildades i Aberdeen nykterhetsföreningen »Enighet», nr 73 i SFNF, den 29 januari 1911. Medlems­antalet var i början endast 16, men efter endast sex månader var det 46. Vid början av 1917 var det 44. 20

Denna nykterhetsförening ingick icke genast i Runebergorden, sedan denna bildats. Det var först den 6 december 1923 som Runeberglogen nr 122 organi­serades i Aberdeen med 31 medlemmar. Logens tillblivelse föregicks en vecka tidigare av ett eldigt agitations- möte föranstaltat av logen i Hoquiam, till trots av att denna loge skulle komma att förlora en del medlemmar till den nya logen. Till ordförande valdes William Johnson, viceordförande Sigurd Brann och protokollsekreterare Walter Carlson. 21

Om logens tidiga år skrevs år 1929 i en kort historik följande: »Underbara tid! Det ena stora intagningsmötet avlöste det andra. Det var verkligen inspi­rerande att se våra möten så väl besökta av både män och kvinnor; uppeggande att konstatera med vilken entusiasm de ryckte in i arbetet. Ingen tänkte på att spara sig; alla var beredda att uppoffra tid, arbete, och pengar; och alla besjälades av en gemensam tanke, nämligen logens snabba tillväxt i såväl medlemskap som i finansiellt och intellektuellt avseende . . . Framåt skulle man!» 22

Som resultat av en kampanj för nya medlemmar steg antalet hastigt. I en rapport som ingick i Ledstjärnan i juni 1925 säges att landsmännen hade fylkat sig under logens fana och att logen då räknade över 200 medlemmar. Rapporten fortsätter: »Vår nuvarande ordförande är John Spellman, en veteran inom för­eningsverksamheten och vår outtröttlige J. E. Sperring har fungerat som finans­sekreterare sedan logen startades. Ordinarie möten hållas varje tisdagskväll i Workers Hall. Logen har en sångkör under ledning av Wäinö Borg, och den övar med liv och lust. Den skall deltaga i programmet vid sångfesten i Olympia, Wash., nu kommande Labor Day.» Vidare namnes om en »Pie Social» med dans och om en uppvaktning (surprise party) för makarna Lindkvist, också med kaffe och dans.

Den första och över all förväntan lyckade sångfesten på Labor Day 1924 med logerna i Hoquiam och Aberdeen som värdar utlöste tydligen inom dessa loger impulser till stegrad aktivitet.

Logen i Aberdeen finare årligen en Runebergfest i början av februari, deltog i den årliga 4:de juli picknicken tillsammans med de andra logerna i Washington och deltog med en kör i de stora sångarfesterna. Den hade en tid en mycket aktiv sportklubb, som deltog i tävlingar med andra klubbar. Dessutom anord­nades många lokala aktiviteter, såsom teateraftnar, danser, konserter, helgdags­fester, »gubba»-fester, picknicker mm.

Men år 1950 skrevs följande i en rapport: »Aberdeenlogen är nu icke så aktiv som den brukade vara; men nu och då så tar vi in någon ny medlem, och så har vi »keno parties» en gång i månaden. På senare tid har vi också haft »potluck supper» varje månad i någon medlems hem. De som fyller år en viss månad har ansvaret för suppern och keno partyt den månaden.» 23

År 1929 räknade logen 164 medlemmar; 1935 var antalet 95; 1940 (efter en kampanj för nya medlemmar), 114; 1950, 92; och vid slutet av 1959, 64. Då upplöstes logen och dess medlemmar överflyttade till logen i Hoquiam.

»Humming»-klubben 24

För och bland ogifta unga män och kvinnor bland landsmännen i Aberdeen och Hoquiam bildades en junior-Runebergloge den 6 november 1927 med 24 medlemmar, 17 manliga och 7 kvinnliga. Den fick namnet »The Humming Club» — humming här i betydelsen av liv och rörelse. Medlemmarna samlades till möten den första och tredje söndagen i månaden.

Om klubbens verksamhet under den första tiden rapporterades följande i Led­stjärnan för juni 1929: »Vi har hjälpt de äldre logerna med program, danser och underhållningar; anskaffat en värmeapparat för hallen; hjälpt med att vårda sjuka; visat att vi kan arbeta ansvarsfullt i kommittéer, samt intagit många nya medlemmar ... Vi har haft många sociala tillställningar: program och parties; allhelgona-, skottårs- och månskensdanser: picknicker och »house parties». En bankett anordnades av pojkarna till flickornas ära, då dessa vann i en tävling för nya medlemmar.»

Klubben gjorde tydligen rätt för sitt namn. Efter ett och ett halvt år bestod klubben av 49 unga män och 22 flickor — en högst gynnsam proportion för de senare! Amor hade också varit aktiv, ty två bröllop hade då redan firats inom klubben. Hur länge denna juniorloge existerade och var verksam, tycks icke vara antecknat.

Som äldre ledande förenings- och logemedlemmar i Aberdeen har redan nämnts John Spellman och J. E. Sperring. En annan bemärkt person på för­eningsområdet, först i Portland och senare i Aberdeen, var Evert Erickson. Han innehade förtroendeposter på båda platserna, var en fängslande talare, och tjänade som sångarförbundets ordförande då han dog år 1929. Han var född i Härkmeri by i Lappfjärd 1890. 25

En annan framstående Runebergare och framgångsrik affärsman i Aberdeen var Gabriel Carlson (Rusk), född den 29 maj 1883 i Korsnäs. Han kom till Amerika år 1900. Efter åtskilliga år som skeppsbyggeriarbetare och senare som matvaruhandlande i Portland och Warren, öppnade han tillsammans med sin yngre bror Oscar »Carlson Brothers Grocery» i Aberdeen 1923. Affären gick med framgång och de öppnade en annan stor butik 1935. Gabriel Carlson hade stort intresse för föreningsverksamheten bland våra landsmän. Han var Runeberg-logens i Aberdeen kassör i många år, och var med på de flesta större möten och konvent i Västra Distriktet. Han dog 1944. 26

I slutet av 20-talet bildades i Aberdeen bolaget Aberdeen Plywood Company, som byggde en fanerfabrik. Genom köp 1929 kom denna i händerna på Olympia Veneer Company, som till största delen ägdes av finlandssvenskar i Olympia. Fabriken sysselsatte omkring 450 arbetare och drevs med vinst även under depressionsåren. Fabriken nedbrann totalt 1940 och uppbyggdes icke. Dess värde före branden var 7 à 8 -hundratusen dollars, men den var försäkrad för endast $ 465 000. 27

Trots det jämförelsevis stora antalet landsmän i både Hoquiam och Aberdeen bildades icke bland dem någon församling eller kyrklig organisation, i motsats till vad som hände i Olympia och på de flesta orter i mellanstaterna och östern på orter, där större antal landsmän slog sig ned. Vid läsandet av en kort artikel i ett nummer av Ledstjärnan 1914, skriven av en landsman som då arbetade och bodde i Hoquiam, får man det intrycket, att våra landsmäns inställning i all­mänhet till kyrkorna icke var gynnsam.

Mindre antal slöt sig dock till olika samfund och senare särskilt till de svenska lutherska församlingarna. År 1955 rapporterades att föräldrarna till Rudolf Johnson, då pastor vid den lutherska församlingen i Aberdeen, hade kommit från Esse.

South Bend, Wash.

Till den lilla staden South Bend belägen på en arm av Willapa Bay började landsmän komma efter sekelskiftet. Här som på så många andra ställen var det skogsindustrin med kampar och sågverk som gav arbete och utkomst. Denna näring var länge den huvudsakliga för vårt folk i South Bend.

I en notis från South Bend i Finska Amerikanaren den 7 feb. 1907 läses som följer: »Här finns över ett 50-tal svenska talande landsmän, men ingen förening existerar på orten.» Denna brist avhjälptes dock snart, ty efter en tids agitation för saken bildades nykterhetsföreningen »Eugen Schauman» den 20 augusti 1908. Föreningen blev nr 63 i förbundet och började med 15 medlemmar. Några år senare var antalet 44 och vid början av 1917 var det 24. 28

I slutet av 1912 organiserades en sjukhjälpsförening, som blev nr 39 i SFSF. Under året 1913 —14 intogs 20 nya medlemmar och vid slutet av 1920 var antalet 47. 29 Även här gick denna förening framåt i medlemskap och inflytande medan intresset för nykterhets- arbetet avtog. Också en syförening uppges ha varit verk­sam inom denna förening.

Socknarna Malax, Petalax, Korsnäs, och Kvevlax var talrikast representerade bland våra landsmän i South Bend. År 1941 skrevs i en rapport att där fanns då 11 personer, som hade kommit från Vassor by i Kvevlax.

De två ovannämnda föreningarna sammanslogs 1921 och blev logen nr 108 i Runebergorden med 61 medlemmar. År 1929 var antalet 78; 1935, 86; 1940, 75; 1950, 535 och 1960, 25.

Logen i South Bend hade icke samma mänskliga resurser som de större logerna i distriktet och var därför icke ofta i blickpunkten. Men den var aktiv inom sin sfär med både sjukhjälp och mindre programmöten. En av de största tilldragelserna i logens historia var festen i South Bend-teatern den 2 feb. 1940 till förmån för Finlandshjälpen. Programmet var som följer: 1) »America» — Audience; 2) Vocal Solo — mrs. Verna Jacobson; 3) Violin Solo — Marion S. Egbert; 4) »Finlandia» — Chorus; 5) Address — Judge John I. O'Phelan, introduced by Mayor John B. Sempill; 6) Accordion Solo — John Olsson; 7) Film »Hero for a Day». 30

En framstående landsman på det kyrkliga området i South Bend var Jakob Wilhelm Högdahl. Han var född i Kållby i Pedersöre 1879 och emigrerade till Amerika vid 22 års ålder. Han bodde först omkring 10 år i Dollar Bay, Mich., och var där mycket verksam i nykterhetsarbetet. Senare flyttade han till North Bend, där han blev mycket aktiv i den svenska lutherska kyrkan. Vid sitt frånfälle 1946 var han kyrkvärd, sekreterare och kassör i densamma, vilka uppdrag han innehaft i mer än 20 års tid. 30a

Rochester, Wash.

I detta jordbrukssamhälle har befolkningen nästan ända sedan dess början utgjorts åtminstone till hälften av finlandssvenskar. Två andra samhällen, Gates och Independence, ligger nära intill, och Rochester tjänar som ett centrum för gebitet, som ligger 18 à 20 mil från Olympia på båda sidor om Chehalisfloden. År 1930 skrev Gustav Oberg om samhällets början och utveckling följande:

»De första settlarna kom hit omkring år 1885. När Matt Mattson, som är en f. d. Kronobybo, an­lände hit och upptog land här 1892, hade redan åtskilliga finska familjer slagit sig ned i Independence. Väldiga skogar men knappast några vägar eller broar fanns vid den tiden. De gamla veta berätta om många farliga äventyr i kampen mot den vilda ödemarken, innan den blev underkuvad och beredd till ett passande hem för människor. Ett par år efter Mattson kom Jonas Erickson, f. d. Essebo, och köpte land i Independence. Vid samma tid kom Matt Backman och Andrew Fagerness, båda från Terjärv. Andra socknar representerade här är Munsala, Pedersöre, Larsmo, Närpes, Övermark, Jeppo, Purmo och kanske någon annan socken. Skogsarbete har varit den huvudsakligaste inkomstkällan för de flesta under de flydda åren, men åtskilliga har levat av jordbruk. Numera har många slagit sig på hönsskötsel, jordgubbsodling och kreatursskötsel.» 31

Här kan också nämnas att våra landsmän i Rochester drev en andelshandel, eller »Farmers Exhange» åtskilliga år i början på 20-talet. Den förestods av William Johnson.

År 1911 räknade man 36 jordägande finlandssvenska familjer, inalles 160 personer, på ett område som var 1 mil brett och 3 mil långt. Av dessa familjer var 21 från Terjärv, 7 från Esse, och 4 från Peder sön. De flesta hade 40 acres, men någon ända upp till 100. Alla har köpt sin jord som stubbland. 32  Rochester var då troligen det största finlandssvenska farmarsamhället på västkusten. Skogs­arbete fortsattes även efter det mjölk-, höns-, och bärproduktionen kommit i gång.

Nykterhetsföreningen »Nytt Hopp», avdeln. nr 74 i SFNF, organiserades av Alex Koll från Seattle, den 12 mars 1911. Vid samma tid byggdes en samlings­lokal för föreningen mest av stockhuggarna i Black Hills nära Rochester, mellan Independence och Rochester. Detta var den enda plats där skandinaverna kunde komma tillsammans, och för att komma till mötena trampade man vägarna till fots, sägs i en rapport. Nytt Hopp började med 31 medlemmar; antalet nådde senare 69 och var 36 vid slutet av 1916. 33

År 1921 blev föreningen loge nr 120 i Runebergorden med 20 sociala med­lemmar. »Intresset för föreningen var skralt», sägs i rapporten. Men i mars 1923 hölls ett stort agitationsmöte med Alex Koll och Alfred Wicks från Seattle som talare i syfte att vinna nya medlemmar och få sjukhjälpsverksamheten i gång. 34 Detta lyckades även, ty statistiken för andra kvartalet 1924 uppvisar 101 med­lemmar, därav 66 i sjukhjälps- graden. Om 20-talet sägs i en rapport att mötena försiggick på svenska och att programmen också var mest på svenska.

Under senare delen av 30-talet — efter depressionen — var logen mycket aktiv. I mars 1938 rapporterades:

»Det råder liv och lust i vår Runebergsavdelning nu. På ett möte helt nyligen intogs 33 nya med­lemmar och på ett senare tre. Någon undrar kanske varför vi äro så särdeles livaktiga. Jo, meningen är att bygga egen lokal. Vi ha allaredan köpt jord där lokalen ska uppföras. Om nu bara våra planer gå i uppfyllelse. Och varför skulle de ej det, ty med en god vilja och förenade krafter har större ting uträttats än så. Det har särskilt på senare tid visats att vår gamla lokal är alldeles för liten.

Vi har nu en tid hållit dansaftnar varannan lördag kväll för att öka byggnadskassan. Den sista blev en riktigt lyckad sådan, med 'mock wedding', anordnad av de yngre, hos vilka önskan att få ny lokal är mycket stark. Denna tillställning inbringade en vacker summa till fonden.» 35

Med $ 1 000 i kassan påbörjades bygget i april 1939, och det fortgick raskt. Rapporten förmäler:

»Ett brädskjul från en äldre skogskamp inköptes och revs ned för material. En byggnadssnickare anställdes som förman och medlemmarna gav tid och arbete fritt. I september dansades farväl i den gamla hallen och den revs ned för mera virke. I november var den nya hallen färdig — en byggnad 50 fot bred och 125 fot lång, med ett dansgolv av »hardwood». Kostnaden beräknades till $ 4 550. Många bidrag erhölls från affärsmän i Centralia och Rochester. Den högtidliga invigningen begicks den 2 december, »då 90 sjukhjälps- och 78 sociala medlemmar firade högtid efter ett välgjort arbete». 36

Men ekonomiska svårigheter stundade. Många medlemmar flyttade till de nya fanerfabriken i Port Angeles, Anacortes och Tacoma, moderna dansorkestrar drog icke någon större publik, och först då en lokalorkester började spela skan­dinavisk dansmusik började danserna gå med vinst. Auktioner, middagar, och olika »socials» hölls för att få ihop medel. Slutligen den 14 juli 1943 var logen skuldfri. Medlemsantalet år 1940 var 177; 1950, 179; och 1960, 101.

En kort historik från 1950 slutar som följer:

»Ända tills nu har logen varit mycket aktiv. Danser hållas varannan vecka, många av dessa till förmån för något välgörande ändamål. Silverbröllop firas för alla medlemmar efter 25 år, och många av de yngre firar bröllop med en dans öppen för alla tillfällen vilka alltid drar tillsammans vänner från nära och fjärran för 'a good time' på 'Swede Hall', som den nu kallas . . . Många nya medlemmar har inträtt i logen och den räknar nu 93 sjukhjälps- och 84 sociala medlemmar. Mer än 8 000 har utbetalats i sjukhjälp sedan logen organiserades.» 37

I början av 1964 rapporterades att utom de nödvändiga förhandlingsmötena hölls program- och andra möten endast vid särskilda tillfällen. De mest vanliga var födelse- dagsfester för 50 - och 70-åringar i logen samt silver- och guldbröllop för gifta par. Kretsen nr 1 har haft sin årliga picknick i Rochester flera gånger, och logen kommer att stå värd för den även detta år (1964).

Den första lutherska församlingen i Rochester stiftades bland våra landsmän 1902 av pastor C. E. Frisk i Seattle med ett 30-tal medlemmar. En mindre kyrka byggdes också efter någon tid. År 1930 rapporterade G. Oberg om denna för­samling följande: »Församlingen har sedan dess (1902) haft tillsyn av olika (svenska) präster från närliggande församlingar. Vid gudstjänsterna användes nu svenska och engelska språken ungefär lika mycket, men i söndagsskolan såväl som i konfirmationsklassen användes uteslutande engelska språket.» 39 År 1930 var medlemsantalet 120, av vilka 95 var kommunikanter.

En ny kyrka byggdes åtskilligt senare och församlingens namn ändrades till St. Marks Lutheran Church. År 1964 rapporterades att medlemsantalet var ungefär detsamma samt att de flesta medlemmarna var av finlandssvensk här­komst. En pensionerad »army chaplain» vid namn John W. Bucklin tjänade då församlingen som tillfällig pastor. 40

Förra metodistpastorn G. A. Hidén, som tidigare varit verksam bland våra landsmän i San Francisco, stiftade en annan luthersk församling i Rochester 1914 eller 1915. Om denna församling skrevs att den som medlemmar hade ett tiotal finlandssvenska familjer och att den icke tillhörde någon synod eller något sam­fund. En mindre kyrka byggdes även av denna församling. Pastor Hidén var verksam också i flera allmänna värv; så t.ex. var han ordförande i det kooperativa telefonbolaget samt sekreterare i »Good Roads Association». 41 Många år senare rapporterades att denna församlings medlemmar hade förenat sig med den andra lutherska församlingen och att kyrkan hade rivits ned.

Everett, Wash.

Staden Everett är belägen på en vik av Puget Sound 30 mil norr om Seattle. Den grundades 1893 och växte sedan mycket hastigt. Vid sekelskiftet började våra landsmän komma dit, och efter några år var antalet rätt stort. Det var såg­verksindustrin som drog dem dit. Många landsmän gick med i ett sågbolag, som byggde ett sågverk i Everett 1906. Alfred Salin, som förut varit handlande i Jakobstad, var en av de ledande i företaget. På grund av otillräckligt kapital, inre tvister och oerfaren ledning var bolaget ständigt i svårigheter och gick helt omkull efter en kort tid. Aktieägarna förlorade det mesta av det insatta kapitalet. Vid slutet av år 1907 uppgavs att staden då hade omkring 25 000 in­vånare och av dessa »tillhöra närmare 100 den svensk-finska stammen». 42

Den första föreningen, nykterhetsföreningen »Stjärnan av Everett», nr 54 i SFNF, bildades — efter att saken grundligt diskuterats vid ett par möten — den 27 okt. 1907 av Miss Mathilda Dahlbo. Chartermedlemmarnas antal var 20. Till ordförande valdes Elis Johnson, viceordförande Edward Hill och sekre­terare Mathilda Dahlbo. Högsta antalet medlemmar nåddes några år senare, då det var 42. 43

Vid slutet av 1916, då medlemsantalet var 31, stod endast två av chartermed­lemmarna kvar i föreningen, nämligen Victor Engman från Maxmo och Edward Hill (Back) från Korsholm. En rapport säger att föreningen under sin 13-åriga tillvaro var socialt mycket aktiv.

Sjukhjälpsföreningen »Everetts Framtid», nr 34 i SFSF, bildades 1910. I början såg allt lovande ut, men dess 'framtid' blev dock icke lång, ty föreningen upplöstes efter några år, troligen 1915.

Stjärnan av Everett ingick som loge nr 111 i Runebergorden och hade vid början av år 1921 inalles 46 medlemmar. En kort historik över logen skriven 1950 lyder som följer. »Logen 111 har haft sina tider av både upp- och nedgång. Då logen 118 i Lake Stevens upplöstes i januari 1924 ingick 12 av dess medlemmar i vår loge, och nya medlemmar intogs nu och då de två följande åren. Vid slutet av 1926 hade vi 128 medlemmar, ett av de högsta antal vi nått. Därefter förlorade vi medlemmar ända tills september, då vi var endast 78. Men under sista kvartalet av detta år initierades 21 nya medlemmar och ytterligare 19 i början av 1934. För det första kvartalet 1936 rapporterades 136 medlemmar, det högsta antal medlemmar vi någonsin haft.

Under gångna år (1921 —1949) har 35 medlemmar avlidit, av dem 23 berät­tigade till sjukhjälp och 12 sociala. Till slutet av 1949 har vi utbetalat $ 13 615.

Vårt medlemsantal är nu 75 och framtiden ter sig icke särdeles ljus. Vi har ytterst få sociala tillställningar, och våra medlemmar är mycket vitt spridda.»44 — Så långt historiken. Medlemsantalet 1960 var 60.

Tretton personer har under åren 1921 — 60 fungerat som ordförande i logen. Av dessa har Andrew Lund (Stubb) från Esse tjänstgjort inalles 16 år; William West (från Petalax) 7 år; Gust Morney (från Sundom, Solv) 4 år; Edward Back­man (från Malax) 3 år; Jonas Nylund (från Malax) 4 år; Andra vilka tjänstgjort kortare tider är Gust Ahlskog och Jonas Mattson från Malax, Victor Björklund från Kronoby; Edward Hill från Korsholm; John Englund från Esse; Joe West; Edward Abrahamson; Alfred Eastman (Östman) från Vörå. 45

En blandad Runebergkör bildades i Everett 1925 och deltog i sångarförbundets stora sångfest detta och de följande åren. I sångfesten i Portland 1960 deltog också en kör från Everett.

Pastor John Gullans var herde för den svenska lutherska församlingen i Everett åren 1909—10. Under dessa år inträdde ganska många av våra landsmän i staden i denna församling.

Ett 10-tal finlandssvenska kvinnor samlades en eftermiddag i maj 1925 i mr. och mrs. J. H. Wernströms hem och beslöt att börja en missionsverksamhet för och bland vårt folk. Den fick namnet »Finlandssvenska Missionen» ett par må­nader senare. Andlig väckelse och uppbyggelse var målet. Inget medlemskap fordrades: verksamheten var öppen för alla som ville vara med.

Möten hölls först en eftermiddag varannan vecka men tiden ändrades snart till en kväll en gång i månaden. Denna ändring gjorde att männen kunde vara med. Ett 20-tal personer var vanligtvis närvarande vid dessa möten. Möten hölls också den sista söndagseftermiddagen i månaden i KFUMs lokal. Julfest och picknicker med gemensam måltid förekom varje år. Efter möten i hemmen serverades alltid förfriskningar — kaffe och dopp, får man antaga. Flera välbe­sökta möten i någon hyrd hall hölls under årens lopp tillsammans med Runeberg­logen. Talare var då någon besökande pastor, såsom t.ex. Isak Berg och Alfred Holmgren.

Namnen på de 10 familjer i vilkas hem möten arrangerades upprepade gånger under de nära 7 år som missionen existerade är som följer: V. Björklund, V. Broo, John Englund, E. Hill, C. Johnson, C. Lindström, E. Mattson, Ed Rief, V. Stone, och J. H. Wernström. Dessa familjer kan väl sägas ha utgjort missionens fasta medlemskap. Vissa personer verkade på ledande poster under föreningens till­varo: ordf., mrs. Wernström; viceordf., Björklund; sekr., mrs. Hill och sista året mrs. Rief; kassör, först mrs. Lindström och senare Rief och Wernström.

Missionen stod närmast de svenska missions- och baptistförsamlingarna. Deras pastorer, C. Lunden och A. Johnson, var de oftast anlitade talarna på missionens både mindre och större möten. Andrew Blomquist, Isak Berg och Alfred Holmgren höll korta mötesserier i Everett under missionens auspicier, medan de var i Finska Baptist Missionsföreningens tjänst.

Det sista protokollet är daterat den 29 december 1931. Missionens verksamhet upphörde troligen kort därefter. 46

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.352-366.

---------- 

Washington 2 (3)

9  Nord. 14.4.1940; 16.1.1941.

10  Ibid. 16.1.1941.

11  Ibid. 6.6.1957.

12  Ibid. 5.5.1949; 6.6.1957; uppgifter insamlade av mrs. Phoebe Gustafson.

13  Ett annat fanerbolag, Washington Veneer Co., organiserades ett par år senare. En del finlandssvenskar var delägare också i detta bolag.

14 Mrs. Phoebe Gustafson, född i Telluride, Colo., men skolgången i Finland, har lämnat dessa och ovanstående uppgifter (plockade ur protokollboken) om logens verksamhet. Hon har även varit författaren mycket behjälplig med uppgifter och bilder rörande Gloria Dei-församlingen och Olympia Veneer Co. Åvenså med vissa biografiska informationer.

15  Förutom på andra angivna källor är denna framställning grundad på två artiklar som ingick i Led­stjärnan nr 6, 1929: »En historisk belysning över föreningsverksamheten bland landsmännen i Houquiam, Wash.» och en kort historik som publicerades i Leading Star nr 12, 1962. Till »Fyrens» första styrelse hörde också Mrs. Maria Nygård, Charley Raunio, John Nygård, Isak Willson, Mrs. Maria Wärnström, Hugo Björk, John Anderson.  — Sjukhjälpsföreningen »Facklans» chartermedlemmar var John Höglund, William Wias, Lee Höglund, Arvid Ström, Charles Carlson, John Beck, Alex Johnson, Emil Isaacson, Alina Holmberg, Herman Ericson, August Anderson, Selma Johnson, Herman Jacobson, A. B. Anderson, A. H. Berkeley, Fred Höglund, John Peterson, Elsie Peterson, Werner Hongell, Fred Haglund, Emilia Willson, Karl Hellman, Mary Erickson, Betty Höglund och Aina Hongell.

16  Sten. s. 105; bild av föreningen s. 106 och av musikbandet Nord s. 107.

17   Sten. s. 105.

17a Nord. 21.9.1961.

18  FA 8.11.1934.

19  Nord. 18.2.1937.

20  Minn. ss. 106, 108; bild s. 107.

21  Kort historik från logens början till juni 1929 i Ledstjärnan nr 6 1929. Till styrelsen hörde också Ingrid Ranta, Isaac Sperring, John Bangs, Gabriel Carlson, Elsie Berg, John Branford, Sigurd West, Frans Wikman, Charles Holm och Frans Ekström.

22  Ibid.

23  I författarens samling.

24  Led. nr 6 1929. 26 FA 26.9.1929.

26  Nord. 28.9.1944.

27  Se Olympia Veneer i kapitlet om Större affärer.

28  Minn. s. 95.

29  Led. nr 1 1921.

30  Ibid. nr 2 1940.

30a Jakobstads Tidning, 21.12.1946.

31   Silfversten, op.cit., ss. 132 —133.

32  FA 7.9.1911.

33  Minn. ss. 108—109.

34  Led. 23.4.1923.

35  Nord. 24.3.1938.

36  En kort historik i författarens samling.

37  Ibid.

38  Uppgifter av mrs. Lillie Sundquist.

39   Silfversten, op.cit, ss. 283 — 284.

40  Lillie Sundquist.

41  Led. nr 4 1921.

42   Stenius s. 11 o.

43  Ibid. Övriga styrelse- och chartermedlemmar var John Häggquist, Victor Engman, Carl Öling, Michael Potts, Andrew Bäck, Lizzie Johnson, Theodore Peterson, Herman Pettersson, Andrew Johnson, Andrew Steve, Sophia Stor, John Carlson, Wm Carlson, Selma Jungell, Annie Jungell, Annie Abrahamson och Signe Backlund.

44  I författarens samling.

45  Upptecknat av John Bonde i Anacortes.

46  Protokollboken finns hos Victor Björklund i Seattle.