Washington 3 (3)

Anders Myhrman

Hartford, Wash.

Omkring 10 mil nordost om Everett ligger lantsamhället Hartford. Detta samhälle fick en ganska betydande finlandssvensk befolkning under de två första årtiondena av vårt sekel. Om denna bebyggelse skrev Silfversten år 1930 följande:

Den första finlandssvensken, som slog sig ned i detta samhälle var E. A. Mattson från Yttermark, Närpes. Han kom hit 1902 och köpte 255 acres land för $ 3 200. Han beskrev platsen i Finska Ameri­kanaren med resultat att många andra kommo efter honom till orten. Bland dessa må nämnas Jacob Abrahamson från Kvevlax och hans hustru (Ida) från Jeppo, John Carlson från Korsnäs och H. Hendrickson från Vörå. Samhället växte efterhand och blev allt större, och är numera ett ansenligt sådant med kyrkor, skolor och ordnat samhällsliv. 47

De flesta landsmän som kom till Hartford hade tidigare varit skogs- eller gruvarbetare i andra delar av landet. Några hade också tidigare försökt sig på farmning, t.ex. i Commonwealth, Wis. I Hartford köpte de land med stora stubbar på från tidigare avverkad skog. Med mycken möda och hårt arbete gjordes detta stubbland småningom till fruktbara odlingar. Några skaffade sig med tiden rätt stora farmer; andra med mindre mark arbetade en tid av året i skogskampar eller på sågverk. Det rapporterades att våra landsmäns antal i sam­hället vid början av 20-talet var mellan 50 och 60 (troligen endast de i Finland födda).

Rätt många landsmän som bosatte sig i Hartford var tydligen mycket religiöst sinnade. E. A. Mattson började en söndagsskola (på engelska språket!) redan 1905. Andaktsstunder hölls i hemmen och en gemensam samlingslokal (Zion Association Hall) byggdes, där besökande predikanter utan avseende på samfund kunde hålla möten. Efter en tid avlöstes den engelska söndagsskolan av två svenska sådana: den ena i luthersk riktning, den andra baptistisk. Från denna början utvecklades snart två församlingar. 48

John Gullans, då pastor i den svenska lutherska Sionförsamlingen i Everett, började år 1909 besöka och hålla möten i Hartford, och han grundade där den 23 maj 1910 den lutherska Ebenezerförsamlingen enligt Augustanasynodens stadgar. Församlingen började med 19 kommunikanter. Av dessa var de följande 13 finlandssvenskar: Karl Skott från Korsholm och hans hustru Hilma från Sideby; Emanuel Wörlund och hans hustru Maria, bägge från Vörå; Carl E. Forsman från Övermark och hans hustru Anna från Vörå; Alfred Norrman från Kvevlax; Jakob Abrahamson (Hjort) från Kvevlax och hans hustru Ida från Jeppo; Carl Granfors från Övermark; Carl Johnson från Sundom i Solv; Hendrick Hendrickson och hans hustru Maria, båda från Vörå. Enligt Silfversten bestod församlingen 1930 av 35 kommunikanter och 55 barn.

Den förut gemensamma hallen, som blev denna församlings egendom och kyrkolokal någon tid efter dess stiftelse, ombyggdes och renoverades »till ett värdigt tempel för tillbedjan» år 1931, »ett resultat av drömmar, planer och hårt arbete under en 20-års tid», som det står i protokollet. Det tidiga 30-talet var också en övergångsperiod i fråga om språket. Först började man begagna engelska vid gudstjänsten varannan söndag. Efter några år och »mycken diskussion» började alla gudstjänster förrättas på engelska. Carl E. Forsman hade i många år tjänat församlingen som diakon, sekreterare och söndagsskolföreståndare.

Ända till början av 50-talet betjänades församlingen av vikarier. Församlingen beslöt då försöka bli ett självständigt pastorat samt att börja en kampanj för medel till byggandet av en ny kyrka i Lake Stevens, som blivit centrum i sam­hället. Allt gick väl och den nya kyrkan invigdes i oktober 1954. Kyrkan har sittplatser för 375. Mera mark inköptes senare för parkering av bilar. År 1957 värderades kyrkoegendomen till omkring $ 70 000. Medlemsantalet var då 268 och antalet barn i söndagsskolan ungefär lika stort. Omkring 10 procent av dessa beräknades då vara av finlandssvensk härkomst. Ida Abrahamson, som ofta skrev i F.A. och Norden, var den vidast kända av vårt folk i Hartford.

Baptistmissionären Edward Fleming från Seattle besökte Hartford en och annan gång efter 1907, ty där fanns också åtskilliga baptister. Den 24 juli 1911, alltså något över ett år efter det den lutherska församlingen hade grundats, organiserade Fleming och pastor A. J. Stormans från Tacoma en baptistförsam­ling med följande 11 chartermedlemmar: John och Ida Henderson, Gottfrid och Kristina Lundberg, John och Anna Lundberg, Herman Rief, Evald Rief och Adelina Rief, Charles och Wilhelmina Lindström. Familjerna Lundberg och Rief var från Närpes, Lindström från Korsnäs. Följande år byggdes en kyrka med tillhjälp av andra utom församlingen. Fleming var förman i arbetet. Under de följande 10 åren betjänades den lilla församlingen mest av vikarier, oftast pastorn vid svenska baptistförsamlingen i Everett. Vid början av 20-talet hade församlingen 20 medlemmar och omkring 40 barn i söndagsskolan. Från och med 1918 användes både engelska och svenska i församlingens verksamhet.

År 1922 höll en evangelist vid namn George Scott en serie möten i kyrkan, en väckelse uppstod och många blev genom tro och dop medlemmar i försam­lingen. Den blev då till språket helt engelsk och i sitt medlemskap övervägande »amerikansk». År 1930 var medlemsantalet 84 och 1950 var det 175. År 1954 påbörjades byggandet av en ny kyrka med sittplatser för 300 samt rum för sön­dagsskolan och ungdomsverksamheten. Kyrkan invigdes 1960. Endast en liten procent av denna församling är numera av finlandssvensk härkomst. John och Gottfrid Lundberg var i många år pelare i församlingen. John Lundberg och hans livsverk har beaktats i History of Snohomish County.

En sjukhjälpsförening, nr 59 i SFSF, den sista i förbundet, organiserades i början av 1920 bland våra landsmän i Hartford med 24 medlemmar. Denna förening blev logen nr 118 i Runebergorden. Ett år senare rapporterades ett 30-tal medlemmar, mer än hälften av antalet landsmän, mest farmare, på orten. Det sägs också att föreningen »redan firat flera fester och med intresse deltagit i Ordens strävanden». 49 Logens historia blev dock icke lång, ty redan i början av 1924 meddelades att den blivit upplöst.

Coal Creek, Wash.

För några årtionden sedan var det liv och rörelse i gruvorten Coal Creek belägen strax intill köpingen New Castle, omkring 25 mil sydost om Seattle. Här började man bryta stenkol i början av seklet, och en del landsmän sökte sig följaktligen dit. I Finska Amerikanaren den 8 augusti skrevs därifrån att ganska många landsmän från Esse och Munsala arbetade där i en kolgruva. De flesta arbetarna bodde då och ända upp till ett par årtionden senare i hus som tillhörde gruvbolaget.

Bland dessa gruvarbetare grundades den 20 december 1908 nykterhetsför­eningen Aftonstjärnan, nr 67 i SFNF, med 33 medlemmar. Medlemssiffran steg efter en tid till 70, sjönk senare till 25, och steg igen till 41 i början av 1917. 50 En bild i Minnesskrift på sidan 101 visar 27 män, 11 kvinnor och 10 småbarn. Föreningen blev loge nr 119 i Runebergorden med 23 medlemmar. Denna för­enings historia sammanfattades ganska väl 1921 på följande sätt:

Redan för 12 år sedan fanns det nog med landsmän att organisera en förening i Coal Creek. Med­lemsantalet har varierat mellan 25 och 70, allt efter de rådande arbetsför- hållandena, och de skifta ju som oftast i gruvdistrikten. Föreningsverksamheten har dock varit synnerligen livlig och föreningen har haft både sångkör och gymnastikklubb. (Även en orkester fanns där en tid.) Nu ser det dock ut som om den skulle nödgas nedlägga sin verksamhet, ty allt arbete ligger för närvarande nere till följd av en strejk, och de flesta medlemmarna har redan rest därifrån. 51

Två år senare var endast 10 medlemmar kvar. Logen upplöstes då och dessa medlemmar överfördes till logen i Seattle.

Alfred Backlund från Esse, som arbetade i Coal Creek hela denna tid med undantag av ett par korta perioder, har ur minnet nedtecknat namn och födelse­ort för något över 300 landsmän, av dem 40 gifta kvinnor, som var i Coal Creek någon tid. Av dessa kom omkring 80 från Esse, 46 från Purmo, 37 från Pedersöre, 25 från Nykarleby (mest kanske från Soklot), 22 från Oravais, 21 från Munsala och mindre antal från flera kommuner norr om Vasa. 52

Efter strejken 1921 var våra landsmän på gruvbolagets svartlista, och de hade ej längre någon möjlighet att försörja sig i Coal Creek. Fem landsmän hade omkommit där i gruvolyckor.

Mount Vernon, Wash.

Den lilla staden Mount Vernon i västra delen av Skagit County är centrum i ett bördigt jordbruksområde — Skagitflodens deltaland. Det var ursprungligen ett vilt lågland, kanske till större delen beväxt med cederskog. Där fanns »home-steaders» redan omkring 1870, men de första av våra landsmän som blev bofasta där kom dit på 1890-talet. Pionjärerna bland dem var bröderna John W. Kamb och Oscar Kamb från Yttermark i Närpes. (Bild)

John var född 1865, emigrerade till någon gruvort i Michigan 1886 och kom till Skagit County i slutet på 8o-talet. Där arbetade han några år dels på flod­vallen och dels som farmardräng, men så började han med farmning på egen hand 1894 på arrenderat land. Han blev med tiden en framgångsrik och aktad farmare i samhället. Hans bror Oscar kom till Skagit County 1894, slog sig också på »modernäringen» och blev småningom icke allenast en framgångsrik farmare utan även en av de ledande personerna i den ekonomiska och sociala utveck­lingen i gebitet. Särskilt befrämjade han reglerandet av vattnet i Skagitfloden genom byggandet av tillräckliga strandvallar för att förhindra översvämningar, ävenså byggandet av vattenledningar till farmarna. Båda bröderna blev specia­lister som frö- och utsädesproducenter. 53 Bland senare anlända bör nämnas Alexander Boling, från Böle i Närpes, som också blev en framgångsrik farmare i Conway. Han beskrivs som en mycket generös person, intresserad av andras välfärd. 54

I Cedardale, några mil från Mount Vernon, bosatte sig under ett par årtionden före första världskriget ett ansenligt antal landsmän med sina familjer. Flertalet av dessa hade tidigare varit gruvarbetare på olika ställen i bergsstaterna. I Cedar­dale köpte de stubbland, där cederskog hade avverkats något årtionde förut, röjde bort återväxten och bröt småningom bort stubbarna. Farmernas storlek var vanligen mellan 20 och 80 acres. Havre, kål och mjölk producerades för det mesta.

Bland dessa landsmän bildades 1908 eller i början av 1909 den svensk-finska evangelisk lutherska Bethesda församlingen. John Gullans, som då var pastor vid den svenska lutherska församlingen i Everett, Wash., hade börjat utgiva en månadstidning med namnet Sionsbladet. I marsnumret 1909 meddelades att Bethesdaförsamlingen, som Gullans just förut hade besökt, då räknade 24 kommunikanter. Tjänstemännen angavs också. Diakoner: Gust Jackson (Nykarleby), John Holmquist {Jakobstad), Henry Sunell (Nykarleby); kyrkvärdar: J. E. Berg­ström (Kvevlax), John Sundquist (Nykarleby) och Leander Palm (Terjärv); John Holmquist förestod också söndagsskolan. Möten och söndagsskolan hölls i Holmquists hem. Men någon tid senare byggde landsmännen en mindre trä­kyrka. Den fanns där ännu 1962 men begagnades icke längre, ty då goda vägar byggdes och automobilen blev allmän förenade sig Bethesdaförsamlingens med­lemmar med den ursprungligen svenska lutherska Salemförsamlingen i Mount Vernon. Flertalet landsmän i Mount Vernon-nejden blev medlemmar i denna församling. Men i mars 1928 skrevs i Missionsposten att där också fanns svensk baptist-, metodist- och missions- församling och att landsmän även tillhörde dessa.

Utom de ovannämnda anger en annan källa namnen på följande personer som med sina familjer slog sig ned som farmare i Cederdale: Will Westlund, John Jackson, Victor Carlson, Emil Hendrickson och Emil Asplund från Munsala; Gust Mattson och Oscar Mattson från Terjärv; Matt Holmström från Oravais; Victor Lillquist från Pedersöre; Andrew Hästö och Herman Ståhl från Kronoby; Sam Erickson från Vörå; Jack Olin från Nykarleby; Olin Tallberg från Lovisa; Simell från Nedervetil.  55

År 1962 uppgavs att endast några av den yngre generationen stannat på landet som farmare och att man arrenderade ut jord till större företagare för produktion huvudsakligen av ärter. Holländare har kommit dit och producerar även biffdjur och tulpaner i stor skala. Många av den yngre generation av våra landsmän har utbildat sig för andra yrken — de kvinnliga i synnerhet för lärarkallet. En son till Herman Ståhl, Lasse Stol, studerade vid Gustavus Adolphus College i Minn. och vid Augusta Seminariet i Rock Island, 111., och blev prästvigd inom Augusta­na-synoden. Han var 1962 pastor för Gethsemany Lutheran Church i Hopkins, Minn., som då höll på och byggde en ny kyrka för en kostnad på $ 650 000.

Alma »Myran» Kamb, maka till Oscar Kamb bör också nämnas här. Som medarbetare i Svenska Amerikanska Posten (Minneapolis, Minn.) under signa­turen »Myran» och genom sina artiklar i Norden och Ledstjärnan blev hon vida känd och värderad bland både riks- och finlandssvenskar.

Anacortes, Wash.

Staden Anacortes ligger på en halvö i Sosario-sundet, omkring 20 mil söder om Bellingham. Vid mitten av 30-talet hade staden omkring 6 500 invånare och var en »depressed area» utan någon egentlig industri. Endast några finlands­svenskar bodde då i Anacortes.

Detta läge förändrades på allt sätt genom organiseringen av Anacortes Veneer Company. Efter ett par tre år av svårigheter av olika slag fick detta bolag sin fanerfabrik i gång på hösten 1939. Den gav redan från början sysselsättning åt omkring 300 arbetare. Av de ursprungliga 274 delägarna i det halvkooperativa bolaget var 42 finlandssvenskar. Dessa flyttade in från andra orter, där de tidigare arbetat i fanerindustrin. En av dessa, Charles Carlson (Isidor Nix) från Närpes, var särdeles dugande och framstående. Han var medlem i direktionen samt arkitekt och konstruktionschef för fabriksbyggnaden. Andra landsmän som inne­hade viktiga poster i styrelsen och fabriken var Ali Ericks från Lappfjärd, Edward A. Backman trån Malax, Werner Westblom från Korsnäs och Ted Ness från Larsmo. Av de 42 finlandssvenskarna var 7 från Malax, 6 från Korsnäs, 5 från Närpes, 5 från Larsmo, 4 från Munsala och de övriga från 12 skilda kommuner. 56 Anacortes Veneer Co. behandlas mera detaljerat i kapitlet om större affärsföretag, (s.  50)

Redan under krigsåren talades bland landsmännen i Anacortes om önskvärd­heten av en Runebergloge. Där fanns då följande personer, som var medlemmar i någon av logerna i västra distriktet: mr. och mrs. Andrew Holm, mr. och mrs. Emil Sandvik, mr. och mrs. Ted Ness, mr. och mrs. Ted Gustafson, mr. och mrs. Frank Johnson, mr. och mrs. Fritz Matson, mr. och mrs. Ed Backman och Ali Ericks.

Dessa blev medlemmar i logen nr 131, vilken organiserades den 23 maj 1948. Ordens president Carl L. Helgren var närvarande och ledde intagningsceremonin för 30 kandidater, alla födda i Amerika. Följande styrelse valdes: ordf., Iva Wicklund; vice ordf., Ned Springs; finanssekr., Ruth Nelson; protokollsekr., Lydia Sundman; kassör, Harold Thors; marskalk, Elsie Morris; vakt, Walter Huttula; ungdomsledare, Vic Haglund — alla av den infödda generationen. 57  Ett par år senare skrevs i Leading Står, att logen vid slutet av 1949 hade 61 medlemmar, att mötena var väl besökta och att en kampanj för nya medlemmar var i gång. År 1950 var medlemsantalet 69 och 1960 var det 43.

Före tillkomsten av Anacortes Veneer fanns i staden en norsk luthersk för­samling. Efter inflyttningen på grund av fanerfabriken gick större delen av våra landsmän liksom andra skandinaver efterhand in i denna församling. Den om­organiserades och fick namnet Evangelical Lutheran Church i Anacortes. När kyrkan om- och tillbyggdes omkring 1950 deltog våra landsmän väl med frivilligt arbete eller medel. Omkring 20 procent av medlemmarna torde vara av svensk­finländsk härstamning (1962). 58

Port Angeles, Wash.

Port Angeles ligger på norra kusten av Olympiahalvön vid Juan de Fuca-sundet. År 1940 hade staden något över 10 000 invånare, av vilka endast några få var finlandssvenskar. Men följande år organiserades Peninsula Plywood Corp., och denna byggde i Port Angeles en fanerfabrik, som sattes i gång i november 1941.

Av de ursprungliga 270 delägarna i denna korporation rapporteras 72 ha varit finlandssvenskar. Dessa hade förut bott på andra orter, men flyttade till Port Angeles, då byggandet av fabriken påbörjades. Antalet landsmän på orten blev därför i hast rätt stort. Femton av dem innehade direktörsposter i bolaget längre eller kortare tid under åren 1941 —1962. Bland dessa var Victor Kulla från Munsala, Walter Gragg och Werner Forsman från Pedersöre, Edwin Sund från Solv, Karl Stoor från Malax, Otto From från Terjärv, och John Holmberg från Våra. Den sistnämnda säges ha varit en särdeles dugande och värderad styrelse­medlem. De 8 övriga var födda i Amerika. 59

En historik över Runeberglogen som skrevs i dec. 1949 lyder i sammandrag som följer. 60

På hösten 1941 började flera personer, som var medlemmar i Runebergloger på andra orter och som hade flyttat hit som aktieägare i Peninsula Plywood, att tala om bildandet av en loge här. Partys hölls varannan vecka under vintern men logen 129 stiftades först den 13 juni 1942. Alfred Rusk från Butte, Montana, som då var ordens president, var närvarande och ledde organisationsförhand­lingarna och intagningen av 35 medlemmar. Bl.a. följande tjänstemän valdes: ordförande Rufus Smith, protokollsekreterare, Mabel Miller och finanssekre­terare, Walter Johnson. Bland dem som tog initiativ till bildandet av logen och som var synnerligen aktiva efteråt namnes särskilt Ellen (Mattson) Oman, Edward Ahlskog och Rufus Smith.

Walter Johnson tjänade som finanssekr. de första 10 åren, och mrs. Otto Peterson var från 1943 protokollsekr. i många år. Miss Gladys Carlson, som då var logens kassör, var 1947—46 logens kandidat för Runeberg Queen, vann över andra kandidater, och korades till ordens drottning vid ordens konvent i Seattle i 1950.

Logen var värd för Circle I i sept. 1947, med besökare från Vancouver, B.C. i norr till Portland, Oregon i söder och har senare stått värd för dessa kretsmöten flera gånger. Vanligtvis har sällskapliga möten av olika slag hållits en gång i månaden. Hit kan räknas »bingo partys», kortspelaftnar, förevisning av ljusbilder från de skandinaviska länderna, Olympia-halvön och Hawaji. Med danser har man icke haft framgång. »Pot luck suppers» före möten har gått bra. Ett bingo party för hjälpen efter översvämningen i Portland inbringade $ 105. Årligen återkommande »happenings» har varit Runebergfest, »Fishing Derby», »Fancy-work Social» och julmiddag. I jan. 1949 bildades »bowling teams» för både män och kvinnor och dessa vann över de andra logerna inom kretsen. Logen har också en blandad kör som deltagit i sångfesterna. Oscar Fogde (från Ma/ax) är dirigent.

Flera par inom logen har under de senare åren firat sina 25 års bröllop — inom logens hägn, och till nöje för alla.

År 1950 hade logen 84 medlemmar och 1960, 68.

Landsmän i mindre antal var spridda på många andra orter i staten Wash­ington. Bland dem kan nämnas Bremerton, Poulsbo och Olalla på Puget Sound, Marysville några mil norrom Everett, Gate söderom Olympia, Kettle Falls i nordöstra hörnet av staten och La Center ett par tiotal mil norrom staden Van­couver i sydvästra delen av staten. Under skogsavverkningstiden vid början av seklet var många landsmän spridda i skogskampar även på många andra ställen. Bland dessa kan särskilt nämnas Simpsonbolagets stora kampar i Matlock, för vilka Shelton var in- och utgångspunkten. Många landsmän som arbetade där bosatte sig senare i Tacoma eller Olympia.

Ett brev mest om Bellingham

Mr. Anders Myhrman                                             Palo Alto, Calif. den 11 juni 1959
Lewiston, Maine                                                                                           

Bästa landsman!

Har bekommit ditt postkort av den 28 maj och skall nu i korthet försöka skriva något om våra landsmän uppe i nordvästra Washington och mest om dem i staden Bellingham och dess omnejd. Där har jag levat största delen av mina 59 år här i Amerika.

Jag avreste från Vasa, Finland, den 12 juli (Hermansdagen) 1900 i sällskap med min mor och tre syskon. Fast bara 12 år kommer jag mycket väl ihåg hur det gjck till, då mor köpte biljetter för oss till St. Paul, Minn. Därifrån fick vi fri resa på Northern Pacific- järnvägen, ty min far hade allaredan varit i Amerika 10 år och var bas för reparationsarbeten på järnvägen nära Bellingham. Den tiden var det inte svårt för dem som arbetade för järnvägsbolaget att få »fritt pass» för sina familjer för en resa västerut. Slagordet var ju: far västerut, unge man! Vår resa tog i alla fall en ganska lång tid, ty den tiden kunde man icke resa så fort som nu. Jag kommer så väl ihåg dagen, då vi slutligen nådde Bellingham; det var den 9 augusti, en varm sommardag.

Några månader efteråt kom ett halvt dussin pojkar från Korsholm. Då blev det för oss att sätta upp boardinghus för dessa. Min mor skötte om detta. En kort tid senare kom flera andra unga män dit. Vi hade då 10 stycken som boardare. Pojkarna betalade en viss summa per vecka eller månad för mat och rum. En del av dessa pojkar sökte sig nöjen på saloonerna (av vilka det fanns många i staden) på lördagskvällarna och söndagarna. Andra skaffade sig böcker, stannade hemma och försökte lära sig engelska. Det var ju nödvändigt att lära sig språket så fort som möjligt.

Alla dessa pojkar fick arbete på järnvägen, troligen genom min fars förmedling. De var mycket omtyckta av järnvägsbolaget, ty de var goda och pålitliga arbetare. Men efter ett år eller två, då pojkarna blivit mera kunniga i landets språk, sökte sig en del till skogskampar, där avlöningen var betydligt högre. Andra sökte sig arbete på sågverken. Senare började några fiska lax på sundet (Puget Sound). Andra for upp till Alaska att fiska lax, men där kan man fiska endast några månader på sommarn, så de måste komma tillbaka på hösten till skogskampar eller sågverk, — Men under tiden fortfor unga pojkar från Finland att komma till västkusten.

Några månader efter vi kom till Bellingham lärde vi känna en person vid namn Isak Johnson, eller Finn-Johnson, som han kallades av somliga. Han var från Malax och talade bägge språken, finska såväl som svenska. Ibland måste han tillkallas att tjäna som tolk, då någon finne kom som icke kunde svenska eller engelska. Mycket troligt var han en av de första landsmännen, som kom till Bellingham. Han hade då levat där i mer än 20 år, så han måste ha kommit till Amerika redan på 70-talet.

Snart blev vi också bekanta med två familjer från Åland. Den ena var mr. och mrs, John Sundholm. De hade en son som dog i unga år, medan han studerade vid statsuniversitetet i Seattle. Han var en myc­ket begåvad ung man. Jag kände honom väl, ty vi gick i konfirmationsskolan på samma gång i den lilla svenska lutherska kyrkan i Bellingham, år 1905. Hans föräldrar dog också några år efter honom.

Den andra åländska familjen kom från Mariehamn till Bellingham redan 1889. Denna familj hette Erholm. De tycktes vara väl etablerade, då vi kom dit. Några år efter sin ankomst till Bellingham hade denna familj startat ett ångtvätteri — Pacific Steam Laundry. Detta har blivit tillbyggt senare och är nu mycket större, men det såldes och är icke längre i Erholm familjens ägo. Men denna familj startade ett annat tvätteri i Anacortes år 1905. Det äges nu av Erholms tre söner. Dessvärre minns jag icke deras dopnamn.

Då vi kom till Bellingham, fanns där 8 eller 9 stora sågverk. Nu tror jag knappast ett är kvar. Då skogen och stockar tog slut, så blev det naturligtvis även slut med sågverken. Medan skogs- och sågverksdriften pågick i staden och dess omnejd, fanns en saloon i nästan varje gathörn. Dessa blomstrade och gjorde goda affärer. Som nämnts förut, var det på saloonerna som en stor del av de unga männen fann sin förnöjelse och slösade bort sina pengar.

Vi hör ibland talas om »den vilda västern». När jag tänker på de gamla tiderna här på kusten, så syns det mig, att här fanns då mycket av den sorten. Ingen förening av något slag utom den lilla svenska lutherska församlingen fanns då, så långt jag minns, bland skandinaverna i Bellingham eller dess närhet.

Av de många unga pojkar och flickor, som kom hit före 1910, finns icke många kvar bland de levande. Några reste hem till Finland och torde leva i Vasatrakten, om de ännu vid närmare 80 skulle vara i livet. Några få av de gamla lever ännu i Bellingham. Av dessa torde min äldsta syster var äldst; hon är nu (1959) 78 år.

Omkring 25 mil söderom Bellingham ligger Mount Vernon i den fruktbara Skagit älvdalen. Där bosatte sig många av våra landsmän och blev välmående. Bland dessa är troligen bröderna John och Oscar Kamb från Yttermark i Närpes och Alex Boling från Böle i Närpes de bäst kända. Och natur­ligtvis Alma »Myran» Kamb, som genom sina skrivelser i tidningarna är så välkänd bland våra lands­män. Men där har också de gamla gått bort och en ny generation har tagit vid under andra förhållanden och med andra intressen. Själv var jag farmare i den fruktbara dalen i många år och känner ganska väl till förhållandena där.

År 1948 lämnade jag Mount Vernon och reste till Eureka, Calif. Där gick jag med i det nya koopera­tiva fanerbolaget, vilket då startades. Största delen av dem som kom med i företaget var av skandinavisk härkomst i första eller andra generationen.

Jag har just gjort ett besök i nordvästra Washington, där jag tillbringade största delen av mitt liv. Det var så trevligt att igen få träffa mina släktingar och gamla bekanta. Men sedan något år bor jag nu i Palo Alto, Calif. I staden och dess omnejd finns åtminstone ett 20-tal finlandssvenska familjer. Alla står sig bra och har fina hem. Och klimatet här är det bästa man kan önska sig — det bästa jag funnit någonstans på västkusten.

Dethär brevet börjar nu bli långt, så jag får sluta med vänliga hälsningar.

Herman Peterson

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.366-377.

----------

47   Finlandssvenskarna, ss. 133 —134.

48  Berättelsen om de två församlingarna är grundad på en kort historik över Ebenezer Lutheran Church i Lake Stevens i boken History of Lake Stevens and Vicinity (med vissa senare kompletteringar av John Bonde) och en skriftlig berättelse om församlingarnas uppkomst av Gottfrid Lundberg. Också Silfversten, Finlandssvenskarna, ss. 280—283. »Fifty years of Christian Service» s. 46. Uppgifter av John Lundberg genom John Bonde. Allt i författarens samling.

49  Led. nr 5  1921.

50  Minn. s. 100.

51  Led- nr 5 1921.

52 Förteckningen i författarens samling.

53 Anteckningar av professor Otto Andersson 1954; »The Seattle Sunday Times», Rotogravure section, Sept.
10, 1944.

54 Nord. 8.9.1960, kort levnadsteckning skriven av John Bonde.

55  Uppgifter i denna och följande paragraf av Herman Ståhl 1962, nedtecknat av författaren.

56  Uppgifter Från Gunnar Bonde i Anacortes.

57  LS nr 6 1948.

58 Uppgifter av Gunnar Bonde.

59  Uppgifter av Edward Ahlskog i Port Angeles.

60 I författarens samling. Övriga i styrelsen var: Walter Storman, Dean Dahl. Clifford Nordstorm, Pete Nelson, Joel Sodergard, John Kruth, Otto Peterson, Mabel Miller, Vera Storman och Rufus Smith.