Norra Michigan 2(3)

Anders Myhrman

Folkfesterna

De årliga folkfesterna bland våra landsmän i Felch-Metropolitan under perioden 1911 —1921 var på visst sätt unika. Idén var att samla våra landsmän i samhället till en gemensam fest eller nationalhögtid. Initiativet till dessa fester togs av nykterhetsföreningen Liljan på Fjällen, och den första festen hölls i denna förenings hall den 5 juni 1911. Om denna första folkfest skrev Matts Esselström, då pastor i Svensk-finska baptistförsamlingen i Duluth, i Finska Missionsposten som följer:

På eftermiddagen den 5 juni höll landsmännen en folkfest. Lutherska församlingen, baptistförsamlingen och nykterhetsföreningen hade gemensamt anordnat den. Festen hölls i nykterhetsföreningens hall och var talrikt besökt. Ett omväxlande program med sång och musik samt tal av A. G. Wickman (fr. Jeppo), J. J. Qvist, Andrew Kasén (båda fr. Purmo), pastor K. M. Holmgren (lutherska försam­lingen i Metropolitan) och undertecknad genomgicks. På kvällen hölls likaså en gemensam ungdoms­fest. Många sanningar uttalades vid de båda festerna till både äldre och ungdom. Detta företag av lands­männen syntes mig vara praktiskt och skall, hoppas jag, verka till välsignelse. 45

Följande år arrangerades folkfesten i samband med Finska Baptist Missions- ­föreningens årsmöte i Felch. Flera besökande pastorer var därför med och deltog med korta anföranden i programmet. Ett strängband och en manskör deltog också. Om folkfesten läses i ett tillägg till årsmötets protokoll:

För måndagen (efter årsmötet) hade landsmännen på orten ordnat en gemensam folkfest, som blev lyckad, storslagen och uppbygglig. Den begynte kl. 10 på förmiddagen och fortsatte till kl. 5 på efter­middagen, med middagsrast från 12 till 2. »Supper» avåts också i det fria. På kvällen hölls möte i den fullsatta kyrkan. Festen besöktes av en stor skara landsmän och landsmaninnor. Lycklig den plats, där alla landsmän kan komma tillsammans och enigt samarbeta . . . 46

Året därpå hade den lutherska församlingen huvudansvaret för folkfesten, och de två församlingarna alternerade därefter som värdar med bistånd av de två föreningarna. Vardera församlingen hade en liten »kyrkpark», där åtminstone en del av festen hölls, om vädret tillät det. Folkfesten bestod av två och ibland tre programsessioner och likaledes en eller två gemensamma måltider. Endast ett fullständigt program har varit författaren tillgängligt, nämligen det tryckta programmet för folkfesten den 19 juni 1916.

Festen bestod då av tre program eller sessioner. Förmiddags- och kvälls­programmen var tydligen till sin natur mera religiösa: efter en gemensam andlig sång inleddes de med bibelläsning och bön av en lekman och avslutades med välsignelsen. På eftermiddagen försiggick det egentliga folkfestprogrammet. Det upptog 11 nummer och inleddes med nationalsången »America». I programmet ingick föredrag av pastor Matts Esselström, tal av pastor Anders Rausk och korta tal även av två ortsbor, J. J. Qvist och Andrew E. Mattson. Ida Forsman deltog med en deklamation. Nykterhets- och sjukhjälps- föreningens manskör sjöng, så också den lutherska manskören.

Utom de redan nämnda pastorerna uppträdde som talare under festdagen de lutherska pastorerna B. E. Walters och J. A. Eckström. Varje närvarande pastor deltog i två av de tre programmen. För sång och musik svarade huvudsakligen manskören och manskvartetten från den lutherska församlingen och baptistför­samlingens strängband. Pastor Axel Edwards ledde programmen. I förbigående kan nämnas, att pastor Matts Esselström var en omtyckt och ofta hörd talare vid dessa folkfester.

Tiden för denna folkfest hade valts så, att pastorer och andra på väg till Finska Baptist Missionsföreningens årsmöte i Duluth kunde deltaga i festen. En av dessa besökare skrev senare: »Resan anträddes till Felch, varest lands­männen anordnat en storslagen folkfest. Det är något enastående i sitt slag bland vårt folk i Amerika, ty här kommer alla trosbekännare och organisationer inom samhället tillsammans.» 47  Den sista folkfesten, vilken hölls i juni 1921, var mycket mera begränsad i program och antalet besökare. En ny tid med andra intressen hade grytt.

Av denna korta framställning är det klart, att dessa folkfester hade en stark religiös färg och orientering. Men utom religiösa texter behandlades i de ofta många talen även sådana ämnen som moraliskt liv, nykterhet, inbördes hjälp och bistånd, nytta av skolbildning, förhållanden och händelser i Finland m.m. Själva sammankomsten av landsmännen vid dessa fester var i och för sig kanske lika viktig som vad som där sades.

Efter att ha gjort ett längre besök i Felch-Metropolitan som agent för Finska Amerikanaren skrev Andrew Ostrand en rapport om besöket, vilken ingick i tidningen den 20 dec. 1934. I denna rapport läser vi bland annat: »I förbigående kan jag säga, att det finns omkring 150 finlandssvenskar i Metropolitan och Felch, vilka invandrat från Finland. Dessa har omkring 470 barn, för att nu icke nämna (barnbarn och) barnbarnsbarn. Vi kan därför tryggt säga, att det finns omkring 620 av den svenska stammen från Finland i Metropolitan (och Felch). — I Dickinson County har vi omkring 1 200 finlandssvenskar av den första och andra generationen.»

Iron Mountain, Mich.

I Dickinson County var som redan nämnts de finlandssvenska immigranterna mycket talrika under det första kvartalet av vårt århundrade. Här ligger de i vårt folks historia välkända orterna Iron Mountain, Felch-Metropolitan, Norway och Quinnesec. Av dessa var Iron Mountain den största gruvstaden med en befolkning på omkring 8 600 år 1900.

Till denna gruvstad kom några av vårt folk mot slutet av 80-talet. Bland de första som blev bofasta där kan nämnas Gabriel Oman från Övermark, Karl Lager från Lappfjärd, John Nygård från Bergö, John Henrickson från Åland, och August Johnson (Nygård) från Pedersöre. Vid början av vårt sekel upp­skattades landsmännens antal i Iron Mountain till ett par hundra. 48

I början arbetade de flesta männen som gruvarbetare för Oliver Iron Mining Company. Men efter 10 à 15 år tröttnade en del på gruvjobben, köpte och röjde land några mil utanför staden och blev farmare. I början av 20-talet anlade Ford­bolaget en större fabrik i stadens utkant. Till denna drog sig då de flesta som var unga nog att få anställning, även från andra närliggande orter.

Några kom in på vissa affärsområden. År 1904 skrev Udell att Alex Höglund från Oravais idkade krogrörelse, Andrew Sundvick från Munsala hade just blivit utnämnd till assisterande överintendent vid Metropolitan livsförsäkringsbolags kontor, och Gabriel Oman var förman för arbetet vid stadens vattenledning. C. T. Stolberg från Oravais, som tidigare idkat skrädderi i Crystal Falls, hade på 20- och 3o-talen den största skrädderiaffären i staden. M. N. Mattson från Åland hade matvaruhandel på 30-talet. 49

Den yngre generationen sökte sig i de flesta fall bort från gruvor och farmar till fabriken. De som hade tillfälle till mera utbildning kom in på kontor, blev tekniker eller lärare i de publika skolorna. En och annan gick vidare. Så t.ex. studerade Andrew L. Anderson, son till Leander Anderson från Pedersöre, medicin vid statsuniversitetet i Illinois och blev läkare i Chicago.

År 1934 var Andrew Ostrand reseombud för Finska Amerikanaren och be­sökte då varje finlandssvensk familj i Iron Mountain och dess omnejd. Han fann då 120 immigranter med 270 barn, tillsammans 390 personer. Dessutom var där några familjer från Felch och Metropolitan, som icke intogs i dessa siffror. Han avslutade sin berättelse om våra landsmän i Iron Mountain så här: »Jag kan utan överdrift säga, att här finns omkring 400 personer av finlandssvensk härkomst, barnen inberäknade». Hans statistik visat också, att landskapet Åland samt kom­munerna Närpes och Lappfjärd var bäst representerade. Men där fanns enskilda eller familjer från Över 25 åländska och österbottniska kommuner. 50

Sjukhjälpsföreningen »Söner av Finland», avdelningen nr 13 i SFSF, organi­serades år 1905. År 1908 hölls förbundets årsmöte i Iron Mountain, med Söner av Finland som värd. 51  Medlemsantalet i denna förening tillväxte stadigt, och den var år 1920, då den ingick som loge nr 12 i Runebergorden, en av de största i förbundet med omkring 150 medlemmar. Gabriel Oman, en aktad och betrodd man bland landsmännen blev logens finanssekreterare. Medlemsantalet gick efter några år upp till 175 men därefter föll det regelbundet. Vid 25-årsfesten, som firades den 17 maj 1930, rapporterades att inalles 370 medlemmar hade intagits under de 25-åren. Av dessa hade 42 avlidit, 9 hade utflyttat och 173 hade suspenderats. Alltså kvarstod då 146. Under de 25 åren hade $ 10.675 utbetalats i sjukhjälp och $ 5.400 i begravningshjälp. 51a  År 1929 var medlems­antalet 154; 1935, 123; 1940, 104; 1950, 55; och 1960 endast 19. Vad som skrevs om logens i Gladstone tillbakagång torde ha sin tillämpning också i fråga om logen i Iron Mountain. I juli 1963 överflyttade de 9 då återstående medlemmarna till logen nr 14 i Felch.

Ansatser gjordes flera gånger att få till stånd en nykterhetsförening bland våra landsmän i Iron Mountain, men — underligt nog — ledde dessa försök icke till något varaktigt resultat. Kanske vårt folk i Iron Mountain kunde supa med måtta, som det skrevs om våra landsmän på en annan ort, och kände sig därför icke behöva någon nykterhets- förening.

En del landsmän förenade sig ganska tidigt med den svenska lutherska för­samlingen i Iron Mountain. Dess namn ändrades senare till First Lutheran Church. Efter 20-talet tillhörde en stor del av vårt folk denna församling. Den roll de spelade i dess verksamhet är icke bekant.

Norway, Mich.

Endast 10 mil öster om Iron Mountain ligger en mindre gruvstad med namnet Norway. På 1890-talet var gruvdriften här synnerligen livlig. Enligt Udell var de första landsmän, som kom dit och blev bofasta, bröderna Lindman från Sideby. Det var år 1890. August Lindman blev senare förman i en gruva. Under senare delen av 90-talet och de första åren efter sekelskiftet var antalet landsmän i Norway störst, uppgående till omkring 150. Men då flera gruvor snart därefter nedlade driften, säges många landsmän ha rest till västkusten och Alaska. 52  I sin folkräkning på orten år 1934 fann Andrew Ostrand 24 landsmän i Norway. De hade icke mindre än 76 barn, mest fullvuxna och många bortflyttade från orten. Bland dessa nämnes en sjuksköterska, en ingenjör och en läkare. 53

I augusti 1902 organiserades sjukhjälpsföreningen »Finlands Söner». År 1904 hade den 30 medlemmar, ingick senare som avdelning nr 18 i sjukhjälpsförbundet, och var aktiv omkring ett årtionde. Den upplivades några år senare och ingick som loge nr 17 med 16 medlemmar i Runebergorden år 1921. Den fortlevde med endast några medlemmar tills mot slutet av 40-talet. Omkring sekelskiftet bildades också en nykterhetsförening bland våra landsmän i Norway, men dess liv blev mycket kort. 54

Ostrand nämner att åtskilliga landsmän hade »låtit inskriva sig» i den svenska lutherska församlingen. Några tillhörde också Vasa Orden eller Skandinaviska Förbundet.

Quinnesec, Mich.

Mitt emellan Iron Mountain och Norway ligger den en gång blomstrande lilla gruvorten Quinnesec. Ett ganska stort antal landsmän arbetade i järngruvorna där under senare delen av 90-talet. Den första som bosatte sig där torde ha varit närpesbon Charley Peterson, som kom dit redan i mitten av 80-talet. Driften vid alla gruvor utom en nedlades 1903, och en stor del av våra landsmän flyttade då därifrån, mest västerut. Följande år skrev Udell: »Numera är på sin höjd ett 50-tal kvar». 55

Av de 14 finlandssvenskar som ännu levde i Quinnesec 1934 var 6 från Nykarleby och 4 från Munsala. Den äldsta var mrs. Gust Larson (Slängas Ann) från Jeppo, som hade kommit till Amerika redan 1886. Dessa 14 hade 40 barn, mest vuxna och en del boende på andra orter. På 20- och 30-talen arbetade åt­skilliga på Fordfabriken i Iron Mountain. Hälften av dessa finlandssvenskar angavs tillhöra den svenska lutherska församlingen och 2 den engelska metodist­församlingen.  Några tillhörde den lilla Runeberglogen i Iron Mountain. 56

Den 11 januari 1903 bildades nykterhetsföreningen »Dalens Ros», som blev avdelningen nr 17 i SFNF, med 18 medlemmar. Föreningens första ordförande var Charles Hägglöf.

Det rapporteras i Ord och Bild att föreningen hade sådan framgång under första året, att nästan alla landsmän blev medlemmar, ja t.o.m. andra skandinaver kom med. Snart nog började avfall rapporteras och »utstrykningar och intag­ningar skiftade om varandra». En del forna medlemmar sägs ha gått så långt på »fiendens sida» att de började egen krogaffär. 57  Medlemsantalet var endast 10 år 1911 och föreningen upplöstes några år senare.

År 1901 rapporterades i Finska Amerikanaren att »ett par tiotal svenska­talande landsmän» arbetade i gruva i Loretto, nära Quinnesec.

Crystal Falls, Mich.

I Iron County ligger en klunga gruvstäder dit våra landsmän kom och där de blev bofasta ganska tidigt. Här har vi Crystal Falls, Amasa, Iron River och Stambough. Den största av dessa är Crystal Falls. Här öppnades en gruva och byggdes ett sågverk 1880—81, och orten fick järnvägsförbindelse 1882.

Samma år kom de första finlandssvenskarna dit, nämligen Charles Anderson och Abraham Johnson från Karperö i Korsholm. Följande år anlände John Paro och Mickel Groop från Båskas i samma socken. Från denna början tillväxte anta­let stadigt under de följande 25 åren genom nya immigranter, dels direkt från Finland, dels från andra gruvorter. Finlandssvenskarnas antal i Crystal Falls beräknades enligt Udell år 1904 till omkring 500, eller 12 procent av stadens befolkning, som då var något under 4 000. 58

Om våra landsmän i staden skrev Udell vidare: »De är för det mesta från Korsholm, Vörå, Jeppo och Oravais samt några från Helsingfors. De flesta familjer har egna boningshus, men det märkvärdiga med dem är, att med få undantag, husen är uppförda av timmer, som annars är en sällsynthet i Amerika». Gruvdriften var i ganska många år den huvudsakliga industrin i Crystal Falls och gav flertalet av våra landsmän deras utkomst. Men efter ett årtionde tröttnade åtskilliga på gruvjobbet, de köpte då land, röjde mark och blev farmare.

Men redan i början av seklet ägnade sig några åt affärer. Vi citerar Udell igen: »Alfred Nylund från Kvevlax har varit ägare till största bageriaffären i staden i fem års tid. J. R. Stolberg, hemma från Kimo bruk i Oravais, har skrädderi­verkstad på stadens största affärsgata . . . den största skrädderiaffären i Crystal Falls. Fru Crooks från Korsholm har en mindre konfekt- och läskdrycksbutik». Krogrörelse (»bykrogar» kallades de) idkades av John Sundvick och John Lithén från Korsholm, Jack Anderson från Jeppo, och John Stolberg från Oravais. Icke mindre än 7 landsmän var förmän i gruvorna, därav tre i timmermans­arbetet. Edward Crook från Korsholm hade ämbete som uppsyningsman över stadens gator.

År 1911 startades Crystal Falls Cooperative Society, en andelshandel i vilken de finlandssvenska immigranterna utgjorde huvudparten. Om denna affär ingick i tidningen Duluth News Tribune den 27 mars 1913 en artikel från vilken vi återger följande uppgifter (i fri översättning);

Denna affär är en av de mest framgångsrika i Iron County . . . Affären startades den i mars 1911 med ett inbetalat kapital om f 3 000. Den är inkorporerad för $ 15 000, av vilket $ 12 810 nu har in­betalats. Den årliga omsättningen stiger nu till omkring $ 90 000 . . . Första året utbetalades i divi­dender $ 1 856 och det andra $ 1 897. Dessutom finns en kassabehållning på över $ 2 000. Allt detta visar vad som kan göras med ett litet kapital under rätta förhållanden, men det bevisar också förestån­daren Ostrands duglighet som affärsman.

I affären säljs alla slags matvaror och förnödenheter, mjöl, färskt och inlagt kött, grönsaker och frukt mm. Affärens nuvarande lokal (tydligen en äldre byggnad) har en golvyta på 30 x 124 fot och är belägen i ett av de bästa hörnen på Superiorgatan. Tomten är stor och en ny 3-vånings affärsbyggnad av tegel och betong kommer att uppföras i en nära framtid. 10 personer är anställda i affären. Varor körs ut till kunderna inom staden två gånger om dagen och till förorterna varje dag.

Föreningar

Nykterhetsföreningen »Stjärnan i Hemmet», som tre år senare blev nr 6 i SFNF, organiserades den 16 april 1899 (med 19 chartermedlemmar) av Charley Carlson från Amasa. »Bykrögarna» och måttlighetssuparna gick hårt i harnesk mot helnykterhet, och föreningens historia visar en rad upp- och nedgångar. År 1900 visar ett medlemsantal på 65, varefter det sjönk hastigt, delvis på grund av utflyttningar av medlemmar, och föreningen var overksam ett par år. Den upplivades av John Udell  59  och medlems- siffran var 39 år 1911. Högsta antalet som någonsin nåddes var 72; vid slutet av 1916 var det 26 — en låg siffra för en ort där landsmännens antal var så stort.

Sjukhjälpsföreningen »Nordstjärnan», avdelningen nr 3 i SFSF, stiftades den 28 januari 1900 med 23 medlemmar på initiativ av två landsmän, som tillhörde föreningen Österbotten i Bessemer. Föreningen hade dock svårigheter och rapporterades upplöst vid förbundets årsmöte i Negaunee 1901. Men i december samma år upplivades den med 10 medlemmar. De nya tjänstemännen blev: bl.a. ordförande Henry W. Johnson och viceordförande Matt Swan, sekreterare John Hegglund.60 Andrew Ostrand skrev senare att föreningen småningom vann folkets förtroende och tillade: »År 1910 liksom brast den damm, som till dess hade hindrat föreningens framgång ... 82 nya medlemmar intogs under året och en vällyckad picknick hölls den 21 augusti, som inbringade en netto­behållning på $ 293. 60 ».

Därefter följde ett ännu större evenemang. På inbjudan av föreningen och stadens borgmästare hölls sjukhjälpsförbundets årsmöte år 1911 i Crystal Falls. »En lysande parad genom staden anordnades», skrev Ostrand, »med musikband i spetsen . . .». Alla butiker i staden var dekorerade med röd-gula färgerna och huvudgatan var rikt illuminerad. Tvärs över denna strålade en stor elektrisk med hälsningen »Welcome». Professor Herman Montague Donner från New York var inbjuden som festtalare. Hans två föredrag om Finland, illustrerade med ljusbilder från hans resa i hemlandet året förut, lyfte stämning och känslor till en ovanlig höjd.

Ett nytt steg togs 1913 då kvinnor beviljades inträde i föreningen. Tolv kvinnor intogs vid en högtidlig ceremoni ledd av förbundets president John Beck i februari detta år. Senare intogs andra, så att antalet kvinnor i föreningen var 40 år 1920. »På grund därav är nu mötena mera sociala och tilldragande», var Ostrands kommentar.

Under sin 20-åriga tillvaro intog sjukhjälpsföreningen Nordstjärnan 452 medlemmar. Av dessa hade 247 avgått eller blivit suspenderade, 28 hade avlidit genom sjukdom eller olycksfall, 8 hade flyttat till andra föreningar. Föreningen räknade i november 1920 169 medlemmar. Under de 20 åren hade $ 6.118 ut­betalats i sjuk- och begravningshjälp. Kassabehållningen uppgick till $ 3.334.

Varken sjukhjälps- eller nykterhetsföreningen i Crystal Falls hade byggt eller skaffat sig en egen samlingslokal.

De två föreningarna upplöstes i november 1920, och Runeberglogen nr 4 organiserades då med 180 medlemmar, alla vuxna och berättigade till sjukhjälp. Logen Crystal Falls var en av de fem största logerna i Runebergorden i början av året 1921. År 1929 var logens medlemsantal 277; 1935, 217; 1940, 183; 1950, 122; och 1960, 77.

Under 20- och 3o-talen och även något senare hade Runeberglogen icke allenast ett månatligt möte för löpande sjukhjälpfrågor och andra ärenden utan även ganska regelbundet samkväm och kulturella program och fester. Ett sådant på eller nära Runebergdagen med sång och deklamation ur skaldens diktning och ett tal till hans ära var även här obligatoriskt. Vi tar ad notam att Runebergs­talet hölls på engelska första gången den 5 febr. 1935 av Edward Forsman. 61 Vid den tiden började också mötesförhandlingarna föras på engelska, till vinning och större intresse för de infödda och för en del finska medlemmar, vilka icke förstod svenska. Vissa medlemmar har medverkat i programmen vid central­distriktets årliga picknick, och logen har även stått värd för picknicken.

Lutherska församlingen

Den svenska lutherska församlingen i Crystal Falls stiftades år 1894.

Fin­landssvenskarnas antal i den lilla staden var redan då ganska stort och många av dem gick med. Det är troligt att våra landsmän utgjorde en majoritet redan vid församlingens början.

I en rapport om församlingen i december 1907 uppgavs, att den då hade 495 medlemmar — 270 kommunikanter och 225 barn. Av kommunikanterna var 60 födda i Sverige och de hade 84 barn; 144 kommunikanter var födda i Finland och de hade 197 barn. Resten var mest av norsk härkomst. Då man tar de två generationerna tillsammans, så utgjorde finlandssvenskarna då gott två tredje­delar av församlingens medlemmar. 62  Jämförande siffror för en senare tid är icke tillgängliga, men proportionen torde ha förblivit densamma i flera årtionden. Så t.ex. uppgavs att församlingens »Honor Roll» — dvs. antalet medlemmar som var i militärtjänst — vid början av år 1944 var 60. Av dessa kom 38 från finlandssvenska hem. 63

Många av våra landsmän tjänade under årens lopp i församlingens styrelse som diakoner och förtroendemän. J. J. Hoikka, av finsk härkomst, vilken var herde för både finska och finlandssvenska lutherska församlingar i olika delar av landet efter 80-talet, betjänade också den svenska lutherska församlingen i Crystal Falls som pastor några år kring sekelskiftet.

I syföreningen, ungdomsföreningen, Luther League och andra organisa­tioner inom församlingen var våra landsmän i både första och andra led även verksamma åtminstone i proportion till deras antal i församlingen. Erick Ander­son förestod söndagsskolan en längre tid. Edward Forsman deltog som talare vid olika tillfällen, och han jämte Arthur Broman var i många år ledare i män­nens »Brotherhood». Denna förening sände under krigsåren en mimeograferad »broadcast» med nyheter från församlingen varje månad till de unga män, som var i krigstjänst.

Flera av våra finlandssvenska immigranter i Crystal Falls blev framstående personer på ett eller flera områden. Andrew Ostrand var med i styrelsen i både SFNF och SFSF och likaså aktiv i lokalföreningarna och Runeberglogen. Han förestod ända till omkring 1930 den ovannämnda kooperativa affären och star­tade sedan en egen affär, »City Cash and Carry», vilken senare övertogs av hans son. Hans biografi ingår i Biografika.

John Söderman, född i Vörå 1862, kom till Crystal Falls redan 1886 och arbetade i gruvor i 14 år. Han upparbetade sedan den finaste farmen utanför staden, var en av dem som startade Crystal Falls Creamery (mejeriet) och den kooperativa affären och innehade under årens lopp de flesta posterna i den svenska lutherska församlingens styrelse. 64

Erick Anderson, född i Vörå 1867, anlände till Rhinelander, Wos., 1881 och till närheten av Crystal Falls 1895 och blev där farmare. Var medlem i skol­styrelsen i många år och flera år föreståndare för Creamery Association. 64a

John Edward Udd, född i Malax 1874, kom till Chico, Calif., 1892 och därifrån via Salt Lake City, Utah, och Marinette, Wis., till Crystal Falls. Med­borgare sedan 1899 blev han vald att representera Crystal Falls i Country-styrelsen och var dess ordförande i många år. 64b

August Lithén från Singsby i Korsholm var gruvarbetare, affärsman, jäg­mästare och var mycket aktiv i Runeberglogen samt i många år kassör i central­distriktet och logens representant vid Ordens konvent. 64c

Bland de infödda kan också flera nämnas. Lillian Ostrand var kapten i sjuk­vårdskåren under sista kriget och blev senare lärare i hälsovård vid Michigan­universitetet. Ludwig Stoor valdes till borgmästare i Crystal Falls 1948. Senare öppnade han en försäkrings- affär. Clarence Udd blev efter affärsstudier chef för en stor hotellkoncern. 65

Amasa, Mich.

Amasa bar namnet Hemlock till år 1892. Det var på sin tid ett litet gruvsettlement omkring 15 mil nordväst om Crystal Falls. Enligt Udell hade köpingen år 1904 omkring 800 invånare, av vilka »inemot 140 var svenskfinnar». Han säger vidare att de flesta var jeppobor och ägde sina egna hem. En av dem, Andrew Blomquist, kom dit redan 1890. Det var troligen genom honom som andra jeppobor kom dit de följande åren. Udell nämner också ett par landsmän, som idkade affärer. Charley Carlson (Tulisalo) från Storkyro var »kapten» och Andrew Granberg från Terjärv förman i en gruva. Carlson ägde också ett bageri. 66

Den 6 februari (Runebergsdagen!) 1899 organiserade Carlson och Granberg nykterhets- föreningen »Liljan i Dalen», som blev nr 5 i Svensk-Finska Nykter­hetsförbundet då detta bildades i Crystal Falls den 21 november 1902. Liljan i Dalen sände tre representanter till detta organisationsmöte, och alla tre valdes till tjänstemän i det nya förbundet. Carlson blev dess första president, mrs. Sofia Blomquist vice president, och Granberg kassör. Carlson var föreningens i Amasa ordförande i 8 år, tills han med sin familj flyttade till South Dakota. Mrs. Bomquist (född Junell, i Esse) var hela sitt liv en ivrig nykterhets- och föreningskämpe. 67

Under de första 9 åren växlade medlemsantalet i föreningen mellan 19 och 65. År 1908 var det 27. Detta år rapporterades också att föreningen hade köpt en tomt och ämnade bygga en samlingslokal — något som troligen icke blev gjort, ty år 1911 hade föreningen endast 15 medlemmar och 1916 hade antalet sjunkit till 5. 68

År 1905 stiftades sjukhjälpsföreningen »Folkets Stöd», nr 12 i SFSF. Som dess representant vid förbundets årsmöte i Dollar Bay i juni samma år nämns Eli Holm. År 1920 var medlemsantalet 22. Efter sammanslagningen av de två föreningarna till en Runebergloge blev medlemssiffran i denna 21. År 1926 hade den sjunkit till endast 8, och logen upplöstes kort därefter.

Bland landsmännen i Amasa stiftades den lutherska Mariaförsamlingen år 1901. Initiativet torde ha tagits av J. J. Hoikka, som då var pastor i den svenska lutherska församlingen i Crystal Falls (i vilken majoriteten var finlandssvenskar). Han betjänade också församlingen under de två första åren med gudstjänster ett par gånger i månaden. Den betjänades senare på samma sätt av C. A. Svärd, pastor vid den svenska lutherska församlingen i Iron River. Tre år efter för­samlingens början räknade den 40 kommunikanter och 45 barn. Söndagsskola hölls för barnen. En mindre träkyrka byggdes under åren 1902—1905. 69  Denna församling existerade och var verksam som en självständig församling ända till slutet av 1963, dock utan egen pastor. Pastorn vid svenska lutherska försam­lingen i Crystal Falls vikarierade under största delen av dessa årtionden med gudstjänst och andra pastorala förrättningar även i Amasa. Den 1 januari 1964 förenade sig Maria Lutheran Church i Amasa med en annan luthersk församling, Bethany Lutheran Church, i samma stad. Pastorn vid Emmanuel Lutheran Church i Crystal Falls fortsatte med gudstjänsterna i den förenade församlingen i Amasa. 70

Det var huvudsakligen osäkra och fluktuerande arbetsförhållanden som handikapade förenings- och församlingsarbetet i Amasa. Efter första världskriget, och i synnerhet under 20-talet, flyttade en ganska stor del av våra landsmän till andra orter med säkrare utkomstmöjligheter.

Stambaugh och Iron River, Mich.

Omkring 15  mil väster om Crystal Falls låg gruvsamhällena Iron River Stambough och Caspian nära varandra. Till dessa orter, och särskilt till de två förstnämnda kom också landsmän och bosatte sig som gruvarbetare något senare än till Crystal Falls. Vem de första var och från vilken socken de kom är icke känt.

Största antalet var under de tidigare åren bosatta i Stambaugh, och där orga­niserades år 1908 sjukhjälpsföreningen Nordens Söner, nr 22 i SFSF. 71  Antalet medlemmar var icke stort de första åren, men under perioden juni 1913 — augusti 1914 intogs 25 nya medlemmar. 72  Och 1921 då föreningen blev logen nr 22 i Runebergorden var medlemsantalet 47. Att landsmännens antal i Stambaugh och Iron River var ganska stort under 20-talet, framgår av det faktum att logen hade 105 medlemmar 1929. År 1935 var antalet 63; 1940, 60; 1950,49 och 1960, 28.

Här liksom på många andra gruvorter, där olyckor ofta inträffade, var sjuk-hjälps- försäkringen den mest uppskattade sidan av föreningsverksamheten. Men annan verksamhet av sällskaplig art förekom även.

Flertalet landsmän på dessa orter har i kyrkligt avseende samarbetat med de svenska lutheranerna; några har tillhört den svenska baptistförsamlingen i Iron River. På sin sångarturné 1960 gav den finlandssvenska »Amerika-kören» en konsert i den lutherska kyrkan i Iron River för landsmännen i denna nejd.

En chartermedlem av Nordens Söner, John Wickman, levde ännu 1967. Herman Lithén hade varit finanssekreterare i 36 år.

Ironwood, Mich.

I Gogebic County i nordvästra hörnet av norra Michigan ligger en klunga gruvorter till vilka våra landsmän kom tidigt och där många bosatte sig, främst då i Ironwood och Bessemer och i mindre antal i Jesseville, Ramsay och Wakefield samt Hurly, Wis.

Dessa samhällen utvecklades hastigt på 80-talet, efter det de nyupptäckta malmförråden på Gogebic Range hade börjat exploateras av flera gruvbolag. En järnvägslinje drogs 1884 till Ironwood, som då var knappast mer än en by, och staden blev den folkrikaste och ekonomiskt mest dominerande i Gogebic County med omkring 15 000 invånare vid mitten av 90-talet.

År 1904 skrev John Udell: »Redan så tidigt, som när trakten först befolkades, anlände många svensk-finnar hit till Ironwood. De flesta av dem har emellertid rest härifrån, men många av dem som är kvar har vistats här så länge som 16—17 år. Antalet svensk-finnar här är svårt att bestämma, emedan de är så vitt spridda runtom i gruvorna. Men de torde uppgå till omkring 700. Många av dem är aktade och framstående personer i staden. 73 De flesta kom från kommunerna norrom Vasa. Bland tidiga affärsmän nämner Udell Gust Lindquist från Terjärv och närpesbon Anderson, som båda bedrev diversehandel. John Eklund från Jeppo hade skrädderiverkstad. Den främsta affärsmannen var dock apotekaren Oscar J. Nordling. Han var född 1869 i Borgå, skolades till farmaceut och avlade examen i Helsingfors 1892. Två år senare kom han till Amerika. År 1899 inköpte han ett apotek i Ironwood på vilket han tjänstgjort sedan 1895, och han fortsatte sedan med apoteket i många år. Han var också sjukhjälpsförbundets första finanssekreterare.

»Nyårsdagen vid årsskiftet 1897—98, då allt föreningsliv ännu var främ­mande för vårt svensk-finska folk i Ironwood . . . samlades några landsmän . . . för rådplägning om, huruvida en förening av något slag kunde fås till stånd.» Så förmäles i Ord och Bild. 74 Alla var ense om att en förening borde bildas, men meningarna gick isär om vilket slag. En del förordade en sjukhjälpsförening, medan andra föreslog en nykterhetsförening. Vid omröstningen vann nyk­teristerna.

Efter nödiga förberedelser organiserades nykterhetsföreningen »Morgon­stjärnan» den 30 januari 1898 med 19 medlemmar. Denna förening ingick som nr 113 i Finska Brödraförbundet men blev nr 1 i Svensk-Finska Nykterhets­förbundet, då detta organiserades år 1902. Efter två år hade föreningen 51 med­lemmar; 1907 var antalet 127; 1911 hade det fallit till 116; men efter en medlems­kampanj 1916 var antalet vid årets slut 176. Omkring 35 av dessa var barn.

Redan 1899 byggde föreningens medlemmar ett mindre samlingshus. År 1895 tillbyggdes en butikslokal och en rymligare samlingssal än den ursprungliga. Sång- och musikgrupper tillkom också. Tidigast nämns sångkören »Näcken» och den blandade kören »Eko»; något senare »Topelii» orkester, manskören »Nord» och »ett strängband bestående väsentligen av fruntimmer». En syförening med namnet »Morgonstjärnans Vänner» hjälpte finansiellt med verksamheten, särskilt vid lokalbygget. 75

I juni 1899 organiserades sjukhjälpsföreningen »Kronan», som blev avdel­ningen nr 4 i SFSF. Denna förening var ganska manstark redan från början och tillväxte under årens lopp, så att den vid slutet av år 1920 hade 139 med­lemmar. Kronan skaffade sig icke någon egen lokal utan hyrde Morgonstjärnans lokal för sina möten. Vid större festligheter och då talare från Finland gjorde besök samarbetade de två föreningarna. Många landsmän tillhörde båda, och några hade i följd eller till och med samtidigt ämbeten i bägge. Bland fram­stående arbetare i båda föreningarna — och även båda förbunden — under det första decenniet nämns särskilt Victor Henrickson och Victor Jacobson. Den förra var kassör i nykterhetsförbundet 1903—04 och den senare sekreterare. Jacobson var flera år ordförande i Morgonstjärnan. Båda representerade Kronan vid SFSFs årsmöte i Dollar Bay år 1905.

Då de två föreningarna blev logen nr 2 i Runebergorden den 1 januari 1921 började den nya logen med 209 medlemmar. Genom en värvningskampanj ökades medlemsantalet betydligt under de följande åren. Man fick också de unga infödda med. I en rapport i Ledstjärnan för augusti 1926 heter det: »Vi har nu nästan utan undantag alla i Ironwood uppvuxna ungdomar av finlandssvensk härkomst inom våra led och det ökar ens förtröstan på framtiden». Antalet var 434 i juni 1929 — det högsta antalet i någon loge det året; följande var logen 101 i Seattle med 428 medlemmar och logen 204 i Worcester med 415. Av de 434 medlemmarna var omkring 60 under 15 år. År 1935 var medlemsantalet 342, men då hade nr 2 förbigåtts av logen 103 i Eureka, Calif., med 429 medlemmar År 1940 var siffran 341; 1950, 244, och 1960, 77.

Logen nr 2 i Ironwood var ända inpå 40-talet en av de största inom Runeberg­orden och åtminstone ett par årtionden även en av de mest aktiva. Program­möten omväxlade med affärsmöten och större fester arrangerades vanligen flera gånger om året. Så t.ex. annonserades i Ledstjärnan för maj 1923 »Vårsäsongens största festlighet bland vårt folk i Ironwood och för resten hela Michigan den 20 maj». Teaterstycket »En smugglings- historia» och en bygdemålsberättelse av pennfäktaren Charles Jeppe utlovades — som dragplåster. Sångarintresset hölls också uppe. I oktober 1932 skrevs i Ledstjärnan, att sångkören som vilat under sommaren »har börjat öva igen och manskören (Brage), som icke sjungit på ett år, skall även börja på nytt».

Men på 40-talet började avslappningen med program och fester. Det blev småningom tillbakagång i både medlemsantal och aktiviteter, en process som sedan dess fortgått. På en förfrågan varför, ställd till en av de äldre ledande medlemmarna år 1964, skrev denne:

Först bör det sägas, att här finns inget arbete för de unga, då de kommer igenom »High»-skolan. De måste då fara till större städer för att få arbete. Likadant är det för dem som vill fortsätta och studera i någon högre skola. Nog har vi sådana som farit och skolat sig till lärare och andra ämbeten, men för dem finns ingenting här. Visst har vi försökt att få dem med i föreningen, men då de måste fara härifrån glömmer de snart bort den. Och vad har R. O. för resten att bjuda på? Nästan varje person med ett jobb har bättre sjukhjälp från sin arbetsplats än R. O. kan ge.

Gruvdriften har mekaniserats och andra industrier har icke utvecklats i staden som kunde göra bruk av den överflödiga arbetskraften. Staden har därför gått tillbaka — fått en viss anstrykning av en »Ghost Town». Vår skribent fort­sätter:

Runeberghallen sålde vi fem eller sex år sedan för 400 dollars, och det var bra att vi blev av med den, för i dag skulle vi inte få en cent för den. Det finns nu omkring 500 boningshus, som står tomma och är till salu, här i staden.

Om logens framtid — en loge som en tid hade över 400 medlemmar — skriver han i följande pessimistiska men kanske realistiska ordalag:

Vår Runebergloge är ännu vid liv, men knappast något över. Vi har inga egentliga möten mer, utan det är fyra eller fem av oss som möter var tredje månad och utbetalar sjukhjälp och andra löpande utgifter ... Vi har gått kräftgången. Efter ett par eller tre år blir väl kassan tom, och då den blir tom är det väl slut med oss . . . Jag är nu pensionerad och så är de flesta andra, som ännu leva, av vårt folk (som kom från Finland). 76

Ganska stort intresse för en kyrkoförsamling väcktes bland landsmännen i Ironwood av teologiestuderanden Herman Grönlund under sommaren 1908. Under ledning av hans efterföljare, Jonas Anderson, som efter sina studier blev pastor inom missionsförbundet, organiserades i november samma år den »Fria Lutherska» församlingen, som dock till sin karaktär var närmast en missions- eller kongregationalistförsamling. En söndagsskola och en kvinnoförening kom också i gång. Oliver Mining Co. donerade tomt för en kyrka i »Norris Location», där en stor del av finlandssvenskarna då bodde. En kyrka byggdes även och invigdes i januari 1910. 77  Redan från början ifrågasattes denna församlings rätt att kalla sig luthersk, och följden blev en dispyt i Finska Amerikanaren mellan pastorerna Anderson och Silfversten. Denna dispyt jämte stiftandet av Sion-församlingen påverkade den »fria» församlingen ogynnsamt. Verksamheten bedrevs visserligen några år men utan egentlig framgång, innan den avstannade. Något senare såldes kyrkan och församlingen upplöstes.

Det religiösa intresse som väcktes på sommaren 1908 ledde också till stif­tandet av en reguljär luthersk församling i enlighet med den svenska Augustana-synodens föreskrifter. Pastor Gustav Oberg från Duluth besökte Ironwood i detta syfte på hösten 1908, och strax därefter bildades den finlandssvenska luther­ska Sionförsamlingen. J. W. Johnson, pastor i den svenska lutherska försam­lingen, ledde förhandlingarna och Victor Hendrickson var sekreterare. Till diakoner valdes Markus Mickelson, Emil Johnson, John Nylund och Axel Gustafson. Till förtroendemän valdes Gust Linquist, Axel Jacobson, Axel Wickman och August Erikson. Hendrickson var senare söndagsskolföreståndare i många år. Församlingen började med omkring 40 medlemmar men bestod redan vid ingången av 1909 av 108 kommunikanter och 152 barn. Motsvarande siffror för år 1913 var 153 och 195. År 1930 var medlemsantalet 302 och av dessa var 217 kommunikanter.

Söndagsskola påbörjades strax efter församlingens stiftelse; likaså en kvinno­förening. Senare tillkom en Luther league och en förening för unga gifta kvinnor. Församlingens gudstjänster och andra möten hölls några år i en till kyrka inredd hyrd lokal. Men en tomt för en kyrka inköptes, byggandet påbörjades 1912 och fortgick så att kyrkan kunde högtidligen invigas den 1 juni 1913. Dagstidningen skrev: »Det är en ståtlig och välbyggd kyrka, en prydnad för staden och till heder för den församling som planerat och byggt den.» Här kan inflikas, att tre bank-falissemang i staden försvårade den ekonomiska ställningen för alla "vid denna tid. Kyrkan renoverades 1925 och en piporgel anskaffades för 20-årsfesten 1928. Under åren före 50-årsfesten 1958 genomgick kyrkan igen betydande renovering och ett pastorsboställe inköptes. Carl Nyman var under många år en mycket effektiv finanssekreterare. Till församlingens 50-årsfest den 8 —10 augusti 1958 utgavs ett häfte på 24 sidor, innehållande en kort historik och en presentation i text och bilder av olika grupper inom församlingen samt programmet för 50-årshögtiden. 78

Pastor Carl J. Silfversten var församlingens herde under åren 1911 —1915. Hans efterträdare blev pastor F. E. W. Kastman, som betjänade församlingen till 1922. Efter 5 år som pastor på annan ort återvände Kastman till Ironwood 1927 och var under de följande 24 åren herde för Sionsförsamlingen där såväl som för Sharonförsamlingen i Bessemer. Kastman var således Sionförsamlingens pastor under inalles 31 år. De två församlingarna delade pastor till 1955. Sedan dess har de varit skilda.

Från och med mars 1924 hölls gudstjänsten på engelska den sista söndagen varje månad. År 1937 ändrades det så, att svensk gudstjänst hölls de två första söndagarna i månaden och engelsk de andra. När man övergick helt till engelska är icke antecknat i historiken, men det var troligen endast ett par år senare. Namnet ändrades då också till Grace Lutherans Church. År 1958 bestod försam­lingen av 261 vuxna medlemmar och 90 barn.

I 50-årshistoriken ges särskilt erkännande åt tre personer, vilka gjort en stor insats som medlemmar i kyrkostyrelsen: J. Victor Jacobson hade valts till emeritus-diakon efter lång och trogen tjänst; Carl Nyman var ihågkommen för sin hängivna tjänst som finanssekreterare i 35 år (1917—1952); och Victor West likaledes för sin långa tjänst i styrelsen och sin effektiva roll som finanssekreterare de några föregående åren.

Bessemer, Mich.

Bessemer, som ligger endast 7 mil öster om Ironwood, var från början ett typiskt gruvsamhälle. Det växte upp i förening med Colby-järngruvan. Om Bessemer skrev John Udell år 1904: »Staden har omkring 4 000 invånare och av dem är cirka 250 svensk-finnar. Många av dem har egna hus och arbetar i gruvorna. John Thors från Solv har varit här i 17 år och John Lillrose från Stafversby i Korsholm i 15 år. De flesta är hemma från Solv och Korsholm.» 79

Bland de mera framstående landsmännen nämner Udell John Berg från Solv, som var förman i en gruva; John Östman, också solvbo, som var medlem av stadsrådet (City Council) året förut och John Lillrose, som hade tillhört stads­rådet i 4 år. Lillrose hade kommit till Amerika redan 1882.

Den 5 februari (Runebergsdagen!) 1898 organiserades sjukhjälpsföreningen Österbotten, som blev avdelningen nr 1 i sjukhjälpsförbundet, bland de finlands­svenska immigranterna i Bessemer. Bakgrunden och hur den kom till samt dess första prov har beskrivits som följer:

En stor del av de tidiga settlarna här var immigranter från Finland av både svensk och finsk natio­nalitet. De flesta var unga ogifta män . . . Det var gott om arbete här den tiden i både gruvor och skogar, och de levnadsglada unga männen spenderade sina pengar lika fort som de tjänade dem. Olyckor hände ofta och då de var sjuka eller skadade hade de sällan pengar för doktor eller medicin. Vid dödsfall efterlämnade de sällan pengar för en begravning.

John Thors och två andra kom fram med idén att bilda en förening. Medlemsavgifter, som inbe­talades, skulle bekosta doktorsbehandling av sjuka medlemmar och begravning för dem som dog. Thors gick omkring från hus till hus bland grannar och vänner och förklarade saken, men det var nånting nytt för dem och många vägrade tro att det skulle gå för sig. Men ett organisationsmöte hölls i Ramstads hall den 5 februari 1898. Av de 40 män som var närvarande hade endast 15 tro nog att in­skriva som medlemmar.

Det gick sakta att få nya medlemmar. Efter 6 månader var antalet endast 27. Och då kom provet. En av medlemmarna dog. Pengarna i kassan räckte icke till för begravningen. Envar av medlemmarna tog då pengar ur egen ficka tills de hade nog för begravningskostnaderna. Detta bevis på osjälviskhet och broderlig kärlek övertygade andra, och antalet medlemmar tillväxte fort därefter. 80

Följande tjänstemän valdes vid det första mötet: ordf., Andrew Hellman; protokollsekr., John Lillrose; finanssekr., Andrew Nyman; kassör, John Thors. Andra charter- medlemmar var: Isaac Anderson, Andrew Anderson, Mike Hill, Andrew Johnson, John Hellman, John Östman, John Berg, Alfred Erickson, Mike Nyman, Andrew Nyman, John Jacobson och Victor Jacobson.

Bessemeravdelningens roll i stiftandet av Sjukhjälpsförbundet belyses av det faktum att 4 bessemerbor invaldes i förbundets första styrelse: Matts Strand som vice ordförande, Charles Gord som protokollsekreterare, John Lillrose som finanssekreterare, och John Thors som kassör. Thors var en högt aktad person och i många år mycket aktiv i föreningsarbetet.

År 1904 uppgav Udell att medlemsantalet i Österbotten då var närmare 100; vid slutet av 1920 var det 98. År 1903 inköpte föreningen en tvåvåningsbyggnad, som blev en lämplig samlingslokal. Den värderades då till $ 2 800. Senare blev lokalen känd som »Runeberg Hall». 81

Nykterhetsföreningen »Nord», nr 2 i SFNF, organiserades den 16 april 1898, endast något över två månader efter det Österbotten fick sin start. 82  Den bör­jade med 16 medlemmar, men 1911 var antalet 77 och vid slutet av 1916 var det 84. År 1913 rapporterades att föreningen invigt en nybyggd lokal för sina möten, alltså den andra samlingslokalen bland landsmännen i Bessemer.

Efter sammanslagningen av de två förbunden började Runeberglogen i Bessemer 1921 med 99 medlemmar — ett antal som antyder att de flesta av dessa förut tillhörde både Österbotten och Nord. Logen i Bessemer har varit en av de större och mera aktiva i centraldistriktet. År 1929 var antalet medlemmar 115; 1935, 183; 1940, 293; 1950, 162; och 1960, 98.

Då logen firade sin 40-årsfest, den 5 februari 1938, rapporterades att logen under de föregående 10 åren hade utbetalt i hjälp till sina medlemmar $ 10 019. Denna årsfest blev en slags milstolpe i logens historia: medlemsantalet var i stadig tillväxt och då större än nånsin förut, och icke mindre än 87 nya medlem­mar intogs vid tre följande månadsmöten. Ett stort antal besökare från andra loger var närvarande vid årsfesten, och tre chartermedlemmar (i Österbotten) — John Triors, Victor Jacobson och Alfred Erickson — utmärktes med livstids medlemscertifikat. John Thors och Alfred Erickson dog redan följande år. Victor Jacobson levde till 1947. 83

Logen svarade för många aktiviteter under årens lopp. Så t.ex. bildades år 1939 ett danslag av fyra par, som gav uppvisningar av gamla folkdanser vid många offentliga tillställningar. En tid hade logen också en egen orkester, som spelade det gamla landets musik för danserna.

John Bergman, en andra generationens medlem av logen i Bessemer, var Runeberg- ordens skattmästare under åren 1954—1962.

En svensk luthersk församling hade stiftats i Bessemer redan 1889, och till denna slöt sig småningom de kyrkligt intresserade bland finlandssvenskarna. Efter en tid utgjorde de omkring en tredjedel av medlemmarna, och de gjorde en stor insats i församlingens verksamhet under följande årtionden. Församlingen tillhörde Augustanasynoden. F. E. W. Kastman från Övermark var pastor i församlingen från 1927 till 1954 då han avgick med pension. Mot slutet av hans långa pastorat uppfördes en ny och tidsenlig kyrka. 84

Församlingen firade sin 70-årshögtid i september 1959. En insändare som rapporterade festligheterna i Norden den 26 november slutade såhär: »Försam­lingen organiserades av de gamla immigranterna med svenska som huvudspråk. Nu finns flera nationer i församlingen och någon predikan på svenska språket har ej hållits på rätt länge. Svenska har också strukits i namnförteckningen som nu är Sharon Lutheran Church.»

Enligt uppgifter insända till författaren 1962 hade Sharonförsamlingen då 412 medlemmar (kommunikanter). Av dessa uppskattades en tredjedel vara av finlandssvensk härkomst, en annan tredjedel av rikssvensk härkomst, och den sista tredjedelen av finsk, tysk och annan härkomst. 85

Vid församlingens 75-års jubileum i september 1964 var f.d. pastor Kastman, numera bosatt i Oakland, Cal., församlingens hedersgäst. Höjdpunkten vid festen var invigningen av en ny skolbyggnad i samband med kyrkan för barn- och ungdomsarbetet. Den benämndes Kastman Hall. 86

Jesseville, Mich.

I Jesseville, en förstad till Ironwood, bodde rätt många landsmän under det första årtiondet efter sekelskiftet. Men endast några av dem hyllade absolut nykterhet och tillhörde Morgonstjärnan i Ironwood. För att bedriva nykterhets­verksamhet bland landsmännen bildades avdelningen nr 59 »Alpens Ros» i mars 1908 med 14 medlemmar. Senare samma år byggde medlemmarna själva en liten samlingslokal. Bland de första tjänstemännen kan nämnas ordföranden Edward Ahlskog och viceordföranden Gabriel Hermanson. 87  År 1911 var medlemsantalet 35; 1916 hade det sjunkit till 15. Några år senare förenades föreningen med Mor­gonstjärnan i Ironwood.

Ramsay, Mich.

Endast 3 mil öster om Bessemer ligger den lilla gruvorten Ramsay. Även där slog sig åtminstone ett par tiotal familjer ned i början av seklet — och senare mera. Här organiserades nykterhetsföreningen »Tärnan», nr 18 i SFNF, den 11 januari 1903 med 13 medlemmar. I styrelsen år 1908 var John Holmberg ord­förande. 88  Detta år var medlemsantalet 20, 1911 hade det gått ned till 12 och 1916 till endast 8 — allt på grund av dåliga arbetsförhållanden, säges det. Men dessa ändrade till det bättre och föreningen repade sig. Då den ingick som loge nr 18 i Runebergorden 1921 hade den 44 medlemmar. År 1929 var antalet 55; 1935, 97; 1940, 135; 1950, 91; 1958, 59. Logen upplöstes 1959 eller 1960 och dess medlemmar förenade sig då med logen i Bessemer.

Tärnan hade på sin tid en egen samlingslokal i vilken möten hölls varje vecka, åtminstone under de första åren. 89

Ontonagon, Mich.

Ontonagon är en mindre stad väster om Keweenaw-halvön på kusten av Lake Superior. Dit kom också ett visst antal landsmän i början av 1900-talet. IFA av den 5 juni 1911 skrevs därifrån att många skogskampar fanns i närheten, 3 sågverk var i gång i staden, åtskilliga av våra landsmän var fiskare, och att det var gott om arbete. Ett pappersbruk byggdes där senare, där åtskilliga landsmän arbetade. Andra blev farmare.

En sjukhjälpsförening med namnet »Söner av vårt Fosterland», avdelningen nr 27 i SFSF, organiserades 1909. År 1920 då den ingick som loge nr 23 i Rune­bergorden var medlemsantalet 29. År 1929 var det 13; 1935, 11; 1940, 10; 1950, 9; och 1960, 4. E. A. Enegren har varit dess finanssekreterare i många år, men logens verksamhet har varit minimal.

Då A. Ostrand besökte Ontonagon i september 1935 för Finska Amerikana­rens räkning träffade han omkring 15 finlandssvenska familjer och några ogifta i staden och dess omnejd. Flera var farmare ej långt från staden. En av dessa vid namn John Mattson var då 75 år gammal och sades vara förmögen. Ett nytt sågverk byggdes då i staden. De flesta landsmännen hade länge tillhört den svenska lutherska Siloaförsamlingen och varit aktiva i dess styrelse och verk­samhet. 90

Calumet, Mich.

Calumet är nu blott en liten stad, men vid sekelskiftet hade den omkring 35 000 invånare och stora koppargruvor; den kunde med goda skäl kallas koppar­halvöns huvudstad. Calumet & Hecla -gruvan var då en av världens största och mest producerande koppargruvor, där närmare ett 20-tal schakt bearbetades.

Om våra tidiga landsmän i Calumet skrev Udell 1904 följande: »I Calumet, som grundlades på 1860-talet, finns omkring 8 000 finnar, av vilka omkring 200 är svensktalande, och de flesta av dem bära dagens tunga och hetta i jordens innandöme. August Wickman från Gamlakarleby torde ha vistats här längst av svensk-finnarne. Han kom hit redan 1871 och har hela tiden arbetat i gruvan. Strax efter Wickman kom John Blomquist, också Gamlakarlebybo, och slog sig ned som jordbrukare och kontraktör; men han har arbetat sig upp, så att han under olika år haft uppsikt över landsvägarna. John Williams hemma från Näsby, Närpes, anlände hit 1877 och har arbetat som handelsbiträde i 19 år ... Andrew Hanson från Närpes har innehaft en förmanspost för Calumet & Hecla bolaget i 10 år; han anlände till Calumet 1887. Vidare har vi här Johan Mathias Grönholm från Helsingfors, som tog läkarexamen i Minneapolis, Minn., 1900 och kom till Calumet den 15 augusti 1902 ... Doktor Alfhild Heideman från Helsingfors, som praktiserar som finsk och svensk läkare i Calumet, är utexami­nerad läkare från Finland och avlade statsläkarexamen i Lansing, Mich., i juli 1903.» 91

Den 30 september 1902 organiserades sjukhjälpsföreningen »Bröder av Öster­botten», som blev avdelningen nr 5 i det då unga SFSF.92 En av ledarna från början var John Beck, som senare var förbundets president i flera år än någon annan. År 1904 var medlemsantalet 34. Då föreningen inträdde i Runeberg­orden 1921 var antalet 27. Därefter sjönk det småningom till 14 år 1929 och till endast 9 år 1940. Logen upplöstes i början på 50-talet. Orsaken till logens ned­gång och upplösning var att landsmännen småningom flyttade bort från Calumet, då kopparmalmen blev slut och gruvorna stängdes.

Hancock, Mich.

Hancock tillsammans med grannstaden Houghton är nu det största stads­komplexet på Keweenaw-halvön — det forna »Coppar Country». Även här bodde en gång ganska många landsmän. Udell skrev 1904 om landsmännen i Hancock: »Endast ett par tiotal svensk-finnar är bosatta här. De flesta av dem är hemma från Närpes och arbetar i de stora coppargruvorna.» 93

Troligen kom flera dit något senare, ty den 29 augusti 1909 organiserades där nykterhetsföreningen »Frid i Hemmet», avdelningen nr 69 i SFNF, med 30 med­lemmar. Senare nåddes siffran 47, men vid slutet av 1916 hade antalet sjunkit till 22, vari 8 kommuner var representerade.94 Föreningen blev logen nr 28 i Runebergorden med 29 medlemmar. År 1929 var antalet 26; 1940, 14; och 1960, 10.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.184-202.

----------- 

NORRA MICHIGAN 2(3)

45 Finska Missionsposten juni 1911.

46 Ibid. juni 1912. Författaren var med, deltog i programmet.

47 Ibid. juli 1916.

48 Häls. s. 119.

49 Ibid.; FA 13.9.1934.

50 FA 18.10.1934. Som agent för FA var Andrew Ostrand någon tid i Iron Mountain 1934 och ned­tecknade vissa uppgifter om alla finlandssvenskar som då fanns där. Dessa uppgifter publicerades i FA den 9, 16 och 23 aug.; den 13, 20 och 27 sept.; och den 4, 11 och 18 okt. 1934.

51 Nord. 14.1.1958.

51a Led. nr 6, 1930.

52 Häls. ss. 117, 119.

53 FA 25.10. och 1.11.1934.

54 Häls. s. 119.

56 Ibid.

56 FA 29.11.1934. Övriga i styrelsen: Hanna Engstrand, John Jacobson, Andrew Johnson, Herman Carlson, Andrew Brown, Frank Engstrand, Anna Johnsson, Andrew Engstrand, Erik Backman och Andrew Hägglund.

57 Sten ss. 61, 64, (bild s. 63).

58 Häls. s. 121.

59 Sten. s. 40.

60 Led. nr 12 1920. En kort historik över föreningen Nordstjärnan skriven av Andrew Ostrand är källan till uppgifterna om denna förening här. De första tjänstemännen var ordförande Jack Ander­son, Henry W. Johnson, John Anderson, Erick Hegglund och John Stolberg. Aktiva i föreningen var också Gust. Lithén, Edvin Sjögren, Edward Herrgård, Simon Rönnback, John S. Udd och Edward Udd.

61 Led. nr 2 1935. Logerna i Felch och Iron Mountain hade inga Runebergfester det året och många av deras medlemmar kom och åhörde det förut annonserade och gedigna programmet i Crystal Falls*

62 FA 5.12.1907.

63 Ibid. 27.1.1944.

64 Nord 7.2.1946.

64a Ibid. 6 1941.

64b Ibid. 23.3.1946.

64c Ibid. 31.1.1936.

65 Nord 15.4.1948; 29.4.1948. Uppgifter av mrs. Gladys Johnson.

66 Häls. s. 122.

67 Mrs. Blomquist var den enda kvinna, som nånsin var med i nykterhetsförbundets styrelse. Evert King skrev många år senare om henne i FA att »hon var född å Roskulla i Esse. Hennes far snickrade alla fönster och dörrar för Esse prästgård . . . Hon konfirmerades av prosten Sandelin på våren 1881 och var med vid planteringen av björkarna kring prästgården . . . Hon minns hur man i hennes barndom klöv pärtor till lyse i hemmet, hur man gjorde vekar och stöpte ljus och hur man sydde skor och vadmalskläder i hemmet» (FA, datum icke antecknat).

68  En kritisk reporter från orten risade i dec. 1911 landsmännen i Amasa för deras dåsighet och ovillighet att deltaga i något föreningsarbete och sade rent ut att de flesta tycktes ha intresse »för ingenting annat än magen och sängen.»

69 Häls. s. 122.

70 Skriftlig uppgift (nov. 7 1963) av mrs. Emil Johnson i Crystal Falls.

71 FA 50.1.1958.

72 Protokoll SFSF 15:de årsmöte i Negaunee, Mich., den 27—29 aug. 1914, sekreterarens rapport.

73 Häls. s. 125.

74  Stenius s. 31.

76 Ibid. ss.  31 — 32.

76 Uppgifter av William Peterson.

77 FA 27.1.1910. En ganska detaljerad berättelse om församlingens uppkomst och kyrkobyggnaden. En annan källa: Silfversten, Finlandssvenskarna, s. 279.

78 Källor för här förekommande uppgifter om denna församling: Silfversten, ss. 263 — 266; »Grace Lutheran Church, 50th Anniversary», aug. 8 — 10, 1958.

79 Häls. s. 129.

80 Led. nr 2 1938: utdrag ur en historik uppläst vid Österbotten-Runeberg 40-årsfest den 5 feb. 1938.

81 Ibid.

82 Stenius s. 32.

83 Historiken nämnd i not 80; Nord. 12.5.1938.

84 Skriftlig uppgift av John Bergman i Bessemer daterad 1.5.1962.

85 Ibid.

86 FA 15.11.1964.

87 Stenius s. 115. Övriga: Karl Vitans, Erick Andersson, Oskar o. John Falin.

88 Ibid. s. 64. Ytterligare kan nämnas: John Erickson, Erik Pofs, Hilda Simpson, Matt Pofs, John Danielson Emil Simpson, Fred Gustafson och Victor Pofs.

89 Ibid.

90 FA 15.6.1933; 26.9. och 21.11.1935.

91 Häls. s. 113.

92 Ibid. s. 115.

93 Ibid. s. 107.

94 Minn. s. 102.