Norra Michigan 3(3)

Anders Myhrman

Dollar Bay, Mich.
Ort och befolkning

Denna köping ligger endast några mil sydost om städerna Hancock och Houghton. Orten började bebyggas 1887, då ett kopparsmältverk anlades där. Hamnanläggningar byggdes för avlastning av kopparmalm och kol, vidare ett smältverk, en koppartrådsfabrik, ett sågverk och senare en dynamitfabrik. I jämbredd med den industriella uppbyggnaden tillväxte naturligtvis också be­folkningen. Vid början av vårt sekel uppskattades den till omkring 1 000, och senare (troligen under första världskriget) uppges den ha varit 2 200. Då indu­strierna på orten efterhand nedlades, sjönk befolkningen till omkring 1 800 vid början av 30-talet och till endast omkring 700 vid början av 50-talet.

John Udell skriver, att Matts Sved, John Mattson och August Boatman från Malax och bröderna John och Edward Nye från Korsholm var de första av våra landsmän i Dollar Bay och att de kom dit då bebyggelsen började. Erik Johnson från Kvevlax, som kom till Dollar Bay 1890, har meddelat att där fanns då också tre bröder Backman, August, Herman och Reinhold, från Korsholm och att en fjärde bror kom dit året därpå. Antalet finlandssvenska immigranter som kom dit under 1890-talet var tydligen mycket stort. År 1904 skrev Udell: »Till antalet uppgår de fullvuxna till mellan 3 och 4 hundra och barnen till inemot ett par hundra». Dessa siffror är ju något vaga och kanske något i överkant, men antalet var i alla fall rätt stort. Udell fortsätter:

De flesta är hemma från Malax, Pörtom, Petalax, Korsholm och Solv. De arbetar i kopparsmälteriet, (koppar)trådfabriken och dynamitfabriken. Sommartiden, när sjöfarten är i gång, är många sysselsatta med kopparlastning, och de flesta arbetarna på kolvarvet är svensk-finnar. De är ansedda som goda arbetare och flera har framstående platser. Matt A. Sved, hemma från Pörtom, är förman på kolvarvet; John Lundman från Korsholm och Charley Anderson från Närpes är förmän för arbetsgången på järnvägen . . . Vidare har vi här Jonas Mattson från Malax, som är ägare till en konfekt- och läskdrycksaffär samt John Nye från Korsholm, som innehar utskänkningsaffär. Nästan alla familjer har skaffat sig utomordentligt nätta boningshus . . , 95

Vad betydde flyttningen till det nya landet för de unga kvinnorna som kom i allt större antal? Mrs. Maria Sandelin, född i Pörtom 1883, berättade år 1962 helt kort som följer om sina första år i Dollar Bay:

Då jag var 18 år, det var 1901, for jag hemifrån till Amerika, först till Baraga där jag hade en bror. Men en annan bror bodde i Dollar Bay och hit kom jag efter ett år. Här var det trevligare, ty här var så många av vårt folk. Min bror ägde ett boardinghus, som var tre våningar högt. Här bodde ibland ända upp till 30 män. En del av dessa arbetade i staden året runt, men många var i staden bara på som­rarna då de arbetade på sågverket eller vid hamnen. På vintrarna var de i skogskamparna.

En del av flickorna som kom från gamla landet arbetade på boardinghusen, men flertalet blev tjänarinnor i amerikanska familjer. Så gjorde även jag. Och det var bättre, ty där fick man lära sig engelska språket, hur det gick till i ett amerikanskt hem och mycket annat. Vi som var i sådan tjänst hade fritt på torsdagseftermiddagen och kvällen och på söndagen efter en sen middag för herrskapet.

Efter hallen byggdes dansade vi där varje lördagskväll. Det var det enda egentliga tillfället till nöje som vi hade. Och där blev vi flickor naturligtvis mera bekanta med de unga männen. Nästan alla flickor gifte sig efter en tid, i de flesta fall med någon landsman, och ofta en sockenbo. Jag gifte mig efter fem år i Dollar Bay, och då ingick jag som medlem i lutherska kyrkan.  96

Troligen en typisk kvinnlig tidsbild från seklets början i Dollar Bay.

Nykterhetsföreningen  97

Nykterhetsföreningens i Dollar Bay historia är något brokig. Föreningen »Nordstjärnan» organiserades i februari 1899 med 18 medlemmar. Den slöt sig till nykterhetsförbundet »Templars of Temperance», och innan årets slut hade den närmare 100 medlemmar. En del började snart orda för att föreningen skulle ansluta sig till Finska Brödraförbundet. Men de flesta var emot ett sådant steg, då de icke behärskade finska. En ny förening bildades dock i september 1900 med 21 chartermedlemmar, och denna anslöt sig till det finska förbundet. Den bedrev också en kraftig verksamhet, isynnerhet bland ungdomen. Den förra föreningen, säges det, bestod då av konservativa äldre personer och den senare av mera radikala ungdomar. Två skilda syföreningar hade också bildats.

Båda föreningarna var representerade vid nykterhetskonferensen i Crystal Falls i november 1902, då Svensk-Finska Nykterhetsförbundet organiserades. Vid hemkomsten förordade dessa representanter en sammanslagning av de två föreningarna. De vann gehör och föreningarna gick samman under namnet »Syskonringen» som blev avdelningen nr 10 i SFNF. Medlemsantalet i den nya föreningen blev 79. Nästa steg var byggandet av en samlingslokal under som­maren 1903. Männen inom föreningen utförde själva det mesta arbetet. För inköp av material upptogs lån bland medlemmarna. Då lokalen var färdig värderades den till omkring $ 3 000. Den var en lång tid känd som Svenska Hallen och senare som Runeberg Hall. År 1903 skrevs i en rapport från Dollar Bay att nykterhetsrörelsen gick framåt trots motstånd från »hycklare, krögare och sken­heliga».

På sommaren 1904 bildades bland föreningens medlemmar en hornorkester som fick namnet »Vasa Band». Ledare var Carl Stoor som ett par år förut hade varit med i ett likadant musiksällskap i Branford, Conn. Detta hornkapell säges ha varit det första inom nykterhetsförbundet i centralstaterna och deltog beröm­ligt i förbundets årsmöte i Eveleth, Minn., 1905, och i Ashland, Wis., 1906.

På vintern 1907 utbröt en ny konflikt inom föreningen, även denna gång mellan de äldre och de yngre och synbarligen på grund av olika inställning i nöjesfrågor. Nästan all ungdom avgick och bildade en självständig förening med namnet »Kopparkronan». Innan årets slut fick man dock till stånd en kompro­miss och de yngre återvände till Syskonringen. År 1908 hade föreningen nära 100 medlemmar samt en barnavdelning, »Framtidens Hopp», med 25 medlemmar. Antalet medlemmar var 115 år 1911 och 93 vid slutet av 1916.

Sjukhjälpsföreningen  98

I augusti 1903 organiserade John Beck (då i Calumet) sjukhjälpsföreningen »Enighet», avdeln. nr 6 i SFSF, med 16 chartermedlemmar. Innan årets slut hade inalles 68 slutit sig till föreningen. De första tjänstemännen var: ordf., John Steve (fr. Pörtom); vice, Jonas Mattson (fr. Ma/ax); protokollsekr., Matt Sved (Malax) och William Högdahl (Pedersöre); finanssekr., Charles Engman (Kors­holm) och Matt A. Sved (Pörtom); skattmästare, Victor Nyman (Pedersöre); marskalk, Emil Holm (Pörtom); kaplan, Matt Ostrand (Pörtom); vakter, William Jacobson (Purmo) och Oskar Frost (Närpes); förtroendemän, Jonas Johnson (Malax), John Steve, och Matt Ostrand.

Syskonringen och Enighet samarbetade ofta med program, festligheter och sammankomster av olika slag. Mycket populära var utfärder med färjan »Ploughboy» till Baraga och Portage Entry. Protokollen nämner som oftast konserter, teaterföre- ställningar, gymnastikklasser, korgfest och auktioner, samt diskussioner och debatter. En särskilt uppmärksammad debatt hölls över frågan: »Vilket är bättre, guld eller kunskap?» Sjukhjälpsförbundets årsmöte hölls i Dollar Bay 1905 och blev till stor framgång för Enighet. Nykterhetsförbundets 11:te års­möte gick också av stapeln i Dollar Bay i augusti 1913. Detta mötes slutscen var en strålande parad med Vasa Band i spetsen samt en stor picknick. »Många gånger har vi hört om denna prydliga parad med Vasa Band i teten», säges i en rapport flera årtionden senare. 98

Runeberglogen  99

Föreningen Enighet bildades i augusti 1903 med 16 medlemmar, alla manliga, emedan förbundets stadgar då tillät endast män att bli medlemmar. I historiken som skrevs av Lydia I. Holmes (urspr. Holm) kort före 50-års jubileet ingår vissa uppgifter om dessa chartermedlemmar.

John Steve — född i Pörtom d. 13 jan. 1887; föreningens första ordförande; (senare ledare i baptist­för- samlingen; avled i D. B.).

Jonas Mattson — född i Malax d. 8 okt. 1874; flyttade till Seattle, Wash.

Matt Ostrand — född i Pörtom d. 19 juni 1875; avliden.

Wilhelm Högdahl — född i Pedersöre d. 20 dec. 1879; avliden.

Charles Engman — född i Korsholm d. 26 sept. 1877; bor i Dollar Bay; »past president» i Runeberglogen.

Matt Sved — född i Malax d. 1 jan. 1870; var kassör först i Enighet och senare i Runeberglogen i 40 år; dog d. 14 okt. 1960. Förman då hallen byggdes.

Matt A. Sved — född i Pörtom d. 7 aug. 1869; var en kort tid i Sydafrika, innan han kom till Amerika; avled i D. B.

Emil Holm — född i Pörtom d. 21 jan. 1881; bor i Dollar Bay.

Jonas Johnson — född i Malax d. 14 apr. 1875; återvände till Finland.

Matt Söderman — född i Pörtom d. 12 nov. 1880; återvände till Finland.

Frank Johnson — född i Bolmsö, nära Jönköping i Sverige; flyttade till Lansing, Mich., och återvände senare till Sverige.

William Jacobson — född i Purmo d. 13 apr. 1883; inga andra uppgifter.

John Mattson — född i Malax d. 5 sept. 1865; avliden.

Oskar Frost — född i Närpes d. 26 jan. 1882; avliden.

John Udell — född i Malax d. 19 sept. 1880; pensionerad och bosatt i River Forest, Hl.; (avled d. 18

dec.  1958).

Victor Nyman — född i Pedersöre d. 17 sept. 1874; bor i Ramsay, Mich.

Med ordet »avliden» menas här troligen att personen i fråga dog i Dollar Bay.

Efter att Syskonringen och Enighet förenats, räknade den nya Runeberglogen nr 8 i början av 1921 omkring 130 medlemmar. Siffran steg till 147 år 1929 men föll till 66 år 1935 och till 51 år 1940. Denna nedgång berodde dels på att många av de äldre gick ur tiden och dels på de ytterst dåliga arbetsförhållandena i Dollar Bay, som gjorde att de yngre måste lämna orten för att finna arbete. Logens arbete »slappnade av», heter det i ett uttalande. Men efter kriget kom nya arbetstillfällen och det blev också »väckelse» i logen. Efter ett möte år 1946, sägs i en rapport, beslöt den alltid trogne August Udd att börja en kampanj för nya medlemmar. Inom en kort tid hade han vunnit 30, de flesta av den yngre generationen. Denna föryngring gav logen nytt liv och nya ledare. En annan person förtjänar även ett särskilt omnämnande. Matt Sved, född i Malax 1870, var byggmästare för både Runeberg Hall och den lutherska kyrkan. Han var också kassör först i Enighet och senare i Runeberglogen — tillsammans i 40 år.

I en tävlan inom hela Runebergorden år 1951, som gällde program och fester, nya medlemmar, olika samhällsaktiviteter mm., kom logen i Dollar Bay på första plats. 100 Sedan dess har logen varit mycket aktiv. Medlemsantalet år 1950 var 60 och 1960 omkring 100. Miss Lydia I. Holmes, en framstående ledare i logens verksamhet under det senaste årtiondet, var vice president i centraldistriktet 1960—62, och valdes till president för distriktet 1962. Runebergordens inter­nationella konvent hölls i Dollar Bay år 1966.

Den infödda generationen har i Dollar Bay helt övertagit logens arbete och är ansvarig för mötesprogrammen. Många unga av finsk (och även annan) härkomst har värvats som medlemmar och är aktiva som tjänstemän i logen. Runeberg Hall har under de senare åren renoverats både ut- och invändigt och är den bästa lokalen för föreningsmöten och -banketter i den lilla staden.

Lutherska församlingen  101

Pastorer från den finska lutherska församlingen i Hancock samt teologie­studerande från Augustana College betjänade tillfälligt våra landsmän i Dollar Bay fram till år 1900. Men detta år organiserades bland dem en luthersk för­samling, varvid pastor A. A. Dahlström var ledare och Charles Boatman sekre­terare. Två år senare omorganiserades denna församling av pastor Öländer från Calumet i enlighet med Augustanasynodens stadgar. Församlingen antog då namnet Svensk-Finska Evangelisk Lutherska Församlingen i Dollar Bay. Av 41 chartermedlemmar var åtminstone 20 från Korsholm. Malax, Petalax och Pörtom var också representerade. Födelseorten för 10 är icke antecknad.

År 1902 uppfördes en kyrka, som sedan dess med vissa förbättringar varit församlingens hem. Männen utförde själva det mesta arbetet under uppsikt av Matt Sved. Söndagsskola, syförening, sångkör och Luther League stiftades också, den ena efter den andra. Isaac Frans, Matt Sved, och Charles Boatman var ledande lekmän inom församlingen i många år. Vid slutet av 1903 hade för­samlingen 141 medlemmar av vilka 59 var kommunikanter. År 1930 var antalet 302 och av dessa var 217 konfirmerade. År 1962 var medlemsantalet 163 med 95 barn i söndagsskolan.

Endast en pastor av finlandssvensk härkomst har betjänat församlingen, nämligen F. E. W. Kastman. Tidtals har denna församling delat pastor med den lutherska församlingen i Calumet. Nuvarande pastor är John F. Simonson (1962).

Baptistförsamlingen 102

Som en följd av besök och husmöten i Dollar Bay av kolportör Andrew Blomquist och pastorerna Isak Berg och John Hugo under åren omkring 1920 väcktes hos vissa landsmän intresse för baptistisk verksamhet. En »missions­förening» bildades i november 1922 med 16 inskrivna medlemmar. Följande år ombildades denna till en församling i enlighet med baptistisk tro och praxis. Namnet blev Betania Baptistförsamling. De flesta av dess medlemmar hade förut tillhört den lutherska församlingen. År 1925 var medlemsantalet 16, med 15 i ungdomsföreningen och omkring 60 i söndagsskolan.

Strax efter församlingens tillkomst inköpte den en liten f.d. episkopalkyrka, som begagnades i omkring 20 år. För att få mera utrymme inköpte församlingen då en större och mycket tidsenlig f.d. metodistkyrka.

Pastor Axel Edwards från baptistförsamlingen i Negaunee betjänade för­samlingen någon tid med predikan. Men därefter sköttes den av pastorer och lekmän som icke kunde svenska. Språket blev därför snart uteslutande engelska. Den ledande personen i denna församling från början var John Steve från Pörtom, som också hade varit sjukhjälpsföreningens första ordförande.

Medlemsantalet i församlingen år 1962 var 65; omkring 60 à 70 barn besökte söndags- skolan. Majoriteten i både församling och söndagsskola var då av annan än finlands- svensk härkomst. Den tillhörde den konservative Grand Rapids-konferensen. — Här har vi en liten finlandssvensk baptistförsamling som — likt flera andra — blev kärnan i en typisk amerikansk baptistförsamling.

Baraga, Mich.

Köpingen Baraga ligger vid Keweenaw-viken på Lake Superiors södra sida. Den var vid sekelskiftet huvudsakligen en sågverksplats med omkring 1 000 invånare. Udell anger landsmännens antal där år 1904 till omkring 70. Många av dem, skriver han, hade då vistats där ett 20-tal år, bland dem Andrew Matt­folk från Närpes som då var farmare och »en av de mest välmående i trakten.» 103

Skogs- och sågverksarbetet var i början den enda utkomstkällan i Baraga. Något senare köpte rätt många av våra landsmän jord och blev farmare. Efter det Ford-fabriken anlades i L' Anse, några mil öster om Baraga, fick många tillfälle till en väl avlönad anställning där.

Nykterhetsföreningen »Vasa Älskling», nr 23 i SFNF, stiftades i Baraga den 25 juli 1903. Något över ett år senare hade den 23 medlemmar. I Ord och Bild säges att denna förening hade många svårigheter att genomgå. »Våra lands­män synas på denna plats ha mer än vanligt dåliga vanor, och de medlemmar, som förblivit Vasa Älskling trogna, har fått utstå hån och förföljelse.» 104  År 1911 var antalet 16 och vid slutet av 1916 var det 27.

Sjukhjälpsföreningen »Stjärnan av Vasa», nr 14 i SFSF, bildades år 1905. Medlems- antalet tillväxte småningom och uppgick till 39 år 1920. Denna förening byggde en samlingslokal, som värderades till $ 2 800. 105 Då de två föreningarna sammanslogs till en Runebergloge 1921, blev medlemsantalet i denna 50. År 1929 hade siffran stigit till 95; år 1935 var antalet 61; 1940, 43; 1950, 37; och 1960, 20.

Då Andrew Ostrand besökte Baraga och omnejd som ombud för Finska Amerikanaren i mars 1935, träffade han där följande prenumeranter: John Beck från Nämpnäs i Närpes, handlande och borgmästare; hans hustru född Augusta Kronquist i Kållby, Pedersöre. John Nordbeck från Nordbäck i Pörtom; hans hustru född Anna Fred i Tölby, Korsholm. Alfred Schultz från Helsingby i Kors­holm, snickare; hans hustru född Selma Sten från Korsnäs. Oscar Sten från Kors­näs, hustru och son hemma i Korsnäs. Charles Hanson (Karl Storthors) från Övermark, skogs- och sågverksarbetare, farmare; hustru född Anna Kristina Mattfolk i Kalax, Närpes. Herman Johnson (Hellgren) från Petalax; hustrun Vendla Österholm från Tölby i Korsholm, men född i Pörtom. John Lindblom (Karl Johan Karlson Taklax) från Limbacken i Korsnäs, gruvarbetare, snickare, farmare; hustrun Katarina Kronquist från Kållby i Pedersöre, Emil Carlson (John Emil Obb) från Harrström i Korsnäs, sågverksarbetare och farmare; hustrun Anna Lisa Lång från Pörtom.

Alla de ovannämnda utom Oscar Sten förmäles vara medlemmar av den svenska lutherska kyrkan och desslikes av Runebergorden. Andra landsmän han nämnde utan några upplysningar om dem var: mr. och mrs. Fred Mattson, Fred Engman, John Johnson, mrs. Edward Johnson, Victor Johnson, Arvid Engman, Isaac Nordbeck, Isaac Prost, Erick Gregg, Wm. Höglund, mrs. Isaac Johnson, Charles Gull, Charles Moberg, och Andrew Johnson. 106 Det är troligt att våra landsmän utgjorde en ganska stor procent i den svenska lutherska församlingen.

Den ledande personen bland våra landsmän i Baraga var John Beck. Han hade egen affär, var bankdirektör, borgmästare, medlem i skolstyrelsen och inne­hade under åren en mängd andra kommunala befattningar. 107  Han var sekre­terare i tre år för Sjukhjälps- förbundet och i 13 år dess president. I rätt många år var han även medlem i styrelsen för Augustana synodens Conferens i Norra Michigan.

Negaunee, Mich. 108

Negaunee ligger omkring 12 mil inåt land från den större staden Marquette på kusten av Lake Superior. Den har varit känd huvudsakligen som gruvstad. Järnmalm upptäcktes där vid mitten av 1800-talet, och gruvdrift i mindre skala påbörjades snart. Cleveland- Cliff-bolaget blev småningom den dominerande kon­cernen i detta gruvgebit. Skogsavverkning påbörjades samtidigt och fortgick i mindre skala i omnejden ännu inpå vårt sekel.

Enligt föreliggande uppgifter arbetade två essebor någon tid i Negaunee redan på 80-talet. John Söderman från Gärsa, som senare återvände till Esse, hade genom en olycka i arbetet förlorat sin ena hand i Negaunee. Den andra, namngiven endast som Fors Pell, var troligen från Forssa. Han hade 5 söner, vilka alla senare vistades i Negaunee längre eller kortare tid. De gick under namnet Peterson och en sonson till Fors Pell bor ännu (1963) i Negaunee.

Anders Peterson från Kunosfolk (Lilling) i Esse anlände till Bessemer 1886, arbetade där i gruvor över tre år och kom 1890 till Negaunee efter ett kort besök i hemlandet. Under hela 90-talet anlände ett växande antal av unga män från socknarna i norra Österbotten. Det var gruvarbetet som lockade och i vilket de flesta även blev engagerade. Ett mindre antal immigranter fortsatte att komma ända till cirka 1910. John Udell besökte orten på sommaren 1893 eller 1894 som agent för Finska Amerikanaren och uppskattade då antalet »svensk-finnar till mellan två och tre hundra, kvinnor och barn inberäknade». Vid den tiden hade vissa familjer skaffat sig jord några mil utanför staden och börjat med mindre jordbruk. 109  Flertalet av dessa immigranter kom från kommunerna Esse, Peders-öre och Vörå, men Kronoby, Purmo, Jeppo och Terjärv var också väl representerade.

Under den tidiga perioden (före 1900) hade livet bland landsmännen i Ne­gaunee, liksom på många andra gruvorter, många avigsidor. Flertalet var då ännu ogifta eller hade lämnat hustru och barn i Finland och var sålunda hem- och familjelösa. Utom boarding- husen var de många krogarna de enda samlings­platser, som stod dem till buds för sällskap och nöje. Därför florerade krogliv och dryckenskap, som ofta ledde till bråk och slagsmål. Livet säges ha haft en tendens att bli rått och vilt. Helnykterhet var en begabbad idé; att supa var även här karlaktigt. Utom att hårt förtjänade dollars slösades bort på det sättet var ett sådant liv personligt demoraliserande.

Föreningar kommer till

Men en kort tid före sekelskiftet började förändringar till det bättre. Under de föregående åren hade åtskilliga hustrur med barn anlänt från Finland och på samma gång även många ogifta kvinnor med ty åtföljande giftermål och således mera familjeliv. Tre olika föreningar, som blev verkande faktorer, organi­serades snart efter varandra: en baptistmission 1897, en nykterhetsförening 1898 och en sjukhjälpsförening 1899.

Teologiestuderanden Matts Esselström besökte Negaunee och höll möten där på sommaren 1897 med det resultat att några blev omvända, bland dem Matt Mattson och John Fors från hans hemsocken. En mission med reguljära möten påbörjades i en hyrd hall. John Fors och några andra spelade gitarr och sjöng både gamla och nya andliga sånger. Dessa möten, säges det, blev ett alternativ för rätt många till det förra kroglivet. En kvinnoförening bildades i förening med missionen 1898.

Nykterhetsföreningen Österbotten stiftades den 18 juni 1898 av affärsmannen Johan E. Högberg (hemkommun icke känd) med 22 medlemmar. Föreningen blev senare nr 3 i nykterhetsförbundet. De första tjänstemännen var följande: ordf., Martin Martinson från Vörå; protokollsekr., Victor Nelson från Kronoby; finanssekr., John Backels från Vörå; kassör, Fred Westerlund från Esse. Andra chartermedlemmar var Anders Martinson, John West, John Krooks, Anders Höglund, Matts Erikson, Matts Maunula, Anders Forsell, Leander Anderson, Leander Johnson, Karl Johnson, Lovisa Martinson, Maria Öling, Henrika Anderson, Fina Johnson och Anne Maunula. Föreningen tillhörde först Finska Brödraförbundet men slöt sig till SFNF, då detta bildades 1902, och blev avdel­ningen nr 3 i detta. 110  År 1904 var medlemsantalet omkring 40; 1908, 73; 1911, 72; och vid slutet av 1916 82 — det högsta i föreningens historia. Av dessa var 18 födda i Esse, 16 i Pedersöre, 10 i Vörå, 6 i Terjärv, 5 i Purmo, 4 i Kronoby, etc. — och 24 i Negaunee. 111

Österbotten anskaffade snart ett mindre bibliotek av svenska böcker. Därpå bildade kvinnorna år 1903 en syförening med namnet »Stjärnan av Österbotten», vars mål blev att samla medel till en samlingslokal. Ett par år senare påbörjades bygget och männen i föreningen gjorde själva det mesta arbetet. Nödiga kon­tanter fick man genom att medlemmarna köpte räntefria aktier ($25 per aktie) som småningom skulle återköpas av föreningen. Allt gick i lås och lokalen blev färdig och invigdes 1906. 112  Den var då troligen en av de mest ändamålsenliga lokalerna inom förbundet.

Sjukhjälpsföreningen »Myran», avdelningen nr 2 i SFSF, stiftades den 25 juni 1899. Den hade 52 medlemmar år 1904. En av föreningens ledande män, vöråbon John Backels, var också sjukhjälpsförbundets första president åren 1901—03. Andra tidiga och verksamma medlemmar var Leander Anderson fr, Kronoby, Jack Martinson fr. Vörå, Victor Mattson och Leander Peterson fr. Esse och John (Victor) Rudness fr. Jakobstad. Förbundets årsmöten hölls i Negaunee 1901 och 1914. Medlemsantalet i föreningen var 97 år 1920. Myran. hyrde Österbottens lokal för sina möten och särskilda fester.

Dessa två föreningar utövade under ett 20-tal år en värdefull och framgångs­rik verksamhet bland vårt folk i Negaunee. De höll större festligheter tillsam­mans, vilket var helt naturligt, emedan majoriteten i vardera föreningen också tillhörde den andra. Då föreningarna förenades år 1920 blev medlemsantalet 119 i Runeberglogen nr 3. Denna loge var mycket aktiv under de följande två. årtiondena. År 1922 tog logen initiativ till och var värd för den första allmänna Runebergpicknicken i centraldistriktet. Åtta år senare hölls denna picknick igen i Negaunee. År 1929 var medlemsantalet 135 — det högsta i logens historia. Sedan gick det nedåt till 114 år 1935, 103 år 1940, 89 år 1950, och 52 år 1960. Verksamheten har småningom tynat av i takt med nedgången i medlemsantalet. I början av 1963 såldes »Österbottens Hall». Logen upplöstes ett par år senare.

Åtskilliga tidiga föreningsmän bland vårt folk i Negaunee har redan nämnts. Några andra bör ihågkommas i detta sammanhang, såsom Emil Björklund och Leander Anderson från Kronoby, John Antell från Vörå, samt Eric Wärnström och John Wärnström från Esse. John Wärnströms intresse och verksamhet var icke begränsade allenast till logen i Negaunee: han var generalsekreterare för Runebergorden åren 1922—1925 och var därefter sekreterare i centraldistriktet i 25 år. Han och hans maka var äkta Runebergare.

Baptistförsamlingen  113

Baptistisk verksamhet började som redan nämnts bland våra landsmän i Negaunee på sommaren 1897 av teologiestuderanden Matts Esselström, som då besökte orten flera gånger. Vid hans möten blev flera unga essebor omvända, såsom Matt Mattson och John Fors, vilka blev ledare för den nya verksamheten. Samtidigt eller litet senare kom till Negaunee flera andra unga essebor, som var baptister hemifrån. Bland dessa kan nämnas Fred Söderman, Jonas Karlson, och John Peterson. Peterson berättar att man för $ 5 i månaden hyrde en liten hall,, där möten hölls i flera år. Pastor C. O. Dahlen från svenska baptistförsamlingen i grannstaden Ishpeming var ofta där och predikade. Mötena i hallen lockade åtminstone en del av de unga männen bort från krogarna.

Den Svensk-Finska Baptistförsamlingen stiftades den 10 augusti 1902 med 24 medlemmar. Dessa hade förut tillhört den svenska baptistförsamlingen i Ishpeming. En syförening hade bildats redan 1898 och en söndagsskola påbör­jades litet senare. Församlingens verksamhet var förlagd till hyrda lokaler ända till år 1915. Detta år inköptes ett boningshus, som männen själva inredde till kyrka. Denna inköptes dock av ett gruvbolag år 1927 och en ny kyrka byggdes följande år. År 1929 byggdes en pastorsbostad, varvid männen och vänner till församlingen gjorde det mesta arbetet.

År 1916 var medlemsantalet 42 med 59 barn inskrivna i söndagsskolan; år 1930 var medlemsantalet 57, år 1939 var det 66 med omkring 80 i söndags­skolan, och 1962 var medlemsantalet omkring 80 med något över 100 barn inskrivna i söndagsskolan.

Bland pastorer som betjänade församlingen för någon tid var följande lands­män: John Fors, Matts Esselström, Axel Edwards, Severin Bernas och Emil Nylund. Tidtals hade andra pastorer, studerande eller lekmän vikarierat som or­dets förkunnare. Evangelister har flera gånger hållit kampanjer i förening med församlingen. Då engelskan blev mötesspråk på 30-talet, ändrades namnet till Calvary Baptist Church. Som särdeles aktiva och ledande medlemmar från de tidigare åren kan nämnas Matt Mattson, Andrew Backlund, John Peterson, och något senare Edward Anderson. Endast omkring 40 procent av dem som nu (1962) på något sätt deltar i församlingens verksamhet är av finlandssvensk härkomst. 113a

Rätt många av våra landsmän i Negaunee slöt sig efter hand till den svenska lutherska församlingen. Om en av dem, Andrew Krooks från Vörå, sägs, »att han tog sin gudsfruktan på allvar» och började en söndagsskola för sina egna och grannarnas barn i sitt hem på en farm några mil från staden. Han var tydligen den mest aktiva av våra landsmän i den lutherska församlingen. I Myran var han också medlem ända sedan 1903.

Endast ett par affärsmän kan nämnas bland våra landsmän i Negaunee. Johan E. Högberg, som bildade nykterhetsföreningen, ägde och förestod under åren före och efter sekelskiftet en större matvaru- och bageriaffär. Under en senare tid var John Peterson i många år engagerad i skogsavverkning med egen kamp­utrustning och ett gäng avlönade mannar.

Många av den yngre generationen har efter high-skolan bedrivit yrkesstudier och sålunda kommit in på olika områden. Everett Peterson, son till ovannämnde John Peterson, blev civilingenjör men dog ganska ung. Walter Peterson, son till Fred Peterson, studerade kemi och förestår nu den kemiska avdelningen vid State College of Agriculture and Engineering, Raleigh, N. C; Gunnar Antell, son till John Antell, studerade medicin och är nu (1963) praktiserande läkare med egen klinik i Coral Gables, Fla. Två har utbildat sig till tandläkare, och flera har blivit lärare. Åtminstone 13 har utbildats till sjuksköterskor, bland dem Esther, Ruth och Nancy Bertell, döttrar till Alex Bertell från Esse. Efter 6 år i armén studerade sonen Ben Bertell teologi vid Bethel Seminary och är nu pastor i den integrerade Cypress Ave. (förut Svensk-Finska) baptistförsamlingen i Bronx, N. Y.

Munising, Mich.

Munising ligger nästan på mitten av kuststräckan mellan Keweenaw-halvön och Sault Ste. Marie. Udell nämner att ett antal landsmän fanns där vid början av seklet. De huvudsakliga arbetsplatserna var även här skogskamparna och sågverken. Något senare byggdes ett stort pappersbruk på orten, där flertalet därefter var anställda. En del landsmän blev efter en tid farmare i grannskapet.

Nykterhetsföreningen Valborg, avdeln. nr 76 i SFNF, stiftades av John Häggblom med 14 medlemmar den 29 mars 1912. Vid slutet av 1916 var antalet 30. Av dessa räknade 9 sina anor från Sverige, 7 från Pörtom, 6 från Korsnäs, 5 från Oravais, 2 från övermark och 1 från Bergö. 114  Då föreningen fyra år senare blev logen nr 11 i Runebergorden var antalet igen 14. Men år 1925 hade det stigit till 60, varefter det sjönk till 21, 1935, till 16, 1940, till 17, 1950 och till 22, 1960.

Samarbetet mellan alla svensktalande var gott i Munising, och finlands­svenskarna gick samman med rikssvenskarna i den lutherska församlingen.

Newberry, Mich.

Newberry är en ort som rätt ofta nämns i de tidiga immigranternas i norra Michigan berättelser; men vår kunskap om de dåvarande landsmännen där är mycket knapphändig. År 1907 skrev Edward Ahlskog, att det fanns många lands­män i Newberry. Han uppgav också att största delen av dem arbetade på en träalkoholfabrik. Andrew Westeen var delägare i stadens största »department»-affär, och H. A. Backman hade en läskdrycksfabrik. 115

Sågverksarbetet blev något senare det förhärskande; ännu så sent som 1941 var tre sågverk i gång. Ett mindre järnbruk, som ännu använde träkol för smält­ning av malm, var också i gång.

Den 19 september 1915 organiserade John Häggblom även här en nykterhets­förening med 15 medlemmar. 116 Den fick namnet Ny Borg och blev avdeln. nr 82 i SFNF. Det var en av de sista nykterhetsföreningar som bildades. Vid slutet av 1916 hade den 19 medlemmar. Föreningen kom aldrig med i Runeberg­orden och upplöstes i början av 20-talet.

De kyrkligt sinnade landsmännen blev medlemmar i den svenska lutherska församlingen. År 1954 skrev denna församlings pastor: »Här i Newberry här­stammar flera av våra aktiva medlemmar från Vasa (län?), Finland.» 117

Brevort, Mich.

Det lilla samhället Brevort är beläget på kusten av Lake Michigan omkring 25 mil nordväst om Stråks of Mackinac.

Immigranter från Åland började komma till Brevort i slutet av 1890-talet. Bland de första var bröderna Charles, Andrew och Ernest (Mike) Gustafson och deras systrar Rosa, Edla och Ida från Eckerö; Victor Hedberg och Charley Carlson från Geta; och John Blom och Anders Sundkvist från Sund. Den första skolan i Brevort byggdes av John Blom.

Den tiden gick fiske och skogsarbete hand i hand i den trakten: man fiskade på sommaren och högg stock i skogarna på vintern. Fisket på Lake Michigan var då ganska lönande, och de flesta ålänningar som bosatte sig i Brevort hade detta som sitt näringsfång åtminstone en del av sitt liv där. Numera (1962) bedrivs fiskeri i Brevort endast av två bröder Gustafson, söner till en av de ursprungliga gustafsönerna från Geta.

År 1962 var endast två av de gamla immigranterna i livet: Ed E. Carlson från Saltvik och Axel Movelson från Sund. En tredje hade kommit som barn med föräldrarna.

Axel Movelson föddes i Tosarby i Sund år 1879 och kom direkt till Brevort från Åland 1902. Hans svärfar John Blom hade anlänt till Brevort några år tidigare och hans hustru och svärmor kom följande år. Första sommaren fiskade Movelson tillsammans med en annan ålänning och följande vinter arbetade han i en skogskamp. Därefter fiskade han några år tillsammans med sin svärfar. Han fortsatte med fiske som sin huvudsakliga näring i 40 år. Under senare delen av denna tid var hans enda son Ellis hans kompanjon; men denna har nu innehaft ämbetet som postmästare i rätt många år. Ellis är gift med en syster till Gustaf­sönerna, och av deras 6 vuxna barn är endast två kvar i Brevort. Större delen av den andra och tredje generationen har flyttat till andra orter och en del annat folk har flyttat in i stället. 118

Svenska Evangelisk Lutherska Brevortförsamlingen organiserades 1910. »Nästan alla av de 5 8 döpta charter-medlemmarna kom från Åland eller var barn till dessa ålänningar», skrev församlingens pastor Philemon Anderson i april 1962. Under åren 1910—1922 hölls gudstjänster i skolsalen. Men då den gamla skolan revs 1922, köpte församlingen den stora skoltomten och uppförde där en kyrka — mitt i byn. Erick Johnson från Geta var byggmästare. Det mesta arbetet med bygget utfördes av medlemmarna själva och de har också sedan dess hållit sin kyrka i gott skick. Från 1910 till 1932 betjänades församlingen för det mesta av teologiestuderande på sommar- och julferierna samt annars av besökande pastorer från andra församlingar. Sedan 1932 har församlingen haft pastor till­sammans med den lutherska församlingen i St. Ignace.

Antalet döpta medlemmar i församlingen var 63 år 1962. Nästan hälften av dessa härstammade från de ursprungliga immigranterna från Åland: 12 barn, 14 barnbarn och 3 barnbarnsbarn. Tre charter-medlemmar, födda på Åland, var ännu i livet och med i församlingen. 119

Som någonting märkligt måste här nämnas, att dessa ålänningar och deras efterkom- mande i många år har firat midsommarfest med resning av midsom­marstång på kyrkoplanen (Bild). Programmet för festen den 25 juni 1961 upptog följande nummer: Invokation, »America the Beautiful», förklaring av festens bety­delse, duett, resning av midsommarstången, solo, tal, unison sång och välsignel­sen. Programmet föregicks av en »svensk middag» i kyrksalen.

Programbladet innehåller också en förklaring av majstångens olika delars och symbolers mening. Förklaringen slutar med dessa ord: »Majstångens stora budskap är, att människan är det högsta i Guds skapelseverk».

Sault Ste. Marie (Soo), Mich.

Till denna ort kom ganska tidigt ett antal landsmän, som fann arbete i timmer- och sågindustrin samt vid kanal- och slussbygget mellan Superior och Huron sjöarna. Men endast ett fåtal blev bofasta. Bland dem var Matts och Maria Mattson från Storkamp i Purmo, som kom till Soo redan 1885. Matts dog endast nio veckor efter deras ankomst, och Maria gifte sig fyra år senare med Anders Björk­lund från Kronoby, som också hade kommit dit samma år som makarna Mattson. Familjen Björklund bodde därefter omkring 40 år på en farm på stadens utkant (Neesville), där de producerade mjölk som Andrew distribuerade bland kunder i staden. Två söner var försäljare (1941), två döttrar var gifta och den tredje hade tjänst i en bank.

En annan »oldtimer» i Soo var Charles Lindström, född i Kristinestad i okto­ber 1867. Han fick utbildning till mariningenjör. År 1888 lämnade han Finland »i sällskap med många andra», landade i Montreal och arbetade en tid på Canadian Pacific-järnvägen i Ontario. Därefter kom han till Soo och arbetade på sluss­bygget vid den kanadensiska sidan. Detta blev färdigt 1895. Följande år fick han tjänst som uppsyningsman över värme- och ventileringssystemen i stadens skolor.

Lindström kunde icke allenast de skandinaviska språken och finska utan även hjälpligt ett par andra språk. Han började därför fungera som tillfällig tolk vid USA:s immigrationsbyrå år 1902 och fick där permanent anställning som tolk följande år. Här avancerade han till inspektör 1920 och blev pensionerad 1934. Som tolk och inspektör var hans roll ofta en detektivs och ledde till många intressanta upplevelser, i synnerhet med finnar som försökte komma till USA olagligt.

Mrs. Lindström var från London, England. Sonen Carlton Lindström var (1941) assiste- rande kassör vid Central Savings Bank i staden. Två döttrar hade varit lärarinnor innan de gifte sig. Alla tre hade graduerats vid college.

Louis (el. Lee) Hagman från Måns i Esse och Anna Lisa Styr från Pörtom kom till Amerika på 90-talet, gifte sig och blev bofasta i Soo. År 1941 bodde i Soo (USA) omkring 12 finlandssvenska familjer, de flesta i stadsdelen Algonquin. 120

I april 1962 organiserade U. S. A. Heggblom Runeberglogen nr 38 i Soo med 17 medlemmar. Till tjänstemän valdes följande: ordf., William Isaacson, vice, William Carlson; finanssekr., Robert Carlson; kassör, Edward Dale; mar­skalk, Ivar Holmström; vakt, Ronald Alphonse.121 I oktober 1963 var medlems­antalet 18. Logen dog dock efter en kort tid.

Många andra orter i norra Michigan hade vid seklets början ett ansenligt antal finlandssvenska immigranter. Några av dessa omnämns av Udell i kapitlet om Michigan i Hälsning från Amerika. (1904).

Menominee, belägen vid Norra Michigans sydspets på kusten av Green Bay, hade då varit en betydande sågverksstad i ett par årtionden. I en rapport från 1901 angavs antalet landsmän i staden till 52. Udell beräknade antalet till 100 — på sin höjd. Han nämnde också att Andrew Nye från Korsholm hade haft krog i flera år. Nykterhetsföreningen »Räddningsbojen», nr 38 i SFNF, organiserades i december 1903 med 12 medlemmar av John Udell. Men föreningen upplöstes redan i början av 1906. Då sågverksrörelsen gick nedåt, flyttade flertalet lands­män därifrån. 122

Omkring 25 mil norr om Menominee ligger farmarsamhället Daggett. I början av seklet bodde där omkring ett dussin finlandssvenska familjer, med 80 eller mera acres jord vardera. Som den mest framgångsrika nämns Alex Matt­son från Gamlakarleby. Han hade den största farmen, 200 acres, med 12 kor och 6 hästar samt all nödig utrustning för jordbruk men också för skogsav­verkning, som gav dessa farmare en god inkomst på vintrarna. 123

I Marquette, 12 mil norr om Negaunee på kusten av Lake Superior, hade ett 40-tal landsmän då slagit sig ned. Några var bagare men de flesta arbetade på malmkajerna och i maskinverkstäderna. 124

I Grand Marais på kusten av Lake Superior öster om Munising fanns också i början av seklet ett betydande antal landsmän — stockhuggare på vintrarna och sågverksarbetare på somrarna. År 1907 rapporterades därifrån att där hade varit »goda tider» i nästan ett 10-tal år men att sågverksdriften då var i avtagande och att »många av våra landsmän hade köpt sig land och börjat farma». 125

Andra grupperingar av våra landsmän var mera kortvariga till sin natur. Udell nämnde år 1904 att vid Shillington, mellan Marquette och Newberry, fanns flera skogskampar där både ägare och arbetare var finlandssvenskar. 126  Från Cusino Higgins rapporterades 1908 att ett större antal landsmän hade varit där i skogsarbete förut och att det då ännu fanns omkring 40 å 50 som sysslade med cederhuggning. 127

Det kan med fog sägas, att det knappast fanns något samhälle i norra Michigan där icke en eller flera familjer hade slagit sig ned under det första årtiondet av vårt sekel. Många gjorde under årens lopp flera flyttningar allt efter som arbets­tillfällena på olika orter växlade.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.203-220.

-----------

NORRA MICHIGAN 3(3)

95 Häls. ss. 107, 109. Bild av Enighet s. 108 och av Sv.-Fi. Luth. kyrkan s. 109.

96 Antecknat av författaren i juni 1962 vid ett besök i Dollar Bay.

97 Källor rörande nykterhetsföreningen: Häls. ss. 109, 111; Sten. ss. 45 — 50, med bilder av Syskon­ringen. Vasa Band och barnavdelningen Framtidens Hopp; samt en kort historik skriven av Lydia I. Holmes, med avsnitt om nykterhetsföreningen, sjukhjälpsföreningen och Runeberglogen. Hos författaren.

98 Historiken, delen om Enighet.

99 Historiken, delen om Runeberglogen.

100 LS nr 1 1952.

101 Källor: Häls. s. 111; Silfversten, Finlandssvenskarna, ss. 259—261; skriftliga uppgifter av Lydia I. Holmes.

102 Uppgifter i Missionsposten av John Steve, Viola Steve, och muntliga uppgifter 1962 av en medlem.

103 Häls. s. 107.

104 Stenius s. 70.

105 Led. nr 1  1921.

106 FA 21.3.1935.

107 »Who's Who in Michigan». 1936 ed. s. 27; FA 1.11.1934.

108 Där ingen annan källa angives, är denna historik till största delen grundad på skriftliga uppgifter av Alex Bertell från Esse. Två av hans bröder var i Negaunee i början av 90-talet, han har varit bosatt där sedan 1911 och har personligen känt många av de äldre landsmännen. Han har också kopierat namn och vissa informationer från Österbottens och Myrans tidiga protokollböcker,

109 Häls. s. 105.

110 Protokollet från konstituerande mötet; Sten. s. 32.

111 Minn. ss. 28, 29, 31 (bild s. 30).

112 Stenius s. 32

113 Sixty Years of Christian Stewardship, ss. 22 — 26.

113a Uppgifter av Alex Bertell.

114 Minn. s. 109.

115 FA 22.8.1907.

116 Minn. s. 117.

117 Nord. 23.11.1954.

118 Nedtecknat av författaren i juni 1962.

119 Skriftliga uppgifter av Philemon Anderson, pastor för de lutherska församlingarna i St. Ignace och Brevort.

120 Nedtecknat av författaren i juni 1941.

121 Led. nr 5 1962.

122 FA 18.9.1901; Hals. s. 101; Sten. s. 88.

123 Häls. s. 101.

124 Ibid. s. 107.

125 FA 18.4.1907.

126 Häls s. 131.

127 FA 30.4.1908.