Södra Michigan

Anders Myhrman

Staten Michigan består av två halvöar. Den södra av dessa — »Low Michigan», som den tidigare kallades — ligger mellan de stora sjöarna Michigan och Huron. Den är betydligt större till sitt ytinnehåll och har även en mycket större befolk­ning än den norra. Det var särskilt tillfälle till arbetsförtjänst i skogskamparna och sågverken, som lockade våra immigranter dit under det tidiga skedet. På flera ställen blev många senare farmare. Sedan början av 20-talet har den växande bilindustrin i Detroit och de mindre städerna däromkring dragit ett mindre antal landsmän till denna sydöstra del av staten.

Grand Rapids, Mich.

Grand Rapids, beläget i östra delen av halvön och näst Detroit den största staden, blev tidigt en betydande järnvägsknutpunkt och ett centrum för möbel­industrin i denna landsdel. Det var möjligen här som några av de tidigaste fin­landssvenska immigranterna blev bofasta. John Udell skrev 1904: »En del (lands­män) bebor egna hus och har vistats här så länge som upp till 40 år.» Det bofasta antalet var dock icke stort — endast omkring 75. En del arbetade på de då redan stora möbelfabrikerna; andra var urmakare, skräddare eller byggnadssnickare. Någon egen organisation försökte de aldrig få till stånd; de gick med riks­svenskarna i församlingar och föreningar. 1a

Då den stora emigrationen från kommunerna i norra Österbotten riktigt kom i gång på senare delen av 80-talet, tycks destinationorten ofta ha varit Grand Rapids. Därifrån spriddes de sedan till Muskegon, Newaygo, White Cloud, Bailey och andra orter, där skogs- och sågverkarbete möjligen stod att få. 2

Anders Hassell, född på Domars i Karleby 1861 har gett en liten tidsbild av den tidiga emigrationen till södra Michigan och arbetsförhållandena där:

Jag for hemifrån 1878. Vi var tillsammans 35 som reste, de flesta från Karleby men också några från Kronoby. En av orsakerna till vår bortresa var den nya värnepliktslagen som då antagits av lant­dagen. Några fruntimmer var även med i hopen, bland dem min moster. Hennes fästman hade rest tidigare. Jag var en av de 8 som hade biljett till Muskegon. Där arbetade jag i 3 år i skog och på såg­verk. Arbetsdagen hade varit 12 timmar, men det blev strejk för 10 timmar. Jag for då till Ludington. Snart blev det 10 timmars dag i både Ludington och Muskegon. Dagslönen var vanligen $ 1.50. I Lu­dington arbetade jag först på ett sågverk, sedan som betjänt i en affär och därefter hade jag egen saloon i 7 år. 1

East Tawas, Mich. 3                                                   

Om våra tidiga landsmän och deras liv och arbete i East Tawas och när­liggande Alabaster och Oscoda på kusten av Huron-sjön har Anders Högkvist från Terjärv och John Mattson från Esse berättat i ett annat sammanhang. Men för fullständighetens skull bör något i all korthet sägas om våra landsmän på dessa orter även här.

De få som kom till dessa orter i början på 8o-talet, kom sjövägen från eller via sågverksstaden Bay City, dit några landsmän tydligen hade anlänt redan i slutet av 70-talet. Efter det att dessa kustorter hade fått järnvägsförbindelse vid mitten av 80-talet, blev antalet landsmän där betydligt större och räknade i flera år åtminstone ett par hundra. De utgjorde här, liksom på många andra ställen där skogen exploaterades, dels en fast och dels en rörlig eller vandrande arbets­styrka.

Den främsta och bäst kända bland både finnar och finlandssvenskar i East Tawas var Jacob Löfman, född av svenska föräldrar i Kaustby och med hustru från Terjärv. Han hade det största boardinghuset, där man vanligen tog hand om de nya immigranterna från gamla landet. Han var också engagerad i andra affärer.

Det säges att goodtemparloger existerade i både East Tawas och Oscoda, men veterligen var våra landsmän med i endast en organisation, nämligen Abigail lutherska församling. Den stiftades 1886 och bestod av både riks- och finlands­svenskar, mera av de senare tills på allra sista tid, då folk av annan härkomst kommit med. De flesta av våra landsmän flyttade till andra arbetsplatser något längre västerut, då skogen småningom tog slut och sågverken nedlades.

Dessa orter på kusten av Lake Huron har under de senaste årtiondena för­lorat alla drag av sin forna karaktär och blivit sommarorter för folket i stor­städerna längre söderut.

Roscommon, Mich. 4

Roscommon var centrum för en intensiv skogsavverkning på 90-talet. Köpingen var illa beryktad — den »tuffaste lumberjack town» i hela södra Michigan. En tradition säger, att där fanns 90 krogar, omkring 300 skökor, och ungefär 3 000 stockhuggare. Bland dessa vandrande skogsarbetare fanns också rätt många landsmän. Då skogen tog slut for de till andra orter.

Men under årtiondet 1910—1920 inflyttade ett tiotal finlandssvenska familjer. De köpte land i Gerrish township några mil från Roscommon i avsikt att bli farmare. Nästan alla vuxna hade kommit från Esse 10 till 20 år tidigare; männen hade varit gruvarbetare i Negaunee men hade blivit trötta på detta och ville nu söka sin utkomst på ett annat område. De flesta var baptister och en av dem, Matt Mattson, hade förestått den svensk-finska baptistförsamlingen i Negaunee i åtskilliga år.

Någon tid efter deras inflyttning började William (Bill) Johnson söndags­skola för familjernas barn. År 1919 stiftades den svensk-finska baptistförsam­lingen — »med 8 medlemmar och 8 dollars», som det står i protokollet. De 8 medlemmarna var: Matt Mattson, ordförande; Sofia Mattson; Jonas Carlson, diakon; Hanna Carlson; Fred Siderman (Söderman), kassör; Ida Siderman; Wil­helm Johnson, sekreterare; och Mina Johnson. Mattson ledde mötena och predikade i många år.

Söndagsskolans och ungdomsföreningens språk blev engelska år 1924. Föl­jande år, då medlemsantalet växt till 22, byggdes en liten träkyrka några mil från Roscommon. I slutet av 30-talet avstannade församlingens arbete men kom i gång igen på 40-talet genom Toivo Tervonens arbete. Också gudstjänstspråket blev då engelska. Severin Bernas blev därefter herde i församlingen och en pastorsbostad byggdes nära in till kyrkan. År 1956 beslöts att flytta verksamheten in till Roscommon, och namnet ändrades till Immanuel Baptist Church. En tomt köptes i köpingens utkant och på denna byggdes en källarvåning av cement­block. Denna inreddes för både möten och söndagsskola. År 1962—63 full­bordades kyrkobygget med finansiell hjälp från Mission Union. Kyrkan har sittplatser för 200. Församlingen hade 3 5 medlemmar och omkring 75 barn var inregistrerade i söndagsskolan år 1962. Endast 8 avkomlingar av de ursprungliga medlemmarna var då aktiva i församlingen. En av dessa, mrs. Ellen Carlson, dotter till William Johnson och översköterska på en avdelning vid county-sjukhuset i det närliggande Grayling, var en mycket verksam medlem i för­samlingen.

Det bör nämnas, att farmarnäringen i Gerrish County blev en missräkning för dessa immigranter. Många somrar befanns nederbörden vara för låg för någon ordentlig skörd. De måste därför upphjälpa sin ekonomi med arbeten av annat slag, men de fortsatte att bo på sina farmer även sedan de helt övergivit farm­arbetet. Största delen av den yngre generationen lärde sig andra yrken och många av dem flyttade till andra orter. Flera av de äldre innehade under åren olika ämbeten i county-styrelsen.

Ludington, Mich.

Ludington ligger på östra kusten av Lake Michigan, omkring 60 mil norr om Muskegon. Likt så många andra städer i södra Michigan var Ludington att börja med huvudsakligen ett sågverks samhälle. Åtskilliga landsmän kom dit redan under åren 1871—72. Av dessa bodde Anders Nyberg och Matts Borg från Karleby samt Alexander Holmström där resten av sitt liv. Ett större antal kom dit på 80- och 90-talet, de flesta från Karleby och Nedervetil. Udell upp­skattade våra landsmäns antal i staden år 1904 till »ett par hundra». Hela antalet invånare var då något över 7 000. 5  En av de gamla immigranterna är källa för uppgiften, att omkring 1890 fanns i Ludington 13 sågverk och 7 »saltblocks». De flesta av våra landsmän arbetade i sågverken på somrarna och i skogarna på vintern, men åtskilliga var sysselsatta vid saltblocken och många fick sin ut­komst genom fiske. 6

En sandö — »The Island» — ligger strax utanför kusten mitt emot staden. På denna bosatte sig de flesta av våra tidiga landsmän — omkring 30 familjer vid mitten av 80-talet. Där byggde de sig små brädhus eller kyffen, och där »boardade» på somrarna de ogifta männen som varit i skogskamparna på vintern. Enligt vår sagesman fanns ingen krog på ön, men öl och whisky roddes dit kaggvis och superiet florerade. År 1884 byggde landsmännen en danslokal på ön. Virket kostade $ 93; Brunell från Karleby var byggmästare. Där dansades varje vecka. Efter omkring 20 år blev lokalen reparationsverkstad för fiskdon och båtar. Landsmännen hade då börjat flytta till fastlandet där de byggde sig mera moderna hem, för det mesta i »ward 1». 7

Nykterhetsföreningen »Klippan», som senare blev avdelningen nr 8 i SFNF, organiserades den 21 maj 1899 med 14 medlemmar. Organisatör var Josef Bengts, som då var reseagent för Finska Amerikanaren. Matts Bäckström valdes till ordförande, Victor Björk till sekreterare, och mrs. V. E. Björk till korrespondent. Bland andra som blev verksamma i föreningen namnes Matts Rudström, John Mattson, och Lydia Molander. År 1908 var följande funktionärer i föreningen: Ordf., John Udell, vice, Oscar Holmström; sekr., Andrew Näs; vice, Ester Bolin; finanssekr., Sanfrid Molander; kassör John Gustafson; marskalkar, Hilda Anderson och John Nord; vakt, Rudolph Bäckström.

Denna förenings väg var tydligen en uppförsbacke. Helnykterhet var icke populärt bland landsmännen i Ludington, och medlemsantalet steg därför mycket sakta, i förhållande till landsmännens antal i staden. Höjdpunkten i dess verk­samhet tycks ha nåtts år 1908, då medlemsantalet var 25. En blandad kör bidrog då till att göra föreningens möten mera nöjdsamma och inspirerande. Då utgavs också en handskriven månadstidning, »Klippans Nyheter», med ett alltid om­växlande och intressant innehåll, säges det. 8  Men snart därefter började det gå nedåt; år 1911 var medlemsantalet endast 14 och vid slutet av 1916 hade det fallit till 8. Kort därefter upplöstes föreningen.

Vissa landsmän köpte land någon distans från staden och blev farmare. Som främst bland dessa kan nämnas Charlie Selander från Saltvik, som ägnade sig åt boskapsskötsel på en 160 acre farm. 9  Några andra blev affärsmän, och som de främsta på det området kan nämnas Anders A. Palm och Charles Skoog, båda från Nedervetil. Palm började år 1892 en större möbelaffär på stadens huvudgata och ledde denna med framgång; den övertogs senare av hans söner. Charles Skoog och Herman Borg (fr. Karleby) började en järnhandel 1909.

År 1940 var omkring 25 av de finlandssvenska immigranterna i och omkring Ludington ännu i livet. De flesta hade under åren förenat sig med den svenska lutherska församlingen, och några hade blivit aktiva i denna, särskilt de ovan­nämnda affärsmännen, Palm och Skoog.

Anders A. Palm, född 1857, var varmt intresserad i den kyrkliga verksamheten. Han var förtroende­man i församlingen i många år, diakon 16 år och söndagsskollärare omkring 25 år. Alla hans barn, 4 söner och 2 döttrar bevistade Augustana College i Rock Island, 111. Två av sönerna blev lutherska präster och de två döttrarna blev lärarinnor. De andra två sönerna övertog och fortsatte möbelaffären. 9a

Charles Skoog (Karl Johan Ahlskog) var född 1865, utvandrade 1886 och gifte sig i Ludington 1898 med Brita Johanna Åström (Högbacka). Hon var född 1872 och anlände till Amerika 1891. Skoog arbetade först på en järnväg, därefter i 13 år på ett sågverk och senare 8 år som arbetsledare på ett möbelsnickeri i Deward. År 1909 återvände han till Ludington och grundade där tillsammans med Herman Borg från Karleby en järnhandel. Sonen Herman Skoog inköpte Borgs andel i affären 1920 och Charles Skoog fortsatte att leda affären till sin död 1948. Den övertogs då av sonen John Verner.

Charles Skoog var i många år diakon i den lutherska församlingen och uppträdde även inom den­samma som predikant vid olika tillfällen.

Hans äldsta son Herman utbildades efter militärtjänst under första världskriget till sångare vid Conservatory of Music i Ann Arbor och sjöng som solist i flera oratorier. Experter förutspådde för honom en lysande framtid som sångare, men han dog i halskräfta 1933.

Döttrarna Esther, Stella och Lilian fick också collegeutbildning. 10-11

Muskegon, Mich.

Staden Muskegon ligger på kusten av Lake Michigan några mil norr om Muskegon- flodens utlopp. För många immigranter var Muskegon destinationen på 80- och 90-talet. Då våra landsmän började komma dit, fanns där flera stora sågverk och staden var ett centrum för en vidsträckt skogsavverkning. Då skogen i trakten tog slut och sågverken stängdes, startades andra industrier, och Muskegon blev småningom en större industristad.

Vid sekelskiftet skrev M. Stark, att det då fanns ungefär 80 svensk-finnar i Muskegon. Han nämnde dock endast två vid namn: John Lillmars från Korsnäs, som var väl representerat och en Fagerlund från Ter/ärv. Andra var från Malax, Petalax, Övermark och Närpes, »jämte några från byar norrom Vasa». 12  År 1904 skrev John Udell: Här har ett par hundra landsmän bosatt sig, och många av dem har varit här en längre tid. De flesta är hemma från Korsnäs och arbeta i faktorier». 13

Mer än ett halvt sekel senare, i januari 1959, rapporterade John Lunden föl­jande: »Muskegon är kanske den stad som efter kriget mottagit mera USA emigrerande korsnäsbor än någon annan stad här i landet. Sedan år 1947 har 27 amerikafarande »korsungar» (vuxna och barn) bosatt sig här.» Malax säges också vara väl representerat i staden. 14  Finlandssvenskarnas antal i staden upp­skattades då till något över 100 (födda i Finland).

De vanliga föreningstyperna har en »in-och-ut»-historia i Muskegon. Nykter­hets- föreningen »Stjärnan av Vasa», avdelningen nr 20 i SFNF, organiserades i februari 1903 men upplöstes redan på sommaren följande år. Orsaken till för­eningens upplösning uppges ha varit en konflikt mellan de äldre, strängt religiösa medlemmarna, och de yngre (nyankomna). 15 Denna förklaring har troligen sin tillämpning också på senare föreningsförsök.

En sjukhjälpsförening, avdeln. nr 19 i SFSF, bildades 1907, men även denna upplöstes följande år. År 1911 bildades ånyo en nykterhetsförening med namnet »Plogen». Den existerade dock högst några år. 16

År 1926 organiserades Runeberglogen nr 33 i Muskegon. Under de år logen existerade hade den följande funktionärer efter varandra: ordf., John Gabrielson från Korsnäs, [Anm. av O.A. till förf.: Victor Halén återvände till Malax o. driver en verkstad här; skriver sitt namn så som jag angivit.] Victor Halén (eller Hallin) från Malax, John Nye från Jönköping, och John Erickson från Vörå; sekreterare, John Majors från Malax, George Lindblom, född i Muskegon, och Carl Hanson från Korsnäs. 17  År 1927 uppgick medlemsantalet till omkring 30, men 1929 hade det sjunkit till endast 8; logen upplöstes ett eller två år därefter.

Den 24 maj 1958 stiftade U. S. A. Heggblom Runeberglogen nr 36 med 12 medlemmar. Ett år senare rapporterades följande funktionärer: ordf., Joel Lun­den (Korsnäs); vice, Lea Majors (Korsnäs); finanssekr., Alfred L. Majors (Mus­kegon); protokollsekr., Alma Olsen (Muskegon); kassör, Ludvig Nygård (Kors­näs); marskalk, Lars Nygård (Korsnäs); vakter, Erik Boström (Korsnäs) och Hans Olsen (Norge). Av de övriga medlemmarna var de flesta från Korsnäs; några var födda i Muskegon. Ingen av den äldre generationen i Muskegon var med i logen.

Om logens göranden skrev Alfred Majors följande: »Möten har hållits varje månad. Särskilda tillställningar har hållits vid jul, midsommar, och på Runeberg­dagen — dessutom picknicker, danser och »beachparties». Mötesspråket är engelska, men efteråt går samtalet mest på svenska.» Vid julfesten 1958 var omkring 70 personer med och programmet var omväxlande svenskt och engelskt. »Finlandssvenskarna här», fortsätter Majors, »är mest från Korsnäs, men varje socken söder om Vasa, utom Pörtom och Tjock, är representerad». Medlems­antalet i logen år 1960 var 21. De flesta var i 30-års åldern. 18

Redan 1903 rapporterades från Muskegon att en del av våra landsmän där hade ingått i rikssvenska föreningar och församlingar. Det har antytts, att många av dem som blev bofasta där var »djupt troende» och mer än vanligt religiöst sinnade och att de fördelade sig mellan de svenska församlingarna — lutheraner, missionsvänner och baptister. De var tydligen också mycket aktiva i dessa för­samlingar. 19

År 1908 bildades en fristående finlandssvensk kvinnoförening med namnet Tabitha. Utom andlig uppbyggelse anges dess ursprungliga uppgift ha varit »att arbeta för (understöda) söner av Finland, som utbildade sig för det prästerliga ämbetet». Men efter första världskriget började föreningen understöda barn­hemmet i Nykarleby, som förestods av Anna Nordqvist, och fortsatte därmed till det andra världskriget. Då medel icke längre kunde sändas till Finland, sändes de till »Rädda Barnen» i Sverige och »Save the Children» i New York. På 30-talet hade föreningen omkring 20 medlemmar. 20

Vissa personer har tydligen varit särdeles aktiva och framstående i detta fristående religiösa och barmhärtighetsarbete. I ett meddelande från Muskegon år 1938 läser vi följande:

Mr. Blomquist brukade alltid föra ordet vid våra sammankomster, men på senare tid har han dragit sig tillbaka på grund av ålderdom. Han har tjänstgjort många gånger som predikant i missionskyrkan och i baptistkyrkan, vilken han tillhör. Finlandssvenskarnas samhörighet och framåtskridande har alltid legat honom varmt om hjärtat. 21

I eftermälen om två kvinnor av den gamla generationen berättas något om deras liv och verksamhet. Mrs. Wikman dog 1944 och mrs. Berg 1946.

De gamla går bort — mrs. Anna Wikman är ej mer ibland oss . . . Hon var född år 1862 i Petalax. Därifrån reste hon till Sverige och gifte sig där med Abraham Wikman år 1882. De anlände till Muskegon följande år och har levat här sedan dess. Mrs. Wikman var en sällsynt begåvad person, en djup, sann kristen, full av ande och kraft. I hennes gästfria hem har många oroliga själar funnit frid och kraft till ett bättre liv. Hon var medlem i Missionkyrkan i 49 år och ordförande i dess »Ladies Aid» 25 år. Mrs Wikman var också en av stiftarna för Tabitha-föreningen samt tjänade som dess ordförande i 26 år. 22

Sofia Nyberg var född i Mona (Munsala) i februari 1872, reste till Amerika 1891 och bosatte sig i Muskegon, där hon gifte sig 1893 med John William Berg. Familjen Berg är en av de äldsta i den lu­therska Samuelförsamlingen, ty det blir 50 år i maj sedan de förenade sig med denna församling. För två år sedan firades deras guldbröllop i samma kyrka, där begravningen nu hölls . . . Hon var i sin hälsas dagar en aktiv medlem i »Ladies Aid» och i missionsföreningen. Dessutom var hon en av Tabitha-föreningens stiftare och tjänstgjorde som ordförande och viceordförande i flera år. 23

Liksom på många andra ställen har en del av den yngre generationen skolats för olika banor. Bland den kan nämnas sjuksköterskor, lärarinnor, ingenjör C. W. Wickman och missionären David Anderson i Filippinerna.

Efter sågverkens tidevarv blev flertalet finlandssvenskar i Muskegon verk­stads- och fabriksarbetare. Omkring 1930 startade tre korsnäsbor, C. O. Gab­rielson, Arne Lillmars och C. J. Lillmars, en skruvfabrik. En del landsmän har anställning vid denna fabrik. A. L. Erickson äger Erickson Trucking Company i North Muskegon. 24

Cedarville, Mich.

Cedarville i norra Michigan ligger nära kusten av Lake Huron. Då skogs­industrin började avtaga i denna trakt, bosatte sig ganska många landsmän från Åland och åtskilliga även från Hangö som farmare i Cedarville. Bland hangöborna nämnas familjerna Winberg och Kevin. I en rapport sänd till Finska Amerikanaren den 18 november 1903 skrev en John Löfdahl att det då fanns omkring 100 finlandssvenskar i Cedarville, vuxna och barn inberäknade, samt omkring 25 rikssvenskar. »Här finns 15 ungkarlar», fortsätter rapporten, »men inga ogifta unga kvinnor».

År  1899 stiftades den lutherska Bethelförsamlingen i Cedarville med  17 charter- medlemmar. Av dessa var 9 födda på Åland och hade då 10 barn. Hur många som kom från Hangö eller andra orter i Finland är icke bekant. Namnen är kända på endast några av de första medlemmarna: Karl Johnson, Andrew Löfdahl, August Petterson, Andrew Markström, John Mattson, John Nordkvist, och William Österlund. Under åren 1905 —1910 kom ytterligare 26 vuxna med 11 barn från Åland, som blev medlemmar i församlingen. Man är därför berättigad att antaga, att finlandssvenskarna åtminstone under det första årtiondet utgjorde flertalet i församlingen. År 1903 organiserades en kvinnoförening och året därpå en »Luther League».

Fram till 1907 höll församlingen sina möten i en liten hyrd timrad kyrka, men detta år byggde medlemmarna själva en ny kyrka 4 mil norr om Cedarville. År 1952 flyttade församlingen in i en större kyrka som inköpts från en tidigare upplöst svensk missionsförsamling. Också några ålänningar hade tillhört denna.

År 1962 hade församlingen 117 konfirmerade medlemmar och 76 barn. Av de konfirme- rade medlemmarna var 6 födda på Åland och 36 andra här­stammade därifrån. Siffror för Hangö och andra orter i Finland är ej tillgängliga. Då församlingen firade sitt 50-års jubileum 1949 omnämndes i rapporten endel ledande personer i församlingen och dess olika verksamhetsgrenar. Här förekom 5 med namnet Sherlund, 4 Soderlund, 3 Markström, 2 Nordquist, 2 Löfdahl och 2 Winberg. Men i den korta historiken förekommer ej ett ord om med­lemmarnas härstamning. 25

Detroit, Mich.

Bosättningen av finlandssvenska immigranter i Detroit är av ganska sent datum. Liksom skogs- och sågverksindustrin på 80- och 90-talen lockade dem till så många mindre orter i södra Michigan, så var det den växande automobil-industrin som drog ett visst antal till Detroit och närliggande städer under en senare tid.

Efter ett par tidigare misslyckade försök organiserades sjukhjälpsföreningen Länken, nr 59 i SFSF, den 21 jan. 1917. De 10 chartermedlemmarna var Charles Sjöberg, Oscar Sandell, Matt Lundquist, John V. Johnson, Emil Jackson, Oscar A. Eklund, Edith H. Eklund, Frank Anderson, Jenny Anderson och Impi Salmila. 26  Under de följande åren var det svårt att hålla detta lilla antal uppe, men stiftarna var ihärdiga och höll föreningen vid liv. Då Länken ingick som loge nr 29 i Runebergorden 1920 var medlemsantalet endast 7. Men i början av 20-talet inflyttade mera landsmän till Detroit, och logens medlemsantal ökades också småningom till 50 år 1926 och förblev på denna nivå i flera år. En blandad kör var verksam vid början av 30-talet.

En annan grupp landsmän från denna tid bör också nämnas. År 1923 star­tades en studiecirkel i förening med logen, och 1927 omorganiserades den till en självständig nykterhetsförening. Detta steg som togs av en liten grupp var en protest mot avslappningen av nykterhetsarbetet inom Orden. Föreningen fick dock icke något långt liv. Charles Sjöberg från Pargas, som var en ivrare i föreningsarbetet bland våra landsmän i synnerhet då det gällde studie- och nykterhetsverksamhet, var en av ledarna i alla dessa föreningsföretag bland de våra i Detroit. 27

Under de värsta depressionsåren då den blandade sångkören också upplöstes, sjönk medlemsantalet i logen nr 29 till endast 20, men det har sedan dess varit i stadig tillväxt. År 1940 var medlemsantalet 45; 1950, 84; och 1960, 143. Denna tillväxt, i synnerhet sedan början av 50-talet, har till en stor del varit en följd av de påstötningar som U. S. A. Heggblom under denna tid givit logen. Hand i hand med ett ökat antal medlemmar har gått ökad aktivitet. Logen var värd för cen­traldistriktets konvent 1950 och 1962. Vid konventet 1952 förekom, utom de vanliga förhandlingarna, två gedigna kvällsprogram med tal av ledande jurister i staden och ett antal sånger av den svenska manskören Arpi den ena kvällen och av den finska manskören Finlandia den andra. Vid konventet den 12—15 juli 1962 presenterades på fredagskvällen ett allskandinaviskt sång och musik­program i vilket manskörerna Arpi och Finlandia även då deltog. På lördags­kvällen var det också ett blandat allskandinaviskt program. Festtalare var Melvin E. Hagelberg, av finländsk härkomst, pastor vid lutherska Emmanuelförsamlingen. Hedersgäst var fru Loja Saarinen, maka till den avlidne ryktbare arkitekten Eliel Saarinen. 28

Följande personer har beklätt ordförandeposten i Runeberglogen: Charles Sjöberg, Gust Sjöberg, John Palm, Verner Nyman, Matt Lundquist, Emil Sundquist, Victor Hill, Horace Williams, Richard Sobodash, James Camp, Paul Camp och U. S. A. Heggblom. Finanssekreterare har varit Sanfrid Martinson, John Lindström, Ida Hill, Aili Linden, Heidi Jacobson, Richard Sobodash, Nestor Heggblom, Gladys Sundquist och Sylvia Dahl. Som särdeles aktiva medlemmar har nämnts följande: Oscar Newman (fr. Nykarleby), Celia Newman (fr. Virdois), Verner Nyman (fr. Kvevlax) och Emil Wilson (fr. Munsala). Medlemmar födda i Finland (och en del i Sverige) utgör nu (1965) något mindre än hälften av medlemsantalet. 29

År 1940 inköpte logen en »acre» land med badstrand vid Huntoon-sjön, om­kring 25 mil nordväst om Detroit, och följande sommar uppfördes där en som­marstuga. Där samlas medlemmarna för rekreation på weekends under sommarn. Egendomens värde är omkring $ 10 000.

Största delen av våra landsmän i Detroit har anslutit sig till lutherska försam­lingar, i synnerhet Augustanaförsamlingen. I denna församlings kyrka gav »Amerikakören» (The Good-Will chorus) från Svenskfinland sin konsert den 3 juni 1960. Kören var denna församlings såväl som Runeberglogens gäster vid besöket i Detroit.

I Detroit har de skandinaviska föreningarna sammanslutit sig till en organi­sation med namnet The Norse Civic League. Dess främsta uppgift är att anordna och deltaga i programmen vid större gemensamma fester. Runeberglogen och manskören Finlandia är med i denna organisation.

Parks, Mich.

Norrom Grand Rapids och nordväst om Muskegon i Newaygo och västra delen av Mecosta County finner vi samhällen med namnen White Cloud, Big Rapids, Baily och Parks. Där arbetade finlandssvenskar i hundratal i skogskampar och på sågverk på 1890-talet, och där blev ganska många farmare efter en kortare eller längre tid i skogsindustrin.

Detaljerade uppgifter finns endast om dem som bosatte sig i Parks, mest purmobor. Dessa uppgifter gavs av Anna Lena Nyman (född Bondas på Sisbacka) från Purmo i juli 1941. Posten till Parks kom tidigare från järnvägsstationen i Woodville, senare från postkontoret i Paris (Mecosta County).

John Hagman var född på Bäcksbacka i Överpurmo på senare delen av 1850-talet. Han emigrerade då han var 17 år, vid mitten av 80-talet. Efter några år som lumberjack tog han upp vildmark och röjde småningom större delen av 80 acres. Han var den första av våra landsmän som upparbetade en farm i Parks. Han var gift med en amerikansk kvinna. De hade två barn, en flicka som är död, och en son som nu bor i Big Rapids. Hagman dog år 1901. Familjen tillhörde en Free Methodist-församling.

Anders Hagman, en yngre bror till John, kom till Amerika på 1880-talet, då han var 16 år gammal. Efter några år av skogsarbete köpte även han oodlat land i Parks. Omkring 1892 for han tillbaka till Finland och gifte sig där med Sofia Johanson på Härmälä (Härmälä Jockas Fia). Ett par månader senare kom han med sin hustru tillbaka till sin påbörjade farm i Parks. Han uppodlade senare största delen av 80 acres. Han och hustrun bodde på farmen tills han dog år 1930. Sofia lever nu i Big Rapids. Deras barn:

Ida, född 1893, gift med Robert Winquist av svensk härkomst. De bor på en 160 acres farm i Parks. De har 6 flickor och 2 pojkar. Äldsta sonen och äldsta dottern har nyligen gift sig.
Rosa, född 1895, gift med mekanikern Albert Michelson i Chicago. Hon dog på 1920-talet. Inga barn.
Hilda, född 1898, gift med August Friman, av finlandssvensk härkomst, i Grand Rapids. Inga barn.
Olga, född 1900, gift med en svensk Paul Johnson i Chicago. En pojke. — Rosa, Hilda och Olga arbetade i Chicago, mest som hembiträden innan de gifte sig.
Maria, gift med en Ellison i Big Rapids; en pojke och en flicka.
Emma, gift med en norrman; en son och en dotter.
John, gift med en amerikansk kvinna; en son. Familjen bor på den gamla farmen. Hagmans var baptister, både föräldrarna och barnen.

Leander Englund från Lappfors i Esse. Han återvände till Finland i sällskap med Anders Hagman och gifte sig med en flicka i Lappfors. De återkom till Parks 1893 tillsammans med Hagmans. De köpte John Hagmans farm efter hans död 1901. Englund dog 1925, hans hustru 1935. De hade 4 barn:

Emil, född 1894, gift med en flicka vars föräldrar kom från Sverige. De bor på en farm nära Big Rapids. Inga barn.

Hilma, född 1897, gift med en svensk, som heter Olson. De köpte Englunds farm, då fru Englund dog. De har 4 pojkar och 3 flickor; den äldsta 21 år och den yngsta 4 år.

John, född 1899, gift med en flicka, vars föräldrar var finlandssvenskar, omkring 20 år sedan. De har 2 flickor, den äldre 18 år, den yngre 5. De köpte en farm på 160 acres i Park.

Mabel, född 1902, gift med Einar Ellison, som var född här. De har en son som bor i Chicago. Föräldrarna var lutheraner. Barnen blev också döpta och konfirmerade men är icke medlemmar i någon församling.

August Anderson, född i Jeppo 1860, kom först till Felch och sedan till Parks omkring 1900. Hans hustru var Hanna Johanson från Härmälä (Härmälä Jockas Hanna). Anderson köpte först 80 acres och senare 80 till. Hustrun dog 1940, men Anderson lever ännu på farmen. Deras barn:

Arthur, omkring 50 år nu, troligen ogift, i Kalifornien.
Emma, född 1893, gift med Wm. Friman i Casnovia, Michigan, på Frimans gamla farm; 2 söner och 1 dotter.
Ingrid, född 1895, gift med en amerikanare och bor på en farm; 1 son och 1 dotter.
Anna, född 1901, studerade till lärarinna och är nu föreståndare för en High School in Grand Rapids. Gift med en amerikan; inga barn.
Allvar, född 1903, ogift och är ännu på farmen.
Esther, född 1905, gift med en amerikan på en farm; inga barn.
Nästan alla i Andersons familj var baptister.

Nick Ellison, finskfödd. Hans hustru Sanna, född Kasén på Sexjö i Purmo (Jakob Kaséns dotter). De kom till Parks 1899 och bodde på en 80 acres farm till 1939. Nu arrenderar de ut farmen och bor i Big Rapids. Deras barn:

Einar, gift med Mabel Englund i Chicago; 1 son.
Sandra, gift i Chicago med en icke-landsman.
Alice, gift i Chicago, inga barn.
Ellen, gift i Chicago, mannen icke av vårt folk, 1 barn.
John, gift med en amerikanska. Han arbetar på ett garage i Grand Rapids; inga barn.
Eva, gift med en amerikanare; nu frånskild; 1 son och 1 dotter.
Nick och Sandra Ellison var baptister.

Gustav Sundquist, född på Heitsfolk i Purmo 1861, for till Amerika redan på 1880-talet. Hans hustru var finsk, syster till Nick Ellison. De kom från White Cloud till Parks 1899 och köpte här 40 acres land. Han dog i början av detta år (1941), 80 år gammal. Hans hustru lever ännu och bor på farmen. Deras barn:

Fanny, född 1905, gift med en amerikansk farmare; de har 4 pojkar.
Thure, född 1907, bor på farmen tillsammans med sin mor.
Celia, född 1909, gift med en amerikan i Big Rapids; de har 5 barn.
Erwin, gift med en amerikanska, bor på farmen, 1 son.
Sundquists var till namnet lutheraner men icke medlemmar i någon församling.

Anders Nyman, född på Bäcksbacka i Överpurmo 1867, kom till Amerika (Parks) med sin kusin John Hagman 1893. Han arbetade ett par år på ett sågverk, men McDuffy-kompaniet, som ägde den, kom på obestånd, så han kunde icke få ut sin innestående lön på $ 200. Han fick då av kompaniet 80 acres skogsmark, som kostade % 400, så han blev skyldig $ 200.

Hans blivande hustru, Anna Lena, född 1875 på Sisbacka (Bondas Anna-Len) i Nederpurmo, kom till Parks 1896, och de gifte sig genast. Hon berättar familjens historia som följer. »Första vintern jag var här, arbetade Anders som brädstaplare för ett bolag. Daglönen var 75 cents för 10 timmar, och mat måste han hålla sig själv. Redan innan jag kom hade han uppfört ett litet hus, där vi bodde. Nu köpte vi ett par kor, senare ett par till, och så ett par hästar, och för dessa kreatur måste vi bygga ladugård. På samma gång röjde vi bort buskar och mindre stubbar, så vi kunde odla havre och gräs.

Våra två första barn dog; här fanns ingen läkare som kunde hjälpa. Vi köpte 80 acres till av ouppodlat land för $ 500. Småningom började vi få en ganska god inkomst. Mest så uppfödde vi kreatur till slakt. Det var mest lönande den tiden. Men vi sålde också grädde till ett »creamery». Sist köpte vi 120 acres odlat land utan hus men med de största stubbarna kvar, för $ 2 500. Då det blev tröttsamt att arbeta med maskiner mellan de stora stubbarna, så lade vi ut omkring $ 500 att få dem upprivna med tälja och hästkraft. Där byggde vi då nytt hus och ladugård som kostade omkring $3 500. Allt detta hade vi förtjänat på farmen. De senaste 18 åren har vi farmat med traktor, men Theodore har också ett par hästar. Anders dog 1926. Han hade varit med i skoldirektionen och var dess kassör i många år. Jag bor nu (1941) på den farm vi köpte sist av en dotterson, Marvin Toogood.»

Anna och Anders Nymans barn:

Emma, född 1901, gick i handelskola och var i kontorsarbete ett par år i Chicago; gift med Albin Winquist, av svensk härkomst, 1923; 2 söner och 3 döttrar; hon dog 1937.
Theodor, född 1905, gift med en amerikanska av fransk härkomst, 1 son och 1 dotter. År farmare på de 160 acres Nyman upparbetade och arrenderar också större delen av farmen Anna bor på.
Maria, född 1907, gick i High-skolan; gift med en amerikan som är posttjänsteman i Grand Rapids; 2 söner och 1 dotter.
Selma, född 1909, gick i High-skolan; gift med en amerikansk farmare, Carl Toogood, nära Big Rapids; 1 son och 1 dotter.
Anna, född 1912, gick i High-skolan; gift med George Toogood, farmare nära Woodville; 2 söner och 2 döttrar.
Andrew, född 1915, gift med en amerikansk flicka; arbetar på ett fabrik i Muskegon; 2 söner.
Både föräldrar och barn i familjen Nyman var baptister.

Anna Nyman tillägger: »Alla dessa landsmän, som bosatte sig här arbetade någon tid, i vissa fall flera år, i skogskampar och sågmöllor innan de skaffade sig land här. Det var rått, oodlat land de köpte, utan hus och knappast några vägar. Efter de skaffat sig land, fortsatte de att arbeta i skogskamparna på vintern för att få pengar, men upparbetade sina farmar på sommrarna. Efter några år kunde de arbeta på farmen hela året. Rikssvenskar och andra skandinaver slog sig också ned i Parks och det blev känt som ett svensk settlement.»

Om kyrkoverksamheten tillägger hon: »En del av vårt folk i Parks blev omvända och döpta, då pastor Jacobson i svenska baptistförsamlingen i Bailey kom och höll möten här. Vi blev medlemmar i denna församling. Efter honom fortsatte pastor Djupström i samma församling att komma hit och möten hölls i ett skolhus. År 1936 hjälpte vi alla till att bygga en kyrka, som kallades Union Tabernacle. Vi hade hoppats att det skulle bli en baptistkyrka, men så blev det inte. Det är nu en Missionary Alliance kyrka. Sedan 1936 har vi tillhört baptistförsamlingen i Big Rapids. Här finns nu baptister, alliansare och lutheraner, och genom den yngre generationens rörlighet uppstår också en andlig förskingring. Nu senaste år har en »Church of God»-grupp uppfört en kyrka mittemot skolan. De är av »holy-roller»-typen och för ett väldigt väsen. De yngre går också dit av nyfikenhet och förlorar av vad som pågår där all respekt för religionen.» 30

Andra orter

På åtskilliga andra orter i södra Michigan hade landsmän i mindre antal slagit sig ned, på somliga ställen redan före sekelskiftet och på andra under en senare tid. Endast några skall här nämnas.

Enligt föreliggande uppgifter fanns i Lewiston, Mich., 7 à 8 finlandssvenska farmarfamiljer, vilka tillsammans med ett större antal finska familjer hade byggt en liten kyrka år 1915. En landsman vid namn O. A. Granholm, som uppges ha varit prästvigd i något samfund, var då farmare men brukade hålla gudstjänst för dem i kyrkan. Efter omkring 20 år flyttades kyrkan in till den lilla köpingen och blev där en sidobyggnad till kongregationalistkyrkan för dess söndagsskola. De flesta av den yngre generationen blev medlemmar i denna församling. 31

I Cadillac fanns ännu i början av 40-talet ett halvt dussin finlandssvenska famil­jer: tidigare hade antalet varit betydligt större.

I Bailey, White Cloud, och vissa andra mindre orter i Newaygo County, där våra landsmän en tid räknades i hundratal som stockhuggare, kvarstannade ett mindre antal som farmare. Både sågverken och fisket drog tidigt ett mindre antal landsmän till Manistee på stranden av Michigan-sjön.

Till Flint kom ett antal landsmän senare. Det var automobilindustrin, som lockade dem dit. Efter det vår landsman Eric E. Hartz hade grundat American Spring Company i Holly, flyttade ett mindre antal familjer dit.

Några landsmän bosatte sig också ganska tidigt i St. Ignace och var där med om byggandet av den första svenska lutherska kyrkan.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.151-164.

---------- 

SÖDRA MICHIGAN

1  Upptecknat av författaren i Ludington i juli 1940. la Hals. s. 99.

2  Se t.ex. biografier över Anders Högkvist och Anders Willman i författarens samling

3  Uppgifter av Anders Högkvist och John Mattson, nedtecknade av författaren i juli 1941.

4  Källor: Församlingens protokollbok: »Sixty Years of Christian Stewardship», (Baptist Mission-Union, 1961), ss. 47—48; muntliga uppgifter av mrs. Ellen Carlson, pastor John Bell och John Cederberg.

5  Hals. ss. 99, 101.

6  Muntliga uppgifter av Anders Hassell från Karleby.

7  Ibid. Ett par tidsbilder kan här inflikas. Matts Esselström besökte Ludington 1893 eller 1894 och höll möten i hemmen tillsammans med en svensk baptistpastor Carl Holmsten för våra landsmän. En väckelse uppstod och påverkade tydligen rätt många av dem. Esselström var också pastor i den svenska baptistför- samlingen på orten år 1895. Esselström berättade vid ett visst tillfälle följande händelse från den tiden. En kall höstnatt vid ett festligt tillfälle i landsmännens hall på »The Island» blev det slut med brännvinet i förtid. En man sändes då i en roddbåt till staden att hämta en kagge. Han återkom dock icke till festen. Nästa morgon påträffades han död i den då fastfrusna båten. Tydligen påverkad av brännvinet han förut inmundigat, hade han insomnat i båten på återfärden och frusit ihjäl bredvid den fyllda kaggen.

8  Sten. s. 42 (bild s. 43).

9  Nord. 25.6.1959.

9a Silfversten, op.cit., biografi.

10  Muntliga uppgifter av Charles Skoog i juli 1941 samt skriftliga uppgifter av Erik Åström i Munsala 3.12.67.

11  Ruth Pelo, född i Ludington, har insänt skriftliga biografiska uppgifter om ett antal tidiga landsmän (både män och kvinnor) i Ludington. Utrymmet tillåter dock icke införandet av dessa i denna historik.

12  FA, 3.7.1902. 18 Hals. s. 99.

14  Nord. 29.1.1959. 16 Sten. s. 16. 16 FA 16.11.1911.

17  Skriftlig uppgift av Alfred Majors, 29.8.1959.

18  Ibid.

19  FA 7.1.1903.

20  Ibid. 20.9.1934.

21   Nord. 31.3.1938.

22  Ibid. 23.11.1944.

23  Ibid. 24.1.1946.

24   Muntliga uppgifter av Alfred Majors.

25  Uppgifterna om denna församling, dels givna av pastor Philemon Anderson i St. Ignace, som också betjänar Bethelförsamlingen, och dels funna i »Elim Enlightener» — Bethel 50th Anniversary, Nov. 22, 1949, med en kort historik över församlingen (hektograferad).

26  FA 9.2.1917; skriftlig uppgift av John Lindström.

27  FA 17.11.1927.

28  Kopior av de tryckta programmen för de två distriktskonventen i författarens samling. Förf. närvar vid konventet 1962.

29   Skriftliga uppgifter av U.S.A. Heggblom och John Lindström.

30 Vad som inträffade i dessa några finlandssvenska familjers liv i Parks — både första och andra gene­rationen — kan vara typiskt för vad som hände på många andra ställen. Dock troligen med undantag för ett visst område: i många fall skulle flertalet ha hållit sig till någon luthersk församling, om en sådan funnits inom räckhåll.