Finlandssvenskarna i Kanada

Anders Myhrman

Under de stora emigrationsperioderna före första världskriget kom en del finlandssvenska immigranter till USA via Quebec och Montreal i Kanada. Ytterst få stannade i provinsen Quebec, men mindre antal for västerut i Kanada och mindre kolonier uppstod på flera ställen i provinsen Ontario norr om de stora sjöarna och i provinsen British Columbia på stillahavskusten. Efter det kvot­systemet hade införts i USA (1924) invandrade 7 à 8 tusen finlandssvenskar till Kanada inom ett årtionde. En del av dessa bosatte sig på vissa orter i Ontario, men flertalet fortsatte till British Columbia, där de blev bofasta i synnerhet i städerna Vancouver och New Westminster. Vår revy börjar med Ontario och fortsätter sedan med British Columbia.

Från Nestorville, Ont., skrev en insändare i Finska Amerikanaren den 12 sept. 1907, att ett 20-tal svensk-finnar var där och att det var gott om arbete för snickare. Rätt många immigranter, mest från Vörå men mindre antal från flera andra socknar, kom till 20. Porenpine och Kirkland Lakes, Ontario, under 20- och 30-talet. Där öppnades då gruvor och dessa immigranter, av vilka de flesta aldrig förr sett en gruva, fick lära sig minarens yrke. Arbetet var hårt och levnads­förhållandena var typiska för den tidens nya gruvsamhällen. Något senare öppnades gruvor i Rouendistriktet i Quebec, något österom Kirkland Lakes. En del av dem som redan lärt minaryrket flyttade då dit.

Många av dessa minare var ogifta, därför mera rörliga och for efter en tid till andra orter eller återvände till Finland. Andra var gifta män med familjer. De byggde sig hem och blev bofasta. Då antalet var störst — i början av 30-talet — torde ett hundratal av våra emigranter ha funnits i dessa distrikt. Ännu vid mitten av 40-talet bodde rätt många där. 1

Gideon Willner, född i Purmo 1912, emigrerade till Kanada 1930. Efter en tid började han studera och erhöll 1941 diplom som kemi-ingenjör vid University of Mannitoba i Winnepeg. Han fick då anställning vid ett gruvbolag och har i rätt många år varit assistent åt chefingenjören vid Marassa Gold Mines i Kirkland Lakes.

Redan 1924 agiterades för en Runebergloge i So. Porenpine, men någon organisation kom icke till stånd bland våra landsmän på ovannämnda orter. 2  I Windsor, Ont., mitt emot Detroit, fanns också vid denna tid ett ansenligt antal landsmän och en loge organiserades där som nr 35 RO i juni 1929 med 25 charter­medlemmar. De valda tjänstemännen flyttade dock snart till annan ort och logen upplöstes. 3

I Sudbury och dess omnejd har ett mindre antal finlandssvenska skogs- och gruvarbetare vistats en lång tid. Antalet torde aldrig ha varit mer än halva hundradet.

Toronto, Ont.

Vem de första finlandssvenskarna i Toronto var och när de bosatte sig där är icke känt. Men veterligt är, att åtskilliga slog sig ned där under första årtiondet av vårt sekel. F. I. Morland (Mandelöf) från Helsingfors, som förut bott många år i Staterna, kom till Toronto med sin maka född Nordström (syster till professor Nordström i Helsingfors) år 1913 och etablerade sig där som kaffeimportör under firmanamnet Crown Coffee Company. Båda hade varit med i frireligiös verksamhet i Helsingfors, innan de lämnade Finland. Efter ankomsten till Toronto började Morland hålla möten och predika på både svenska och finska. 4

Hans arbete var åtminstone delvis anledningen till organiserandet av en »finländsk och skandinavisk mission» i staden. Denna leddes i många år av William Winter från Nykarleby. Att dess verksamhet utsträcktes även till orter utom Toronto framgår av följande notis i Finska Amerikanaren den 12 juli 1934: »Den finländska och skandinaviska missionens i Toronto sångare och orkester besökte Hamilton, Ont., söndagen den 8 juli, vid vilket tillfälle ett andligt möte avhölls kl. 4 e.m. i den polska kyrkan . . . Som talare uppträdde studeranden W. Winter och andra». 5

Då den stora söndagsskolkongressen hölls i Toronto i augusti 1950, samlades våra landsmän där till gudstjänst och Finlandfest. Närvarande som talare från Finland var riksdagsman Albin Wickman, kyrkoherde Nils Näsman, rektor Alfons Sundkvist och magister O. Hertzberg. En ungdomlig orkester med sex fioler, sex saxofoner, ett horn och piano spelade flera nummer. William Winter skötte ledningen av festen. 6  Om sina närmare kontakter med vissa familjer skrev Wickman som följer: »Jag skall aldrig glömma, vad jag upplevde av kärlek och Andens gemenskap i familjerna Timgren, Hanson, Winter, Alm och icke minst i den familjs hem, där jag bodde, nämligen hos R. Nygård.» 7  Många av lands­männen i Toronto är terjärvbor.

Både Näsman och Wickman skrev mycket sympatiskt om Roy Timgren, professionell ishockeyspelare i Toronto-laget, som vann världsmästarskapet tre år förut. Han var chaufför för båda. »Född i Amerika», stod det i en tidning: men härtill ville Wickman tillägga: »Hans föräldrar är födda i Terjärv». 8  Våra landsmän i Toronto har visat större intresse för religiös verksamhet än för bil­dandet av någon loge.

Hamilton, Ont.

Ett mindre antal finlandssvenskar bosatte sig i Hamilton, Ont., före första världskriget. Men den största immigrationen dit inträffade under senare delen av 20-talet, efter det kvotsystemet för immigranter hade införts i USA. Först såg­verks- och senare bygg- och verkstadsarbeten har varit de vanligaste sysselsätt­ningarna på denna ort. I en rapport från en senare tid säges, att våra landsmän är väl representerade som arbetare i Westinghouse, International Harvester och Steel Company of Canada. Andra har startat egna affärer som byggmästare, kontraktörer eller farmare.

År 1912 organiserades bland rikssvenskarna i Hamilton en loge av Vasa­orden. Åtskilliga finlandssvenskar blev också medlemmar i denna. Men då immigrationen från Finland under åren 1926 — 27 nådde sin kulmen ansågs tiden vara inne för en egen sammanslutning. Och den 18 juni 1927 organiserades logen nr 113 av Runebergorden med 30 chartermedlemmar. Organisatören var John Höglund, född i Korsnäs 1881. Som ung kom han till Worcester, Mass., i slutet av 90-talet, där han blev medlem först av sjukhjälpsföreningen Avasaksa och senare av dennas arvtagare Per Brahe. Han arbetade för Norton Company i Worcester och sändes av denna firma som förman till dess filial i Hamilton 1920. Han var mycket verksam i den nya logen och tjänstgjorde som dess ordförande i två repriser, tillsammans 10 år. Han dog den 13 juni 1941, 60 år gammal. 9

Enligt en kort historik som skrevs över logen 1949 var dess första tjänstemän följande: John Höglund, ordf.; Oscar Lindgren, vice; Ingrid Kull, protokollsekr.; Waldemar Grönlund, vice; John Fredriksson, finanssekr.; John Granberg, vice; Karl Osterback, skattmästare; Irene Engelkvist och Esther Björk, marskalkar; Oscar Blomberg, vakt; Helga Höglund, Lennart Eklund och Waldemar Erickson, revisorer. Övriga chartermedlemmar var: mrs. Oscar Blomberg, Maria Holm, Ellen Lundström, Edit Nordstrom, Alma West, Urho Kamb, Eskil Wester, mrs. John Höglund, Selma West, Aili Granit, Agnes Söderman, Elin Svens, Edit Nyblom, Edit Rosenback, John Sjöblad, Fred Holm och Leo Nylund. Initiationsceremonin leddes av J. Victor Jacobson, Runeberg- ordens sekreterare. 10

I historiken anges vidare namnen på tjänstemännen i olika poster till 1949. Ordförande: John Höglund (10 år), Fred Holm, Bernhard Sydholm, Edwin Olson, Irene Osterback, Edwin Benson och John Nylund. Protokollsekreterare: Ingrid Kull, Edwin Olson, Irene Fredriksson (17 år), och Robert Windsor. Skattmästare: Edwin Osterback (11 år), Waldemar Grönlund, Hjordis Nylund och Inger Kronholm. John Fredriksson har kanske den bland runeberglogerna enastående utmärkelsen att ha varit förtjänstfull finanssekreterare i sin loge från dess början till dato (juni 1962) —  36 år.

Historiken fortsätter: »Som redan sagts, så hade vi i början 30 medlemmar och vi har nu (1949) 41 — därav 37 sjukförsäkrade och 4 sociala. Under åren har vi tillsammans intagit i vår loge 156 medlemmar; men under depressionen då allting var i olag, inget arbete och ingen inkomst, förlorade vi de flesta (med­lemsantalet sjönk till endast 19 år 1935). Somliga återvände till Finland, en del for till USA och andra till olika delar av Canada. Vi hade då icke råd att hyra en lokal för våra möten, så vi började hålla dem i privata hem i tur och ordning. Många gånger såg det ut som att vår loge skulle helt ramla ihop, men vi höll ut och är ännu Runeberglogen nr 213 med 41 medlemmar.»

Logen 113 repade sig efter depressionen och har sedan dess fortsatt sin verksamhet med omkring 40 medlemmar. Under åren 1927—1949 hade logen utbetalat i sjukhjälp till sina medlemmar något över 2 700 dollars. Ur historiken kan som slutord citeras: »Vi har icke haft några stora festligheter, ty vår loge är icke stor nog för sådant. Men vi har haft våra årliga picknicker, Runebergfester och naturligtvis våra månatliga samkväm.» År 1960 var medlemsantalet 39. Logen upplöstes dock i juni 1967.

Många av vårt folk i Hamilton hade under årens lopp ingått som medlemmar i den svenska lutherska församlingen. Denna anglicerades på 30- och 40-talen i språk och verksamhetsmetoder. I början av 60-talet uppfördes en ny, tidsenlig kyrka, vartill även landsmännen lämnade sina bidrag.

Sault Ste. Marie  (Soo), Ont.

Av ett senare datum än i Soo, Mich., är bosättningen av ett antal finlands­svenska familjer på kanadensiska sidan av kanalen i Soo, Ontario. I ett med­delande därifrån i början av 40-talet omnämndes Gust Wick, Jack Bergström och John Enquist. Familjernas antal skulle då ha varit mellan 10 och 15.

I juni 1958 organiserade U. S. A. Heggblom där Runeberglogen nr 37 med 29 medlemmar. Följande tjänstemän valdes att leda och föra logen framåt: ordf., Alvar Ström; vice, mrs. Hilbert Tranberg; protokollsekr., Jim Sandvik; finans sekr., mrs. Astrid Marinich; kassör, Clarence Ström; marskalk, Emil Isaacson; vakter, Leonard Ström och Ragnar Hultholm. Mot slutet av 1963 hade logen 37 medlemmar. 11

Blind River, Ontario

Omkring 75 mil öster om Soo på norra stranden av North Channel ligger Blind River, en stad med ett par tusen invånare. Även här hade under årens lopp och troligen mest sedan början av 30-talet ett mindre antal finlandssvenska immigranter slagit sig ned.

Där organiserade U. S. A. Heggblom den 14 april 1962 Runeberglogen nr 39 med 10 medlemmar. 12  Till funktionärer valdes följande: ordf., Harold Ström; vice, Walter Sundquist; finanssekr., Ivar Eastman; protokollsekr., Jean Nyman; kassör, Leonard Ström; marskalk, Leona Ström; vakt, John Nyman; sjukkom., Art Nyman och Martha Ström. Mot slutet av 1963 hade logen 20 medlemmar.

Sedan de stiftades har dessa två loger varit ganska aktiva med möten och samman- komster av olika slag.

Port Arthur, Ont.

Ett ganska stort antal finlandssvenska immigranter har varit bosatta i Port Arthur och dess omnejd, »mest från Österbotten men även från andra delar av vårt kära fosterland», enligt en insändare i Norden.

Det berättas att närpesborna Andrew Johnson och Gabriel Erickson kom dit redan på 80-talet, då Grand Trunk-järnvägen byggdes. Andra följde på 90-talet, men immigrationen till trakten var nog livligast i början på 1900-talet. Bland de tidiga immigranterna nämns också William och Charlie Hedman och bröderna Wadson från Närpes, Enid Anderson från Övermark och Ida Stone från Åland. 13  Antalet landsmän som under årens lopp vistats någon längre tid i Port Arthur och dess nejd har uppskattats till omkring 200. En stor del av dem som lämnat staden har farit till British Columbia. I början arbetade våra landsmän mest i skogskampar och på sågverk. Senare blev en del farmare, som vanligt var i trakter där skogen tidigare avverkats. Andra började med byggarbete eller tog jobb på ett pappersbruk. De flesta landsmän i Port Arthur anges ha byggt eller köpt sig egna hem.

Sjukhjälpsföreningen »Norrskenet» organiserades i Port Arthur i april 1905. I en rapport om dess 40-årsfest beskrevs denna förening som »en bindande länk i underhållningen bland den skandinaviska befolkningen i Port Arthur». Majo­riteten av dess medlemmar har synbarligen alltid utgjorts av riks- och finlands­svenskar. Av de senare har många innehaft olika poster som tjänstemän. Bland dem har nämnts C. O. Erickson, Edith Erickson, Oskar Smeds, Hilding Olin, m.fl. 14

Namnen på andra finlandssvenskar har förekommit i notiser i Finska Ameri­kanaren- Norden, ibland tillsammans med namnet på orten varifrån de kommit. Som exempel: mrs. A. Johnson (Edla Mattfolk) från Närpes; mrs. O. Sundin (Paulina Helin) från Helsingfors; Gunnar Groop och O. Gulin och mrs. Gulin från Övermark; Albert Fors från Purmo; mr. och mrs. Victor Rudman från Krono­by; Werner Finnholm från Esse; Frans Skytte m.fl. från orter ej nämnda.

En insamling för en gåva till Juthbacka semesterhem i Nykarleby år 1954 visar att landsmännen i Port Arthur hade sitt gamla hemland i åtanke. Namnen på dem som bidrog till gåvan följer: mr. och mrs. K. Renlund (som gjorde insamlingen), Ed Sarin, John Wick, B. Wicklund, Ted Kankos, Einar Nord­ström, Axel Forström, mr. och mrs. W. Blomström, Arthur Ström, Gunnar Holmberg, mr. och mrs. H. Marklund, Eskil Fors, Gerda Hämäläinen, mrs. Elvira Fors, mr. och mrs. V. Rudman, mr. och mrs. S. Ström, F. Valin, B. Ström, H. Olin, A. Sandström, R. Clemets, mr. och mrs. A. Willman, mr. och mrs. S. Finholm och Karl Sandvik. 15

I ett meddelande till författaren år 1960 angående kyrkligt intresse och med­lemskap sägs »att en stor del av finlandssvenskarna här i Port Arthur har skrivit in sig i den rikssvenska lutherska kyrkan . . . De går dit för vigslar, barndop och begravningar. Men åtskilliga finlandssvenskar hör till Jehovas Witnesses som har en stark förening här.»16 Ett annat meddelande anger, att några landsmän varit synnerligen aktiva icke allenast i »Norrskenet» utan även i den lutherska församlingen.

Att döma av tillfälliga meddelanden i Norden har firandet av äldre med­lemmars födelsedagar givit anledning till rätt många festliga tillställningar bland våra landsmän i Port Arthur.

Enligt ett meddelande 1959 hade Verner Finnholm från Esse köpt upp ett flertal farmer med skog på nära Port Arthur och levererade från dessa björk- och aspved till pappersbruket i staden. 16a

Rossland och Trail, B.C.

De två mindre grannstäderna Rossland och Trail i British Columbia, belägna vid Columbiafloden strax norr om gränsen till delstaten Washington, hyste en tid ett betydande antal finlandssvenskar. Före och under första världskriget arbetade de huvudsakligen som »minare» i koppargruvorna i Rossland; på 20-talet var de mest sysselsatte i Trail, där smältverken förvandlade malmen till koppar. Ett mindre antal bodde och arbetade i Nelson, omkring 50 mil längre norrut.

I Rossland organiserades i september 1911 sjukhjälpsföreningen »Stjärnan i Vestern» som avdelning nr 3 5 i SFSF. I mars följande år rapporterades att före­ningen då hade över 30 medlemmar, fast det då fanns högst 40 landsmän i sam­hället. 17  Denna förening blev år 1920 loge nr 107 i Runebergorden med 16 med­lemmar. Medlemmarna i Stjärnan i Vestern hade tydligen byggt egen samlings­lokal, ty 1921 rapporterades att logen 107 hade fast egendom till ett värde av $ 1 000. 17  Edward Johnson var logens första finanssekreterare. Ännu 1924 existerade logen med 9 medlemmar, men den upplöstes året därpå.

Vid den tiden arbetade ett 30-tal landsmän i smältverken i Trail, men efter logens upplösning fanns ingen förening bland dem. De brukade dock då och då hålla egna picknicker på somrarna, med besökare också från Rossland och Nelson. Mindre sporttävlingar förekom vid dessa samlingar.

Flertalet av dessa gruv- och smältarbetare i Rossland och Trail var ogifta eller hade familjer i hemlandet. En del av dem — däribland flera essebor — åter­vände till Finland. De flesta andra, både gifta och ogifta, flyttade senare till andra, mera trevliga samhällen i British Columbia. 18

New Westminster, B.C.

Omkring ett 10-tal mil sydost om Vancouver ligger den lilla staden New Westminster. Ett ganska stort antal landsmän fann arbete och bosatte sig här under immigrationsperioden under senare delen av 20-talet och efteråt. De flesta fick arbete vid sågverk och lastningskajer.

Runeberglogen nr 130 i New Westminster firade sin 20-årsfest den 30 novem­ber 1963. Som en del av programmet relaterade Lennart A. Nygren i korthet logens historia, i huvudsak som följer:

»En del av vårt folk i New Westminster brukade tillhöra 124 i Vancouver; men med åren började man känna behovet av en egen loge i New Westminster. Eric Sundman och Lennart A. Nygren tog kontakt med Ordens sekreterare, J. Victor Jacobson, och fick upplysningar om hur att gå tillväga vid stiftandet av en ny loge. Många blev intresserade. Organisationsmötet hölls den 11 decem­ber 1943 i St. Barnabas hall. Eric Sundman var tillfällig ordförande. Vid detta möte initierades 24 nya medlemmar och 5 inkom från logen 124. Följande tjänste­män valdes: ordf., Arvid Wilson; fin-sekr., Frida Nyman; prot-sekr., Esther Sundman; kassör, John Söderberg; ungdomsledare, Margit Julin och Mildred Hansen. Av de ursprungliga 29 medlemmarna är 17 ännu aktiva; 3 har dött.

Följande år organiserades en junioravdelning, vilken var aktiv i många år. Men den upplöstes några år sedan av brist på medlemmar. Då barnen växte upp, kom en del av dem med i logen; andra förlorade intresse.

Höjdpunkterna under åren har varit kretsmötena, i synnerhet då vår loge stått värd. Kretsen består av logerna i Oregon, Washington och British Columbia. Vårt främsta mål är körsång och i detta har vi lyckats övermåttan. Ett annat evenemang är vår årliga sångfest på våren. Vid dessa har vi varit lyckliga nog att få sångare från andra sidan gränsen att deltaga i programmet.» 19  Så långt his­toriken.

Efter historiken sjöng Vancouver-kören tre nummer: Vår Gud är oss en väldig borg, Jag sitter källa vid din rand, och Jag gungar i Högsta grenen, under ledning av Gunnar Abbors. Därefter kom kaffe med dopp och sedan dans.

En teatergrupp hade bildats i New Westminster redan innan logen kom till och var mycket aktiv i flera år. Bland annat uppförde den två kortare pjäser vid ett program, som logen gav å Svenska Klubben i Vancouver endast några månader efter logens tillkomst. Junioravdelningen var också mycket aktiv i början och bidrog till många program, mest med sång och musik. Det nämns också att den var ansvarig för ett större program på en »morsdag», en fest mödrarna till hyllning och ära. 20

Logen hade 97 medlemmar, inklusive 19 juniorer, år 1950; år 1960 var an­talet 50.

Finlandssvenskarna sägs ha varit ryggraden i Immanuel Evangelical Lutheran Church allt sedan början av 1900-talet. Många har tjänstgjort som diakoner, trustees, som medlemmar i byggnadskommittén och i mycket annat. Bland dessa kan nämnas Runar Nylund, Ragnar Nylund, Lennart Nygren, Eskil Gullmes, John Söderberg, Frank Engelquist, Eric Sundman och Isac Hostman. Många av kvinnorna har varit aktiva i en kvinnoförening under årens lopp. Omkring 80 procent av våra landsmän på orten har ingått i församlingen, och de har ända tills för några år sedan utgjort omkring hälften av medlemskapet. Men på senare tid har en hel del folk av andra nationaliteter inkommit i församlingen, så att våra landsmäns proportion blivit mindre. Under senare delen av 30-talet blev kyrko­språket engelska. 21

Alberni och Fort Alberni

Ett ganska stort antal finlandssvenskar har under de två senaste årtiondena bosatt sig i Alberni och Fort Alberni med omnejd på Vancouver Island, B. C. Immigranter från de andra skandinaviska länderna har också slagit sig ned i detta gebit. Det var därför helt naturligt att en sammanslutning skulle komma till stånd — Alberni District Scandinavian Social Club — ett namn säkerligen långt nog att inkludera alla skandinaver. Denna förening bildades 1942. Dess verksamhet är i stort sett av sällskaplig natur — danser och fester — men också utökad med tillfällig välgörenhet.

Att våra landsmän spelat en betydande roll i denna organisation framgår tydligt av rapporterna om val av tjänstemän vid ett par årsmöten. I rapporten om årsbanketten i mars 1957 nämns att Runar Näse från Kronoby hade varit ordförande det föregående året och att Victor Kulla, också från Kronoby, hade varit sekreterare. I den då nyvalda styrelsen fanns åtminstone 5 finlandssvenskar. 22

Från årsbanketten i mars 1959 inrapporterades följande till Norden:

»Alberni District Scandinavian Social Club höll sin 17:de årsbankett den 28 mars på Port Alberni Golf and Country Club. Omkring 100 medlemmar var närvarande. Gästerna hälsades välkomna av klubbens ordförande Anton Borg. Efteråt förtärdes en smaklig måltid. Mr. Harold Turner var kvällens hedersgäst och höll ett kort tal. Steven Ström och Erik Kronlund uppträdde med drag­spelsmusik.

Sekreteraren mrs. Mary Söderlund gav en kort redovisning över klubbens arbete under det gångna året. Ordf. Borg tackade för gott samarbete under det gångna året och önskade den nya styrelsen lycka på det nya året.

Runar Näse (Kronoby) installerade den nya styrelsen som består av följande personer: President, Georg Lund (Maxmo); Vice Pres., Sven Nilson; Secretary. Evelyn Back; Conductor, Robert Kronlund (Nykarleby); Warden, Henry Back (Jeppo); Trustees, Victor Kulla (Kronoby), Axel Johnson och Helmer Östman (Kristinestad).» 23

Våra landsmän i Albetni och Fort Alberni är för det mesta sysselsatta i olika industrier. Mindre antal svenska finländare har varit sysselsatta i skogs- och sågverksdriften på följande orter på Vancouver Island: Campbell River, Courtenay, Cowichan Lake och Ladysmith.

Vancouver, B.C.

Den största bebyggelsen av svenska finländare i Canada har sedan 20-talet varit i Vancouver och New Westminster i British Columbia. Dessa städer har utmärkta djupsjöhamnar och är de logiska utskeppningspunkterna för trävaror, spannmål och mineraler från provinsen och hela västra Canada.

Vancouver var i början av 1880-talet ett sågverkssamhälle med namnet Gastown. Staden brann ned totalt år 1886, och då uppbyggnaden började, ändra­des namnet till Vancouver — till åminnelse av kapten Vancouver som landade där med sitt fartyg Discovery i slutet på 1700-talet. Den nya staden fick också vid samma tid järnvägsförbindelse med östra Canada. Sedan dess har staden vuxit mycket snabbt. Vår landsman Victor Nygård skrev år 1947: »Staden Van­couver, som just trampat ut barnskorna, är en ungdom på sextioett år, den tredje i ordningen i storlek och folkmängd inom Kanadas gränser (efter Montreal och Toronto) . . . Vancouver är den enda staden på den nordamerikanska konti­nenten, som kan skryta med att ha förökat sin befolkning tvåhundra gånger under en mansålder. Befolkningen har ökats under sextio års tid från 20 000 till över 400 ooo.» 24  Den senare siffran torde inkludera New Westminster och andra förorter — Greater Vancouver.

Före 1920 var antalet svenska finländare i Vancouver ganska litet. Men då USA började tillämpa immigrantkvoter riktades invandringen från Finland lik­som från de andra skandinaviska länderna huvudsakligen till Canada. Och man har beräknat att omkring 80 procent av denna invandring gick till British Colum­bia. Den var livligast under senare delen av 20-talet, stannade av nästan helt under de värsta depressionsåren på 30-talet men kom igång snart igen och har fortsatt sedan dess i mindre skala. Enligt den officiella folkräkningen befann sig 1 454 finländare och 10477 andra skandinaver i Vancouver 1941. 25  Sedan dess har det varit en sakta inflyttning till Vancouverområdet också från andra provinser. De svenska Finländarnas antal 1930 i Greater Vancouver och det kringliggande skogsavverkningsområdet har uppskattats till omkring 3 000. Antalet inom själva storstaden år 1960 uppskattades till omkring 1 000.

Runeberglogen nr 124

Så snart antalet finlandssvenskar i Vancouver blev något större, kom frågan om en organisation på tal. Man visste naturligtvis i allmänhet om Runeberg-orden och dess loger i staterna. John Söderman, Otto Sundell, och Gust Wick sonderade landsmännens inställning, och som ett resultat anordnades ett möte till vilket man inbjöd Alex Koll i Seattle, som då var Ordens president. Detta möte hölls den 23 mars 1925. Efter Kolls förklaring över Runebergordens struk­tur och verksamhet stiftades logen nr 124 med 49 medlemmar. Vid det andra mötet fem dagar senare kom ytterligare 8 med. De första ämbetsmännen var: ordf., Otto Sundell; vice, Gust Wick; finanssekr., John Söderman; protokollsekr., Oscar Nordman; kassör, Erland Johnson; marskalkar, Anna Turnquist och Charles Peterson. Olika kommittéer tillsattes också. 26

Då logens arbete kom riktigt i gång hölls möten två gånger i månaden, ofta med danser på slutet. Dessutom arrangerades vart år särskilda festligheter för Svenska dagen, den 6 november; julfest vid denna högtid; och Runebergsfest den 5 februari. Logen har beskrivits som synnerligen aktiv. Alla ville vara med, sägs det, och dra sitt strå till stacken. I april 1926 bildades en kvinnoförening, ett bibliotek påbörjades, och något senare samma år organiserades en blandad kör, som kom att spela en stor roll i logens allmänna verksamhet. Vid logens 20-års fest (1945) skrevs i Svenska Pressen i Vancouver som följer: »Vi erinra oss dess (logens) första blomstringsperiod under senare delen av 20-talet, då en ena­stående livskraft präglade denna organisation. Då t.ex. dess sångkör blev en symbol för det unga och friska vi skandinaver förde med oss hit till en främ­mande kust. Högt och härligt klingade Runebergskörens sång. Vana flickor och käcka gossar från Svenskfinland sjöng ur hjärtats djup på älskat modersmål.» 27

I juni 1930 var medlemsantalet i logen 220, det högsta antal som nånsin nåd­des i logens historia före 1950. Av dessa var 171 sjukhjälpsmedlemmar och 49 sociala. I kassan fanns då över $ 2 000, den högsta summa, som funnits i logens kassa.

Men 30-talets stora depression hade en förödande inverkan på logens verk­samhet. I juni 1935 hade medlemsantalet sjunkit till endast 61, av vilka 48 var vuxna och 13 barn. Som kommer att påpekas nedan gav arbetslösheten och de svåra ekonomiska förhållandena anledning till bildandet av en annan förening, som för en tid var mycket aktiv och vann stor anslutning bland våra landsmän. Logens aktiviteter var därför mycket reducerade och medlemsantalet förblev lågt. Åtskilliga landsmän i New Westminster tillhörde logen, men de beslöt 1943 att bilda en egen loge. Då detta var gjort, kvarstod i logen 124 endast 33 med­lemmar. Detta tillstånd var logens nadir, men ledde bland de ledande till en upp­ryckning, som inledde en renässans i både medlemsantal och verksamhet. En medlemskampanj sattes i gång av Charles Peterson som då var ordförande, och under året 1944 intogs 82 nya medlemmar, och antalet vid detta års slut var 115. Följande personer fungerade som ämbetsmän under första hälften av året: ordf., Uno Rodas; vice, Fred Cederberg; protokollsekr., Vera Roebuck; vice Astrid Norrgard; finanssekr., Victor Nygård; vice, John Scutnabb; kassör, Arvid Johnson; marskalk, Anna Klockars; revisorer, Ed Roebuck, Otto Sundell och Oscar Nordman.

År 1944 antogs också idén om en blodbank för logen, dvs. många hade sitt blod testat, så att det kunde begagnas ifall någon medlem behövde en transfusion. Logen deltog också i »Hjälp Finland» — och »Rädda Barnen» — kampanjerna i Vancouver. En juniorklubb organiserades även, men på grund av de långa avstånden till möten blev dess tillvaro icke lång. Som redan nämnts firade logen 20-års fest i mars 1945, och om denna skrev Victor Nygård fem år senare: »Festen började med en stor dans på lördagskvällen; på söndagseftermiddagen hölls stor bankett med många tal samt sång och musik. Gunnar Abbors var ceremonimäs­tare. Denna årsfest lever ännu i friskt minne hos alla som var närvarande: det var den bästa tilldragelse i vår loges historia.» Logen deltog också i alla »drottnings­tävlingar» som arrangerades i Västra Distriktet med början 1943. I sept. 1946 beslöts och övergå från svenska till engelska språket. Logens kandidat för Runeberg Queen 1950 Doris Peterson kom på 4:de plats vid konventet i Seattle. »Boxing  Day»  (engelsk julannandag) program har förekommit sedan  1946.

Sångkören har redan nämnts. Den sjöng första gången tillsammans med andra Runebergskörer vid den stora sångarfesten i Grays Harbor 1929. Efter ett uppehåll under depressions- och krigsåren kom kören till liv igen 1950 och har sedan varit en av logens mest betydelsefulla verksamhetsgrenar. Vissa år har den klart varit kärnan i dess aktiviteter. I den tävlan om äran som mest framstående loge i hela Orden, vilken Ledstjärnan anordnade 1951, kom logen 124 på tredje plats, efter Dollar Bay, Mich., och Eureka, Calif., — helt på grund av sångkörens många framträdanden. Bland dessa nämndes en konsert i Svenska hallen, en midsommarkonsert och en konsert i Aldersgrove. Dessutom repre­senterade kören Finland vid Canadian Folk Societys årliga fest då prinsessan Elisabeth och hertigen av Edinburgh besökte Vancouver samt gav en Sibelius-konsert, som arrangerats av Vancouver Junior Chamber of Commerce.

Två år senare höll Runebergkörerna sin sångfest i Vancouver. Om denna läser vi i Svenska Posten den 6 maj 1953 följande: »Runebergordens sångfest i Vancouver har kommit och gått . . . Programmet var storslaget. Den impo­nerande samlade kören från Vancouver, Seattle och Portland presterade högst njutbar sång; vacker och stämningsfull, stark och mäktig flödade dess toner, och applåderna visade en hänförd publik.»

»I första och sista gruppen stod kören under ledning av prof. John Sundsten, Seattle, i andra under Gunnar A. Abbors, Vancouver, och i tredje under Georg Halvars från Seattle ledning. Det fina programmet upptog dessutom solofram­trädanden av Marjatta Porkka, sopran, George Halvar med violinsolon, Gunnar A. Abbors med tenorsolon och Ragnar Helin på violin. Var och en förtjänar en eloge för konstnärligt framförda nummer, liksom de duktiga pianisterna, och främst då prof. Sundsten samt de unga damerna Gunvor Linquist och Sheila Kirkwood. Programledare var avd. 124:s president Victor Nygård.» Här kan tilläggas att under de senare åren har en vårkonsert och en Sibeliuskonsert varit höjdpunkter i sångkörens program.

Ordens västra distrikt höll sitt konvent i Vancouver den 9—13 juli 1958. Doris Peterson var då logens president och Sigurd Haga var ordförande i kon­ventkommittén. Logen 124 tog initiativet till ett storartat företag då den reser­verade två SAS jetplan för en turistresa av Runebergare till Skandinavien — och i synnerhet Finland — i juli 1964. Sådana exkursioner har sedan dess upp­repats varje sommar.

Namnen på dem som tog initiativet till logen och satt i dess första styrelse har redan angivits. De var så att saga ryggraden i logen under de två första år­tiondena. Småningom kom andra att intaga ledande poster i logen och dess arbete. Utrymmet här tillåter att återge namnen endast på dem som tjänstgjort som ordförande. De är i kronologisk ordning: Otto Sundell, Gunnar Höglund, Charles Peterson, Arthur Linquist, John Söderman, Otto Edwardson, Helge Ekengren, Gunnar Abbors, Uno Rödas, Sigurd Haga, Gust Anderson, Stanley Sundell, Victor Nygård och Caj Renquist — till 1950.

Den 14 mars 1935 ingick i Norden en artikel saxad ur Svenska Pressen i Vancouver om den Svensk-Finska Arbetarklubben i staden. Däri berättas att denna förening organiserades i augusti 1932 av V. Gåsström, vilken avreste till Finland 1933 och senare for till Ryssland. I början av 1935 var antalet medlemmar omkring 230 och bestod i huvudsak av skogsarbetare och deras hustrur samt i Vancouver anställda hembiträden. Omkring 140 medlemmar var då i staden och deltog aktivt i klubbarbetet. Styrelsen var: ordf., R. Näse; vice ordf., R. Lund; sekr., E. Dahlskog; vicesekr., V. Löfquist; kassör, John Friberg; övriga leda­möter: Josef Erikson, Elis Thorpe, Elis Sandberg och Verner Storlund. Dess­utom fanns kommittéer för olika ändamål.

Vidare berättas: »Utom ordinarie möten hållas sammankomster, då man roar sig med program, vistspel, föredrag, diskussioner, etc. Studiecirclar är verk­samma . . . Helt nyligen har en kurs i bokföring genomgåtts av ett 30-tal med­lemmar . . . Inom klubben arbetar en särskild kvinnogrupp eller syförening med ett 20-tal medlemmar. En amatörgrupp har varit i flitig verksamhet och vid skilda tillfällen uppfört vällyckade pjäser på av klubben anordnade offentliga festligheter . .. Likaså har klubben en egen sångkör, som organiserades på våren förra året . . . (sångkören omorganiserades både 1935 och 1936; varje gång med ny ledare). Klubbens bibliotek uppgår till omkring 130 band och inväntas ytterligare ett 15-tal band från Sverige.» Av klubben anordnade teateraftnar, konserter och fester säges ha haft stor publiktillströmning och varit på allt sätt lyckade.

Föreningen säges vara fristående men i viss mån ansluten till Canadian Labor Defense League. Dess ändamål är »att sträva för höjandet av arbetarklassens levnadsstandard samt att verka för medlemmarnas kulturella odling». En av klubbens viktigaste uppgifter utåt angavs vara »att arbeta för spridning av radi­kala tidningar.» Föreningen disponerade också över en klubblokal som var öppen hela dagarna.

Klubbens sekreterare E. Dahlskog (från Kronoby) angav som andra positiva resultat av arbetarklubbens verksamhet en bättre kamratanda bland finlands­svenskarna från olika socknar samt det faktum att de icke gick ut som strejkbrytare under skogsarbetar- strejken föregående år. Samme Dahlskog hade då sänts av strejkledningen att organisera arbetarna i skogskamparna på Vancouver Island. Där kom han i kontakt med landsmän på flera orter.

Radikala eller kommunistiska tendenser förekom även, särskilt bland de arbetslösa skogsarbetarna, i början av 30-talet. Ovannämnda Ernest Dahlskog och f.d. folkskolläraren Paul Westerback har utpekats som förespråkare och pådrivare i dessa tendenser och strävanden.

Finlandssvenska Klubben

Denna startades i mars månad 1958 på initiativ av nykomna immigranter, vilka önskade uppehålla svenska språket inom föreningslivet och hålla ihop med sina landsmän. Möten har hållits en gång i månaden i olika medlemmars hem och medlemsantalet har varierat mellan 20 och 60 personer. Klubben har vanligen haft 4 större tillställningar vart år, såsom jul- och vårfest med program, en höstdans samt en mycket uppskattad maskerad. Klubben har också en sångkör med 15 à 20 röster; mr. Verner Mara är ledare. Picknicker och camping utflykter har också hållits. Sammanhållningen i klubben säges vara god. Medlemmar uppvaktas med blommor vid sjukdom eller bemärkelsedagar.

Följande personer har varit ordförande: Evert Håkans, Lars Fagerström, Erik Nymark, Volmar Furu, Olof Cederberg; som sekreterare: Rode Palmgren, Linda Utter, Leila Nygård, Ernest Österblad, Stig Nymark och Saga Backlund. 27a

Som redan nämnts var de flesta av våra landsmän i Vancouver och dess omnejd sysselsatta i de olika faserna av trävaruindustrin. Detta förhållande fortgick tills inpå 40-talet. Ännu år 1940 beskärmade sig en reporter över att så många män och fäder, som arbetade i skogslägren långt från Vancouver kunde besöka sina familjer i staden endast några gånger under året. Andra arbetade den tiden på sågverken i New Westminster och Fraser Mills, omkring 12 mil från Vancouver.                                                      

Senare har ett tilltagande antal funnit sysselsättning i fanerfabriken och i byggarbeten av olika slag. Otto Sundell och flera andra var entreprenörer i golvläggningsbranschen. Några andra blev affärsmän i mindre skala på andra om­råden. Ett kooperativt sågverk startades också, i vilket en del landsmän också var med. Men det gick med förlust och såldes efter några år.

Ett halvt kooperativt bolag i större skala grundades 1956 för tillverkning av faner. Det började med 300 aktieägare, av vilka envar då satsade $ 5 000; mera har inbetalats senare. Det har rapporterats att omkring hälften aktieägare är skandinaver, bland dem också ett antal finlandssvenskar.

Det uppges att vid den Svensk Lutherska församlingens i Vancouver början var mer än hälften av medlemmarna finlandssvenskar. Med anledning av det ökade antalet rikssvenskar i församlingen har den finlandssvenska proportionen senare blivit mindre. Åtskilliga av våra landsmän har tillhört den Skandinaviska Baptistmissionen. Pastor Emil Nylund förestod denna en kort tid.

Vissa landsmän kan sägas ha varit pionjärer i Vancouvers och British Colum-bias utveckling och historia; andra har varit ledare bland våra landsmän i deras föreningar och kulturella strävanden. Endast några skall här särskilt nämnas.

Gunnar W. Törnroos var född i Finland, kom till Canada 1902, och fick anställning i ingenjörsavdelningen av Canadian Pacific Railway (möjligen i Port Arthur, Ont.) År 1910 flyttade han till Vancouver, B. C, och bildade där i kompanjonskap med S. J. Crocker och F. A. Dietrich bolaget B. C. Equipment Co. i vilket han sedan fungerade som direktör. Han blev finländsk vicekonsul i Vancouver, B. C, 1924 och konsul 1931. Då han avled 1940 efterlämnade han sin maka, sönerna Alfred, Talbot och Lloyd, brodern Eric i Port Arthur, samt en broder och två systrar i Finland.

Om en annan landsman, sjökaptenen Knut Alfred Grönlund, läser vi i Finska Amerikanaren den 3 juli 1930 följande: »Han var född i Kristinestad den 24 mars 1871, och kom redan som barn till östra Kanada. År 1888 kom han till Vancouver och blev strax därefter anställd i segelflottan . . . Genom sin duglighet och arbet­samhet avancerade han hastigt och fick snart befälsposter. Vid sitt frånfälle var han kapten på ångfartyget Eastholm . . .» Han tillhörde Canadian Merchant Service Guild, Vancouver Pioneers' Association, och IOOF. Han avled den 9 juni 1930.

Helge A. O. Ekengren var född i Fredrikshamn den 24 oktober 1896; genom­gick där samskolan. Efter ankomsten till Vancouver, B. C, 1924, var han en tid redaktör för tidningen Svenska Pressen. Han blev sekreterare på finländska kon­sulatet 1927, vicekonsul 1936 och konsul 1956. År 1935 startade han Universal Travel Service, vilken firma han sedan innehade. Ekengren var mycket intresserad i föreningssträvandena bland finländarna i Vancouver och deltog i synnerhet i Runeberglogens verksamhet. Han var gift med Karin Alice Lindblom från Jakob stad. Han avled den 17 augusti 1961 och efterlämnade då sin maka, sonen Eric och döttrarna Erna och Christine.

Gunnar Abbors från Pedersöre, ägare till en mindre affär i staden men också intresserad och kunnig i sång och musik, har i många år varit dirigent för Rune­berglogens mycket aktiva sångkör.

Emil Peterson från Kristinestad och Victor Nygård från Vörå var särskilt framstående landsmän i Vancouver. Mera om dem i Biografika. Så också om Victor Jacobson (Hellund) från Pedersöre som bodde i Victoria.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.380-394.

FINLANDSSVENSKAR I KANADA

1  Nord. 4. i o. 1945.

2  Led. nr 5 1924.

3  Ibid. nr 7 1929.

4  Författarens anteckningar.

5  FA 12.7.1934.

6  Albin Wickman, Jag återsåg mitt barndomsland (1950), s. 97; Vasabladet, 27.8.1950.

7  Wickman, s. 100.

8  Vasabladet, 27.8.1950.

9  Nord. 9.1.1941.

10  Historiken i författarens samling.

11  LS nr 7 1958.

12  Ibid. nr 5 1962.                                                                                          =,

13  Uppgifter av Edith Erickson i Port Arthur.

14  Nord. 15.2.1945.

15  Ibid. 4.11.1954.

16  Uppgifter av Frans Skytte i Port Arthur.

16a Ibid.

17  Led. nr 1 1921.

18  Uppgifter av Ture Mård i Esse, som arbetade en tid på ett smältverk i Trail.

19  LS nr 12 1963.

20   Ibid. nr 5  1944.

21  Uppgifter av Lennart Nygren.

22  Nord. 11.4.1957.

23  Ibid. 30.4.1959.

24  Vasabladet, 19.12.1947. 26 Ibid.

26  A Brief Biography of Lodge 124, skriven av Victor Nygård. Där icke annan källa är angiven, är uppgifterna om logen hämtade ur denna historik.

27  Nord. 12.4.1945.