Minnesota 1 (2)

Anders Myhrman

Minnesota blev den 32:dra delstaten i den amerikanska unionen år 1858. Södra delen av staten var prärieartad och därför lämplig för jord- brukspionjärer. Den norra delen av staten var betäckt av enorma tallskogar och fick därför en annan ekonomisk utveckling.

Endast någon enstaka finlandssvensk torde ha kommit till Minnesota på 1870-talet. Men åtskilliga vilkas namn är kända anlände i början på 80-talet. Litet senare började en växande ström av dessa immigranter, starkast kring sekelskiftet, till norra delen av »gopherstaten». Det var arbetstillfällena i de stora tallskogarna och på de många sågverken som i det tidigare skedet drog dem dit. Något senare, huvudsakligen efter mitten av 90-talet, var det den växande gruv­driften på de stora järnmalmsområdena Mesabi, Vermillion, och Cayuna, som lockade dit icke allenast nykomlingar utan även sådana som tidigare arbetat i skogar och gruvor i Michigan. Under mer än ett halvt sekel kom från de öppna gruvorna, där ångskyfflar lastade den lösa malmen direkt på järnvägsvagnar, landets rikaste järnmalm.

Största delen slog sig ned i St. Louis County, vilket omfattar hamnstäderna Duluth och Two Harbors samt gruvstäderna Chisholm, Eveleth, och Hibbing, m.fl. Ganska många slog sig också på jordbruk på andra orter, såsom i Cook, Wright, Hopkins, Gilbert och Palisade.

Duluth, Minn. 1

Där staden Duluth är belägen fanns sedan omkring år 1700 en depå för päls­handeln med indianerna. Men först på 1850-talet uppstod en större bebyggelse och orten fick järnvägsförbindelse 1870. Snart därefter började man exploatera de väldiga tallskogarna däromkring, och vid sekelskiftet var Duluth centrum för en stor sågverksindustri. År 1890 upptäcktes de stora järnmalmslagren på Mesabi Range och inom ett tiotal år var Duluth med sina långa och höga lastningskajer den största exportorten av järnmalm på Lake Superior. Upplag och export av spannmål blev också betydande. År 1900 hade Duluth en befolk­ning på omkring 55 000. År 1920 nåddes 100 000-talet.

Det är känt att några finlandssvenskar hade bosatt sig i Duluth omkring 1880. Två år senare anlände mrs. Hanna Kynell från Nedervetil med tåg från White Cloud, Mich., där ett stort antal landsmän redan då arbetade i skogs­kamparna. Mrs. Kynell berättade många år senare, att då hon steg av tåget och såg omkring sig så började hon gråta. Hon hade trott att Duluth skulle vara en stor stad men fann att orten var knappast mer än en större primitiv by, som sträckte sig en mil eller två längs stranden. Folk bodde i träkåkar mellan stubbar, stenblock och buskar, som betäckte området. Huvudgatan, Superior Street, var bara en krokig väg där det icke var lätt att ta sig fram sommar eller vinter. 2 Plank­trottoarer som senare blev så karakteristiska för staden fanns då bara på några ställen.

De tidiga finlandssvenskarna bosatte sig på två ställen. Några familjer slog sig ned på Grass Island, där en spannmålselevator senare byggdes, men de flesta bosatte sig nära sågverken på sandbankarna, där Garfield Avenue drogs igenom. En senare immigrant beskrev deras hus som kyffen eller kåkar byggda av billiga, för kommersen undermåliga bräder. Vatten för de tidiga immigranternas hem liksom för flertalet i »staden», måste bäras från sjöstranden. Senare kunde man köpa vatten för 5 cents per ämbar från entreprenörer, som körde omkring med vattentunnor. En av dessa var August Signer från Närpes, som tidigare haft en krog på Lake Street. Finnarna säges ha kallat honom »Vesi Aakust». 3 Vatten­handeln tycks dock icke ha varit så lönande, ty det anges att han efter en tid återgick till sin förra affär med starkare varor.

Endast om några av de tidiga immigranterna i Duluth har vi någon särskild kunskap. Alfred Johnson, född i Gamlakarleby, kom dit som 11-åring i början på 80-talet, synbarligen i sällskap med sina föräldrar. Andrew Koren från samma ort kom dit samtidigt; så också Andrew Åkerman från Närpes. Koren var finsnickare och flyttade senare till Superior på andra sidan viken. Omkring 1890 började Johnson en sko- och klädeshandel tillsammans med Andrew Kiljander, också han från Gamlakarleby. Men efter 10 år köpte han ut Kiljander och började då egen butik på Michigan Street. 4

Men de flesta hade andra näringsfång. Några som hade varit med om fiske på sin hemort upptog denna näring efter sin ankomst till Duluth. Men flertalet fann sin utkomst i skogs- och sågverksindustrin, både vinter och sommar. Ett mindre antal var senare engagerade i utskeppningen av järnmalm och spannmål. Men trogna det rykte som österbottningarna alltid och allestädes haft om sig som timmermän, blev många av dem snickare och husbyggare i en stad huvud­sakligen byggd av trä.

Med tiden flyttade våra landsmän småningom längre västerut, först till West End och senare till West Duluth, där det största antalet bodde redan vid sekel­skiftet. Antalet familjer uppskattades då till mellan 60 och 70. Dessutom fanns där ett ganska stort antal ogifta personer, isynnerhet unga män. Och ett ganska stort antal nya immigranter, mest unga och ogifta personer, anlände vart år.

År 1903 skrev en rapportör i Finska Amerikanaren att de flesta familjer bland våra landsmän i Duluth tycktes reda sig bra och hade egna hem. Han skrev vidare: »Tillsammans finns här mellan 300 och 700 svensk-finnar, allt beroende på årstiden. Om sommaren är antalet störst, ty då har alla lumberjacks kommit ned från skogarna och sökt sig arbete på sågverken och i brädgårdarna. Betal­ningen är ganska bra: mellan $ 1,75 och $ 2,25 om dagen. Då vintern kommer far de tillbaka till skogarna.» 5 Arbetet vid malmkajerna och sädeselevatorerna var också säsongartat och bidrog således till den säsongbetonade befolknings­rörelsen.

Ganska vanliga var vad man kan kalla »familje-boardinghus»; dvs. en familj med ett extra rum eller två tog ett par eller några unga män som »boardare» under sommaren — och vintern med, om de då fick arbete i staden. Några större kosthåll fanns också bland våra landsmän, där ett dussin eller flera män hade sitt tillfälliga hem med både kost och logi.

En landsman som kom till Duluth strax efter sekelskiftet, skrev senare om vissa aspekt av de unga immigranternas liv som följer:

Många ungdomar, 17 år eller mer kom från Finland till Duluth den tiden. Pojkarna fick arbete mest vid sågverken, malmdockorna eller järnvägen Flickorna blev hembiträden eller fick arbete på ett tvätteri eller på en tändsticksfabrik.

För att det icke skulle bli för tråkigt i det nya landet samlade sig grupper av de nykomna hos någon känd familj på lördagskvällarna eller söndagarna och hade trevligt med lekar och skämt, just som hemma i Finland. Då det blev sommar och grönt därute och vädret var vackert, for de ut till någon park, sprang »sista paret ut» och hade lekdanser.

Det fanns många krogar i West Duluth den tiden. Två av dessa (en med namnet »Wasa») ägdes av svensk-finnar. Dit samlades landsmännen även om de icke drack; de satt och spelade kort till tids­fördriv. Men många var det ändå som slösade bort sina pengar på rusdrycker . . . Nykterhetspredikan­ter kom runt och höll sina föredrag, och folket liksom vaknade upp och började inse det dåraktiga i att förstöra sina pengar på krogarna, ty det fanns också familjefäder som offrade på Backus altare och familjen fick lida. En nykterhetsförening bildades, krogbesöken blev mindre, och de två svensk-finska krogarna »gick ur business». 6

Johnson och Kiljander har redan nämnts som affärsmän. År 1904 antecknade John Udell flera andra. M. L. Olander från Vasa, i Finland utbildad farmaceut, hade efter flera års praktik i Amerika startat eget apotek i West Duluth år 1900. John Mattson från Larsmo hade börjat en kött- och matvaruhandel. K. Jackson från Gamlakarleby och A. Eklund från Jeppo var krögare i West Duluth, och i Duluth idkades krogrörelse av Engelbert Anderson från Gamlakarleby, Jack Erickson från Lappfjärd, och Gustav Signer från Närpes. 7  West Duluth Mercantile Company startades några år senare av en grupp landsmän, och det fort­satte flera årtionden som en framgångsrik grocery-affär. Gunnar Frost hade en liten diversehandel i West Duluth någon tid. Flera f.d. snickare blev byggnads­entreprenörer och uppförde många boningshus i West Duluth.

År 1928 rapporterade Carl J. Silfversten att West Duluth Mercantile Co. gick med framgång under William Holms mångåriga ledning. John A. Forsman förestod West Duluth Realty Company. Några landsmän hade startat Roller Harrow Manufacturing Company. Det största företaget bland finlandssvenskarna var dock Jacobson Brothers Construction Company, som ägdes och leddes av bröderna Jakob och John Jacobson från Maxmo. Denna firma uppförde High School-byggnader i Hibbing och Ely, samt Hotel Duluth och flera andra större byggnader i Duluth. Silfversten beräknade att minst 2 000 finlandssvenskar i två generationer då var bosatta i Duluth och de mindre orterna i dess omnejd. 8

Bethel Lutheran Church  9

Enligt uppgift av John Skomars dryftades tanken på en egen svensk-finsk luthersk församling redan år 1896 men utan något resultat. Följande år i november hölls ett större möte av intresserade, där det beslöts att organisera en sådan för­samling. Herman Johnson var ordförande vid mötet och Andrew Anderson (troligen från Larsmo) var sekreterare. Namnet på församlingen blev Svensk-Finska Evangelisk Lutherska församlingen. År 1898 hyrdes en liten kyrka i West Duluth för mera regelbundna möten. Samma år tillsattes en kommitté att få församlingen lagligen konstituerad. Den bestod av Matt Simonson, John Erickson, Matt Sven, Erick Johanson, och Alfred Ladin.

Församlingens första pastor, och troligen en av dess charter medlemmar, var den ovannämnda Erick Johanson (Ryss) från Jeppo. Han hade varit byskollärare och troligen även lekmannapredikant i sin hemsocken. Efter det han kom till Amerika studerade han teologi för en självutnämnd finsk biskop och blev präst­vigd av denne. Han var församlingens herde till 1901. Under de följande åren ända till 1908 betjänades församlingen av teologiestuderande på deras semestrar och annars av pastorer i svenska församlingar med gudstjänst ett par gånger i månaden. Gustav Oberg från Åvist i Purmo var sedan församlingens pastor under åren 1908 —1912 och 1915 —1919. Han följdes 1920 av Carl J. Silfversten från Närpes, som förestod församlingen i 26 år. Sedan 1946 har pastorer av rikssvensk härkomst betjänat församlingen.

Efter att församlingen konstituerats köpte den en mindre kyrka av en norsk församling. Denna kyrka flyttades sedan och renoverades två gånger. År 1908 byggdes pastorsbostad invid kyrkan, mest genom fritt arbete av medlemmarna själva. I mars 1916 brann den gamla kyrkan ned. Församlingen förkastade ett förslag att förena sig med en luthersk församling och beslöt att bygga en större, modern kyrka på en bättre belägen tomt. Byggnadskommittén bestod av pastor Gustav Oberg, John A. Forsman, John Peterson, Emil Nordlund, och Sigfrid Blomquist. Kyrkan byggdes under överinseende av Emil Norlund. Till sitt yttre är kyrkan pseudo-gotisk, byggd av tegel och med undervåning; inredningen är annars helt gotisk. Kyrkan invigdes den 19 maj 1917. Ny pastorsbostad byggdes också omkring 15 år senare.

År 1900 hade församlingen 61 kommunikanter — barnens antal är icke angivet. En stark ökning förekom särskilt under åren 1905, 1917, och 1921. År 1930 var medlemsantalet 555, och av dessa var 329 kommunikanter. Dessa siffror var då de högsta i någon finlandssvensk luthersk församling i Amerika. Inalles 523 barn hade konfirmerats under åren 1908 —1948. År 1948 räknade församlingen 518 medlemmar: 320 kommunikanter och 198 barn.

År 1928 uppgick antalet kommunikanter i församlingen till 348. Av dessa var 165 (47,4%) födda i Amerika. Av de övriga 183 var 33 födda i Kronoby, 2 5 i Pedersöre, 24 i Närpes, 15 i Karleby, 11 i Korsnäs, 9 i Sverige, 8 i Jakob stad, 8 i Nykarleby (stad och landsförsaml.), 8 i Larsmo, 7 i Övermark, 5 i Nedervetil, och 4 i Purmo. Dessutom var 14 kommuner representerade med 1, 2 eller 3 personer — inalles 26.

Bethelförsamlingen firade sin 30-årshögtid 1928 och sitt 50-års jubileum 1948. I samband med den förra utgavs History of the Bethel Lutheran Church, en broschyr på ett 40-tal sidor (utom annonserna), skriven av dåvarande pastorn, Carl J. Silfversten. För 50-årshögtiden publicerades Golden Harvests, en historik över församlingen i bild och text, redigerad av mrs. Waldemar V. Johnson. Denna skrift avspeglar en aktiv församling med särskilda föreningar och verk­samhetsgrenar för män, kvinnor, ungdom och barn, inklusive brödraförening, flera kvinnoföreningar, sångkör, »Teen-agers», scouter och söndagsskola.

Ebeneser Baptist Church  10

Baptistisk verksamhet bland våra landsmän i Duluth kan sägas ha börjat år 1893. Detta år började en liten grupp nyanlända unga baptister från Finland hålla möten och insamla medel för F. B. Berglund som evangelist bland finnarna i Finland. Ledare var John Mattson, en begåvad och energisk ung man från Larsmo. Andra i gruppen från Larsmo var Johns bror Gust Mattson, en syster (senare Mrs. Charles Hill), John Hendrickson, John Jackson, mrs. Charles Johnson, och John Ström. Från baptistförsamlingen i Mona (Munsala) kom Isak Nyman, Otto Jackobson, Erik Nyman, och Sofia Hägglund. Baptistför­samlingen i Överpurmo representerades av skräddaren Gustav Nyman (fr. Sandnabba) och smeden Jacob Nylund.

Denna grupp fortsatte med husmöten under åren, med hjälp av de svenska baptistpastorerna i West Duluth och West End, och detta ledde till bildandet av en »missionsförening» år 1901. En kvinno- eller syförening kom också till stånd snart därefter. Nästa steg togs den 4 november 1904, då den Svensk-finska baptist- församlingen bildades med 24 medlemmar. Dess första tjänstemän blev: ordf. John Ström; vice, John Mattson; sekr., August Wick (Wiik); finanssekr., John Fagerström; kassör, Victor Sjöblom; söndagsskoleföreståndare, Gustav Nyman; trustees, August Wick, Fred Esselström, och John Mattson. Söndags­skola påbörjades strax därefter. Ett gott strängband kom också snart i gång och besörjde i många år det musikaliska inslaget i församlingens möten. (Bild)

Under de första 10 åren hyrde församlingen »Vasa Hall» i West Duluth för sin verksamhet. En söndagsskola hölls även en tid på Garfield Ave. Följande pastorer betjänade församlingen under denna period: John J. Fors, Matts Essel­ström, Alfred Öhman, och Albert Esselström.

»En ny period började år 1914», skrevs i en kort historik, »då Herman Myhrman kallades till pastor». Under hans ledning byggdes en ändamålsenlig och centralt belägen kyrka. Den invigdes i samband med Finska Baptist Missions­föreningens årsmöte i juni 1916. Namnet på församlingen ändrades då till Ebenezer Baptist Church. Vid denna tid utvecklades också söndagsskolan och ton­åringsverksamheten betydligt. Andra som från 1918 betjänade församlingen var Anders Myhrman 1918 —19, J. E. Kasén 1921 — 23, A. J. Stormans 1924—35, Bruce Fleming 1938—42, och Emil Nylund 1943—49. Sedan dess har pastorer av rikssvensk härstamning betjänat församlingen. Bland de ledande medlem­marna under en längre tid bör två nämnas: Gustav Nyman som förestod söndags­skolan i 17 år, och John Fagerström, som var diakon i många år och ledde mötena under vissa tider då församlingen var utan pastor.

År 1916 hade denna församling 79 medlemmar och 80 barn inskrivna i sön­dagsskolan. 1920 var motsvarande siffror 83 och 150. År 1930 räknades 114 medlemmar och 1939 var antalet 102 med 124 i söndagsskolan. Då församlingen firade sin 40-årshögtid år 1944, visade statistiken att inalles 290 personer hade tillhört församlingen. Av dessa hade 100 flyttat till andra församlingar, 60 hade uteslutits, och 18 hade dött. Medlemsantalet var då 112. Totala inkomster från alla källor under de 40 åren hade varit omkring $ 90 000.

Det bör också nämnas, att medlemmar från denna församling genom ut­flyttning blev huvudbeståndsdelar i två andra nya församlingar, nämligen baptist­församlingen i Wentworth, Wis., och pingstförsamlingen i Larsmont, Minn.

Föreningshistorik

Följande historik över föreningsrörelsen bland våra landsmän i Duluth skrevs 1949. 11 Ett tillägg gjordes för halvsekelfesten 1954. Vissa tillägg såväl som förkortningar har gjorts av författaren.

I

Den tidigaste sammanslutningen, som senare uppgick i logen nr 21 av Runebergorden, var nykter­hetsföreningen »Ljusstrålen». John Udell, som då var vicepresident i Svensk-Finska Nykterhetsför­bundet av Amerika, hjälpte en grupp som var intresserad av nykterhetsrörelsen att organisera denna förening i West Duluth den 4 september 1904. Bl.a. följande tjänsteman valdes: ordförande Evald Johnson, videordförande Victor Forsman och protokollsekreterare Ida Backman. Föreningen började med 27 medlemmar. Av dessa var fyra fortfarande aktiva i logen 1949, nämligen Esther Sundblad (fru Charles Nyquist), John Asplund, John Peterson och Evald Johnson.

Den tiden kom många unga immigranter till West Duluth, och de fann Ljusstrålens sammankoms­ter och litterära möten tilldragande; där kände de sig hemma. Nya medlemmar intogs vid nästan varje möte. Nykterhetslöftet bröts av många; men en kommitté besökte sådana och lyckades ofta att få dem åter till föreningen. Dess arbete var i alla fall så effektivt att de två svensk-finska krogarna i West Duluth snart stängdes.

En sångkör med namnet Eko startades ett par år efter föreningens tillkomst men var aktiv endast en kort tid. En tomt, som kostade $ 1 000, inköptes för en planerad samlingslokal men någon lokal blev aldrig byggd. En gång var medlemsantalet så högt som 90, men under åren 1907 —1911 var det mest omkring 80. År 1916 var antalet 55 och av dessa var 20 födda i Amerika.

Medlemmar i Ljusstrålen tillkallades flera gånger av intresserade grupper i andra städer för att vara dem behjälpliga vid organiserandet av nya nykterhetsföreningar. Sålunda kom en förening till stånd i grannstaden Superior, Wisconsin, redan 1905, i Two Harbors 1912 och i Crosby 1913.

Som vi vet, så ökar ett stort konvent intresset och ger lyftning åt föreningen som är värd. Med detta i åtanke inbjöds Nykterhetsförbundet att hålla sitt nationalkonvent i West Duluth 1910. Minnen från detta lever än; det var av stort värde både moraliskt och ekonomiskt.

II

År 1906 stiftades sjukhjälpsföreningen »Fram», som blev avdelningen nr 20 i SFSF. Efter några verksamma år upplöstes den dock av okänd anledning. Föreningen nyorganiserades med namnet »Norden» den 13 december 1912. De som tog initiativet denna gång var William Holm. J. A. Broman, Gabriel Nyholm, Jonas Johnson, Albert Nilson, Andrew Carlson, Charles Nyquist och Fred Herman­son samt C. John Anderson, i vars hem det första mötet hölls.

Medlemmarna i denna förening var mycket aktiva icke allenast i värvandet av nya medlemmar men också i främjandet av underhållande och kulturella program. Medlemsantalet växte stadigt och uppgick år 1920 till 166. Sycirklar påbörjades och dessa var mycket populära bland kvinnorna. Då och då hölls auktion på de förfärdigade artiklarna. Sålunda ökades föreningens kassa under åren och hjälpte den att utföra sitt goda arbete.

Då den federala förbudslagen tillkom 1918, började en agitation för en sammanslagning av de två nationella förbunden. Ett konvent sammankallades i Waukegan, Illinois, i augusti 1920 för detta ända­mål. Både Ljusstrålen och Norden var emot ett sådant steg, men ombuden vid konventet röstade för en förening av förbunden. Namnet på den nya organisationen blev Runebergorden, ett namn som hade föreslagits av C. G. Frost från Duluth.

III

Efter konventet i Waukegan i augusti 1920, då Runebergorden organiserades, förenades Ljusstrålen och Norden och ingick som loge nr 21 i den nya orden. En festlighet anordnades vid detta tillfälle.

Protokollet från mötet den 15 december 1920 visar att till ordförande för logens första år valdes William Holm och till viceordförande John Nyman. Protokollsekreterare blev Victor Backman. Medlemsantalet var då 175.

Den 5 februari 1921 firades Johan Ludvig Runebergs födelsedag första gången. Runebergfesten blev en tradition och dagen har firats varje år sedan dess. Utomstående talare och föreläsare har anlitats för dessa fester och logens kulturella betydelse har därigenom fått större eftertryck.

Den första kampanjen för nya medlemmar på våren 1921 var en tävlan mellan manliga och kvinnliga medlemmar. Hela 30 nya medlemmar intogs men det anges ej vem som vann.

Samma år organiserades logen nr 30 i West End. En del medlemmar övergick till denna, då det var bekvämare för dem att bevista mötena där. Tävlan mellan logerna gjorde dem aktiva och de till­växte i medlemsantal. Vid slutet av 1921 hade den äldre logen 148 medlemmar och den yngre 125. År 1929 var motsvarande siffror 194 och 257; 1935, 185 och 176; 1940, 190 och 150; 1950, 129 och 100.

Syföreningar var aktiva i båda logerna och hjälpte dem en hel del både med program och ekonomiskt stöd.

Så tidigt som 1928 började man begagna engelska språket vid mötena för att lättare vinna den i Amerika födda yngre generationen. Detta gjorde det lättare för dem att deltaga i logens arbete och det ansågs vara till deras egen såväl som hela logens nytta.

Tävlingar i »cribbage»-spel mellan de två logerna hölls under många år. De startades under depres­sionåren och fortsattes till efter andra världskriget. Tävlingarna tillförde logerna många nya medlem­mar på samma gång som dessa aftnar ledde till broderlig sämja och kamratskap. För att stimulera intresset belönades den vinnande logen med en trofé.

I augusti 1939 var logerna 21 och 30 värdar för Runebergordens nationalkonvent. Detta var en av de mest minnesrika tilldragelserna i dessa logers historia. Det var ett företag med stort ansvar, men medlemmarna var villiga att offra tid och krafter för att föra det i hamn. Framlidne A. J. Sundquist var ordförande i anordningskommittén. Picknicken på söndagen efter konventet blev en ovanligt stor samling av finlandssvenskar.

IV

Då U.S.A. kom med i det andra världskriget gick många av våra unga män ut i krigstjänst. Föl­jande namn står på vår »Honor Roll»: Iver Anderson, Roy Anderson, Elwood Aronson, Gale Broman, Kenneth Aronson, Raymond Gustafson, Georg Granholm, Walter Granholm, Robert Mattson, Helge Jackson, Randolph Nyquist, Lyle Simonson, Marvin Simonson och dr Arnold O. Swenson. Logen gav envar en reservoarpenna, då han for bort, och en välkomstbankett anordnades för pojkarna, då de återvände från kriget.

Följande personer har tjänstgjort som ordförande en eller flera terminer: Gabriel Nyholm, William Holm, Victor Johnson, Fred Cole, Herman Taven, C. G. Frost, Victor Backman, C. O. Gustafson, Walter Saari, Charles Hannus, Louis Simonson, John Peterson, Älven Wedlund, A. J. Sundquist, J. A. Broman, Waldemar Johnson, Iver Gustafson, Agnetta Aronson, C. O. Nordin, J. Ragnor Holm och Helge Jackson.

Vi har också haft äran ha tre av våra medlemmar som funktionärer i Runebergordens styrelse. J. A. Forman var ordens första president, 1920—22. William Holm var ordens skattmästare i 15 år, och då han avsade sig ämbetet valdes Carl O. Gustafson till hans efterföljare. Broder Gustafson är centraldistriktets president och även ordförande i logen 21 detta år.

Efter ordens nationalkonvent i Gardner, Mass. 1946, organiserades en juniorloge som en del av logen. Dess medlemmar har haft »good times» tillsammans, framfört mindre teaterpjäser, och deltagit i logens program på flera sätt. Några har nu avancerat till tjänstemän i seniorlogen.

För några år sedan startades en sångkör under ledning av Alyce Asplund Jackson. Men då hon flyttade bort nedlades denna verksamhet i förväntan på en ny ledare. Vi har också på våra program haft flera intressanta teaterstycken, mycket berömvärt utförda under ledning av fru Waldemar Johnson.

Vi har icke nämnt de många program, som följt våra förhandlingsmöten, och de många picknicker och utfärder, av vilka runebergarna och deras familjer och vänner njutit så på somrarna; ej heller de många julfesterna för barnen under årens lopp.

Bl.a. följande tjänstemän leder nu logen 21 under året 1950: f.d. ordf., Iver Gustafson; ordf., Carl O.Gustafson; vice Allén Forsman; protokollsekr., Selem Edström; vice, Arnold Krabbe; finanssekr., Esther Peterson; kassör, William Nyquist.

V

Fem år har gått sedan kapitlen ovan blev skrivna, och mycket har hänt sedan dess. I juli 1950 för­siggick centraldistriktets konvent i Duluth med logen 21 som värd. Sedan det året har en märkbar minskning i vårt medlemsantal inträffat. Till detta har flera omständigheter medverkat. Många av de gamla medlemmarna har gått ur tiden, och andra av de äldre är icke så aktiva som de brukade vara, vilket är naturligt. En annan orsak kan möjligtvis vara bristen inom logen på sådana nöjesprogram, som tilltalar det yngre släktet. Men vi hoppas att detta kan avhjälpas i närmaste framtid.

Tre nya namn kan läggas till listan över dem som varit ordförande: Allén Forsman, fru Louis Simon­son, och Arnold Krabbe. Finanssekreterare sedan 1921 i följd fru Louis Simonson, fru Ivar Gustafson, och Esther Peterson. Vid Runebergordens national- konvent, som hölls i Chicago, HL, i augusti 1954, hedrades Carl O. Gustafson från logen 21 genom att bli vald till Ordens president.

Mycket kunde sägas om de trogna medlemmar, som varit med på logens möten år ut och år in och vilkas ideal har varit och ännu är vår ledstjärna. Men utrymmet tillåter det icke, fastän de fullt förtjänat det.

Då vi nu firar vårt »Golden Anniversary» och stiger över tröskeln till det andra halvseklet, så känner vi att Runebergorden förvisso har en viktig uppgift att fylla i vårt samhälle såväl som i andra samhällen i Amerika.

Epilog

Som en epilog till denna historik anför vi följande från Leading Star för mars 1956: »Nästan 30 år har vi haft två Runebergloger i Duluth. Båda har haft framgång och utfört ett gott arbete. Hård konkurrens såväl som ömsesidig hjälp har förekommit dem emellan på olika områden — något som hjälpt dem att hålla sig finansiellt starka alla dessa år.

Men växlingar förekomma i alla mänskliga göranden, och Runeberglogerna är inget undantag. Sammanslagning av både större och mindre organisationer hör till dagens ordning. Efter nödiga förberedelser så förenades våra två loger vid vårt möte den 20 januari . . . Det större medlemsantalet kommer troligen att leda till en livligare verksamhet. Alla forna medlemmar av logen nr 30 in­bjudas att härefter besöka våra möten . . . Styrelsen har mött och planlagt pro­grammet för året.»

Egentligen var det logen nr 30 som upplöstes och större delen av dess med­lemmar återvände till logen nr 21. Efter detta steg hade logen 186 medlemmar. År 1960 var medlemsantalet 138.

Bland finlandssvenskarna i Duluth har åtskilliga genom utbildning och för­måga blivit framstående män. 12  Jacob E. Nyquist, född i Kvevlax, studerade först vid Gustavus Adolphus College och fick sin doktorsgrad i medicin vid Minnesota statsuniversitet 1905. Efter 10 års praktik i Cloquet flyttade han 1915 till Duluth och utövade där en uppskattad läkarverksamhet till sin död 1933. Han var aktiv i föreningarna och en ledande lekman i Bethelförsamlingen.

Carl J. Silfversten, född i Närpes 1879, prästvigdes efter studier vid Augusta College och Theological Seminary och betjänade Bethelförsamlingen i 26 år som dess pastor. Ständigt verksam för svenskheten var han en av stiftarna av Svenska Kulturförbundet i Duluth och i flera år dess ordförande. Han var för­fattare till Hälsningar från Hembyggden 1926 och Finlandssvenskarna i Amerika, som utkom 1931, samt flera andra mindre arbeten. (Bild)

E. William Holm, född i Närpes 1875, studerade handelslära vid North Park College. År 1906 då West Duluth Mercantile Co. grundades blev han dess chef, en post på vilken han kvarstod i omkring 40 år. Han var aktiv i Bethelkyrkan och föreningarna och tjänstgjorde som Runebergordens skattmästare i många år. Holm dog 1949.

John A. Forsman, född i Pedersöre, fullbordade studier för en Bachelor of Science-grad vid statsuniversitet, var lärare en tid, och slog sig 1912 ned i West Duluth, där han grundade fastighetsaffären West Duluth Realty Co. Han var ivrig nykterhetsarbetare, en ledande lekman i Bethelförsamlingen och Runeberg­ordens första president. Han dog 1956.

Victor H. Gran, född i Merikart år 1879 men uppväxt i Lappfjärd, kom med sina föräldrar till Amerika 1893. Efter förberedande studier läste han juridik för examen vid Valparaiso-universitet och började praktik som advokat i Duluth 1905. År 1938 utnämndes han av guvernör Burnquist till Assistant Attorney General of Minnesota, ett ämbete han innehade till 1957. Han dog 1964.

Gustave Jackson, av finlandssvensk härkomst, var en populär violinist och ledare för Garrick-orkestern i Duluth. I januari 1929 utnämndes han till biträ­dande konsertmästare vid Duluth Symphony Orchestra. Han dog i april 1960.

Mr. och mrs. Waldemar V. Johnson tillhör en yngre generation. Efter att mr. Johnson hade fullbordat college- och universitetsstudierna, blev han lärare och föreståndare vid High-skolan i Humbird, Wis. År 1931 utnämndes han till lärare i språk, inbegripande svenska, vid Denfeld High-skolan i West Duluth. I Bethelkyrkan har han varit aktiv som ungdomsrådgivare, församlingssekre­terare och diakon.

Mrs. Johnson, född Elvira Thompson, tog examen vid State Teachers College i Superior och undervisade i engelska och talkonst en tid. Ett tiotal av hennes poem ingår i en antologi, The Voice of the Arrowhead. År 1950 valdes hon till medlem i Board of Education (skolstyrelsen) i Duluth och var dess kassör från 1957 till 1962, då hon avböjde återval efter 12 år i skolstyrelsen. I Bethelkyrkan har hon varit aktiv i kvinno- föreningarna samt som rådgivare för ungdomen.

Hilding Silverstone, son till pastor Carl J. Silfversten, är ägare till Silvercrest Farm i Cologne, Minn., och utger två farmtidningar. Han har karakteriserats som »farmer, musician and literary man».

Dalphy I. Fagerstrom, son till John Fagerstrom, har doktorsgrad i historia från Glasgow-universitetet i Skottland och är bibliotekare och professor i his­toria vid Bethel College i St. Paul, Minn.

Forts Del 2 >>>>>