Minnesota 2 (2)

Anders Myhrman

Minneapolis och St. Paul, Minn.

Den första kända landsman som bosatte sig i Minneapolis var Mickel Höglund från Taklax i Närpes. Han kom dit redan 1869, gifte sig och bodde där tills han dog 1904. En av hans bröder, Johan Höglund, kom till Minneapolis 1881 men återvände till Finland 1887. Hans son Herman Johnson, född i Taklax 1869, kom till Minneapolis 1888 och bosatte sig där. 13

Det var dock först efter depressionen i början på 90-talet som ett större antal landsmän kom till tvillingsstäderna. Största antalet torde ha funnits där under tiden 1910—15. Det uppges att männen då arbetade icke allenast i byggnads­branschen och på verkstäder men också på sädeselevatorer och vetekvarnar.

Det är möjligt att den första finlandssvensk som bosatte sig i St. Paul var Niklas Gregg från Sundby i Pedersöre. Han for hemifrån som sjöman 1865, seglade i flera år, och kom någon gång på 70-talet till St. Paul. Han for tillbaka till Finland 1883 men återkom till St. Paul två år senare. I hans sällskap var då Matts Sundman. Flera andra från Pedersöre, och i synnerhet från Lövö, följde någon tid senare. Bland dem var en Sjöholm, Charles Ström, Herman Johnson, John Nyman och många andra. De flesta av dessa pedersörebor arbetade som byggnadssnickare i St. Paul under 90-talet. Victor (Jacobson) Kristola och Jacob Finskas från Bennäs säges ha kommit dit något senare. 14

Enligt en annan uppgift bodde upp till första världskriget ett 10-tal familjer och ett antal ogifta män från Närpes och Övermark kring Churchill Ave. och Front Street i närheten av Northern Pacific-järnvägens verkstäder. Flertalet av männen arbetade på dessa verkstäder som snickare, nitare och målare vid byggan­det av järnvägsvagnar. 15

En notis i Finska Amerikanaren den 21 december 1911 förmälde att ett hornkapell bestående av 10 svenskfinnar hade bildats i Minneapolis. Victor Grön­lund från Åbo var dess ledare. Detta hornkapells senare historia är icke känd.

Landsmännen i tvillingsstäderna grundade i december 1912 sjukhjälpsföreningen »Framtidshoppet», avdeln. nr 41 i SFSF. Föreningens verksamhet under de första åren var tydligen mycket aktiv. I medlemsmatrikeln för åren 1912—19 är endast 48 namn antecknade, men en person som då var med har sagt att med­lemsantalet var närmare 80 år 1914. Herman Johnson, som nämndes ovan, var då kassör. De flesta i matrikeln antecknade var från Närpes och Övermark. År 1920 var medlemsantalet endast 16. Föreningen ingick som loge nr 26 med 15 medlemmar i Runebergorden, men den förde ett tynande liv och upplöstes någon ­gång under senare delen av 30-talet.

År 1941 uppgav barberaren Gust Söderlund, som då ännu bodde på Front Street (i St. Paul), att flertalet av de gamla landsmännen i tvillingsstäderna hade dött och att de yngre som hade kommit från Finland senare hade flyttat till andra orter, mest till västern.

Landsmän med kyrkliga intressen tillhörde i de flesta fall någon av de svenska lutherska Augustana församlingarna.

En insändare till Norden i september 1941 omnämner några mera bemärkta personer bland våra landsmän i tvillingsstäderna. I St. Paul fanns affärsmannen Gabriel Kamb från Närpes och restauratrisen Ina Forsman, född i Felch, Mich., av föräldrar från Jeppo. I Minneapolis hade Jarl Lemström, utbildad till läkare i Finland, varit praktiserande läkare i många år. Carl Södergren ägde och förestod ett »drug store». Carl Erickson (Hummelgård), från Yttermark i Närpes, var pas­tor för den stora svenska metodistförsamlingen. Andrew Eastman (Anders Östman), född i Purmo 1855, hade just dött, efter 60 år som aktiv medlem i den svenska lutherska Augustana församlingen. Där hade han varit söndagsskole­föreståndare en tid och diakon i 20 år. I sina yngre dagar hade han varit en betydande byggnadsentreprenör i staden. Augustana ålderdomshem var föremål för hans välgörenhet. 16

Hopkins, Minn. 17

Hopkins ligger omkring 12 mil öster om Minneapolis. Här bosatte sig ganska många familjer från Kvevlax på 1890-talet. Den första var en familj med namnet Anderson, som kom dit redan 1882. Den andra var troligen Herman Hermanson, som kom dit med sin hustru och sonen Herman 1885. Omkring 1890 anlände John Austin (Örsten), Gust Isacson, Isac Lund, och August Erickson. Senare på 90-talet följde Anselm Berglund, Mike Enlund, Charley Asplund, och Mike Asplund; och troligen samma årtionde även Isak Östman, Isac Hjort och John Hjort. Alfred Berglund, Andrew Swanlund, och flera andra kom något senare. Alla utom August Erickson, som var från Korsholm, anges ha kommit från Kvevlax. Deras hustrur var också i de flesta fall från samma socken. Enligt en uppgift från år 1908 fanns det då 15 finlandssvenska familjer i Hopkins, alla med egna hem.

Samma uppgift tillägger, att de hade köpt land som de bebodde och att en familj behövde endast 5 till 10 acres att leva på. Det var bärodling, särskilt jord­gubbar och hallon, som var de flesta familjernas näringsfång. Priset på land var då omkring $ 200 per acre. Men redan från början arbetade åtskilliga män i Moline Farm Machinerys fabrik, medan deras hustrur och barn skötte bär­odlingen. Småningom blev fabriksarbetet den huvudsakliga sysselsättningen för männen och den egentliga inkomstkällan för familjerna. På senare tid har Minneapolis, likt andra storstäder, tillväxt utåt, och många av de forna bärfar­merna har delats upp och sålts som byggnadstomter. De flesta av de gamla immigranterna dog före 1950, men en del av deras efterkommande bodde då ännu i Hopkins eller Minneapolis.

Några familjer (Abrahamson, Ingman, Jacobson, Norrgård, Westberg, och andra som bodde en tid i Hopkins, flyttade till Milaca, Minn., och blev farmare där.

Av någon anledning (möjligen religiös) tycks landsmännen i Hopkins aldrig ha kommit i någon närmare beröring med de nationella organisationerna bland vårt folk. Ett par lokalföreningar kom dock till stånd och existerade någon tid. En kyrklig förening med namnet »Runeberg» bildades, troligen 1914, på initiativ av pastor Bongfelt vid den svenska lutherska församlingen. Den bestod i om­kring 5 år. Medlemmarna träffades en lördagskväll i månaden för andlig uppbyggelse. En annan förening med namnet »Enigheten» organiserades 1925. Denna var till sin natur mera sällskaplig, men dans och dryckjom fick ej förekomma vid dess möten. Föreningen skaffade sig även egen möteslokal men tycks ha för­nekat sitt namn, ty det uppges att den upplöstes i början av 30-talet på grund av oenighet bland medlemmarna. Lokalen skänktes senare till Augustana ålderdomshem.

Nästan alla landsmän i Hopkins tillhörde den svenska lutherska Gethsemane församlingen. I denna var deras barn döpta och konfirmerade. I mitten av 30-talet övergick denna församling helt till engelska; några landsmän flyttade då sitt medlemskap till den svenska Augustana församlingen i Minneapolis, som fortsatte med svenska gudstjänster. Lars Schultz, en landsman i Minneapolis, meddelade i oktober 1961, att Gethsemany Lutheran Church i Hopkins då var i farten med en ny kyrkobyggnad som skulle kosta $ 650 000. Pastorn, som hette Lasse Stol, hade vuxit upp i Mount Vernon, Wash., och var son till mr. och mrs. Herman Ståhl från Kronoby.

Chisholm, Minn.

Då järngruvor öppnades i trakten i slutet av 90-talet fick Chisholm sin början som stad. Den växte fort och hade efter några år omkring 3 000 invånare. Här var finlandssvenskarna också med redan från början, och deras antal blev under det första årtiondet rätt stort — närmare 200. Det var mest kronobybor och näst i ordningen jakobstads- och pedersörebor. De flesta av våra landsmän arbe­tade i järngruvorna. Andra blev byggnadssnickare. Udell nämner 1904 att W. A. Glasberg och H. Hermanson, båda från Vasa, ägde och förestod den första och största diversehandeln i staden. Gust Johnson från Gamlakarleby hade krog­rörelse. 18 Staden förstördes till en stor del av en brand 1908, men den uppbyggdes med rappa tag inom en jämförelsevis kort tid.

Nykterhetsföreningen »Blomman», avdeln. nr 32 i SFNF, organiserades med 10 medlemmar den 15 maj 1903. Jacob Nyström och Herman Johnson var ledare. Föreningen upplöstes dock efter ett år men nyorganiserades i april 1905 med 14 medlemmar. Mrs. Alfred Johnson, en aktiv nykterhetsvän, valdes då till ordförande. Inom ett år steg medlemsantalet till 42 och varierade mellan 30 och 40 under flera år därefter. I en rapport sägs att enighet rådde om att möten skulle hållas varje vecka; programmen bestod av solosånger, duetter, deklama­tioner och korta tal. En syförening sökte hjälpa till med föreningens ekonomi. Tomt hade också inköpts för en egen lokal, men något bygge blev icke av. 19

Föreningen blev loge nr 19 i Runebergorden 1921 med endast 7 medlemmar. Men antalet växte till 41 år 1929; 1935 var det 25; 1940, 33; 1950, 21; och 1960, 12. Utom vanliga litterära program förekom på 20- och 30-talet som oftast blom- och korgfester med dans efteråt. Det största evenemanget i logens historia var en dans anordnad i stadens rekreationshall den 18 april 1931. Danielsons orkester från Minneapolis hade engagerats för tillfället, publiken var fulltalig — över 700 — och hela festligheten inbringade $ 255 netto till logens kassa. 20

I november 1906 stiftades i Chisholm Betfage svensk-finska baptistförsamling med 12 medlemmar. Dessa var mr. och mrs. John Bakk (Back) från Munsala, Anders och Nels Rank också från Munsala, Emanuel Erickson från Oravais, mrs. Sofia Strong från Pedersöre, Felix Esselström från Esse, Isak Lundberg, Erik Alfred Johnson, John Nylund, Brita Nylund, och H. W. Johnson. 21

En söndagsskola med ett 10-tal barn hade påbörjats redan 1903 av Sofia Strong. En kvinnoförening bildades också någon tid före församlingen. Under många år betjänades församlingen av lekmän, teologiestuderande och av pastorer från andra församlingar, särskilt pastorn från den svensk-finska baptistförsam­lingen i Duluth. Men på 20-talet blev den stark nog att hålla egen pastor.

År 1914 uppfördes en kyrka med Felix Esselström som byggmästare. Med­lemmarna och vänner till församlingen gjorde en stor del av arbetet fritt. Till denna tid hade mötena hållits i hemmen eller i en hyrd lokal. En ungdomsför­ening bildades 1915. Ett strängband hade kommit till redan förut och en sång­kör kom i gång senare. År 1937 ändrades namnet till First Baptist Church. För­samlingen var värd för missionsföreningens årsmöte fyra gånger: 1920, 1937, 1946, och 1954. (Bild) År 1919 var medlemsantalet 38 med 38 barn inskrivna i söndagsskolan; 1939 var motsvarande siffror 68 och 65. Men år 1960 hade med­lemsantalet vuxit till 175 och söndagsskolan räknade omkring 200.

Med församlingens och söndagsskolans tillväxt på 40-talet blev den gamla kyrkan för liten. En ny kyrka, modern i arkitektur och inredning, byggdes och den invigdes i november 1953. Den gamla pastorsbostaden har renoverats som annex till kyrkan och en ny bostad för pastorsfamiljen har uppförts. En buss har sedan mitten av 40-talet transporterat längre bort boende barn till söndags­skolan. Tonåringarna är fördelade på junior-, senior- och High-Y-grupper med sina egna möten och aktivitet. Kvinnoförening och brödraförening är också verksamma.

Följande lekmän och pastorer av finlandssvensk härkomst har tjänat försam­lingen som ledare eller herdar någon tid: John J. Bakk, Andrew Blomquist, John Fors, Albert Esselström, John Berg, Andrew J. Stormans, Alfred Ohman, John Hugo, Emil Nylund, och John A. Kallman. Bland de äldre ledande med­lemmarna i församlingen kan särskilt nämnas J. E. Ström (Jakobstad), Emanuel Erickson (Oravais), Gustav Peterson (Pedersöre), och Gust Johnson (Munsala).

År 1958 uppgavs att ungefär hälften av församlingens medlemmar då bestod av finlandssvenskar och deras avkomlingar i andra och tredje led. Den andra hälften var mest av annan skandinavisk, tysk eller engelsk härkomst. Diakoner och förtroendemän var dock, med ett undantag, alla finlandssvenskar i första eller andra led. Men ansenligt mer än hälften av barnen i söndagsskolan var av annan än finlandssvensk härkomst. 22

Stiftad några år efter seklets början av några nyanlända landsmän, mest gruv­arbetare, har denna församling under en tid av 55 à 60 år blivit en typisk något konservativ amerikansk baptistförsamling, med modern kyrka och moderna verksamhetsmetoder, särskilt vad ungdomen beträffar. Till sin sociala struktur har den också blivit mera medelklass. Så namnes bland dess medlemmar tre utbildade arkitekter, flera lärare, några sjuksköterskor och många affärsanställda. Genom skolning och speciell utbildning har den yngre generationen kommit sig in på nya banor. 23

Vid samma tid som ovannämnda församling kom till, eller kanske något senare, stiftades också en svensk luthersk församling i Chisholm. Den bestod av både riks- och finlands- svenskar. Snart uppfördes också en kyrka. Enligt Silfversten var finlandssvenskarna i majoritet i församlingen. Uppgifter om våra landsmäns antal och insats i denna församlings verksamhet har ej varit tillgängliga. H. W. Runquist från Kronoby har varit en ledande person i denna församling såväl som i nykterhetsföreningen Blomman och senare i Rune­berglogen.

Eveleth

Israel Ohman (Åman), född i Kvevlax men uppväxt i Munsala, kom till Amerika 1898 och har i många år varit en av ledarna i våra landsmäns samman­slutningar i Eveleth. Han var en flitig och uppskattad korrespondent för Finska Amerikanaren-Norden och även för Vasabladet. Vid ett sammanträffande på sommaren 1941 uppmanade författaren honom att skriva en historik över fin­landssvenskarna och deras organisationer i Eveleth. Historiken som han skrev och som här följer, publicerades först i tidningen Norden. 25

Femtio år sedan finlandssvenskarna kom till Eveleth

Stadens uppkomst

Först några ord om Eveleths tillblivelse. Den första järnmalmen å denna ort upptäcktes utav David T. Adams i juli 1892. På hösten samma år organiserades The Adams Mining Company. Påföljande år, 1893, grundlades staden, som erhöll namnet Eveleth efter Edwin Eveleth, områdets ägare. Sex år senare, eller 1899, flyttades affärsdistriktet och en del av residensområdet några kvarter högre upp mot öster, medan de placerats på ett rikt malmlager. Bostäderna måste undan då gruvorna utvidgades.

Redan under den första tiden började vårt folk anlända till orten. Sommaren 1893, när John Brodin från Vörå kom gående hit till fots genom skogen från Virginia, träffade han en annan vöråbo, John Klark, som redan vistades på orten. Dessa två vöråbor antagas vara de första representanterna för finlandssvenskarna i Eveleth. Mr Brodin är nu 78 år gammal och bor fortfarande här. Han är kry och vid god vigör samt kan berätta många intressanta historier från den första nybyggartiden. Andrew Johnson och Otto Kruse från Kvevlax samt Matt Erickson från Vörå och Jacob Forsman från Kors­holm hör även till de första kolonisterna i Eveleth. Alla dessa äro numera döda.

När våra första landsmän anlände till orten omgavs den på alla sidor av skog. Endast några i hast hopspikade magasin och boningshus, »boarding camps», fanns på platsen och vittnade om att gruvdrift kommit i gång på Mesaba Range.

Under fyraårsperioden 1894—98 ankommo talrika landsmän till orten. De anlände från Virginia, Tower och Soudan, Minnesota ävensom orter i Michigan. Sedan kom en jämn ström av immigranter från hemlandet och i början av innevarande sekel var vårt folks antal så stort, att det var rätt inflytelse­rikt. Antalet var störst 1903—04, då vi räknade mellan 300—400 finlandssvenskar i staden. Efter denna tidpunkt började antalet så småningom minska. Många familjer upptogo s. k. fria »homestead» samt flyttade bort, d. v. s. de blevo farmare. Andra åter sökte sig nya arbetsfält, medan en och annan åter­vände till Finland. Döden krävde även varje år ett antal offer. Vid det här laget stiger de i Finland föddas antal till icke fullt etthundra.

Den första sammanslutningen bildades redan 1898

Vårt folks första sammanslutning i Eveleth stiftades den 17 juli 1898 i och med organiserandet av nykterhetsföreningen »Runeberg». Detta var första nykterhetsföreningen bland finlandssvenskarna i Minnesota. Den upplöstes dock efter någon tid, men återuppstod på nytt efter en kort tid. Föreningens livaktigaste skede var åren 1902—08, då den vissa tider räknade bortåt 100 medlemmar. Föreningen hade egen möteslokal, sångkör och musikkår. Många voro de nykomna immigranter, som här fick sin första insikt om vad nykterhet betyder och vad rusdrycksfloden medför. Likörtrafiken var denna tid mycket stark, och i vart tredje hus på affärsgatan var en krog.

Fem år efter nykterhetsföreningens tillkomst organiserades sjukhjälpsföreningen Nordstjärnan med 14 chartermedlemmar. Den inträdde omedelbart i Sjukhjälpsförbundet Finland av Amerika såsom av­delningen no. 7. Avdelningen har varit i oavbruten verksamhet ända sedan organisationsmötet den 30 augusti 1903. I början var medlemsantalet ringa, men stundom steg det till 140. I dag har den 113 medlemmar.

Dessa två angivna föreningar arbetade jämsides var och en på sitt område till dess de tvenne för­bunden — Svensk-Finska Nykterhetsförbundet av Amerika och Sjukhjälpsförbundet Finland av Ameri­ka — slogs tillsammans i Waukegan, 111. i augusti 1920 och antog namnet Runebergorden. Vår lokala nykterhetsförenings lokal, som redan då bar namnet Runeberg — var byggd 1903 samt blev då den nya organisationens gemensamma egendom. Huset undergick år 1923 en grundlig renovering och kan anses vara en av de bästa samlingslokaler Runebergorden har. Efter sammanslagningen fick vår avdel­ning nummern 6. Anda tills i januari 1939 begagnades det svenska språket på våra möten, men från och med denna dag utbyttes svenskan mot engelskan.

Bostadsförhållandena

Ända till år 1903 bodde alla finlandssvenskar så när som på några familjer i s. k. gruvlager — Fayal, Spruce och Adams. Varje läger uppkallades efter gruvans namn. Kvevlax- och korsholmsborna voro i majoritet i Fayal, vöråbor i Spruce. Många österbottniska socknar voro representerade i det tredje lägret, Adams. Kvevlax- och vöråbor, de talrikaste på orten, råkade ibland i häftiga diskussioner med varandra å utskänkningsställen. I vissa fall slutade dessa gräl med handgripligheter. Denna osed, väl­bekant från de österbottniska socknarna, ville också göra sig gällande här i landet.

År 1903 vidtog en märklig förändring vad bosättningsområdet vidkommer. Vårt folk började i stor utsträckning att uppföra egna hus i närheten av själva staden, och inom några åt räknades enbart på Jackson street ett dussintal hus tillhörande vårt folk och det blott inom några kvarter. I de flesta fall hade ägaren själv uppfört sitt hem och varit sin egen byggmästare. Vid denna tid lämnade många gruvarbetet och slog sig in på husbyggnadsområdet. Vissa tider kontrollerade våra arbetare helt och hållet byggnadsindustrin, något som de gör än i dag. Jag blev en gång tillfrågad av en infödd amerikan, som ville veta huru det kom sig, att varje finlandssvensk var snickare.

Numera bor högst få familjer av vårt folk i de nämnda gruvlägren. Dessa äro för övrigt inkor­porerade med staden numera, varför vi alla äro stadsbor.

Det religiösa livet inom landsmannakretsen

På det religiösa området kan vi också se tillbaka på en verksamhet, som sträcker sig över 40 år tillbaka i tiden. Då den första svenska lutherska kyrkan byggdes på platsen 1899 var det många famil­jer av vått folk, som med intresse tog del i kyrkans uppförande. Ingen luthersk församling var då ännu organiserad, men samtidigt som kyrkan byggdes grundades den första söndagsskolan. Dess första föreståndare var österbottningen Otto Erik Örnberg. Ett år senare, den 11 december 1900, stiftades församling med 26 kommunikanter. Av dessa var en tredjedel finlandssvenskar. Nämnda Otto Örn­berg utsågs härvid till diakon och Herman Halm från Korsholm till trustee.

Under församlingens 43-åriga tillvaro har vårt folk beklätt de främsta posterna inom densamma. Vi kan här nämna särskilt några, vilka i mer än tio års tid innehaft sina poster. Oscar W. Niemi från Åbo-trakten har varit diakon i 26 år, trustee i 10 år och söndagsskolföreståndare i 3 år. Emil Franks, härstammande från Nedervetil, har tjänstgjort såsom diakon i 6 år, trustee i 6 år och söndagsskolföre­ståndare i 7 år. Emil Lindström från Jeppo har varit diakon i 6 år och söndagsskolföreståndare i 5 år. Vöråbon Matt Erickson har tjänstgjort som diakon i 15 år och trustee i 5 år. Den förstnämndes son, Albin Erickson, har varit trustee i 19 år. Edward Nyman, son till avlidne Andrew Nyman, har varit trustee i 13 år. Selim Friedman har tjänstgjort såsom trustee i 10 år.

Undertecknad har varit revisor i över 10 år.

Bland andra som innehaft förtroendeposter i kortare tider finna vi förutom de nämnda Örnberg och Holm, Matt Nordqvist och Andrew Nyman, diakon. Andra som innehaft viktiga poster äro Edward Smith, Gustav Staffans, Edward Lind, Herman Lillback, John Lind, Selim Lind och Oscar Dahl. Mrs Arthur Johnson (dotter till mr och mrs Oscar Niemi, född på Åland) har sedan 1934 till allas belåten­het förestått söndagsskolan.

I byggnadskommittéerna för den nya kyrkan såväl som pastorsbostaden äro de våra 100 procent representerade.

Kvinnoföreningen inom kyrkan är också äldre än församlingen. Den blev första gången samman­kallad till rådplägning utav vår landsmaninna mrs Anna K. Turnqvist i hennes hem sommaren år 1899. Mrs Törnquist föddes i Kimo, Oravais, fostrades i Pargas, gifte sig här i U. S. med fotografisten A. M. Turnqvist, rikssvensk. Båda äro numera döda. Vid församlingens 25-årsfest omnämnde pastor E. A. Lindgren i sin historiska skildring särskilt två av kvinnoföreningens medlemmar. På engelska skriver han följande: For many years Mrs. Betty Johnson served as president. And during the last few years Mrs. Ray Englund has presided to the entire satisfaction of all. Båda dessa kvinnor äro från Finland. Mrs Betty Johnson avled den 21 april 1933. Hon var syster till förut omnämnda mrs Turnqvist, och kom direkt från Helsingfors till Eveleth 1917. Mrs Englund härstammar från åländska föräldrar.

Många andra av våra kvinnor och män vore värda ett omnämnande, men för att skildringen ej skall bliva alltför lång måste deras namn utelämnas. Finlandssvenskarna utgöra för närvarande majori­teten inom församlingen.

Vi ha också varit väl representerade på affärsmannaområdet

Inom affärslivet har vårt folk ej heller knuffats åt sidan. På detta område representeras vi av sådana välkända affärer som Range Hardware & Furniture Co., ett av de ledande företagen inom sitt område på vår ort. Tidigare nämnda Emil Lindström är firmans ägare. Hendrickson Bakery är en annan vida känd affär. Den tillgodoser folket i hela östra delen av Mesaba Range. Bageriet äges av jakobstadsbon John Hendrickson, vilken innehaft flere hedrande poster inom samhället. Han har varit president för handelskammaren ävensom chef för stadens bibliotek.

Eveleth Plumbing & Heating Co., som en längre tid ägdes av numera avlidne Herman Beckman från Gamla Vasa, var på sin tid en framgångsfull affär. Emil Franks, nämnd i samband med kyrkan, bedrev i många år en större järnhandel. Albert S. Johnson, vars moder härstammade från Oravais, bedrev en förstklassig matvaruaffär i ett par tiotal år. Fred Hagen, hemma från Malax, ägde en tid en mindre konfentions- och läskdryckshandel i början av 1900-talet. Vi ha också haft några av vårt folk, som bedrivit utskänkningsrörelse. År 1902 innehade John Palm från Kvevlax och Axel Eklund från Åland sådana affärer. Några år tillbaka innehades en sådan rörelse av kvevlaxbon Jack Jackson.

Inom ortens byggnadsindustri såväl som å andra områden har vårt folk varit väl representerat. Ibland ha dessa män nått högt uppsatta poster. Edward Smith, född i Korsholm, började arbeta såsom vanlig gruvarbetare. Sedan blev han arbetsledare och gruvkapten. Det varade icke heller länge innan han hade svingat sig upp till en av de högsta posterna inom gruvindustrin i det att han blev inspektör för alla gruvor inom St. Louis distrikt i Minnesota. Detta distrikt är det malmrikaste i hela världen och har omkring etthundra gruvor. Inspektör Smith avled den 2 april 1941.

Isaac Isaacson Wiik från Wassor, Kvevlax, var timmerkapten i Adamsgruvan en längre tid. Bland andra, som innehaft förmansposter i Eveleth finna vi Andrew Johnson, Otto Kruse, Isaac Erickson och Isak Ohman från Kvevlax, August Isaacson och Victor Larson från Korsholm, Erick Erickson från Vörå och August Carlson från Närpes. De två sistnämnda sköta fortfarande om förmanssysslan.

Inom ortens skoldistrikt har mr Fred Erickson i 25 års tid innehaft förmansposten. Emil Brink har varit »chief engineer» i ungefär samma tid. Numera är han »general foreman». Båda äro hemma från Kvevlax.

Selim Friedman, nykarlebybo, har varit chef för Northwest Gas & Power Co. Sedan nyåret sköter han egen affär.

Inom Oliver Iron Mining Co. inneha många av våra landsmän goda sysselsättningar förutom för­mansposter. Vern Lofdahl är lokomotovförare, Edward Ekqvist och Axel Wicklund sköta skyfflar, som gå med ånga och elektricitet. Matt Sandberg är »special police». Ett flertal snickare och andra yrkesmän ha också goda anställningar.

Såsom snickare och byggmästare kan vi bland andra nämna John Brodin Jr., John Westberg och John Erickson, alla från Vörå, samt Alfred Berts från Kvevlax. Inom stadens poliskår ha vi John Isaac­son och Erick Lund, den senare numera pensionerad.

Över 80 procent av finlandssvenskarna i Eveleth ha egna hem och 75 procent består sig med automobil. Ungefär lika hög procent har telefon. Och så äro vi 100 procent amerikanska medborgare.

Vi äro väl representerade även på den lärda banan

På bildningens område har våra barn även lyckats mycket bra. Ej mindre än ett tjugutal har avlagt universitetsexamen, de flesta av dem vid Minnesota State University och North Western University i Evanston, 111. Ett betydligt högre antal har genomgått något college eller andra lärdomsanstalter. Omkring 80 procent av barnen har avlagt högskoleexamen under det att av U. S. befolkning så sent som 1933 endast 14 proc. genomgått högskolan. Det första av våra barn som tog högskoleexamen här var Teckla Jackson, som utdimitterades 1909 i en klass av endast 7 barn. Hon är dotter till mr och mrs Charles Jackson från Kvevlax. Sedan blevo klasserna större varje år. De våra har vid flere tillfällen avgått med högsta betyg samt korats till valedictorian eller salutotarian.

Om vi granska andra generationen med högre lärdomsgrad så ser resultatet ut ungefär så här: Sju har avlagt ingenjörsexamen, en av dem inom civil- och sex inom den elektriska branschen, fyra ha utbildat sig till bibliotekstjänstemän och fyra till affärsledare. Sex flickor ha utbildats till sjuksköterskor och över ett trettiotal till skollärarkallet. Fyra har blivit musiklärare. En rätt stor del har blivit stenografer och bokförare. Av flickorna är de flesta gifta och bortflyttade till olika stater. Detsamma är för övrigt även fallet med de unga männen.

Omkring ett 30-tal söner från våra hem tjäna f. n. i krigsmakten — armén, flottan och luftvapnet. Rätt många av dem är vid det här laget officerare.

Jag har här så kortfattat som möjligt försökt skildra de våras liv i Eveleth under de senaste för­flutna femtio åren. Erkännes gärna att fel och brister är förknippade med skildringen, som ingalunda är fullkomlig. Men den innehåller dock många fakta, som borde bevaras för eftervärlden och egnas en tanke ifall en omfattande historisk skildring över vårt folk i Amerika någon gång skulle utgivas.

                                                                                                                        I. O-hn

Till denna historik bör vissa tillägg göras, särskilt angående Runeberglogen. Den höll i många år, någon gång i juli eller augusti, en picknick med hundratals besökare, en del från andra loger på »rangen». Logen var värd för centraldi­striktets årsmöte och picknick i augusti 1939. Runeberg »Ladies Aid» firade sin 30-åriga tillvaro i april 1951. Logen firade 25-, 35-, 40- och 50-årsdagar med stora fester. Femtiårsfesten hölls i City Auditorium den 5 september 1953 med ett gediget program i vilket centraldistriktets president Verner Sandström och Ordens skattmästare Carl O. Gustafson deltog.26 Runeberg Hall såldes till Odd Fellows-logen år 1949. År 1929 hade logen 137 medlemmar (inkl. 15 barn); 1935, 117; 1940, 128 (inga barn); 1950, 95; och 1960, 60. En stor del av de gamla hade då gått hädan.

Icke långt från Eveleth ligger farmarsamhället Gilbert, dit ett ansenligt antal landsmän flyttade från Eveleth och andra orter. Enligt uppgift av en evelethbo skulle våra landsmäns antal där inklusive barnen, engång ha varit omkring 100.

Cook — East Little Fork, Minn. 24

Köpingen Cook med sina 6 à 7 hundra invånare är centrum i en farmarbygd. Några mil öster om Cook ligger det lilla farmarsamhället East Little Fork. År 1916 uppgavs antalet finlandssvenskar där till omkring 25 och litet senare skrevs att där fanns 14 familjer. Den första familjen kom dit 1907 och andra kom undan för undan till omkring 1920. Männen i dessa familjer hade i de flesta fall varit gruvarbetare förut, men hade tröttnat på detta och sökte nu sin utkomst på en farm.

De första som kom dit var mr. och mrs. Jack Johnson, båda från Monå i Munsala. Sedan kom familjen Brunström, båda från Nedervetil; mr. och mrs. John Nylund, från Karvat i Oravais och Kaitsor i Vörå; mr. och mrs. Nels Nylund från Purmo; mr. och mrs. Andrew Blomquist från Kantlax i Munsala och Kronoby; mr. och mrs. Emil Johnson från Björnvik i Öja; mr. och mrs. Edward Lindholm från Pedersöre; mr. och mrs. Edward Holm (Holmfors) och mr. och mrs. Gustav Skur från Korsholm; mr. och mrs. Edward Lindbeck från Kronoby och Pedersöre; mr. och mrs. William Bakk (Back), mr. och mrs. Jack Bakk, mr. och mrs. Erick Erickson, mr. och mrs. Edward Frederickson — alla från Kantlax i Munsala; mr. och mrs. Edward Kronholm från Pedersöre.

Landet var vildmark då dessa familjer flyttade dit. De flesta måste röja land med yxa och hacka; få hade råd att spränga bort stubbarna med dynamit. Bonings­hus och ladugård måste byggas. För att få nödiga kontanter måste männen tidtals gå ut på förtjänstarbete. Det var slit och ansträngande arbete för dessa nybyggare, men under årens lopp upparbetade de flesta rätt ansenliga farmer.

En baptistförsamling med 9 medlemmar bildades bland landsmännen i East Little Fork redan 1909, på tillskyndan av kolportören Andrew Blomquist. En kyrka byggdes 1914, vilken blev samlingsplatsen för alla som ville vara med. I en rapport 1961 säges: »De flesta av vårt folk kom att tillhöra denna försam­ling, men några stannade utanför. Alla kom dock till de allmänna mötena, åt­minstone någon gång. Alla var goda hyggliga grannar och hjälpsamma där något behövdes. Församlingen existerar ännu, men den är i ett tynande tillstånd på grund av utflyttning. Mycket gott kunde sägas om den yngre generationen, men de flesta har sökt sig utkomst på annat håll, och därför står nu många farmar öde och tomma.»

Hibbing, Minn.

Hibbing började utvecklas till gruvstad i början på 90-talet och blev snart den största på »rangen», med omkring 6 000 invånare 1904. Här grävdes snart världens största öppna gruva, där ångskyfflar lastade malmen direkt på speciella järnvägsvagnar för transport till malmdockorna och -båtarna i Duluth. Omkring 1910 flyttades hela staden en mil för att möjliggöra gruvans utvidgning.

De första av våra landsmän, Herman Aura från Korsholm och Johan Munter från Vörå, kom dit omkring 1895 då staden just hade fått sin början. Under de följande 8 à 10 åren var immigrantströmmen av landsmän dit ganska stark. Enligt Udell uppgick antalet där 1904 till mellan två och tre hundra. 27 Korsholm, Vörå, Lappfjärd och Tjock var väl representerade. De flesta var sysselsatta med ett eller annat arbete i gruvorna. Senare övergick många till byggarbete. I början var livet i Hibbing precis som i andra »gruvkampar»; mest bara män, primitiva bostäder, många krogar där brännvinet flödade.

Nykterhetsföreningen »Söner av Vasa», avdeln. nr 26 i SFNF, stiftades av John Collander med 14 medlemmar i september 1903. Den första ordföranden var Joe Josephson. Två år senare ledde en byggnadskommitté bestående av Axel Hermanson, Martin Munter, John Anderson, Isak Jacobson och Otto Johnson uppförandet av en föreningslokal. Då den var färdig var den värd omkring $ 3 000, med endast en liten skuld.

År 1908 stod endast en av chartermedlemmarna kvar, nämligen ordföranden Axel Hermanson. Andra tjänstemän var då bl.a. vice ordförande, John Gustav­son; korrespondent Martin Munter och protokollsekr., Emil Mattson. En liten strängorkester spelade vid föreningens danser. En handskriven tidning med namnet Döbeln utkom en gång i månaden. Den redigerades av August Sundquist, »en av nykterhetens främsta förkämpar i Minnesota». 28

År 1911 hade föreningen 28 medlemmar, men tidigare hade siffran en tid varit uppe i 57. Det sägs att föreningen var »nästan död» under åren 1914—17, men John Jacobson höll i och i oktober 1918 inkom 30 nya medlemmar, så att föreningen då räknade 46 aktiva medlemmar. Av de förut nämnda medlem­marna stod endast fyra kvar vid slutet av år 1916: Martin Munter (fr. Vörå), John Gustavson (fr. Jeppo), John Jacobson (fr. Vasa), och John Anderson (fr. Jeppo). Korsholm, Lappfjärd, Tjock och Vörå var bäst representerade. 29

Sjukhjälpsföreningen »Finska Bröders Trohet», avdeln. nr 16 i SFSF, organi­serades år 1905. Medlemsantalet var i början ganska litet, men intresset växte med åren så att antalet 1920 var 143. De flesta i nykterhetsföreningen var med och mötena hölls i denna förenings lokal. Här liksom på många andra ställen visade det sig, att den praktiska och konkreta sjukhjälpen med tiden hade större dragningskraft än det mera ideella och fordrande nykterhetsarbetet.

Då de två föreningarna förenades till loge nr 15 i Runebergorden, blev med­lemsantalet i denna 164 — alla vuxna. År 1929 räknade logen 214 medlemmar, det högsta antalet i någon loge i Minnesota. År 1935 var antalet 181; 1940,155; 1950, 151; 1960, 183.

Den 27 och 28 juni 1936 hölls den stora Runebergpicknicken för central­distriktet i Hibbing med logen i staden som värd och arrangör. Där förekom program för fullsatt auditorium på lördagskvällen, stor allmän middag i stadens nya Memorial Building på söndagen och senare program och idrottstävlingar i det fria. Publiken var talrik från logerna i Minnesota, Wisconsin och norra Michigan.30 Under senare årtionden har logens verksamhet i stort sett varit koncentrerad på sjukhjälps- och välfärdsarbetet. På sommaren 1960 var logen värd för centraldistriktets konvent, vid vilket kören från Finland var med och gav en mycket uppskattad konsert. År 1966 hade logen 46 medlemmar. Alla utom 6 av dessa var då i 70- och 80 års åldern.

Landsmän i Hibbing med religiösa intressen har i de flesta fall tillhört den svenska lutherska församlingen. Om deras insats i denna församlings verksam­het har uppgifter icke erhållits.                                                             

På North Shore

På North Shore — kusten av Lake Superior norr om Duluth — bosatte sig mindre antal finlandssvenskar på tre ställen: French River, Larsmont, och Two Harbors. I French River, som ligger endast 13 mil från Duluth, bosatte sig något före 1910 ett antal landsmän som fiskare. Så hände också vid Mile 22, som Larsmont ursprungligen kallades. Sill, forell, och »whitefish» fångades rikligt i början. Fisket avtog dock år efter år och landsmännens utkomst kom alltmer att bero på väg- och skogsarbete, jordbruk och olika arbeten i Duluth och Two Harbors.

Medan Carl J. Silfversten var pastor vid Bethelförsamlingen i Duluth, stiftade han år 1924 i French River en luthersk församling, som bestod av både riks- och finlandssvenskar. En kyrka uppfördes också. Han betjänade sedan denna för­samling med gudstjänster två söndagar i månaden ända till 1946. 31 En ny tid­senlig kyrka byggdes på 50-talet.

De första landsmän som bosatte sig vid Mile 22 var från Larsmo: John Ström (Strömsholm) och hans bror Matts, bröderna John och Victor Sjöblom, samt flera andra. Efter deras hemort fick platsen namnet Larsmont. Flera munsalabor kom dit senare, såsom Charles Hill (Back), Andrew Mattson, och Erik Johnson (Lindblad). Många som bosatte sig i Larsmont tillhörde Ebenezer baptistförsamlingen i West Duluth och några var pingstvänner. Ett skolhus byggdes snart och detta blev också lokal för söndagsskola och religiösa möten. På 30-talet då barnen började transporteras till Two Harbors, inköpte larsmontborna skolhuset till kyrka. John Ström och Victor Sjöblom var i många år de religiösa ledarna. 32

Till Two Harbors, 28 mil från Duluth, hade åtskilliga landsmän kommit tidigare. De var fiskare, skogs- och sågverksarbetare. År 1902 rapporterades från Two Harbors att där fanns »endast ett mindre antal svenskfinnar, men de flesta hade låtit inskriva sig i den svenska lutherska församlingen». 33  E. Kronman, född i Smedsby i Korsholm, emigrerade till Amerika 1887, kom till Two Harbors 1902 och blev där en betrodd ledare bland landsmännen.

Den 2 juni 1912 organiserades i Two Harbors nykterhetsföreningen »Hemmets Blomma», avdeln. nr 77 i SFNF. Medlemsantalet var i början 23, steg senare till 38, och var 34 år 1916. 34  Av dessa härstammade 10 från Vasa-Korsholm, 7 från Vörå, och de övriga från 9 olika kommuner och från Sverige. Efter första världs­kriget försämrades arbetsförhållandena på orten. Många flyttade då därifrån och föreningen upplöstes.

Omkring 15 mil väster om Duluth ligger den lilla staden Cloquet. Under första årtiondet av vårt århundrade fanns ett ganska stort antal landsmän i Cloquet och dess omnejd. Många av dessa var farmare. Bland landsmännen i Cloquet har nämnts J. K. Olson, född på Kuddnäs i Nykarleby och till yrket veterinär; en massör mrs. Sarén; samt några andra med familjer: Wm. Nordman, Matt Jacobson, Axel E. Johnson, och Victor E. Ström. Ström var reseagent för en klädesfirma. Olsons och Ströms barn förmäles ha utdimitterats från college. Redan före första världskriget flyttade många av landsmännen i Cloquet väster­ut, i synnerhet till Aberdeen och Hoquiam, Wash. 35

Mindre gruvorter

Crosby är ett samhälle omkring 100 mil väster om Duluth dit landsmän lockades av både skogs- och gruvarbete. Ett par tiotal familjer säges ha varit bosatta där omkring 1910. Nykterhetsföreningen »Hemmets Frid», avdeln. nr 79 i SFNF, organiserades den 31 augusti 1913 med 32 medlemmar. 36 Något senare steg antalet till 44, men 1916 hade det sjunkit till endast 9, och föreningens liv var därefter kort. Anledningen anges ha varit utflyttningar, också i detta fall till Aberdeen och Hoquiam i Washington.

I Biwabik, en mindre gruvstad 10 å 12 mil öster om Eveleth och Virginia, hade i tiden ett betydande antal landsmän slagit sig ned som gruvarbetare. Inga uppgifter om dem är dock tillgängliga från tiden före 1910. Detta år startades bland dem sjukhjälpsföreningen »Fennia», avdeln. nr 29 i SFSF. Medlemsantalet var 34 år 1920. Föreningen blev logen nr 24 i Runebergorden och hade 22 medlemmar år 1929; 22 1935; 31 1940; 54 1950 och 25 1960. Familjen Sten — John, Annie och Mae — har under många år varit ledande personer i logen. 37

Även i några andra städer uppe på »rangen» fanns ett betydande antal lands­män efter det gruvdriften där kommit i gång. Från Ely som ligger omkring 90 mil nordväst om Duluth rapporterades 1906 att där då fanns omkring 20 familjer av vårt folk. De flesta männen var gruvarbetare. De första landsmännen kom dit redan 1882 eller 1883. Det var fyra pojkar från Sundby i Pedersöre, som gick till fots den långa vägen från Duluth. En av dem vid namn Gust Nyman gifte sig i Ely, hade elva barn och stannade där resten av sitt liv. Han dog 1949. I ett eftermäle i dagstidningen Duluth News Tribune skrevs om Nyman att han kom från Finland till St. Paul 1882 och efter en kort tid till Duluth och deltog i byggandet av järnvägen därifrån upp till Ely. Han kallas en »Iron Range Pioneer». Från 1890 till 1930 hade han anställning vid Oliver Iron Mining Co. 38

En landsman A. Stenlund hade först smedja och senare bensinstation i Ely. De flesta landsmän flyttade dock småningom till andra orter.

Om landsmännen i Mountain Iron, några mil öster om Eveleth, skrev John Udell 1904 följande: »Ett par tiotal svensk-finnar, de flesta Närpesbor, uppehåller sig här och arbetar för det mesta vid ångskyfflar i de öppna gruvorna. Marcus Josephson och Josef Mattson från Närpes kom hit 1893, året efter platsens uppkomst.» 39 Tilläggas kan att de flesta snart for till större gruvorter.

I Virginia fanns, enligt Udell, icke fullt 100 landsmän. »Familjerna är 15 och äga de flesta sina boningshus. Många kom hit redan då staden grundlades omkring i 2 år sedan. Från ett sågverk och järngruvor erhålla de sitt uppehälle ... Många tillhöra de svenska kyrkoförsamlingarna.» 40 Andrew Sandström från Nedervetil hade krog. I en senare rapport nämndes att Otto Lund var skräddare; Herman Stolberg från Karkmo i Korsholm kom till Virginia 1892, var först gruvarbetare, sedan landagent och hade klädesaffär från 1913 tills han dog 1928. Hans systerson Herman Stolberg var förman vid en gruva i många år. 41 Även från Virginia flyttade landsmännen till andra orter efter en tid.

I ett tidigare skede fanns på många andra orter i Minnesota några finlands­svenska familjer. Som sådana kan nämnas Buhl, Grayling, Hastings, Lawler, Milaca, Markham och Wright.

Palisade, Minn.

Omkring 70 mil väster om Duluth på östra sidan om Mississippifloden ligger farmarsamhället Palisade. Den första finlandssvensk som kom dit och bosatte sig där hette Kulla. Det var år 1890. Under de följande årens depression, särskilt 1893 och 1894, följde honom ett par tiotal andra (många med familjer), som förut hade arbetat i skogs- och sågverksindustrin i Duluth och dess omnejd.

Landet i Palisade är ypperligt for mjölkproduktion: »dairy countryp» kallas det. Det är troligen det bästa farmland som någonstans tagits i besittning av någon större grupp landsmän. I slutet av 30-talet fanns där mellan 25 och 30 finlands­svenska farmfamiljer, som bodde något spridda. Åtskilliga av de äldre hade då redan dött, men det rapporterades att flertalet av den yngre generationen stan­nade där och blev farmare. Det vanliga kreatursbeståndet per farm var mellan 20 och 30 kor. Men några hade större farmer, ända upp till 350 acres. Tillsam­man ägde och bebrukade våra landsmän där flera tusen acres. Traktorer och moderna  jordbruksmaskiner  fanns   överallt.  Alla  familjer  hade  automobil. 42

Den 30 april 1907 stiftades i Palisade nykterhetsföreningen »Mississippi­dalens Ros», avdeln. nr 5 2 i SFNF, med 18 medlemmar — 13 vuxna och 5 barn. Stiftare var Arthur Dahlquist, medlem av föreningen Ljusstrålen i West Duluth. Den största svårigheten för den nya föreningens arbete var den spridda bebyg­gelsen och de primitiva vägarna, som var nästan ofarbara på somrarna. Men det gick framåt i alla fall. Ett år efter stiftelsen hade föreningen 3 5 medlemmar av vilka 24 var vuxna. Bland funktionärerna var då Evert Kullhem korrespondent och John Jackson ordförande. 43

Det högsta medlemsantal som föreningen nådde var 70; vid slutet av 1916 var det 62. Åtminstone 70 % av dessa härstammade i första och andra led från Gamlakarleby och Karleby, mest den senare orten. Där var 12 från Såka och 7 med namnet Kullhem; 17 var födda i Palisade-nejden. 44  Som ledande personer i föreningen och bland landsmännen i Palisade har nämnts Andrew Jackson, Werner Dahlquist, och särskilt Evert Kullhem.

Något år efter föreningens stiftelse fanns inom densamma ett musikkapell och en manskvartett, vilka brukade uppträda vid program och fester. 45 På sin föredragsresa bland våra landsmän 1909 besökte folkhögskolföreståndaren Johan­nes Klockars också Palisade. Innan Klockars började sitt föredrag, spelade musikkapellet »Hembygdens ängder, slättland vid havet . ..», och det berättas att talaren var så rörd att han först hade svårt att få fram ett ord. 46

Nykterhetsföreningen Mississippidalens Ros upplöstes troligen kort innan Runeberg- orden organiserades och kom därför aldrig med i denna. Våra lands­män och deras efterkommande i Palisade har därför haft ringa kontakter med vårt folk på andra orter under de senare årtiondena.

Brainerd, Minn. 47

Utvandrare från Esse kom till Brainerd i början på 1880-talet. John Mattson, som senare tillbringade största delen av sitt liv i Oscoda, Mich., kom till Brainerd 1882 och arbetade i skogskamparna däromkring de två följande åren. Andra förirrade sig dit som »lumberjacks» vid ungefär samma tid.

Albert Englund, som föddes i Brainerd 1891 och var brevbärare i staden i 35 år tills han pensionerades, berättade (i juli 1962) att hans far Andrew Johnson kom till Brainerd 1886 och troligen var den första finlandssvensk som blev bofast där. Ett par år senare kom hans mor Katarina Johnson, hennes bror Andrew Johnson, hans fars kusin Erick Anderson och tre andra i ett sällskap. De hade en stormig och äventyrlig sjöresa från Buffalo till Duluth, som räckte fem dagar. Då de icke på förhand visste att mellandäckspassagerarna måste hålla sig med egen kost, tog de icke något matförråd med sig ombord. De svälte ett par dagar, men en neger som arbetade i köket skaffade dem sedan mat i gengäld mot att kvinnorna lappade hans kläder. Englunds far sände också biljett åt flera andra som kom senare.

Ett fotografi som togs någon gång efter sekelskiftet visar ett 20-tal unga män, de flesta från Esse och särskilt från Lappfors, vilka då var i Brainerd. Endast en av dessa återvände till Finland. Englund uppskattade antalet finlandssvenska familjer som bodde där någon längre tid till omkring 30. Bland männen nämnde han Emil Nylund, Fred Backlund, Fred Jackson, Fred Anderson, Andrew Anderson, Erick Anderson, E. Westlund, Henry Johnson, Anders Johnson, Norman Johnson, A. Sundquist, Fred Fredrickson, Alfred Anderson, Charles Nylund, Andrew Westerlund, E. Isaacson, C. Sundquist, A. Larson, A. Lund och A. Nyman. Hans far Andrew Johnson ändrade sitt namn till Englund, eme­dan det fanns så många Johnsöner där, vilket ofta ledde till förväxlingar vid betalningar. Det fanns en gång 7 med namnet Andrew Johnson och flera Andrew Anderson. De flesta av dessa var dock rikssvenskar.

Största delen av de finlandssvenska immigranterna bodde i South East Brai­nerd, där ett ganska stort antal finnar med egen luthersk kyrka också bodde. De flesta familjerna hade egna hem. Våra landsmän bildade aldrig någon egen förening, men de flesta tillhörde den svenska lutherska församlingen — nu kallad First Lutheran Church.

En vanlig sysselsättning för dessa invandrare var skogsarbete i de många skogskamparna runt omkring på vintrarna. På somrarna var de i järnvägs-, sågverks och byggnadsarbete. Många hade arbete året runt i en reparationsverkstad för lokomotiv. Några andra mindre industrier fanns också, och nya sådana har tillkommit på senare tid.

Av de gamla immigranterna besökte endast några få hemlandet efter det de kom till Brainerd. En del av dem bodde i Superior, Wis., någon tid före an­komsten till Brainerd eller for dit efteråt. Alla av det gamla släktet som stannade i Brainerd är nu döda (1962). Av den infödda generationen har de flesta, åt­minstone på senare tid, genomgått High-skolan. En del av dem har stannat kvar i staden och kommit in på olika yrken eller tjänster. Andra är spridda litet var­stans i landet — i öst, väst och söder, men dock mest i Californien.

Från denna lilla grupp av vårt folk kom C. Elmer Anderson, som föddes i Brainerd år 1912. Han valdes till statens vice guvernör fyra gånger: 1938, 1940, 1944, och 1950; och han var Minnesotas högsta styresman, nämligen dess guver­nör, under åren 1951 —1954. Hans föräldrar kom båda från Lappfors by i Esse, fadern Andrew Anderson från Granna och modern Anna Lisa Anderson från Heide.

---------- 

MINNESOTA

1  Denna historik över finlandssvenskarna i Duluth, men med ett förkortat avsnitt om föreningarna, ingick under titeln »The Finland-Swedes in Duluth, Minnesota» i The Swedish Pioneer Historical Quarterly, nr i, vol. XIV (jan. 1963).

2  Silfversten, Carl J. »History of the Bethel Lutheran Church (1928), s. 5.

3  Ibid. ss. 5—6.

4  Hals. s. 141.

5  FA 17.6.1903.                                        

6  Privatbrev hos författaren.

7  Hals. s. 145.

8  Op.cit., s. 6.

9  Tre källor har varit tillgängliga för denna kyrkohistorik: Silfversten, History of the Bethel Lutheran Church (1928) och Finlandssvenskarna i Amerika, ss. 268 — 272; »Golden Harvest», redigerad av mrs. Waldemar V. Johnson, för församlingens 50-årshögtid 1948.

10  Källor för denna historik: Anteckningar av John Fagerstrom; Förty Year History of Ebenezer Baptist Church, av John J. Schublom; 50 Years of Christian Stewardship (1951), ss. 34—36; 60 Years of Christian Stewardship (1961), ss. 30—32; Finska Missionsföreningens årsbok 1916, 1919.

11  Den publicerades i Leading Står, nr 11, 1954.

12  Uppgifter om de i det följande nämnda personerna till år 1930 förekommer i avsnittet Levnads­teckningar i Silfverstens Finlandssvenskarna i Amerika.

13  Uppgifter av mrs. Herman Johnson.

14  Uppgifter av John Cederberg i Roscommon, Mich.

15  Uppgifter av barberaren Gust Söderlund i Minneapolis.

16  Nord. 4.9.1941.

17  Historiken om finlandssvenskarna i Hopkins är grundad på anteckningar gjorda av författaren vid ett besök på orten i juli 1941 samt skriftliga uppgifter från Lars Schultz i Minneapolis.

18  Hals. s. 154.

19  Stenius, s. 84 (bild s. 85).

20  Led. nr 5  1931.

21  Uppgifterna om denna församling från: Silfversten, Finlandssvenskarna ... ss.  274—275; Fifty Years of Christian Stewardship, ss. 42—44; Sixty Years of Christian Stewardship, ss. 40—43.

22  Muntliga uppgifter av flera äldre medlemmar.

23  Ibid.

24  Uppgifterna från Edward Kronholm, dels i brev till författaren och dels i meddelanden i Norden, 4.1.1962; 8.10.1964.

25  Nord. 27.1.1944.

26  Det tryckta programmet hos författaren.

27  Hals. s. 149.

28  Stenius s. 74.

29  Min. s. 53. Andra i styrelsen var: Ivar Eliason, John Jacobson, Konrad Fiskars, Gust Johnson, och Ida Nyros.

30  Nord 23. 7. 1936.

31  Johnson, Golden Harvest, s. 14.

32  Anteckningar av författaren 1941 och 1962.

33  FA 19.2.1902.

34  Min. s. m.

36 Anteckningar av författaren 1941.

36 Min. s. 113.

31 Anteckningar av författaren 1941.

38  Duluth News Tribune, Sunday, 8.8.1948.

39  Hals. s. 149.

40  Ibid.

4X Privatbrev till författaren.

42  Muntliga uppgifter av Evert Kullhem 1941.

43  Stenius s. 108 (bild s. no, endast 2 kvinnor av 22 på bilden). Övriga tjänstemän: Thure Dahlquist, Werner Dahlquist, Hugo Kullhem, Birger Jacobson, John Johnson, Edith Beck, Elis Kullhem och John Kullhem.

44  Min. s. 81.

45  Ibid. bild av musikkapellet s. 85; bild s. 84; även grupp — 29 män, 9 kvinnor och 20 barn och juniorer.

46  Muntlig uppgift av Evert Kullhem 1941.

47  Anteckningar av författaren; allt utom första och sista styckena berättat av Albert Englund 1962.