Wisconsin

Anders Myhrman

Ashland, Wis.

Ashland ligger på södra stranden av Lake Superior och var redan vid sekel­skiftet en stad med över 15 000 invånare. Staden blev på 1880-talet ett av de viktigaste sågverkcentra i norra Wisconsin, där denna industri nådde sin höjd­punkt omkring 1890.

August Johnson från Kållby i Pedersöre, som anlände till Ashland ovan­nämnda år, berättar att 13 sågverk då var i gång i staden. Anders Stenman från Jeppo kom dit 1898 och berättar att det då fanns 10 sågverk och 2 järnmalms­dockor längs stranden. Några år senare fanns där 3 malmdockor, en masugn, ett pappersbruk och ett mindre gjuteri; men några sågverk hade då nedlagts. Efter första världskriget var sågverksindustrin i Ashland nästan bara ett minne, och slutligen revs den äldsta malmdockan, som var byggd av trä. 1

Om våra tidiga landsmän i Ashland skrev John Udell 1904 i Hälsning från Finland som följer: »Här hava svensk-finnar uppehållit sig så länge som ett tjugotal år. Sam Olin från Maxmo har vistats här i omkring 21 års tid. Andra har anlänt för 10 och 15 års tid tillbaka och många under de sista fem åren. De uppgår nu till mellan tre och fyra hundra och åtnjuta ett gott namn som arbetare. De flesta av familjerna har egna boningshus och reda sig ganska gott.» 2  De flesta av våra landsmän fann sin utkomst i de redan nämnda industrierna, men Udell upplyser att några blivit farmare utanför staden samt att några hade mindre affärer: Isak Erik Björk från Österhankmo i Kvevlax hade en diversehandel, Andrew Swanson från Pedersöre ägde en mindre konfekt- och läskdrycksbutik, Herman Erikson från Gamlakarleby och Matt Then från  Vörå var krögare.

För att lindra den ekonomiska bördan för den enskilda vid sjukdom och olycksfall bildades den 7 maj 1899 en fristående »Hjälp- och Enighetsförening» bland landsmännen i Ashland. 3  De första tjänstemän som valdes var: ordf., John K. Johnson (Vörå); vice, Axel Pelo (Nedervetil); sekr., Isak Björk; kassör, Herman Erickson; vaktmästare, Matt Then; marskalk, Emanuel Nyman. På hösten följande år övertog föreningen en mindre möteslokal, »som ägdes av några ungdomar av vårt folk», som det står i historiken.

Föreningen säges ha gått framåt med stormsteg under de första åren. Men åtskilliga reste bort, intresset slappnade hos många, och endast ett fåtal med­lemmar stod kvar i början av 1908. Den lilla lokalen såldes då för $ 525 och mötena flyttades till nykterhetsföreningens lokal. En ekonomisk vändning till det bättre inträffade, intresset för sjukhjälp tilltog, och medlemsantalet ökades hastigt. År 1917 ändrades stadgarna såtillvida »att kvinnor berättigades till med­lemskap samt att saloonkeepers och bartenders uteslöts». Namnet ändrades till »Finnish American Benefit Society». Kassabehållningen var då $ 1 900.

Nykterhetsföreningen »Hoppet» organiserades i oktober 1901 med 12 med­lemmar. 4 (Bild) Organisatör var Henry Lillsjö, vilken då reste bland landsmännen som ombud för Finska Amerikanaren. Föreningen var först en avdelning i Finska Brödraförbundet, men blev avdelning nr 12 i Svensk-Finska Nykterhetsför­bundet, då detta stiftades år 1902. Motståndet mot helnykterhet var starkt, sägs det, men trots detta ökades medlemsantalet betydligt de första åren. År 1903, då antalet hade vuxit till något över 50, byggdes en samlingslokal, som invigdes med stora festligheter. Som talare uppträdde stadens borgmästare och C. A. Carlstedt, pastor i svenska lutherska församlingen.

»Nu började ett nytt liv», sägs i historiken. Verksamheten blev livlig med program, danser och årligen återkommande fester av olika slag. Endast ett år efter lokalens invigning var medlemssiffran 90 och några år senare steg den till 116. Vid slutet av 1916 var medlemsantalet 72, av vilka 49 var vuxna och 23 minderåriga.

År 1906 var föreningen Hoppet värd för nykterhetsförbundets årsmöte. Om detta tillfälle skrevs »att de lokala myndigheterna och tidningspressen ägnade årsmötet sin uppmärk- samhet, och stadens borgmästare uppträdde själv med tal vid festligheterna samt deltog i paraden. Och de svensk-finska nykterhets­kämparna mönstrade sina skaror på ett sätt, som säkert aldrig skall glömmas». I paraden deltog nämligen ett stort antal från närliggande föreningar, och vad som särskilt höjde stämningen var musikkårerna Vasa Band från Dollar Bay, Metropolitan Band från Felch- Metropolitan, Runeberg Band från Eveleth, och Wäinö Band från Ashland. 5

De två föreningarna i Ashland sammanslogs år 1921 till en ny förening, som fick namnet »Norden». Denna slöt sig dock av någon anledning icke till Rune­bergorden utan förblev fristående. År 1927 såldes samlingslokalen för $ 2 500. Två år senare hade medlemmarnas inställning ändrats och föreningen Norden ingick då som nr 34 i Runebergorden. Härom skrevs senare i historiken: »Detta var den största märkesdag som inträffat inom vår förening. Ty genom denna förändring blev vi sammanbundna med våra bröder och systrar i hela detta stora land i stället för att stå endast för oss själva. Detta var en stor sak ... vi fick större resurser och en bättre och fastare grundval att bygga på.»

Den nya logen började 1929 med endast 74 medlemmar. År 1935 var antalet 130; 1940; 213; 1950, 137; och 1960, 96. En stor 40-årsfest firades den 6 maj 1939 med stor anslutning av Runebergare även från andra loger. En historik över den 40-åriga verksamheten av Hoppet-Norden-Runeberglogen föredrogs som en del av programmet. Det blev också en årsfest för John K. Johnson, den enda medlem då, som varit med hela tiden i med- och motgång ända sedan den dag då Hoppet stiftades. I denna historik meddelas också, att under de 30 åren 1899—1929 hade $ 33 265 utbetalats i sjuk- och begravningshjälp och för andra välgörande ändamål. Under de 10 åren som Runebergloge hade $ 8 120 ut­betalats för sådan hjälp — tillsammans $ 41 386 under de 40 åren. Logen i Ash­land har också varit en de mera aktiva i centraldistriktet under de två senaste årtiondena. Drivande krafter inom logen såväl som distriktet har varit Werner och Naima Sandström. Werner var president i centraldistriktet 1952—54 och Naima har varit kassör sedan 1954.

År 1949 firade logen 50-årsfest med historik, tal av stadens borgmästare, musik och sång mm. Två år därefter bildade kvinnorna i logen en klubb, som fick namnet »Anna Maria Circle» — Runebergs mor till ära. Dess mål var att samla medel för logens verksamhet. År 1954 hölls centraldistriktets konvent i Ashland med logen som värd, och år 1957 förenade sig logen nr 25 i Superior med logen i Ashland. År 1959 firades stor 60-årsfest med historik och övligt program. Det rapporterades då, att under de 60 åren 1899—1959 hade en summa stor $ 63 925 utbetalats för hjälp och välgörenhet. En värdig gärning i sanning!

De tidiga finlandssvenskarna i Ashland hade synbarligen inga förbindelser med någon kyrka, men efter en tid förenade sig åtskilliga med den svenska lutherska församlingen. Men för att, som Silfversten skriver, »bibehålla sina fäders tro» så bildade 25 personer den svensk-finska lutherska Bethesdaförsamlingen år 1907. John K. Johnson var sekreterare vid organisationsmötet, och han tjänade senare i mer än 20 år som söndagsskolföreståndare. Församlingen ingick 1908 i den svenska Augustanasynoden. 6

Församlingens första diakoner var: Jakob Sundquist, Edward Carlson, John Blomquist, Andrew Stenman och Matt Backlund. År 1909 köpte församlingen av staden ett äldre skolhus, som renoverades och begagnades för gudstjänster och andra aktiviteter så länge församlingen existerade.

År 1930 hade församlingen 148 medlemmar av vilka 108 var kommunikanter. Församlingen betjänades mest av pastorerna i den svenska lutherska Saron- församlingen, och från 1929 till 1954 innehade N. A. Nelson detta pastorat. Från början av 30-talet hölls gemensam söndagskola i Saronkyrkan, och 1952 anslöt sig Bethesdaförsamlingen med omkring 100 medlemmar till Saronförsamlingen. 7

Conover, Wis.

Conover är ett mindre farmarsamhälle i nordöstra Wisconsin, nära gränsen till Michigan. Ganska många finlandssvenska immigranter, som hade varit gruv­arbetare i Ironwood, Mich., och omnejd men tröttnat på gruvlivet, köpte »vilt land» i Conover under några år efter sekelskiftet. En del flyttade dit nästan genast; andra någon tid senare.

Några byggde små stockstugor att bo i tills de fick en del av landet upp­arbetat och kunde få någon inkomst därifrån; andra mäktade med att redan vid början bygga då vanliga mindre hus »på spirverk», som det då sades. Här bildade de hem och bröt mark. Men uppodlingsarbetet måste ofta avbrytas av förtjänst­arbete för nödvändiga kontanter. Vägar byggdes och småningom förvandlade dessa nybyggare den forna vildmarken till en vacker farmarbygd med modern service. 9

En del av landsmännen hade anslutit sig till en luthersk församling, där deras barn också konfirmerades. Några tillhörde också någon amerikansk loge. Men de hade ingen egen organisation före 1940. Den 16 juni detta år var medlemmar från logen i Bessemer jämte Ordens sekreterare J. Victor Jacobson behjälpliga vid stiftandet av Runeberglogen nr 3 5 i Conover.10 Till ordförande valdes Ed Martinson. Antalet medlemmar var vid årets slut 20, men hade vuxit till 51 år 1950. År 1960 var det 29.

Utom månatliga möten för löpande ärenden har logen under åren haft många »parties», danser och en årlig picknick.

Kenosha, Wis.

Omkring 25 mil söder om Milwaukee och 15 mil norr om Waukegan ligger staden Kenosha på kusten av Lake Superior. Ett betydande antal landsmän kom dit från andra orter efter första världskriget och fick anställning vid Nash-bolagets nyanlagda fabrik. Där tillverkades automobiler av märket »Nash» och kylskåp av märket »Kelvinator».

De flesta landsmän, som kom till Kenosha, härstammade från storsocknen Närpes — »bara tre från Solv», skrevs det i en tidig rapport. Här bör särskilt nämnas C. J. Johnson, vilken som 17-åring kom till Worcester 1892 och var med då Finska Amerikanaren startades där 1897. Efter 9 år i Worcester som arbetare för American Steel & Wire Co. flyttade han till Waukegan 1901 och därifrån till Kenosha år 1918. Han härstammade från den välkända Teir-släkten på Kaldnäs i Närpes och kallades vanligen »Teir-Charley». Meddelanden från hans penna ingick ofta i Finska Amerikanaren under namnet Kalle Johnson. 11

Några kenoshabor tillhörde förut Runeberglogen i Waukegan, men den 6 oktober 1923 organiserades logen nr 31 i Kenosha. Stiftare var Isaac Yuth från Waukegan, som tidigare hade organiserat nykterhetsföreningen Hemmets Lycka i De Kalb och ett år senare bildade logen nr 3 2 i Rockford. Valet av tjänstemän i den nya logen utföll sålunda att till ordförande utsågs John Norrby och viceordförande Elin Stivens. Några medlemmar och en sångkör från Chicago deltog i stiftelsemötet. 12

Som ett exempel på vad som försiggick i logen, anför vi följande program från år 1934 — ett program som också ger vid handen att svenska språket ännu var förhärskande vid logens möten: 1) Sång, Härlig är kvällen; 2) Humoristisk deklamation; 3) Skämtstycken med svensk-engelsk brytning; 4) Sketch, »On Picket Duty» (sex deltagare); 5) Solosång; 6) Bygdemålsberättelse; 7) Kupletter; 8) Skämtstycke, »Mr. and Mrs. Brown»; 9) Sång, Du gamla, du fria. 13

Logen i Kenosha började med 27 chartermedlemmar. År 1929 var antalet 51; 1935, 41; 1940, 30; 1950, 26 och 1960, 26. Logerna i Kenosha och Waukegan har ofta mötts till gemensamma program och fester. Som nämnts på annat ställe hade dessa loger också i många år sommarfester eller picknicker tillsammans med logen i Chicago.

En finlandssvensk, Nils Erik Wahlberg, utbildad till ingenjör i Helsingfors och Zürich, blev överingenjör vid bilfirman Nash Motor Company, då denna organiserades år 1917. År 1931 blev han dess vicepresident. Under första världs­kriget hade han tjänat som major i amerikanska armén.

Milwaukee, Wis.

Finlandssvenskarnas antal i Milwaukee har aldrig varit stort men i vissa avseenden var många av dem som kom dit icke typiska immigranter. Visserligen kom också ett mindre antal vanliga arbetare dit, men de som gjorde finländarna särskilt kända i staden var en grupp i Finland tekniskt utbildade män och deras familjer. Detta hände i förening med utvecklingen av Nordberg Manufacturing Company.

Bruno V. Nordberg föddes i Helsingfors den 11 april 1858. Han utbildades till ingenjör vid Polyteknikum i sin hemstad, kom till Amerika 1880 och kom snart i tjänst hos E. P. Ellis Co. i Milwaukee. Där blev han känd som uppfinnare. År 1886 bildade han tillsammans med ett par andra ett bolag, som efter en om­organisation 1890 utvecklades till det nu stora och på sitt område framstående Nordberg Manufacturing Company. Nordberg var från början firmans tekniska ledare och från 1912 till sin död 1924 dess högsta chef. Under hans ledning gjorde bolaget flera stora »första» installeringar i olika delar av landet på ång- och luft­tryckmekanikens område. Nordberg hade patent på över 30 olika uppfinningar, 14 mekanikens område. Nordberg hade patent på över 30 olika uppfinningar. 15

Ett antal andra ingenjörer från svenska familjer i Finland och utbildade vid Polyteknikum kom till Milwaukee och var för längre eller kortare tid anställda hos Nordbergs. Bland dessa kan här nämnas: Theodor Söderholm (fr. Helsing­fors?), Walter L. Grönvall eller Greenwall (fr. Loj o), Carl Ulrik Malin (fr. Wasa?), Carl Sjödahl (fr. Kyrkslätt), Carl Laurén (fr. Åbo), T. R. Hedengren (fr. Lovisa), John Åström, N. Heikel och en bror till Nordberg. Ett foto från omkring 1915 visar 8 ingenjörer från Finland, då anställda hos Nordbergs. 16

Hedengren kom till Amerika 1913 och blev två år senare anställd hos Nord­bergs som dieselingenjör. Han bedrev även studier i astronomi och var liksom Nordberg en ivrig sportseglare. Under sitt liv samlade han ett bibliotek på omkring 10 000 volymer om jakt- och segelsportens historia. Vid hans död 1941 blev detta bibliotek fördelat mellan Helsingfors universitet, Åbo Akademi samt den Skandinaviska Föreningen och stadsbiblioteket i Milwaukee. 17

Nordbergs son, Bruno V. E. Nordberg, även han uppfinnare, och sonsonen Bruno V. Nordberg, har fortsatt den nordbergska traditionen som ingenjörer i firman.

Superior, Wis.

Staden Superior är belägen på stranden av Lake Superior i Wisconsins nordvästra hörn. St. Louisflodens vida mynning bildar en ypperlig hamn för Duluth på dess norra sida och Superior på dess södra.

Superior började växa upp som stad på 80-talet, genomgick en typisk boom-period och blev under 90-talet en betydande hamnstad för utskeppning av trä­varor, säd och järnmalm. Åtskilliga landsmän kom dit ganska tidigt. Namnen på endast några av dessa är nu kända: Sigfrid Johnson från Närpes och hans två bröder, Matts Nyquist från Nedervetil, och Andrew Smith (Smidjebacka) från Terjärv. År 1904 uppskattade John Udell våra landsmäns antal i Superior till omkring 300. 18

De tidiga landsmännen i Superior arbetade mest på sågverk och järnvägs­byggen; senare på sädeselevatorerna och malmdockorna. Rätt många blev byggnadsarbetare av olika slag — mest snickare, som i många andra städer. Några blev affärsmän i mindre skala. Udell nämner att Alexander Anderson från Gamlakarleby samt John och Jakob Söderlund från Esse idkade krogrörelse 1904. År 1907 rapporterade Onkel Joe (Bengts), att en landsman vid namn Lingnell var apotekare, Charles Cannelin från Vasa var Notarius Publicus, Alex Nyberg och Victor Gustafson »hade utskänkning» (var krögare), John Neeland var ägare till Vasa Hotell, och Alex Anderson var ägare till Wasa matkök och logihem (boardinghouse?). Dessutom sägs en landsman ha haft en stor farm med 40 à 50 mjölkkor just utanför staden. 19

Den första organisationen bland våra landsmän i Superior var Lutherska Johannesförsamlingen, vilken stiftades 1899 av Erik Johanson (Ryss) från Jeppo. Han var också dess pastor ett par år. Församlingen betjänades sedan rätt många år av teologiestuderande och vikarier. Pastor Gustav Oberg, som var herde i den svensk-finska lutherska församlingen i Duluth under åren 1908 — 1919, betjänade samtidigt församlingen i Superior. Den hade då omkring 50 kommunikanter och verksamheten säges ha varit rätt livlig med söndagsskola, ungdomsförening och kvinnoförening. Församlingen hade också egen kyrka. Om denna församlings slutliga öde skriver Silfversten; »Sedan pastor Oberg år 1919 flyttade bort från Duluth överlämnades församlingsvården åt pastor A. T. Ekblad, som snart nog upplöste församlingen, varefter några bland medlem­marna förenade sig med lutherska Pilgrimsförsamlingen.» 20

Nykterhetsföreningen »Stjärnan av Norden», nr 48 SFNF, startades i oktober 1906 med 22 medlemmar. 21 Föreningen utvecklade en ganska livlig verksamhet och medlemsan- talet nådde några år senare siffran 70 men hade sjunkit till 40 i slutet av år 1916. Om föreningens 7:de årsfest den 25 oktober 1913 rapporterades att lokalen var prydd med blommor samt »nationalfärgerna» i gult och rött. Programmet upptog tal av pastor Ekblad, deklamation av en Runebergdikt av mr. Forsman, sång av mrs. Anderson och miss Beck samt sång också av några flickor från West Duluth. Därefter bortauktionerades äpplen och »pie». »Till slut serverades kaffe med dopp varefter en och var begav sig hem till sitt». 22

Av de 40 medlemmarna i föreningen vid slutet av år 1916 var mer än hälften födda i Amerika, de flesta i Superior. 23

År 1911 organiserades sjukhjälpsföreningen »Söner av Wasa», nr 36 SFSF. En kraftig verksamhet vidtog snart och fem år senare var föreningen en av de största inom förbundet med 116 medlemmar. Liksom på många andra orter växte här intresset för sjukhjälp, medan nykterhetsarbetet småningom förlamades.

De två föreningarna sammanslogs i slutet av år 1920 och blev då loge nr 25 i Runebergorden. Medlemsantalet i denna uppgick då till 140. Vid samma tid rapporterades att logen inköpt en samlingslokal och att den renoverats och gjorts tjänlig för sitt ändamål av medlemmarna själva.24 Runebergordens nationalkonvent hölls i Superior i augusti 1925, och enligt rapporterna utövade logen där sitt värdskap på ett i allo tillfredsställande sätt. Logen hade då 170 medlemmar och konventet med alla dess förberedande aktiviteter representerar nog höjd­punkten i Superiorlogens historia. Bortsett från statistik saknas uppgifter om vad som hände under de nästa 25 åren.

År 1929 var medlemsantalet i logen 146; 1935, 102; 1940, 80; 1950, 47 och 1957 hade antalet sjunkit till omkring 25. Medlemmarna beslöt då att om möjligt förena sig med logen nr 34 i Ashland. En ansökan därom bejakades av logen i Ashland i november 1957. Därmed var superiorlogens saga all. 25

Wentworth, Wis.

Omkring 15 mil öster om Superior vid ett vägkors på riksvägen 13, bara ett par mil från Superior-sjön i Wentworth township, står nu (1963) en modern kyrka — Lakeside Baptist Church, ett verk av finlandssvenskar. Trakten har varit en farmarbygd i närmare två generationer. Några landsmän var med i skogs­avverkningen där kring sekelskiftet.

Åtskilliga började då förvärva sig »stubbland», bryta mark och småningom skapa farmarhem. Den första landsman som bosatte sig i trakten var F. E. Berg­lund år 1899. Gustav Runquist (Rönnkvist) från Purmo och Axel Dahlin från Pedersöre, som var svågrar, bosatte sig där 1902. Senare korn bröderna Alfred, Albert och Felix Esselström från Esse, August Wick (Wiik) från Nykarleby, samt flera andra från samma socknar. Alla dessa var gifta och hade hustrur från samma trakter. Rätt många av dem var baptister hemifrån. Efter ankomsten till Amerika arbetade de någon tid i Duluth och var där med i den finlandssvenska baptistverksamheten. 26

Lakeside-baptistförsamlingen kan sägas ha sin upprinnelse i en liten söndags­skola och religiösa möten på söndagseftermiddagarna, som Axel Dahlin började hålla år 1905 i det då nya enrumsskolhuset. Efter detta besökte kolportör Andrew Blomquist (från Munsala) ofta orten och senare brukade pastorn i församlingen i Duluth som oftast hålla möten i Wentworth.

Lakeside baptistförsamling stiftades formellt den 9 januari 1921.27 Andrew Blomquist tjänstgjorde som ordförande och Emil Ström från Chisholm som sekreterare. På betyg från Ebenezerförsamlingen i Duluth kom följande med­lemmar: Alfred Esselström (Esse) och hustrun Maria (Pedersöre); Gustav Run­quist (Purmo) och hustrun Ida (Pedersöre); Ingrid Runquist (Wentworth); Albert Esselström (Esse) och hustrun Kristina (Malax); Felix Esselström (Esse) och hustrun Maria (Esse); Axel Dahlin (Pedersöre) och hustrun Anna (Purmo); August Wick (Nykarleby); mrs. Lisa Högdahl (Purmo); Ruth och Norma Hendrickson (Poplar, Wis); mrs. Elias Tähtinen (Wasa). På bekännelse: Gunnar Wallberg (Sverige) och hustrun Anna (Malax); samt mr. och mrs. Gust Hendrickson.

Redan år 1918 började landsmännen själva bygga en kyrka, men endast halv­färdig förstördes den av en storm ett par år senare. Man tog dock i med arbetet på nytt och 1922 invigdes det nya kapellet, som kom att fylla församlingens behov för närmare ett kvart sekel. Från och med 1924 var språket i försam­lingens verksamhet huvudsakligen engelska.

Under 20- och 30-talen betjänades församlingen för korta perioder av om­kring 20 olika evangelister, vikarier, och teologiestuderande från Bethel College and Seminary (svenska baptisternas läroverk) i St. Paul, Minn. Församlingens arbete gick dock framåt och utvidgades betydligt. År 1930 var medlemsantalet 77, och antalet barn i söndagsskolan var åtminstone lika stort.

Under åren 1941—46 betjänades församlingen av pastor Frank May. I början av hans pastorat byggdes en pastorsbostad, som invigdes i oktober 1942. Hartley Österlund var församlingens herde under åren 1946—52. Historiken fortsätter: »På hösten 1952 antog Emmett Johnson kallelse att bli församlingens pastor, och redan 1954 hade kyrkobesökarnas antal fördubblats och mera rum behövdes för bibelskolan och ungdomsarbetet. . . Församlingen planlade då ett byggnads­program på lång sikt.» Första delen i det nya byggnadskomplexet blev en »Fellowship Center» med en mindre sal, klassrum, kök och andra nödvändiga anord­ningar — allt ultra modernt. Detta blev färdigt inom ett par år. Redan 1956 påbörjades den andra delen, nämligen uppförandet av kyrkoauditoriet. Detta fullbordades och invigdes 1958. Auditoriet har sittplatser för 175, men då dör­rarna till den mindre salen och klassrummen öppnas, kan omkring 300 bevista gudstjänsten. 28

Här bör upplysas, att största delen av arbetet på den nya kyrkan — liksom då den gamla kyrkan byggdes — gjordes av medlemmarna själva med tillhjälp av också många andra i samhället. Wickstrom-fonden, förvaltad av en kommitté inom The Baptist Mission Union (förr Finska Baptist Missionsföreningen) bidrog med en del kontanter. Lakeside- församlingen har småningom blivit en »Community Church» — en kyrka för hela farmarsamhället, i vilket finlands­svenskarna och deras efterkommande i andra och tredje led numera är en mi­noritet. 29

År 1962 hade församlingen 114 medlemmar; söndagsskolan räknade 130 barn. Av medlemmarna var då endast omkring en tredjedel av finlandssvensk härkomst. Kvinnornas missionsförening och ett par ungdomsgrupper var också aktiva.

Två unga män från denna församling har utbildats för pastorskallet. Edgar Berglund, sonson till pionjären F. E. Berglund, utbildad vid Bethel College & Theological Seminary i St. Paul, Minn., är nu (1963) pastor i den forna svenska baptistförsamlingen i Anaconda, en församling där finlandssvenskarna en gång var i majoritet. Ny kyrka är under byggnad.

Felix Runquist, son till Gustav och Ida Runquist, studerade först vid Superior State Teachers College och fick sin teologiska utbildning vid Northern Baptist Seminary i Chicago. Sedan 1956 har han varit »Field Director for The Inter-Mountain Conservative Baptist Fellowship» i staterna Montana, Wyoming och Black Hills delen av So. Dakota, med huvudkvarter i Billings, Montana. 30

Några ord till sist om Axel Dahlin (från Dalabäck i Pedersöre), som började och i många år förestod söndagsskolan i Wentworth. Han var djupt religiös men på samma gång mycket filosofisk till sin läggning. Fast själv barnlös ivrade han särdeles för barnens och ungdomens andliga fostran. I kommunens skoldirektion var han också medlem i många år.

Stegel och Grand Rapids

I Wood County några mil öster om staden Wisconsin Rapids ligger de två lantsamhällena Siegel och Grand Rapids. Där började riks- och finlandssvenskar bosätta sig omkring 1880 på nybyggarvis som farmare. De byggde också en luthersk kyrka i Siegel efter en tid. I en artikel av signaturen G. R. i Finska Amerikanaren den 18 juli 1912 från Grand Rapids heter det att där fanns »ett helt settlement av vårt folk och de står sig bra». De flesta hade kommit från Vörå. Signaturen meddelade också att där fanns »en ny svensk-finsk luthersk Betania-församling med egen kyrka» som efterträdare till en tidigare församling eller kyrka med samma namn (troligen den i Siegel).31 Pastor Fred G. Olson i Newberry skrev år 1954: »Då jag var pastor i församlingarna i Wisconsin Rapids var rätt många av våra medlemmar, särskilt i landsförsamlingen (Siegel och Grand Rapids), från Vörå i Finland.» 32

En märkesman bland våra landsmän där var John Wörlund, född i Vörå 1847. Han kom första gången till Amerika redan 1873, arbetade på flera ställen, men återvände efter två eller tre år till Luleå i Sverige, där han hade hustru och barn. Enligt Silfversten var en stor andlig väckelse då rådande i Norrland, och Wörlund blev omvänd till Gud. Han kom andra gången till Amerika 1883 och hamnade i Wood county, dit hans familj också kom ett år senare. Här upp­odlade han en stor farm och var på samma gång ledare i den kyrkliga verksam­heten. Han förestod en söndagsskola i över 30 år, och då pastor icke alltid fanns för kyrkorna, som nämndes ovan, blev han ofta kallad att leda den offentliga gudstjänsten. Efter att han hade flyttat till Wisconsin Rapids 1913 var han där med om att bygga en tredje kyrka. »Han var ofta sänd», skrev Silfversten, »till konferens- och synodalmöten och tjänade även där som predikobiträde vid många tillfällen.» 33

Andra orter

På många andra orter i Norra Wisconsin hade finlandssvenska immigranter slagit sig ned, åtminstone för en tid. I Commonwealth, beläget omkring 15 mil väster om Iron Mountain, Mich., bosatte sig vid seklets början ett tiotal f.d. gruvarbetare med sina familjer som farmare. Bland dem organiserades nykter­hetsföreningen Klippans Ros, nr 42 SFNF i september 1905. Men föreningen upplöstes redan i början av 1907. 34  Orsaken därtill var bortflyttning av flera familjer till Lake Stevens eller Hartford i staten Washington, bland dem den välkända familjen Abrahamson, Jack från Kvevlax och Ida från Jeppo.

I staden Marinette, granne till staden Menomenee i Michigan, bodde vid sekelskiftet kanske ett hundratal finlandssvenskar. De flesta var sågverksarbetare och flyttade därifrån då driften efterhand nedlades. 35 Från Wausau rapporterades 1901 att där fanns fyra sågverk vid vilka ett antal landsmän förtjänade sitt dag­liga bröd. 36

I Merrill hade ett visst antal också slagit sig ned. Om dem skrevs år 1901: »Här på platsen är landsmännen för det mesta från Åland och största delen till­hörande den (svenska) lutherska kyrkan.» 37  Vid samma tid hade ett par tiotal landsmän, mest från Pedersöretrakten, slagit sig ned i närliggande Rhinelander.

De flesta var skogs- och sågverksarbetare, men några hade kommit så långt att de tog mindre kontrakt på skogsavverkning. Ett par var krögare. Alfred Nylund från Purmo hade ett större »boardinghus» och säges ha hjälpt nykomlingarna att få arbete och sända hem pengar. 38

I slutet av 30-talet fanns i Herbster, Tripp och Port Wing »townships» om­kring 20 finlandssvenska familjer som farmare, fiskare och sågverkarbetare, spridda bland ett större antal finska landsmän.89 Allt detta bara som axplock.

Till detta bör tilläggas, att under den stora immigrationsperioden fanns i norra Wisconsin, liksom i hela Michigan och en del av Minnesota, knappast ett enda skogsdrift-, gruv-, fiske- eller farmarsamhälle av någon betydelse, som icke hade en grupp av finlandssvenska immigranter. På vissa ställen var det kanske bara några enskilda, mer eller mindre tillfälliga arbetare, eller ett par familjer som blivit bofasta, åtminstone för någon tid.

---------- 

WISCONSIN

1  Muntliga uppgifter av August Johnson i juli 1941 och av Anders Stenman i juni 1962.

2  Hals. s. 165.

3  Uppgifterna om denna förening jämte utvecklingen efter det den sammanslagits med nykterhets­föreningen Hoppet och namnet för den nya föreningen blivit Norden samt efter 1929 då den inträdde som loge nr 34 i Runebergorden, är hämtade ur ett manuskript med titeln »Historik över Förenings­verksamhet» (1899 —1939) skriven av John K. Johnson. Werner Sandström fortsatte denna historik till slutet av 1959. I författarens samling.

4  Stenius, ss.  52, 54 (bild s. 53). 6 Ibid. ss. 23 — 24.

6  Silfversten, ss. 266 — 268.                                              

7  Muntliga uppgifter av Anders Stenman i juni 1962.

9 Muntliga uppgifter av J. Victor Jacobson i Ironwood, Mich., 1 juli 1941; Erik Johnsons biografi.

10  Led. nr 7 1940. Trots flera förfrågningar per brev har inte mera uppgifter kunnat fås än att de övriga styrelsemedlemmarna 1940 var Herbert Erickson, mrs. Ida Morecraft, mrs. Waldemar Anderson, Elsie Johnson, Marion Morecraft. Alfred Johnson och Emil Mortenson.

11  FA 14.2.1925.

12  Led. nr 11, 1923. Övriga i ledningen: C. J. Johnson, Verner Carlson, Edward Johnson, Fritz Stivens, Vallentine Holm, Carl Norrby, Emil Bush och Gunnar Backlund.

13  Ibid. nr 5, 1934.

14  Nord. 5.9.1935.

15  FA 13.10.1924; »Nordberg Progress: 75th Anniversary» (1886 —1961).

16  Muntliga uppgifter av M. Hjelmman i Mihvaukee i augusti 1941, också foto.

17  Milwaukee Journal, 13.6.1941.

18  Hals. s. 167.

19  FA 12.9.1907.

20  Silfversten, ss. 277—278.

21  Stenius, s.  104 (bild s.  103).

22  Led. nr 11 1913.

23  Minnes, ss. 77—78.

24  Led. nr 12  1920.

26  Historiken över logen i Ashland.

26  Muntliga uppgifter av Axel Dahlin, Gusta Runquist, Fred Esselström, m.fl.

27  Källorna för denna församlings historik är huvudsakligen de följande; »Fifty Years of Christian Stewardship» (The Baptist Mission Union), ss. 54—55; »Sixty Years of Christian Stewardship», 1901 —1961. (The Baptist Mission Union), ss. 44—46; skriftliga uppgifter av mrs. Ingrid Granroth.

28  Muntliga uppgifter av pastor John Yonkers i juni 1962.

29  Ibid.

30  Skriftliga uppgifter från mrs. Ingrid Granroth.

31  FA 18.7.1912.

32  Nord. 23.iz.1954.

33   Silfversten, ss. 419—421.

34  Stenius, s. 98; FA 18.10.1906.

35   Hals. s. 163.

36   FA 18.12.1901.

37   Ibid. 22.5.1901.

38   Muntliga uppgifter av Andrew Larson i Rhinelander i juli 1941. Skriftliga uppgifter av Herman Sundquist i Duluth 10.2.1959.