Illinois

Anders Myhrman

Chicago, Ill.

Våra landsmäns historia i Chicago går tämligen långt tillbaka, och deras antal var en gång ganska stort, troligen nära tusentalet; men de var spridda över ett mycket stort område.

I Hälsning från Amerika läser vi följande redogörelse, troligen skriven av John Udell, över de tidigaste finlandssvenskarna i den växande världsstaden vid Michigan-sjöns södra strand:

»Den första svensk-finnen här, så långt man kan få reda på, är John Stenman, hemma från Kristinestad, som kom till Chicago 1865. Kapten Bärlund, också från Kristinestad, kom följande år. Han seglade en lång tid på de stora insjöarna och hade eget fartyg. Kapten Johnson, hemma från Åland, kom till Chicago 1867, och seglade även en längre tid på insjöarna samt var ägare till en skuta. Mr. Grönlund, från Helsingfors, anlände samma år, är bosatt i Norra Chicago, och ägare till flera hus. Vidare har vi G. Erikson, från Åland, som anlände 1869. Erikson förlorade allt vad han ägde i den stora Chicago-branden 1871, undan­tagandes sin hustru, som han efter tre dagars sökande fann bland de förvillade och övergivna. Kapten Nels Anderson, hemma från Munsala, kom till Amerika 1867 och bosatte sig i Chicago 1879. Kapten Anderson har seglat en längre tid på insjöarna och är en av Chicagos mest välkända och aktade svensk-finnar. John Becker, från Helsingby i Korsholm, anlände till Chicago 1878 och har här fortsatt med sitt yrke som en av Österbottens välkända timmermän. E. W. Broman, från Vasa, har bedrivit boktryckerirörelse på East Chicago Avenue, sedan han 1889 anlände till Chicago. M. Sundquist, jakobstadsbo, kom hit 1893 och bedriver restaurantrörelse på East Chicago Avenue.» 1

I detta sammanhang bör också nämnas nykarlebybon J. P. Johnson. Enligt C. N. Nylund (från Munsala) led fartyget på vilket Johnson var sjöman skepps­brott just utanför Chicago i den svåra stormen under vilken staden brann ned 1871. Johnson kom i land på en planka, började snart slå upp provisoriska hus och blev inom en kort tid en större byggnadsentreprenör, med så många som 25 hus under byggnad samtidigt. På grund av ett utsvävande liv kom hans affärer efter en tid på obestånd, och han for till Montana, där han dog. 2

Vi låter Udell fortsätta: »Bland andra beryktade svensk-finnar i Chicago har vi vidare mekanikern John Wickström, född i Vassor by av Kvevlax församling. John Wickström anlände till Amerika 1889 och bosatte sig i Chicago 1892. Han arbetade de första åren i flera olika mekaniska verkstäder, tills han för fem år sedan begynte med egen verkstad. Gjorde först automobiler, men tillverkar numera motorer för fiskar- och lustbåtar.» 3 Han återvände litet senare till Finland och startade den välkända motorfirman Wickström i Vasa.

Andra landsmän bedrev mindre affärer efter början av seklet, som t.ex. Jakob Peterson från Pedersöre, vilken hade uraffär, och Ellen Storey (Store) från Karleby, som hade restaurant — båda ett stycke norr om Chicago Avenue. 4 För övrigt kan sägas att det stora flertalet av våra landsmän i Chicago ända från 90-talet varit sysselsatta i verkstads- och byggarbeten.

Innan vi går vidare bör påpekas, att många unga landsmän, som senare blev framstående på olika områden, hade sin skolgång och utbildning i vissa skolor i Chicago. Vid affärsavdelningen i de svenska missionsvännernas skola, North Park College, studerade William Holm, John Udell, Andrew Ostrand, Werner Johnson, John Berg, F. O. Beck, Thore Stenius m.fl., som icke allenast kom sig fram på affärsområdet utan även blev ledare i föreningsarbetet både lokalt och i de nationella förbunden. Vid samma skolas teologiska seminarium utbildades flera pastorer, som betjänade församlingar bland vårt folk. Alla de äldre baptist­pastorerna bland våra landsmän fick sin utbildning vid de svenska baptisternas seminarium i Morgan Park — Matts Esselström (Esse), Edward Fleming (Svar­var, Korsholm), Andrew J. Stormans (Forsby, Pedersöre), Isak Roy (Malax), John A. Kallman (Forsby, Pedersöre), och Isak Berg (Malax). Flera läkare fick en del eller hela sin utbildning i Chicago, såsom Albert M. Wickström (Kvevlax), Carl W. Silverberg (Övermark), J. E. Dahlbo (Pörtom), m.fl.

Denna koncentrering i Chicago under det första årtiondet av vårt sekel av unga män, som sökte vetande och utbildning på ett eller annat område, hade ett visst inflytande på de tidiga sammanslutningarna bland vårt folk i Chicago.

Svensk-Finska Baptistförsamlingen

Den första sammanslutningen bland de finlandssvenska immigranterna i staden var Finska Baptist Missionsföreningen. Dess syfte var att utöva baptistisk missionsverk- samhet bland både svensk- och finsktalande. Föreningen organi­serades den 31 mars 1901 med 11 medlemmar. Dess första ordförande var teo­logiestuderanden Edward Fleming, vice ordf. var medicinestuderanden Albert M. Wickström, sekreterare H. R. Schultz, och kassör Jakob Peterson. De var, som en av dem många år senare sade, »en liten grupp immigranter med ett stort mål». 5 (Bild)

Ett år senare hyrde föreningen en lokal på Orleans Street nära Chicago Ave, för söndagsskola och möten på både svenska och finska. Allt detta ledde till bildandet av en baptistförsamling, som fick namnet Första Finska Baptistför­samlingen i Chicago. Detta skedde den 19 mars 1904. Följande personer var de första medlemmarna: Edward Fleming, Albert M. Wickström, Matts Sundquist, Katarina Sundquist, Hanna Nyman, Sofia Berg, Maria Olson, Alex Laurikainen, Hugo R. Schoultz, Maria Schoultz, Maria Westin, Ida Nygård, Amanda Sand, Katarina Östman och John W. Carlson. 6

Verksamheten flyttades då till 13 5 Sedgwick Street, där den var förlagd till 1907, då den flyttades till en hyrd sal i La Salle Ave. Baptist Church. Där pågick den till 1920, då en mindre och något äldre träkyrka inköptes på 5000 Ohio St. i Austin. De flesta familjerna hade redan tidigare flyttat till den stadsdelen. Men den kyrkan blev snart för liten, och 1927 beslöt församlingen att bygga en ny kyrka av tegel på 919 N. Lavergne Ave. Emanuel Erickson var överuppsyningsman vid bygget. Den nya kyrkan invigdes den 8 juli 1928 i samband med Baptist Missionsföreningens 28:de årsmöte. Den nya kyrkobyggnaden med inredning kostade omkring $ 28 000. Senare inköptes ett boningshus av trä, beläget näst intill kyrkan, för den växande söndagsskolans behov. År 1950 byggdes pastors­bostad. År 1961 byggdes ny ingång till kyrkan och en läktare i salen; och följande år revs det gamla huset och en stor modern tillbyggnad för söndagsskol- och ungdomsarbetet fullbordades. Dessa till- och nybyggnader under två år kostade församlingen omkring $127 000. Erhard Westerberg övervakade entreprenörens arbete.

Pastorer som tjänat församlingen längre perioder har varit: Edward Fleming 1904—1906; Andrew J. Stormans 1907—1910, 1935 —1944; Matts Esselström 1911 —1926; Isak Berg 1928 —1935; Floyd Ankerberg 1944—1950; James E. Selander 1950—1954; James Rentz 1955 —1962, alla finlandssvenskar utom Ankerberg och Rentz.

Då den finska verksamheten i Chicago efter några år tynade av och upphörde helt, ändrades församlingens namn till Svensk-Finska Baptistförsamlingen. År 1933 ändrades namnet till Bethel Baptist Church. Under de 10 åren 1926—1935 övergick församlingens olika verksamhetsgrenar språkligt från svenska till engelska. Det var en övergångs- period, en »amerikanisering», också i ett annat avseende. Församlingens yttre arbete kom mer och mer att riktas till, och inklu­dera folk av andra nationaliteter i kyrkans grannskap. Resultatet blev också att ett ansenligt antal individer och familjer av icke-finländskt ursprung med tiden slöt sig till församlingen. Ledningen har dock i stort sett förblivit i de äldre finlandssvenskarnas och deras efterkommandes händer till dato (1962).

Verksamheten utvecklades under tiden starkt på olika områden. Gust Doktar var under många år ledare för ett gott strängband. Senare bildades under ledning av Natalie Stormans-Haag, dotter till pastor Stormans, flera sång- och musik­grupper. Dessa gav ett par år kyrkokonserter på många ställen i mellanstaterna och östern.

Söndagsskolans arbete utvidgades, särskilt genom att buss anskaffa­des för att samla upp barn som behövde transport. Inskrivna elever var år 1920 omkring 40, steg småningom till omkring 100 år 1940 och till över 350 år 1950. Skolan opererade då med 31 klasser fördelade på 6 avdelningar — detta ett halvt sekel efter det studeranden Albert Wickström började denna söndagsskola med ett dussin barn i den lilla hallen på Orleans Street. John Willis, född i Helsingfors men uppväxt i Amerika, har i många år varit ledaren och den drivande kraften i detta söndagsskolarbete. Särskild vikt lades på ungdomsarbetet, som utvidgades och fördjupades under ledning av en anställd ungdomsledare. Senior- och junior­grupper organiserades med sina särskilda program. Ungdomsläger, möten till­sammans med andra seniorgrupper, »gospel teams» för gatumöten, mm., var aktiva arbetsformer för seniorerna.

Intresset för både inhemsk och utländsk mission har alltid varit stort inom Bethel- församlingen. I förhållande till medlemsantalet har mycket stora summor offrats på missionen. Då The Mission Union (förut Finska Baptist Missions­föreningen) upplöstes år 1961, ingick Bethelförsamlingen i The General Baptist Conference (förr Swedish Baptist Conference). Tre medlemmar av den yngre generationen har utbildat sig till pastorer: Severin Bernas, Thorsten Frohm (From), och Herbert Skoglund, nu missionär i Japan (1962).

Denna församling började 1904 med 15 döpta medlemmar; år 1920 var antalet 66; 1940, omkring 125; 1951, något över 200; och 1960, 275.

Utom de organisationer och grupper, som redan nämnts, har en kvinno­förening, förr kallad »Arbetsmyran» och senare »Berea», varit aktiv inom för­samlingen. En ungdomsförening föregick de senare Senior- och Juniorgrup­perna. En »Couples Club» är också av senare datum. Diakonkårerna (manliga och kvinnliga) har under de senare årtiondena varit mer än vanligt aktiva. Av de äldre medlemmarna har John W. Carlson och Erhard Westerberg gjort en särskild insats i församlingens allmänna utveckling.

Den manliga diakonkåren i Bethelförsamlingen bestod 1954 av bl.a. Otto Hermans, John Carlson och Ernard Westerberg (ordf.)  6a

Bethelförsamlingen visar tre stadier i sin historiska utveckling. Under de första 25 à 30 åren var den en typisk immigrantförsamling, begränsad i sitt arbete huvudsakligen till de egna landsmännen. Därnäst följde en övergångsperiod på 10 à 15 år med övergång från svenska till engelska och med en reorientering angående missionsfält. Detta ledde till en något så när typisk amerikansk baptist­församling, evangelisk-konservativ i lära, men fullt modern i aktiviteter och verksamhetsmetoder. Andra församlingar bland vårt folk har genomgått samma utvecklingsprocess, men en del, som var tämligen framgångsrika på det första stadiet, stupade på det andra.

Nykterhetsföreningen »Topelius», nr 29 SFNF, organiserades den 14 november 1903 med 16 medlemmar. Initiativet togs av John Udell, som då studerade vid North Park College. Vid början av året 1908 hade antalet vuxit till något över 50. Bland föreningens tidiga aktiva medlemmar kan nämnas särskilt John Udell. Andrew Ostrand, Edvin Ahlskog, John Wickström och Carl W. Silverberg. De två sista av dessa tjänstgjorde efter varandra som presidenter för Svensk-Finska Nykterhetsförbundet. Andra tidiga medlemmar var Hanna Wickman och Charles Alm; och något senare kom Thomas Stenius, Fred Spolander och John Berg — alla tre bemärkta i vårt folks historia. Högsta antalet medlemmar som föreningen någon gång hade var 70; i slutet av 1916 var det 47. 7

På söndagar och särskilda högtidsdagar under sommaren brukade en del av föreningens medlemmar samlas till picknicker på en liten kulle nära sjöstranden i Lincoln Park. Även en del baptister brukade besöka platsen i samma syfte. Kullen fick namnet »Topelikullen», och där kunde man nästan alltid på vackra sommarsöndagar träffa en grupp landsmän. Föreningens arbete fortgick annars år efter år på sedvanligt sätt med ett eller två möten per månad samt dessutom större års- och julfester.

Sjukhjälpsföreningen »Enig», nr 17 SFSF, organiserades bland våra landsmän i Chicago den 25 mars 1906. 8 I den första styrelsen var Carl W. Silverberg (Över­mark) ordförande; viceordförande Charles Alm (Helsingfors); protokollsekr., Edvin Ahlskog (Karleby); vice, Otto A. Johnson (Lappfjärd); finanssekr., Oskar Berg (Vasa); vice, August Telenius (Åbo); kassör, John Wickström (Kvevlax); marskalk, Teodor Johnson (Borgå); kaplan, Andrew Ostrand (Pörtom); vakt. Axel Wahlström (Sjundeå). Andra medlemmar från början var: Erik Ahlskog (Vasa), Carl W. Carlson (Närpes), Albin Berg (Åbo), Brita Johanna Stoor (Karle­by), Carl A. Berg (Vasa). Senare samma år intogs juveleraren Theodor Lindholm från Fredrikshamn och bagaren Johan Fredrik Bernas från Kristinestad. Under året 1907 intogs 29 medlemmar, av vilka nästan hälften kom från södra Finland, särskilt Helsingfors.

Under det första året hölls mötena i hemmen, ofta hos familjen Teodor Johnson på Chicago A ve. Men så hyrdes en liten »hall» för $.1,50 per möte, en hyra som dock efter en kort tid höjdes till $ 2,50. Tämligen hög tyckte man. En sy- eller kvinnoförening med namnet »Myran» bildades också, i första hand för att hjälpa till med föreningens finanser, men synbarligen också för sällskapliga sammankomster i hemmen.

Protokollen från de några första åren upptager mest de vanliga mötesför­handlingarna, men där annoteras även vissa större festligheter. Den första av dessa hölls redan en månad efter föreningens tillkomst och blev en stor succé. År 1907 hölls en paketfest i april, en picknick i Jackson Park i juli och julfest i december. Den 6 februari 1909 hölls den första Runebergsfesten. År 1910 omnämnes en korgfest och en stor fest till förmån för Finska Amerikanaren med redaktören J. A. Antell som den uppskattade talaren. Under åren 1912—1914 hölls inga möten — föreningen låg i dvala — och det var kanske endast finans­sekreteraren August Telenius ihärdighet att besöka och insamla medlemsav­giften från vissa medlemmar, som höll föreningen nominellt vid liv.

Då arbetet igen upptogs på allvar i januari 1915, valdes följande styrelse: ordf., John Ekblom (Vasa); vice, d:r H. Dahlbo (Pörtom); protokollsekr., John Kronlund (Vasa); vice, Hulda Åkers (Wichtis); finanssekr., August Telenius (Åbo); markskalkar, Anna Lillkung (Esse) och Carl Österlund (Oravais); revisorer, Österlund, Nordman och Forsman.  Under detta år intogs  17 medlemmar.

För 1916 annoteras en »storartad tioårsfest» i mars, en picknick i Edgebrook »där dans och lekar företogs i naturens sköte», ett stort Halloween Party och en lyckad julfest. Verksamheten gick i samma hjulspår under de följande åren. Mötena hölls i Busch Temple och hyran var $ 4,00 per möte. Vid slutet av år 1920 hade föreningen Enig 59 medlemmar.

Runeberglogen

Föreningarna Topelius och Enig sammanslogs den 21 november 1920 och blev logen nr 16 i Runebergorden, räknat från den 1 januari 1921. 9 Den nya logen började med 62 medlemmar, en siffra som tydligt visar att de flesta av dess medlemmar hade tillhört båda föreningarna förrän de gick samman. Faktiskt hade de två föreningarna haft rätt många programmöten och tillställningar till­sammans innan de blev ett. Runeberglogens första styrelse hade följande sam­mansättning: ordf., Fridolf Spolander; vice, S. A. Holmberg; finanssekr., August Telenius; vice, Alfred Svenn; prot.sekr., Victor Erickson; vice, A. O. Mickelson; kassör, E. Westerlund; marskalkar, L. Carlson och Anna Lillkung; vakter, Evert Nelson och E. Lindkvist; korrespondent, S. A. Holmberg. »I det året blev det liv bland medlemmarna», säges i en rapport. »Troligen var orsaken att det på möteskvällarna alltid var gott om sång, musik och deklamationer av de egna medlemmarna». Med intresset växte också medlemsantalet. Inalles 73 nya med­lemmar intogs i logen 1923. Om det året säges i rapporten: »Det var trevligt på vår lokal, mycket musik, sång, deklamationer, tal och teater. Därtill så stod vår John Martin som redaktör för den trevliga tidningen »Papegojan». 11

Utrymmet tillåter icke vidare årliga detaljer. På 30-talet ökades antalet in­födda medlemmar i logen betydligt. Engelska sångböcker anskaffades 1936. År 1934 bildades en social- eller ungdomsklubb för vilken en särskild möteslokal ställdes i ordning. Följande år valdes den första ungdomsledaren. Men ingen barnavdelning bildades inom eller i förening med logen.

Under åren 1906—1939 hade omkring 400 personer tillhört Enig-Runeberg för någon tid. Av dessa var åtminstone 35 födda i Sverige och nästan lika många i Michigan. Kommunerna Esse, Vasa, Kvevlax, Pedersöre, Helsingfors och Närpes var bäst representerade, synbarligen i den angivna ordningen. Procenten från Nyland, Åboland och Åland var högre än i någon annan loge i centralstaterna.

Då Runeberglogen kom till var medlemsantalet, som redan nämnts, endast 62. Men på grund av den livliga verksamheten, som kom i gång under de följande åren steg siffran år 1924 till 124 — den högsta i logens historia. År 1929 var medlemsantalet 89; 1935, 100; 1940, 81; 1950, 84; och 1960, 96. Dessa höga och tämligen konstanta siffror antyda att logen varit aktiv under årens lopp. Rap­porterna i Ledstjärnan uppvisar också en mångfald aktiviteter: stora Runebergs-, års- och julfester; maskerader och andra speciella »parties»; sång- och musik­program; sockenprogram; kortspel- och »beano»-aftnar, danser och teater, födelse­dagsfester, 25- och 50-årsbröllopsdagar mm. Logen var värd för Runeberg­ordens konvent 1954.

Bland de många personer som under årens lopp varit aktiva i Runeberglogen nr 16 har särskilt nämnts följande: August Telenius, Sigrid Telenius, Edward Westerlund, Evert Nelson, Alfred Svenn, Viktor Erickson, Edwin Wessman, Evert King, Harold Grönholm, Eunice Lenell, Jennie Janisch, Agda Herrgård, Edith Griffiths, Russel Griffiths, Ivar Orndahl och Hugo Bayar.

En del av våra landsmän i Chicago tillhörde svenska lutherska församlingar, men antalet är icke känt. Det rapporterades också, att rätt många familjer från Närpes tillhörde den svenska lutherska församlingen i Evanston, en förstad strax norr om Chicago.

Utom de redan presenterade organisationerna existerade för en kort tid några andra. I april 1906 lästes i Finska Amerikanaren, att föreningen »Arbetets Vän­ner» haft en fest med Carl W. Silverberg som talare. Vid samma tid fanns också en litterär förening, ledd av studerande från North Park College. Likaså med­delades i F. A. att Svensk-Finska Nationalförbundet i Chicago hade en påskfest 1911. I början av år 1927 bildades en Lotta Svärd-förening, troligen som en följd av Ruins besök bland landsmännen. 10

Fast de större organisationerna bland våra landsmän i Chicago hade olika ändamål och syften, förekom också en hel del samarbete. Topelius och Enig hade en rad festliga tillställningar tillsammans under de många åren före sam­manslutningen. Då fältprosten Hedberg besökte Chicago på hösten 1919 hade Topelius, Enig, och baptistförsamlingen gemensam välkomstfest för honom. 11 Så var fallet också med ett par andra besökare från Finland. Till de årliga Rune­bergsfesterna under 20- och 30-talen var baptisterna särskilt inbjudna, och deras pastor — Esselström, Berg, eller Stormans — var vanligtvis den som höll det övliga festtalet om Runeberg

Samarbete med finnarna förekom ibland. Som ett exempel kan nämnas välkomstfesten för den frejdade arkitekten Eliel Saarinen och hans familj, då de anlände till Chicago på våren 1923. En kommitté som representerade båda språk­grupperna, arrangerade en bankett med övligt program i konstinstitutets fest­sal. Professor Elmer A. Forsberg ledde programmet på engelska. Den finska konsuln i staden höll sitt hälsningstal på finska och studeranden Anders M. Myhrman hälsade å finlandssvenskarnas vägnar familjen Saarinen välkommen på svenska. Samarbete av de två språkgrupperna förekom också under »Finnish Relief»- och »Help Finland»-kampanjerna under och efter andra världskriget.

Waukegan, Ill.

John Udell skrev 1904 i Hälsning från Amerika: »Waukegan är en liten natur­skön stad belägen vid Michigan sjöns strand. Dess invånarantal är omkring 15 000. Den förste av våra svensktalande landsmän anlände till Waukegan år 1890 från Worcester, Mass. (sänd av American Steel & Wire Co. som timmer­mans förman vid uppförandet av ett stålverk i W.) Hans namn är Matt Mattson, hemma från Munsala. Året därefter kom Andrew Holm och Isaac Isaacson, den förre från Norrnäs i Närpes och den senare från Pörtom. Den fjärde i ordningen är John Erikson från Maxmo. Därefter kom Charley Hokans från Yttermark i Närpes samt Jonas Stolpe från Sundom i Solv socken. Sedan dess har ganska många både män och kvinnor anlänt från Österbotten och Nylands län, så att det för närvarande finns 187 svensktalande finnar här i Waukegan, därav 52 minderåriga.» 12

De flesta arbetade på järntrådsfabriken och säges ha varit omtyckta som tråddragare. Några var maskin- eller andra verkstadsarbetare. Hjalmar Malmberg från Åbo hade en liten kolonialvaruhandel; och John Erikson var redan då poliskonstapel, en syssla han sedan uppehöll i många år. Senare hade Gust Nordin från Malax och Gust Enholm från Solv en »grocery»-affär ett antal år. År 1916 organiserades Steen Combination Lock Company av (uppfinnaren) John Steen från Övermark, Isaac Juth från Korsnäs och Eric A. Solax från Lappfjärd. 13

Nykterhetsföreningen »Solstrålen», nr 19 SFNF, bildades den 8 februari 1903 med 28 medlemmar. Jonas Stolpe var dess första ordförande. Verksamheten blev livlig och efter några år hade föreningen 75 medlemmar. Vid slutet av 1916 hade antalet sjunkit till 49, alla vuxna. Omkring hälften av dessa var födda i Närpes.

Det märkliga med denna nykterhetsförening var dess många arbetsgrenar. Redan från början fick man till stånd en sjukkassa för medlemmarna. Man vidtog också genast med anskaffandet av ett bibliotek, som med tiden blev rätt betydande — det enda svenska biblioteket i staden. En juniornykterhetsloge organiserades i januari 1914 för finlandssvenskarnas barn. Ledare för denna var Alex Peterson från Munsala och Tillie Norman (mrs. J. W. Lund) från Ma/ax. Denna loge hade ett 40-tal medlemmar. Den upplöstes i januari 1917 och om­kring 30 av dess medlemmar ingick då i Solstrålen. Amatörsällskapet »Naggen» säges ha varit aktivt omkring åren 1915 — 16 med föreställningar i Waukegan och andra loger. 14  Vid denna tid fanns också inom föreningen en gymnastik­klubb med namnet »Kamraten» samt en studie- och deklamationsklubb. Dessa leddes av dr John E. Dahlbo från Pörtom, som just blivit färdig med sina medi­cinska studier och börjat praktik i staden.15 En grupp kvinnor hade också tidigt bildat en syklubb med namnet »Myran». Då sjukhjälpsföreningen stiftades över­läts Myrans kassa till denna.

I april 1916 skrev en korrespondent från Waukegan i Ledstjärnan som följer: »Vi kan se skillnaden på vårt folk nu och för 13 år sedan, då nykterhetsföreningen kom till stånd här. Nykterhetsverksamheten har blivit vårt livs lösen. Det är viktigt att arbeta för denna stora, ädla och rena sak. Vårt ansvar ropar på oss från alla håll ...»

Sjukhjälpsföreningen »Myrstacken», nr 27 SFSF, stiftades den 25 februari 1912 med 13 medlemmar under ledning av John Berg från Chicago. Den första ordföranden var Isaac Juth från Korsnäs. Medlemsantalet växte småningom till omkring 50 år 1920. En syförening var också verksam på detta område.

Svensk-Finska Nykterhetsförbundet och Svensk-Finska Sjukhjälpsförbundet höll sina årskonvent i Waukegan i augusti 1920. Som känt beslöts då att sam­manslå de två förbunden till en gemensam organisation, som fick namnet Rune­bergorden. Då de två föreningarna gick samman i Waukegan fick den nya logen 66 medlemmar. Några år senare nåddes det högsta antalet — 124. År 1929 var medlemsantalet 74; 1935, 42; 1940, 51; 1950, 42; 1960,  35.

Tjänstemän som valdes vid logens första möte den 21 november 1920 var: ordf., Isaac Juth {Korsnäs); vice, Alex Peterson {Munsala); protokollsekr., John Norby (Pörtom); assist., Henry Carlson (Närpes); finanssekr., Victor Berg (Alalax); assist., John W. Lund (Närpes); skattmästare, Gust Lundin (Malax); marskalkar, Selma Mattson (Korsnäs) och Selma Erickson (Närpes); vakter, Charles Lind (Närpes) och Algot Lindquist (Närpes); trustees, John Steen (Övermark), Oscar Williams (Närpes) och Edward Rundquist (Solv). Logen nr 20 i Waukegan var under 1920-talet mycket aktiv och även behjälplig i att bilda ett par andra loger.

Denna loge har under många år deltagit i, och flera gånger varit värd för, den gemensamma sommarpickniken för Runeberglogerna i Illinois och logen i Kenosha, Wis. Ävenså har logen haft Runebergsfester tillsammans med logerna i Chicago och Kenosha. En syklubb med namnet »Ladies of Runeberg» startades 1925 och upplöstes 1955. En orkester, bestående av 9 landsmän, med det nog så väl tilltagna namnet »Internationella Orkestern» fanns i Waukegan omkring år 1920. 16

Ingen särskild församling startades bland våra landsmän i Waukegan. Mrs. Lund uppger att en del tillhörde den svenska lutherska eller den svenska baptist­församlingen.

Runeberglogens i Waukegan bäst kända medlem var otvivelaktigt dr Karl M. Beck, som hade växt upp i Korsnäs, där hans far var apotekare. Skolad för samma yrke kom Karl till Amerika och upptog efter några år medicinska studier vid det välkända Rush Medical College i Chicago. Efter avlagda examina etable­rade han sig som läkare i Waukegan 1920. År 1928 utnämndes han till ordinarie överläkare vid Lake County distriktssjukhus, vilket är beläget i staden. Han dog 1949.

Rockford, Ill.

Omkring 75 à 80 mil nordväst om Chicago ligger staden Rockford, känd för sin talrika rikssvenska befolkning — »Svenskarnas Stad». Här bosatte sig också kring sekelskiftet ett mindre antal svenska immigranter från Finland. De flesta blev fabriksarbetare eller snickare. De byggde eller köpte sig egna hem »och har skött sig bra», enligt en rapport. Ännu år 1962 fanns i Rockford ett 10-tal familjer med föräldrarna födda i Finland och ett 20-tal familjer av den andra generationen. 17

Bland dessa landsmän bildades Runeberglogen nr 32 den 12 oktober 1924 med 26 medlemmar. Organisatören var Isaac Juth från Waukegan. I styrelsen invaldes: ordf., Charley Tulisalo; vice, John Broo; protokollsekr., Mike Mattson; vice, Charles Anderson; finanssekr., John E. Carlson; vice, Etic Beck; kassör, John Grönlund; marskalk, Gust Broo; vakter, Emil Lygdbeck och Ben Carlson; revisorer, dr Tulisalo, Gottfrid Johnson och Arvid Grönlund. Organisations­mötet hölls i Viking Hall. »Det största antal finlandssvenskar, som nånsin varit församlade i Rockford», skrevs det. Detta delvis därför att så många Runebergare från Waukegan och Kenosha var med. 18

Vid slutet av år 1926 hade antalet medlemmar i logen vuxit till 45, varav 41 var vuxna. Men svårigheter uppkom snart därefter, och för juni 1929 rappor­terades endast 9 medlemmar. Logen upplöstes kort därefter. Konkurrensen med rikssvenska loger var här, liksom på många andra orter, ett problem i Runeberg­logens fortbestånd. Enligt uppgifter från en landsman, som bodde i Rockford i många år, tillhörde de flesta finlandssvenskarna i staden rikssvenska föreningar och församlingar. 19

Bland våra landsmän i Rockford kan vi uppmärksamma Carl J. Anderson. Han växte upp i Övermark, kom till Amerika som ung, arbetade först på skepps­varv i New York, men kom till Rockford 1923. Här började han snart bygga enskilda hus till salu, och har sedan under ett par årtionden tillsammans med sin son varit byggnadsentreprenör under firmanamnet Carl J. Anderson and Son. En annan landsman, John Broo, var en längre tid »business agent» för snickar­nas fackförening.

De Kalb, Ill.

I De Kalb, en mindre stad omkring 35 mil öster om Chicago, bosatte sig i början av seklet ett mindre antal landsmän. De flesta var närpesbor men Över­mark och Pörtom var även representerade.

Bland dessa landsmän organiserade Isaac Juth från Waukegan en nykterhets­förening med namnet »Hemmets Lycka», nr 81 SFNF, i november 1914. 20 Vid slutet av 1916 var föreningens medlemsantal 30, varav 22 vuxna och 8 barn. Den tycks dock ha varit verksam endast några år. Det lilla antalet landsmän på orten och bortflyttningar till andra städer var orsakerna till föreningens upp­lösning.

Oskar Prince och J. A. Carlson namnes som ledare i denna förening.

----------

ILLINOIS

1  s. 73.

2  Manuskript hos författaren.

3  Hals. s. 74. I en tillegnan, då han fyllde 75 år, skrevs bland annat om Wickström följande: »Han anlade nämligen 1898 egen motorfabrik i världsstaden Chicago och tillverkade bl.a. Chicagos första automobil, vilken väckte ett oerhört uppseende icke minst vid utställningen i samma stad 1901, där den demonstrerades.» (Nord. 7.2.1946).

4  Författaren träffade båda på vintern 1912.

5  Behandlat utförligare i kapitlet om Kyrkosamfund.

6  Källorna för berättelsen om denna församling är de följande: 1) »Fifty Years of Christian Service» (26 sidor, 1954); 2) »Fifty Years of Christian Stewardship, 1901 —1951», ss. 31 — 33; 3) »Sixty Years of Christian Stewardship, 1901 —1961», ss. 26—29; 4) Silfversten, op.cit., ss. 276—277.

6a Övriga inom diakonkåren var: Gust Carlson, Arvid Palm, Andrew Nylund, Stanley Fagerstrom, J. V. Valdenstrom, Fritz Gustafson, Sam Grönroos, Herbert Skoglund, Albert Westerberg, Lilly Nelson, Alma Westerberg Hilma Skoglund, Amelia Olson, Gladys Selander, Ellen Waldenström, Betty Sivertson, Anna Anderson och Darling Österlund.

7   Stenius, op.cit., ss. 78, 80; Minnes, s. 61 (bild s. 62).

8  Led. nr 2, 3, 4, 5, 1940; rapporter under titeln »Från forna dagar» om föreningen Enigs verksamhet, skrivna av Evert J. King.

9  Led. nr 5, 6, 7, 9, 10, 1940; raporter under titeln »Från forna dagar» om logens nr 16 verksamhet, skrivna av Evert J. King.

10  FA 12.4.1906; 24.3.1927.

11  Led. nr 5, 1940.

12  sid. 77.

13  Uppgifter av mrs. Tillie Lund.

14  Stenius, ss. 64, 66; Där icke annan källa är angiven härrör uppgifterna i det följande från »History of Organizations in Waukegan», skriven av mrs. Tillie Lund. I författarens samling.

15  Led. nr 3, 1922.

16  Ibid. nr 2, 1920.

17  Brev från Carl J. Anderson. Författarens samling.

18  Led. nr 11, 1924.

19  Andersons brev.

20  FA 9.9.1915; Led, nr 12, 1916.