Bergstaterna 1 (2)

Anders Myhrman

Finlandssvenskar började komma till bergstaterna Montana, Colorado, Idaho och Utah på 1880-talet. Det var huvudsakligen gruvarbetet som lockade dem. Strömmen i allmänhet blev starkare på 90-talet. »Då det blev dåligt i östern och centralstaterna under Cleveland-administrationen, så stormade folk hit». Så uttryckte sig Gust Anderson (Gabriel Anderson Lassfolk) från Yttermark i Närpes, som kom från Wisconsin till Helena, Mont., 1888 och bosatte sig ett år senare i Anaconda. 1 I dessa bergstater var våra landsmäns antal störst ett decen­nium före första världskriget. Efter krigets slut, då driften avtog på många gruvorter, flyttade en hel del av dessa gruvarbetare till västkusten.

Butte, Mont.

I Butte, Mont., bosatte sig åtskilliga i slutet på 80-talet. En av dessa var Johan Jakobson (Punsar) från Esse. Han sände efter sin hustru Lovisa, född Hansdotter Jossgork i Esse 1858, och hon och deras barn anlände till Butte i november 1888. 2  Andra gjorde på samma sätt: sände efter hustru och barn efter de varit i Butte något år och förtjänat nog till biljetter för dem. Det stora flertalet landsmän i Butte kom från socknarna norr om Vasa.

På grund av torrborrningen med åtföljande stendamm i koppargruvorna ådrog sig många av dessa arbetare s.k. minsjuka (ofta kallad »miners´ consumption») eller silikos. Ganska många av dessa återvände till Finland och dog där, men rätt många dog också i Butte, där man kan läsa deras namn på gravstenar. Vid ett besök i Butte 1940 träffade författaren två medelålders landsmän, som på grund av silikos var oförmögna till något arbete. De bara satt på sin veranda, bidande på slutet. Så nämndes i Ledstjärnan för maj 1923 att två landsmän kort förut hade dött i »miners´ consumption» och att en tredje hade omkommit genom olycka i en gruva. Till detta kan ytterligare läggas, att några landsmän omkom i en gruva i april 1917 genom en explosion.

Här följer i något förkortad form en historik med titeln »History of Swedish-Finnish Organizations in Butte». Den skrevs år 1950. 3

Nykterhets- och Sjukhjälpsfäreningar

Den första organisationen bland våra landsmän i Butte var nykterhetsföreningen Vasa, avdeln. nr 140 i Finska Brödraförbundet. De 16 chartermedlemmarna var: W. J. Jacobson, C. W. Hegglund, Maria Jacobson, John Forström, Anna Marks, Alfred Anderson, John Ronholm, Hanna Willman, mrs. Lena Anderson, miss Lena Anderson, John Nylund, Alex Newman, Matt Jacobson, Anna John­son, och Andrew Wickman. Ordförande var W. J. Jacobson. I en historik sägs att nykterhet icke var populär i Butte på den tiden men att föreningen dock var aktiv i något över två år.

Nästa organisation var sjukhjälpsföreningen »Stjärnan av Butte», avdeln. nr 11 i SFSF, som bil­dades den 11 juni 1904 med följande 15 medlemmar: Anders Gustafson, Eric Newman, Alex Newman, Maria Newman, J. W. Jacobson, Fred Nyman, Charles Aden, Lee Backlund, Selma Backlund, Victor Johnson, Hilma Bosk, Hilda Anderson, Lena Johnson, J. A. Jacobson, och Maria Söderman. J. W. Jacobson var också här den första ordföranden.

Arbetet i denna förening gick sakta en tid, men alltefter som man började inse värdet av sjukhjälp började det gå framåt med fart. År 1917 tilldelades föreningen en silkesvimpel, emedan den under tre år i följd hade intagit det största antal medlemmar av någon förening i förbundet. Och 1919 fick för­eningen en amerikansk flagga emedan den under året intagit 106 medlemmar och då hade nått det högsta antalet inom förbundet. På grund av ofta förekommande olycks- och sjukdomsfall var för­eningen ofta i ekonomiskt trångmål. Ett visst år utbetalades $ 1 400 för 7 allvarligare fall utom mindre summor för andra. För att kunna möta alla dessa utgifter anställde föreningen ofta danser, utlottningar och basarer.

Sjukhjälpförbundets konvent hölls i Butte 1919. Nykterhetsförbundets högsta tjänstemän var också närvarande, och där utarbetades då riktlinjerna för en samslagning av de två förbunden. Från Stjärnan av Butte var Maria Newman, F. E. Gustafson, och William Forsman med vid konventet i Waukegan, 111., 1920, då Runebergorden bildades.

Nykterhetsföreningen »Livets Allvar», nr 45 i SFNF, bildades den 22 maj 1906 av John Samson med 16 medlemmar. Nykterhetsarbetet gick sedan raskt framåt med ett växande medlemsantal. År 1908 var detta 48; 1911, 88; några år senare 125; och 1917, 78.

År 1908 började man agitera för en egen samlingslokal. Föreningen hade då endast $ 90 i kassan; men frivilliga gåvor räckte till för en tomt, och medlemmarna lånade föreningen mot tre procents ränta olika summor, som tillsammans var stora nog att också tillförsäkra den ett banklån. Man lät upp­föra en tvåvåningsbyggnad som var färdig och invigdes den 4 december 1909. På första våningen var en butikslokal med tre angränsande boningsrum samt bankettrum och kök för föreningen. Andra våningen bestod av en dans- och möteslokal, förrum och en rymlig scen. Att få skulden betald blev då den viktiga frågan. I historiken sägs: »Männen städade i tur och ordning, butikslokalen hyrdes ut, danser hölls var vecka, lokalen hyrdes ut åt andra; basarer, symöten, program, korg- och slipsfester samt andra inkomstbringande tillställningar höll alla aktiva och tillfredsställda, då skulden blev mindre och mindre.» År 1914 då en lång strejk pågick i Butte, göts en grundval av cement under byggnaden. Kampanjen för betalning av skulden fortsattes, och på våren 1918 kunde inteckningsbeviset brännas. Nykterhetsförbundets konvent, som hölls i Butte 1911, säges ha varit till stor lyftning för arbetet inom föreningen. Åren 1915 och 1916 hölls klasser i engelska för omkring 40 från Finland tämligen nyanlända. År 1917 bildades en sportklubb under ledning av Jarl Olson (från Jakobstad) ävensom en manskör under W. A. Andersons ledning. Edwin Forsell och Anna Forsander ledde teatergrupper och inövade pjäser som drog full salong. År 1918 startade föreningen egen specerihandel i butiks­lokalen; de angränsande boningsrummen inreddes till klubbrum för ungdomen, med biljardbord samt tidningar och tidskrifter, och köket blev tillgängligt för hembiträdena på deras fridag.

Runeberglogen 105

Då de två föreningarna förenades blev medlemsantalet i den nya logen 194.

Hallbyggnaden, som då värderades till omkring $ 7 000, jämte speceriaffären övertogs av logen. På grund av strejker, många utflyttningar och osäkra ekonomiska förhållanden avslutades dock affären år 1923. Två år senare fick logen tillstånd att höja de olika medlemsavgifterna, så att de höga sjukhjälpskostnaderna skulle kunna betalas. År 1931 organiserade mrs. Edith Murphy ett »Ladies Drill team» med 18 medlemmar — det första inom Runebergorden. Detta team anordnade många tillställningar samt biträdde då nya med­lemmar intogs. Teamet deltog också i »drill team»-uppvisningen vid Ordens stora nationalkonvent i Berkeley, San Francisco 1935.

Logen hade inbjudit västra distriktets konvent 1941; men hela hallbyggnaden var i behov av en grundlig reparation. Då detta kom på tal sade en 'oldtimer': »Bah!Det är inte värt att tala om att repa­rera byggnaden. Vi har inte det slags folk här nu som vi hade då hallen byggdes.» Det gjorde susen. En kommitté tillsattes för finansieringen, och yrkesmännen inom logen grep in fritt med olika repa­rationsarbeten. Resultatet blev en grundlig modernisering, i synnerhet av första våningen. Om andra förberedelser för detta konvent läser vi i historiken följande: »A mixed chorus under the leadership of Alfred Mueller var started, drillteamet började öva igen, och sociala tillställningar och kortspel parties för allmänheten hölls varje vecka. Kommittéer tillsattes för olika ändamål, alla arbetade i har­moni och nytt liv ingjöts i logen.»

Historiken som skrevs 1950 slutar med följande stycke: »Det är ju så, att när allting går bra, så händer alltid nånting som saktar av. Nu var det ju det förfärliga andra världskriget. En del av våra unga män och kvinnor gick i Onkel Sams tjänst. Andra lämnade Butte för att arbeta i krigsindustrier i andra landsdelar. Många flyttade sitt medlemskap till andra loger och andra kom aldrig tillbaka. Döden har tagit många (av de äldre) och att få nya medlemmar är ett problem . . . Om ungdomen bara ville hugga i och få allt i gång igen!»

Politiska motsatser

På grund av de svåra arbetsförhållandena, långa och bittra strejker, repressiva åtgärder av myndig­heterna och spridning på samma gång av radikala idéer försiggick en tämligen allmän radikalisering av gruvarbetarnas i Butte sociala inställning. Så skedde också bland våra landsmän där, särskilt under och närmast efter första världskriget. Bland dem bildades, troligen i början av 1918, en klubb som än kallades Svensk-finska Österbottniska Frihetsklubben, än Svensk-finska Socialistklubben. Denna satte i gång en agitation i sympati med »Arbetarrevolutionen» i Finland. Finska Amerikanaren anklagades för partiskhet i fråga om vad den publicerade om denna konflikt och man sökte få tidningen Svenska Socialisten att utge ett särskilt svenskt-finskt nummer, där »sanningen» om revolutionen i Finland skulle klarläggas. Till Finska Amerikanaren sändes även ett upprop, som tidningen också publicerade, vari en vädjan gjordes till alla svensk-finska klubbar, föreningar och enskilda att föranstalta fester och insamlingar för understödandet av den »svensk-finska arbetarpressen». Dessa medel skulle sändas till Santeri Nuorteva i Fitchburg, Mass., vilken titulerades som »den finska republikens enda lagliga repre­sentant i Amerika». Uppropet var undertecknat av W. I. Mattson, synbarligen på alla tre föreningarnas i Butte vägnar. 4  Hur allmänt denna syn på tingen anammades av landsmännen i Butte är svårt att säga. Genom agitationen förlorade Finska Amerikanaren i alla fall en del prenumeranter i Butte och på åtskilliga andra orter i västern.

Den politiska inställningen av våra landsmän i Butte 15 år senare (1933) angavs av Maria Warn i ett brev publicerat i Ledstjärnan, varur vi anför följande: »I Butte är vi republikaner, demokrater, socia­lister, och åtskilliga som är bitna av den kommunistiska flugan. Men vi är alla amerikanare och sätta vår tro till yttrandefrihet, pressfrihet, och samlingsfrihet.» 5

En liten baptistförsamling med egen kyrka existerade också en tid i Butte. Den lilla träkyrkan hade uppförts av rikssvenskar någon gång vid seklets början, men medlemmarna under det andra decenniet var nästan utslutande finlands-svenskar. A. J. Stormans var pastor för denna församling och den svenska baptist­församlingen i Anaconda under åren 1915 — 18. Söndagsskola, strängband och en studiegrupp omnämns. En ledande familj i denna församling var Matts Lee Erickson från Esse och hans hustru Hanna från Purmo samt hennes söner Oscar, Albert och Ture Sandström från ett tidigare gifte. Församlingen upplöstes om­kring 1925. 6

Anaconda, Mont.

Från Anaconda rapporterades i FA den 2 okt. 1901 om våra landsmän att där fanns »omkring 30 av båda könen, fast mera flickor». Antalet landsmän i Anaconda blev aldrig stort. De första landsmännen vi har vetskap om var brö­derna Gust och Karl Anderson (Lassfolk) från Yttermark i Närpes, som kom dit 1889. De började vedaffär, dvs. de lät hugga ved i fri skog utom stadsområdet, forslade veden med egna hästar till staden, där de sålde den. Karl dog i en olycks­händelse 1907. 7

En annan familj som bosatte sig där ganska tidigt hette Forsman, från Pedersöre. De var chartermedlemmar i en liten svensk baptistförsamling, som stiftades något år i början av seklet. Ett betydande antal finlandssvenskar var med i denna församling under åren 1910—20. Ett strängband fanns där då A. J. Stormans var pastor. William Forsman var County Commissioner. 8

Sjukhjälpsföreningen »Fram», avdeln. nr 52 i SFSF, organiserades bland landsmännen i Anaconda år 1916. Om antalet medlemmar eller dess verksamhet är ingenting känt. Föreningen upplöstes i början av 1919.

Denver, Colo.            

Denver var så att säga inkörsporten till de olika orter i Colorado, där våra landsmän i något större antal slog sig ned. Anna Mattson, född 1871 i Kantlax, Munsala, berättade (1940) att hon anlände till Denver 1889 i sällskap med Lovisa Anderson, också från Kantlax, och att de mottogs av en Isak Frilund. Andra landsmän hade varit i staden flera år förut och några vistades där då. Många kom till Denver på 90-talet, i synnerhet från Vörå och Oravais. Endast ett fåtal stannade där; de flesta flyttade genast eller efter en tid till gruvorterna Silverton, Leadville, Telluride, eller Cripple Creek. 9

Telluride, Colo.

Denna en gång så livliga gruvstad ligger i sydvästra hörnet av staten Colorado, 9 000 fot över havet och liksom på bottnen av en avlång karott mellan bergs­kedjor. I ett av dessa berg upptäckte en prospekterare år 1875 en guldåder, som fick namnet Smuggler. Inom ett par år kom gruvkampen Telluride till. Andra ådror av dyrbara metaller upptäcktes snart i bergen runtomkring, och namnen på dessa blev kända i västern i följande burlesk:

The Liberty Bell was ringing                                           
The Black Bear was singing,
A boon time was surely coming on:
The Tomboy was the girl
With her stocking full of gold —
The Smuggler was the boy
Who would never grow old.
There were Mayflowers at the wedding,
With a trip to fait Japan,
And a Mammouth Bridal Veil
While Columbia beat the band.

Utom guld producerades även silver och bly i gruvorna omkring Telluride.

Mrs. Emma J. Kullhem, som var född och uppvuxen i Telluride och som hade bott där största delen av sitt liv, skrev år 1941 en historisk skiss över våra landsmän och deras liv i denna gruvstad. Utom där annan källa anges kommer informationerna i det följande från denna skiss. 10

Man tror att den första finlandssvensk, som kom till denna ort var John Frank (Kamb) från Korsnäs. Han kom som mycket ung till Minneapolis 1883, men for efter en tid västerut och kom en dag år 1888 vandrande till Telluride i sällskap med fem andra. Efter en kort tid ingick han kompanjonskap med två andra nykomlingar, Andrew Berg och John Franzén från Närpes. De arren­derade och började bearbeta en mindre gruva ganska långt från staden, dit proviant och allting annat måste forslas med packåsnor. John Frank omkom vid en dynamitexplosion i deras gruva 1898; Franzén dog i influensa 1918 och Berg dog 1938.

Gruvdriften i Telluride-området nådde sin höjdpunkt omkring år 1900, och staden med omnejd hade då en befolkning på omkring 5 000. Några år senare nedlades arbetet i silvergruvorna, och som en följd därav sjönk antalet invånare småningom till omkring 1 200 under de nästa tio åren. Våra landsmän kom dit i större antal under åren kring sekelskiftet, och deras antal uppges ha varit omkring 250, då det var som störst. Vid den tiden fanns ännu 36 salooner i staden. Följande landsmän uppges ha varit »saloonkeepare» (krögare) någon tid: John Conn, John Simons, Ed Beck, och C. N. Nylund. Men vi läser också att dessa senare blev ivriga nykterister.

Om kroglivet och därmed förenade beteenden ger mrs. Kullhem en nog så realistisk bild i följande skildring:

»Livet bland vårt folk här under de goda tiderna har varit mycket spännande, kanske något grovt och hårt, men icke värre än hos någon annan nationalitet eller i någon annan gruvstad. Vissa intryck från dessa tidiga år kan man icke lätt glömma. En del krogar var näst intill matvarubutiker. Från krogen kunde man vanligen höra klirret och rasslet av spelbrickor och guldmynt. Men särskilt på betalningsdagarna samlade sig hopar av skuffande män i de rökfyllda krog­rummen. Då kunde man därifrån höra ljudet av gräl, svordomar, skrål, krossade glas och vilda skratt.

Många gruvor var så långt från staden att 'minarna' ofta stannade där månader i ända mellan stadsbesöken. De kom till staden på weekends för »a good time» och möjligen en kort vila. Hästar och åkdon sändes upp till gruvorna att hämta dem. En gång i staden växlade de strax sina checker till guld och silvermynt. En del kom in på någon rakstuga, fick sig rakade och håret klippt, och köpte sig en ny kostym om en sådan behövdes. Andra skyndade sig genast till en saloon, där de under ett par dagar glömde allt annat, och kom till sitt 'roominghus' först då de blivit utan pengar, trötta, hungriga och smutsiga. Medan de var druckna, besökte många av dem horhusen, och där hade mycket av deras pengar lurats ifrån dem. Liksom saloonerna togs dessa hus för givet i gruvstäderna. För minaren återstod då endast ett: tillbaka till gruvan att börja på nytt.»

Flera föreningar verkade bland våra landsmän i Telluride. Redan i augusti 1898 organiserades den fristående nykterhetsföreningen »Framåt». Dess med­lemmar lät också uppföra — eller kanske rättare, uppförde själva en samlings­lokal, som sedan blev samlingsplatsen för landsmännen. Det förmäles att den inkorporerades 1902 av en grupp under namnet »Österbotten Brothers». Men intresset för nykterhet var ringa och föreningen dog. Men den 1 juli 1902 nyorganiserade Henry Lillsjö föreningen med 19 medlemmar. Den fick då namnet »Morgonrodnan» och blev snart avdelning nr 14, i SFNF. Bland de första tjänste­männen var John Samson ordförande, viceordförande Gust Jackson och proto­kollsekreterare Ida Nyman. 11 (Bild)

På hösten 1903 utbröt en allmän gruvstrejk i staten Colorado och den fortgick till december 1904. Många måste då söka sig till andra stater för att få arbete. Slutligen återstod endast tre medlemmar; John Samson, August Granlund och William Granlund. Men efter det folk hade börjat återkomma, sammankallade John Samson landsmännen till ett möte den 2 januari 1905. 17 personer avlade nykterhetslöftet och ny styrelse valdes som följer: ordf., John Samson; vice, Ed Nygren; protokollsekr., Matt Eastman; finanssekr., Wm. Granlund; kassör, Leander Hestö; korresp., Hanna Nylund.11 Här må tilläggas, att John Samson (från Oravais) var en ivrig arbetare för nykterhet bland landsmännen i Colorado. »Han gjorde mera för reformationen av vårt folk här än någon annan», skrev mrs. Kullhem.

Efter nyorganisationen hade föreningen en lång period av framgång i både medlemsantal och aktiviteter av många slag. Vi anför mrs. Kullhem igen: »Den svensk-finska hallen har betalat stora dividender i form av de många trevliga samkväm som hölls där. Där förekom möten, danser, parties, julfest, bröllop, ja t.o.m. begravningar . . . Det fanns alltid många ungkarlar här. En gång bjöd ungkarlarna på 27 år och över alla finlandssvenskar på en fin middag och dans. De bar vita medlemsmärken av silke, på vilka var tryckta orden: 'Jag är 27 — Hur gammal är Du? Maskerader, korgfester, och rosettdanser var mycket popu­lära. Protokollen visar att man ibland dansade tre gånger i veckan (troligen då det var stillestånd i gruvarbetet), vanligen till dragspelsmusik.»

I Ord och Bild skrevs i rapporten 1908 från Telluride: »Särskilt har året 1907 varit ett jubelår för våra strävanden. Den 12 maj organiserades en barnavdelning med 15 medlemmar ... Dess möten är både uppbyggliga och intressanta och har väckt en särskild uppmärksamhet i vårt samhälle. Medlemsantalet är f.n. 20 och kommer med säkerhet att ökas . .. Även Morgonrodnans antal har fördubblats på det sista året, så att den för tillfället räknat 50 godstående medlemmar . . . Och vi hoppas att vår förening i en snar framtid skall kunna räknas bland de starkaste inom förbundet.» 12

Några år senare steg medlemssiffran verkligen till 80, men vid utgången av 1916 hade den sjunkit till 36.

År 1917 stiftades en sjukhjälpsförening, avdeln. nr 51 i SFSF, bland våra landsmän i Telluride. Föreningen hade 45 medlemmar år 1920. Då de två för­eningarna sammanslogs räknade den nya Runeberglogen, nr 114, 58 vuxna med­lemmar. År 1929 var antalet 30; 1935, 21; 1940, 18; och 1950, 12. Kort därefter överfördes dessa medlemmar till den s.k. säkerhetslogen. De få återstående medlemmarna i nykterhetsföreningen i Silverton intogs i logen 114 år 1921; detsamma hände 1924 med de få kvarstående medlemmarna i Runeberglogen nr 112 i Leadville.

En kooperativ grocery-handel startades också bland landsmännen i Telluride och drevs med framgång ett antal år. John Samson (Simons) var dess föreståndare.

Om vissa andra förhållanden och händelser bland våra landsmän i Telluride anföra vi igen ur mrs. Kullhems historik:

»På grund av de stränga vintrarna, de kalla och fuktiga gruvorna, och bris­tande kunskap i hälsovård dog många i lunginflammation i Telluride de tidiga åren. Ett ansenligt antal landsmän omkom vid gruvolyckor, eldsvådor, snöskred, mm. Influensan 1918 tog också sina offer. Omkring 100 finlandssvenskar har gett sina liv i gruvgamet här. Namnen på 70 har jag räknat på gravgården, och de vila här i skuggan av de eviga bergen. Andra tjänte något guld här men ådrog sig också minsjukan och flyttade till andra orter, där de dog och är begravna.»

»I ett hemskt brott mördades tre av våra unga män: Alfred Sund från Munsala. Gust Danielson från Jeppo, och Eric Smith från Malax. De arbetade i en tunnel i en gruva och nedsköts där av tre italienare. Orsaken blev aldrig utredd, men en del trodde att det var avund, enär de mördade männen hade funnit något guld. Mördarna dömdes till livstids tukthus.»

»De tidiga familjerna hade också svårigheter här genom de många strejkerna, särskilt strejken 1901. Statsmilisen inkallades efter att 3 personer hade blivit dödade och 5 sårade. En av dem som dödades var John Bartel (eller Barthel) från Vörå. Han nedsköts då han stod vakt vid ingången till en gruva för att hålla strejkbrytare ute. Strax efter sin ankomst till Telluride klev han upp till toppen på ett av de högsta bergen norr om staden och planterade där en Förenta Staternas flagga. Där förblev den fullt synlig tills vind och väder slutligen bröt ned den.

Gruvarbetarnas fackförening uppreste till hans minne den största gravstenen på Lone Tree gravgård. Man minns honom som en präktig ung man. Andra strejker inträffade senare.» (Bild)

Den bästa malmen uttogs småningom ur de många gruvorna i bergen om­kring Telluride och den ena efter den andra stängdes. Arbetslösheten blev därför permanent, och största delen av de finlandssvenska familjerna flyttade därifrån. En del for till dalarna nedanför bergen, skaffade sig land och blev farmare. De flesta for till Washington, Oregon eller Kalifornien. År 1941 var gruvdrift i gång endast i den gamla Smuggler, då under namnet Veta.

Under de tidiga åren fanns bland vårt folk i Telluride många flera män än kvinnor. Flickorna som kom dit, hade därför ingen svårighet att finna sig en man och make. (De flesta som söp och slösade bort sina pengar förut, blev nyktra och sparsamma, då de gifte sig; så påstod emigranten August Kock från Pedersöre.) Åtskilliga landsmän blev snickare och byggde hus icke allenast åt sig själva utan även åt andra; och de flesta landsmän som blev bofasta i Telluride ägde sina egna hem. Rätt många familjer höll någon tid boarding- eller rooming-hus för de ogifta männen: John Sundquist, Axel Hästö, Ed Nygren, Eric Bartin, Andrew Swan, Joe Dahl, Ed Beck, Eric Enström, Matt Cronman, mrs. Lee Erickson, mrs. Sofia Anderson, mrs. Katy Johnson Nyquist. Vi citerar till sist mrs. Kullhem:

»Den finlandssvenska gruppen har länge bestått av några män, många änkor och barn. Dessa änkors anständiga och vackra liv kompenserar på ett sätt för gruvarbetarnas hårda och ibland råa livsföring. Hur dessa kvinnor arbetade och strävade! Men de hade hoppfulla drömmar och såg vackra syner, då de böjda över bykfatet förtjänade bröd för sina barn utan att mottaga hjälp och allmosor.»

»Gud välsigne 'minarnas' änkor allestädes!»

»Ett 20-tal finlandssvenska barn har graduerats från High-skolan; några har gått i college. Vår ungdom har gift sig med annan amerikansk ungdom. I de flesta hemmen kan man tala, läsa och sjunga svenska; men det går så mycket lättare på engelska. Vi upphälla våra gamla traditioner till en del. Vi tycka om den gamla musiken och danserna och skandinaviska maträtter. Vår Runeberg­loge får tidningar från Finland. Vi samlade $ 200 och sände det till Hjälp-Finland-fonden.»

Ett tillägg år 1950: »Svensk-Finska Hallen», som den kallades, står ännu kvar och kan begagnas av pionjärernas efterkommande, närhälst de önskar. Våra landsmän har alltid gynnat »The Community Church» i Telluride.

Silverton, Colo.

Endast omkring 15 mil fågelvägen sydost om Telluride i San Juan-bergen ligger gruvstaden Silverton. Stadens namn antyder arten av den förnämligaste malm som bröts där, men även koppar-, bly- och guldgruvor fanns i detta gebit. Också till denna gruvstad hade ett ansenligt antal landsmän anlänt redan på 90-talet. En skribent meddelande i Finska Amerikanaren den 16 juli 1902 att »ett 50-tal landsmän arbetar i gruvor i Silverton och dess omnejd.»

Den 4 november 1905 organiserade John Samson nykterhetsföreningen »Blomman av Finland», avdeln. nr 43 i SFNF, med 14 medlemmar bland dessa gruvarbetare. I Ord och Bild skrevs tre år senare: »Sedan dess har föreningen gått sakta och säkert framåt, så att den f.n. räknar 51 medlemmar. Den 18 april 1907 började föreningen bygga en egen hall, som den 29 juni samma år stod färdig att invigas.» 13 Vid samma tid ingick en notis i Finska Amerikanaren, vari det sades att föreningen bestod till största delen av män, och fotot på sidan 99 i Ord och Bild visar endast 4 kvinnor av de 24 personerna på bilden. Den 16 mars 1908 nämndes igen i F. A. att föreningen hade egen lokal, men med det betydelse­fulla tillägget att förhållandena bland våra landsmän då var »bättre än tre år sedan då nästan alla finländare söpo.»

Efter några år blev det dock tillbakagång i denna förenings verksamhet, tydligen på grund av bortflyttningar av landsmän från orten. Ty i Silverton gick det som i så många andra gruvstäder i bergstaterna: då den höggradiga malmen hade brutits nedlades gruvdriften småningom och arbetarna måste söka sin ut­komst på andra orter. År 1911 hade Blomman av Finland endast 18 medlemmar, och den omnämnes icke i Minnesskrift, som nykterhetsförbundet publicerade 1917. Mrs. Kullhem nämner dock, att några av dessa förra medlemmar skulle ha förenat sig med logen i Telluride 1921.

Leadville, Colo.

Staden Leadville är belägen omkring 80 mil sydväst om Denver på västra sluttningen av Mosquito Range och 10 200 fot över havet. I början på 70-talet upptäcktes rika ådror av bly- och silvermalm i gebitet. Staden som ursprungligen kallades Oro City, blev en typisk »boom town», fick namnet Leadville 1878 och hade följande år, då silverproduktionen nådde sin höjd, omkring 35 000 invånare. Från början av 90-talet sjönk silverproduktionen hastigt, men samtidigt gjordes rika guldfynd på vilka Meyer Guggenheim skapade sin förmögenhet. Zink och molybden produceras också i närheten. Alla dessa metaller till ett värde av mer än 600 miljoner dollars har uttagits från detta gebit.

En av de första finlandssvenskar som kom till Leadville och blev bofast där var troligen Charley Johnson (Karl Josefson Bärnas), född i Gottböle i Närpes 1861. Han emigrerade till Amerika 1880, och efter att ha arbetat på olika orter bosatte han sig i Leadville 1887. 14 Ganska många landsmän kom dit senare, men deras ungefärliga antal är icke känt.

Den 1 mars 1906 stiftade Eric Ahlskog bland dem nykterhetsföreningen »Nordstjärnan», avdeln. nr 57 i SFNF, med 15 chartermedlemmar, Bl.a. följande tjänstemän valdes: ordförande Sam Jacobson, viceordförande Arvid Henrickson och protokollsekreterare Oscar Williams. 15

Högsta medlemssiffran som nåddes av denna förening var 35; år 1911 var siffran 23 och vid slutet av 1916 var den 19. De flesta medlemmarna tycks ha varit från kommunerna närmast norrom Vasa. Föreningen torde också ha byggt och ägt en mindre hall.

Sjukhjälpsföreningen »Rocky Mountain», avdeln. nr 48 i SFSF, organiserades 1916. Fyra år senare hade föreningen 28 medlemmar. 16

Då de två föreningarna kom tillsammans 1921 i Runeberglogen nr 112 fick denna 26 medlemmar. John Clemets blev sekreterare. Landsmännens antal i Leadville minskades dock alltmer genom utflyttningar. Logen upplöstes därför 1924 och dess få återstående medlemmar ingick i logen i Telluride.

Aspen, Colo.

Två andra samhällen i Colorado med ett visst antal finlandssvenskar om­nämns tidigt i olika sammanhang. Aspen var en gång ett betydande gruvsamhälle med omkring 15 000 invånare. Den 16 juli 1906 meddelade en skribent i Finska Amerikanaren att ett 50-tal svenskar från Finland fanns i Aspen (30 mil väster om Leadville) och att de hade god förtjänst med gruvarbete. Han informerade också att de icke hade någon egen förening men att en del av dem tillhörde en (riks-)svensk sjukhjälpsförening. Nu är Aspen ett välkänt Mecka för skidsportare i västern.

Cripple Creek, Colo.

I gruvsamhället Cripple Creek, omkring 50 mil söder om Denver, fanns också en tid ett mindre antal finlandssvenskar, men specificerade uppgifter om dem saknas.

Nucla, Colo.

Nucla är ett farmarsamhälle i Montrose County nordväst om Telluride. Då gruvdriften avtog i Telluride, flyttade ett antal familjer därifrån till Nucla och blev farmare där.

Forts. >>>