Bergstaterna 2 (2)

Anders Myhrman

Finlandssvenskarna i Utah

Om de finlandssvenska immigranterna i staten Utah måste vi upprepa vad som sagts om dem i flera andra stater: man vet icke vem de var och när de kom dit. Men det var säkert så tidigt som i början på 1880-talet — kanske tidigare.

Bara ett par exempel skall här nämnas. Jan Hendrick från Munsala berättar i ett brev skrivet från Frisco, Utah, år 1884, att han året förut hade träffat en bekant som skulle resa hem, tydligen efter ett par eller några år därute. Michael Höglund från Vörå, som arbetade på flera ställen i Utah under åren 1892—1894, omnämner i sin levnadsteckning många oravais- och vöråbor, som då varit där en längre tid. 17  Och antalet landsmän som arbetade på de många gruvorterna i Utah ökades mycket under senare delen av 90-talet och det första årtiondet av vårt sekel.

Bingham Canyon, Utah

Omkring 30 mil sydväst om Salt Lake City ligger Bingham eller Bingham Canyon, »ett av de märkligaste samhällen vår Herre låtit natur och människor få till stånd», som en besökare en gång skrev. En sträcka på 3 mil for man uppåt längs en slingrande väg nära bottnen av en kanjon, som var endast 20 å 100 fot bred. På vägens eller gatans båda sidor, då man närmade sig staden, var husen inträngda och nästan uppstaplade på varandra uppåt bergsväggarna. En enda tvärgata fanns, där kanjonen grenade sig. Frogtown, Bingham, Carr Fork, Dinkeyville och Japtown var geografiska och sociala lokaliteter eller settlements i Bingham Canyon.

Det ekonomiska underlaget för detta samhälle var de stora förråd av silver-, bly- och guldmalm och i synnerhet kopparbärande malm, som fanns på detta område. År 1863 påträffades silver- och blymalm samt »fritt» guld. Under de följande åren gjordes en mängd inmutningar i kanjonområdet och bolag bildades för att exploatera dem. Redan 1891 var driften i gång i 21 gruvor och bolagens antal ett par årtionden senare säges ha varit 38.

Gruvdriften i Bingham Canyon kan uppdelas i två perioder. Från dess början och tills mot slutet av seklet var det huvudsakligen guld, bly och silver som producerades, mest (utom en del fritt guld) från. underjordiska gruvor. I Utah. Apex-gruvan gick schakten i en något senare tid ända ned till 4 000 fot. I långa tunnlar sprängdes malmen lös, forslades fram på små vagnar och hissades upp till markytan. Under den senare perioden, från seklets början, blev kopparbärande malm snart den dominerande produkten. Utah Coppar Mine är en s.k. öppen gruva. Man bearbetar bergssidan i en serie skikt, det ena ovanför det andra. På varje avsats eller skikt går ett järnvägsspår för transport av malmen nedåt. Kopparmalmen i Bingham Canyon är ganska låggradig men finns i enorma mängder. Redan år 1908 utskeppades 4 och en halv miljoner ton malm. 18

Dessa två gruvmetoder brukades samtidigt under våra landsmäns »storhetstid» i Bingham Canyon. Då ett större antal av dem först kom dit, var det under­jordiska gruvarbetet ännu det mest vanliga; och de flesta fortsatte även senare med detta arbete.

»Carr Fork Swedes»

Det säges att den första finlandssvensken som kom till Bingham, var purmobon Karl Krön, och att han kom gåendes från Salt Lake City. Ett mindre antal kom säkert dit i början av 90-talet och ett ganska stort antal senare under detta årtionde. Bland dessa har följande nämnts av H. G. Nylund, 19 som är källan för det mesta materialet i detta avsnitt: Martin Enkvist fr. Oravais, Joe Grankvist fr. Terjärv, Matt Willman fr. Purmo, Jack Newman fr. Pedersöre, Andrew Nylund fr. Maxmo och Andrew Anderson (Länsmans Ant) fr. Kronoby. Ett ganska stort antal landsmän kom, som sagts, till Bingham under 90-talet, men den stora flodvägen av dessa immigranter nådde orten först under åren  1900—1910.

Största kontingenten av landsmän som kom till Bingham var från Vörå. I skämtsamt tal brukade man säga, att U.S.-gruvan hade en platsanskaffningsbyrå i Vörå; så talrika var vöråborna. Kronoby och Pedersöre kom näst. Men de flesta kommuner i Österbotten var representerade och ävenså några i södra Finland. Det var som vanligt mest män, de flesta ogifta, som kom i början. Men efter en tid sände några av de gifta efter hustru och barn till Finland och samtidigt började också flickor från samma kommuner anlända. Giftermål och familjeliv blev därför alltmera vanligt.

Våra landsmän byggde sig hus och slog sig ned i en förut nästan obebyggd »location», som hade namnet Carr Fork. De kallades därför allmänt »Carr Fork Swedes». Deras hem var icke pretentiösa: enkla trähus med 3 rum var vanligast. Men större byggnader och vissa affärer fanns också. Vi följer Nylund på en liten revy. Vid vägskälet i Carr Fork stod Grand Hotel i tre våningar med saloon bredvid och ovanpå denna en dansbana — allt uppfört och ägt av John Smith. Jack Newman hade saloon nära till och han och hans hustru Emelia ägde eget hus nära Grand Hotel. Litet högre upp var Dahlströms boardinghus i tre vå­ningar, vilket de ägde. Anna Dahlström (född Knuts i Kaurajärvi i Vöra) hade kokat mat åt tre generationer finlandssvenskar. En humörlig kvinna! Senare hade familjen Backlund från Jeppo ett stort boardinghus; så också familjen Johnson från Kronoby. Det säges att Ida Johnson höll boardinghus för närmare 100 män under andra världskriget. Axel Rödas från Korsholm var byggnads­entreprenör och uppförde många byggnader. Matt Willman hade saloon en tid och Will Portin en »dry goods» affär.

Nu något om vissa andra personer. Bröderna Matt och Sam Jofs kom från Tuckut i Vörå. Sam var polis en tid och senare förman i U.S. gruvan, där han omkom i en olyckshändelse vid 60 års ålder. Jack Backlund och John Enkvist, båda från Vörå, var basar i Apex-gruvan. I U.S.-gruvan var Andrew Anderson fr. Kronoby och Erik Olin från Oravais basar. Även flera andra hade basjobb i gruvorna. John Holmes från Rökiö i Vörå var superintendent i U.S. gruvan. Jack Bartell fr. Oravais var »hoistman» (hisskötare) i Apex-gruvan. Jack och kimobon John Linden tog första pris i alla borrningstävlingar för hand. John var smed och gjorde sina borrar hårda men fina. Vid tävlingarna höll han i och Jack slog så borren hoppade. Bartell var utan tvivel den kraftigaste landsmannen i Bingham.

Olycksfall med dödlig utgång inträffade då och då. En morbror till H. G. Nylund och två andra landsmän blev mördade utan att ha gett anledning till något våld. En och annan av både första och andra generationen söp ihjäl sig. Dagspenningen för det mesta gruvarbetet var 2 dollars för 10 timmar; men borrare och timmermän fick 2 och en halv.

Hur stort antalet finlandssvenskar var när det var som störst är numera omöjligt att bestämma. Den lägsta siffra som kommit författaren tillhanda är »omkring 700». Andra har nämnt dubbelt större siffror (vilka troligen inkluderar även finnarna på orten). Huruvida man i dessa beräkningar inkluderade den infödda generationen är icke känt. Våra landsmäns antal i Bingham var i alla fall det största på någon ort i bergsstaterna.

Deras organisationer

Någon sammanslutning bland våra landsmän i Bingham fanns troligen icke före 1902. Den 24 juli detta år ingick i Finska Amerikanaren ett kort meddelande, vari det sades: »I Bingham har svensk-finnarna påbörjat en strängorkester och ett hornkapell med A. W. Lybeck (fr. Kronoby) som ledare». En nykterhets­förening bildades även samma år. Den 18 februari 1903 ingick i F. A. ett brev av signaturen Wille K., vari följande kritiska satser förekom: »Att skriva om vår nykterhetsförening nästan skäms jag, ty den går som kräftan baklänges. Två månader sedan var vi ett stort antal medlemmar, ej mindre än 49. Nu åter­står endast 14, 10 män och 4 kvinnor. Här i Bingham finns minst 50 landsmaninnor, och tänk, endast 4 tillhöra nykterhetsföreningen. Det vore dock en kvinnas plikt att ivra för nykterheten, men här inse de ej det goda av ett sådant arbete. Jag hoppas dock att vår förening ännu skall börja gå framåt med god fart. Enligt min åsikt är livet vida lättare att leva som nykter. Jag har själv levat på vardera levnadssättet och talar därför av erfarenhet.» Brevet slutade som följer: »Musik­bandet vi har här gör goda framsteg. En dans var föranstaltad den 18 jan. Mycket folk hade infunnit sig och alla var nöjda med musiken.»

Nykterhetsföreningen i fråga var »Stjärnan av Finland», avdeln. nr 15 i SFNF. Den hade bildats den 20 juni 1902, men uppfyllde icke Wille K:s hopp om framgång ty den upplöstes snart. 20 Landsmännen i Bingham Canyon var då ännu icke mogna för nykterhet.

Något senare stiftades den lutherska Bethlehemförsamlingen. Man byggde också egen kyrka i Carr Fork. De flesta familjerna tillhörde församlingen. Pastorn i den svenska lutherska församlingen i Ogden besökte Bingham och höll guds­tjänst där en gång i månaden. Även konfirmationsklass hölls där i många år.

Sjukhjälpsföreningen »Alprosen», avdeln. nr 15 i SFSF, organiserades den 22 oktober 1905, till ämbetsmän valdes: ordf., F. W. Norrman fr. Kronoby; vice, Mike Hill fr. Vörå; protokollsekr., Erik Holmkvist; vice, William Forsman fr. Pedersöre; finanssekr., Andrew Johnson (Stor Ant) fr. Purmo; vice, Sam Bartell fr. Vörå; kassör, John Martinson fr. Vörå; borgesmän, F. W. Norrman och N. Isakson fr. Pedersöre; marskalk, Axel Rödas fr. Korsholm; kaplan, John Hägglöv fr. Vörå; vakter, John Snellman fr. Vörå och Jack Martinson fr. Vörå. »Mötet avslöts med bön», står det i protokollet. År 1920 hade föreningen 67 medlemmar. Dess ämbetsmän detta år var: ordf., John Svenson; vice John Eastman; protokollsekr. Fred Martinson; finanssekr., Otto Carlson; kassör, S. E. Jofs; marskalk, John Svens; kaplan, Alex Johnson; vakt. Fred Frilund. 21

I januari 1908 skrev Eric Ahlskog från Bingham Canyon sålunda: »Här är ett stort antal landsmän, de flesta hemma från Vörå och Pedersöre. A. W. Lybeck från Kronoby har en väl upparbetad skrädderi- och klädesaffär. John Smith från Maxmo har saloonrörelse. Ävenså har landsmännen en matvaruhandel (troligen ägd av Winter och Bloom). I föreningsväg har landsmännen en sjuk-hjälpsförening som tillhör vårt förbund. Likaså finns bland dem en kyrkoför­samling, som många tillhöra, och de var liberala nog att upplåta den Svensk­finska Lutherska kyrkan för ett möte. Vi lyckades få i gång en nykterhets­förening.» 22

Sålunda tillkom nykterhetsföreningen »Imatra», avdeln. nr 5 5 i SFNF, den 15 december 1907 med 15 medlemmar. År 1911 var antalet 27, men senare nåddes den höga siffran 117 och vid slutet av 1916 var antalet medlemmar 78. För­eningen var under ett antal år mycket verksam.

Genom sammanslagningen av de två föreningarna kom Runeberglogen 113 till, med 74 medlemmar. Logens första tjänstemän blev: Ordf., John Eastman Vasa; vice, Andrew Anderson Kronoby; protokollsekr., John Svenson Vörå; vice, John Svens Vörå; finanssekr., Otto Carlson Munsala; vice Fred Lund Vörå; kassör, S. E. Jofs Vörå; marskalk, Fred Frilund; f.d. ordf., Jack Bartell Oravais; vakter, Nils Johnson och Fred Martinson Vörå; revisorer, Erik Hartell Vörå, John Svens Vörå, och Fred Martinson Vörå. FA 6.12.1945. År 1929 var medlemsantalet 98; 1935, 67; 1940, 62; 1950, 53; och 1960, 47. 23

Våra landsmän byggde också i Carr Forks någon tid efter år 1900 en hall för sina sammankomster. Men när och under vilka betingelser är icke känt. Denna hall såldes efter en tid och blev ett boningshus. Efter det nykterhetsföreningen Imatra riktigt kommit i gång byggdes på dess initiativ och som dess egendom »Imatra Hall», ofta kallad »Swede Hall», som senare tillföll Runeberglogen och blev då känd som »Runeberg Hall». Denna hall var under flera årtionden centrum för våra landsmäns — och även andras — samkväm och tillställningar. Ett musikkapell, som bildats inom nykterhetsföreningen, spelade vid många till­fällen och fester. Under många år, ända till 1933, hölls danser varje lördagskväll på hallen.

Om denna hall och våra landsmäns insats i samhällets nöjesliv skrev Inez Nolen, en medlem av den yngre generationen, många år senare som följer: »Jag betvivlar att det någonstans i USA har funnits en sådan blandning av dan­sande som på »Swede Hall», som den mest kallades. I Bingham var den tiden mer än 30 nationaliteter representerade, och det är förunderligt att vi kunde »mixa» utan de svårigheter, som finns i världen nu. Ingen kan glömma hur det ekade genom kanjonen, då en livlig schottish eller polka dansades. Dessa danser var dock ej begränsade till Runeberg Hall; deras popularitet var sådan, att varhälst en dans hölls, så begärde de dansande alltid en schottish. Vanligen hölls nångång under året ett program i skolorna, där barnen dansade olika nationaldanser. Men utanför skolor tråddes ingen annan dans så ofta och av så många som schottish.» 24

En annan sida av logens verksamhet var naturligtvis sjuk- och begravnings­hjälpen. Och denna var särskilt viktig i Bingham Canyon, liksom i andra gruv­samhällen. Sjukdoms- och dödssiffran bland landsmännen var ofta mycket hög. Så rapporterades att 13 medlemmar av logen dog under en enda månad på 20-talet de flesta i minsjukan.

Om dessa dödsfall och följderna för familjen har Helen Jofs, dotter till Simon (Sam) E. Jofs från Vörå och uppväxt i Bingham Canyon berättat följande: »Mel­lan ett och två hundra finlandssvenskar ligga begravna i Bingham Canyons gravgård. Många som dog var i sina bästa år. De kom för att tjäna pengar, men på grund av de osunda arbetsförhållandena och deras mottaglighet för tuberkulos föll de offer för minsjukan och dog som unga. Många änkor lämnades därför att föda och uppfostra sina barn. Och detta har de gjort rejält och hederligt. De arbetade som städerskor på affärer och i köken på restaurangerna. Andra skaffade sig en liten farm eller hönsranch. Med sina barns hjälp redde de sig. Ytterst få gifte om sig.» 25

Bingham Canyon som smältdegel

Om rasrelationerna, vårt folk, och det yngre släktet i Bingham Canyon har Helen Jofs skrivit följande (i översättning): »I slutet på 20-talet då Bingham var Utahs »brödför- sörjare», fanns där något över 30 olika nationaliteter. Om demo­kratin nånstans praktiserades, så var det i denna lilla stad. Alla barn gick i folkskolan och high-skolan utan några som helst rasproblem. Bingham high-skolan var faktiskt taget känd för sin höga sportmannaanda. Varken tro eller ras hade där någon betydelse. Det var en persons ideal och värden, som man räknade med. Italienare, greker, svenskar, mexikanare, spanjorer, österrikare, osv. — alla omgicks med varandra och mötte alla problem gemensamt . . .

Många av våra finlandssvenskar i andra led deltog i olika sporter: baseboll, basketboll och friidrotter. Bingham high-skolan var känd för sina förträffliga lag i basketboll. År 1932 var tre finlandssvenskar de förnämsta spelarna i laget.

Vi av den andra generationen står icke så nära varandra som våra fäder gjorde. De flesta av oss har graduerats från high-skolan, och vi har gått ut på olika arbetsfält bort från Bingham. Åtskilliga har haft förmånen av ytterligare akade­misk utbildning för någon profession: en luthersk präst, någon ingenjör, lärare, revisorer och bokförare. Somliga har börjat egna affärer eller har etablerat sig som höns- eller minkfarmare. Många har gift sig med andra trosbekännare: metodister, katoliker, eller mormoner. De har då förlorat kontakten med sitt finlandssvenska arv.

Det finlandssvenska folket, som slog sig ned i Bingham Canyon har i rikt mått gjort sitt bidrag till staden, staten och landet som ett helt. Närapå varenda en blev amerikansk medborgare. Som en av den andra generationen av dessa finlandssvenskar är jag stolt att tillhöra denna grupp — stolt över deras bedrifter och mitt rika arv.»

Den mest framstående av den andra generationens finlandssvenskar i Bingham Canyon var otvivelaktigt John Dahlström. Hans föräldrar var Andrew och Anna (född Knuts) från Vörå. Till yrket var han säkerhetsinspektör vid Utah Coppar. Han valdes för flera terminer till borgmästare och var en mycket aktad person.

Här bör också påpekas, ej som klander men som ett faktum, att det antal av den infödda generationen, som fick yrkesutbildning utöver high-skolan var ganska litet, enligt förhandenvarande uppgifter. Icke många av de unga männen tog heller upp sina fäders arbete i de underjordiska gruvorna. Men många bör­jade arbeta för Utah Coppar (en öppen gruva) på kontoret eller i det mekani­serade gruvarbetet på ångskyfflar och andra maskiner. Fädernas kroppsarbete var dem ej i lag och det var dessutom i stort sett snart gånget. De flesta unga kvinnorna gifte sig också inom detta yrkesskikt, vare sig mannen var av samma eller av annan härkomst.

En epilog

Bingham Canyon som mänskligt samhälle tillhör nu en gången tid. År 1961 skrev Inez Nolen: »Förra Binghamiter som nu bor utanför Utah, skulle bli chocke­rade om de kom tillbaka och finge se att Bingham nu är blott en koppargruva. Under de senaste åren har Anaconda Company bokstavligen köpt upp staden Bingham för att utvidga gruvdriften och använda gatorna för olika ändamål. De flesta hem och byggnader har inköpts, rivits ned och grunden övertäckts med värdelös malm.

Carr Fork, där Runeberg hall var belägen (och där de flesta finlandssvenskarna hade sina hem), är nu bara en väg . . . Endast en person som tillhör logen 113 bor nu i Bingham, tillika med två eller tre svenskar. Detta kan man kalla en nedgång, minst sagt, från den tid då nära ett tusen svenskar och finnar bodde där.» 26

Medlemmarna i den forna Binghamlogen höll då ännu ihop som en särskild loge, men de bodde på olika ställen i den stora Salt Lake-dalen, mest i Midvale och West Jordan.

Eureka, Utah

Omkring 90 mil söderom Salt Lake City ligger den forna gruvstaden Eureka. När de första finlandssvenskarna kom dit är icke känt; men det måste ha varit ganska tidigt, ty det var i Eureka som de första organisationerna bland vårt folk i staten Utah kom till. På hösten 1898 bildades ett 'musikband', vilket snart fick som sin ledare Hjalmar Hermanson, som kom dit från Wakefield, Mich. I Ord och Bild skrevs: »Men han (Hermanson) stannade icke blott därvid. Oaktat man dessa tider här icke hörde någon tala om absolut nykterhet, så dröjde det ej länge förrän mr. Hermanson föreslog att man borde börja med en nykterhets­förening. Den 17 september 1899 sammankallades ett möte och, fastän fåtaligt besökt, så organiserades den nuvarande föreningen Norden. Först var den en s.k. fristående förening, men ingick i Finska Brödraförbundet den 19 april 1900.» 27

På våren 1901 domnade föreningen bort men upplivades ett år senare och på Henry Lillsjös inrådan slöt sig föreningen snart därefter till det nybildade Svensk-Finska Nykterhetsförbundet som avdelning nr 9.

Under tiden hade musikbandet byggt en egen lokal för sina övningsmöten. I arbetet på detta samt de tillställningar som anordnades för täckande av skulden deltog nykteristerna med liv och lust mot löfte att få hålla sina möten i lokalen. Efter en tid av åtskilligt bråk och trassel överläts lokalen till föreningen. Ett fotografi från 1907 eller början av 1908 visar 32 män och 14 kvinnor med för­eningsmärket samt 7 minderåriga, av vilka 5 bär märket. 28 År 1911 var medlems­antalet 74, och det högsta antalet som någon gång tillhörde föreningen var 80. Vid slutet av 1916 räknade föreningen 60 medlemmar. Föreningen var i många år mycket aktiv, och hade synbarligen bland sina egna medlemmar ett jämförelse­vis stort antal män och kvinnor, som hade mod och förmåga att deltaga i pro­grammöten. Större fester med program på en ganska hög kulturell nivå förekom därför rätt ofta. Dessa var även av stor nationell betydelse för en förening så geografiskt isolerad från andra föreningar som denna. Programmen från julfesten 1908 och en nykterhetsfest 1915 återges i detalj i kapitlet om musik, sång och nationalhögtider.

I början av 1910 stiftades sjukhjälpsföreningen Gustavs Svärd, avdeln. nr 30 i SFSF. Antalet medlemmar var i början ganska litet, men under åren 1915 och 1914 intogs 35 medlemmar och antalet var 67 vid slutet av 1920. Ett år efter det Norden och Gustavs Svärd hade förenats skrev en reporter:

Våra möten har på sista tiden varit väl besökta .. . För en tid sedan hade vi glädjen att få hälsa 5 nya medlemmar välkomna i föreningen, och vi hoppas att i en snar framtid få flera. Vår förening räknar nu 61 godstående sjukhjälpsmedlemmar, och när man tar i betraktande att här finns endast omkring 200 finlandssvenskar, barn inberäknade, så tycker jag att resultatet är vackert. 29

Logen gick också framåt i både aktivitet och medlemmar några år, men så började gruvdriften nedläggas, och de flesta familjerna flyttade då till Salt Lake­dalen eller västkusten. År 1929 var antalet medlemmar i logen 29; 1935, 11; 1940, 10; och 1950, 7. Kort därefter upplöstes logen och de återstående med­lemmarna överfördes till säkerhetslogen.

En landsman skrev i Finska Amerikanaren den 3 jan. 193 5 följande: »I Eureka var förr en hel del gruvor i gång, och staden hade en befolkning på omkring 3 000. Nu är den något öde och tom. Endast en gruva, något utom staden, är nu i gång.»

Det stora flertalet landsmän i Eureka var redan från början från kommunerna norr om Vasa, med största antalet från Vörå. Georg Peterson från Forsby i Pedersöre var delegat till konventet i Waukegan, 111., i augusti 1920, då Runeberg­orden kom till. Han flyttade sedan till Murray, en förstad till Salt Lake City, och tog initiativ till stiftandet av Runeberglogen nr 123 i mormonstaden. Skri­benten ovan kallade honom »den aktivaste Runebergaren i Utah.»

Park City, Utah

Park City ligger omkring 30 mil sydost om Salt Lake City. Det första publi­cerade meddelandet vi har om landsmännen i denna gruvstad förekom i Finska Amerikanaren den 18 juni 1902. I detta sades att ett 50-tal vistades där, men att de icke hade någon slags organisation. Fyra år senare hade sakerna förändrats. Då skrevs det: »Vi arbetar nu med två föreningar, en luthersk förening och en Dorkas förening.» 30  Man arbetade då på att samla medel till en kyrka, troligen en luthersk kyrka i förening med rikssvenskar.

Den 7 januari 1907 organiserades nykterhetsföreningen »Parkens Ros», avdeln. nr 49 i SFNF. I denna inskrevs 29 personer, mest män, som medlemmar. Till ordförande valdes John Jackson, viceordförande John Lundström och pro­tokollsekreterare Emil Blomquist. 31  Det rapporterades att föreningen under de första åren mött många svårigheter och att medlemsantalet en gång gick ned till endast 5. Men bättre dagar randades: den 27 januari 1910 rapporterades i FA att föreningen höll på med uppförandet av en egen hall. Bidrag till detta företag hade inkommit från enskilda och några andra föreningar. Medlemsantalet gick också småningom upp till 49, men vid utgången av 1916 hade det igen sjunkit till 27. Flertalet var från norra Österbotten.

I början av 1908 bildades sjukhjälpsföreningen »Bröder av Finland», avdeln. nr 24 i SFSF. I augusti 1914 rapporterades att föreningen under de föregående 12 månaderna hade intagit 12 medlemmar; men vid slutet av 1920 stod endast 4 medlemmar kvar i föreningen. 32

Ingen Runebergloge bildades i Park City. När de två föreningarna formligen upplöstes är icke känt. Efter 1915 och i synnerhet efter 1918 var emigrationen stark från de mindre gruvorterna, där gruvdriften förminskades eller helt nedlades, till Salt Lake City och städerna på västkusten.

Salt Lake City, Utah                                          

Till Salt Lake City kom finlandssvenskar under senare delen av 1880-talet, vid samma tid som de första också kom till vissa andra gruvorter i Utah. Mikael Höglund från Oravais kunde icke finna något arbete i Provo, Utah, i juni 1893 och for då till Salt Lake City för att där fira den 4:de juli. Hans berättelse fort­sätter: »Jag tog in på Second Ave. i söder hos Oskar Söderlund från Kovjoki by i Vörå. Han hade ett roominghus och hyrde ut rum åt 'minare' då de kom till staden. Där kom jag att träffa många landsmän, som jag kände hemifrån. En del av dessa hade varit här i landet i flera år.» 33 Ett par hade t.o.m. lärt sig konsten att leva genom att bedraga nykomlingar. Åtminstone en, kanske flera, bedrev senare krogrörelse.

Salt Lake City var tydligen kommunikations- och informationscentrum i fråga om gruvdriften och gruvarbetet på olika orter i staten. Dit anlände nya immigranter och dit kom gruvarbetare då driften avtog på något ställe eller då de ville få kunskap om en arbetsplats med mera drägliga förhållanden. Antalet finlandssvenskar som blev bofasta där före första världskriget tycks dock ha varit ganska litet. Men sedan gruvdriften avtagit eller helt nedlagts på åtskilliga mindre orter, flyttade en hel del familjer till Salt Lake City-området, inbegripande Murray, Midvale, Sandy, m.fl. Allt efter som automobilen blev mera vanlig, vart det också möjligt för dem att komma i kontakt med varandra.

Om bildandet av Runeberglogen och dess verksamhet under ett kvartsekel berättas i en historik som skrevs 1950 som följer. 34

Vid ett större party, som hölls i en familj i oktober 1924, väcktes tanken att bilda en Runebergloge i Salt Lake City. Närvarande var George Peterson och Erik I. Erikson, som var medlemmar i logen i Eureka. Dessa tog initiativet och den nya logen, nr 123 i Runebergorden, bildades vid ett annat möte den 16 november i mr. och mrs. Andrew Blomquists hem. Till ordförande utsågs William Johnson.           

Under de närmast följande åren, sägs det, var logen i stadig tillväxt. De äldre medlemmarnas söner och döttrar i 14—16 års åldern kom med i logen och förde även sina vänner med sig. Det sällskapliga livet blev synnerligen rikt, och under många år var logen en mycket betydelsefull faktor i medlemmarnas liv. Under Mary Blomquists ledning gick logen in för teater. Många teaterstycken inövades och spelades vid logens egna möten och även för logen i Bingham Canyon. Detta arbete var både nöjsamt och värdefullt.

Vid ett möte i mars 1936 föreslog Sigurd Blomquist och Rae Winger att logen skulle utgiva ett litet hektograferat månadsblad. Idén vann bifall och »Coffee Grounds» började utkomma. Följande år började den också intaga nyheter från logen i Butte, Mont., och sändas till dess medlemmar.

Vackra kanjoner finns nära Salt Lake City, och logen har därför vanligen haft en »canyon picnic» en gång i månaden under somrarna. Midsommardagen firas speciellt. Åren 1936—37—38 anordnade logen picknicker tillsammans med logen i Bingham vid Saratoga, och under senare år har logen haft picknicker tillsammans med svenskarna i Salt Lake City vid Lagoon, ett mycket omtyckt sommarställe.

Ända till omkring mitten på 40-talet hade kvinnorna en syförening, som på många sätt bidrog till logens bästa. Det var genom denna förenings bemödanden som logen kunde hålla många framgångsrika lotterier, danser, och banketter. Logens medlemskap har aldrig varit stort, men dess finansiella ställning har varit god och den har alltid kunnat svara för sina förbindelser. Den bidrog också till »Finnish Relief» och till fonden för hjälp efter flodvågen i Portland.

År 1926 hade logen 39 medlemmar; 1929, 45; 1935, 28; 1940, 40; 1950, 48; och 1960, 52, av vilka 10 var minderåriga.

En aktiv medlem i logen 123, nämligen mrs. Rae Winger, har innehaft olika poster i västra distriktet, och valdes till Runebergordens skattmästare vid nationalkonventet i Eureka 1962.

I staten Idaho

I norra delen av Idaho ligger ett gruvområde i Coeur d'Alene -bergen. De något större städerna på detta gruvområde är Kellogg och Wallace; mindre orter är Wardner, Burke och Mullan. Alla dessa orter ligger ganska nära varandra.

Till denna landsända kom finlandssvenska immigranter ganska tidigt och blev här, såsom på andra liknande orter, gruvarbetare. Vem de första var, som kom dit, vet man inte; men ett antal närpesbor fanns där redan 1890. Detta år skrev Matts Söderback från Norrnäs i Närpes till sin hustru i Finland ett brev från Mullan, Idaho, vari han säger: »Jag kan berätta för dig att vi är många kända här tillsammans från Närpes . . . Och nu har vi ställt det så, att vi ska' komma hem en hel stor hop år 1892. Och då ska' ni få se på amerikanarne, när de kom­mer hem en gång och ska' famntaga sina hustrur eller fästmör.»  35

Antalet landsmän på dessa orter blev dock icke särdeles stort. År 1906 rap­porterades att ganska många svensk-finska gruvarbetare fanns i Burke, ävenså några i Mullan. Åren 1911 — 12 fanns enligt andra rapporter ett 60- à 70-tal i Kellogg, Wardner och Wallace. I december 1914 skrevs i en notis om dessa orter, att många av de unga männen slår sig tillsammans och ordnar eget kost­håll. Familjernas antal var icke stort och där fanns då just inga flickor. 36

Nykterhetsföreningen »Bergens Ros», avdeln. nr 80 i SFNF, organiserades den 15 oktober 1913 med 14 medlemmar. Ett år senare var antalet 40, men 1916 hade antalet sjunkit till 18. År 1915 var Karl Öling ordförande. 37  Det sades att kassören for i hast till östern och med honom vad som fanns i föreningens kassa. Detta skadade en del medlemmars intresse för föreningen.

Under de år då Bergens Ros var i verksamhet hölls möten vanligtvis var­annan lördags- kväll på Knights of Pythias hall. Efter programmen följde lekar och dans. Landsmännen brukade komma med tåg från Kellogg, Wardner, Burke och Mullan. Mellan 70 och 80 var vanligtvis med på dessa möten, mera vid större fester. Som särskilt aktiva nykterhetsarbetare bland vårt folk på dessa orter nämndes Sigurd Brand från Vasa, Charles Jeppe från Närpes, och Herman Carlson från Bäckby i Esse. Efter 1916 flyttade många till västkusten och för­eningen slocknade. 38

Sjukhjälpsföreningen »Trofasthet», avdeln. nr 45 i SFSF, organiserades 1915 men även denna upplöstes 1918 eller 1919.

År 1940 uppgavs att rätt många landsmän hade dött i »miners consumption» också i dessa gruvsamhällen. John Johnson från Westersundsby i Pedersöre var då förman vid en gruva i Mullan. John Hegg från Oravais hade distributionsaffär för maltdrycker i Wallace. Mrs. Anna L. Anderson från Kantlax i Munsala hade då varit »supervisor» på ett stort tvätteri i 15 år. Efter mannens död sålde hon hemmanet i Kantlax och kom 1913 med sina barn till Wallace, där hon hade två bröder. 39

Mindre antal landsmän var bosatta åtminstone någon tid på andra orter i Idaho. Från Dover, ett lantsamhälle nära Sandpoint, skrev en lappforsbo {Esse) år 1917 att 23 à 30 svensk-finnar hade slagit sig ned där. 40

I staden Coeur d'Alene arbetade ett mindre antal landsmän, mest från Purmo och Karleby, på sågverken från början av seklet till första världskriget.

Terry och Trojan, So. Dakota

I Black Hills-området i västra South Dakota, nära staden Deadwood, ligger de två angränsande farmarsamhällena Terry och Tröjan. Här bosatte sig efter 1905 som farmare ett mindre antal landsmän, som förut arbetat i gruvor i Mi­chigan eller i fabriker i Illinois. En av dessa var Charley Carlson-Tulisalo, nykter­hetsförbundets första president, med sin familj.

Bland dessa landsmän bildade Charley Tulisalo den 1 mars 1908 nykterhets­föreningen »Spiran bland Bergen», avdeln. nr 58 i SFNF, med 15 chartermed­lemmar. Till ordförande valdes Charley Tulisalo; vice, John Hill; protokollsekr., Hilda Tulisalo; vice, O. W. Tulisalo; finanssekr., Julia Ross; kassör, mrs. E. F. Tulisalo; marskalkar, Maria Erickson och Edith Ross; vakt Erick Westström. 41

Då John Udell var förbundets resetalare 1914, besökte han dessa orter i december och,rapporterade att några större framsteg ej hade kunnat göras, eme­dan landsmännen bodde så spridda och vägarna var i så dåligt skick. 42 Inga upp­gifter om denna förening förekommer i Minnesskrift (1917). Om dessa landsmän är ej heller senare underrättelser tillgängliga.

Perkins County, So. Dakota

I början på året 1908 ventilerades i Finska Amerikanaren tanken att upptaga frihemman (homesteads) i norra eller södra Dakota och där bilda en finlands­svensk farmarkoloni. Tanken realiserades så tillvida att ett visst antal landsmän reste dit för att bese landet, och följande inlade ansökan om frihemman i Perkins County i So. Dakota: Axel Mattson, C. J. Nordman, Emil Kamb, J. A. Bengts (alla från Närpes) och Matt Group (från Över mark). Några andra ansökte om frihemman eller köpte land på andra orter i södra eller norra Dakota. 43  År 1930 fanns endast två kvar av gruppen i Perkins County, nämligen J. A. Bengts och C. J. Nordman. Båda hade då stora farmer med modern utrustning. 44

Bisbee, Arizona

Gruvstaden Bisbee ligger i sydöstra hörnet av Arizona, just norrom mexi­kanska gränsen och endast ett par tiotal mil från gränsen till staten New Mexico. Tidigast omnämns våra landsmän som skogsarbetare i detta gebit; senare blev de gruvarbetare. I maj 1906 rapporterades att en hel del ungdom såväl som ett antal familjer fanns i Bisbee. Nykterhetsföreningen »Rodnan i Söder», avdeln. nr 46 i SFNF, stiftades då, och till denna slöt sig all ungdom men endast en familj. Olyckligtvis utbröt snart en gruvstrejk, och då den såg ut att bli långvarig reste alla de unga männen därifrån. De ogifta kvinnorna gjorde likadant, den ena efter den andra, så att den lovande föreningen upplöstes inom ett år. Några for till Telluride och ingick i nykterhetsföreningen där. 45

I januari 1911 rapporterades att sjukhjälpsföreningen »Solen i Söder», avdeln. nr 33 i SFSF, hade organiserats i Bisbee. I protokollet över förbundets årskonvent i Negaunee, Mich., rapporterades att Solen i Söder hade under året, som slutade den 23 augusti, intagit 22 nya medlemmar; men några senare uppgifter om denna förening har icke påträffats. Den hade i alla fall upplösts före 1920.

Superior, Arizona

Mindre grupper landsmän fanns i andra samhällen i Arizona. Bland dessa kan nämnas särskilt Superior, öster om Phoenix, där följande landsmän bodde ännu 1947: Mr. och mrs. Victor Sjöfeld från Kimoböle i Lappträsk; August Nylund från Forsby och hans hustru Hulda från Nykarleby; mrs. Sofia Forsnäs från Kyrkostrand i Pedersöre (hennes avlidne make Herman Forsnäs, också från Pedersöre, hade varit en högt aktad gruvsuperintendent i Superior); svägerskan Elin Forsnäs från Åbo; mrs. Strangnell från Jeppo bedrev blomsterhandel och hennes dotter Berit hade utkorats till »Miss Arizona» i en skönhetstävlan arran­gerad vid statsuniversitetet; Fred Nyman från Kronoby och hans maka Mathilda från Gamlakarkby. 46

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.271 - 294.

---------- 

BERGSTATERNA

1  Biografiska anteckningar av författaren, juli 1940.

2  Led. nr 1936.

3  Historiken i författarens samling. Styrelsemedlemmar i »Livets Allvar» var: John Jacobson, Anna L. Jacobson, Selma Jacobson, Mike Nelson, Jake Johnson, Isaac Croocks och mrs. Isaac Crooks, Matt Anderson, Jacob Crooks, Iver Carlson, Alfred Perjus, William L. Jacobson, William Johnson Oscar Shoman, Victor Erickson och Maria Benson.

4 FA 6.6.1918.

5  Led. nr 7 1933.

6  Anteckningar av författaren i Butte, juli 1940.

7  Anteckningar av författaren, juli 1940.

8  Ibid.

9  Ibid.

10 I författarens samling.

11 Stenius s. 59; också mrs. Kullhem, Charley Jacobson, Jack Nylund, Matt Gronman, Sofia Olin, Lovisa Petterson, Anna Nyman, J. H. Bergman och Andrew Carlson.

12  Stenius s. 61.

13  Ibid. s. 98.

14  FA 26.8.1903.

15  Stenius s. 112. Övriga: Sofia Anderson, Ida Söderlund, Ed. Söderlund, Victor Söderlund, Jack Jacobson och Alfred Söderlund.

16  Led. nr 1 1920.

17  Kopia av det förra och originalet av det senare i författarens samling.

18  »Souvenir of Bingham: the Greatest Coppar Tonnage Camp in the World». Bingham Commercial Club, 1909.

19  Henry G. Nylund var född i Bingham 1906, fördes av sin mor till Kimo, Oravais, endast 9 månader efter födelsen, återkom till Bingham 1925 och arbetade där i gruvor till 1947. Han for då till Bradwood, Oreg., där han var i 12 år, mest som förman på ett sågverk. Bor nu (1965) i Pilot Rock, Oreg.

20  Stenius s. 61.

21  H. G. Nylund, »Föreningsrörelsen i Bingham, Utah, 40 år», Nord. 6.12.1945.

22|FA 30.1.1908.

23 Nylund, »Föreningsrörelsen».

24 LS nr 5 1961.

25 Helen jofs berättelse i författarens samling.                                                }

26 LS nr 5 1961.

27 Stenius s. 45.

28 Ibid. s. 44.

29 Led. nr 1 1922.

30 FA 1.3.1906.

31 Stenius ss. 104—105. Övriga: Adolf Erickson, Victor Peldan, Alfred Eklund, John Sjöblom och Gust. Gustafson.

32  Led. nr 1 1921.

33  Michael Höglunds biografi i del II.

34  Historiken i författarens samling. Övriga: Edith Erikson, George Peterson, Erik Erikson, Andrew       Johnson, Annie Peterson, Selma Backlund, Mary Blomquist och Victor Anderson.

35  Brevet i författarens samling.

36  FA 29.2.1912; 17.12.1914.

37  FA 8.1.1914; Led. nr 10 1913. Övriga: Gust. Anderson, Charles Jeppe, Ester Anderson, Charley Newgaard, Elsie Bohon, Rufus Erickson, Aina Jacobson. Kassörens namn ingår inte bland de nämnda.

38   Anteckningar av författaren, juli 1940.

39  Ibid.

40  FA 5.4.1917-

41  Stenius s. 112. 4ä FA 21.1.1915.

43  FA 23.4.1908; 21.5.1908.

44  Silfversten, op.cit., ss. 120—121.

45  Stenius s. 101.