Kalifornien 1(3)

Anders Myhrman

San Francisco, California

Guld upptäcktes i Kalifornien 1848. Denna upptäckt var orsaken till den stora guldrushen dit under de närmaste åren. På endast ett par år växte befolk­ningen i San Francisco från några hundra till omkring 20 tusen — den största staden på Stillahavskusten.

De finlandssvenskar som besökte San Francisco under de följande 2 à 3 årtiondena var sjömän på både finländska och andra fartyg. Bland de förra kan nämnas ett fartyg med finländsk besättning under befäl av kapten Gustaf Ferdi­nand Nybom från Helsingfors. Under de sista åren som Alaska var rysk provins idkade han med sitt fartyg en vidsträckt handel med infödingarna längs kusten av Alaska vid Beringsundet och på Aleuterna. Strax efter det Förenta Staterna hade köpt Alaska från Ryssland år 1867 inkom Nybom med sitt fartyg till San Francisco med en last av pälsverk, som värderades till omkring $ 600 000. 1

San Francisco blev också ändpunkten för den första transkontinentala järn­vägen, som öppnades 1869. Enligt utsago av karlebybor, som anlände till Coos Bay i Oregon i början av 1880-talet, kom de med tåg till San Francisco och sedan med båt därifrån till Coos Bay.

Om de första finlandssvenskar, som vistades i San Francisco någon tid eller bosatte sig där, är uppgifterna något svävande och mycket knappa. Vi anför Silfversten: »Bland de allra första finlandssvenskarna i San Francisco var sjö­kaptenerna Grönberg, Nyborg (Nybom?) och Törnquist samt en Edward Hen­rikson. En J. Bjurbäck från Taklax, Korsnäs, var ock en bland de allra första finlandssvenskarna i San Francisco, enligt uppgifter av hans son, John C. John­son, i Port Blakely.» 2

En av de bäst kända landsmännen i S.F. från senare delen av 80-talet var W. K. Johnson, född i Malax 1867. Som mycket ung for han till sjöss, hamnade i Brooklyn, N.Y., 1886 och två år senare i San Francisco. Här blev han »stål­konstruktör» och var med om att bygga långa broar och höga byggnader, sådan som Crocker Bank-byggnaden och Central Tower. Han var mycket intresserad av sång och var en av dem som 1901 startade sångsällskapet Svea, vilket senare fick namnet Lyran. Efteråt kom han med i föreningsarbetet bland finlands­svenskarna. Han var också medlem i frimurarlogen Balder och vid sin död 1959 hedersmedlem i Svenska Sångsällskapet. 3

Organisationer grundas

Efter 1890 ökades antalet landsmän i San Francisco hastigt, och grunden lades således för sammanslutningar. Den första var sjukhjälpsföreningen »Stjär­nan av Finland», vilken organiserades redan 1893 och har till denna dag existerat och verkat som en fristående förening. Näst kom nykterhetsföreningen »Stjärnan i Väster», som bildades i november 1903 och ingick som avdelning nr 30 i Svensk-Finska Nykterhetsförbundet. Ungefär samtidigt bildades också en svensk-finsk kristlig ungdomsförening, som dock tycks ha varit verksam endast några år. I början av 1906 organiserades föreningen »Arbetets Vänner», som annonserade ett omfattande arbetsprogram; men den stöp i jordbävningen och eldsvådan som följde i april samma år. En svensk avdelning av Finska Sjömansmissionen fanns också, men när den började är icke känt. En svensk-finsk baptistförsamling startades 1909 med ett 10-tal medlemmar. En ansats till en svensk-finsk luthersk församling gjordes redan 1913; men en sådan kom till stånd först 1923, då den lutherska Bethelförsamlingen stiftades. Samma år organiserades Runeberglogen nr 104 i San Francisco.

Efter denna korta revy över organisationernas tillkomst bland våra landsmän är det skäl att presentera längre uppsatser om vissa föreningars utveckling och verksamhet. På uppmaning av författaren skrev Ida och Edvin Johanson en historik över Stjärnan av Finland, vilken publicerades i Norden den 16 maj 1957. Mycket skulle förloras i ett sammandrag, och därför återges den här just som den ingick i Norden.

Stjärnan av Finland 3a

Stjärnan av Finland i San Francisco, Kalifornien grundades år 1893 — inkorporerades den 25 juli 1894 och är antagligen den äldsta sammanslutningen bland våra finlandssvenska emigranter här på Amerikas västkust.

Det var modiga ynglingar, som kände sig äga kraft att åtaga sig en sådan uppgift på sidan av det tunga arbete, som erbjöds den oerfarna nykomlingen i emigrationens morgongryning, nät dagsverket varade i 10—12 timmar om dagen.

Men behoven för en sammanslutning voro stora. Man behövde en samlingsplats — ett hem dit man kunde samlas tillsammans med egna landsmän att dryfta de svårlösta problem, som ständigt mötte en här i drömlandet, där ingen förstod en. Det lilla kyffet i ett tredje klass hotell eller boarding hus, där pojkarna voro inlogerade, var ingen mötesplats. Flickorna arbetade mest i familjer o. voro de lyckliga att få ett eget litet kryp in, var förhållandet detsamma. Genom en sammanslutning kunde lokal upphyras och ett gemensamt hem vinnas. — Och tanken på eventuella sjukdomsfall här i främlings­landet, var alltid skrämmande.

Frågan diskuterades grundligt och till sist beslöts att bilda en sjukhjälpsförening. »Stjär­nan av Finland bildades på en krog», sade någon. Och påståendet var ej långt från sanningen. Den enda mötesplats, som fanns att tillgå den tiden, var det lilla »sällskapsrummet», som boarding husen vanligtvis hade intill krogen och matsalen. — I ett sådant rum föddes tanken på den lilla Finlandsstjärnan, som genom decennier skulle lysa den ensamma emigranten till sin varma härd och växa sig större och starkare för varje år som gått.

Då man läser genom stadgarna, som innehålla 18 artiklar, vilka i sin tur bestå av många paragrafer, en del ända upp till 15 —16, får man en aning om huru omsorgsfullt de togo denna uppgift. Man undrar varifrån dessa oerfarna ungdomar fingo alla sina idéer.

Självlärdomens stora betydelse skall man aldrig underskatta.

I stadgarna läsa vi: »Föreningen består av både manliga och kvinnliga medlemmar, vilka vid sitt inträde i föreningen lova att bistå varandra vid sjukdomsfall, bidrag till bekostandet av avlidna med­lemmars begravning, anordna litterära och sällskapliga samkväm och om möjligt uppmuntra intresset för sång.»

Sjukhjälpen utgår i två kategorier, 10 dollars i veckan för den som betalar en dollar i månadsav­gift och 7,50 i veckan för en månadsavgift av 75 cents.

I början stadgades ej om någon gräns för sjukhjälpen, men så småningom befanns detta vara ett stort misstag och man enades om en summa av 750 dollars som maximum i sjukhjälp. Begravnings­hjälpen var 100 dollars i början, men är numera 125 dollars. Inträdesavgiften var först 5 dollars, men fluktuerar, enligt beslut vid olika intagningar.

Stadgarna voro stränga i många fall de första 15—20 åren, och efterföljdes mycket pietetsfullt. Om en medlem i sjukkommittén t.ex. försummade att under veckan besöka en sjuk och ej kunde uppvisa laga förhinder, måste han betala 25 cents till kassan. Samma förpliktelse gällde varje medlem som ej bevistade en medlems begravning. Dessa förordningar avskaffades dock så småningom.

Troligen ansåg man ej tiden vara mogen för absolut nykterhet, så stadgarna fordra endast rättig­het att »utvisa en medlem, som infinner sig berusad till ett möte». — »Föreningen kan ej upplösas så länge 5 godstående medlemmar rösta däremot». — Denna paragraf har alltid gjort tanken på en sam­manslagning med systerföreningen 104:an av Runeberg i San Francisco omöjlig. (De äldre medlemmarna av Stjärnan av Finland ha arbetat hårt för sin kassa och vilja ej höra om någon »delning»). Den 1 jan. 1902 var medlemsantalet 175 och i kassan fanns omkring $ 3 000.

Föreningens verksamhet under det första decenniet vore här det mest väsentliga, men branden, som uppstod efter jordbävningen år 1906, förstörde all dess egendom. Möteslokalen, med alla för­eningens inventarier, brann ned till grunden. — Digra böcker användes, inbundna i tjockt läder band och meningen var säkert att bevara dem för alla tider.

I protokollet, som skrevs efter branden, uppmanas alla medlemmar att »ej misströsta och lämna föreningen, utan kvarstå och taga i med fördubblade krafter, för att ur askan få den att blomstra igen, bättre än någonsin».

Fribrevet förstördes likaså och säkert är ej huru många, charter-medlemmarna voro, men vi ha genom äldre medlemmars samverkan fått reda på 13 namn: Olga Anderson, Björneborg; Julina Armstrong, Vasa; Betty Dahlin, Åbo och August Dahlin, Malax; Karl Backman, Gamlakarleby; John Blomqvist, Sundby, Åland; Henry Bjurman, Lappfjärd; Harry Hagen, Malax; August Johnson, Malax; Charles Stone, Malax; Viktor Staf, Malax; Alfred Ståhl, Petalax och Nils Viklund, Munsala — Maria Johnson, Vasa, född 1856, vår föreningens äldsta medlem och intogs redan första året.

Föreningen har haft många goda och trogna arbetare under årens lopp. J. V. Westerlund, Gamla­karleby var kassör i över 40 år, och plikttroget bevistade alla möten, vilka i början hölls varje vecka. August Johnson, Varggata, Åland var protokollsekr. i olika repriser i många, många år och pryder böckerna med sin ovanligt vackra handstil och välavfattade protokoll. Andrew Johnson, Korsholm, var finanssekreterare i över 20 år, och skötte sysslan med största noggrannhet. — Otaliga äro de med­lemmar, som troget skött sina åligganden och som förtjänat medaljer för sina uppoffringar, men vi kunna ej låta alla passera revy här. Vi endast säga, att de alla inristat sin gärd i föreningens historia för alltid.

Motigheterna voro många. Särskilt efter jordbävningen uppvisar böckerna många problem, av vilka en del voro svårlösta. Att t.ex. få en ny möteslokal i denna uppbrända stad, visade sig vara en uppgift som ingen kommitté kunde bemästra. »Nöden har ingen lag» och i sin stora dilemma gav ett möte alla medlemmar i uppdrag att försöka finna en möteslokal. »Ett egendomligt beslut i sanning», skrev Jakob Nilson, Munsala, i protokollet. (Ant. har han varit en av Anders Svedbergs elever, ty hans svenska är lätt och flytande och man finner honom senare som kontorist på Masugnen i Oravais.) Vid denna tid blev frågan om att bygga en egen lokal mycket brännande. Man hade även uttaxerat 500 dollars som handpengar på en tomt, men arvingarna kunde ej enas om priset. Frågan drog ut på tiden så länge att staden byggdes upp så småningom och lokaler kunde igen hyras till skäliga priser och frågan föreföll. Man befarade också riskerna med bygget för en så liten skara som finlandssvenskarna företrädde o. i en stad av så stora mått som San Francisco.

Svårt var också att få en läkare som var villig att åtaga sig sysslan för den summa föreningen ansåg sig kunna betala. 50 cents per medlem i kvartalet tycks ha varit taxan vid denna tid. Alla medlemmar hade rättighet till fri läkare, varför den sysslan ej kunde fresta någon med en läkares utbildning.

En gång hade föreningen kommit i delo med en läkare, som fordrade 3 mån. avlöning för en må­nads tjänst. När den extra belöningen uteblev, stämde han föreningen till över 1 300 dollars böter. Sedan ångrade han sig och ville åstadkomma en förlikning och prutade ned sina fordringar ända till 100 dollars. Men gubbarna voro styvsinta och lät frågan gå till tings. Stjärnan av Finlands vittnen åhör­des ej och föreningen ålades att betala 300 dollars. — Om den finska sisun var värd 200 dollars är en fråga för sig, men hedern var kränkt och mot det faktum vägde dollarn litet. Målets avgörande kändes säkert som en större kränkning av rättskänslan, men den dyrköpta erfarenheten var en god läxa, som sedermera styrt Stjärnan av Finland från någon kontakt med lagens outgrundliga irrgångar.

Nu har föreningen haft en pålitlig och plikttrogen läkare i John G. Paulson i omkring 35 års tid och hans namn kommer säkert att leva som den goda och trogna tjänaren i Stjärnan av Finlands annaler för alltid.

Arbetsbrist rådde under de kommande åren. Medlemmarna kommo och gingo och den lilla Finland-stjärnan hade en svår uppgift i att försöka lysa in nya medlemmar. Sommaren 1908 voro 25 medlemmar i skuld till föreningen med månadsavgiften för hela året och utströks, enligt stadgarna. 18 voro i skuld för 6 mån. och suspenderades. Med ett medlemsantal av omkring 200 var detta en rätt så kännbar förlust. Något måste göras och olika förslag diskuterades. — Så beslöts att utlysa ett pris på 10 dollars jämte en medalj för den som kom in med det största antalet nya medlemmar under året. Antagligen lockade priset, ty på nästa julfest intogs 33 nya medlemmar.

Arbetslösheten gjorde sig kännbar på alla områden. För att få arbete, sände en fotograf Johnson in en anhållan till föreningen om att mot fria provkort till alla medlemmar och ett stort fotografi till föreningen, få fotografera alla individuellt. Resultatet blev att Stjärnan av Finland nu äger ett mycket stort fotografi med omkring 125 medlemmar 14—5 tums individuella bilder. Retuscheringen är första klass-arbete.

(Isak Johnson, medlem sen seklets början, med gott minne och fortfarande en av de främsta på arbetsfältet, har lovat katalogisera bilderna och namnen så att de ej kommer i glömska.)

Trots hårda tider växte kassan år från år och var vid denna tid omkring 10 000 dollars. De årliga utfärderna på sommaren och danstillställningarna på vintern, voro de källor som ej sinade ut den tiden. — Behövde en medlem en hjälpande hand, kunde de räkna med Stjärnan av Finland. Efter jordbäv­ningen tillsattes en kommitté att finna ut vilka medlemmar som voro i behov av hjälp. Även till utom­stående gavs hjälp ibland.

— — — Åren svunno hän. Medlemmarna hade så småningom gift sig och bildat egna hem. Barnen hade växt upp och ville inträda i mors och fars förening, men språket lade hinder i vägen. — Stjärnan av Finland hade nu kommit till en skiljoväg. — Kursen var klar i allas medvetande, men det gick ej utan inre strider, att lämna det kära modersmålet och övergå till ett språk, vars grundprinciper mången aldrig lärt.

Övergången var dock lättare än man anade, ty de unga togo vid. År 1917 trycktes nya stadgar på båda språken och engelskan blev nu föreningens officiella språk. Stjärnan skulle numera lysa på intag­ningsmötena som Star   of Finland.

Ungdomens förmåga underskattas så alltför ofta av de äldre, vilket också bevisades här. De unga arbetade med kraft och kläm och de äldre kunde sitta på mötena som åhörare och rådgivare när så fordrades, och det kändes förundransvärt lätt att avyttra bördan på unga skuldror.

Den första kvinnliga ordföranden var Viktor Rundqvists dotter, Ethel, som skötte sysslan med oanad skicklighet. Ett år efteråt valdes Edith Nylund, född Österman, Hangö, som den första Finland­födda kvinnliga ordföranden, och skötte tjänsten lika oklanderligt.

Sen damerna en gång givits tillfälle att visa sin förmåga, ha de alternerat med männen, som skötte denna post oavbrutet i över 40 års tid.

Numera finna vi ett nationernas förbund i verksamhet på mötena, ty barnen äro i äktenskap blan­dade med många nationaliteter, som arbeta med stor iver för föreningens bästa och har förvånat många av den äldre stammen.

»Det gamla är förgånget och allt har blivit nytt.»

Men stjärnan, som lyst den hemlösa emigranten till det gemensamma hemmet, bland egna landsmän, lyser dem fortfarande in i det sista i form av en stjärnekrans.»

Efter en påstöt av författaren skrev K. I. Hokans en historik över Rune­berglogen nr 104, med en inledning om Stjärnan i Väster. Denna historik publi­cerades i Norden den 15 maj 1958. Då mycket av värde skulle förloras i en för­kortning, återges även denna i dess helhet.

Återblick

över Runebergavdelningen i San Francisco, California.

Av   K.I. Hokans

Man kan knappast skriva en skildring av runebergföreningen i San Francisco, utan att först nämna »Stjärnan i Vester», den då existerande nykterhetsföreningen. Stjärnan i Vester organiserades den 15 november 1903 av Finska Amerikanarens ombud, Henry Lillsjö.

I början synes det ha varit många tråkigheter, men 1906 berättas det, att föreningen räknade om­kring 80 medlemmar med en stark och aktiv sångkör under ledning av Hugo Solfin. Därtill övades en kvartett, som sjöng vid begravningar och högtidliga tillfällen. En spelman från Jakobstad vid namn Nyman, spelade till taktfull dans efter mötesförhandlingarna vid varje sammankomst. Föreningen blev en eftersökt tillflykt för våra ungdomar och en kulturhärd bland vårt folk i San Francisco. Varje möteskväll försökte man arrangera program, enligt omständigheterna. Nykterhetsföredrag arrangerades då möjlighet gavs därtill.

Då inträffade den stora jordbävningen och eldsvådan den 18 april 1906, varvid alla föreningens ägodelar förstördes av elden, och möteslokalen brann till grunden. Det var omöjligt att hyra ny lokal i San Francisco varför man hyrde plats i Berkeley, Calif. på östra sidan av San Francisco-viken. Det var besvärligt och tidsödande, därför, så snart återuppbyggandet i San Francisco gjorde det möjligt att få mötesplats där, flyttade man hem.

Stjärnan i Vesterns med- och motgångar äro för många att här relatera. Vi tror att kulmen av dess existens inträffade år 1915 då finlandssvenskarnas hela nykterhetsförbund avhöll sitt stöta årsmöte i San Francisco. Stjärnan i Vester agerade värd för de många representanter från en stor del av Förenta staterna där nykterhetsförening existerade. Stormötet blev en enastående succé. Mötet hölls i det nyss färdigbyggda Civic Auditorium och världsutställningen, som hölls samma år, gav delegationen mycket att se och höra vid sidan av de viktiga mötesförhandlingarna.

Föreningen fortsatte sin ädla mission bland vårt folk tills förbudslagen, som man då trodde, gjorde nykterhetsrörelsen överflödig. Ehuru Stjärnan i Vestern ännu ej upplöstes, förde den en tynande till­varo till dess att den uppgick i och förenades med Order av Runeberg.

Här verkade redan den gamla och pålitliga sjukhjälpsföreningen Stjärnan av Finland, en fristående, men dock så livlig och från finansiell sida sett, kraftig förening. Menige man var osäker om att börja en »konkurrent» för Stjärnan av Finland och tre år förflöt förrän man slutligen, den 19 maj 1923 organi­serade io4:an. Det var påtryckning från några entusiaster i Berkeley avd. 117 o. Runeberg Ordens huvudstyrelse, som slutligen bevekade allt motstånd.

Det visade sig genast att io4:an ej var ett misstag, en stor skara finlandssvenskar med deras barn intogs i föreningen. Det visade sig att två sjukhjälpsföreningar hade båda sin stora uppgift att fylla bland vårt folk i San Francisco. Föreningen organiserades av John Rusk och John Mattson, stödjepelare i avd. 117 i Berkeley, Calif. och följande tjänstemän valdes att styra den nybildade pilten, första året av dess existens.

Ordf. Victor Josephson. Viceordf. Conrad Gregg. Sekr. K. I. Hokans. Fin.sekr. John E. Smith. Kassör Victor Björs. Marskalk Sigfrid Eklund. Vakt Alfred Eklund. Revisorer Lina Sundquist, Fred West, Andrew Eklund. Sjukkom. fru Hanna Smith fru Anna West, Erik A. Solax.

Redan vid första mötet lovade styrelsen att möta särskilt att starta en agitation för vinnandet av nya medlemmar och rapportera om deras beslut på nästföljande möte. Grunden lades till större med­lemstävlingar, aktiviteten blev mycket livlig, inom några år hade 104:an 250 medlemmar och därför en bland de största i förbundet.

Det kulturella intresset nedärvt från nykterhetsföreningens tid tog sig i början god fart. Man arran­gerade diskussionsaftnar, programkvällar och anställde talare med god förmåga att tolka olika ämnen. En mycket anlitad talare var norrmannen, folktalaren och humoristen Frithiof Wärenskjöld. Hans kraftiga föredrag om dagens brännande frågor och den ymniga humorismen blev en stark dragnings­kraft för föreningens större sammankomster. Amatörteater intog en tid stort omfång och medlem­marna lärde sig därav att uppträda för publik. Man försökte med deklamationer m. m. Det allmänt kända faktum att alla våra föreningar i Amerika saknat medlemmar med akademisk bildning, gjorde vår aktivitet på det kulturella området mycket inskränkt. Det kan knappast jämföras med den öster­bottniska bygdekulturen.

Den lekamliga underhållningen däremot var nog så förstklassig som man kunde önska sig. Våra unga kvinnor förstod väl att bereda läckerheter och den rika varietet av råvaror för matlagning, som här överraskade dem, gav överflöd i smaklig underhållning. Man arrangerade t.ex. så kallade sillsexor i bankett stil, med de bästa tillbudsstående humoristiska prestationer blandad med allvarliga och all­männyttiga tal av någon eller flera medlemmar.

Sången och sångkörerna inom iO4:an har en verkligt vacker historia. Under ledning av Gamlakarlebybon George F. Anderson verkade i flera år en rätt så pigg blandad kör. Dess uppträdande vid fester och större möten gav alltid en angenäm stämning. Därtill arrangerade kören enskilda konserter, som alltid drog fullt hus från den skandinaviska publiken i San Francisco.

Allt det ovanstående fortgick till dess att medlemmarna efter hand blevo äldre och ej med samma vigör kunde deltaga i föreningsarbetet. Invandringen från Finland avklipptes och en vacker dag blev det nödvändigt att slopa svenska språket i favör av engelskan, för att i någon mån intressera våra amerika­födda barn för Runebergorden. Det visade sig småningom att våra barn kunde och ville övertaga led­ningen och med troget samarbete med de äldre medlemmarna kunde man se framtiden lovande för 104:an. Ungdomarna organiserade korgboll sport och tävlade med närliggande Runeberg korgboll grupper, samt med andra grupper i San Francisco och omnejd. Man försökte arrangera ett arbetsprogram så tilldragande som möjligt för ungdomen, vari, vi tror att 104:an lyckades kanske bättre än många andra avdelningar i förbundet på den tiden.

Då 104:ans representant till ordens stormöte i New York 1929 kom hem med den glada nyheten att förbundets nästkommande stormöte förlagts till San Francisco i gemenskap med 117 i Berkeley, blev det liv och lust på båda sidorna av viken. Staden San Francisco hade länge haft som valspråk »The City that knows hov». Finlandssvenskarna ville naturligtvis att detta även skulle gälla Runebergsavdel­ningen. Det blev brådska att samla pengar med alla tillbudsstående medel. En för föreningen uppfris­kande aktivitet vidtog. En imponerande sångkör organiserades under ledning av den förträffliga musi­kern och sångledaren Philip K. Hillström. Stormötet skulle hållas 1933 och man ansågs få god tid med alla förberedelser. Föga anade man då att Amerika skulle genomgå den svåraste depressionstid i historien. Till trots att vårt folk hade verklighetsryktet om sig att vara pålitliga och mycket eftersökta i arbetsmarknaden, blev nästan alla våra män arbetslösa. Tre, fyra år gick man gata upp och gata ned och försökte sälja det enda man hade: arbetskraft. Det amerikanska samhället hade på den tiden ej den minsta tillstymmelse till socialvård, ej den minsta beredskap att behärska en situation med så överras­kande proportioner.

Runebergare landet runt började inse, att ett stormöte 1933 skulle av rena fattigdomen bli ett fiasko. Med förslag av 104:an beslöts att framskjuta mötet två år, således till sommaren 1935. De extra två åren gav värdarna 117 och 104:an ytterligare tid att förstärka finanserna. Var det något som fattades vid stormötet i San Francisco och Berkeley så var det inte pengar.

104:an i San Francisco var i många år representerad i »Scandinavian Civic League», en lokal politisk och kulturell organisation med inflytande hos de, som makten hade. Det var orsaken att »The City that knows how» blev intresserad i en så liten grupp som Runebergarna.

De två första mötesdagarna gick av stapeln i Berkeley med avd. 117 som värd och det säges all­mänt, att för en liten stad hade man aldrig fått vara med om ett varmare välkommen och rikare under­hållning både till kropp och själ.

Då automobilkaravanen bestående av representanter och vänner av O. R. anlände till San Francisco, möttes de av en imponerande poliseskort, som stängde all annan trafik på Market street och ledsagade färden till Stadshuset, där stadens borgmästare välkomnade Runebergarna till storstaden. Runeberg­ordens president tackade för den storartade mottagningen och erhöll härvid nyckeln till staden. Mötet och banketter m. m. avhölls i det ståtliga hotell Bellvue, som för övrigt blev högkvarter för hela konventet.

Höjdpunkten i underhållningen blev obestridligen den storartade konsert som gavs av sångkören. Staden gav för tillfället hyresfritt det stora Memorial opera huset för sångkörens räkning. Där blev fullt hus till allas överraskning och det säges att kören sjöng över förväntan väl. Från stadens sida visades åter stor respekt för runebergarna i det att alla de tusentals lampor på stadshuset o. den kring­liggande civic center tändes för tillfället. Anmärkas bör att detta ljushav endast tändes under opera högsäsongen och vid besök av enastående celebriteter.

Amatörteatersällskapet fick en festkväll till sitt förfogande och gav då det i Finland ryktbara teater­stycket »Österbottningarna». Föreställningen ägde rum i det stora California Hall auditorium, som fyll­des till sista plats.

Slutklämmen blev banketten i hotell Bellvue, som det säges vara den största och ståtligaste arran­gerad av de våra i Amerika. Den stora bankettsalen överfylldes och det blev nödvändigt att placera en del gäster i den närmast belägna festsalen samt installera högtalare för att göra det möjligt för dem att höra programmet. Korta tal hölls av de avgående och nyvalda tjänstemännen, sångkören sjöng några välvalda nummer vilket höjde feststämningen. En utflykt till östra sidan av San Francisco-viken var arrangerad för den sista söndagen av delegationens vistelse i storstaden och därmed var en epokgörande sammankomst av vårt folk avslutad.

Arbetet inom 104:an fortsattes med överraskande intresse, till trots de ansträngningar man genomlevat på grund av stormötet. Sångkören fortsatte med sin förädlande mission, samhörighetskänslan var kanske starkare än förut. Ungdomarnas aktivitet blev mera intensiv, med hjälp av de äldre med­lemmarna. Framtiden för föreningen ansågs vara betryggad. Emellertid utbröt världskriget och därmed förstördes mänga vackra ungdomsplaner. Många av föreningens unga män ryktes ut i kriget, vilket i sin tur verkade nedstämmande på föreningslivet. Av rent patriotiska känslor började man sträva för vinnandet av kriget och allt annat förblev bisak.

Vid krigets slut finner vi 104:an ganska stark såväl i medlemskap som finansiellt, men ungdomen hade skingrats och därför har den äldre stammen åter övertagit ledningen. Man försökte återuppliva det ungdomliga intresset men lyckades ej, det är endast några få som kvarstår och ännu i dag deltager i arbetet.

104:an skattar sig lycklig i det att en del unga landsmän och landsmaninnor kommit från Finland de senaste åren och bosatt sig i San Francisco, och omnejd. De nykomna visar stort intresse för Order av Runeberg och har varit villiga att intaga ansvarsfulla poster som tjänstemän i föreningen.

Föreningen har i många år utgivit sin egen lilla hektrograferade tidning, som varit en stark sam­manhållningslänk. Redigeringen har alltid omhänderhafts av ungdomar och språket är därför natur­ligtvis engelska.

Vårt folk har i alla tider varit idogt, ärligt och framåtskridande och dessa goda egenskaper har de medföljt till detta sitt adoptivland. Detta gäller i hög grad medlemmarna i O.R. 104. Flera av våra landsmän äro framstående, huvudsakligen i byggnads och snickeribranchen. Några äro affärsmän. Sak samma vilken roll de spela i samhället åtnjuta de aktning och förtroende. Nästan alla äga de vackra bekväma hem. Som emigranter måste de utstå många svårigheter och strapatser men de skörda nu mödornas lön.

I ett följande kapitel skildras aktiviteter av Star Glee Club och Runeberg­kören och deras uppträdanden vid festtillfällen som t.ex. Runebergordens kon­vent 1935 och Finland- programmen vid världsutställningen 1939. Där beaktas även föreningarnas »kring viken» många gemensamma picknicker och sam­arbetet med sådana rikssvenska organisationer som Svenska Sångsällskapet och Kulturförbundet. Teatergruppen i San Francisco och dess prestationer uppmärk­sammas också.

För året 1961 invaldes följande personer i styrelsen för Runeberglogen nr 104; ordf., Elsie Lisle; viceordf., Olga Nordgard; finanssekr., Vera Wilson; kassör, Vera Zukas; ceremonimästare, Jennie Norling; vakt, Joseph Norback; revisorer, Selma Lind, Clara Klockars och Fjalar Gullmes. De nya tjänstemännen installerades av f.d. ordföranden och föreningens stöttepelare sedan dess till­komst, Karl I. Hokans, assisterad av Ellen Carlson. 3b

Logens medlemsantal har varit ganska stort ända från 20-talet. År 1929 hade logen 170 medlemmar; 1935, 350; 1940, 237; 1950, 289; och 1960, 208.

Efterhand flyttade många landsmän bort från de större städerna vid San Francisco-viken ut till mindre orter såsom Santa Rosa, San Mateo, Sonoma, Albany och flera andra.

Kyrkoförsamlingar

En »finsk» sjömansmission var också verksam i San Francisco i många år.

Om denna skrevs år 1913: »Svensk-finnar i San Francisco och omnejd erkänna med tacksamhet den verksamhet som den finska sjömansmissionen under många år bedrivit i dess trakter. Det har varit ett banbrytande arbete ej blott bland sjö­män utan ock bland de bofasta landsmännen. Svenskar och finnar i San Francisco har tillhört samma församling och verksamheten har stått under sjömansprästens ledning.» 4

Denna anordning tycks dock ha blivit otillfredsställande för finlandssven­skarna, ty i början av 1913 stiftades Svensk-finska Lutherska Förbundet. Detta blev också lagligen inkorporerat. De första tjänstemännen var: pastor och sekr., G. A. Hidén; finanssekr., John E. Smith; skattmästare, J. V. Westerlund; förtroendemän, A. K. Hermanson, Oskar Kamb, Charles Burklund, John E. Smith och J. V. Westerlund. Förbundet inköpte också en tomt för en kyrka och tillsatte en byggnadskommitté. 5

Första numret av en ny månadstidning, Budbäraren, »en evangelisk luthersk månadstidning för svensk-finnarna på västkusten» utkom i april. Tidningens redaktör och utgivare var pastor G. A. Hidén. Han tycks också har varit den ledande själen i bildandet av det ovannämnda förbundet. Budbäraren upphörde dock efter ett par nummer och något kyrkobygge blev heller icke av. En ny ansats till en luthersk kyrklig organisation gjordes i juni 10 år senare (1923), då den lutherska Bethelförsamlingen stiftades enligt Augustanasynodens stadgar, med 42 medlemmar. Församlingen inköpte snart en ändamålsenlig kyrka på Vermont Street av amerikanska kongregationalister. Kyrkobyggnaden hade utom auditoriet bottenvåning, kök, och våning för pastorn.

Pastor Herman Lind betjänade församlingen tills inpå 30-talet. J. E. Holm­berg tjänade församlingen i många år som föreståndare för söndagsskolan. Församlingen bestod då av 73 kommunikanter och 16 barn. 6 Om församlingens och kyrkans senare öden skrev Ellen Kamb i dec. 1955 som följer:

»Emigranter bygger kyrkor. Bethel lutheran church vid Vermont street i San Francisco, en finlands­svenskarnas egen helgedom, blev ett av offren för vägbyggandet. Församlingen, som hade endast åttio medlemmar inskrivna i kyrkboken, fick underrättelse om att staten skulle bygga en ny freeway precis där kyrkan låg.

Vad vore bäst att göra? Det ligger inte i emigranternas intresse och natur att sälja sin kyrka, viskade någon. Och likväl blev det just så att kyrkan blev såld. Heliga traditioner glömdes. Men det fanns sådana personer som ännu kom varmt ihåg den lilla kyrkan på Vermont street i San Francisco.

Det var hit som kyrkoherde Nils Näsman från Korsholm kom sommaren 1950 och sjöng och pre­dikade för landsmännen. Samma dag satt professor Otto Andersson från Åbo i första bänkraden och lyssnade till Herrens ord. På uppmaning tog han fram den svenska psalmboken, och nu instämde hela församlingen i sjungandet av en svensk koral. Detta är heliga minnen i en emigrants liv i Amerika.

Bethelförsamlingen förenade sig med en annan luthersk kyrka på Cortland Avenue, och man började allvarligt tänka på att få en ny mötesplats och om möjligt en ny kyrka. En ung, energisk pastor av svensk börd från Minnesota kom hit. Det var pastor J. R. Pearson, och han blev drivfjädern i företaget. Medel samlades till ett nytt tempel. Man höll gudstjänst i en liten hall invid Boyshore bulevarden som heter Woodmans Hall. 1951 köpte man en tomt på östra sluttningen av den vackra McLaren Park, och redan våren 1954 påbörjades kyrkbygget.

'Aldrig förr', säger den unga pastorn, 'har jag funnit så trogna och entusiastiska människor som de vilka stod bakom detta företag. Medlemmarna arbetade frivilligt och fullbordade hela kyrkan, med undantag av installeringen av elektricitet, vattenledning och köksinredningen. I femton månaders tid kom kvinnor och män hit och utförde frivilliga dagsverken, något som inte är vanligt i Amerika. Över åttiotusen timmars frivilligt arbete har skänkts oss', sade han.

Finlandssvensken John Olson slutade sin egen tjänst bara för att försäkra oss om att han ville ge minst fyrtio timmar i veckan till sin församling. Andra namn som även bör omnämnas är Victor Gullmes från Lappfjärd, Alfred Carlson från Åland, August Erickson från Hangö, Andrew Ahlström, John Lindberg, och August R. Erickson. Den sistnämnda uppförde hela altaret, och alla bänkar inne i stor­kyrkan och nere i källarvåningen är hans verk.

Den 25 september 1955 invigdes St. Andrews lutheran church med en högtidlig ceremoni. Alla landsmän kring viken hade infunnit sig till kyrkinvigningen. Under den nya kyrkans tillvaro har med­lemsantalet fördubblats, och i söndagsskolan har över 40 nya barn inskrivits. 'Allt tyder på', säger vår unga pastor som vi talar med 'att blomstra och berika landsmännens andliga liv'. En kyrkokör med 28 sångare är redan känd inom musikkretsar som en av de bättre körerna. Den nya kyrkan i San Fran­cisco är ett minnesmärk bland många andra över finlandssvensk företagsamhet och offervilja i USA.» 7

Svensk-Finska Ebenezer Baptistförsamlingen stiftades i San Francisco år 1909 med endast ett 10-tal medlemmar. John Söderman förestod församlingen 1911 och E. J. Carstein under åren 1915 —16. Medlemsantalet var då omkring 3 5, med ett 20-tal barn i söndagsskolan. Församlingen ägde då en fastighet, som inrymde pastorsbostad och möteslokal och värderades till omkring $ 7 500; men på densamma häftade en skuld på $ 4 000. 8  Några år senare såldes fastig­heten och församlingen förenade sig med en annan baptistförsamling.

Bemärkta personer

Många landsmän i San Francisco borde särskilt nämnas för sin verksamhet och sina bedrifter på ett eller annat område, men endast några kan här komma i fråga.

Karl Ivar Hokans var född i Österyttermark, Närpes, år 1900. Han beskrivs som »en ledargestalt och idealist, som varmt ivrade för nykterhet och goda seder . . . med en talande tunga och ett utpräglat sinne för humor». Under en lång följd av år var han ordförande i Runeberglogen och ledare i föreningslivet i San Francisco. Genom sina sakliga och intressanta artiklar i vänavdelningen i Finska Amerikanaren-Norden blev han vida känd bland våra landsmän i hela landet. Han dog 1963. 9

Arvid Johnson föddes på Storgård i Korsholm 1896 och emigrerade till Amerika 1913. Han arbetade i gruvor i Eureka, Utah, och som snickare i Eureka och San Francisco, Cal. Efter att ha studerat arkitektur i afton- och korrespondensskola började han egen byggnadsfirma 1931 och uppförde under de två följande årtiondena omkring 4 000 boningshus, mest i Mission- och Sunset-distrikten. Johnson var i två år president för västra distriktet av Runebergorden och senare i fyra år vice president i Orden. Mest känd kanske blev Johnson som kappseglare med sina Suomi-båtar, en gång ända till Hawaiji-öarna. 10

Ellen Kamb-Levin var född i Närpes. Efter fullbordade samskolestudier kom hon till Amerika 1927 och arbetade några år först i Chicago och senare i Seattle. I San Francisco gifte hon sig med Bernard Levin och blev där sedan slutet av 30-talet en av de mest aktiva och drivande krafterna i föreningarna bland våra landsmän. På samma gång fortsatte hon med akademiska och musi­kaliska studier och uppträdde vid möten och fester med Kalergi-trio. Som korrespondent för den svenska tidningen Vestkusten i San Francisco och Norden i New York blev hon vida känd för sitt stora intresse för allt som rörde finlands­svenskarna i Amerika. Hon dog den 8 febr. 1959. 11

Frances Anderson, född av österbottniska föräldrar i San Francisco, var en ung och mycket lovande sopransångerska. År 1935 skrevs om henne att hon varit solist flera gånger i San Francisco Civic Auditorium, att hon sjungit vid Svenska Sångarförbundets stora sångfester i både San Francisco och Los Angeles, att hon uppträtt som solist vid »Chamber Opera Companp» i S.F. samt att hon flera gånger uppträtt med delar ur olika operor i den ryktbara Fox-teatern i sin hemstad. Hon avled 1963. 12

Utom Arvid Johnson blev flera andra byggmästare i San Francisco, de flesta dock i mindre skala. Bland dessa kan nämnas Erik Anderson från Purmo, Alfred Lindberg från Malax och Alfred Kronquist från Larsmo. Otto Nylund från Munsala var byggmästare samt också mycket aktiv i Stjärnan av Finland och Star Glee Club. Victor Storm från Malax uppförde flera större byggnader, bland dem Bank of  Italy's stora byggkomplex.

                                                                                                                         Del 2 >>>