Kalifornien 2(3)

Anders Myhrman

Berkeley

Föreningsarbetet bland Finlandssvenskarna på San Fransisko-vikens östra sida

Av John Rusk

Syföreningen NYTT HOPP

I långa tider hade finlandssvenskarna på östra sidan av San Fransisko-viken ingen egen förening. Kanske berodde detta på att de till antalet var färre än landsmännen i storstaden San Fransisko på andra sidan viken. De som var föreningsintresserade tillhörde sjukhjälpsföreningen »Stjärnan av Finland» eller nykterhetsföreningen »Stjärnan av Västern» i San Fransisko. Andra var medlemmar i Vasa Ordens avdelningar i Oakland eller Richmond.

Under nattliga hemresor från föreningsmöten i San Fransisko, på tidens enda transportmedel över viken, färjorna, och vid många andra tillfällen, blev samtalsämnet ofta: »varför kan vi inte bilda en förening på vår sida av viken?».

Den 18 februari 1917 sammankallades ett möte i Berkeley för diskussion av bildandet av en förening så att landsmännen kunde samlas till diskussionskvällar och andra samkväm. Mötet öppnades med en sång. Paragraf 2 i protokollet lyder: »Frågan upptogs och diskuterades och blev så beslutat att bilda en syförening». Paragraf 3 nämner att till tjänstemän för en kortare tid framåt valdes: ordförande Alex Marken, sekreterare Hilma Hermanson, kassör Maria Söderlund. Resultatet av mötet var 13 med­lemmar. Inskrivningsavgiften fastställdes till 25 c och kvartalsavgiften till 10 c. Föreningens namn blev »Syföreningen Nytt Hopp».

Föreningen höll möten varje vecka i privata hem. Program, sång, tal och deklamation förekom ofta vid mötena. Nya medlemmar anmälde sig vid så gott som varje möte. Största delen av medlemmarna hade Berkeley som hemort, och därför bestämdes det att denna stad skulle vara föreningens hemort. Förutom från Berkeley hade föreningen medlemmar från San Fransisko, Oakland, Alameda, Albany, El Cerrito och Richmond. Under mötena arbetade de kvinnliga medlemmarna med handarbeten och de manliga medlemmarna fördrev tiden med kortspel och dylikt. Kaffe och bakelser serverades fritt av värdfolket. Vid mötets slut uppbars kollekt till förmån för föreningens kassa. Större fester och tillställningar för försäljning av handarbeten anordnades med jämna mellanrum i större hyrda lokaler. Handarbetsförsäljningen var föreningens största inkomstkälla. Inkomsten från dessa kvällar utvisade ofta mellan $ 100 och $ 200.

Arbetet och intresset inom föreningen var hela tiden det bästa ända till slutet av 1920-talet. Med­lemsantalet var då omkring fyrtio. Föreningens mål hade från början varit att förvärva en fastighet och att få en egen möteslokal. När enighet inte kunde nås i denna fråga och då dessutom ordföranden och sekreteraren lämnade orten nedlades föreningens verksamhet på obestämd tid.

Efter en 20-årig vila och efter det de »vilsegångna» tjänstemännen återkommit, anhöll medlem­marna att de tjänstemän som var stadgeenligt invalda när föreningens verksamhet lades till vila skulle kalla alla medlemmar som kunde nås till möte för att diskutera föreningens framtid.

Vid ett möte den 18 maj 1952 beslöts att Syföreningen Nytt Hopp skulle återuppta verksamheten under sitt gamla namn och att inskrivningsavgiften och kvartalsavgiften skulle vara densamma som tidigare.

Föreningen arbetar nu (1960) som uteslutande social förening. Sömnadsarbetet har övergivits. Föreningen håller möte fjärde lördagen i varje månad. Liksom tidigare förestår värdfolket förplägnaden och de närvarande donerar 25 c till föreningens kassa. Möten med kortspel och dans i hyrd lokal även­som utfärder i det fria förekommer ibland. Till nytta och nöje för medlemmarna förekommer ofta dis­kussioner om hemlandet och flydda tider. Donationer för speciella ändamål ges vid behov. Blommor sändes till sjuka och ges som en sista hyllning när någon av medlemmarna för alltid lämnar denna tillvaro. Många donationer har föreningen utbetalat till medlemmar vid sjukdoms- och dödsfall.

I maj varje år bekostar föreningen en middag för medlemmarna på någon restaurant, till minne av verksamhetens återupptagande.

Under föreningens existens har följande personer fungerat som tjänstemän:

Ordförande: Alex Marken, Andrew Lundgren, Albert Carlson, Hilma Hermanson, Simon Lundgren, Reinhold Backman och Alfred Carlson (nuv.).

Sekreterare: Hilma Hermanson, Edward Södergård, Maria Söderlund, John Rönnquist och John Rusk (nuv.).

Kassörer: Maria Söderlund, Alex Marken, Lisa Blomquist, John Matson, Jeff Eichner (nuv.).

Golden Gate nr 57 SFSF

På syföreningen Nytt Hopps möte den 6:te februari 1918 diskuterades frågan om att antingen orga­nisera en sjukhjälpsförening inom föreningens område eller uppta sjukhjälp inom syföreningen. Frågan bordlades från det ena mötet till det andra i några månaders tid.

Den 11 april 1918 sammankallades medlemmarna till Mr. o. Mrs. John Blomquists hem i Oakland för diskussion av sjukhjälpsfrågan. Beslutet blev att en sjukhjälpsförening skulle bildas. Alex Marken blev utsedd att höra sig för hos sekreteraren för Sjukhjälpsförbundet Finland av Amerika, John S. Back, huruvida rättighet kunde fås att bilda en sjukhjälpsförening tillhörande S.F.S.B.A. Finland of America,

I egenskap av befullmäktigat ombud för organisering av en sjukhjälpsförening : sammankallade Alex Marken medlemmarna i Nytt Hopp till extra möte den 20 juli 1918. Mötet beslöt att bilda en särskild sjukhjälpsförening samt att Nytt Hopp skulle fortsätta verksamheten som en självständig före­ning. Man beslöt också att Nytt Hopp skulle donera $ 100:— till den nya föreningen och betala inskriv­ningsavgiften och läkararvodet för alla medlemmar i Nytt Hopp som ingick i sjukhjälpsföreningen. Den nya föreningen fick namnet »Golden Gate Nr 57, Finland av Amerika». Antalet medlemmar vid första mötet var 17. Till styrelse för föreningen valdes: ordförande Alex Marken, viceordförande John Matson, protokollsekreterare Maria Söderlund, finanssekreterare Hilma Hermanson och marskalk Jack Anders.

Föreningen höll möte två kvällar i månaden och nya medlemmar intogs på de flesta möten.

Före sammanslagningen av Svensk-Finska Nykterhetsförbundet av Amerika och Sjukhjälpsförbundet Finland av Amerika rådde en viss avmattning i arbetet. Förbudslagen mot rusdrycker var då i kraft och många medlemmar och personer som kunde ha blivit medlemmar, ansåg att landets lag var rättesnöre nog. De tvekade att delta i en förening som skulle ha till uppgift att genomföra absolut nykterhet, vilket de ansåg tillhörde tjänstemän speciellt valda för det ändamålet av stad och stat.

Runeberglogen nr 117

När sammanslagningen av Nykterhets- och Sjukhjälpsförbunden genomfördes 1920 blev före­ningens namn Runebergorden nr 117. Alla förhandlingar gick på den tiden på svenska språket. Sam­manslagningen resulterade i en blomstringstid i föreningarna i Berkeley. Medlemmar intogs vid varje möte så att medlemsantalet mångdubblades och snart närmade sig 200-talet. Runebergsfester med program anordnades ävensom andra fester med olika program. Till dessa hör den ännu förekommande julfesten, med julgran och julklappar till alla medlemmar. Tävlingar i medlemsvärvning förekom årligen. Vanligtvis förlorade någon manlig medlem dessa tävlingar och fick sköta om bjudningar som resultat. Men tävlingarna bringade alltid in nya medlemmar.

En betydande förlust i föreningens medlemsantal inträffade när f.d. »Stjärnan av Västern» återupptog verksamheten som Runebergorden nr 104 år 1923. Tjugofem (stycken) medlemmar, som var bosatta i San Fransisko, överflyttade sitt medlemskap till O. R. 104 under åren 1923 —1924.

Detta verkade dock också som en sporre till förnyad medlemsvärvning, med lyckat resultat. Mera tävlingar anordnades. En barnavdelning bildades den 5 december 1923, varvid 25 unga medlemmar intogs. Antalet växte senare till ett 50-tal.

Vid samma tid bildades också en manskör. Körmedlemmarnas antal var i början 9, varför körbildaren och ledaren Hugo Westerlund gav kören namnet »Hungriga Nio». Kören växte större och som ledare fungerade en tid Veino Borg tills han reste till Finland och Georg Anderson övertog ledningen. Kören uppträdde vid större festligheter i Berkeley, Richmond och San Fransisko, Program, servering och dans förekom efter de flesta möten. Hugo Westerlund, John Matson och Thure Skoog skötte alltid om musiken utan ersättning.

När förberedelserna påbörjades för Västra Distriktets möte i Berkeley och stormötet i San Fransisko 1936 bildades år 1934 en damgymnastikklubb, som uppträdde vid dessa möten och vid andra större tillställningar. Ledare för klubben var Effie Sundquist och medlemmar var Signe Handelin, Gladys Pryor, Elma Sundquist, Tyne Sundquist, Leona Sundquist, Ida Lax, Mary Anderson, Lina Williams, Hanna Holm, Lillian Anderson, Edith Schultz och Elvie Lundgren.

Föreningens medlemmar gjorde sig även kända utom föreningens omedelbara verksamhetsområde. I Västra Distriktets tävling i medlemsvärvning erhöll skribenten tredje priset, och vid tävlingen två år senare tog f.d. ordföranden Reinhold Backman första priset med dubbelt högre medlemsantal än andra pristagaren. Föreningen sände för första gången en representant till stormötet i Waukegon, Ill. år 1920 och har sen dess alltid haft representanter vid möten och större sammankomster inom orden. När "Västra Distriktets första sekreterare, John W. Ekblom frånsade sig återval på distriktsmötet i Eureka, Calif. 1925 föll äran på skribenten att åtaga sig sysslan som distriktssekreterare. Detta arbete övertogs senare av en annan föreningsmedlem, John Östman. Vid distriktsmötet i Grass Harbor, Wash. valdes John Matson till ordförande för Västra Distriktet.

I sjukhjälp till medlemmar har föreningen sammanlagt utbetalat över $ 30 000: —. För sjuka med­lemmar och deras familjer har ofta arrangerats välgörenhetsfester, som inbringat många tusen dollars. I dylikt samaritarbete har O.R. 104 och O.R. 117 ofta samarbetat för att nå bästa möjliga resultat. För­eningen har varit med om att arrangera fester till förmån för tidningen Norden och aktier i Norden News, Inc. innehas av många medlemmar och f.d. medlemmar.

Föreningens medlemstal har tidvis varit så högt som 200. Under senare år har det dock sjunkit så att det numera underskridit 100-talet. Vartefter de i Finland födda, äldre medlemmarna fallit bort har det blivit allt svårare att få nya i deras ställe.

Av de medlemmar som tillhört sjukhjälpsförbundet från avdelningens (Golden Gate) början står fortfarande följande namn i medlemsboken: Andrew Lundgren, Ida Lundgren, Lovisa Anderson samt skribenten, som blev medlem genom förflyttning från Rocky Mountain nr 48 SFSF. Till denna grupp hör också Hilma Hermanson-Petterson och Otto Nylund, numera medlemmar av O.R. 104 i San Fran­sisko.

Förutom ovannämnda personer är följande kvar från sammanslagningen och bildandet av Runeberg­orden år 1920: Victor Hermanson (tillhör nu O.R. 104), Teodor Carlson, Maria Erickson, Elisabeth Rosenquist, Gustaf A. Petterson (tillhör nu O.R. 104), Edith Henry-Schultz, J. EdwardJohnson,Esther Skoog och Anna Elingsen.

På den tid då fri emigration var tillåten fanns här i landet många skogskampar och gruvsamhällen som stod på andra sidan om laggränsen. Det var inte sällsynt att en yngling arbetade ena dagen och inte syntes till den följande. Krogar och spelhallar lockade 16—20-åriga ynglingar, som ej ens hade tillfälle till mognad och utveckling. Barnets längtan till hemmet och till far och mor dränktes i krogens eldvatten. Ovanan vid mat och förhållanden i övrigt gjorde lätt att sömnen ej infann sig och det gällde då att anstränga sig till det yttersta på morgonen. Yxan i skogen och släggan i gruvan satte djupa spår på ynglingens kropp, så länge den höll ut. En del hade kraft nog att hålla ut. Andra dukade under, och om de hade släktingar fick de en vård på sin grav. Annars blev de förglömda för omvärld och släkt i åldern 20—30 år.

I dessa förhållanden hade Svensk-Finska sjukhjälpsförbundet och Svensk-Finska Nykterhetsför­bundet en stor mission att fylla. Många, många är de immigranter från Finland, som haft stor nytta, både andlig och lekamlig, av att tillhöra denna broderskapskedja som fortfarande under namnet Order of Runeberg, sträcker sig från kust till kust och även når över statsgränsen till Kanada.

Av en förteckning över föreningarnas tjänstemän framgår att personer med namnen Rusk, Sundquist, Lundgren, Forsell, Lowland, Holger m.fl., i vissa fall i två generationer, har varit mycket verksamma i Golden Gate och RO 117. Endast några kan särskilt uppmärksammas.

John Rusk från Närpes, till yrket byggnadsarbetare och förman, innehade under årens lopp de flesta tjänstemannaposterna i de två föreningarna och var även en tid sekreterare i västra distriktet. Har bidragit med historiska uppgifter om våra landsmän och föreningarna »öster om viken». 14

Hugo Westerlund från Jakobstad bidrog till föreningsarbetet särskilt som musiker och körledare.

George Anderson från Gamlakarleby var en tid ledare för kören i San Francisco såväl som för kören i Berkeley. Han var med i Runebergkörerna till Finland 1961 och 1966.

Tyyne Sundquist, född av finlandssvenska föräldrar i Bingham Canyon, Utah, var aktiv i flera styrelseposter och var »drottning» vid den stora midsom­marfest, som hölls av de svenska föreningarna kring San Francisco-viken den 20 juni 1936.

Andrew Lundgren från Oravais var också verksam i båda föreningarna. Från arbete som lumberjack och minare i Michigan, då han var »greenhorn» i landet, avancerade han till byggmästarjobb i Berkeley.

William Holgers, född i Gamlakarleby men uppväxt i Kronoby, kom efter några månader som gruvarbetare i Telluride till Berkeley, där han började som byggarbetare. Genom studier och naturlig duglighet avancerade han till chef (superintendent) vid stora byggnadsföretag. Också han var ivrig Runebergare.

Mrs. Sanna Erikson, föräldrar från Jeppo, var i sin barndom elev i Karolina Runebergs skola i Helsingfors. Hon kom till San Francisco-trakten redan 1894 och var från början medlem i Stjärnan i Väster och senare i RO 117. Hon uppges på senare tid ha haft en bland landsmännen enastående samling svenska böcker. I Hälsning från Amerika, där hennes bild förekommer på sidan 68, kallas hon en »svensk-finsk kulturbärarinna».

Mendocino County och Fort Bragg, California

I detta county längs kusten ett hundratal mil norrom San Francisco fanns redan vid sekelskiftet ett stort antal österbottningar. Det var i skogsarbete och tillverkningen av järnvägssyllar, som de var sysselsatta.

I Hälsning från Amerika förekommer ett kort kapitel om naturen och våra landsmäns antal och sysselsättning på flera ställen i detta county. Flera bilder av kampbesättningar och arbetsmetoder berikar beskrivningarna. 15

I skogskamparna kring Point Arena, sägs det, var »omkring ett hundratal finnar, mest svensktalande österbottningar», sysselsatta. De fällde stora redwoodträd, som de sedan sågade av och klöv till järnvägssyllar. Men några blev affärs­män. I en annan rapport från Point Arena år 1901 nämndes att Mr. Johnson ägde Eagle Hotel, Konrad Nix hade urmakar- och juvelaraffär, John Bishop hade en butik och Abraham Ingman från Korsholm hade den största skoaffären i staden. Alla dessa var österbottningar. 15a

Något söder om Point Arena ligger två mindre orter, Gualda och Delmar. Där fanns två ångsågar »vilka sysselsätter ett par tiotal österbottningar, de flesta från mellersta Österbotten . ..» Isaac Sperring var snickare (millwright) vid sågen i Delmar. Norrom Point Arena ligger Elk, där en såg då fanns på kusten, som försågs med stockar från inlandet genom en 20-mils järnväg. »Några tiotal landsmän är sysselsatta här; en del har familj med sig. Några familjer bor även uppe i skogen. I staden finns flera stycken svensk-finska krogar och ett hotel».

Längre norrut ligger Albion, en annan stockhuggar- och sågverksort. »Här fanns några tiotal svensk-finnar. En bland dessa är M. L. Jubell, som är förman i brädgården och har ganska stort inflytande på platsen. Jubell är omtyckt arbetsledare, och är han hemma från Nykarleby.» Några mil längre norrut ligger Mendocino City. Även här var skogs- och sågrörelsen den enda betydande inkomstkällan. »Ett mindre antal av våra landsmän arbetar i sågverket, varemot ett par tiotal är sysselsatta i de kringliggande skogarna. Intet förenings- eller kyrksliv heller att tala om.»

Därnäst kommer man till Fort Bragg cirka 150 mil norrom San Francisco. Staden var större, arbetsrörelsen livlig, och våra landsmäns antal troligen också större. I kapitlet säges: »Icke heller här finns någon sorts ordnat samhällsliv hos de svensktalande finnarna . . . Man kan med rätta säga, att det ligger en viss dåsighet över våra svensktalande landsmän (här) i fråga om sammanslutning.» Så var förhållandet under de första åren av 1900-talet.

Men vissa krafter, som verkade en förändring, var tydligen i rörelse. Ty i en annan rapport, som ingick i Finska Amerikanaren den 18 februari 1903 ställs saken i ett något bättre ljus. Ur denna anför vi följande: »Vi svenska och finska talande finnar tillhöra en kyrkoförsamling och har nu egen pastor, som håller svensk gudstjänst på söndagarna. Ävenså har vi en svensk-finsk syförening.» Största delen av landsmännen i Fort Bragg uppgavs vara hemma från kom­munerna söder om Vasa.

Nästa steg i föreningsväg togs den 2 september 1906, då nykterhetsföreningen Vänskapsbandet, avdeln. nr 47 i SFNF, organiserades med 13 medlemmar. Organisatören var Alfred Wicks, vilken då reste som Finska Amerikanarens ombud bland landsmännen längs denna kust. Föreningen rönte först starkt motstånd, men redan efter endast två år hade den omkring 5 o medlemmar. Ett fotografi från denna tiden visar 40 vuxna (därav 10 kvinnor) och några barn. 16  År 1911 var medlemsantalet endast 32, men vid slutet av 1916 hade det stigit till 39.

En sjukhjälpsförening med 16 medlemmar organiserades som avdelning nr 44 i SFSF i början av 1914, och år 1920 hade dess medlemsantal vuxit till 76.

De två föreningarna gick samman till en Runebergloge i juli 1921. Denna började med 75 medlemmar och blev nr 44 i Orden. Bl.a. följande funktionärer valdes: ordförande Ed LaSalle, viceordförande Mary Colberg, finans sekreterare Ed Ness och protokollsekreterare Amanda Stone. Bland logens chartermedlem­mar förekommer namnet Dahl 8 gånger, Johnson 6, Stolpe 4, Granskog 3, Harrison 3, och följande två gånger var: Burbeck, Broo, Colberg, Carlson, Erickson, Forsman, Nygård, Okerman och Stone (Sten). Några år senare hade antalet medlemmar vuxit till 90. 17

Om logens verksamhet under senare år får man uppfattning av en rapport, som ingick i Ledstjärnan för januari 1953. Den lyder i stark förkortning som följer:

»Den 3 januari installerades tjänstemännen för året: Ordförande blev Emil Hast och viceordförande Hilma E. Clockers (Klockars).

Den 6 februari har vi ett stort »card party» till Johan Ludvig Runebergs åminnelse och ära. Det är meningen att varje runebergare skall inbjuda och ledsaga tre besökare, som med honom då bildar ett bord för kortspel av vad slag de önskar. Förfriskningar serveras efter partyt.

I dag var Wendla Nygård värd för syföreningsmötet. Fjorton medlemmar och två besökare var med. Kvinnorna fördelade en hel del arbete, som kommer att göras före försäljningen på hösten.

Tillie Long och Arne Johnson har arbetat träget med de yngre, sedan ungdomslogen bildades. Juniorerna framförde vid julfesten ett fint program ... Vi är stolta över vår unga grupp: de är Rune­bergordens framtid.»

Så långt rapporten.

Några år efter att logen stiftades tog Charles E. Dahl initiativet till en egen hall för logen. Köpet finansierades på så sätt, att medlemmarna köpte aktier på $ 10 stycket, vilka logen småningom avbetalade. Just före Runebergfesten den 5 februari 1942 hade logen inlöst de sista utestående aktierna och var då laglig ägare till Runeberg Hall — »över vilken vi är mycket stolta», som det skrevs i rapporten. En annan investering skedde 1927, då logen inköpte en ansenlig jordlott för sina medlemmar på stadens begravningsplats.18 Vissa somrar på 30- och 40-talen hade logerna i Fort Bragg och Eureka picknicker tillsammans i någon av de stora redwood-parkerna mellan de två städerna.

År 1929 hade logen 65 medlemmar; år 1935 var antalet 47; 1940, 96; 1950, 92; och 1960, 58.

Crescent City, Calif.

Bosättningen av finlandssvenskar i Crescent City, Calif., är av ganska sent datum. Det var huvudsakligen utvecklingen av fanerindustrin som drog dem dit, liksom till Anacortes och Port Angeles i Washington och flera orter i Oregon. Många landsmän vilka tidigare arbetat i denna industri på andra orter, blev delägare i Northern California Plywood Corporation och Standard Veneer Company samt flyttade till Crescent City, då dessa bolag bildades och började driften där på 40-talet. Några landsmän har senare innehaft ledande poster i dessa firmor. West Coast Veneer Co. och Lund Plywood Co. grundades av Axel Lund från Petalax, vilken tidigare haft en vid erfarenhet på området som arbetare, förman och chef i andra fanerbolag.

Runeberglogen nr 132 i Crescent City är den yngsta i västra distriktet. Rätt många landsmän, vilka flyttade dit som arbetare och delägare i fanerfabriken, var medlemmar i Runebergloger på orter varifrån de kommit. Tanken på en egen loge var därför helt naturlig. Diskussion om saken ledde slutligen till beslut att grunda en sådan. Organisationsmötet hölls den 29 juni 1958 under ledning av Ordens dåvarande »past President», Gunnar Johnson. Inalles 86 gäster var närvarande från andra loger, därav 60 från Eureka, och 39 medlemmar initierades i den nya logen nr 132.

Till ordförande valdes Sylvan Lasell, viceordförande Jack Rorvik och proto­koll- sekreterare Ruth Scheider. 28

Logen blev en aktiv organisation och medlemsantalet tillväxte raskt de första åren. Vid mitten av 1960 var antalet 137; av dessa var 37 juniorer. På Finland­körens resa söderut längs pacifik-kusten gjordes ett uppehåll också i Crescent City, där en stor middag anordnades för kören av Valkyria och Axel Lund.

                                                                                                                         Del 3>>>