Kalifornien 3(3)

Anders Myhrman

Eureka, Calif. 19

Eureka ligger på Stillahavskusten, mitt i norra Kaliforniens stora och även annars märkliga »redwood»-distrikt. Staden blev därför tidigt ett centrum för skogs- och sågverksindustrin i denna del av staten.

Det är troligt att finlandssvenska skogsarbetare besökte Eureka tidigare, men de första som veterligt kom dit och blev bofasta där omkring 1890 var Anders Sarén (med familj) från Öja, Jack Abrahamson Ekholm från Kvevlax och Gust Beck från Purmo. Bland andra som också kom dit tidigt kan nämnas fem bröder: Victor, Axel, Anders, Alfred och Emil Sundquist från Öja, William Rimell också från Öja, Johanna Ekholm och Brita Sander från Kvevlax och mrs. William Udd från Malax. Sedan tillväxte antalet landsmän i Eureka, ibland ganska hastigt, ända intill första världskriget. Flertalet kom från kommunerna Malax och Gamlakarleby-Öja.

»The Temperance Club» 20

Den första föreningen bland våra immigranter i Eureka organiserades den 14 november 1896 i familjen Sårens hem å Murray-gatan. Initiativet till föreningen hade tagits av Anders Såren och Axel Sundquist. Namnet på densamma blev »The Temperance Club» och protokollen fördes på engelska till oktober 1899, ibland med en rätt konstig stavning. Följande tjänstemän valdes: ordf., Mathias Hendricson; vice, I. Fagernäs; sekr., William Remell; kassör, John Anderson. 30

Föreningen hyrde en hall för sina möten, först av Anders Såren och senare av Herman Kortell. Protokollen ger vid handen, att föreningens aktiviteter var huvudsakligen sällskapliga, mest danser, men också sy- och korgaftnar. Försök till diskussionsprogram misslyckades. Verklig nykterhetspropaganda tycks ha förekommit endast då och då, och helnykterhet var mycket impopulär bland våra landsmän under de tidiga åren. Medlemsantalet blev aldrig stort, högst ett 30-tal. Klubben lyckades dock, troligen med tillhjälp av många andra, bygga en egen samlingslokal.

Stjärnan av Vasa och Svanen                                                               

Troligen under inflytande av det nya Svensk-Finska Nykterhetsförbundet, i vars hägn många nya föreningar kom till vid den tiden, organiserades en annan nykterhetsförening i Eureka den 23 sept. 1903 med 16 medlemmar. Organisatör var Henry Lillsjö, föreningen fick namnet Stjärnan av Vasa och blev nr 28 i SFNF. Victor Malm från Malax, som var protokollsekreterare vid organisations­mötet, sägs ha föreslagit namnet. Denna förening fick redan från början större tillslutning och byggde även en egen hall, som invigdes 1906, näst intill Temperance-klubbens lokal. De två nykterhetsföreningarna konkurrerade med var­andra, tills det orimliga i detta blev klart för alla. Den 18 juli 1908 sammanslogs de två föreningarna på så sätt att T-klubbens medlemmar ingick i Stjärnan av Vasa. Dennas hall såldes då till en finsk förening. T-klubbens hall behölls som samlingslokal och är än i dag efter om- och tillbyggnad den mycket aktiva Runeberglogens hem. 21

Några år efter denna sammanslutning räknade Stjärnan av Vasa 118 med­lemmar; vid början av 1917 var det 92. Bland de tidiga nykterhetskämparna har man särskilt nämnt Anders Såren, Axel Sungquist, Alfred Haga, Herman Haga och Isaac Mattson.

Sjukhjälpsföreningen Svanen, nr 16 i SFSF, organiserades den 8 nov. 1908 på initiativ av Arvid Andila från Pörtom. En sådan förening var tydligen mycket behövlig och den vann snart ett ganska stort antal medlemmar. Dess årsfest, som firades i januari 1910, blev efter förhållandena en galatillställning av ovanliga mått och har refererats i kapitlet om sång- och nationalfester. Svanen var vid detta års slut den största föreningen i SFSF med 145 medlemmar. Vid slutet av 1920 hade föreningen närmare 170 medlemmar och var även då en av de största föreningarna i förbundet.

Runeberglogen 102

Stjärnan av Vasa och Svanen förenades vid slutet av 1920 och blev då logen nr 102 i Runebergorden med 188 medlemmar. Logen gjorde framsteg i aktiviteter och vann nya medlemmar. År 1929 var antalet 240 och 1935 steg det till 429 — det högsta medlemsantal då i någon loge. Som jämförelse kan nämnas att logen i Ironwood stod med 342 medlemmar och Coos Bay (Marshfield) som tredje med 314. År 1940 var antalet 405 (Ironwood närmast med 318); 1950, 403; och 1960, 413 — nästan dubbla antalet mot i Seattle och San Francisco, vilka kom närmast med respektive 218 och 208.

Logens sociala program har under åren varit omfattande. Som ett represen­tativt exempel kan året 1941 tjäna. Det publicerade programmet för året — »Coming Events» — med parollen »make Runeberg your hobby», uppvisar två kortspelsaftnar och ett symöte varje månad. Dessutom nämns en »männens afton», Runebergfest, en sportdans, kvinnornas afton, Västra Distriktets »basket-ball tournament», öppning av Runebergparken, midsommarpicknick, allmän dans, »Men's Treat», »Hallowe'en Barn Dance» och julfest. 22

Körsång har kanske icke gynnats till den grad i Eureka som i vissa loger i Washington, men sång och musik har dock icke negligerats. Ända från Stjärnan av Vasas tidiga »Concert Band» och upp genom 20- och 30-talen fanns bland våra landsmän nästan alltid en blåsorkester och en manskör eller blandad kör, vilka deltog i programmen vid större fester. Därom lämnas mera detaljer i ett följande kapitel.

Runeberglogen tog år 1951 initiativet till den skandinaviska midsommar­festen, som hållits varje år sedan dess i Scotia eller Fortuna. Alla skandinaviska föreningar i nejden deltager i festen och medverkar i programmet. Logens folkdanslag har flera år gjort en framstående insats i festprogrammet. Logen har också en egen sommarpark, Runeberg Park, som den heter, vid mynningen av Van Dusen-floden, 30 mil från Eureka. Marken är »lånad» av det stora skogs­bolaget Hammond Redwood Co. Där tältar och campar medlemmarna och njuter av stora stockeldar på kvällarna under juli och augusti. Logens möten hålls också där dessa månader i stället för på hallen i staden.  23

Runebergordens konvent hölls i Eureka i augusti 1962.

Logen nr 102 måste anses såsom en av de mest framgångsfulla i det långa loppet inom Orden. Detta antydes också ganska bestämt av det bestående höga medlemsantalet. Många faktorer har härvidlag säkerligen spelat en roll. Staden Eureka har varit tämligen liten och våra landsmäns antal å andra sidan mycket stort. Möten av något slag varje vecka på en egen centralt belägen hall har hållit medlemmarna samman mer än vanligt på de flesta orter. Någon egentlig spaltning mellan logeintressen och kyrkliga intressen har icke heller förekommit.

En annan viktig faktor var den starka önskan redan från början att få barnen med. För dem anordnades också särskilda aktiviteter. Som en av den andra generationen sade: »Vi växte upp till Runebergare». För den växande ungdomen var basketboll team och »tournaments» och folkdanslag under många år goda dragplåster. Den yngre generationen behövde icke heller skingras som i Michigans gruvstäder för att finna arbete. De yngre valdes till styrelseposter och de övertog snart ledningen och — ansvaret. 24

Som påpekades i ett föregående kapitel kom logen i Eureka på andra plats i »främsta-loge»-tävlingen år 1951. Där uppräknades de aktiviteter, som tagits med i bedömningen. Följande år då placeringen grundades på de möten och gruppaktiviteter, som hade rapporterats från logerna i Leading Står, kom Eureka-logen på första plats.

Kyrklig verksamhet

Om föreningsintresset bland våra landsmän i Eureka varit ovanligt kraftigt, så tycks det kyrkliga intresset däremot ha varit ovanligt lamt. Enligt muntliga rapporter av ett par äldre personer tillhörde endast ett fåtal landsmän en mindre svensk luthersk kyrka, som fanns där före första världskriget. Då Edward Fleming var Finska Baptist Missionsföreningens missionär på västkusten, stannade han en tid i Eureka och fick där till stånd en liten baptistförsamling år 1910. En sön­dagsskola kom i gång och en liten kyrka uppfördes med tillhjälp av många lands­män. Men vissa svårigheter tillstötte efter en tid och verksamheten förlamades. Då Alfred Ohman var pastor där 1917—1918, räknade församlingen 21 med­lemmar med att 20-tal barn i söndagsskolan. 25 Kort därefter nedbrändes kyrkan av en pyroman och verksamheten upphörde helt och hållet.

Pastor N. O. Lind, född i Terjärv 1882 och utbildad för sitt kall vid Svenska Missionsförbundets seminarium i North Park, 111., kallades år 1927 av Svenska Missionsförbundets Kaliforniakonferens att upptaga evangelisk verksamhet bland skandinaverna i Eureka. Möten hölls i början i Runebergordens hall på sön­dagarna och under veckan i hemmen. Därom har Lind skrivit: »Dessa möten var väl besökta av både svenskar och finlandssvenskar . . . En stark fosterländsk känsla var rådande bland vårt folk och ofta sjöngs fosterländska sånger vid slutet av mötet.» 26

I ett senare meddelande till författaren skriver pastor Lind: »Under min tid i Eureka organiserades Svenska Evangeliska Missionsförsamlingen, i vilken ungefär hälften medlemmar var finlandssvenskar, och en kyrka byggdes på Buhne-gatan. I söndagsskolan var (barn till) finlandssvenskar i majoriteten. Vår kyrka var då den enda svenska kyrkan i staden.» På grund av sjukdom i familjen flyttade Lind därifrån 1933 och någon tid därefter såldes kyrkan till Grace Baptist Church. Missionsförsamlingen fortsatte, dock med endast ett mindre antal fin­landssvenskar, och byggde en ny kyrka på J-gatan. Namnet ändrades till First Covenant Church och kyrkospråket blev engelska.

Arbete och affärer

Arbete och förvärvsmöjligheter har nästan hela tiden varit jämförelsevis goda i Eureka. Som redan nämnts, så var de flesta av våra landsmän från början sysselsatta i trävaruindustrin — nu senast i fanerfabriker. Men med tiden kom många in på snickeri- och byggnadsarbete. Några blev förmän på sågverk eller i konstruktionsarbete. I april 1923 rapporterades i Ledstjärnan att daglönerna i Humboldt County (där Eureka är beläget) då var från ett minimun av $ 2,50 uppåt och att arbetstiden varierade från 8 till 10 timmar.

Några av våra landsmän började tidigt mindre affärer. Ett par »runnade» billiga hotell och salooner i förening därmed. Mrs. Gust Finell (Johanna Ekholm från Kvevlax) hade Pavillion Hotel, vilket sedan övertogs av hennes dotter. Otto Kortell från Öja hade i många år skoaffär — butik och reparationsverkstad. William Remell hade en herrekiperingsaffär, som senare övertogs av William Carlson från Malax. Sigfrid Sander har på senare tid haft en delikatessaffär. John Burman från Kvevlax blev en framgångsrik entreprenör på vägbyggnadsarbete. Sönerna Elis och Arthur fortsatte affären under namnet John Burman & Sons. 27  Tydligen påverkade av framgången för dylika bolag på andra orter organi­serade skandinaverna i Eureka också ett kooperativt bolag för tillverkning av fanerprodukter, och en fabrik för ändamålet byggdes vid Humboldt Bay. I detta bolag — Mutual Plywood Co. — innehade finlandssvenskarna majoriteten ande­lar (aktier). Affären gick med framgång men såldes efter en tid till en större trävarukoncern.

Man bygger hem

En av de viktigaste angelägenheterna för de flesta immigrantfamiljerna var att skaffa sig ett eget hem så snart som möjligt. Att hyra ett hus var dem ej i lag. De byggde därför i många fall sina egnahem, ofta med tillhjälp av andra lands­män. De äldre husen, en eller två våningar, var vanligen mycket enkla, byggda efter egna ritningar och utan moderna bekvämligheter. Men våra landsmän har följt med sin tid även i detta avseende. På senare tid har de flesta byggs sig mo­derna hem. Familjen Otto Johnsons hem på 2714 G-gatan är ett exempel på denna utveckling.

John och Olga Berg kom till Eureka med tomma händer i en gammal Ford vid mitten av 20-talet. De började arbeta för andra, och gjorde så i många år, men köpte snart efter ankomsten ett helt kvarter land med ett litet gammalt hus, i vad som då var utkanten av staden. Där har de sedan byggt en villa — »Evergreen »Haven» — som med omgivande planteringar blivit en »show-case» för besökande landsmän från andra orter och även turister i allmänhet.

Det är något kyligt och dimmigt även på sommarn långs kusten i Eureka-trakten. En del landsmän har därför skaffat sig sommarvillor inåt landet, där det är varmare, särskilt vid Willow Creek mellan bergen.

Åtskilliga personers namn har förekommit i det föregående i ett eller annat sammanhang. Några personer bör ytterligare uppmärksammas. John Sander innehade under årens lopp många poster i våra landsmäns föreningar. Han var också en flitig insändare till både Ledstjärnan och FA-Norden. Han var för­fattaren behjälplig med uppgifter och material rörande våra landsmän i Eureka.

Hans son »Sig» Sander har varit mycket aktiv i varje befattning i Runeberg­logen, och särskilt som ungdomsledare och i folkdanslaget. Han har också varit med i styrelsen i västra distriktet av Orden.

Gunnar Johnson, också född i Eureka, har varit mycket verksam i logen och var en tid medlem i Ordens styrelse. Han var Ordens president 1950—1954.

John Sundell från Petsmo i Kvevlax kom till Eureka något före första världs­kriget och blev med tiden president i stuveriarbetarnas fackförening, en befatt­ning han innehade i omkring 25 år. På 20-talet brukade han ibland hålla agita­tionstal för socialismen i ett gathörn. Efter sin omvändelse under pastor Linds tid i Eureka blev han föreståndare för söndagsskolan i missionskyrkan och har senare även verkat som predikant.

Reedley och Kingsburg, Calif.

På den stora riksvägen mitt emellan Sacramento och Los Angeles ligger två grannsamhällen, Kingsbury och Reedley. Klimatet och jordmånen är här syn­nerligen gynnsamma för fruktodling. Under första årtiondet av vårt sekel, och i synnerhet omkring 1906, kom en ansenligt antal finländare, både svensk- och finsktalande men mest av de senare, från andra samhällen och köpte land för fruktfarmer i dessa trakter.

I Kingsburg var antalet finlandssvenskar ganska litet, men i Reedley var det stort nog för en förening. År 1918 bildades bland dem en sjukhjälpsförening med det nog så betecknande namnet »Druvan», nr 55 i SFSF. Vid slutet av 1920 hade Druvan 23 medlemmar. Den ingick som loge nr 115 i Runebergorden 1921 med samma antal medlemmar.29 Några år senare hade detta gått ned till endast 8, men 1929 hade antalet stigit till 20; 1935 var det 21; 1940, 21; 1950, 20. Logen upplöstes 1952. A. A. Westerlund var finanssekreterare 1921 — 24. Efter det hade Charles Ström denna syssla tills logen upplöstes. På 30-talet var logen ganska aktiv. Större festligheter tillsammans med de finska landsmännen förekom. En Gustaf von Malmberg skrev ofta i F.A. om allmänna förhållanden och särskilt rörande Finland.

I Ledstjärnan för feb. 1933 relaterade John Mattson på vers logens möten under året 1932. Därifrån hämtar vi följande. I januari samlades man hos familjen Klockars; de nya tjänstemännen installerades »på mönstergillt och fredligt sätt» I februari hade logen träff hos familjen Haldin, vice ordf. ledde, två medlemmar intogs; »Jo, dopp och kaffee fingo vi till slut». Marsmötet hölls hos familjen Granfors — »där njöts av syskonskämt». »Kom igen», de sade. I april hade mötet stämts hos Ville Smeds, och då beslöts att ställa till en picknick i Money Grove. I maj var det träff hos nya medlemmar, med barnprogram — »och femkortspel, men ej för mynt». Hos John Ström, men utomhus för hettans skull, hölls juni­mötet. På inbjudning av Lindfors i Bakersfield for man senare dit på picknick.

I juli var det igen möte utomhus — vid floden — »med sång till smörgås, sång till cream och pop». »Augusti näst, den följer juli, logen möttes då till dans i Reedley.» I september samlades man igen vid floden och det blev mera sång: »ja, sång betvingar, lyfter själen ur sitt tvång». Oktobermötet hölls hos kröni­kören: »Där njöt vi av kaffet och av baket, av prat och sång». »November kom med rimfrost; vid mötet var det både tal och sång».

»December mötet, årets allra sista,
Hos Alvin Johnson nyligen har stått,
Väl, nittonhundratvå har farit
Och ingalunda skänkte han oss guld,
Men emot syskonkedjan har han varit
Gästvänlig, omtänksam — ja nästan huld.»

Bland de första finlandssvenskarna i Kingburg var Victor och Ester Styris; de kom dit 1906. I början år 1957 fanns i Kingburg Carl och Maria Carlson (Kvevlax), som också kom dit 1906; Anders och Helen Sjöberg (Munsaila), som kom dit 1919. I Reedley fanns då Wm. Smeds från Nykarleby (född 1886), som kom till U.S.A. 1904 och till Reedley 1909; Charles Ström, född 1886 i Jakob­stad, som kom till U.S.A. 1903 och till Reedley 1916; hans hustru Amanda ström, född i Socklot, Nykarleby 1889, som kom till U.S.A. 1906 och Reedley 1916. 30  Abraham Anders Westerlund, född 1874, var då på ett vilohem i Fresno. Han hade varit finanssekreterare i Druvan och Runeberglogen under större delen av deras tillvaro. Alla dessa hade varit fruktfarmare. I Fresno bodde då också Herman Back och Nils Otto Lind, född i Terjärv 1882, som omnämnts i historiken över landsmännen i Eureka. (Efter studier vid North Park College och Seminarium i Chicago, var han missionär och tjänade både rikssvenska och finlandssvenska missionsförsamlingar i många år.)

I nov. 1952 skrev Ray Ohmer i Ledstjärnan att de flesta medlemmar då bodde i Fresno. Han träffade där på på in »get-together» följande medlemmar av logen: mr. & mrs. Albin Jacobs, mr. & mrs. Wally Back (precident), mrs. Ardie Cornell, mrs. Rose Cornell, mrs. Cliff Sherman, mr. & mrs. Ed Connors, mr. & mrs. Roland Johnson, mrs. Ina Johnson, och mrs. Ann Bentson.

Utan att angiva namnen skrev Carl Carlson i Norden den 9 maj 1957: »Vi är ännu tre som är över 84 år, friska och krya, av de få svensktalande finnar som kom hit vid 1906-tiden. Varför ej flera svenskfinnar kom till detta paradis förstår jag ej».

Bakersfield, Calif.

I Kern City, som senare fick namnet Bakersfield, slog sig åtskilliga finlands­svenskar ned kring sekelskiftet. Den 3 maj 1906 ingick en kort notis därifrån i Finska Amerikanaren där det sägs att ganska många svensk-finnar fanns där. De flesta männen arbetade på en järnvägsverkstad. Det namnes också att bland dem fanns en sjukhjälpsförening och i samband med denna en syförening som samlade medel till en egen samlingslokal. Några månader senare meddelades att denna förening, »Dalens skönhet», hade 18 medlemmar, 9 män och 9 kvinnor, samt att föreningen avhållit en fest. Denna förening tillhörde ej sjukhjälpsförbundet och hur länge den existerade är icke känt.

Den 1 okt. 1910 organiserades »Blomman i Dalen», nr 71 i SFNF med 12 medlemmar. Högsta antalet som nåddes var 36. Vid slutet av 1916 var det 26. 31 Korsnäsbor var talrikast i Bakerfield men Närpes, Övermark och Sideby var ock väl representerade. »Blomman i Dalen» ingick icke i Runebergorden och den upp­löstes troligen någongång i början av 20-talet.

Som korrespondent och ivrig nykterhetsarbetare namnes C. O. Juth från Korsnäs. Han återvände till Finland i juli 1920.

Nångång under året 1928 bildades i Bakersfield en Runebergloge nr 127, som vid detta års slut räknade 24 medlemmar. 32  Antalet var 29 år 1929, varefter det sjönk till 22 år 1935, till 12 år 1940 och till 7 år 1950. Logen upplöstes ett par år senare. Efter mitten av 30-talet flyttade landsmännen småningom bort från orten. Mrs. Ellen Lindfors var i många år logens finanssekreterare.

Los Angeles, Calif.

Finlandssvenskarnas antal i Los Angeles och dess omgivning har alltid varit mindre än i Seattle och San Francisco. Den ekonomiska utvecklingen där började något senare och den tidiga immigrantströmmen gick därför icke dit. Dessutom fanns ej heller i denna del av Californien sådana naturresurser som i första hand lockade immigranterna. Det var först under immigrationens senare skeden som ett större antal landsmän sökte sig till Los Angeles och slog sig ned där.

Dock hade redan på 90-talet några familjer, kanske ett 10-tal, slagit sig ned och fann sin utkomst i San Pedro, som senare blev hamnstad för Los Angeles. Några av dessa familjer uppges ha funnits dar ännu år 1909. I själva Los Angeles ökades antalet långsamt, och de som kom dit spriddes över ett vidsträckt område. I många fall hade de ingen vetskap om eller beröring med andra landsmän. Föreningslivet började därför jämförelsevis sent.

I Finska Amerikanaren för den 14 januari 1914 berättas att en förening benämnd Finlandia hade organiserats i Los Angeles med omkring 40 medlemmar. Den hade firat julfest och planerade andra möten och tillställningar. Det är möj­ligt att denna förening bestod av både svensk- och finsktalande, fast ingenting sägs därom. Vad det sedan blev av denna förening är icke känt. Någon sjuk­hjälps- eller nykterhetsförening bildades dock icke medan de två förbunden existerade. Och det var först 10 år efter Runebergordens tillkomst som en loge organiserades i Los Angeles.

Den 7 maj 1930 organiserades Runeberglogen nr 128 under ledning av J. A. Jackson och Gust Lowland. Antalet chartermedlemmar var 17. Ordförande var J. A. Jackson och viceordförande Arvid Smith, protokollsekre­terare Helen Engström. Vid årets slut var medlemsantalet 30.  33

Logen började sin verksamhet med två möten i månaden; ett förhandlings­möte och ett»card party». På så sätt fortgick man till 1937, då card partyt slopades, och man började hålla endast ett reguljärt möte var månad. Åren 1930 och 1931 anordnades picknicker tillsammans med logen i Bakersfield. En eller två egna picknicker höll logen sedan var sommar under de följande 20 åren. Julfester förekom också ända till 1941, då alla sällskapliga tillställningar inställdes på grund av kriget. En syförening ranns också och var aktiv ett antal år. Åren 1931 och 1932 anordnades ett par tillställningar till förmån för de finländska idrotts­män som deltog i de olympiska spelen. En av dessa var en stor dans tillsammans med finnarna i Hollywood Conservatory of Music. (Paavo Nurmi och Börje Strandvall deltog ju i dessa spel och var med på dansen i Hollywood.) Åren 1934—36 diskuterade man byggandet av en egen stuga (lodge) för sina samkväm — men idén förföll. Nya medlemmar intogs i logen: 50 under året 1931 och 62 vid en »dinner-dance» 1935. År 1938 nämns en »frukost-träff» tillsammans med andra skandinaviska loger i staden. De två följande åren hade logen ett korgbolls­lag som deltog i tävlingarna i Västra Distriktet. I början på 40-talet deltog logen med arbete och kontanter i kampanjer för »Finnish Relief» och Rädda Barnen. År 1947 deltog logen i Västra Distriktets »Queen Contest» och de två följande åren stod logen fadder för ett bowlinglag som tävlade med andra »Runeberg team» såväl som andra skandinaviska team i Los Angeles. 34

Lärar Gunnar Byskata, som besökte Amerika 1939 och höll ett föredrag om förhållandena i Finland vid ett logemöte i Los Angeles, skrev senare: »Rune­bergsmötet i Los Angeles var måhända det trevligaste och stämningsfullaste jag övervar i Amerika, och minnet av de glada och ungdomliga landsmännen lever i tacksam hågkomst.» 35

År 1935 hade medlemsantalet vuxit till 135; 1940 var det 109; 1950, 112 och 1960, 102.

Mera bemärkta landsmän i Los Angeles från 20-talet till inpå 50-talet var bröderna Conrad och Verner Holmlund från Sideby och Nestor Nyman från Kronoby. Bröderna Holmlund kom in på affärsbanan och drev i många år en större möbelaffär på 6707 South Broadway. De var intresserade av våra lands­mäns föreningssträvanden och var aktiva medlemmar och tjänstemän i Runeberg­logen. Nestor Nyman kom som 20-åring till Los Angeles, studerade juridik och började där, efter avlagd examen, sin bana som advokat. Han var verksam i logen 128 samt en tid medlem som revisor i Runebergordens styrelse. Han dog redan 1941. Enligt uppgifter om logens i Los Angeles verksamhet till år 1950 hade följande personer, utom de ovannämnda, varit särskilt aktiva och flera gånger innehaft ledande poster som ordförande och viceordförande i logen: Ray Ohmer, Arvid Smith, A. Erickson, N. Mattson.

Några andra landsmän har gjort betydande insatser på affärsområdet i Los Angeles. John Johnson från Vårdö, Åland, kom till staden omkring 1904. Efter några år började han arbeta självständigt som golvläggare. Han kunde småning­om utvidga sin firma som entreprenör, så att han vid början av 20-talet syssel­satte över 100 arbetare. Det var genom Johnson som många ålänningar, och i synnerhet Vårdöbor, kom till Los Angeles den tiden och kom in i golvläggararbetet. Johnson var då den ledande personen i staden i sin bransch av byggnads­industrin. Senare under depressionåren hade han otur och gjorde stora förluster. Han dog 1936 endast 52 år gammal. 36

David Wennström, också han från Vårdö, började arbeta för Johnson redan 1911, blev senare förman for honom, och började efter Johnsons död egen firma tillsammans med sin bror Gustav under firmanamnet Wennström Brothers. Deras specialitet är också läggning av parkettgolv. Den tredje brodern, Carl Wennström, har egen firma — Drapery and Upholstering — för både enskilda hem och större lokaler. 37

Några mindre affärsmän är också kända. August Sundquist från Purmo har ända från 20-talet haft en mindre juveleraraffär nära Wiltshire Boulevard. William Liljequist från Jeppo hade en tid matvaruhandel. Knut Ojala från Lappfjärd har också varit entreprenör på golvläggning. Han har varit aktiv i Runeberg­logen. Som byggmästare nämndes 1952 Adolf Erickson, Arthur Brown och John Söderman. Wallace Nyman var föreståndare för Howethorne High School. Till det sista årtiondets immigration hör Sven Lillquist från Vasa, som sedan 1957 varit verkställande direktör för »Westlake Savings and Loan Association.» 38

Chico, Calif.

Nära mitten av norra Californien ligger staden Chico. Vid början av vårt sekel var staden bara ett mindre handelscentrum för ett betydande jordbruks­område.

I Finska Amerikanaren den 5 april 1906 ingick ett meddelande från Chico att där fanns vanligen ända till 30 landsmän som arbetade för farmare. Omkring ett dussin malaxpojkar arbetade för en stor farmare som hette Crouch. Från annat håll uppgavs senare att omkring 80 malaxbor skulle har arbetat för Mr. Crouch, »bonden», som de kallade honom. Därmed bör icke förstås att de alla var där på samma gång. Hur immigranter kom att börja arbeta på Crouch farm är icke känt, men det tycks ha varit så, att några hade börjat, så kom nya immi­granter dit undan för undan. Men efter en tid, kanske ett år eller två, så for de flesta därifrån, oftast till skogsindustrin i Mendocino och Humboldt counties. Antalet hos Crouch torde därför aldrig ha varit högre än mellan 10 och 20; men det är möjligt att totalantalet under ett årtionde eller mer uppgick till 80.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.295 - 322.

----------

KALIFORNIEN

1  Finland Pictorial, April 1952, s. 10.

2  Finlandssvenskarna, ss. 138 —139.

3  Nord. 1.10.1959.

3a Nord.

3b Nord. 4.5.1961.

4  FA 29.5.1913.

5  Ibid.

6  Silfversten, op.cit., ss. 285—286. Övriga: G. E. Fagerlund, J. E. Holmberg, Elis Rydman, Andrew

Brinkman, Andrew Ahlström, Isaac Johnson, Axel Lindström. 

7  Vasabladet 3.1.1956 (Artikeln skriven av Ellen Kamb-Levin).

8  Årsbok för Finska Baptist Missionsföreningen, tabell I.

9  Nord. 27.7.1961; 24.10.1963.

10  Anteckningar av professor Otto Andersson.

11  Nord. 19.2.1959.

12  FA 17.1.1935; Nord. 10.10.1963.

13  Manuskriptet i författarens samling.

14  De följande personuppgifterna också från John Rusk.

15  Ss. 61-71.

15a FA 27.11.1901.

16  Sten. ss. 101, 104; bild s. 102.

17  Rapport i författarens samling, övriga i ledningen: August Johnson, William Stone och John Dahl.

18  Ibid. Övriga i styrelsen: William Clockers, Tillie Long, Ernest Thorstrom, Walter Long, Dena Burbeck, Bill Stone, Aili Jacobson, George Eckhoff, Ernest Hollberg, John Mankinen, George Stone, Wendla Nygård, Timmie Pyorre.

19  Många muntliga uppgifter av John Sander, Andrew Beck, Otto Johnson m.fl. äldre landsmän, vilka nedtecknades av författaren vid besök i Eureka 1940 och 1962, ingår i denna historik.

20  Klubbens protokollbok har varit författaren tillgänglig. Vissa namnformer varierar i protokollen: Såren är ibland Sarin; Staaf och Staff är tydligen samma person; Korten heter också Curtin; och Finnäs skrives också Finnes.

21   Sten. s. 78; författarens anteckningar.

22  Författarens samling.

23  Författarens anteckningar.

24  Ib-d.

25  Årsbok för Finska Baptist Missionsföreningen, 1918, Tabell nr I.

26   Uppgifter av pastor N. O. Lind.

27  Författarens anteckningar.

28  LS nr 1958. Övriga var Alice Näslund, Don Fagerholm, Cecil Brunstrom, Sten Wasenkari, Doreen Wasenkari, Gust Östman, Emil Scarbo, J. A. Blomquist, George Moore, H. A. Näslund.

29  Led. Nr 9 1921.

30   Uppgifter av Carl Carlson.  —  Jfr not 20. Andra antecknade medlemmar var Anders Såren, fru Maria Såren, miss Matilda Udd, miss C. Backman, miss A. Mattson, miss M. Carlson, Axel Sundquist, E. Nyman, Herman Korten, August Udd och L. Finnäs — 15 chartermedlemmar. Andra kom med i föreningen senare: Andrew Lax, A. Staff (Staaf), H. Holmquist, miss Ida Gåsström, Otto Sundquist, miss A. Balm (Palm?), H. Hägquist, miss T. Johnson, miss I. Mattson, Charles A. Balm, miss Maria E. Balm, Erick Johnson, August Stohl, Edward Orre, John Klockars, John Beck, John Byman och John Orre.

31  Minn. ss. 102, 105; bild s. 104.

32  Led nr 3 1929.

33  Ett manuskript, »The First 20 Years», i författarens samling. Övriga tjänstemän: Ingrid Wickman, Adolph Erickson, William Forsman, Ed Sundquist, Ray Ohmer. Andra chartermedlemmar var Oliva A. Eastman, Elmer M. Eastman, Olga M. Erickson, Hilda Forsman, Signe A. Jackson, Marie S. Smith, Victor Sandström, Elin Solvin och Hugo Solvin.

34  Ibid.

36 Nord. 21.9.1939.

36 Upptecknat av professor Otto Andersson.

37 Ibid.

38 Vasabladet 5.6.1963.