Oregon

Anders Myhrman

Astoria, Oregon

John Jacob Astor grundlade Astoria år 1811 vid Columbiaflodens mynning, I första hand skulle den nya staden bli en depå för hans pälshandel på pacifikkusten, men hans mening på lång sikt var att Astoria skulle bli en metropol för hela västra delen av Oregon Territoriet, vilket då inkluderade hela nordvästern. Till förfång för Astors planer var floden segelbar för oceanfartyg omkring 1oo mil inåt landet, och Astoria stannade i dödvatten medan kommersen gick förbi till Portland, som senare växte till storstad.

Staden och tidiga landsmän

Den första finlandssvensk som veterligen kom och bosatte sig i Astoria var B. A. Sjöberg, född i Kristinestad 1841. Till Amerika emigrerade han 1867. Han arbetade några år i östern och kom sedan år 1873 till Astoria. Här ändrade han sitt namn till Seaborg. Under sitt mycket verksamma och mångskiftande liv anlade han 2 laxkonservfabriker i Oregon och 10 i staten Washington.

Men samhället Astoria utvecklades långsamt. Ännu på 1890-talet och vid vårt sekels början beskrives orten som ett gränsmarkssamhälle. Även i den bättre delen av staden var de leriga gatorna kantade av mest bara trähus. Längre ned mot floden stod flera kvarter helt på stolpar över gyttja och vatten. Vid högvatten, har någon skrivit, skvalpade vattnet under både gator och de något primitiva husen. En stor del av staden brann dock ned 1922, och den planlades, då något annorlunda och uppbyggdes hastigt som en modern stad.

Ett stort antal finska immigranter kom till Astoria och blev bofasta där under 70-, 80- och 90-talen. Där fanns finska läkare och andra yrkesmän. De organi­serade flera föreningar och en finsk luthersk församling redan på 80-talet. En finsk tidning utgavs också en längre tid i Astoria. Samtidigt hade också ert ganska stor kontingent av rikssvenskar slagit sig ned i staden, och det var med dessa som de våra gick tillsammans i en luthersk församling.

Men vi återgår till tidiga finlandssvenskar. En del som kom dit for efter en tid till andra orter; men om vissa personer och familjer som stannade där, har uppgifter lämnats av arkitekten John Wicks, som öppnade arkitektbyrå i Astoria 1904. 1

En av de första landsmän, som kom dit i början på 80-talet, var sjömannen Anders Hansson från Kronoby. På landbacken bytte han yrke och var under följande årtionden känd som snickare och timmerman.

År 1883 gifte sig Mathias Nyland (Nylund) i Esse med Lovisa Loberg från Dalabäck i Pedersöre. Två veckor efter bröllopet reste Mathias till Amerika och frun kom snart efter. »De slog sig ned i Astoria», skriver Wicks, »där de byggde hem och härd, uppfostrade sina barn och samlade nya vänner i det nya landet». Här kan tilläggas, att makarna Nyland firade sitt guldbröllop i Astoria den 3 juni 1933, först med en stor familjemiddag i hemmet och senare på kvällen med en stor fest i den lutherska kyrkan, då omkring 300 var närvarande. Wicks fortsätter: »Makarna Nyland har tre barn: en son och två döttrar. Sonen Carl sökte affärsbanan. Dottern Alema (fru Jansen), gift med Rev. Theodore Jansen i Victoria, B. C. Canada. Dottern Esther (fru Reynolds) är musiklärarinna i Berkeley, Calif.»

Något senare kom kronobybon Leander Liback, som efter en tid blev bygg­mästare och entreprenör. Han byggde gator, broar och flera stora hus. Bland andra pedersörebor som kom mot slutet av 80-talet var bröderna Viktor, Arvid, William och John Carlson. De började snart med jordbruk, och isynnerhet Arvid blev en framstående farmare med 160 acres odlat land. De var mjölkprodu­center. Bland andra som kom från Kronoby på 90-talet kan nämnas Anders Stor­björk, som här förkortade sitt tillnamn till Björk, och William Jakobson. De var mest sysselsatte med hus- och brobyggen. Två andra jakobstadsbor, An­ders Jansson och Jacob Gustafson, var också framstående bland våra lands­män på 90-talet. Strax efter sekelskiftet kom många österbottningar och ett mindre antal ålänningar till Astoria. Först kom de mest att syssla med fiske, som var mycket lönande den tiden. Senare kom de flesta in på skogs-, byggnads- och industriarbeten.

Efter omkring 1905 drevs flera mindre affärer av landsmän i Astoria. Hjalmar Lundquist från Karleby och John Östman hade en större måleriaffär. Anders Asp hade en mindre vagnsverkstad. Viktor Rödas drev boardinghouse och diversehandel, och fru Sofia Maunola hade också diversehandel.

Av större betydelse som affärsman blev Herman Slotte, född i Kronoby den 29 januari 1882. Han anlände till Astoria i maj 1902, blev först fiskare en kort tid, sedan livförsäkringsagent men startade efter några år tillsammans med sin bror John och rikssvensken Charlie Palmberg byggnadsfirman John Slotte & Co. Denna blev en ledande byggnadsfirma, som på entreprenad utförde många publika arbeten i södra delen av Washington. Deras specialitet var cementgjuteri och brobyggen, men de uppförde också skolor, hotell och andra större byggnader.

Firman upplöstes i slutet på 40-talet, och John Slotte dog 1953. Så långt Wicks.

En annan landsman, Werner H. Fellman från Uleåborg, hade troligen gått i handelsskola i Finland och kom till Astoria då han var helt ung. Här gick hans karriär, enligt hans egen utsago, från gatsopare till plankbärare, kontorist, affärs­föreståndare och slutligen ägare till Astoria Furniture Company. Vid den stora branden 1922 förlorade han två trevånings stenhus och ett trähus, som han ägde, samt hela sitt varulager. 2

Den mest framstående bland våra landsmän i Astoria blev John E. Wicks, född i Vassor, Kvevlax, den 13 juli 1878. Han kom till Amerika 1899, arbetade en tid i gruvor, studerade sedan arkitektur vid Bethany College i Lindsborg, Kansas, och etablerade sig som arkitekt i Astoria 1904. Han dog den 12 juli 1963. Under sin långa verksamhetstid i Astoria var han den förnämsta i sitt fack, men också en ledande person i andra ekonomiska företag samt i föreningar bland våra landsmän och i den svenska lutherska församlingen. Hans biografi ingår i del II — Biografika.

Olika föreningar

Det tog tre möten, där saken diskuterades grundligt, att få till stånd en nykterhets- förening bland vårt folk i Astoria. De äldre var emot kravet på helnyk­terhet; de yngre å andra sidan ivrade för detta. De yngres idéer segrade slutligen, och under ledning av Henry Lilljö organiserades nykterhetsföreningen »Hoppets Stjärna» som avdeln. nr 24 i SFNF den 3 augusti 1903. Den började med 12 medlemmar, 6 av vartdera könet. Bl.a. följande tjänstemän valdes: ordf., Andrew Asp; vice, Axel Högnäs och sekr., Axel Lillkåll. Så när som på en fick varje medlem ett jobb i styrelsen.

Föreningen hade synbarligen ett hårt arbetsfält att bearbeta; men den till­växte dock småningom i antal medlemmar. Olika aktiviteter kom också i gång. Inom ett år bildades en sångkör med Hanna Asp som ledare. Anskaffandet av ett bibliotek av svenska böcker beslöts också och påbörjades. Den första års­berättelsen anger, att medlemsantalet vid årets slut var 33. Efter några svåra år repade sig föreningen och det såg igen ljusare ut. En handskriven månads­tidning med namnet »Framåt» hade börjat utkomma. Dess första redaktör var Herman Löfbom; han efterföljdes 1908 av Charles Bearman.

Föreningens tjänstemän år 1908 var följande: ordförande, John Wicks, viceordförande, Emil Rasmus och sekreterare Charles Bearman. Rapporten slutar med orden: »Leve Hoppets Stjärna!» 3 Det är dock tydligt att stommen i denna förening utgjordes av några familjer och att den icke fick någon större anslutning av våra landsmän. År 1911 var medlemsantalet endast 16 och föreningen upp­löstes någongång före 1916.

Endast några månader efter att Hoppets Stjärna hade organiserats, bildades 'svensk-finska arbetarföreningen Arbetets Vänner' med 40 medlemmar. Dess första ordförande var Anders Björk. De flesta av dess medlemmar var emot helnykterhet och dess stiftande var åtminstone delvis ett mothugg mot nykter­hetsföreningen. Denna splittring och konkurrens gjorde nykterhetsarbetet syn­nerligen svårt. Axel Hagnäs var ordförande i Arbetets Vänner en tid efter Björk. Han uppgav många år senare, att de en tid hade omkring 100 medlemmar, att de hade program med teater och dans varje månad, och att målet var att hjälpa de sjuka. Föreningen upplöstes dock efter omkring 3 år. 4

En tredje förening, sjukhjälpsföreningen »Viktoria», bildades den 15 januari 1915 med 24 medlemmar. Vid organisationsmötet var C. Berg ordförande och Herman Benson sekreterare. Vid det andra mötet antogs stadgar och valdes till ordförande, Emil Rasmus. Victoria ingick i februari 1918 som avdelning nr 56 i Sjukhjälpsförbundet. 5

Den 6 januari 1921 förenade sig Viktoria med Runebergorden och blev loge nr 116 i denna med 104 medlemmar. Med detta steg inleddes ett nytt skede i föreningslivet bland landsmännen i Astoria. Aktiviteter och program av olika slag kom i gång och en mer eller mindre ihållande kampanj för nya medlemmar påbörjades snart. År 1924 hade medlemsantalet stigit till 120 och 1929 var siffran 139, den högsta i logens historia. En barnavdelning hade bildats någon tid förut med ett 20-tal medlemmar, men den varade dock endast ett par år.

Utom möten och vanliga nöjesprogram hade logen under årens lopp många större festligheter, särskilt jul- och Runebergsfester. Under senare delen av 30-talet hade logen flera stora picknicker tillsammans med logerna i Portland och Coos Bay vid Ocean Caves, och likaledes på 40-talet med logen i Portland vid Seaside, på kusten söderom Astoria. År 1935 var medlemsantalet 89; 1940, 108; 1950, 81; och 1960, 40. Logen i Astoria har synbarligen icke lyckats så väl som en del andra loger på västkusten att rekrytera det yngre släktet som medlemmar.

Det uppges att logens officiella språk ändrades till engelska år 1936, då Elmer Blomquist var ordförande och miss A. Carlson var protokollsekreterare.

Följande personer var ordförande i Viktoria 1915 — 20 och Runeberglogen 1921—49 (några av dem innehade ämbetet i flera år): C. Berg, E. Rasmus, A. Söderman, fru Maria Wicks, O. S. Ventjär, W. Jakobson, E. Ahlskog, fru W. Jakobson, W. Petterson, L. Budbäck, H. Benson, John Slotte, V. Blomquist, A. Hagnäs, E. Blomquist, M. Nordström, fru Grace Hagnäs, Ed Westersund, C. Hendrickson, John Wicks, fru R. Mitchell, P. Mitchell. 6

Som ledande personer inom de olika föreningarna bör särskilt nämnas Anders Björk (Kronoby), Emil Rasmus, August Källström (Bonas, Nykarleby), Charles H. Bearman {Lappfjärd), Sofia Sjösten (Bonäs, Nykarleby) John och Herman Slotte (Kronoby), John E.Wicks (Vassor, Kvevlax), Alfred Nordström (Karleby) m.fl.

Flera läkare, som utbildats vid universitetet i Helsingfors, utövade för någon tid praktik i Astoria. Av dessa kan här nämnas Forsström, Rosenberg och Hagelstam.

Charles Gammal från Vallgrund var polismästare i Astoria i många år, innan han tog avsked 1908.

Lutherska församlingar

Finlandssvenskarna i Astoria har i kyrkligt avseende samarbetat med riks­svenskarna. Den svenska lutherska församlingen stiftades 1880 med endast 18 medlemmar. Av dessa var åtminstone 4 finlandssvenskar. Pastor J. J. Hoikka betjänade denna församling (såväl som den finska lutherska församlingen) flera år i dess början. Vartefter de kom dit slöt sig också flertalet av våra landsmän småningom till denna församling, och åtskilliga har varit med i församlingens styrelse ända från de tidiga åren. Efter sin ankomst till Astoria var John E. Wicks en av de ledande personerna i församlingen. Hans dotter Ethel Wicks har varit orgelnist och körledare rätt många år.

Omkring 1930 övergick församlingen till engelska språket och antog då namnet Trinity Lutheran Church. Medlemsantalet år 1960 var omkring 450, och av dessa var omkring 150 av finlandssvensk härkomst. Denna siffra torde omfatta största delen av våra landsmän och deras ättlingar, som nu har sina hem i Astoria. 7

Ekonomisk omvandling

Vissa industrier, som i början utgjorde det huvudsakliga ekonomiska under­laget för stadens utveckling, har nu nästan försvunnit. Apropå den saken skrev Johan E. Nyberg i mars 1957 i Norden en artikel ur vilken vi anför följande satser: »Det har . . . funnits inte mindre än ett tiotal sågverk här i Astoria och dess omnejd, somliga av dem rätt så stora. Men alla har nu flyttat härifrån till skogsrikare trakter eller lagt ned driften totalt och sålt maskineriet. .. Det var just vad som hände det sista sågverket, Optegrade Lumber Co., där jag själv varit sysselsatt sedan 1952 ... Detta sågverk (-bolag) hade startats på östkus­ten ... 80 år sedan. Det hade flyttat en gång förut (troligen till någon av central­staterna) och andra gången hit till Astoria . . .

»Kannerierna» har också slagit igen sina dörrar, det ena efter det andra, så att det numera är endast ett att räkna med, nämligen Columbia River Packing Association. Orsaken till kanneriernas försvinnande torde nog ligga däri, att förekomsten av fisk, främst då lax, har blivit mindre i dessa trakter, troligen på grund av den intensiva fångst av denna fisk, som bedrivits i långa tider. . .» 8

Coos Bay, Oregon

På sydligare delen av Oregonkusten leder ett smalt sund in till en lång lagun med namnet Coos Bay, i vilken Coos-floden inflyter. På östra sidan om lagunen uppväxte på 70-talet ett litet samhälle som fick namnet Marshfield, och lite senare några mil norrut en by som kallades North Bend. Dessa utgör nu staden Coos Bay.

På dessa orter kan våra landsmän sägas ha varit riktiga pionjärer, ty då de började komma dit i början av 80-talet fanns där endast ett fåtal hus. Den första som veterligen kom dit och framlevde sitt liv där var Konrad Häggquist. Han kom till Marshfield 1880, bodde först i den lilla staden och senare på sin farm just utanför stadsgränsen. Alfred Stora kom till Coos Bay 1881. En tredje pionjär var Ludvig Stone (Sten), som var född i Karleby 1850, emigrerade till Michigan 1870 och anlände till Marshfield 1881. Dessa — och i synnerhet Häggqvist — tog aktiv del i föreningsverksamheten, då den började på 90-talet.

Immigrationen till Coos Bay-området var ganska livlig under senare delen av 80-talet och hela 90-talet, i synnerhet från Gamlakarlebynejden. Inflyttarna måste komma med båt från San Francisco eller Astoria. Det säges att flera fin­landssvenska familjer, som först slagit sig ned i San Pedro, Calif., senare flyttade till Coos Bay. Här var skogs- och sågverksarbete, fiske, båtbyggeri och även farming näringar för dessa immigranter. Men här var de tämligen isolerade. Först 1915 fick Coos Bay järnvägsförbindelse med den övriga världen.

J. J. Hoikka skrev år 1913 följande om ett besök som han gjorde i Marshfield 1884: »I juni månad 1884 kom undertecknad, som då var pastor i Astoria, på svensk-finnarnas i Marshfield begäran till Marshfield och stannade där 10 dagar och höll gudstjänster bland svensk-finnarna på svenska, och även några finska gudstjäster, ty på platsen fanns redan då ett antal purfinnar bofasta. Då sammanvigdes i kristligt äktenskap på svenska språket svensk-finska brudparet Johan Hillström och Maria Sofia Hongell, den 21 juni 1884. Då antecknades W. Hongell och Lovisa Mattson såsom vittnen till denna vigselförrättning. Då döptes i Marshfield följande spädbarn: Inga Maria, dotter till M. P. E. Guluasen och hans hustru Ida Helena; Ellen, dotter till John Anderson och hans hustru Lovisa; Fanny Elizabeth, dotter till John Viktor Ogren och hans hustru Maria Mathilda; Irene Kristina, dotter till John Staff och hans hustru Maria. Då prenumererade följande personer på Augustana synodens organ, Augustana och Missionären: fru Mathilda Sundvall, fru Edla Grönman, Jonas Granholm, Matt Vikman, Viktor Lund, fru Charles Edman och Johan Hillström. Iowa konferensens tidning Bethania fick följande prenumeranter: fru Mathilda Sundvall, August Sund, Simon Anderson, Jonas Granholm, Fred Holm, Alex Söderlund, Anders Vikman, Karl Selander, V. Lund, och Alfred Mattson.

Hur många av dessa ovannämnda marshfieldbor, av vilka många är svensk­finnar, ännu lever . . . skulle vara intressant för undertecknad att få reda på, emedan bland dem finns sådana svensk-finnar, som var med om att organisera och stifta den lutherska församlingen i Marshfield, Oregon, i dess allra första början. Pastor Peter Carlson var nämligen efter undertecknad samma år (1884) i Marshfield och organiserade med svensk-finnar och skandinaver den lutherska församlingen där på platsen, vilken församling således är en av de äldsta lutherska församlingar, som tillhöra Augustana Synodens Columbia konferens.»9 Det är troligt att finlandssvenskarna redan från början var flertalet i denna försam­ling. På 30-talet uppgavs att 90 % av medlemmarna då var av finländsk här­komst. 9a

Först 10 år senare kom en icke-kyrklig sammanslutning till stånd bland våra landsmän i Marshfield. Den 5 februari (Runebergsdagen!) 1894 organiserades sjukhjälpsföreningen »Suomi». 10

Under det föregående året hade landsmän samlats i olika hem och diskuterat bildandet av en sådan förening. En grupp av dem, kallad »Bossklubben», tog fast form i Ludvig Stones hem i syfte att befordra föreningsidén. Stadgar ut­arbetades och strävandena ledde till bildandet av Suomi. Föreningen inkorpore­rades under staten Oregons lagar med rättighet att bilda filialer på andra orter med fribrev (charter) från Suomi. Denna rättighet förblev dock utan betydelse, troligen emedan Marshfield på 90-talet hade endast en svår och oregelbunden båtförbindelse med den övriga världen. Föreningens första ordförande var Konrad Häggquist, redan nämnd som en ledare i föreningsarbetet.

En kort historik, som ingick i Ledstjärnan för juni 1931, visar en bild av 11 då ännu levande charter-medlemmar av föreningen. Dessa var Alfred Store, Ludvig Stone, Alfred Gunell, Herman Reiher, Charles F. Häggquist, John Backman, Otto Hill, Andrew Store, C. John Hillström, Charles Selin, samt Herman Finell. Som framlidna men vid sin död godstående medlemmar nämndes Alfred Hassen, John Stora, Matt Anderson, Henry Söderman, Fred Holm, Alex Store, Jacob Anderson, Alfred Haglund, och Ernest Wittik.

År 1906 bildades en förening, Knights of Finland, för ett särskilt ändamål, nämligen uppförandet av en samlings- eller föreningslokal. Ordförande var Alex Johnson, vice Charles F. Häggquist, sekreterare C. John Hillström. Denna förenings arbete bedrevs så framgångsrikt, att invigningsfest för den nya Knights of Finland Hall kunde hållas redan i maj 1908. Lokalen övergick genom köp till Suomi 1911, då Knights of Finland sammanslogs med denna. Namnet blev då Suomi Hall. Byggnaden, i tre våningar, hade affärslokaler i första våningen och en ypperlig danssal i den andra.

Enär Suomi var en sjukhjälpsförening för endast män, blev det sällskapliga livet inom föreningen rätt fattigt. För att avhjälpa detta organiserades kvinno­föreningen »Martha» år 1912 med fribrev från Suomi. Martha hade sina egna tjänstemän men var finansiellt förenad med Suomi. Föreningen Martha började med 44 medlemmar. Dess första tjänstemän var: ordf. mrs. Alex Johnson; sekr., Ingrid Lowland; kassör, mrs. Andrew Lowland. De två föreningarna, sägs det, hade under årens lopp många festligheter tillsammans; de var värdar i tur och ordning och sökte överflygla varandra i arrangemang och program.

En annan förening, nämligen nykterhetsföreningen »Stjärnan av Suomi», nr 16 i SFNF, organiserades av Henry Lillsjö den ii oktober 1902. Till denna slöt sig vid dess början 24 män och 7 kvinnor. Denna förening arbetade tydligen med framgång några år. Vid början av 1908 rapporterades att föreningen hade reguljära möten varannan lördagskväll i Suomi-hallen och att nya medlemmar välkomnades vid varje möte. 11 Medlemsantalet var då 67, men år 1911 hade det sjunkit till 36. Konkurrensen med Suomi och Marthaföreningen var därefter säkerligen för stark, ty vid slutet av 1916 hade Stjärnan endast 8 medlemmar, och därefter försvinner den.

Innan vi fortsätter med det historiska förloppet, anför vi från olika personer uppgifter om förhållandena och upplevelser bland vårt folk i Coos Bay i början av seklet.

Charles Sandine skrev år 1943 följande: »Det var den 4 juni 1899 när under­tecknad anlände till Marshfield. På denna ort har industrin alla tider varit tämligen livlig om också daglönen varit dålig. Här i North Bend fanns den tiden två såg­verk . . . (och) här byggdes många fartyg under årens lopp. Vid ankomsten arbetade jag tre dagar å sågverket. Lönen skulle utgå med 20 dollars per månad jämte mat och husrum. Sågen hade två stora byggnader, i vilka ungkarlarna logerade. Vi var 20 å 30 man i varje. Vidare fanns ett stort kök med »matsal». Kineser både kokade och serverade maten. I matsalen måste alla intaga sin föda, även de gifta männen, vilkas löner utgingo med 35 dollars per månad. Ifall de gifta arbetarna intogo sina måltider hemma var lönen desamma.» 12

En årlig tillställning som börjades 1895 och fortsattes ända upp till första världskriget var en stor sommarpicknick den 4:de juli. Eric Ahlskog, som var med på picknicken år 1907, skrev om denna sålunda: »Den 4 juli höll sjukhjälpsföreningen Suomi en jättepicknick, som var den största jag sett föranstaltad av svensk-finnar i Amerika. Tidigt på morgonen samlades på ångbåtsbryggan en väldig skara, som överfyllde en 10 à 16 mindre ångbåtar. Och så ångade man ut till Coos River, varest en utmärkt vacker picknick plats är belägen å E. Enegrens farm. Stjärnbaneret hissades och så Finlands blå-vita flagga med Finlands vapen i mitten. Ett 20 man starkt musikband tågade upp på musikplattformen och lät höra sina toner ... I ett nu var det stora dansgolvet överfullt av festklädda damer och herrar, som med glada anleten svängde sig efter musikens toner. Vid middagstiden samlades den till på andra tusendet [antalet förefaller överdrivet, förf. anm.] uppgående folkskaran i grupper och lät sig väl smaka av den med­förda reskosten. Därpå följde några smärre tävlingar, men så började dansen igen och den fortsatte tills sent på kvällen»13 En annan rapport om dessa picknicker skriven mycket senare talar om »en stor pråm dekorerad för tillfället och ett hornkapell som spelade under färden upp till Coos River eller Catching Inlet. Efter båten och pråmen lämnade staden måste man vara med till de återvände på kvällen. Vad det skulle vara roligt nu! Men tiderna har förändrats.»

Förhållandena bland våra landsmän i Coos Bay och deras isolering ännu så sent som omkring 1910 belyses av följande anförande från en artikel skriven av pastor John Gullans många år senare:

»På sensommaren 1909 bevistade jag en pastoralkonferens i Marshfield. Där träffade jag många landsmän, särskilt från Gamlakarleby. Var även i North Bend och predikade. När konferensen var slut bjöd landsmännen mig till en samling i deras stora föreningsbyggnad. Där höll jag tal för dem och den bästa stämning var rådande. Rätt som det var stiger en av dem upp (har förglömt hans namn) och håller ett vackert tal till mig. Han sade bland annat: 'Tre gånger förut har vi haft oförgätliga besök av landsmän: först kom pastor Hoikka för många år tillbaka, sedan Johannes Klockars och så sångerskan Sigrid Westerling samt nu pastor Gullans'. Så framräckte han till mig under passande ord ett konvulut med en ansenlig penninge summa uti. Att jag aldrig förr blivit så överraskad som den gången, behöver jag väl knappast säga. Marshfield hade då ingen järnväg . .. endast sjövägen och över en 65 mils ytterst dålig körväg kunde man komma dit... Resan dit å båt och därifrån å lastvagn var den mest äventyrliga färd jag företagit i mitt liv. Men var resan besvärlig, så var de varma känslorna mot mig i Marshfield så mycket behagligare.» 14

Ett reportage från Marshfield av Gust Fant i Finska Amerikanaren den 8 dec. 1912 lyder såhär: »Denna plats går också framåt med stora steg. För en några månader sedan kom hit från Finland två byggmästare, som nu för det stora Smith Lumber Company bygger ett stort pappersbruk. Där ser man att Finland också kan framvisa män lika så goda som någon av detta lands beprisade stormän.

Föreningslivet är det ganska dåligt med, trots att så många svensk-finnar finns på platsen. Den enda förening, som är något att tala om, är sjukhjälpsföreningen »Suomi», som har egen stor, trevånings hall, med många medlemmar, och är på ganska goda fötter. Så har vi ungdomen här, hemma från alla delar av svenska Österbotten. Mest är det Gamlakarlebybor, som i gamla landet tröttnat på att handla med hästar och kommit hit ut att pröva sin lycka; så har vi Malaxbor här, som mest fiskar efter denna värl­dens goda, och sorgligt att säga så är jag en av dem. Terjärvbor har vi här också några stycken, som efter många misslyckade försök att därhemma göra träkärl kom över till Amerika.» 15

Vi återgår till det historiska förloppet.

Med tiden blev det svårt att uppehålla intresset för de vanliga mötena; de hade en tendens att bli enformiga och torra och därför fåtaligt besökta. För att upphjälpa samvaron mellan landsmännen organiserades år 1923 en klubb som fick namnet »Midnight Sun Club». Den fick snart vid sina tillställningar fullt hus. Den drog både yngre och äldre till underhållningar och danser — i synnerhet de yngre, som blev det ledande elementet i klubben. Under dess bästa år hade denna klubb över 325 medlemmar.

Tanken väcktes dock efter några år att sammanslå de tre föreningarna. På samma gång gjordes också förslag att ingå i Runebergorden, om vilken man hörde gynnsamma uttalanden från andra orter. På våren 1928 var Matt Mattson från Astoria, Charley Johnson från Olympia, och Nylund från Rochester när­varande vid ett möte, där saken diskuterades. I en historik sägs: »Matt Mattson gjorde ett sådant intryck på de närvarande med sitt medryckande tal, att vi blev 'omvända' med ens.» Kort därefter beslöt man att förena sig till en ny Runeberg­loge. Intagningsceremonin för logen 126 den 9 juni 1928 blev en stor festlighet med en massa representanter från andra loger i västra distriktet. Logens första ordförande blev Emil Backman, född i Marshfield och collegeutbildad; han fungerade senare en termin som Ordens president.

Snart därefter inleddes en kampanj för att värva nya medlemmar, i synnerhet av det yngre släktet. Häri var logen mycket framgångsrik och den var under många år en av de största och mest aktiva inom Orden. Victor Gustafson, som då var Finska Amerikanarens reseombud på västkusten, besökte Marshfield i slutet av 1934 och skrev om sina iakttagelser där som följer: »I Coos Bay-logen hållas många möten. Först och främst möter alla gemensamt, från barn till åldringar. Så har vi »The Vikings», detta är en grupp ungdomar, vilka planlägga och utföra största delen av programmen. Sedan har de barnavdelningen, vilken möter för sig själv, ibland för att praktisera sång och musik. Även dessa deltaga i programmen; och sedan när de blir 16 år gamla, så blir de utan ceremonier »Vikings» . . . Dessa såväl som barnavdelningen står under ledning av ungdoms­ledaren Norma Anderson . . . Senare var jag på ett kortparti till förmån för den sjuke Fritjof Werenskjöld och resultatet blev ovanligt gott.» 16

Under de senare åren av 30-talet hade logen ett basketbollag, som deltog i flera tävlingar inom Västra Distriktet. Sedan 1929 fanns där också en blandad kör på mer än 50 röster, som leddes av Edla Larson och som gav konserter på flera ställen i det då mera utvecklade Coos Bay-gebitet, och den 24—26 juli 1936 försiggick Västra Distriktets sång- och musikfest i Coos Bay. I början på 50-talet hade logen ett bowling team, vilket tävlade med andra team i distriktet. Ännu vid den tiden hölls två möten varje månad, och det sägs att de var väl besökta.

En viss tillställning påbörjades tidigt i Suomi-föreningen och blev så omtyckt och traditionell, att den bibehållits till denna dag. Det var en »John´s-Dance», dvs. en dans till vilken alla var inbjudna fritt, föranstaltad av dem i föreningen som bar namnet John. Det sägs att dessa (åtminstone i början) finansierade dan­sen samt bestod alla som kom på förplägning. Det blev den stora träffen under året som ingen kunde försumma. De ursprungliga Johns har gått hädan, men logen fortsätter med denna stora traditionella dans mellan jul och nyår. Så rapporterades år 1948.

Som redan nämnts gick logen framåt i medlemsantal därigenom att det yngre släktet rekryterades och anförtroddes ledande poster och ansvar i logens verk­samhet. Sedan 1930 har denna loge vanligtvis varit den tredje eller fjärde i med­lemsantal inom Runebergorden. Siffrorna talar sitt språk: år 1929, 269 med­lemmar; 1935, 314; 1940, 276; 1950, 258; och 1960, 208.

De vanligaste yrkena och näringsfången bland våra tidiga landsmän i Coos Bay har redan nämnts. Men bland så många gamlakarlebybor kunde man ju även förvänta några handlande. Följande affärsföretag och affärsmän omnämns i ett eller annat sammanhang omkring 1905: en kooperativ handel, som ägdes av landsmännen och som hade varit i gång flera år, mest i matvaru- och klädes­branschen; en möbelaffär, som bedrevs av en Johnson från Smedsby i Korsholm; en »dry goods»-handel som ägdes och förestods av Herman Finell från Karleby; samt en krog som »runnades» av Alex Johnson.

Rätt många av våra landsmän köpte land och slog sig ned kring Coos Bay och uppåt Coos-floden just före och efter sekelskiftet. Michael Höglund från Vörå, som var farmare där i början av seklet, skrev år 1936 efter ett besök på orten, att de gamla husen på en del av dessa farmer då stod övergivna. Det yngre släktet hade sökt sig in på andra banor. 17

Portland, Oregon

I Portland, Oregon bosatte sig finlandssvenskar på 1890-talet. Men vem de var och hurudana förhållandena bland dem var tycks ej vara känt. Först efter sekelskiftet kommer de, så att säga, till offentligheten. Den 8 april 1903 ingick i F.A. ett kort meddelande av signaturen H.R. från Portland vari säges: »I detta lilla brev vill jag tala om vårt tillstånd här i denna stora stad. Vi är tämligen många svenskfinnar här, men icke kan vi berömma oss av att ha någon förening av någon sort ock icke är det vackert, att vi står efter landsmännen på andra platser. En sjuk(hjälps)förening har svenskarna här, och där får vi oss en svängom en och annan gång. Finnarna har en nykterhetsförening, men dit kan vi ej gå med vårt 'en ummära'.» Men redan följande år ändrades situationen.

Här följer i fri översättning, litet förkortad och med några uppgifter från andra källor inskjutna, en historik över föreningsverksamheten bland vårt folk i Portland skriven av Matt Mattson 1950. 18

Den 10 februari 1904 kom 30 personer tillsammans för att rådgöra om bildan­det av en förening bland finlandssvenskarna i Portland. Efter en livlig discussion beslöts att organisera en nykterhetsförening som en avdelning i Svensk-Finska Nykterhetsförbundet. Bland de närvarande var Oscar Nylund och Charles Carl­son, som förut varit medlemmar i nykterhetsföreningen i Coos Bay. Den nya föreningen fick namnet »Syskonbandet» och blev nr 31 i förbundet. 19

Av de 30 närvarande ingick 25 som chartermedlemmar. De första ämbetsmän som valdes var bl.a. följande: korresp., Oscar Nylund; ordf., Charles Carlson; vice, Matt Mattson; och protokollsekr., Joel Nordling. Av de första medlemmarna är några ännu i livet och goda, aktiva medlemmar i någon Runeberg loge.

Medlemmarna i Syskonbandet var alla unga, fulla av liv och energi men med liten kunskap i engelska. Den unga föreningen blev därför en gemensam mötesplats, där de kunde njuta av livet och glömma veckans strid och ävlan. Med­lemmarna mötte upp med iver och glädje varje lördagskväll. En hall, senare känd som Fennia Hall, hyrdes för en längre tid. Den renoverades, en scen med ridå byggdes och passande möbler anskaffades. Teaterstycken och andra program blev härigenom mera effektiva. Ett ganska stort bibliotek av svenska böcker anskaffades också. Föreningen och dess lokal fick både social och kulturell betydelse.

År 1907 var medlemsantalet 52, ganska litet i förhållande till antalet lands­män i Portland. Föreningen höll som oftast »lysande fester» och hjälp gavs åt landsmän som var i nöd. Flickorna hade en syförening, och en handskriven tid­ning med namnet »Trasten» gick på andra året. 19 Under de följande åren fortsatte den livliga verksamheten, och föreningen hade en gång omkring 70 medlemmar.

Men nykterhetslöftet stod i vägen för många och tanken att organisera en sjukhjälpsförening vann alltmera gehör. En sådan förening med namnet »Fennia» organiserades den 3 oktober 1908. Denna var och förblev en fristående förening. Nästan alla de 55 medlemmarna i Syskonbandet och många andra gick in i Fennia, så att medlemsantalet i denna snart var omkring 110. De två föreningarna samarbetade sedan i många år. Men nykterhetsarbetet avslappnade småningom och då staten Oregon blev »torr» 1915, upplöstes Syskonbandet. Man trodde att målet var vunnet.

Om tiderna hade varit normala så skulle Fennia nog ha gått in i Runeberg­orden då denna organiserades. Men under kriget (1914—18) flyttade många av de äldre ledarna i Syskonbandet och Fennia, som ville samarbeta med andra, bort från Portland, och ledningen i Fennia föll i händerna på sådana som var emot samarbete med andra loger. Och genom en viss klausul i stadgarna var det möjligt för en minoritet under Fred Lindgrens ledning att förhindra Fennias anslutning till Runebergorden. (Fennia omnämnes ännu 1954. Den hade då 8 medlemmar men inga möten.)

Den 28 nov. 1925, nästan 22 år efter Syskonbandets stiftelse och i samma hall, samlades ett antal av Fennias medlemmar och f.d. medlemmar i Syskonbandet för att organisera en ny Runebergloge. De var erfarna logearbetare, sägs det, och de visste att de ville bli medlemmar i Runebergorden och deltaga i det stor­artade arbete som Runeberglogerna gjorde i andra städer. Ledare från andra loger — Charles Johnson från Olympia, Victor Smith från Tacoma, Gust Isacson, Alex Kull och Alfred Wicks med fru från Seattle — var närvarande, och logen nr 125 organiserades enligt Runebergordens stadgar och ritual. Logen började med 36 medlemmar. Till ordförande valdes John Strandholm. 19a

Den nya logen hade under sina erfarna ämbetsmän omedelbar framgång. Julfest hölls den 26 dec, endast 4 veckor efter det logen bildats, och en vecka senare hölls en »benefit dance» till förmån för en sjuk medlem, med en vinst på 100. Den 14 jan. intogs 38 nya medlemmar, vilka ökade antalet till 74, efter endast 6 veckor. Medlemsantalet fortsatte att öka ända till 1929, då höjdpunkten nåddes med siffran 171. Under depressionen och kriget sjönk det till 102; men 1950 hade antalet stigit till 150 och 1960 var det 131.

Intresset för sång var stort bland medlemmarna, och endast två månader efter logens början hade en kör organiserats under Ernest Harolds ledning. Denna kör höjde andan och viljan inom logen. Körens insats i logeprogrammen och dess deltagande i Runebergkörernas stora sångarfester blev till en märklig inspiration för alla. Men efter några härliga år kom först depressionen och sedan kriget med sina dystra verkningar. Körens verksamhet måste nedläggas, och först 1946 kunde den reorganiserade kören börja på nytt, igen under Ernest Harolds ledning. Och den har sedan varit lika bra som förr.

Logen i Portland kan vara stolt över den finansiella hjälp den har gett sina medlemmar. Utom den sjukhjälp som logen utbetalat enligt ordens stadgar har den ofta anordnat danser och andra tillställningar för ekonomisk hjälp till nöd­lidande medlemmar. Detta var vanlig praxis, i synnerhet under logens tidigare år. Den sanna broderliga andan demonstrerades igen nyligen under översvämningen 1948, då logen och dess medlemmar bidrog med omkring $ 1 200 till hjälp åt de medlemmar som blev lidande genom olyckan.

Sällskapliga aktiviteter har det också varit gott om inom logen från dess början och tills nu. Under logens tidiga år förekom två samkväm och en dans varje månad. Varje sommar hölls en stor picknick, vanligen i Cedarville-parken. I september 1927 var logen värd för Runebergkörernas 4:de årliga sång- och musikfest, en ganska betydande uppgift. Samma år gick logen med i United Swedish Societies i Portland och har sedan arbetat hand i hand med denna grupp, särskilt vid en årlig midsommarfest och en höstbasar.

Åren 1927 och 1928 hölls samkväm en gång i månaden tillsammans med den svenska Linnea-föreningen. På våren 1928 for en karavan på 50 runebergare, inklusive kören, från Portland till Coos Bay för att välkomna den där då bildade logen av Runebergorden. Åren 1929, 1938, och 1941 var logen värd för krets­konventen och 1938 också för kretspicknicken. Åren 1935, 1936, och 1939 hade logen picknicker tillsammans med logerna i Astoria och Coos Bay vid Ocean Caves, och de tre sista åren har logen haft picknicker tillsammans med logen i Astoria vid Seaside. År 1948 var logen värd för Västra Distriktets konvent och ordnade sedan picknick i Cedarville-parken.

Smärre picknicker i familjeform arrangeras vanligen av kvinnoföreningen varje sommar. Dessa hålls vid medlemmars sommarvillor. Sådana picknicker har ofta hållits hos familjerna Fred Holm, Erick Enquist, Frank Grönlund och Victor Köping. Logen har sällan, om någonsin försummat att fira Runebergs födelsedag i februari, logens årsdag i november och juldagen i december.

Kvinnornas hjälpförening har existerat i 19 år och har bidragit mycket till logens välfärd. De yngre kvinnorna har inövat ett »drill team» som under de senaste fyra åren höjt stämningen med sina prestationer. Ellen Lundeen är hjälpföreningens ordförande och drillteamets ledare.

Majoriteten av medlemmarna har varit så trogna och goda arbetare för logens bästa, att utrymmet icke tillåter omnämnandet av alla som är värda det. Men namnen på de 20 personer som beklätt posten som ordförande under de 25 åren bör nämnas: John Strandholm, Everett Erickson, Martin Lundeen, Henry Dahl, Matt Mattson, Verner Munk, Erik Enquist, Axel Matson, Ellen Lundeen, Arthur Söder, Carl Verner Mattson, Victor Köping, Gilbert Johnson, Robert Johnson, Clarence Westerlund, Mary Ann Anderson McKay, Otto Fredrickson, Edgar Strandholm och Vernon Erickson. I början på 50-talet uppgavs att omkring hälf­ten av logens medlemmar var födda i Amerika.

Emedan den yngre generationen tar en sådan aktiv del i arbetet, är logens ut­sikter för framtiden mycket ljusa. År 1949 var Vernon Erickson ordförande och Alice Holm viceordförande. Så långt Mattsons historik. 19b

Vissa tillägg från en senare tid är på sin plats. I all korthet kan sägas att logen har varit en av de mera aktiva under 50- och 60-talen. Sångkören under Ernest Harolds ledning har varit aktiv hela tiden och deltagit i kretsens sång­fester. I juni 1960 var den värd för den sångfest, då även Finlandkören var med och sjöng. Den yngre generationen är helt i ledningen, och i november 1965 intogs 25 nya medlemmar.

En medlem av den äldre generationen bör särskilt nämnas, nämligen Matt Mattson född i Harrström i Korsnäs 1883. Han var med från början i förenings­arbetet i Portland och var sedan dess stiftelse 1925 Runeberglogens värderade rådgivare och ofta vid fester påkallade talare. Två gånger var han logens ord­förande och i många år dess korrespondent. 20

En annan »oldtimer», Erick Enqvist vars biografi och berättelse om fiskhjulen vid Columbiafloden ingår i den andra volymen, har även varit ordförande och aktiv medlem, först i nykterhetsföreningen och senare i logen.

Av de yngre som varit särdeles aktiva skall endast några nämnas här: Vem Mattson, son till Matt Mattson; Floyd Frederickson, advokat och son till Otto Frederickson; Roy Köping, son till Victor Köping och nu (1965) medlem i Ordens styrelse; Walter E. Erickson, son till Jack Erickson och föreståndare för Madison Highskolan. Ms Karlyn Mattsson dotter till Carl och Helga Mattsson (från Vårdö och Jomala), korades till »Miss Oregon» 1959 och representerade Oregon i »Miss America» -tävlingen samma år. År 1964 var Linda Enegren, vars föräldrar kom från Vasa, skandinavättlingarnas Lucia i Oregon och gjorde en rundtur i de skandinaviska länderna. 21

Warren, Oregon

Warren ligger 15 å 20 mil norrom Portland vid Columbiafloden. Då skogsindustrin avtog blev det ett fiskar- och farmarsamhälle. År 1901 flyttade en del landsmän, mest korsholms- och korsnäsbor, från Bitumen, Pa., till Warren. Bland dessa var familjerna Mathias Gabrielson (Mattans) från Harrström i Kors­näs, John Buss och Charley Carlson från Korsholm. I Bitumen hade männen arbetat i kolgruvor; men då de genom brev från bekanta fick höra om klimatet och naturrikedomarna i Oregon, fick de en bland emigranterna ofta förekom­mande »västernfeber» och kosan ställdes till Warren. 22 Här slog de sig på fiske och jordbruk, två näringar som då tycks ha varit tämligen lönande. Vem de allra första landsmännen var som slog ned i Warren är icke känt.

År 1913 meddelades i en notis i Finska Amerikanaren, att det då fanns 23 finlands- svenska familjer och 5 ungkarlar i Warren — troligen över 100 personer tillsammans. Det uppgavs också att de byggt en kyrka (antagligen luthersk) tillsammans med rikssvenskar. 23 Baptistmissionärer höll också möten bland vårt folk i Warren, men dessa besök ledde icke till någon organisation.

Gabriel och Oscar Carlson (Rusk), som senare blev framstående affärsmän i Aberdeen, Wash., hade grocery-affär i Warren några år efter första världskriget. Större delen av de finlandssvenska emigranter, som slog sig ned i Warren, stan­nade där resten av sitt liv, men den yngre generationen har i stort sett sökt sin utkomst i städerna.

Andra orter i Oregon

På vissa andra orter i Oregon har mindre antal landsmän slagit sig ned. I Beaverton, strax västerom Portland, köpte ett tiotal landsmän i början av seklet stubbland och upparbetade och byggde småningom farmhem för sina familjer. Detta i flera fall som sidoarbete, medan de ännu hade annan sysselsättning.

Då Olympia Veneer Co. uppförde fanerfabrik i Willamina och Eugene, flyttade en del landsmän från Aberdeen och Olympia, Wash., till dessa orter. Mindre antal fanns också på flera andra orter, men uppgifterna om dem är alltför knapphändiga för att anföras.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.323 - 338.

OREGON

1  Uppgifterna nedtecknade av professor Otto Andersson och författaren.

2  Enligt uppgifter av W. H. Fellman i ett brev till fru Ruth Snellman i Uleåborg, daterat 4.12.1922. (Orginalet i Åbo Akademis brevsamling.)

8 Stenius ss. 71—72 (bild s. 73). Övriga tjänstemän vid starten var: Sofia Rasmus, Hanna Asp, August Källström, Sofia Källström, Mathilda Holm, Charles A. Asp, Karl Snåre, Ester Asp. Ar 1908 hörde till styrelsen dessutom Wm Johnson, Herman Löfbom, August Källström, Sofia Sjösten (f. Källström), Mathilda Källström, Hilma Nikonen, Walter Mattson och Elizabeth Wiik.

4 Skriftlig uppgift av Axel Hagnäs i Astoria.

6 Ibid. Övriga i styrelsen var fru Strandholm, C. Snåre, H. Stål, G. Holm, Hildur Nordström, Alma Söderman och C. Lind.

6  Ibid.

7  Uppgifter av John Wicks i Astoria.

8  Nord. 7.3.1957.

9  FA. 20.2.1913.

9b 28.6.1934.

10  Uppgifter i denna uppsats om föreningarna och deras verksamhet bland vårt folk i Coos Bay är grundad huvudsakligen på tre korta historiska skisser: den första ingick i Ledstjärnan i juni 1931; den andra maskinskriven 1948 (i författarens samling); den tredje förekommer i Leading Står i juli 1953. Uppgifterna i dess skisser varierar, något, men annars kompletterar de varandra. Uppgifter från andra källor noteras i texten.

11  Stenius s. 61.

12  Nord. 6.5.1943.

13  FA 22.8.1907.

14  Nord. 11.2.1943. 16 FA 8.12.1912.

16  Ibid.  3.1.1935.

17  Nord. 30.7.1936.

18  Originalet i författarens samling.

19  Stenius ss. 81, 84, (bild av Syskonbandet s. 83). Övriga styrelsemedlemmar: Hilda Fredrickson, Hannah Nordling, Herman Jonason, Mina Nylund. Andra tidiga medlemmar var John Ehrstrom, Erick Enquist, Emil Strandbalen, John Matson m.fl.

19a Enligt Matsons historik. Övriga tjänstemän var John P. Johnson, Otto Fredrickson, Edith Westerlund, Rupert Seaberg, Gust Westerlund, Irene Johnson, Minnie Fredrickson, John Isacson.

19b övriga tjänstemän år 1949: Sadie Mattson, Edgar Strandholm, John Ehrstrom, Sigrid Bergström, Minnie Fredrickson och Fred Holm.

20  Biografi i författarens samling.

21  Nord. 10.12.1964.

22  Brev från Edna Carlson i Aberdeen.

23   FA 15.5.1913.