Delstaten Pennsylvanien ligger något söder om de två centrala områden i östern, där finlandssvenska immigranter slog sig ned. Deras antal i staten har därför varit ganska litet. Endast i Filadelfia var antalet mera betydande; mindre grupper fanns en tid på några gruvorter. Majoriteten i Filadelfia var ålänningar, och de kom dit på 90-talet och det första årtiondet av vårt sekel. De flesta fann sysselsättning i verkstads- och byggarbete.

Filadelfia

År 1906 stiftade svenska finländare i Camden, N.J., och Filadelfia, Pa., en ungdoms- förening med namnet »Nordens Vänner». Det uppges att föreningen under den följande vintern hade 35 medlemmar, mest unga män, och att den anordnade tre danser. Något senare omorganiserades den till en sjukhjälpsförening med ett 40-tal medlemmar; men denna upplöstes dock redan 1908 — på grund av »oenighet och svartsjuka» sägs det. 1

Några år senare grundades i Filadelfia den svensk-finska sjukhjälpsföreningen »Norrskenet». Denna förening förblev fristående och var i verksamhet tills inpå 50-talet. 1a   Av tillfälliga notiser i Finska Amerikanaren framgår, att dess program och aktiviteter mest var av det för sådana föreningar vanliga slaget. I maj 1938 anordnade Norrskenet en större fest med en publik på omkring 200 i anslutning till trehundraårsminnet av den svenska kolonins grundläggning i Delaware. År 1935 började ett 20-tal skandinaviska föreningar (Norrskenet inberäknad) hålla en gemensam picknick i augusti och en bal i februari, under ledning av en central­kommitté med representanter från alla föreningar. Den 14 juni 1945 meddelades i Norden att en stor del av våra landsmän i staden tillhörde Norrskenet och att vår landsman Edward Anderson då var ordförande i central- kommittén. I samma artikel redovisades också för de medel — 70 dollars — som hade insamlats för de finländska barnen i Sverige.

I kyrkligt avseende var våra landsmän i Filadelfia delade mellan två riks­svenska församlingar — den lutherska församlingen och missionsförsamlingen. August Willandt, som var pastor i den svenska Gloria Dei missionsförsamlingen 1932—35, har meddelat att nästan hälften av församlingens medlemmar då var svenska finländare, mest från Åland.  2

På affärsområdet gjorde sig tre finströmsbor synnerligen bemärkta: Erik Jansson, Albert Nylund och John Sjöström. Envar av dessa började egen affär på snickeri- och inredningsområdet och alla blev framstående i branschen. Som ett exempel på deras arbeten kan nämnas, att Jansson utförde inredningen av det eleganta Shakespeare- biblioteket i Washington, D.C. 2a  Många ålänningar var sysselsatta i dessa mäns snickerier.

En annan finlandssvensk blev väl känd i Filadelfia på ett annat område, näm­ligen musikern Arthur Rosander. Han var född i Föglö och kom till Amerika som barn 1890 med sina föräldrar och syskon. Efter musikalisk utbildning blev han instruktör och ledare för den välkända strängorkestern vid det stora varu­huset Wannamakers. Denna orkester företog under Rosanders ledning bland annat en mycket lyckad turné till Paris. Rosander dog 1951. 3

Bitumen och Sagamore

Ett mindre antal finlandssvenska immigranter slog sig ned och arbetade på några orter i Pennsylvaniens kolgruvdistrikt från mitten av 1880-talet och ända inpå 1920-talet. Särskilt kan här nämnas Bitumen och Sagamore, men även Grassflat, Lanse och Morris Run. Vem de första var och när de kom dit är icke känt. John Löfdahl, som dog i Gardner 1960, var född i Morris Run den 11 februari 1884 4, troligen en av de första i denna trakt med finlandssvenska föräldrar. I Finska Amerikanaren den 12 juni 1901 skrevs att August Smedman, som arbetat 16 år i en kolgruva, hade med sin familj avrest från Bitumen till Finland. Fyra korsholmare anlände till Bitumen just då familjen Smedman avreste. Tre bröder, John, Otto och Edward Wickman, Isak Isakson, John Lind och flera andra kom från Korsholm till Bitumen under åren 1893—95. 5 Om några landsmän i Bitumen på 90-talet har mrs. Edna Carlson i Aberdeen meddelat följande:

Min far kom till Bitumen 1890. Han bodde hos en familj vid namn Charlie Carlson från Korsholm. Hustrun hette Lovisa och deras barn var Mary, Otto och Charley. Lovisa hade tre systrar. Den ena som hette Fina var gift med en Westman, och de hade en son Alexander och en dotter Alma. Mr. West­man dog 1895 och mr. Carlson 1896.

Den andra systern till Lovisa hette Sofia. Hon var mor till John Wickman (och hans bröder Otto och Edward). Den tredje hette Ulla. Hon var gift John Buss och de hade tre barn; John, Mary och Alfred.

Min fars namn var Mathias Gabrielson Mattans hemma från Harrström i Korsnäs, men i Amerika gick han under namnet Matt Gabrielson. Min mors namn var Johanna Åbb. Mina två bröder hette Johannes och Gabriel, och mitt namn var Edla men ändrades med tiden till Edna. År 1896 sände far efter oss och vi kom till Bitumen.

Där fanns en kyrka som användes av protestanterna, men i början hölls söndagsskola och böne­möten i hemmen. Två unga män från Sverige var lärare i söndagsskolan. Besökande predikanter, både baptister och missionsvänner, höll möten där, men ingen kyrkoorganisation fanns under vår tid (före 1901). 6

En svensk luthersk församling stiftades dock i Bitumen någon tid efter sekel­skiftet, och de flesta finlandssvenska familjerna torde ha ingått i denna. Sjuk-hjälpsföreningen »Brodersbandet» bildades år 1900. Två år senare rapporterades att 87 personer hade intagits i föreningen; men 40 hade avgått, så att endast 47 kvarstod. Medlemsantalet sjönk snart ytterligare på grund av utflyttningar. 7 År 1905 organiserades nykterhets- föreningen »Allvar» med 16 medlemmar. Högsta antalet som nåddes var 30, och år 1907 rapporterades att föreningen då bestod av 14 män och 6 kvinnor. I rapporten säges vidare: »På grund av det fåtal lands­män som vistats på denna plats — särskilt har ungdomen varit mycket svagt representerad — och de ringa arbetsförmågor vår förening varit i besittning av, så har någon särdeles framgångsfull verksamhet icke kunnat bedrivas.» 8

Högsta antalet landsmän i Bitumen torde ha funnits där under åren vid sekel­skiftet — omkring 25 familjer och ett antal ogifta män. Utflyttningen började redan 1901, då familjerna Mathias Gabrielson, Charlie Carlson, John Buss och flera andra flyttade till Warren, Oregon, där de köpte land och blev farmare. 9 År 1910 nedlades gruvarbetet i Bitumen nästan totalt, och de flesta landsmännen flyttade då därifrån till andra orter i Pennsylvanien, till Ohio, Michigan och även Massachusetts. Till Gardner kom bröderna Wickman med sina familjer samt flera andra. 10 John Wickman hade varit den ledande personen i föreningsarbetet i Bitumen. I Gardner blev han också en uppskattad förenings- och församlings­man och en framgångsfull affärsman.

Våra landsmäns historia i Bitumen har också en intressant epilog. I Norden den 17 juli 1941 ingick en kallelse till den fjärde »återföreningsfesten» (reunion) av f.d. bitumenbor att hållas söndagen den 27 juli i Kettle Creek Park, sju mil från Westport, Pa. Kallelsen var undertecknad av Ann C. Anderson, sekreterare — vilket anger att en slags organisation av f.d. bitumenbor fanns till. Enligt uppgifter av en person, som var med föregående år, var antalet deltagare då om­kring 150 — några ända från västkusten, andra från Michigan, Ohio, Massachu­setts och olika orter i Pennsylvanien. En del tältade och stannade flera dagar.

Medan våra landsmäns antal minskade i Bitumen tillväxte det i ett annat gruv­samhälle med namnet Sagamore. 11 Om den orten och våra landsmän där skrev en gammal korsholmsbo följande:

Sagamore började som en gruvplats omkring 1900 och dess slut kom 1950. På den tid då den blomstrade var den en av av de största gruvstäder i staten. Kolproduktionen var då omkring 90 à 100 vagnslaster kol per dag. Allt arbete gjordes för hand. Men småningom blev kolbrytningen olönande på grund av gruvtunnelns längd och den minskade användningen av kol. Kolbrytningen är nu så mekaniserad, att endast en tiondedel så många arbetare behövs som förut.

Jag kom till Sagamore 1921, och den tiden var det många rikssvenskar och finlands- svenskar här. Våra landsmän var från Korsholm, Solv, Korsnäs, Petalax, Vörå och andra socknar. Nu är alla de gamla döda och de flesta av den yngre generationen har flyttat härifrån. Jag är nu den enda Finlands son som är kvar här.

Då jag kom hit tog jag liksom många andra det första arbete jag kunde få för att göra en slant så fort som möjligt. 40 år arbetade jag med olika yrken under jorden. Äventyrligt har det nog varit och mycket kunde man berätta om det, men jag vill icke klaga. Jag lever nu på »Miners Pension» och »Social Security». 12  Så skriver »den sista Mohikanen» i Sagamore.

Mindre antal landsmän arbetade också i kolgruvorna i Grassflat, Lanse, Morris Run, och troligen även andra mindre gruvorter. 13

Ett antal landsmän hade också bosatt sig i Pittsburgh. I Finska Amerikanaren rapporterades i juli 1906 att de hade picknicker tillsammans på söndagarna men ingen formell förening.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s. 63 - 66.

----------

1  FA 28.4. 1908.   1 a. Försök gjordes att få Norrskenet med i Runebergsorden, men förgäves

2  Uppgift till författaren av pastor August Willandt. 2 a. FA 27. 9. 1917; Nord. 21. 8. 1941.

8 Enligt anteckningar 1954 av professor Otto Andersson; också av Harriet Ridley, som då var orgelnist

hos Wannamakers. * Norden 15. 9. 1960.

5  I Hälsning s. 155 läser vi: »(Svensk)finnarna på denna plats, vilka består av österbottningar, kors­holm-, kvevlax- och korsnäsbor, har visat sig vara duktiga och sparsamma arbetare, så att de flesta förskaffat sig betydande besparingar . .. Österbottningarna har icke heller varit på efterkälken med bildningssträvandena, tack vare John Wickmans arbete för deras andliga väl. John Wickman är hemma från Korsholm, där han föddes 1877. Han reste till Amerika år 1893 och har, på samma gång som han själv förkovrat sig, arbetat nitiskt för (svensk)finnarnas i Bitumen både andliga och lekamliga väl.»

6  Brev till författaren från mrs. Edna Carlson, daterat den 31 maj 1959.

7  FA 13. 8. 1902.

8  Stenius ss. 88, 92; bild av 20 medlemmar, bland dem 3 icke vuxna, s. 91.

9 Edna Carlson brev. Här kan tilläggas att våra landsmän i Bitumen (och troligen även på de andra gruvorterna i Penna) bodde i hus som tillhörde gruvbolaget; det var därför lättare att flytta bort, då man blev missnöjd eller då kolbrytningen minskade eller nedlades totalt.

10  Uppgifter av Emil Ekblad i Gardner, Mass.

11  FA 25.2.1909. Redan då fanns 15 finlandssvenska familjer och ett antal ogifta i Sagamore. Antalet blev tydligen större senare, men ingen organisation grundades bland landsmännen.

12  Brev till författaren från Armas Granlund, född i Helsingby i Korsholm, daterat den 30 juli 1964.

13  Tillfälliga meddelanden i Finska Amerikanaren under åren 1901 —1906 anger våra landsmäns antal på vissa gruvorter i Penna som följer: Bitumen »ett 20-tal familjer, tillsammans omkring 50», Sagamore — »15 familjer och några ogifta män», Grassflat och Lanse »omkring ett 20-tal landsmän, varav största delen är familjemän . . . borde ha en nykterhetsförening