En liten tidning med stort hjärta

Tidningen Norden, som ges ut i New York, firade för en tid sedan sitt 90-årsjubileum vid en festmiddag på Scandinavian Club i Fairfield, Connecti­cut. En lång rad av tidningens gynnare, prenumeranter och vänner mötte upp till jubileet, vars syfte var att sprida information om tidningen, samla in pengar och uppmärksamma dem som arbetar för tidningen.

Erik Rune Hermans har sedan 1963 varit redaktör och utgivare. Häri brukar använda signaturen Erik Rune när han skriver sina krönikor i tid­ningen. Norden av i dag är i hög grad Erik Runes tidning. Det är också hans förtjänst att den överlevat de senaste årtiondena.

Levi Ulfvens ger här några synpunkter på tidningens ställning.

Tidningen Norden tillhör de äldsta finlands­svenska tidningarna. Den tidning som anses vara den äldsta i vårt land, kom ut första gången i Åbo 1171. Det var inte fråga om en tidning i vanlig me­ning utan närmast en tidskrift. Den äldsta egentli­ga tidningen är Åbo Underrättelser som grunda­des 1824.

Till de allra äldsta tidningarna hör vidare Va­sabladet (1856), Borgåbladet (1860) och Hufvudstadsbladet (1864). Uusi Suomi inledde sin verk­samhet 1869 och bar till 1919 namnet Uusi Suometar, ett namn som antyder att den tog upp ar­vet efter tidningen Suometar (1847-1866). Helsingin Sanomat, den största tidningen i vårt land, grundades 1890 under namnet Päivälehti, men tog 1904 det nuvarande namnet.

Tidningspressen i USA har gamla anor. New York Tribune grundades 1841, New York Times 1851 och Washington Post 1877.

När tidningen Norden grundades 1896, fanns det både i vårt land och i USA en väl utbyggd tid­ningspress. Vi hade i vårt land 1890 23 svenska tidningar med 85 nummer i veckan och 32 finska med 92 nummer i veckan. Under årens lopp har det skett en påtaglig koncentration bland de fin­landssvenska tidningarna.

Birger Thölix nämnde i en artikel i Vbl i sep­tember 1986 att vi 1985-1986 hade fjorton fin­landssvenska tidningar med en upplaga om 186.000 exemplar. I hela landet finns 94 dagstid­ningar med upplagor kring inalles tre miljoner ex­emplar.

Hos oss läser män mera tidningar än i de flesta andra länder i världen. Vi skall nämligen komma ihåg att utöver dagstidningarna har vi en mängd lokaltidningar, tidskrifter, organisationstid­ningar, annonsblad och många andra. Floran av tidningar och tidskrifter växer hela tiden och för alla tycks det finnas marknad.

För många finlandssvenska tidningar verkar framtiden dock inte särskilt ljus, men de kämpar målmedvetet för sin existens. Det statliga stödet har betytt mycket för tidningarnas ekonomi, och alla finlandssvenska tidningar utom Vasabladet får statligt stöd.

Ingen tidning hotas nu av nedläggning eller sammanslagning, men i framtiden får vi antagli­gen räkna med en konsolidering av våra tid­ningar, närmast genom sammanslagningar. Vi bör skapa beredskap för att i framtiden finna vä­gar till en sådan konsolidering.

Den fjortonde

Norden är den fjortonde finlandssvenska tid­ningen, och därtill den enda finlandssvenska tid­ningen utomlands. Trots att det i Sverige finns drygt 50.000 finlandssvenskar har man inte där samlat sig till en egen tidning; man har endast Fris-Nytt som ges ut med ett tiotal nummer om året.

Finlandssvenskarna i Sverige får all behövlig information på sitt eget språk genom massmedier­na i Sverige och genom tidningar hemifrån.

När det gäller att klarlägga tidningen Nordens utveckling, kan man inte komma förbi professor Anders Myhrman. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt uppgiften att samla in uppgifter om de finlandssvenska emigranternas liv och arbete i USA. Hans omfattande forskningar ledde 1973 till publiceringen av det stora verket Finlands­svenskarna i Amerika, utgivet i Svenska Littera­tursällskapets skriftserie.

Myhrman har också varit en brobyggare mellan USA och Amerika och gjort otaliga besök i hem­landet. Han lever nu som emeritus i Lewiston, 98 år gammal. Länge hörde han till Nordens flitigas­te medarbetare, men nu har han inte på länge lå­tit höra av sig, begripligt nog med tanke på hans höga ålder.

I nämnda verk belyser Anders Myhrman Nor­dens tillkomst och öden. Tidningen grundades av en grupp emigranter i november 1896. De var medlemmar i nykterhetsföreningen Aavasaksa i Worcester, Massachusetts, Man beslöt att göra tidningen tvåspråkig och anställde en finsk redak­tör som inte alls kunde svenska; tidningen fick också namnet Finsk-Amerikanaren, ett namn som den bibehöll till 19 då den döptes om till Nor­den.

Efter några provnummer hösten 1896 började tidningen komma ut regelbundet från början av 1897. De allra flesta av dem som grundade tid­ningen och som genom åren burit upp den har va­rit österbottningar.

Experimentet med en tvåspråkig tidning blev inte långvarigt. Man anställde efter några måna­der en svensk redaktör och därför kan man säga att Norden under hela sin existens tryckts på svenska. Efter några år i Worcester flyttades tid­ningens redaktion till New York, där den sedan dess funnits.

Konsten att överleva

Tidningen har gått genom skiftande öden. Fle­ra gånger har den varit hotad av nedläggning, men den har envist hållit sig kvar på marknaden tack vare aktivt stöd från läsarna, gynnare och annonsörer.

Från hemlandet har det även på senare tid kom­mit en del bidrag, främst från svenska Folksko­lans Vänner, Föreningen Konstsamfundet och Svenska Kulturfonden.

Avgörande för tidningens fortbestånd har dock varit de redaktörer som svarat för utgivningen. Om inte tidningen i rätt tid fått tag på lämpliga personer för redaktionen, skulle tidningen för länge sedan ha lagts ned.

Att tidningen trots alla motigheter kommit ut hittills under nittio år måste betraktas som: kultur- gärning.

Upplaga 1000 exemplar

Tidningen hade kring 1920 ca 6000 prenume­ranter, men i början av 1970-talet hade antalet sjunkit till ca 1800. I våra dagar omfattar uppla­gan endast ca 1000 exemplar.

"Tidningen har varit en livssak för våra emig­ranter och för deras sammanhållning i hela lan­det", antecknade Myhrman och i nämnda arbete.

Vad som på längre sikt är avgörande för tid­ningens fortbestånd, liksom för den finlandssvens­ka kulturen i USA överhuvud, är den andra och tredje generationens inställning till svenskheten, menade Myhrman. Det är att hoppas att Myhrmans önskan att tidningen skall fortleva länge än­nu skall gå i uppfyllelse. Vi hoppas att ättlingarna till de gamla emigranterna tar vara på det kultu­rarv som tidningen representerar. Kanske man i detta sammanhang kan tala om ett fadersarv.

Vi i Finland bör också mera än hittills varit fal­let ge tidningen ekonomiskt stöd, också genom prenumerationer. Tidningen bildar en del av vår tidningspress och kultur.

Förr i tiden var Norden sannolikt långt viktiga­re som informationsorgan än vad fallet är nu. Det­ta berodde bland annat på att emigranterna en­dast kunde sitt modersmål svenska när de kom till Amerika.

Ett vittnesbörd om tidningens betydelse för dessa emigranter ges i boken Amerikatrunken i vilken ingår intervjuer med gamla emigranter. In­tervjuerna är gjorda av en grupp forskare från Finland som 1971 besökte Amerika och reste omkring här. En korsnäsbo född 1900 och invan­drad 1922 berättade 1971 i Worcester följande:

— Men jag brukar läsa. Och jag har alla tider haft tidning, Norden. Oh ja, vissa år så brukade de sända mig Vasabladet. Oh ja, och Kaskötidningen. Men nu har jag inte någon från Finland, men jag har Norden. Norden och Ledstjärnan. Åja.

I anslutning till jubileet gav Norden inte ut nå­got jubileumsnummer. Resurserna räckte inte till för en sådan satsning. Men i det nummer av tidningen som gavs ur den 30 oktober 1986 belyser Erik R Hermans tidningens utveckling och möjligheter att över leva. Han antecknar att alla emigrant- tidningar i USA fått vidkännas av en kännbar minskning av upplagorna, då immigrationen nästan helt upphört.

Svenskan viktig

De flesta tidningar har övergått till engelskan, men Norden har hållit fast vid svenska språket. Norden får ett visst presstöd hemifrån, samarbe­tar med Nordstjernan och ger ut affärsbilagor på engelska för spridning också i Finland.

Men jobbigt är det, antecknar Erik Rune och anser att kvaliteten på insatserna får lida av att re­daktörsarbetet nu sker på deltid inom Norden och Nordstjernan.

—  Visst hatar vi att göra avkall på kvaliteten, säger Erik Rune. Inget gör en redaktör mera ont än att kallas klippredaktör. För Norden har det varit en kompromiss mellan liv och död. Ibland undrar man om läsarna vet eller förstår detta.

När tidningen för tjugofem år sedan anskaffade ny tryckeriteknik, trodde man att tidningen skulle fortleva fem år eller så. Men åren har gått och Norden arbetar vidare. Med tanke på segheten jämför Erik Rune tidningen med en gammalpiga, som varje vecka "är evigt ung och evigt fräsch" och får positiv respons hos sina läsare.

Tidningens framtid är oviss, menar Erik Rune, men ändå har han en positiv syn på framtiden:

—  Med färre än 1000 prenumeranter och stän­digt stigande produktionskostnader, vem kan sia? Å andra sidan har sättningstekniken under de all­ra senaste åren avancerat så fantastiskt att en tid­ning som Norden ledigt kan produceras på nå­gons matsalsbord. Nästan helt ljudlöst.

—  Men det är fråga om en dyr utrustning. Tryckningen av tidningen har också blivit dyrare och postningen har mångdubblats. Vårt postvä­sende är ju bottenlöst när det gäller att hålla det flytande...

När tidningen fyllde 70 är 1966 gav den ut ett stort jubileumsnummer, Erik Rune var då ny på sin post och skrev en ledare om tidningens situa­tion och framtid.

Att tidningen överlevat förklarade han så att den har stort hjärta och små fordringar på livet. På följande sätt sammanfattade han sin syn på fe­nomenet Norden:

Ända sedan starten har Norden kämpat med ekonomiska bekymmer, men den har ändå på nå­got underligt vis utgivits utan avbrott. Den har klarat två världskrig, den svåra depressionen i slu­tet på 20-talet. Hela tiden med ett minimimantal prenumeranter och ständigt med en för liten medarbetarstab. Man har snålat och sparat. Tiggt och dragit ihop. Då det hela nästan sackat samman har någon räddande ängel varit där med pengar och goda råd. Enligt alla spådomar borde den ald­rig ha kommit till, borde aldrig ha klarat sig ett år, två år, tio år. Sjuttio? Omöjligt. Men den hänger med.

Ja, stort hjärta och små fordringar på livet! Där har vi förklaringen till att Norden alltjämt kommer ut och har för avsikt att fortsätta.

Redaktörerna

Redaktörerna har varit i nyckelställning när det gällt för Norden att leva och överleva. Jag har funnit att tidningen haft endast tio redaktörer un­der de gånga nittio åren. De flesta av dem har ar­betat på tidningen några år och sedan återvänt till hemlandet eller övergått till andra uppgifter, san­nolikt mera lönsamma.                                      

Tre redaktörer har arbetat längre tider i Nort den: E J Antell 1897-1924, Otto A Gullmes (från Lappfjärd) 1926-1950 och Erik Rune Hermans (från Närpes) sedan 1963 och fortfarande. Det ät dessa tre som gjort den största insatsen i Nordens historia.                                                     

Vid sin sida hade den ansvarige redaktören tidigare en biträdande redaktör men sedan många å? tillbaka har tidningen endast en redaktör, numera deltidsanställd.     

Norden ges ut varje torsdag och omfattar fyra till åtta sidor. Det mesta av innehållet består av nyheter från Finland som samlats ihop genom klipp ur finlandssvenska tidningar, främst Hbl; Erik Rune är den deltidsanställda redaktören och vid sin sida har han två deltidsanställda damer som svarar för praktiska göromål.

Tidningen ges ut i nära symbios med Nordstjernan (grundad 1872) som ägs av en i Sverige bosatt affärsman. Erik R arbetar som redaktör på deltid även i denna tidning, vars huvudsakliga språk är engelska.                                                       

När vi en gång befinner oss i New York för att fira Nordens jubileum, vill vi gärna besöka tid­ningens redaktion. Dagen efter jubileet tar vi er taxi från Manhattan till Brooklyn.

Vi finner redaktionen i bottenplanet i en kon­torsbyggnad i två våningar invid den livligt trafi­kerade Fjärde Avenyn. Redaktionen arbetar un­der spartanska förhållanden i ett enda rum) kanske fem gånger sex meter stort. Här sköts redigering, sättning, fakturering och andra praktiska göromål. Anita Karlman är Erik Runes närmste medarbetare och hon svarar för administrationen, även hon på deltid. En norska sköter sättningen.

Lokalen är hemtrevlig och vi möts med kaffe, dopp och översvallande gästvänlighet. Där finns en trivsam atmosfär, ja, man kan tala om hemtrevlighet.

Finlandssvensk kulturkämpe

Erik Rune berättar på smidig svenska — ibland kryddad med äkta Närpesdialekt — om hur han lever och arbetar. Han bor på Manhattan, där, han köpt sig en egen mindre bostad. På detta sätt håller han till mitt i centrum av den brusande världsstaden New York. Vägen ut till Brooklyn kan ibland med egen bil ta ända till två timmar vid rusningstid — biltäten är otrolig i New York. Med Metron går resan snabbt och smidigt, och Erik Rune åker helst med metrotågen till och från arbetet.

Erik Rune har långa arbetsdagar, i regel från klockan 8 till klockan 18. Eftersom han bor ensam har han ingen brådska hem. Arbetet är väl närmast ett kall för honom; han lever med och föl arbetet. Han deklarerar också, att han trivs med arbetet och inte har några planer att sluta innan pensionsåren kommer efter tio år.

På redaktionen är han helt oumbärlig. Han gör det mesta av arbetet själv. Någon ersättare har han inte att ty sig till. Men så har han under de gångna tjugotre åren varit sjuk ytterst sällan — kanske bara en gång. Han har helt enkelt inte tid att vara sjuk.             

Arbetet på tidningen ger Erik Rune kontakter i många riktningar. Han känner en mängd emigranter och deras familjer. Han följer dagligen med händelserna i det gamla hemlandet genom de dagstidningar som kommer till redaktionen — några dagar för sent men det gör ingenting.

Han är också väl orienterad om utvecklingen i USA. Han följer med stort intresse med det rika kulturutbudet i New York. Han är därför en ut­märkt guide när vi en kväll tillsammans besöker^ Metropolitan där man på tyska ger operan Rosen­kavaljeren av Strauss. Vi känner oss litet bortkomna i den stora publiken om 3.800 personer, men Erik Rune rör sig vant i det stora publikhavet på olika nivåer.

Erik Rune är en kulturarbetare av ovanligt? slag. Han förtjänar mycken uppskattning och erkänsla för det uppoffrande arbete han utfört och utför som redaktör för den lilla men pigga tidningen Norden i världsstaden New York.

Han är en finlandssvensk kulturkämpe i USA

Levi Ulvens

Vbl 07.04.1987

Tillägg EG: