Connecticut och Rhode Island

Anders Myhrman

Branford, Conn.

Ett ganska stort antal finlandssvenska immigranter bosatte sig tidigt på två orter i staten Connecticut, nämligen Branford och Georgetown. Mindre antal fanns i New Haven, Bridgeport, Hartford, Roxbury, Stony Creek (nu en del av Branford) och några andra orter.

Branford ligger 8 mil öster om New Haven, nära Long Island-sundet. Orten var i början på 1880-talet bara en småstad med ett par fabriker. Den första svensk som slog sig ned i Branford hette Peter Pålson. Samtidigt med honom, eller den 5 augusti 1881, anlände ock två finlandssvenskar, Josef Mattsson från Kåtnäs i Närpes och Carl Hedman. Kort efteråt anlände John Erickson, Petter Gullans, Klara Gullans och John E. Sundquist — alla från Övermark — samt Johan E. Anderson från Närpes. Synbarligen kom andra icke så långt därefter. De första brudparen var Johan E. Anderson och hans hustru, 1882, och John Erickson och hans hustru. 1

Det var från Närpes och kringliggande kommuner som immigranter fort­satte att komma till Branford under 80- och 90-talen. John Gullans kom till staden 1887 i sällskap med ett 40-tal andra »greenhorns» (som han skriver) på samma tåg. Han nämner dock icke hur många av dessa immigranter som var av hans egen nationalitet. Men många år senare uppskattade han antalet finlands­svenskar i Branford vid hans ankomst till 120, barnen inberäknade. Där fanns då också ungefär lika många rikssvenskar.

Nästan alla våra landsmän arbetade den tiden på »Hammarshoppet» (Malleable Iron and Fitting Co.) så kallat efter dansken C. T. Hammar, som var chef för bolaget och största delägaren. Daglönen var $ 1,35 —1,50, beroende på vad slags arbete man gjorde. Men var lönen låg, så var levnadskostnaderna också därefter. För mat och rum jämte tvätt betalade man den tiden % 15,00 i månaden. Men man bodde icke synnerligen bekvämt. Gullans skriver: »Vi sov fem i ett ganska litet rum. De allra flesta av de våra bodde trångt då. Emedan så många kom från gamla landet och ville hälst bo bland landsmän, så sökte dessa till­mötesgå så långt möjligt och stuvade in så många de kunde . . . Det var även ganska vanligt för männen att slå sig ihop, hyra en billig lägenhet och anställa en hushållerska, som gjorde tvätt och alltsammans för en ringa lön.» 2

Författaren har hört sägas, att Hammarshoppet den tiden var stängt annan­dag jul och påsk — något ovanligt för en amerikansk fabrik — emedan våra landsmän icke ville arbeta dessa dagar. De ville fira jul- och påskhelg på det gamla landets vis. I detta sammanhang kan också nämnas, att en saloon med namnet »The Eel Pot» låg nära Hammarshoppet och enligt ryktet frekventerades rätt flitigt av de våra. Landsmännen kallade saloonen »ölpottan», och den var länge ett beryktat landmärke, känt av alla som någon gång vistats i Branford.

Lutherska Taborförsamlingen 3

Den i o juli 1883 förrättades av en svensk teologiestuderande och en svensk missionär, båda lutheraner, den första svenska gudstjänsten i Branford, till vil­ken »samlades hela den svensk-finska kolonien, tillsammans 15 å 20 personer.» Tre år senare organiserade C. T. Sandström, pastor vid den svenska lutherska församlingen i New Haven, en svensk luthersk kyrkoförening (Svensk Lutherska Zionföreningen) i Branford. Under pastor Sandströms tillsyn växte föreningen, och vid årsstämman den 2 januari 1888 tog man steget fullt och organiserade Svenska Evangelisk Lutherska Taborförsamlingen med 40 medlemmar: 27 vuxna och 13 barn. Rikssvenskarna var den allra första tiden i majoritet, men då de snart började flytta bort från Branford och mera finlandssvenskar kom dit, blev de senare det övervägande antalet i församlingen.

Vissa händelser och aktiviteter under det första årtiondet, i vilka finlands­svenskarnas insats uppmärksammas i historiken, kan i korthet nämnas. En kyrka byggdes »med berömvärd uppoffring från vårt svensk-finska folks sida» och invigdes 1890, men den nedbrann till grunden 1892. En ny kyrka byggdes och invigdes 1893. Byggnadskommittén bestod av Josef Mattson, ordf.; Gust John­son, sekr.; Andre Olson, finanssekr.; Johan E. Sundquist, skattmästare; John Dahlberg och Peter Pålson.

Inom församlingen fanns då svenska och finlandssvenska föreningar, som tycks ha tävlat med varandra i fråga om bidrag till kyrkoinredningen. Först namnes i historiken vad de svenska föreningarna gjort och sedan vad de mot­svarande finlandssvenska uträttat. Vi läser: »En finsk (läs finlandssvensk) ung­domsförening stiftades och samlade under sin tillvaro en storartad summa för församlingens utgifter.. . Den finska (läs finlandssvenska) fruntimmersföre­ningen »Närpes» skänkte församlingen vår härliga altartavla . . . John E. Sund­quist (skänkte) nattvardskalk.»

År 1895, då församlingen räknade 220 kommunikanter och nära 400 med­lemmar inköptes ett hus till pastorsbostad, vilket måste grundligt renoveras. Vi läser igen: »Den svensk-finska ungdomsföreningen skaffar nytt piano . . .

Värmeapparat (hot water) är insatt i pastorsbostället och den svensk-finska sy­föreningen har erbjudit sig att betala omkostnaderna.»

Samma år (1895) valdes en kommitté som fick i uppdrag att få församlingens namn officiellt ändrat till Svensk-Finska Evangelisk Lutherska församlingen i Branford. Kommittén utförde sitt uppdrag och församlingen hade detta namn vid sin 30- årsfest 1918 och ända tills namnet anglicerades till Tabor Lutheran Church ett årtionde senare. Församlingen firade också en övlig 2 5-årsfest 1913, och vid årsstämman detta år beslöts att aftonsången skulle hållas på »landets språk» en gång i månaden.

Under tiden gjordes vissa förbättringar på kyrkoegendomen. Elektriskt ljus infördes 1899, och en piporgel insattes 1912. Av vissa orsaker hade behovet av en egen begravningsplats blivit kännbar, och en sådan på 3 acres inköptes på ett lämpligt ställe för $600 och invigdes 1899. Kyrkobyggnaden om- och tillbyggdes och renoverades grundligt år 1924. Själva kyrkorummet försköna­des och berikades med altarmålningar och »art-glass»-fönster.

Den kyrkliga verksamheten under senare delen av 20-talet återspeglas i ett meddelande om julhögtiden 1927 och den påföljande veckans möten. Båda körerna medverkade vid julottan. I söndagsskolans program deltog 94 barn, och en julgåva på $ 190 överlämnades till pastorn. Följande föreningar höll möte under veckan: Tabitha, Golden Links, Willing Workers och konfirmationsklas­sen. Luther League håller fest på lördagskvällen. Första söndagen 1928: engelsk högmässa och svensk aftonsång. 4

Vissa tillbyggnader och ändringar gjordes senare i kyrkobyggnaden men den blev småningom för liten och parkeringen av bilar blev ett problem. Ett område, stort 13 acres, inköptes därför på Tabor Drive och under åren 1955 — 1961 uppfördes där ett helt nytt kyrkokomplex. Först kom då en byggnad för söndagsskol- och ungdomsarbetet, vilken invigdes 1957. Näst kom prästgården, som invigdes 1960, och slutligen den nya, moderna kyrkobyggnaden, som in­vigdes 1961. I januari firade församlingen sin 75-års högtid med en särskild åminnelsegudstjänst. Hela kyrkoegendomen värderades då till $ 500 000 och skulden på densamma var $ 200 000. Mot slutet av 1965 hade skulden reducerats till omkring $ 150 ooo. 5

Finlandssvenskarna har varit huvudbeståndsdelen i Taborförsamlingen näs­tan ända sedan dess första tid. I början av år 1906 då församlingen bestod av 297 kommunikanter och 303 barn, var nästan två tredjedelar av både vuxna och barn finlandssvenskar. 6 Och 1930, då församlingen räknade 202 utlandsfödda kommunikanter, var 123 av dessa födda i Finland, 77 i Sverige och 2 i Norge — nästan samma proportion som 25 år tidigare. 7 Våra landsmän har hela tiden inne­haft ledande poster i kyrkostyrelsen och de var desslikes de drivande och bärande krafterna i det nya kyrkobygget. Inom församlingen existerade en tid en »Närpesförening» som förut påpekats och än i dag (1965) finns där den finlandssvenska kvinnoföreningen Hemmet med 34 medlemmar. Den träffas i hemmen en gång i månaden. 8

Under de senaste 25 à 30 åren har medlemsantalet i Taborförsamlingen i genomsnitt varit omkring 400. Folk av annan härkomst har småningom kom­mit med. I en skrift som utgavs vid 75-års högtiden läser vi: »Taborförsamlingen organiserades av finlandssvenskt folk såväl som immigranter från Sve­rige. Den andra och tredje generationen av dessa har nu sammansmultit väl med ett stort antal medlemmar, som härstammar från ett dussin andra nationer».

Föreningar

Sjukhjälpsföreningen »Norden» organiserades bland våra landsmän i Branford den 8 oktober 1897, troligen på grund av inflytande av sådana föreningar bland rikssvenskarna och landsmännen i Worcester. De ursprungliga 8 med­lemmarna var Anders Österholm, Petter Johnson, John Klockars, Karl J. Matt­folk, Karl H. Pihl, Carl J. Prins, Hans H. Carlson och Gustaf O. Gustafson.     

Föreningens 5-årsfest på samma datum 1902 beskrevs i FA som mycket in­tressant och lyckad, med omkring 300 personer närvarande. Mot slutet av 1904 hade föreningen 80 medlemmar — närpes-, över mark-, korsnäs- och pörtombor. I kassan fanns då omkring $ 1 300. Norden förblev en fristående förening, men utförde under många år ett mycket förtjänstfullt arbete på sitt område bland landsmännen i Branford. Ännu på 40-talet annonserade den sina månatliga möten i tidningen Norden. Medlemstalet sjönk dock småningom till endast en handfull.

En annan sjuk- och begravningshjälpförening med namnet Gibraltar orga­niserades i Branford den 16 oktober 1900. Också rikssvenskar tillhörde denna, men finlands- svenskarna var i början och under föreningens hela historia den stora majoriteten. Den ingick aldrig i SFSF eller något annat förbund utan för­blev fristående. En kommitté bestående av John Enlund (ordf.), Ivar Svens (sekr.), Harold Roth, John Enlund, Joseph Mattson, Rudolph Josephson och Sigfrid Manfolk omarbetade föreningens stadgar 1932, och de trycktes då på både engelska och svenska.

Fast siffror ej är tillgängliga är det klart att Gibraltar arbetade med framgång och hade ett stort antal medlemmar. Ännu i början av 40-talet var det omkring 150. På grund av en liten avvikelse från den åldersfördelning av medlemmarna som erfordrades för inträde som en loge i Runebergorden, förblev Gibraltar då utanför denna. Föreningens sista tjänstemän var: ordf., Rudolph Josephson; vice, Celia Enlund; protokollsekr., Helmi Josephson; finanssekr., Eleanor Roth; kassör, Elsa Forsman. Gibraltar upplöstes 1964. 10a

I Ord och Bild läser vi: »Nykterhetsverksamheten bland våra landsmän i Bran­ford påbörjades 1903. Ehuru befintligheten av en sann nykterhetsverksamhet skulle ha varit av nöden för 20 år sedan, gjordes ingenting i detta hänseende i brist på intresse». Men den 18 februari sagda år stiftades nykterhetsföreningen »Senapskornet» som en fristående förening av 8 personer. Idén vann gehör, nya medlemmar intogs vid varje möte, och när föreningen hade existerat ett år, räk­nade den 65 medlemmar. Tjänstemän för första halvåret var bl.a. ordförande, Herman Johnson, viceordförande, Isak Stoor, protokollsekreterare, John Gabbels, finanssekreterare William Westlund och kassör, William Strandberg. 9

År 1905 väcktes frågan om att föreningen skulle ingå som en avdelning i Svensk-Finska Nykterhetsförbundet. Saken diskuterades men ledde endast till splittring. De som var med om ett sådant steg organiserade en ny avdelning av förbundet med namnet »Lifvets Stjärna». I Ord och Bild skrevs följande: »I två långa år arbetade dessa två nykterhetsföreningar var för sig för samma sak — rusdryckshandteringens bortskaffande».' Man insåg dock det otjänliga i ett så­dant förhållande. Efter underhandlingar beslöts att sammanslå de båda förening­arna till en ny nykterhetsförening med namnet »Syskonen i Östern». Denna blev nr 40 i SFNF med 15 chartermedlemmar. Vid slutet av året 1907 hade föreningen omkring 50 medlemmar. 10

Nykterhetsarbetet fortsattes sedan med större festligheter då och då. Högsta antalet medlemmar som nåddes var 70. Vid slutet av år 1916 var medlems siffran 53. 11 Syskonen i Östern vägrade att gå med i Runebergorden, då denna grunda­des år 1920, och upplöstes ett par år senare.

Logen nr 217 av Runebergorden stiftades i Branford i början av 1941 på initiativ av Oscar Anderson, medlem av logen i Bridgeport, med 14 medlemmar. Till tjänstemän valdes följande: ordf., Hemming Björk; protokollsekr., Bertha Hovland; finanssekr., Helen Langgard; kassör, Jarl Lassfolk. En större festlig­het hölls den 3 maj med ett stort antal besökare från de andra logerna i östern. Härvid välkomnade östra distriktets styresmän den nya systerlogen. 12 Denna fick dock icke någon ytterligare anslutning av nya medlemmar, emedan Gibraltar tidigare vägrats inträde i Runebergorden, och logen kom därför icke att spela någon betydande roll bland landsmännen i Branford. Medlemsantalet 1950 var bara 10 och 1960 endast 5, snart därefter upplöstes logen och de några återstående medlemmarna ingick i logen i New Haven.

Under de två första åren av Senapskornets liv, då nykterhetsintresset var synnerligen livligt, fanns inom föreningen också en blandad sångkör, som brukade deltaga, i mötesprogrammen. Ledaren för kören var Uno L.Sundblad. Samtidigt existerade bland landsmännen också ett musikband med det nog så intressanta namnet »Finska Korpungarnas Nödrop». Enligt en av dess medlem­mars utsago skulle musikbandets första tillställning ha varit 1902 på Pythian Hall, och det första nummer de spelade var »Sleeping Beauty». De brukade sedan anordna danser och spela dansmusik på Short Beach-paviljongen. Carl Stoor, som ibland brukade spela klarinett och som lämnat dessa uppgifter, kom år 1945 ihåg namnen på fyra andra, som var med i detta musikband: Joe Erickson, Lagerström, Kamb och Sundqvist. 13

Hemming Björk kom från Pjelax i Närpes till Branford och har sedan dess haft många förtroendeuppdrag i våra landsmäns organisationer. I Taborförsamlingen var han kassör en tid, förtroendeman i 9 år och ordförande i byggnads­kommittén för den nya kyrkan. I gravgårdsföreningen har han varit ordförande de senaste 10 åren, och i Runeberglogen nt 217 var han ordförande under hela dess tillvaro.

En annan landsman, Georg Roth, är Branfords första byggnadsinspektör. De flesta av den yngre generationen har gått i yrkesskolor eller tekniska skolor och är därför i allmänhet välsituerade. Kenneth och John Mannfolk, fast för­äldralösa som barn, fortsatte sina studier efter high-skolan. Kenneth studerade teologi och är nu pastor i en luthersk församling. John är ritare vid en flyg­maskinsfabrik i Texas. 13a

Stony Creek

Endast 5 mil öster om Branford ligger Stony Creek, där det fanns stora granit­brott en gång i tiden. Det sägs att några korsnäsbor skulle ha funnit vägen dit redan i slutet av 70-talet, men vilka de skulle ha varit är icke känt. Den första som veterligen bodde där i början på 80-talet var Gabriel Groop, antagligen från övermark. Något senare anlände två bröder, Charles och Erik Hummel-gård från Yttermark i Närpes. Många andra kom senare, bodde där och arbetade i stenbrotten en längre eller kortare tid. Rätt många landsmän som bodde i Stony Creek, arbetade i Leetes Island litet längre österut.

På 1890-talet, då arbetet i stenbrotten var livligast, fanns många skandinaver i Stony Creek. De byggde en liten träkyrka, där gudstjänster hölls på deras språk. Församlingen sägs ha bestått av omkring 100 vuxna med en söndagsskola på omkring 50 barn. Finlandssvenskar var också med i denna församling. Under en senare period av arbetslöshet flyttade många bort och kyrkan revs ned.

I juli 1948 hade Norden ännu fyra prenumeranter i Stony Creek. John Hen­rikson (Pörtfors), född i Övermark 1867, kom till orten 1888, arbetade många år i ett stenbrott, men murade senare stenmurar åt rika villaägare. Hans hustru Maria Kristina, född Brommels, kom också från Övermark. John Aronson (Engelholm) från Böle i Närpes kom till Stony Creek 1890. Tidtals har han arbetat även på andra orter i USA och Kanada. Hans hustrus flicknamn var Anna E. Uljens, och hon var från Yttermark. Charles Sjöström från Harrström / Korsnäs kom till Stony Creek 1904. Han arbetade där först som stenhuggare och senare på en fabrik i Branford. Han hade även reparerat och gjort affärer med boningshus. Hans hustru var från Vasa. Den fjärde var mrs. H. Henrikson, vars avlidne make var en av de första som kom till samhället.

Signaturen O. P. (Oscar Potts), som berättade ovanstående om Stony Creek och våra landsmän där, i Norden den 22 juli 1948, slutar såhär: »Det är ättlingar här i andra och tredje led av vårt folk, men dessa har, som många andra, vuxit in (i det amerikanska samhället) tillsammans med massan av andra nationer, och deras fäders kamp i främlingslandet intresserar dem litet».

Georgetown, Conn. 14

Vid mitten av 90-talet började immigranter från Åland bosätta sig i George­town, Conn. De flesta av dem kom från Saltviks kommun. Vid slutet av 1907 rapporterades i Finska Amerikanaren att »det är nära nog 150 av våra landsmän här, största delen ålänningar». De flesta arbetade för Gilbert & Bennet Wire Company. 15

Pastorer från Finska Sjömansmissionen i New York hade besökt George­town och haft möten med landsmännen där så tidigt som 1900; men ingen ordnad kyrklig verksamhet kom till stånd före 1907. Detta år började pastor Torsten Hohenthal, som då förestod sjömansmissionen (i Brooklyn), besöka orten regelbundet för andaktsstunder på svenska bland landsmännen där. På hans uppmaning organiserades i januari 1908 en sjömansmissionsförening, associerad med sjömansmissionen i Brooklyn. Möten började också hållas varje söndag i ett privat hem. Dessa leddes av Charles H. Gustafson.

Några månader senare togs ett annat viktigt steg, då det beslöts att organi­sera en luthersk församling, som skulle tillhöra den svenska Augustana synoden. Bethlehem evangelisk lutherska församling stiftades den 7 juli 1908. Stiftelseförrättaren var dr Gustaf Nelsenius, då ordförande i New York-konferensen av Augustana. Flera andra lutherska pastorer var också närvarande. Försam­lingen bestod då av 53 kommunikanter och 17 barn, och inom ett år hade ytter­ligare 20 slutit sig till församlingen. På några undantag när var alla ålänningar. Söndagsskola, kvinnoförening och kyrkokör startades också inom ett par år efter stiftelsen. Ungdoms- och brödraföreningen kom senare.

Strax efter det församlingen hade stiftats, påbörjades byggandet av en kyrka. Till detta bygge bidrog icke allenast medlemmarna utan även folket i samhället mycket generöst. Kyrkan blev därför snart färdig och kunde invigas redan i november samma år. Det var en träkyrka, utan undervåning, med sittplatser för 200.

Med undantag av åren 1915 —19, då Samuel R. Swenson var pastor och perioden 1930—1937, då f.d. missionären O. O. Eckhardt var dess ledare, hade församlingen ända till 1955 betjänats av teologiestudenter och vikarierande pastorer från andra församlingar. Nämnda år blev Elmer L. Olson stadigvarande herde för församlingen och har sedan lett dess verksamhet med framgång. Vid början av hans pastorat var medlemsantalet 100 — de flesta då ännu ålänningar och deras efterkommande. Gustaf A. Johnson tjänade församlingen över 40 år som orgelnist och ledare för kyrkokören.

Pastorsbostad hade köpts redan 1930, och den renoverades 1955. I augusti 1957 påbörjades förstoring och renovering av kyrkorummet samt tillbyggnad av en församlingssal. Stor invigningsfest, i vilken pastorer från flera grann­församlingar deltog, hölls den 23 mars 1958.

Bethlehem lutherska församling i Georgetown med dess tidsenliga kyrko­byggnad är ett monument över den anda och det religiösa intresse, som besjälat dessa ålänningar, samt över det arbete de utfört som medborgare i ett amerikanskt samhälle. Men som ett kuriosum bör nämnas, att i den historik med många bil­der, som publicerades i samband med församlingens 50-årsfest 1958, anges icke på ett enda ställe att det var män och kvinnor från Åland, som grundade för­samlingen, och som ännu tillika med sina söner och döttrar utgör den stora majoriteten i densamma.

New Haven, Conn.

Våra landsmäns antal i universitetsstaden New Haven har aldrig varit stort. Den vanligaste sysselsättningen där för männen före första världskriget var fabriksarbete. De ogifta kvinnorna var hembiträden.

I juli 1904 organiserades bland våra landsmän nykterhetsföreningen »Led­stjärnan», som blev nr 33 i SFNF, men den upplöstes innan årets slut. 16 Som orsak härtill uppgavs, att en fabrik där ett flertal medlemmar arbetade nedlade driften och att de då flyttade till andra orter.

År 1911 grundades sjukhjälpsföreningen »Myran» som nr 38 i SFNF. Denna visade sig vara mera livskraftig och hade 37 medlemmar vid slutet av 1920, då den ingick som nr 205 i den nya Runebergorden. 17 Medlemsantalet gick dock ned till 18 år 1929 och sedan 30-talet har det varierat omkring 15. John Strand­berg från Korsnäs, som innehade en försäkringsaffär, var en ledande förenings­man bland landsmännen. Han dog den 28 maj 1938.

Hartford, Conn.

I fabriksstaden Hartford bosatte sig också ett mindre antal finlandssvenskar. I december 1907 bildades bland dem och landsmän i det närliggande New Britain Svensk-Finska Biblioteks- föreningen. Dess ändamål var att anskaffa ett urval svenska böcker för medlemmarnas läsning. En syklubb inom föreningen sam­lade medel för inköp av böcker. I februari 1909 rapporterades att lägsta antalet medlemmar hade varit 12, högsta antalet 25 och detta år 18. 18 Hur länge denna förenings verksamhet sedan pågick är icke känt.

Den 29 november 1908 organiserades nykterhetsföreningen »Framtidsbild» som nr 66 i SFNF med 13 medlemmar. Det högsta antal som nåddes var 24; vid slutet av 1916 var antalet 11, och föreningen torde ha upplösts ett par år senare, mest på grund av bortflyttning av medlemmar från staden. 19 Sedan dess har ingen förening funnits bland de få och spridda landsmännen i Hartford.

Bridgeport, Conn.

Till fabriksstaden Bridgeport flyttade på 20-talet ett mindre antal finlands­svenska familjer. Bland dem organiserade Edward Mattson och Gunnar Back­lund, respektive president och sekreterare i östra distriktet, en Runebergloge den 30 mars 1930. Antalet chartermedlemmar var 16. Till ordförande valdes vid organisationsmötet: Oscar O. Anderson. 20

Ett årtionde senare skrevs i en rapport: »På grund av så få landsmän här, i synnerhet av den yngre generationen, har det varit en kamp att komma framåt. Under de sista åren har också många av våra medlemmar flyttat till andra stater, och endast 5 av de första medlemmarna är nu kvar.» 21 Logen upplöstes 1960 och de några då kvarstående medlemmarna ingick i logen 205 i New Haven. Oscar O. Anderson var den ledande personen i logen. Han var en tid medlem i Ordens såväl som i östra distriktets styrelse.

Senare immigration

De flesta av de tidiga immigranterna i de ovannämnda städerna i Connecticut har nu gått hädan. Men rätt många finlandssvenska emigranter, som anlänt till Amerika under de senaste årtiondena, har bosatt sig och haft framgång på bygg­området på många orter längs kusten, såsom Stamford, Worwalk, So. Norwalk, Fairfield, m.fl. Genom tidningen Norden den 12 december 1963 sändes från dessa orter jul- och nyårshälsningar av 7 snickeri- och byggnadsentreprenörer, 18 andra familjer, 23 »carpenters» och 12 anställda vid Moore Special Tool Co. i Bridgeport — alla finlandssvenskar. En del av dem är med i föreningen Norden i New York. Denna förening har också förlagt flera av sina sammankomster till Fairfield.

Providence, R.I.

Endast i två städer i den lilla delstaten Rhode Island bosatte sig så många landsmän, att någon organisation kunde komma i fråga. Dessa var Providence och Woonsocket. Männen var sysselsatta mest i fabriks- och verkstadsarbete; de unga kvinnorna var som vanligt mest tjänarinnor i amerikanska familjer.

I Providence, Roger Williams stad, bodde och arbetade några år efter sekel­skiftet ett 30-tal landsmän. Bland dessa organiserade G. O. Silverberg från Woonsocket nykterhetsföreningen »Framåt», nr 56 i SFNF, den 26 december 1907 med 12 medlemmar. Korrespondent var Sigrid Thayer; och ordförande Emma Ekquist. 22

Denna förening existerade dock endast en kort tid. Som orsak till dess upp­lösning uppgavs, att de flesta manliga medlemmarna flyttade bort från staden, då en strejk utbröt och arbetet avstannade i den fabrik, där de var sysselsatta.

Woonsocket, R.I.

Vid samma tid som finlandssvenska immigranter bosatte sig i andra fabriks­städer i östern, blev ett ansenligt antal bofasta också i Woonsocket. Här organi­serade Henry Lillsjö nykterhetsföreningen »Hemmets Uppbyggelse», nr 35 i SFNF, den 7 september 1904 med 22 medlemmar. I föreningens första styrelse var William West ordförande. 23

Den ledande personen i denna förening och dess verksamhet var tydligen C. O. Smith. Han valdes till Nykterhetsförbundets president vid dess årsmöte i Seattle 1909 men avled tyvärr redan följande år. Den sista av de årliga national­fester, som började i Gardner 1905, hölls i Woonsocket 1911. Föreningen räk­nade då 76 medlemmar, men antalet började snart därefter gå nedåt och hade fallit till endast 32 vid slutet av 1916. Redan den 11 maj 1911 meddelade en in­sändare från orten i Finska Amerikanaren, att det fanns omkring 150 svensk­finnar i Woonsocket (möjligen barnen inberäknade?), men att endast ett litet antal vanligen går till en festföreställning. Hemmets Uppbyggelse blev loge nr 203 i Runebergorden i början av 1921. År 1929 var medlemsantalet i logen 58; 1935, 38; och 1940 även 38; men därefter sjönk antalet hastigt och de några kvarstående medlemmarna överflyttade till logen i Worcester 1954.

Icke långt efter sekelskiftet började både baptistiska och lutherska pastorer besöka Woonsocket och höll andaktsstunder för dess immigranter. Följden blev, att en svensk-finsk luthersk församling stiftades den 2 november 1906. Söndagsskola för barnen påbörjades och en kvinnoförening kom även i gång. Fem år senare byggdes en efter förhållandena präktig kyrka. Församlingen var dock ekonomiskt för svag för att underhålla egen pastor, vadan den delade herde med två andra lutherska församlingar och gudstjänst hölls vanligen endast varannan söndag. Pastor F. W. Lindström, som stiftade församlingen, var dess lärare i många år och efterföljdes av pastor Carl A. Albin. År 1930 hade försam­lingen 123 medlemmar, av vilka 82 var kommunikanter.24 Efter någon tid sammanslogs församlingen dock med en annan luthersk församling.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.103-113.

---------- 

1  Nord. 27.5.1937. Svensk-Finska Ev.Lutherska  Tabor-Församlingen, Minnesskrift 1888 —1918 (1918), ss. 12—13.

2  Nord. 27.5.1937.

3  Uppgifterna om Taborförsamlingen huvudsakligen ur ovannämnda Minnesskrift samt en folder »Tabor Lutheran Church utgiven för 75-årsfesten 1963.

4  FA 29.12.1927.

5  Uppgifter av Hemming Björk.

6  FA 1.2.1906.

7. Silfversten, op.cit., s. 255.

8  Meddelande från Hemming Björk i Branford.

9  Stenius, s. 92. Gust. Mannfolk, William Carlson, Josef Pihl, Marcus Carlson och Uno L. Sundblad var övriga tjänstemän.

10  Ibid. ss. 94—95. Styrelsen för första halvåret 1907 var: korrespondent John Klockars; ordf., Herman Johnson; viceordf., Otto V. Johnson; protokollsekr., Petter Klockars; finanssekr., Mary Åkerberg; kassör, Oscar Fortfors; marskalkar Gust Simons och Ida Carlson; vakt, Oscar Blomquist. Andra chartermedlemmar var: Uno L. Sundblad, Oscar A. Johnson, Carl J. Mattson, Alvina Hedman, Mathilda Vester och Herman Östermark.

10a Uppgifter av Hemming Björk.

11  Minn. s. 53.

12  Nord. 5.5.1941.                                                                                                                                      

13  Ibid. 17.1.1946.

13a Uppgifter av Hemming Björk.

14  Fiftieth Anniversary, 1908 —1958, Bethlehem Evangelical Lutheran Church i Georgetown, Conn. Där ingen annan källa är angiven är uppgifterna hämtade ur denna skrift.

15  FA 16.1.1908.

16  Sten. s. 84.

17  Led. nr 1 1921.                                                                                                                                         :

18  FA 18.2.1909.

19  Minn. s. 97.

20  Rapport om Logen 215, Order of Runeberg. Hos författaren. Övriga tjänstemän: Victor Strand, Lina Strand, Egil Anderson, Hulda Anderson, Leonard Anderson, Bertil Uljens, Agnes Wiik, Hilde­gard Hendrickson och John Johnson.

21  Ibid.

22  Stenius, s. 112. Andra i styrelsen var: Charles Carlson, Irene Lolax, Oscar West, Selma Johnson, Anna Ekquist, Edith Österberg, Ellen Flood och John Mattsson.

23  Stenius, ss. 86, 88; bild s. 89. Övriga i ledningen: John Swan, Irene Smith, Hanna Anderson, Lena Nordström, Anna Smith, Julina Sjöblad, Carl Carlson och Gust. Grönlund.