FINSKA AMERIKANAREN - NORDEN

Anders Myhrman

Veckotidningen Finska Amerikanaren - Norden har varit av så stor betydelse bland våra finlands-svenska immigranter, att en kort historik över densamma är väl motiverad.

Tanken på en tidning för och bland våra landsmän i förskingringen i det stora landet uppstod och ledde till handling i Worcester år 1896. Bland dem som var med vid grundandet av Finska Amerikanaren har nämnts Kristoffer Hen­rikson, Josef Bengts, Josef A. Nygård, Carl W. Wick, J. Axel Frantz, och John Peterson — alla utom den förstnämnde från Närpes. Första numret utkom den 2 januari 1897 med både svensk och finsk text, men den blev mycket snart helt svensk.

Innan man gick till verket hade man införskaffat underrättelser om de flesta settlementen med landsmän, och försök gjordes att genom agenter få tidningen spridd bland dem. Så t.ex. utsändes mellan två- och trehundra exemplar till mellanstaterna och västkusten. De två första redaktörerna tjänstgjorde endast något över ett par månader var, men i början av maj kunde man anställa Edward J. Antell som redaktör, och med honom vann redaktionen både aktning och stadga. Upplagan var dock endast 1 200 och tidningen gick med förlust. År 1899 sålde bolaget i Worcester därför FA till affärsmannen Axel Hornborg i Brooklyn, N. Y. för $ 1 500, en summa som icke täckte skulderna och de av grundläggarna insatta medlen.

Tidningen flyttades alltså till Brooklyn men gick fortfarande med förlust. Hornborg tröttnade på affären och tidningen övertogs 1902 av Antell och hans maka Anna, dotter till Hornborg. Hon var sedan under mer än två årtionden tidningens ekonom och kontorist. Samma år bildades i New York Sällskapet Finska Amerikanarens Vänner, en förening som därefter vid kritiska tillfällen arrangerade fester och insamlingar för att upphjälpa tidningens ekonomi. Det första världskriget, som avbröt postgången till och från Finland samt den inre konflikten i Finland 1918 med dess reflexer bland immigranterna, minskade antalet prenumeranter och gjorde tidningens finansiella ställning prekär. Då familjen Antell icke ansåg sig kunna uppehålla FA längre, sammankom mot slutet av 1923 följande i saken mycket intresserade personer för att rådgöra om tidningens framtid: Victor W. Holmberg, dr John Gullans, William Sandström, John Carlson, Tristan Antell och Emil Ekblad. De beslöt att tidningen icke skulle nedläggas. Vid ett annat möte några dagar senare, då även Josef A. Nygård var med, organiserades bolaget »The Finnish-American, Inc.» för att övertaga och utgiva tidningen. De närvarande tecknade genast aktier för omkring $ 2 000 och på en resa, som Emil Ekblad omedelbart företog för det nya bolaget, tecknade andra landsmän aktier för omkring $ 4 000. För en mindre summa övergick äganderätten från Anna Antell till det nya bolaget i jan. 1924. Prenumeranternas antal ökade något under senare delen av 20-talet, en ny sättmaskin anskaffades 1928 och två år senare inköptes en affärslägenhet — den därefter så välkända adressen 4314 — 8th Ave. i Brooklyn. Tidningen har dock för det mesta haft en vacklande ekonomisk grund. Inkomsterna från prenumerationer och annonser har endast korta tider varit tillräckliga att täcka utgifterna. Svenska Litteratur­sällskapet i Finland bistod tidningen finansiellt ett antal år och FA:s Vänner i New York var verkligen »a friend indeed» under förkrigstiden. För att hålla tidningens farkost flytande företogs särskilda insamlingar. De mest givande av dessa ägde rum i samband med tidningens årsfester, vart tionde år från 1926 till 70-års festen 1966. Så t.ex. insamlades omkring $ 1 500 vid 40-års festen 1936 och en summa i samband med festen 1966. Föreningen Norden i New York har under de senaste åren givit sin namne ett kraftigt finansiellt stöd. Tidningens sista ekonomiska kris inträffade 1959, då fastigheten och alla inven­tarier såldes för att återbetala vissa lån och inlösa en del aktier. Frivilliga gåvor gjorde det möjligt att anskaffa nya maskiner, men tidningen var igen i hyrd lokal.

FA-Norden har varit ett organ för och ibland en mycket liten immigrantnationalitet och har därför ständigt haft ett mycket begränsat antal prenume­ranter. Dess bästa tid var troligen 1910—1915, då den var 16-sidig och utkom i en upplaga på omkring 6 000. Redaktör Antell gjorde i tidningens intresse en föredragsresa bland våra landsmän över hela landet på vintern 1911. Fester anordnades på de flesta orter han besökte; han blev personligen känd och detta främjade tidningens spridning. Antalet läsare av tidningen har troligen varit två eller tre gånger större än antalet prenumeranter. Charles Jeppe som var agent tör FA en tid, uppgav i en artikel den 30 mars 1916, att tidningen vid detta års början hade 1627 prenumeranter i de östra staterna, 1624 i mellanstaterna (inkl. Ohio samt No. och So. Dakota), 1091 på västkusten (inkl. Alaska), 103 i Kanada och 65 spridda i vissa andra stater — summa 5023. Dessutom sändes (åtminstone före kriget) flera hundra exemplar till Finland varje vecka. Efter nedgången under första världskriget och konflikten i Finland steg antalet prenumeranter betydligt under senare delen av 20-talet men sjönk sedan till något under 2 000 under depressionen på 30-talet. Vid mitten av 40-talet hade siffran igen stigit till omkring 3 200, varefter den småningom sjönk till omkring 2 000 vid början av 60-talet.

Enär korta biografier över de personer som innehade redaktörsposten någon längre tid ingår i ett annat avsnitt av detta verk, skall endast deras namn och tjänstetid nämnas här. Edward J. Antell började som redaktör i maj 1897 och kvarstod till i mars 1924, alltså nära 27 år. Under en del av denna tid var Geo. E. Ervast biträdande redaktör. Under perioden 1924—26 var Anna Antell, Axel Cederberg och Elin Idström i följd interimsredaktörer. Det sistnämnda året anställdes som redaktör Otto A. Gullmes, vilken sedan 1921 hade varit sättare och biträdande redaktör. Han kvarstod till 1950 och verkade alltså i 29 år i tidningens tjänst. Ingmar Hokans följde honom men avgick redan 1952. Då anställdes Theodore Anderson, som tidigare hade redigerat månadsavisan »The Mission Post» i Chicago, och han kvarstod till början av 1960. Elise Mannberg, som arrangerade övergång till offsettryckning, och efter henne Rune E. Hermans, som moderniserat tidningens utseende, har redigerat Norden sedan 1960.

FA-Norden har bekant sig vara en »liberal politisk folktidning», och den följde till innehållet länge troget det mönster som utformades av Antell. I dess spalter förekom en del världsnyheter och meddelanden om viktiga händelser och förhållanden i Amerika. I mycket större omfång ingick meddelanden om utvecklingen på olika områden i Finland, särskilt på det politiska, samt ett stort antal korta lokalnyheter från kommunerna i de svenska landskapen. Av stor betydelse var »vänavdelningen», ofta ett par sidor, bestående av brev från kor­respondenter och skrivare på de olika orterna, där landsmän var bosatta. Som exempel kan nämnas, att i FA av den 17 jan. 1907 förekom 13 »vänbrev», ett av dem från Germiston i Transvaal. I följande nummer var antalet 18 — flera som bemötanden av ett antireligiöst brev i ett tidigare nummer. I denna avdelning diskuterades under årens lopp sådana ämnen som nykterhet, kvinnans rösträtt, Finlands flagga, kyrka och religion, socialism m.m. I fall då åsikterna bröt sig skarpt, blev inläggen ofta mera personliga än sakliga.

Med tiden blev man mer och mer medveten om att tidningens namn var missvisande. Efter en fri diskussion i namnfrågan i tidningens spalter beslöt direktionen år 1935 att ändra namnet till Norden.

Vilken betydelse har tidningen haft för våra immigranter? Först kan man då säga, att tidningen genom allt sitt varierande innehåll var allmänbildande. För många immigranter, särskilt under immigrationens tidigare skeden, var FA den viktigaste och lättast åtkomliga lektyren. Här hade den ofta populära följetongen även en betydelse. En annan sak: genom nyheterna från Finland, både de allmänna politiska och de lokala, uppehöll tidningen hos immigranterna känslan av samhörighet med hemlandet och dess folk. De hundratals exemplar som sändes till Finland uppehöll väl också i någon mån en motsvarande samhörighetskänsla där. Kanske viktigast var tidningens funktion som förbindelse­länk bland de vitt spridda immigranterna. Särskilt vänbreven samt annonserna och rapporterna om föreningars och församlingars verksamhet höll dem i kon­takt med varandra och gjorde samarbete möjligt. En gammal immigrant sade en gång om tidningen: »Utan den skulle vi ha varit förlorade».

Anders Myhrman - ”Finlandssvenskar i Amerika” - 1972, s.531-534