Den känner ej Sverige...

Med anledning av professor Vil­helm Lundströms 60-årsdag
— i var­ma ordalag nämnd i så gott som alla rikssvenska tidningar —
skriver "Gö­teborgsposten" bl. a. under rubriken "Den känner ej Sverige":

"Den känner ej Sverige, som endast sett Sverige. Den känner ej Sverige, som inte kommit i beröring med svenskarna i Fin­land, vars stora diktare skriva en svenska så formfulländad att den kan tjäna som mönster för de rikssvenske, och där kärle­ken till Sverige, svenskt språk, litteratur och historia är stor och varm.

Den känner icke Sverige, som icke någon gång mött ålänningarnas dröm om en förening med "moderlandet" och hört dem på sitt klin­gande mål säga: Hälsa hem till gamla Sve­rige!

Den känner icke Sverige, som icke hört svenskarna i Estland tala om "den lyckliga svenska tiden", hört dem stolt be­rätta om sin kamp för de fri- och rättig­heter, som de fått av storhetstidens Sverige, och sett deras glädje över den sent omsider återknutna förbindelsen med rikssvenskar­na.

Den känner ej Sverige, som ej hört sa­gan om Gammal-Svenskby, om svenskfolket på greve Stenbocks gods, som hellre läm­nade den fäderneärvda torvan och drog ut mot okända, hårda öden till Ukrainas öds­liga vidder, där turkarna som oftast härja­de, än att de avstodo från den fattige men frie bondens ställning.

Den känner ej Sve­rige, som icke runt om i Europa mött de föreningar i vilka den nya storhetstidens svenskar — ingenjörer och affärsmän i vå­ra världsfirmor — och alla som med dem samlas för att där höra svenskt språk och gemensamt tala om Sverige.

Och slutligen:

Den känner ej Sverige, som ej levt med svenskarna i Amerika, som icke vet något om den brännande längtan hundratusentals svenska emigranter känt då de lämnade det gamla landet, som en gång var för litet att föda dem, och vilka slogo sig fram eller gingo under i det stora landet i väster; som aldrig förstod att svenskamerikanens skryt ofta var en smaklös skylt bakom vilken många år av tomhetskänsla och längtan dolde sig; som aldrig förstod vilka offer dessa svenskamerikaner ofta fingo under­kasta sig för att en gång kunna förverkliga drömmen om att resa hem som en "riktig karl" eller en "riktig dam".

Förvisso, den känner ej Sverige, som står främmande för allt detta. Den känner ej Sverige, som blott känt svenskt på Narvas hed, på Polens sand, Leipzigs slätter och Lützens kullar, men icke kunnat växa sig in i svenskheten hos bönder, fiskare och skeppare på Åland, hos höga och förnäma herrar och enkla bönder i det svenska Fin­land, hos de fattiga på Estlands öar, hos de hårt prövade Gammal-Svenskbyborna, hos de blandade medborgargrupper, som ut­göra de svenska kolonierna i olika städer världen runt, och hos de två miljoner svenskättlingarna i Amerika.

Men den som känt svenskt på alla dessa platser och för­enar alla dessa känslor i en allsvensk rörel­se är professor Vilhelm Lundström, Göte­borg.

Det är i sitt verk en människa lever. Professor Lundströms livsgärning är ett vittnesbörd om vad en enskild man kan ut­rätta, när han livas av en stor tanke och har en kraftig vilja. Det är härligt att det finns människor i detta land, vilka så­som professor Lundström kunna sätta sig en stor uppgift före och gå helt upp i den. Då blir det någonting gjort. Därför är det en plikt att fästa uppmärksamhet på hans livsgärning.

Ofta har det anmärkts att den allsvenska rörelsen bygger på det förgångna. Folkets breda lager stod främmande för densamma så länge som den sysslade helt med krigiska minnen från längesedan flydda tider. Men nu efteråt kan man nog säga, att man gick rätt tillväga. Den moderna konstindustri­ens renässans började, när vi hade inventerat alla gamla förråd av svensk hemslöjd, och av beundran för vad en gången tids svenskar uträttat drevs att bygga vidare på detta och skapa något ändå bättre. Vi vilja icke ha tillbaka vår krigiska storhetstid, den tid då freden var det ovanliga, kriget det vanliga. Men vi vilja grunda en fredlig storhetstid. Och då behöva vi den anda, som utmärkt vår förra storhetstid. Vilhelm Lundström har i sin gärning visat, att han äger den. Därför hylla vi honom.

Text ur ”Allsvensk samling” nr 21 – Tisdagen den 28 Mai 1929
Tidning utgiven av riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.