New York City

Del 1(3)

Anders Myhrman

När de första finlandssvenskarna kom till New York är icke känt, ej heller vilka de var. Under krimkriget blev ett visst antal finländska sjömän strandsatta i amerikanska hamnar, mest kanske i New York, och det har uppgivits att en del av dessa blev kvar.

Efter att den egentliga emigrationen från Finland kommit i gång, landade visserligen ett mindre antal av immigranterna på andra orter, såsom Quebec, Boston, Baltimore, Filadelfia m.fl., men New York med immigrationsstationen på Ellis Island blev den stora inkörsporten till Amerika. Största delen for ome­delbart längre västerut på biljetter köpta redan i Finland, men åtskilliga stannade i New York, i synnerhet sådana som var yrkeskunniga. De unga männen blev verkstads-, bygg- och hamnarbetare; de unga kvinnorna blev i de flesta fall hem­biträden i amerikanska familjer.

En ganska stor koloni av finlandssvenskar hade således vuxit upp i New York före sekelskiftet — säkert en av de största i landet. De flesta var natur­ligtvis vanliga kroppsarbetare, men en mindre del hade fått utbildning och kommit in på andra banor. I en förteckning över finlandssvenskar han kände i New York före år 1900 nämner E. A. Hedman kontorister, massörer, far­tygs- och pråmkaptener, farmaceuter, affärsmän, byggmästare, ritare, mekani­ker, en arkitekt (John Colliander eller John Bergesen), en »port surveyor» (Ståhlberg), och en immigrationsinspektör (Olof Liljerot). 1-3

Finska Sjömansmissionen

Den första bestående organisationen bland finländarna i New York var Finska Sjömansmissionen. I Hälsning från Amerika ingår en kort historik över densamma under dess första 15 år.4 Att klarlägga de finlandssvenska immigran­ternas del däri är icke lätt, ty i många fall görs ingen åtskillnad mellan svensk- och finsktalande landsmän. Alla kallas helt enkelt finnar, som det allmänna bruket då var.

Enligt denna historik, som var skriven av pastor K. E. Lindström, grunda­des en kyrklig församling bland de finländska immigranterna i New York redan i mitten av 80-talet. »En kyrka köptes i nedre New York, och till predikant antogs av Augustana Synoden prästvigde finske studenten J. W. Lähde. Före­taget gick dock snart om intet. Predikanten avsattes, och kyrkan såldes.»

Mera bestående blev Finska Sjömansmissionen, som begynte sin verksam­het på sommaren 1887. Initiativet till denna togs av Sjömansmissionssällskapet i Helsingfors, som sände pastor Emil Panelius att påbörja missionsarbete bland finländska sjömän i New York. Men då ingen annan kyrklig församling fanns, kom han också att betjäna de förut ankomna och mera bofasta emigranterna från Finland. Tydligen hölls både finska och svenska gudstjänster, och vid andra prästerliga förrättningar användes de berördas språk. »Sjömanskyrkan», som den kallades, var under ett antal år belägen i olika lokaler på Old Slip samt Hamilton-, Bever- och Fulton-gatorna ävensom Broadway 15 i nedre Manhattan. Det läget ansågs den tiden vara »kyrkan mitt i byn» för finländarna i New York.

Efter fyra år återvände pastor Panelius till Finland och ett par vikarier skötte missionen tills pastor K. V. Durchman övertog ledningen 1893. Arbetet gick igen framåt. Men 1896 bildades en särskild församling med namnet Finska Sjö­mansmissionsförsamlingen inom eller i samband med missionen. Denna utdel­ning ledde snart till tvister, i synnerhet angående finanser och avgifter för kyrk­liga förrättningar för sådana, som icke tillhörde församlingen.

Durchman avgick 1897 och följdes av Albin Hukkanen, som dock kvarstod endast ett par år. Pastor Alfred Gröning övertog då ledningen av sjömansmis­sionen. Men den gamla tvisten blossade snart upp igen, och 1901 skilde sig de ledande inom församlingen då de icke fick sin vilja fram, helt från Sjömansmis­sionen och startade egen verksamhet i annan lokal. Under tiden hade missnöje också uppstått bland de svensktalande över »att man icke fäste tillräckligt av­seende vid deras språk och röst vid möten och viktiga frågors avgörande.» Med anledning av detta sakernas tillstånd organiserade pastor Gröning två missions­föreningar, en finsk och en svensk, vilka sedan samarbetade med Sjömansmis­sionen i många år. Då pastor Gröning avgick på våren 1903, fick han ett gott betyg av sådana som kände honom och hans arbete inom sjömansmissionen. Han blev sedan kyrkoherde i Kristinestad.

Gröning efterträddes av pastor K. E. Lindström. En kort tid efter hans tillträde måste missionen flytta från den lokal den hyrt på 15 Broadway, och man beslöt då att köpa en egen kyrka för missionen och dess verksamhet på 589—31 Clinton Street i Brooklyn. Denna förblev »Sjömanskyrkan» tills sjömansmissio­nen nedlades omkring 1930.

Man frågar sig naturligtvis vilken betydelse Sjömansmissionen hade under dessa tidiga år. Det sägs att icke allenast finländare utan även många andra unga skandinaver brukade närvara vid dess möten och fester i nedre New York. Från sjömän har vi inga skriftliga vittnesbörd om missionens betydelse för dem. Men åtskilliga unga immigranter har låtit oss veta något om dess värde för dem. Så t.ex. berättade en kvinna från Nykarleby år 1939 något om sina upplevelser i New York, då hon kom dit 1893. Sjömanskyrkan var den vanliga samlingsplat­sen för en rätt stor skara svenskfinsk ungdom — nästan den enda plats där de kunde samlas. Där träffade de sina vänner och blev bekanta med andra. Nykom­lingar introducerades och hjälptes ofta av sina nya vänner att få anställning. Festerna som ofta hölls på lokalen tilltalade henne särskilt. Och som hon var religiöst sinnad, fann hon i sjömanskyrkan sitt andliga hem tills hon omkring 10 år senare blev medlem i en annan församling. 4a

Axplock ur brev som skrevs av terjärvflickan Amanda Strand, 1904—1906, kastar ett visst ljus över sjömansmissionens arbete och en del ungdoms engagering däri:

Den 4:de juli 1904: »Det är många bekanta här, så vi brukar ha rätt så trev­ligt ibland. I morronkväll har jag bjudit några flickor hit [herrskapet hon arbe­tade för var borta]; vi har symöte och arbetar för Sjömansmissionen. De har köpt en stor vacker kyrka och vi önskar bli skuldfri snart. Skulden på kyrkan är omkring $ 6 000, så vi måste ta många styng . . .»

Den 4:de juni 1905: »Har just ingen tid haft med skrivning, medan vi hållit på med våra syföreningsarbeten. Vi hade försäljning på våra arbeten den 6:te maj och fick lite över hundra dollars. Det var bra gjort av oss några få terjärv-flickor.»

Den 6:te mars 1906: »Vi har ett ganska stort musikband, som spelar [och sjun­ger] förträffligt, så jag tänker att vi snart kommer att ge en extra fin konsert. Vi spelar [och sjunger] bara religiösa sånger. Två veckor sedan hade vi en fest [till förmån] för en änka med fem minderåriga barn. Då spelade vi uppe i koret »Sabbatsdag hur skön du är» m.fl. sånger.» 4b

Lindströms efterträdare som föreståndare för sjömansmissionen blev pastor Torsten M. Hohental, troligen år 1907. Den svenska verksamheten fortsattes på olika sätt och områden. Som exempel kan anföras en notis i Finska Ameri­kanaren den 9:de maj 1907, som annonserar svenska syföreningens basar, sön­dagsskolbarnens fest, och svensk gudstjänst med nattvardsgång efter söndags­skolprogrammet. En svensk kristlig undomsförening fanns också inom eller i förening med sjömanskyrkan.

Kalle Mäkinen blev sjömanspastor 1910 och fortsatte på denna post omkring två årtionden. Det svenska programmet fortsattes i början som förut, och ännu mot slutet av 20-talet annonserades i FA svenska gudstjänster i:sta och 3:dje söndagen i månaden samt svenskt symöte i sjömanskyrkan på Clinton Street i Brooklyn.

Nya föreningsinitiativ

Enligt uppgifter av K. J. Thorsén organiserades »Finska Arbetarföreningen Österbotten» år 1893 — den första förening han visste om bland finlandssvenskarna i New York. Han publicerade i Finska Amerikanaren den 27 augusti 1908 ett tal som han hållit vid ett av föreningens tidiga möten. Han uppger också, att föreningen (sitt namn till trots) var huvudsakligen en »nöjesförening». Hur länge den existerade är icke känt. 5

Den andra i ordningen var »Finska Brödraföreningen Vasa», som stiftades på hösten 1894. Thorsén uppger att han var med på denna förenings två första möten, innan han reste till Finland. Föreningens egentliga hem var Harlem, där många finlandssvenskar då bodde; men den hade också medlemmar i Brooklyn och Jersey City. Största antalet var österbottningar, men i föreningen fanns också medlemmar från andra delar av Finland samt från Sverige och Norge. Brödraföreningen Vasa var en sjuk- och begravningshjälpförening. Av sekre­terarens redogörelse vid 10-årsfesten i oktober 1904 framgick att föreningen i sjuk- och begravningshjälp utbetalat $ 6 817, några mindre summor till utom­stående individer, $ 100 för de nödlidande i Finland — tillsammans $ 7 303, eller i medeltal över $ 700 årligen. Medlemsantalet var då 265, och till före­ningens styrelse hörde då bl.a. följande personer: Andrew Fredrikson, ord­förande; Emil Backman, vice ordförande; Charles Mattson, kaplan; C. O. Carl­son, protokollsekreterare; C. M. Carlson, finanssekreterare och Markus Klemets, kassör. 5a

Denna förenings senare historia är icke känd, men ännu 1944 annonserade den sina möten i Norden.

Den tredje föreningen stiftades i oktober 1903, nämligen nykterhetsföre­ningen »Daggdroppen». Dess hem var också i Harlem. Om denna förening skrevs följande år: »Den är byggd på kristliga grunder, vilka troget upprätthållas av dess troende och för nykterhetssaken nitälskande ledare.» Sociala och religiösa tvistefrågor, säges det vidare, var uteslutna från föreningens förhand­lingar. Dess= första ordförande var Fridolf Bergman från Åland. År 1904 bestod föreningens styrelse av följande personer: ordf. G. Blomgren; vice ordf. V. Matt­son; sekr. J. Sundelin; vice sekr. Ida Sandvik; finanssekr. F. E. Henrikson; kassör Lydia Granholm. Föreningen hade då 52 medlemmar. Vidare säges, att föreningen icke blott genom omväxlande program sökte befrämja nykterhets­saken utan även genom lagliga åtgärder ville motarbeta kroglivets inflytelser.6 Daggdroppen omnämnes icke i Finska Amerikanaren efter 1907.

Möjligen som en konkurrent till den strängt religiösa Daggdroppen bildades samma år, likaså i Harlem, en ungdomsförening med namnet »Österbotten». Den uppges ha bestått mest av ungdom från Terjärv. Nedervetil och Karleby. Matts Forsander från Terjärv var ordförande och Herman Gåsström från Neder­vetil sekreterare. Föreningen var aktiv ännu år 1907 men torde ha upplösts kort därefter. 7

År 1905 organiserades en annan undomsförening, som fick namnet »Norr­skenet». Följande personer uppges ha varit de mest aktiva i denna förening: John Forsberg, Joel Frilund, Herman Gåsström, Victor Gåsström, Nestor Wester­berg, Bror Holmquist, Teodore Skrabb, N. Wallman, Aina Fjäder, Leana Blomquist, Norma Björkvist, Ida Gåsström, Ida Wickström, Helga Hemm och Aina Forsberg. Frilund och Wallman svarade för musiken — troligen för danser. År 1907 omorganiserades föreningen och fick namnet »Molnets Broder», men med i stort sett samma medlemmar som förut. En ny och mycket verksam med­lem i Molnets Broder var Johannes Nyström, som senare blev luthersk präst och föreståndare för Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby. Men även denna förening existerade endast ett år.

En mera omfattande organisation, »Svensk-talande Finnars Nationalförening», stiftades i september 1905. Den sökte samla alla landsmän och lanserade ett om­fattande program av »diskussioner, tal, deklamationer, ungdomslekar, samt fram­deles musik av ett nybildat musikband». För föreningens möten och aktiviteter hyrdes en lokal på 444 Willis Ave. Föreningen upplöstes dock efter två och ett halvt år, enligt Thorsén därför att »några av de bästa förmågorna lämnat orten» samt därför att en del medlemmar önskade »mera nöjen och inga moralpredik­ningar». Nya föreningar stiftades och avlöste varandra i rask följd. Mobiliteten bland våra immigranter var tydligen stor, men Harlem tycks då ännu ha varit deras förnämsta boningsort. Flertalet kom tydligen från de nordligaste kom­munerna i svenska Österbotten.

Sylvia och Facklan

En efterträdare till Nationalföreningen och Molnets Broder var nykterhets­föreningen »Sylvia», som hade organiserats (troligen i Harlem) redan i början av 1907. Den ingick som avdelning nr. 51 i SFNF med 71 medlemmar 1911. Följande personer har nämnts som aktiva medlemmar: Viktor Emanuelson, mr. Purn, mr. Johnson, Aina Fjäder, Victor Gåsström, Ida Gåsström, Herman Gåsström, John Gåsström, Selma Gåsström, Alma Gustavson, Jenny Wirila, Selma Hästbacka, Irene Hästbacka, och Isak Turen. Föreningen säges ha varit en livlig och aktiv organisation. År 1912 bildades inom föreningen en blandad sångkör under ledning av mrs. A. Jocelyn (Juslin), bestående av »de bästa röster bland landsmännen i New York».

Under tiden blev en del medlemmar intresserade av socialismen, utträdde ur föreningen och organiserade tillsammans med finnar och rikssvenskar en socia­listklubb i Harlem. Denna klubb bildade först en manskör och senare en blandad kör och satte i gång en stark konkurrens med Sylvias verksamhet. Följden blev att denna småningom avtog och slutligen låg nere tre eller fyra år.

Men på initiativ av Walfred Westergård omorganiserades Sylvia som en ungdoms- förening år 1920. Den första ordföranden var Werner Björk. En blan­dad kör under ledning av mrs. Julin bildades igen; likaså ett folkdanslag under ledning av Werner Björk och Atte Fors. Flera lyckade större fester arrangerades av föreningen under de två följande åren.

Nykterhetsföreningen »Facklan» organiserades den 31 oktober 1908 i Brook­lyn och ingick som nr 65 i SFNF. Till dess första styrelse hörde bl.a.: ordf. K. G. Hellund; vice ordf. Gustav E. Nylund; protokollsekr. Wilhelm Sandström; vice, Nanni Lagström; finanssekr. Tyra Lindholm och kassör John Holmström. Före­ningen började med endast 10 medlemmar, men efter ett par år var antalet om­kring 50. År 1911 hade Facklan 35 medlemmar och 1916 var antalet 32. 8 För­eningen anskaffade ett bibliotek av svenska böcker för sina medlemmar. Den stod värd för nykterhetsförbundets årsmöte i Brooklyn i juni 1918 och ingick som loge 209 i Runebergorden år 1921.

Sjukhjälpsföreningen Greater New York

Finska Brödraföreningen Vasa nämndes ovan såsom den andra i ordningen av föreningar bland våra landsmän i New York och såsom den första sjuk- och begravningshjälp- föreningen. Dess medlemsantal blev även rätt ansenligt och föreningen brukade under tidigare skeden även arrangera större festligheter vid särskilda tillfällen.          

Den andra i ordningen av sådana organisationer var Sjukhjälpsföreningen Greater New York. Ur en historik skriven av Ture S. Björk för föreningens 30-årsfest 1937 anföres följande:

»Sjukhjälpsföreningen Greater New York bildades ... den 1 september 1906, då ett 10-tal personer samlades å 526 — 45th street i Brooklyn för att diskutera nödvändigheten av en sådan organisation. Alla de närvarande insåg nyttan av att en sådan förening kom till stånd, och en kommitté tillsattes, vilken fick i upp­drag att uppgöra stadgar. I kommittén invaldes Victor Holmström, A. Asplund och I. Audas. Då föreningen vid ett senare möte grundades fick den det namn den alltfort har. Vid följande möte intogs 10 nya medlemmar. Detta skedde den 10 januari 1907. Av chartermedlemmarna tillhöra 5 alltfort föreningen. Av dessa har br. Liljeberg varit den mest verksamma. Han har bl.a. tjänstgjort som finans­sekreterare i 10 år ...

Moderföreningens styrelse består nu av Sigurd Holmström, ordf.; August Abrahamson, viceordf.; Gideon Gustavson, andra viceordf.; Hjalmar Johnson, sekr.; Ture S. Björk, fin.sekr.; John Nyström, kassör; Emil Lindström, ceremoni­mästare; Walter Johnson och Åke Sandström, marskalker; och Axel Borman, vakt.

Den 10 april 1924 beslöt de av föreningens medlemmar, som bodde på Staten Island, att bilda en systerförening där... I början var medlemsantalet 10 och stiger nu till 20. John Öst är ordförande i föreningen.»

»I februari 1928 bildades av medlemmar, som bodde på Long Island, en annan systerförening. Till ordförande utsågs J. Liljeberg; viceordförande Victor Lindgren och sekreterare John Söderman. Denna förening växte ganska fort: närmare 50 nya medlemmar intogs under åren 1929—31. De tre logerna har nu tillsammans omkring 200 medlemmar. Till dato har dessa föreningar utbetalt i sjukhjälp $ 29 347; i begravningshjälp $ 3 841; och för annan välgörenhet $1451; kontanter i kassorna $ 7 804.» 9

Men på grund av »Social Security» och den tilltagande sjukförsäkringen inom industrin förlorade det privata sjukhjälpsarbetet efter 1940 småningom sin forna betydelse. Med anledning av denna utveckling samt utflyttningar nedlade Greater New York först verksamheten på Staten Island och Long Island, och den 8 no­vember 1963 fattades beslut att upplösa föreningen. Det var den sista akten i föreningens historia — efter 57 år som välgörare för hundratals landsmän. Medlemsantalet vid slutet var 48, och den sista ordföranden var Hugo Ströms­holm. 10

Föreningen Åland

En annan förening som under många år varit mycket aktiv på social- såväl som på sjukhjälpsområdet är Föreningen Åland. Den var avsedd för och har huvudsakligen bestått av landsmän från landskapet Åland. Med tillhjälp av en kort historik och en intervju som publicerats i Norden kan denna förenings till­blivelse, utveckling och verksamhet sammanfattas i följande. 11

Söndagen den 27 december 1914 samlades omkring 25 ålänningar i Harlem Arcade, 209 East 124th street, för att rådgöra om bildandet av en förening. Efter en livlig diskussion beslöts att organisera en förening med namnet »Ålands Ung­domsförening». Till styrelse valdes följande: ordf. Ivar Nyholm; vice Arthur Hollmén; protokollsekr. Edwin Johnson; finanssekr. Selma Jakobson; kassör Erik Malmquist. Stadgar utarbetades av Hollmén och Johnson med tillhjälp av Char­les M. Carlson, »som hade erfarenhet i saken».

Under året 1915 annoterades följande steg i föreningens utveckling: 1) det bestämdes att börja utge sjuk- och begravningshjälp från och med den 1 januari 1916; 2) det beslöts att ändra namnet till »Föreningen Åland»; 3) föreningen blev lagligen konstituerad: 4) den flyttade sina möten, som hölls den tredje lördagen i månaden, till Arlington Hall på 8:de gatan mellan 2:dra och 3:dje Ave. Charles M. Carlson från Geta blev föreningens andra ordförande.

Vid slutet av år 1916 hade föreningen 73 medlemmar och vid slutet av 1919 hade antalet vuxit till 125. Föreningen hade då flyttat till Proctor House på 125:te gatan och flyttade igen 1922 till Mannickor Hall på 56:te gatan. »Vid denna tid», skrevs det, »började föreningen gå framåt med stora steg. Emigra­tionen hade öppnats och goda tider förefunnos». I slutet av 1924, vid 10-års festen, hade föreningen 279 medlemmar.

Följande år flyttade föreningen till Central Opera House på 67:de gatan och 1928 till Vasa Temple på 149:de gatan, där dess hem förblev tills inpå 40-talet. Sjuk- och begravningshjälp samt annan välgörenhet var under det första kvarts­seklet av föreningens tillvaro dess huvudsakliga uppgift. Under dessa 25 år ut­betalade föreningen i sjukhjälp $ 20223; i begravningshjälp $ 2250; samt i blomsterhyllning för de avlidna $ 436. Till hjälpsökande och för annan välgören­het utbetalades $ 1192. Tjänstemän för året 1939 var: ordf. Nils Johnson; vice, Nanny Oisen; protokollsekr. Alfons Bergman; finanssekr. Hannes Mattson; kassör, Edwin Johnson; vakter, Charles Forsström och George Carlson. Med­lemsantalet var vid detta års slut 314.

Föreningens nöjesprogram har under vissa tider också varit mycket livligt. Allt eftersom sjukhjälpen blev mindre viktig, måste större intresse kopplas in på den sällskapliga sidan. Föreningens maskerader var under många år mycket populära såväl som ekonomiskt lyckade. Speciella danstillställningar har på senare tid varit de mest populära.

I oktober 1963 meddelades i Norden att föreningen då hade 294 aktiva med­lemmar. Av dessa var 71 födda i Amerika, 199 på Åland, 14 på fastlandet och de några övriga i Sverige och Danmark. Sedan föreningens början hade inalles 1 004 personer tillhört densamma. Två numera avlidna hedersmedlemmar in­valdes 1929, nämligen landshövding Torsten Rothberg och skalden Gånge Rolf. Fyra ålänningar var 1963 hedersmedlemmar; Otto Andersson, Emil Söder­lund, Bror Sundblom och Algot Johanson.

Föreningens styrelse bestod 1963 av Albert Anderson (ordf.). Einar Gustafs­son, Elna Wiklund, Anita Karlman, Gloria Gustafsson, Karl Karlson, Torvald Mattson, Ingegärd Viklund, Uno Jansson, och Torsten Johnson. Mötena hade då hållits en längre tid på Imatra Hall i Brooklyn; flertalet medlemmar bor dock i Bronx.

Runeberglogen 209 12

Denna loge var i början svag, med endast ett par tiotal medlemmar. Man beslöt därför att inbjuda den numerärt starkare föreningen Sylvia till en samman­slagning för att på så sätt få till stånd en mera livskraftig och aktiv Runeberg­loge. Denna inbjudan antogs och de två organisationerna förenades i slutet av 1921. Efter sammanslagningen valdes följande styrelse för logen: ordf. John Gåsström, vice ordf. Otto A. Gullmes och protokollsekr. Atte Fors. Redan föl­jande år flyttade logen från Brooklyn till Bronx, där man först samlades ett par år i Majestic Temple men från år 1925 hade sitt hem under många år i Vasa Castle, som var huvudkvarteret för flera svenska föreningar. Nya medlemmar värvades och antalet steg till 120 år 1924.

En livlig och mångsidig verksamhet inom logen kom också i gång. En teatergrupp var mycket aktiv ett flertal år och presenterade ofta pjäser vid logens möten. En studiecirkel vann ett betydande antal medlemmar. Ett folkdanslag var också aktivt en tid. Walfred Johnson och Atte Fors tog initiativet till, och ledde en sportklubb, som deltog med framgång i många tävlingar. Även ett mindre bibliotek anskaffades, som fick fritt begagnas av medlemmarna. John Gåsström stimulerade musik- och sångintresset, och redan 1923 organiserades den första sångkören inom 309:an, med mrs. A. Juslin som ledare. Följande säsong leddes kören av en prof. Saari och mr. Ström, varefter den upplöstes. Men 1927 organiserades en ny blandad kör under ledning av mrs. Nina Blomquist. Denna kör blev mycket livskraftig: den deltog i flera stora konserter i New York, i kulturfesterna i Gardner och Worcester 1930 och 1931, samt efter kortare avbrott vid många stora festligheter i slutet av 30-talet och början av 40-talet, i synnerhet i festerna till förmån för Finlandshjälpen.

Följande personer tjänstgjorde som ordförande i logen 209 t.o.m. året 1930: John Gåsström, John Bergman, Hjalmar Carlson, Gunnar Backlund, Oscar Petterson, Anders Storsved, Ivar Nixen, Oscar Nylund, Birger Furu, Oscar Sanderson, Edward Mattson, Walfrid Carlson och John Holm. Som finanssek­reterare fungerade följande: Ivar Teir, Fred Boling, Gösta Nyman, Erik Lund, Conrad Wahlström, Gust Bengtson och Elvira Furu. Som protokollsekreterare namnes Atte Fors, Gunnar Backlund, Albert Gripenberg, Birger Furu, Axel Ström, John Bergman, Uno Näse, Georg Backlund och Gunnar Ström.

Bland de många verksamma personerna i logen under denna och även en senare tid är det skäl att här nämna två särskilt. John Gåsström var en ledande och ivrig föreningsman bland vårt folk i New York. Han var ordförande för logen flera gånger och även president för Ordens östra distrikt. Men hans speciella skötebarn var körsången, och det var nog till en stor del hans förtjänst att Runebergkören i New York höll och sjöng i omkring 15 år. Edward och Ida Mattson flyttade från Quincy, Mass., till New York 1926 och blev genast aktiva i logen. Efter att han varit ordförande i logen blev han president för östra distriktet och valdes till Runeberg­ordens vicepresident vid dess konvent i New York 1929. Efter president Alex Johnsons död 1933 föll presidentmanteln på Mattsons axlar och han presiderade vid Ordens stora konvent i Berkeley—San Francisco 1955. Även han var en ivrare för körsången i New York.

I början av 30-talet led logen 209 och dess verksamhet ett betydande avbräck genom en kommunistiskt sinnad falang av unga landsmän, som hade bildat en frontorganisation med namnet »Finländska Ungdomsföreningen». Föreningen annonserades som »det nyas avantgarde» och som den mest aktiva och radikala organisationen bland våra landsmän. Denna falang utgav även några nummer av en mimeograferad månadsskrift med namnet »Gnistan»;13 ävenså försökte den att komma åt medel ur 209:ans kassa, vilket dock misslyckades. Deras bråk och intriger tillika med den tilltagande depressionen gjorde att medlemsantalet i logen sjönk från något över 120 vid början av 1930 till endast 32 år 1935. Logen repade sig efteråt men den uppnådde aldrig det tillstånd den var i på 20-talet. Medlemsantalet 1940 var 48; 1950, 62; och 1960, 34.

Kvinnorna inom 209:an organiserade även en syförening och föranstaltade under flera år basarer, som var i sällskapligt och ekonomiskt avseende mycket lyckade. De samlade medlen deponerades i bank som en byggnadsfond. Med dessa medel inköpte logen år 1935 ett stycke land om 3 acres vid Hillside Lake, omkring 70 mil från New York. Följande vår och sommar byggde medlemmarna och deras vänner en större sommarstuga på platsen, som fick namnet »Camp Runeberg». Den högtidliga invigningen av Camp Runeberg ägde rum den 19 juli 1936 med ett festligt program, bestående av flera tal samt sånger av Rune­bergkören. 14

Logen inbjöd de andra finlandssvenska organisationerna i New York till en sommarfest vid Camp Runeberg den 21 juli 1946. Därom skrevs att arrangörerna hade velat ge vårt folk ett tillfälle att komma tillsammans liksom i »den gamla goda tiden»15 Den välbesökta festen började med gudstjänst på förmiddagen och fortsatte med ett sångprogram och tal på eftermiddagen. Camp Runeberg blev en härlig plats för weekender och semestrar. Flera större festligheter hölls där under det följande årtiondet. Fastigheten inregistrerades senare, med logens dåvarande medlemmar som ägare, under namnet »Nordic Camp».

Under den tid då större festligheter, såsom t.ex. sångfester, gemensamma Runebergfester, och Finlands självständighetsdag, firades av de finlandssvenska organisationerna i Greater New York var logen 209 alltid med. Den brukade också årligen arrangera egna fester för olika högtider; men även dessa upphörde i slutet av 50-talet. Ingen ungdom har på senare tid ingått i logen och man har förmenat att detta skulle bero på ett nykterhetskrav för inträde i logen. Andra faktorer torde dock vara av större betydelse.

Runeberglogen 201

Om vad som hände i föreningsväg bland landsmännen i Brooklyn efter att logen 209 flyttade därifrån 1922 läser vi i en kort skildring från år 1930 som följer: »På vintern 1924 började röster höjas för startandet av en förening, som skulle ha nykterhet och kultur på sitt program. Victor W. Holmberg tog också snart initiativet till bildandet av en sådan förening, som genast vid starten, den 20 mars, inträdde i Runebergorden (som loge nr. 201). Till logens första ord­förande utsågs Walter Holström, viceordförande blev John Nygren och sekre­terare August Henrickson.»

»Arbetet fick start och har fortgått sedan dess. Tjänstemännen har natur­ligtvis skiftat och medlemmarna likaså. Efter Walter Holström innehades ordförandeposten av Victor Holmberg, vilken efterträddes av A. Cederberg. Sedan denne avrest till Finland valdes Otto A. Gullmes till ordförande och han be­klädde posten i flera års tid. Vid senaste halvårsmöte invaldes Oscar Sanderson till posten, som han alltfort innehar.

Föreningens främsta uppgift är att vid olyckor och sjukdom ekonomiskt bistå sina medlemmar . . . Dessutom arbetar den för kultur och social välfärd i den mån tid och krafter medgiva.

Senaste år (1929) bildades inom logen en blandad sångkör, som redan från starten fick en mycket god fart. Kören har också kunnat glädja sig åt publikens gunst varje gång den uppträtt. Ledare är musiklärarinnan Nina Blomquist, som energiskt och insiktsfullt inövar sångerna.» 16

Uppgifterna om vad som hände under de följande 30 åren är tämligen knappa: vanligtvis några fester vart år under 30- och 40-talen; samarbete med de andra finlandssvenska organisationerna i vissa större festligheter; och månatliga möten för rutinärenden, mest angående inkomster och utbetalningar i sjukhjälp. Under de senare åren har dessa möten ofta besöks endast av ett fåtal medlemmar och har hållits på Nordens kontor.

Logen började med 52 medlemmar, av vilka 42 var nya och 10 förut hörande till andra loger. År 1929 var antalet medlemmar 51; 1935, 50; 1940, 70; 1950,65; och 1960, 37.

Bl.a. följande styrelsemedlemmar omvaldes vid logens årsmöte i januari 1963: ordförande Gustav Kjellberg; viceordförande Otto Andsten; protokollsekrete­rare Karin Kjellberg; finanssekreterare Hjalmar Johnson och kassör Ingegärd Wiklund.

Sjukhjälpsföreningen nr 5 8 — den näst sista som stiftades — i Mariners Harbor på Long Island, N.Y., ingick som nr 210 i Runebergorden 1920. Men logen var svag med endast 12 medlemmar, och dessa överflyttade till logen 209 på hös­ten   1922, där i synnerhet ordföranden John Bergman blev mycket aktiv. 16a

Anders Myhrman – ”Finlandssvenskar i Amerika” (II. Orts- och lokalhistoria, s. 72-102) – 1972

                                                                                                               Forts. Del 2 (3)>>>